Gruvdrift alltså. I denna text inte så mycket arbetet med daglig upptagning och bearbetning av malm, som att drifta bort lite från bloggens mer vanliga teman. Historiska spekulationer och amatörmässig trädgårdsskötsel till exempel. Vi driftar till England där jag och min stora lilla grabb hängde några dagar nu på höstlovet i stället.
Om jag ska beskriva mig själv blir det kanske något i still med ”En relativt godhjärtad, aningen naiv mästerklåpare av rang.” Jag kan utan vidare boka en sådan här resa spontant, men när infallet väl blivit en realitet väntar tvångsmässig planering in i minsta detalj. Listan över saker som kan gå fel för en fyrtiofyraåring med dåligt minne är oändlig, vilket jag faktiskt nått full insikt om numera. Alltså ser jag till att boka allt i förväg, från självklara saker som hotell, tågresor, aktiviteter och långtidsparkering, till sånt som transfer till och från flygplatser och andra mindre detaljer man enkelt kan lösa på plats. Allt är betalat i förväg och utskrivet på papper som jag samlat i en plastficka och den vaktar jag som om den vore livet självt. Förr i tiden satte jag någon slags ära i att försöka vara spontan, men när man reser med en elvaåring vill man ändå ha lite koll på sakerna.
Flyget till London var lite försenat och eftersom jag råkade köra till Arlanda alldeles för tidigt för att kunna hantera eventuella trafikstockningar som aldrig inträffade blev det en aningen lång väntan. Vi fördrev tiden med en makalöst dyr lunch på O’Learys och byggde sedan upp våra förväntningar genom att prata om allt vi skulle göra.
Väl på planet hann jag också läsa ut en bok jag fått rekommenderad, ”Tripprapporter” av Tone Sjunnesson. Jag hatade den verkligen direkt. Och tyckte om. Berättarmässigt och språkligt nyskapande i mästerklass, men med en huvudperson jag tyckte var vedervärdig. Det är inte lätt att fortsätta läsa en bok om någon man avskyr, men är man som jag en sucker för språk och berättarteknik kan det många gånger överskugga karaktärer. Ungefär vid sista sidan hade jag till och med (nästan) slutat hata det egoistiska berättarjaget. Väldigt läsvärd, fantastiskt driv, men den utspelade sig mest i Thailand och Barcelona och inte i London, så nog om den.
På kvällen kom vi fram till hotellet som låg knappt 200 meter från Paddington Station och checkade in. Vi blev tilldelade ett rum tre våningars klättring upp i trappor så smala att de ursprungligen måste varit ritade för ett dockhus. Naturligtvis beklädda med röd heltäckningsmatta i Fawlty Towers-stil.
Självklart fanns det inte heller någon hiss. Rummet var så litet att dubbelsängen upptog så gott som all yta, men det kändes mysigt, jag gillar sånt.
Utsikten från fönstret var som hämtad ur Lasse Åbergs ”Sällskapsresan”, något jag är van vid från de stilistiskt ofullständiga hyreslägenheter i Prag jag bott i tidigare.
Lördag morgon gick den stora Harry Potter-dagen av stapeln. Så fort jag berättade för Simon att jag bokat en far-och-son-resa till London bönföll han mig att vi skulle åka till Harry Potter Studios. Jag vet inte hur många gånger han har sett filmerna, men det är MÅNGA. Han tröttnar aldrig.
Vi skulle inte åka förrän vid lunch, så vi promenerade genom Hyde Park under den tidiga morgonen och letade Pokemons och tittade på ekorrar.
Man behöver skriva ungefär ”Harry Po…” i Google så dyker det upp produktplacerade paket över hela skärmen. En och annan kan säkert tycka att det är mer äkta och världsvant att köpa sina biljetter direkt av den som håller i evenemanget, och det hade säkert varit någon hundralapp billigare. Men om man inte bor i staden man ska till sparar man både tid och tankemöda på att bara hoppa på en buss tillsammans med andra turister och som tar en ända fram till målet där inträdet är fixat och klart.
Det var i sanning ett helt fantastiskt ställe! Naturligtvis mycket folk och en del köande, men det kändes välplanerat och proffsigt. Personalen som berättade om studion hade ett brinnande intresse för Harry Potter och byggde upp stämningen till max. Det var större än jag hade trott och trots att det kostade lite, särskilt besöket i shoppen där trollstavar och godis skulle inköpas, tyckte även jag att det var väl värt sina pund. När Simon dessutom konstaterade att det här varit den bästa dagen i hans liv var det inte mycket att orda om.
På söndagen var det dags för den del av resan som vållat mig mest bekymmer. Madeleine och Steve i Liverpool som jag var hos för att se Everton för några år sedan tyckte att vi skulle komma och titta på fotboll när vi ändå var i England. Eftersom både jag och Simon älskar Everton var det ännu en dröm som kunde uppfyllas, men då gällde det att ta sig upp dit med tåg på något sätt också. Jag lyckades hitta några billiga avgångar med Virgin-trains och tur och retur hamnade det på ungefär 60 pund vilket inte var farligt dyrt.
Några dagar innan tåget skulle gå fick jag mail av tågbolaget där de rådde oss att byta avgång eftersom många West Ham-supportrar skulle med just det tåget. Fan också, några av Englands värsta fans på samma tåg som mig och min son kändes sådär, men hade vi tagit ett senare tåg hade vi inte hunnit upp.
Resan gick som en dans. Det var lite skråligt på sina håll, men på det hela taget måste jag säga att samtliga Bajenfans-resor jag åkt på varit värre. Simon lyssnade på Soran Ismail i hörlurarna och jag läste en upplyftande bok om svenska jihadister. Framme i Liverpool mötte vi Madeleine som skjutsade oss direkt till Goodison Park.
Steves gamla coach hade fixat så att vi fick sitta ihop med några andra svenskar på besök och Steve själv som egentligen håller på Liverpool följde med. Det var en mycket bra match som Everton vann med 2-0. Simon fick se båda målen, jag åtminstone ett.
I halvtid var Simon hungrig och vi köade för att köpa mat till honom och en öl till mig. Jag behövde gå på muggen, så han tog sin burgare och skyndade i förväg till våra platser. Precis när jag knäppt upp gylfen hörde jag ett alltför bekant vrål när Lukaku gjorde 1-0. Typiskt. Jag skyndade upp för trappan med min plastmugg Chang i näven bara för att bli stoppad av en vakt som vänligt förklarade att jag inte fick ta med den in på läktaren. Två små sippar och sedan fick en nästan full öl lämnas kvar.
Jag fick i alla fall se Ross Barkley utöka till 2-0 sedan vilket blev slutresultatet. På mina två besök på Goodison har Everton slagit Stoke med 1-0 och West Ham med 2-0. Jag har alltså full poäng och inga insläppta mål på plats och borde tydligen åka dit oftare, om inte annat för Evertons skull.
Det är mäktigt att få se sitt favoritlag spela och en ynnest att känna människor i staden. Efter matchen stannade Simon hemma med Madeleine och Steves yngsta son Oscar (som jag och Simon köpt en tröja till för att få honom att välja rätt landslag när tiden är kommen), medan jag och Steve åkte till den lokala puben. Vi drack öl och pratade med två riktiga gentlemen och vänner till Steve. En fantastiskt rolig man vid namn Mike som jobbar med Evertons akademispelares utbildning och ser till att de kan annat än fotboll, samt Mick som tidigare scoutat spelare för Chelsea men nu jobbar som chefsscout för Premier League-laget Sunderland.
När man pratar med de här människorna som jobbar med fotboll och känner alla runt omkring i staden och lagens organisationer får man andra perspektiv. De är ödmjuka och respektfulla även när de nämner spelare jag läst om och som fått skit i media. De vet allt om dem, de vet vilka deras föräldrar är. ”Oh, but he’s such a nice lad you know…” Verkligen en ynnest att få sitta och beställa rundor och prata med dem som sagt.
Vi tog oss helskinnade tillbaka till London dagen efter och promenerade oss fram och tillbaka längs Oxford Street på kvällen för att köpa en fotboll på Sports Direct och ett chili-chokladpulver Simon ville ha från en Tebutik. Vi avslutade med att inviga bollen i ett beckmörkt Hyde Park. Utanför hotellet övade sedan Simon på sin engelska med en indisk filmproducent jag stod och rökte med och vars far hade varit i Sverige mycket via sitt jobb inom stålindustrin på 70-talet.
Vår sista dag hade vi bara som mål att ta ett kort på oss själva vid Big Ben, för det ska man ju göra. Vi letade också efter något stånd där man kunde köpa fish n’ chips eftersom Simon även hade det på sin London-önskelista. Jag trodde att det skulle vara en enkel sak att springa på, men det enda vi såg överallt var ställen som sålde våfflor och färskpressad juice. Det blev lite pannkakor med nutella och banan i stället och när vi stod och åt som bäst kom en karavan poliser på motorcyklar som ledsagade en enorm Rolls Royce i full fart. I baksätet satt en gammal dam med hatt och det är fanimej inte omöjligt att vi fick se självaste drottningen också.
På väg upp mot Buckingham Palace stötte vi på ett aldrig sinande tåg av högvakter till fots, med vagnar och till häst. Det var fantastiskt att se och Simon ville aldrig gå därifrån. När vi kom till Victoria Station där vi skulle ta tåget till flygplatsen började det bli ont om tid för fish n’ chips, men vi hittade en sportbar som skyltade om att de serverade just detta och kastade oss in.
Simon min var mycket nöjd och rankade maten som bland det godaste han hade ätit. Med den pusselbiten på plats kunde man konstatera att resan blivit en hundraprocentig succé för alla inblandade parter. Tack för det England.
grufstugan 