Retroterror.

2.glasprolog

 

Det krossade glaset breder ut sig som mosaik över köksgolvet, skärvor av de känslor som nyss exploderat. Ögonblicket när tiden frös följdes av en våldsam blixt, sedan tyfonen och tsunamin vi bar inom oss. Tvåsamhetens överhettade ångturbin och den uppsvällda tryckkokarens bristningsgräns.

Nu ligger vi i glaskrosset som paralyserade och letar efter den varma känslan som fanns här i rummet innan, igår eller för bara några minuter sedan, trots att vi vet att den är borta nu. De vassa, hårda glasbitarna skaver, men gör inga hål i huden om vi inte rör oss.

Ljudet från en nattbuss når in genom det öppna fönstret och påminner mig

om alltings rörelse, om att allt hela tiden försvinner för att sedan dyka upp igen någon annanstans. Jag tänker att nyare bussar lämnar en doft av etanol efter sig och det är typiskt mig att distraheras av sådana detaljer. Jag lämnar alltid här och nu och kan aldrig befinna mig helt i ett rum eller en händelse. Inte ens när vi bråkar om min närvaro.

Utanför fönstret är allt byggt av betong. Någon gång på femtiotalet gjöt man och armerade den här delen av staden, men det ser nästan ut som om den är huggen ur en och samma sten. Vi tycker nog inte att materialet och byggstenarna är viktiga, för vi pratar aldrig om sten och betong. I stället säger vi att det kan bölja här också, precis som Italiens olivlundar gungar för vinden, eller som medelhavets höga vågor. Bara vi själva vill det.

Husen, liksom allt annat vi känner till är bara svartvita skisser som vi fått färglägga själva. Vi har gett dem liv med de färger vi en gång målade insidan av varandras ögon, och så långt tillbaka jag kan minnas har vi levt i en drömvärld. En verklighet för bara oss två där vi själva dikterar alla villkor, en plats där bara vi får lov att avgöra hur omgivningen ska se ut.

Den platsen vi en gång skapade känns avlägsen nu. Det skymmer mer för varje sekund som passerar och solen kan inte tränga in längre, den når oss inte, det blir mer och mer vinter. För första gången har vi hamnat utanför drömmarna och kan inte ta oss tillbaka in.

Jag tappar tråden igen och tänker att vi har ojämn värme i elementen, att man borde ringa någon som kan kolla upp det. En som fixar och lagar, någon ansvarig som är mycket bättre än mig. Men i stället låter jag bli att stoppa tiden.

De dagar vi inte orkar höja våra röster mot varandra tippar vi i stället orden

försiktigt över bordskanten, vi låter dem landa på golvet som bomullstussar, ljudlöst, utan minsta duns. Vi har redan förbannat besvikelsen över att ha insett varandras svagheter, och vi har för länge sedan vrålat ut all uppdämd ångest. När också den ordlösa ilskan tog slut orkade vi bara viskningar i tanken, vi tvingades acceptera att svaghet bara är mänsklighet, ingenting annat.

Från badrummet anar jag den sötaktiga doften av din cannabis. Små spår hänger fortfarande kvar, även om den har tunnats ut och är på väg att försvinna. Jag märker själv att jag tappar fokus igen, men hinner aldrig styra mina tankar i rätt riktning. Det är bokstavsdiagnosens tydligaste signum, det är dess elaka spratt.

Tv:n i vardagsrummet visar en film med en flyende kvinna i en mörk skog. Hon ser rädd ut, hon springer, och hon vänder sig om hela tiden för att se om hon har kommit undan och tappar då i paniken sina skor. Hon snubblar och ramlar, som man alltid gör när man flyr i en film, som man alltid gör när det är omöjligt att komma undan.

Du måste också ha vänt blicken mot filmen eftersom du säger att du känner dig som den kvinnan, att hon i filmen är precis som dig. Jag blundar hårt för att stänga ute dina ord och för att stänga ute din mun som säger orden, fast jag hör dem ju ändå.

Det gör ont när jag sväljer ned klumpen i halsen, det tjocka i min strupe avslöjar alla känslor. Eller kanske min enda känsla. Jag sträcker mig efter fjärrkontrollen och stänger av tv:n för att det ska bli helt tyst i rummet, men det blir bara nästan tyst.

För en stund sedan sade du till mig, att i tunnelbanan gråter folk hela tiden, fast alltid med en och samma min. Det lät som poesi, vackert och ödesmättat och jag frågade vem som hade sagt så? Du blev naturligtvis sårad eftersom det var dina egna ord. Jag ville ju vara den som hade orden, men har aldrig kunnat sätta dem på känslor som du kan.

Sen blev dina ögon smalare, du sade att jag var dum och egoistisk som inte såg hela dig. Det kanske är sant, jag har nog aldrig sett hela dig. Till mitt försvar har jag heller aldrig sett hela mig.

Jag vill tro att jag en gång var en bra människa och att den människan fortfarande slumrar någonstans långt inne i den här trötta kroppen. Kanske är det klumpiga skalet som bär på det som egentligen är jag bara lite starkare nu?

Jag vet att det finns kärlek i mig, bortom min hemska andedräkt som är sur av kaffe, av alkohol och av snus. Bortom medicinernas tröghet, bortom trötthet av monotont kroppsarbetet, bortom snarstuckenheten och ilska över att jag blir arg på mig själv för att jag alltid är arg. Men jag blir ju arg för att jag är trött på att vara så vek och feg.

Vi borde aldrig ha träffat varandra, vår kollision kunde vem som helst ha

förutsett på många mils avstånd, men man blundar för detaljer när man känner att man funnit en saknad pusselbit.

Om så det krossade glaset vi nu ligger i skulle vara slutkoreografin i vårt drama, och om den här lägenheten är den sista teater vår pjäs spelas i, ångrar jag inte en minut med dig, inte ens en sekund. För du var den som fick mig att förstå att både det man känner och det man kan fantisera om, är lika viktigt.

 

5.lavafärgen

 

Ibland när jag är ensam härmar jag ditt språk med likadana skrän och viskningar som är dina ljud, de gester du brukar göra. Då saknar jag alltid ditt regn, det duggregn du alltid pratar om som någonting magiskt och övernaturligt, någonting gudasänt, ett regn att släcka alla törstar med. Färgen du är, för det är verkligen så att du ofta blir en färg för mig, bränner mina fingrar som om den vore lava om jag rör vid den. Ofta är du färgen röd.

Jag kan aldrig känna mig mer lycklig än under de nätter jag är ensam med dig, när jag bara är kvar för att du låtit mig stanna. Du blir varm, eller är det kanske redan innan, och trettiosjugradig hud täcker dina knottriga armar och frusna ben. Det är också då jag vågar be dig att bekräfta mig, varsamt. Du blir genast allvarlig, men lovar att jag åtminstone existerar för dig. Du lovar på heder, men helt utan samvete.

Varje morgon, från den allra första sekunden när jag vaknat, längtar jag efter att få sova ännu en natt bredvid dig. Drömlös, fridfull och utan törst, precis som i den barndom jag sedan länge förlorat.

När syrenbusken blommar börjar den i, och utgår från just din doft, men du är mer sällsynt. Jag måste vara försiktigt när jag placerar dig i min vas trots att du är lika stark som bräcklig, du är den sista blomman här i förorten.

 

1.skuld

 

Vi vaknar båda två av en obekant tystnad. Det är aldrig tyst i den här nyansen där vi kommer från, så vi försöker orientera oss ett ögonblick innan vi sträcker ut våra kroppar. Så stela efter tio timmars sömn, kanske mer. När vi fått fäste i tid och rum stiger vi ur sängen.

Min första tanke är att vi är skyldiga, min andra att vi är lyckliga. Vi hade pratat så länge om den här flykten, om att en dag bara försvinna iväg tillsammans. Vi skulle gömma oss med det vi kallade envis kärlek, men som nog mest var åtrå. Begäret efter någon eller något man aldrig fått ha.

Den lika vackra som fula kåthet man inte kan prata högt om där vi kommer från. Alla gudar blir pryda där eftersom alla präster är så pryda. De borrar sin vakande blick rakt genom oss vanliga människor, genom att alltid titta bort.

Minns du namnet på platsen där vi är nu? Jag har redan glömt det om jag en gång lagt det på minnet. Gömställen kan gott vara namnlösa.

Vi är bara här eftersom vår lust inte passade in, inte fick ta någon plats. Vi hade andra relationer och många löften var svurna. Löften till dem som nu är svikna.

Förbjuden frukt skrattade du igår i ett försök att göra kåtheten biblisk. Jag försökte förställa mig själv, bli en Adam i din uppdiktade lustgård, men det kändes ovant att ljuga och bedra. När man är så långt inne i njutningen glömmer man dom man fört bakom ljuset, de suddas ut, men bara tillfälligt. De återkommer alltid efteråt, tydligare och mycket starkare än innan.

Vi klarar oss nog, men jag vet att ångesten redan rasar på våra andra platser. Den rusar runt i vår hemstad som en retad tjur, den svärtar ner allt, nytt som gammalt, och till slut blir den allt som finns kvar där. Det är dess inneboende makt.

Imman på glaset i duschkabinen växer fram som något slutgiltigt, den pyser ut

ur duschens munstycke som en förintande gas när du vrider kranen till max. Det blir en balansgång för överlevnad, eller en tävlan inom dig, hur mycket rening klarar mänsklig hud av?

I duschens kakelkammare är du viljestark och envis, du sjunger eller nynnar på en sång som känns bekant. Hur jag än försöker kan jag inte minnas vad den heter, men melodin får mig ändå att vilja le. Så jag gör det nästan.

Långsamt klämmer jag ut tandkräm på min borste och väntar på min tur. Jag funderar på om vi borde tvättat oss tillsammans? Vi har redan gjort allt annat tillsammans, men jag är osäker på vad regelverket säger om just den här stunden, finns det ens några regler?

Jag letar inte efter någon ursäkt, men försvarar ändå min handfallenhet reflexmässigt. Det hade kanske blivit trångt där inne mellan skulden och skammen, nu när också nykterheten har vaknat till liv? Allt känns för sent.

När vi klätt på oss och du fortfarande torkar ditt hår med den vita hotellhandduken bryter jag tystnaden. Jag måste alltid bryta tystnaden när min törst blir olidlig, så jag säger att jag vill dricka någonting, att jag behöver alkohol. Jag säger det nog lite för högt, jag låter desperat. Tystnaden blir lång.

Ingen tystnad är så lång som när en är osäker, men jag är van att använda ursäkter som argument, jag har dem alltid redo, har alltid haft dem redo. Visst, jag vet att det är tidigt på dagen, men.

Jag övertalar dig lätt, här i rummet finns ändå ingenting kvar för oss. Du vet också att vi borde lämna hotellet nu, att vi måste försegla brottsplatsen och sopa igen de spår vi kan. Förstöra bevis som man gör i filmer och sedan skynda vidare.

Klockan tickar snabbare och vi närmar oss övergången mot skulden, det mellanland där allt som kan hända också måste hända. Därför låter vi min törst bli drivkraften när vi flyr genom ett snårigt nät av moraliska dilemman, genom alla de val som är osynliga för ett oskyldigt öga. För oss andra som bär tyngden av ett brott har moralen redan blivit omräknad till ett oräkneligt tal.

Vi kliver ut från hotellet och tar oss bort genom småstadens öde gator, vi skyndar fort förbi alla granskande ögon, inbillade som verkliga. De känns obehagliga, alldeles för nyfikna. Bakom fördragna gardiner står skvallerkärringarna. Vi anar dem, men kan inte se dem.

En hund ylar någonstans, men det jag hör är tjutet från en varg. Vi håller inne våra andetag som om någonting skulle avgöras av det, som att det gick att stoppa tiden eller bromsa vargen.

Vi når parkeringen, hittar bilen, och så fort du pressat upp den till nittio kilometer i timmen vågar vi äntligen dra in luft. Vi andas igen, en känsla av nyvunnen frihet. Trots att bilens motor skakar så att plåten i dörrarna vibrerar.

Och trots att känslan av frihet alltid är lika bedräglig.

Vi ser inte på varandra och vi säger inget, men ingenting skulle ändå kunna höras genom dånet från de öppna rutorna. Kanske är vi inte heller synliga för varandra längre, så vi låter bara vinden piska våra svaga ansikten.

Gryningen upphör tvärt och övergår i en morgon så flyktig att den blir dag innan den ens hunnit börja. Det är dags att svänga av, jag vet det eftersom det känns inuti. Du vet det också utan att jag säger något eftersom asfalt blir grusväg, och gräsdoft blandas med fågelkvitter.

Det ovissa målet har uppenbarat sig som en röd stuga omgiven av cafébord och stolar under solblekta parasoll fulla av reklam för kalla drycker, för glass och cigaretter. Bara gamla varumärken, produkter som inte tillverkas längre.

Caféet har en baksida och man kan se vattnet därifrån, en skylt av trä med formen av en pekande hand berättar att det är en sjö som heter Öljaren. Vågorna skvalpar sakta mot strandkantens stenar och knastret under våra fötter på grusgången gör att vår ankomst nu är röjd. Det gör det samma, här har vi ingenting att dölja.

Vi går runt huset och närmare sjön, där kan vi välja fritt vart vi vill sitta eftersom alla bord är lediga. En gammal dam i vitt förkläde och med håret uppsatt i en knut i nacken uppenbarar sig. Hon känns gammaldags.

När jag betraktar henne förstår jag att hon alltid har jobbat här, jag vet det trots att vi inte sett henne förut. Varken du eller jag har någonsin varit här, men hon ler det varmaste leendet som finns och frågar vad som önskas? Det måste vara den största frågan, vad skulle man inte vilja önska…

Vi önskar kaffe och jag frågar samtidigt om hon möjligen har lite whiskey. Den leende minen blir bekymrad, men naturligtvis bakom en skickligt anlagd mask. Det är nästan omöjligt att upptäcka sådan oro, men jag känner alltid igen den. Jag får ofta den blicken eftersom det syns så tydligt vad jag bär på.

Vi får whiskyn och jag häller den i kaffet. Sedan tar vi djupa klunkar samtidigt som vi blåser hårt i de rykande kopparna för att kunna dricka fortare utan att bränna oss. Lugnet sprider sig inom mig och jag blir lite starkare. Alkoholen bygger upp mod nog i mig att börja söka svar, eller vad som helst egentligen.

Jag frågar om du ångrar någonting och noterar omedelbart en förändring i dina ögon. En tusendels sekund bara, endast jag hade kunnat upptäcka den. Din blick säger inte samma ord som din mun när du svarar att man inte kan ångra kärlek.

Det är ett bra svar, det är stort att vara kärlekens föremål, men jag hann se något annat i dina ögon. När du frågar mig samma sak har jag bara ditt osäkra svars inneboende tystnad att komma med.

Jag ser ärlig ut trots att något har börjat mala i mig, åtminstone tror jag att jag ser ärlig ut. Jag alltid haft en egen bild av mitt eget ansikte.

Kanske förstördes något när du inte fick vara en hemlighet längre, för även när jag bär på en avslöjad hemlighet, särskilt om jag måste bära den själv, går den alltid sönder.

 

12.telepatinadrömmen.

 

När vi äntligen kunde ses utan förkläden blev vi blyga för varandra. Vi hittade inte orden längre och gick tysta långa stunder, trots att vi egentligen ville säga så mycket. Jag minns att jag tyckte det var en speciell dag och att skogen redan vibrerade av värme trots att det ännu bara var förmiddag.

De av skogens djur som kändes mest levande var de vi mötte precis efter att vi passerat döden. Det som var en dag av liv och förälskelse för oss, var en dag av pågående förruttnelse för någon annan. Som för den torra huggormen bredvid stigen som nu bara var ett tomt skal, eller för kråkan som vibrerade likt en eltandborste när tusentals larver och insekter bröt ned den inifrån.

Den här dagen sköt jag ändå snabbt alla tankar på förgänglighet åt sidan för att i stället låta mig hänföras och inspireras av alla småfåglar. Deras kvicka rörelser berörde mig starkare då än någonsin tidigare och jag blev snart en ganska fånig poet.

Jag sade att endast vinden kan bestämma så små fåglarnas färdriktning, att den inte lämnar dem något eget val. Små fåglar måste alltid lita på vinden när de vill komma vidare, eller längre bort.

Sedan berättade jag att jag försökte samla ihop ord den här dagen, precis som jag samlade kundvagnar och tomflaskor ute på Konsumbutikens parkering när vi var barn. Att jag egentligen trodde att livet bara var ett enda samlande och sökande efter nya och bättre bitar, att det som förr i tiden var småpengar till godis och glass, idag var ord och känslor till ett vackert pussel som skulle bli du.

Långt borta pressades en motor till ett allt för högt varvtal och jag ville genast berätta att det vrålet hade en innebörd. Jag tog tag i dina axlar och såg dig i rakt i ögonen medan jag skrek att det som inte hör hit, ändå kan höras hit. Det fanns inget att överrösta, så du blev rädd.

Vi kom fram till platsen där skogen brann ned förra hösten och jag fick äntligen något mer att säga. Jag berättade, ivrigt gestikulerande, att jag mindes den branden, att jag hade känt röklukten från träden som precis slukats av lågorna! Den elden är borta nu tyvärr.

Jag förstod redan innan jag föddes att eld både förtär och återföder. Små löv på nya grenar ger liv igen åt en mark som blivit svedd. Nya blad lyser starkare, som jag alltid föreställt mig att neonskyltarna i Tokyo lyser om nätterna, men det vågade jag inte säga nu.

I stället sa jag att jag ville berätta för våra barn om just de små bladen, och att jag ville berätta för dig om våra framtida barn. Men jag vacklade och jag tvivlade, jag fylldes av fruktan över att ha förlorat min penna och min röst. De hänger ihop som tvillingar, de är ju samma.

Jag ville mana fram dem igen genom att skriva allting fort, så nu skrev jag med kol från brända trädstammar, jag skrev ner orden som kom till mig och jag skrev direkt i våra tusenåriga ansikten. Ända till de visade sig igen, till det äntligen lossnade. Och när jag var klar blev jag tvungen att hämta andan.

Efteråt såg jag försiktigt åt ditt håll, betraktade dig och försökte avgöra om du orkade med allt jag trodde var tyngden inom mig. Naturligtvis gjorde du det, du är byggd som en perfekt cirkel, och om du någonsin har sviktat har det knappt varit märkbart. Du har flera fötter på jorden, och ännu fler nere i jorden. Hela du är som ett rotsystem av lugn och förståelse, det är därför jag älskar dig. Jag ville bara säga det.

Örfilen träffar mig hårt rakt i ansiktet, allt är bara lögn. Det fanns ingen natur och det jag skrivit här ovan har aldrig hänt. Ständiga stopp i handlingen och all förvirring som plågar mitt inre försvårar allt. Den gör det omöjligt att nå fram till något mål, och nu har jag förstört kronologin igen.

Utan att mena det, men genom att försöka vara någon jag inte är.

 

3.retroterror

 

Framåt eftermiddagen kom till slut regnet, efter hundra år, eller en hel dags väntan, precis som du hade förutspått. Som den gången jag skrev om dig som lavafärgen, fast den dikten har jag aldrig vågat läsa för dig.

Det kändes märkligt att regnet var på fel plats vid rätt tid och att solen ännu sken trots att regnet tilltog. Skarpa strålar rev upp små hål i molnen och tvingade igenom ljuset, men de lätta dropparna föll oavbrutet över oss ändå. På något sätt kändes det självklart, och ibland är det bra nog.

Som att jag fick dricka det kalla vattnet från bäcken direkt ur din kupade hand, och att livet då plötsligt började om. Eller kanske började just där, i min mun.

Jag lät mig bländas av solen när den reflekterades i dina barnsliga ögon, och det var så jävla vackert. Hela du var så vacker.

Nu vet jag att allt det du skrämmer mig med också är det jag inte kan gå ifrån. Jag kan inte ens vara utan att du alltid måste ha mig med i dina barnlekar, alla de gånger du vill leka att vi är tjuvfåglar som ska kramas utan armar och försöka kyssas med våra klumpiga näbbar.

Eftersom du var ett hav för mig redan då, ett hav där gräset var det vatten som

pulserande utgjorde både början och slutet på våra liv, var jag tvungen att gå med även på det.

Du sövde oss sedan helt slöa med samma vågors gungningar och hade bestämt att vi skulle sova under bar himmel. Att vi skulle prata om numrerade hästar i både trav och galopp.Det blev som vanligt rörigt och utan någon röd tråd, ingen av oss visste ju skillnaden.

Du ville också att vi skulle drömma, och det var viktigt att det var samma dröm för oss båda. Det skulle vara en dröm om skator som hela tiden knyckte silverskedar, och efter varje stulen sked var de tvungna att fråga oss om vägen hem. En ändlös dröm, skatornas eviga big bang, men du kunde bestämma även sådant. Du kan regissera också det jag inte trodde behövde regisseras.

Jag blir alltid trött före dig eftersom du är sjuk, du tycks aldrig kunna bli trött nog. När jag vaknade morgonen efter utan att ha drömt om skator var det därför under en helt annan himmel och du var inte längre där.

9.avgrundsmetrarna

 

Tanken på att du finns och att du andas, om än inte alltid på mig, betyder så mycket. Din osjälviska omfamning når över oändliga avstånd och den smeker upp min bröstkorg när jag sover som djupast. Kvar blir en känsla av någonting nyfött, trots att hela du aldrig var här.

Du är den enda som förmår luckra upp hinnan som omger mig, den tjocka filmen och den smutsiga skyddsplasten. Tidsförskjutningen och spannet, avgrundsmetrarna från dig och hit är faktiskt ofattbara, men du är en fri rörelse.

Enkelt passerar du alla sorters hinder, du rundar dem smidigt som en förrymd hund. Vi andra är bara de som jagar efter med tomma koppel.

Jag blir en parrantes om någon annan än du väcker mig, det gör bara ytterligare revor i mitt inre. Du kan smyga runt som en katt eller ringla som en orm i gräset vid sidan, du är alltid beredd, lite vid sidan.

Om du inte är här saknar jag när du varit här. Ibland saknar jag bara det ögonblick när du går och dörren precis stängts bakom dig. Hela tiden fylls min näsa av din doft, men om jag söker igenom min lägenhet hittar jag bara mig själv.

 

15.guantanarex

 

Jag kom inte hit av någon slump, jag valde bara att inte välja själv. Som när vi klev in genom portarna till Liljevalchs konsthall där Max Book hade målat enorma mörker i asfalt och akryl. Tiden stannade tvärt och mycket av mig blev sedan kvar där. Jag förstår det nu tjugofem år senare när konstnären pratar i radio.

”Det är inte jag som har hittat på glappet, jag bara pekar på det.”

Det är svindlande att höra de orden eftersom det blir glasklart att det som inte är där är det viktigaste av allt.

Så fort jag kom hem den dagen vi varit på utställningen tog jag fram min största duk, den nyss påbörjade oljemålningen med solrosen i fiskarmössa. Tyvärr var jag alldeles för ivrig och förstörde den med ovarsamma penseldrag. Jag inser nu att det är omöjligt att måla när man är så full som jag var då.

Decennier senare, ute i regnet vid Fridhemsplan erbjuds jag ett antal val, och jag kan välja helt fritt bara jag väljer en redan utstakad väg. Jag börjar måla bakterier i rörelse, det kallas mikroskopisk konst och sägs vara ett mikroskopiskt hantverk.

Fylld av okunnighet tar jag mig an detta vetenskapliga målande och den färg jag använder mig av är mycket dyrbar, den är extraherad ur oåtkomlighet och hämtad från kärnan i den gamla jordens inre. För att hitta rätt nyans måste jag också utvidga min känsel, därför målar jag hädanefter bara med ögonen, även de allra enklaste motiv.

Jag ser ofta bilder av händer flimra förbi när jag målar och i min ateljé är det enkla självklart, men det självklara är inte särskilt enkelt. Varje dag är hajen där och den rör sig under mig i rovdjurscirklar, precis som dna-strängarnas spiraler. Jag är naturligtvis tvungen att måla dem också.

Ibland behöver jag bli påmind om att en målning inte är en sanning, att den inte bygger på fakta, men att den ändå alltid är en nödvändig abstraktion. Penseln måste orka skära genom allt, så jag målar skikt efter skikt, segment efter segment. Jag försöker isolera skapandets grundläggande humanism.

Men om jag sett hela dig redan då? Fokuserad med dina spända käkar när du skrev svarta ringar under alla trötta ögon? Jag tror att mina känslor för dig förvaras någonstans i just det glappet.

Långt senare såg jag dig bära på säcken, den som blev tyngre för varje steg du tog, trots att råttor redan gnagt ett hål i dess botten. Jag såg dig också ömsa skinn som en säl kastar av sig havet, och jag såg dig bestående men i en statisk förvandling. Jag såg när du byggde en skyddande mur av transparens, jag såg dig göra gener omoderna genom att avsäga dig arvet och omyndigförklara all skuld.

Men jag har pratat för länge nu och har redan sagt för mycket. Kanske dödade jag den mystik som omgett oss, men jag ville berätta för dig att jag kan måla andra bilder nu, med tekniker helt olika de jag bemästrade förut. Och jag ville att du skulle veta att din regnbåge äntligen börjar likna ett ansikte.

 

8.arkebusering

 

Redan från början är den ogästvänliga gränskontroll som består av alla er ett mycket vagt mål. Där framme står ni som ytterligare en mur, kalla och slutna som musslor. Hon bara är anonym och papperslös, men har länge kämpat som en dödfödd metall, och i den formen kan hon vara mycket personlig. Som en feladresserad missil på väg i retur till avsändaren, men i stället blir hon nu utskickad i tomrummet där ingen tar emot och hon landar mellan era fega skrik.

Hon tilldelas ett halvt löfte om att bli upphämtad senare, finns det någon upprättelse i det? Kanske om en av er ovilliga tvingas fram för att svika det löftet. Det blir möjligen du och då måste du samtidigt se henne i ögonen.

Ändå kvarstår faktum, hon blir bortsänd, vägtvingad, är oönskad och en belastning. Slutligen kanske allra mest för sig själv.

Vid slottsbron börjar ett nytt år och svanarna tävlar med spridda isflak om turisternas och maktmännens ointresse, deras bristande uppmärksamhet. Första och sista hjälpen blir en konstgjord andning för skadade själar, men barnet inom oss ser bara nyfiket på. Det är ett öppet sår som aldrig läker, det är ett sår som inte kan sluta blöda.

Den som ändå passerar nålsögat blir instängd i en mörk sarkofag placerad framför den orgel som skjuter salut med mullrande och dova ursvenska toner. Vartenda ljud tränger igenom in, lika tydligt som om det fortplantats i optiska fibrer, men ut hörs inget rop på hjälp. Inte ens vagt, inte ens som en viskning.

Hon är bakbunden och naken, endast klädd i ödlemasken. Den som fräter, gröper ur och slutligen karvar ett hål rakt in i hennes huvud. Kratern där ansiktet tidigare suttit kan man sedan arbeta om, man kan ersätta det personliga med någonting nytt, någonting helt annat, mer anonymt.

Frågorna smattrar som hagel på provisoriska boendens plåttak, som kulspruteeld genom kärlek. Men inte för en enda fråga finns det ett svar att få.

Jag sitter också där, paralyserad. Buteljen mellan mina knän skakar i en död mans grepp, lika krampaktig som Strindbergs feber när andras känslor kryper för nära.

Alla förlorade barn på hennes rygg sänker henne som ett marmorblock i havet, ingen kan hålla sig ovan ytan med tyngden av en sådan börda. Hon söker bara frid, frälsning från ondska, ett halmstrå av hopp. Man kan bara leva en sekund i taget när man lever i regelverkets obestämda tid.

Hon söker förgäves efter rättvisans vågskålar i gränsvakternas händer och hennes blick fastnar sedan på mig. Det är ett tidigare jag, ett som ser men inte gör något.

De andra är ingenting och då borde jag vara mer, någonting bättre och starkare. I stället är också jag en blind fällkniv, bara en liten djävul med perfekt synskärpa, en som ljuger sig fri, lika feg.

 

13.kalasjnikov

 

Ni såg så hånfulla ut när ni satt där på bänken och visade upp era stora magar som var långsamt växande mästerverk och biologiska höjdpunkter. Att ni var utvalda och en del av en exklusiv evolution var lika självklart som att jag aldrig hade existerat för er.

På asfalten framför kröp ett kladdigt papper från en hamburgare sakta över torget, men utan att ni la märke till det. Som ett uttjänt höstlöv på väg mot kompostering, drivet framåt av kretsloppets obönhörliga vind var det en påminnelse om även ert ursprung och framtid.

Trots att ni var kvinnor hade jag svårt att se er som annat än bröstvårtor och rader av blekta tänder, ni var bara brunbrända kroppar sprängfyllda av silikon, men tömda på liv. Rynkfria dockor, perfekta skal utan väsen. Välgjorda kopior av italienska märkeskläder.

Jag var tvungen att ta mig därifrån, men kunde inte halta bort tillräckligt fort. De blickar jag inte var värdig, de som ignorerade mig, brände som eld i nacken när ni inte ens kunde se ner på mig som jag såg ner på er.

Väl ute ur staden kände jag mig lättad eftersom det meningslösa kriget hade lärt mig att brist på mänsklighet endast var uthärdlig om man var ensam med sig själv, eller en liten del av statistiken. Se på mig när du tar bort min betydelse, eller beordra åtminstone ut mitt soldatnummer.

Skulle det verkligen vara något särskilt med Gogols blick? Det är den förbannade Stig Larsson igen. Sexualiteten har han lagt som en tunn realistisk hinna över allt mänskligt, och den kväver även mig.

Samtidigt är han geniet vars förmultnande ben jag suger hat och förakt ur, märgen jag lever på, men ingen skugga ska falla över honom. Jag kan misstolka allt, även ett färdiglevt liv.

 

 18.titanledare

 

Jag står här som ett minnesmärke, en saltstod av ursvenska tårar. Det tog ett tag att klippa alla band och göra sig av med lasten av välmening, men nu är jag ensam i öknen. Allt känns oändligt, så jag har bråttom att lämna jorden.

Det finns bara en droppe kvar i vattenflaskan, men jag har hjältemusik i hörlurarna och intill mig finns de sju lejonen, bergen utan skugga.

Lägerelden glöder fortfarande, men inte länge till. När rökstrimman slocknar är den signalen jag väntat på, den ska bara bli smalare och äntligen tunnas ut.

Jag i rörelse, med taktfasta steg som soldaterna på kaserngården i Groznys utkant, jag går med mjuka, rytmiska steg framåt. Först i sidled och ibland uppåt, sedan bara uppåt. Det är en märklig känsla, att jag som alltid har hatat att dansa nu är beredd att offra allt för att röra mig i er takt.

Det skakar lika mycket inuti kroppen som skelettet skakar utanpå när jag flyger genom molnen. Det är det som är själen. Molnen sägs vara orbitala, men jag har alltid tyckt att de mer liknar fuktig mossa eller mycket gamla mäns yviga skägg.

När jag lämnar stratosfären ser jag att min kropp redan glöder, men jag känner ingen värme, ingen smärta. Som om jag hade ett titanskal. Kanske har jag alltid har haft flera lager av skyddande legeringar ovanpå huden men inte lagt märke till dem?

Så till sist, vad heter du? Själv heter jag ingen, jag behöver inte längre vara någon eftersom detta är ett spökes anteckningar. Du svarar inte, så jag kallar dig Sascha. Det känns bättre, inte för mig, men för ingen.

 

31.opritjnik

 

Du tar dig vidare genom den öde korridoren. Den är välstädad, näst intill kliniskt rengjord, men ändå blir du inte av med känslan av att ingen har varit här på mycket länge. Skäggiga mäns allvarliga ansikten ser ner på dig från raderna av enorma svartvita fotografier längs med väggarna. Stränga och dömande miner som under kompakt tystnad signalerar att det inte finns någon andra chans, eller några nya möjligheter. Det enda som återstår om du fortsätter är uråldriga straff för gammaltestamentliga brott som vid något tillfälle någon måste betala. Du vet att du kommer beläggas med all den skuld som är möjlig att uppbåda, du kommer att anklagas för att ha varit en del av en falsk och ohelig treenighet.

För bara några dagar sedan satt Columbus barn på trottoaren utanför ditt hotell, smutsiga som alltid och med ögonen skrikande av hunger. Själv arbetade Columbus vid hotellets pool. Tidlöst vacker med solbränt skinn, men med en blick som utstrålade kuvat hat, svart som sot från utbrunna oljefat på stadens bakgator, och som den hopplösa natten på den mexikanska landsbygden. Svart som den tillgjorda glädjen över några hånfulla pesos efter fjorton timmars förnedrande arbete.

När jag plötsligt stannar upp fortplantar sig mitt senaste steg genom korridorens stengolv och meterhöga väggar som vet allt om akustik gör så att steget hörs en andra gång. Tiden som passerar innan det blir helt tyst är omöjlig att uppskatta.

Jag frågar dig på nytt om du har någon revolver trots att jag vet att du tycker frågan är besvärande, att jag pratar med dig som om vi vore främlingar. Jag känner dig naturligtvis sedan länge och vet vid det här laget att du är livrädd för mig, och att ditt enda vapen alltid har varit tanden från Megalodons sedan länge utdöda käftar. En decimeterstor skärva, en fossilerad men fortfarande rakbladsvass rest av en urtidshajs testamenterade våld.

Långt efter, men kanske också redan långt före ditt svar, rann tårarna ned längs Columbus kinder. När de till slut dunstade bort fanns bara små mikroskopiska pelare av salt kvar. Vetskapen om människans bräcklighet finns ristat inuti oss, precis som sorgen i det sista vrålet från Lethams Earl framför Dylan och Mingus. Vrålet som hela tiden var riktat mot en avtrubbad generation.

Blodet rinner ännu en gång, det måste hela tiden sättas i rörelse. Koagulerat liv återfår sin tidigare form, den form som får hjärtan att bulta och som hamrar fram de slag som återuppväcker oss från dvalan. Från den tusen år långa sömnen. Nyligen var där bara en vanlig sårskorpa, men nu är den platsen en fontän av liv.

Vi gömmer bevis och anteckningar och vi sköljer resterna från våra tallrikar. Det lummiga buskaget som var Columbus tillflykt är nu är helt kalt, allt är blottat. Ett avgnagt revbens perfekta yta trots att man fortfarande kan se avtrycket efter kroppen i gräset. Platsen där han brukade vila under sommarmånaderna, ända till kylan kom och bladen vissnade, ända till hösten föll.

När vi kom högg han i luften med en machete av självförakt. Det var en machete han antingen stulit av någon eller tillverkat själv, jag minns inte vilket. Ändå var han helt chanslös, redan en förlorare i samma sekund han föddes, så allt började bara om igen. Dag blev till natt och natt blev till gryning när vi kastade oss över honom som en nybyggares lasso, brännmärket med våra initialer lämnade vi kvar som ett kvitto. Det är Präriestilen.

Med allt detta på vårt samvete korsar vi till sist Rio Grande och anfaller även Las Cruses.

 

28.espargos

 

Jag har dig bredvid, hela tiden tätt intill. En vecka på en annan kontinent och våra kroppar har blivit som kartongbitar sammanfogade med grundskolans björnklister. Det i den röda burken med den lilla spateln, det som doftade så oemotståndlig av mandel att inget barn kunde låta bli att smaka.

Ändå letar jag hela tiden efter dig, jag letar efter mig och efter oss. Det som ska vara vi känns tomt trots att vi hela tiden klättrar runt i varandra. Det jag söker är stort och evigt, men här finner jag bara halvtomma glas, en närvarande frånvaro, en sorgsenhet och en orimlig saknad, trots att du är här.

Jag tänker på kåkstaden vår buss passerade igår, där utbrända fordon blivit turistmål och en futtig jävla dollar är vad en familj har att ta sig genom dagen med. Den orättvisan återkommer som en skugga och tar bort allt utom den näst sista nattens sista dröm.

Det är mycket hett och allt vi har är sand och ett gammalt bord av plexiglas och plast som vi utmattade lutar oss mot. Så kommer han, pojken i gul t-shirt, så smutsig och trasig, helt naken i övrigt. Han närmar sig långsamt med blicken långt bortom oss, de mjölkvita ögonen är glansiga av fattigdom och droger. Han tar försiktigt bordet ifrån oss.

Rösten maler en ramsa på ett främmande språk, den säger

”Det här är inte den afrikanska stilen.”

och han försäkrar ännu en gång, han vill att vi verkligen ska förstå

”Det är bara den fattiga stilen.”

Vi nickar sakta när han bär iväg vårt bord, sedan kan vi åka hem igen.

 

7.monsterskrapa

 

När vi slagit oss så trötta med känslor och egoistiska argument att vi inte längre orkar med varandra, lämnar jag dig. Jag vet i samma sekund jag går att jag inte får komma tillbaka, jag vet det trots att det här bara är ännu en mardröm.

Tre månader av sårad stolthet passerar innan jag en dag väljer ut ett julkort att skicka till dig, det är ett gammaldags motiv med en knubbig och vacker ängel.

Sedan kastar jag mig över uppgiften, jag vänder ut och in på mig själv, letar i timmar efter de rätta orden innan jag somnar utmattad vid köksbordet. När jag vaknar ser jag att jag bara har kunnat skriva ned ett enda ord, men det är det mest skamsna ordet som finns.

Förlåt.

I mina mardrömmar blir svaren ofta oproportionerliga, så två dagar senare får jag tillbaka ett tungt brunt kuvert med femtio maskinskrivna sidor. På var och en av sidorna sitter ett mikroskopiskt fragment av ett sönderrivet fotografi. De är omsorgsfullt fastnaglade med sorg från två levande människors krossade hjärtan, och ett mindre som aldrig fick slå.

På varje sida sitter en femtiondel av fotografiet på oss två vid foten av den uråldriga Vulkanen Etna. Det var kanske den lyckligaste dagen vi hade tillsammans och jag minns att vi hade ätit svärdfisk till lunch, och att vi druckit vin.

Orden i texten är skrivna med ditt uteblivna blod och brevpappret bär med sig den plågsamma doften av ett förnekat barn. Texten tar en evighet att läsa, men går i korthet ut på att jag omedelbart bör förintas.

Jag tvingar mig själv att läsa sidorna om och om igen, och jag läser oavbrutet dag och natt i nio månader. Att jag måste göra det är underförstått, det står klart och tydligt att läsa mellan raderna och det är ett fullt rimligt straff, om än alltför milt. Som att den som varit lägervakt skulle få villkorliga dagsböter för sitt deltagande i ett folkmord, men det är typisk dig.

I september sluter jag mina svullna och värkande ögon och lägger brevet åt sidan, men är fortfarande lika fylld av skam. Nu skäms jag också över att jag har din tillåtelse att se mitt brott som sonat.

 

34.murdercollie

 

Jag kände dig för länge sedan, när du alltid sa att du var kär. Det var redan då en tid som var sorgsen, dina drömmar hade krossats så många gånger. Ändå försökte du fylla tillvaron med färger. Jag tror att du levde varje dag på pastellfärgade hopp, och att du åtminstone hade nyanser av fantasi. Du kunde nog se möjligheter i några av dina val och du älskade dina förbannade hundar.

När jag såg dig på håll igår var du nästan helt grå, blek och nedtyngd av dina tidigare val. Ensam. I ärlighetens namn hade du också blivit fulare, men jag tycker inte om att tänka så. Man borde betrakta allt levande som vackert, det är den utgångspunkt jag har, en princip som inte ska kunna ruckas. Kanske är jag fortfarande bitter och försvarar mitt omdöme med en fråga, kan man kalla dig levande nu?

Det var svårt att konkurrera på den tiden, jag var bara helt vanlig. Jag rökte inte heroin som han gjorde, jag försökte inte hålla mig vaken efter att ha ätit ur bottenlösa burkar med sömntabletter och jag kunde inte spela gitarr som Jimmy Hendrix. Jag slog dig inte när jag var full och påtänd som han alltid gjorde, för jag kan aldrig bli den som slår, jag har det inte i mig. Med det visste du redan då.

De sista åren innan jag flyttade till en annan stad var du alltid så strykrädd. Rycker du fortfarande till och blir stel i hela kroppen när någon ropar ditt namn högt?

Tiden gjorde vårt avstånd ännu större och jag försvann till ett annat liv, jag orkade inte se dig leta glimtar av ljus i mörker längre. Skulle du kunna bli lika vacker igen, kan ditt ansikte återuppstå för att åldras med mer värdighet? Kan allt det andra som också var fint hos dig komma tillbaka? Jag vet inte. Och vem tar nu hand om dina förbannade hundar?

 

11.dödsorten

 

Hela min kropp darrar, jag står i Billys lägenhet med det jag skurit av i ena handen. Den är så liten och ynklig att det är svårt att förstå hur den har kunnat ha sönder någonting heligt. Det är blod överallt och i den andra handen har jag en nagelsax.

Till mitt försvar vill jag säga att jag hatar våld och att det var därför jag var tvungen att skada honom. Det låter motsägelsefullt, men jag var tvungen att skada bort hans våld. Han såg rädd ut och grät som ett barn eftersom han inte förstod. Varken när jag stod framför honom eller när jag långsamt böjde mig ned över honom. Allt han såg var en bödel med ansiktet dolt bakom en ödlemask av gummi, den jag hade haft på nyårsfesten.

Hela tiden visste jag ingenting, jag anande inte. Det är ingen feg lögn, jag svär vid vår mamma. Mycket berodde på dig, på att du med tiden blev en mästare på att berätta sagor och så bra på att sminka över dina skador och blåmärken att du kunde fått jobb i Hollywood. Fan syrran, du brukade ju skratta framför spegeln och säga att du var vackrare än fröken Sverige. Det var aldrig något skämt för mig, du var alltid den vackraste, men nu hade jag svårt att känna igen dig.

Du satt sönderslagen i en hög av krossat glas, fläckar av blod på din klänning. Det var så jävla mycket blod också när du släppte taget om alla hemligheter och  lögner och berättade för mig så att jag kunde falla rakt ned i din avgrund. Att höra din berättelse var som en dans i helvetet, ett djävulsrejv med tortyrstroboskop, tusentals epileptiska blixtar. Allt gjorde ont, orden var så overkliga.

Jag knöt mina nävar när du var klar, reste mig och bad om din tillåtelse med tårarna rinnande längst kinderna. Du drog ned mig på golvet igen, skakade på huvudet och sa att jag inte var någon boxare, att jag inte var den sortens människa. Det kanske är sant, jag satt alltid på mitt rum och läste tråkiga läxor eller jobbade i vår farbrors butik.

De var de andra vi växte upp med, våra barndomskompisar som slogs utanför tunnelbanan på kvällarna, men att ha sönder måste ha ett pris, det måste kosta något. Jag har alltid trott på godhet och förlåtelse, på att hela tiden hitta andra kinder att vända till, men ingen förlåtelse är möjlig när det inte finns någon godhet.

Vi sitter i stället länge kvar i glaset på golvet och hittar på straff. Vi kan låsa in honom i en bur och göra honom beroende av heroin och sluta ge honom det, sedan börjar vi om igen, och ger honom en plågsam, evig avtändning. Du får mig att skratta åt det man inte kan skratta åt, pekar på blåmärkena och gör boxningsreferenser, pratar om titelmatcher. Men det är ingen sport att förstöra något, eller förstöra någon.

Jag vill klippa av honom armar och ben och sätta honom i en termitstack, eller operera in levande tusenfotingar under huden i hans ansikte, kittla honom dygnet runt med en rutten, stinkande fjäder under näsan till han bryter ihop av vansinnet. Är han utan armar och ben finns det många möjligheter och vi fortsätter att skratta trots att jag egentligen bara vill ha en yxa och en såg. Kanske en handfull tusenfotingar.

Jag ber om tillåtelse ännu en gång, men du vägrar och höjer rösten. Vad ska jag göra? Hur skulle något kunna hjälpa, vad skulle bli bättre? Jag blir tyst. Jag vet inte, kanske inget. Det känns bara nödvändigt att han har ont överallt, att han plågas hela tiden, i ett helt liv och helst några till. Han måste inte dö. Han får inte ens dö, han ska leva, men han måste ha ont och han måste vara rädd. Han måste vara tvungen att se sig om hela tiden, alltid rädd att något inom honom dör.

Du ser på mig, plötsligt med så mycket sorg i dina gröna ögon att jag tittar bort. Jag vet, du blir inte bättre, du blir inte hel igen, men han kommer också att vara förstörd! Så att vara trasig med sig själv att det enda han kan vara är just det, och det är i alla fall någonting.

Du säger att du ger igen genom att vara stark, genom att gå vidare med rak rygg. Men hämnd är inte att resa sig upp, hämnd är inte att vara stark och att försöka leva ett trasigt liv som om ingenting har hänt. Hämnd är att klippa av någons könsorgan.

Jag säger att jag måste gå ut, men lovar att snart komma tillbaka. Hela tiden hör jag dig säga att jag inte får göra något. Som ett mantra viskar dina spruckna och sönderslagna läppar samma ord. Jag ser dig i ögonen och lovar, men håller samtidigt fingrar i kors bakom min rygg. Därmed ogiltigförklarar jag löftet som ett tjurigt barn.

Senare står jag nere mellan höghusen i den förortsgrå betongen med Asif och Jackson. Det känns stelt och jag vet att de är sårade.

Länge sen grabbar, jag vet, jag kommer aldrig förbi längre, mycket på universitetet och allt det där, men ni kan lägga ned förortssnacket och attityden, jag vet precis hur mycket gangsters ni är. Visst, ni är badass, men jag är också här nu.

Himlande ögon. Vet jag hur svårt det är att få tag i en stun-gun egentligen? Tror jag att vi bor i fucking South Central L.A? Om det ens går lär det bli fett dyrt mannen, får jag inte lära mig sånt i min fina skola?

Mycket svårt.

Nej det tror jag inte.

Jag har pengar.

Så lägg av snälla, det är jobbigt nog att stå här och fråga.

Bekymrade miner, Marlon Brando-miner, Al Pacino-miner. Hela Scarface-filmen får mig att le lite inombords när Asif och Jackson spelar svåra utanför Ica. Fast inget är längre svårt för dem. Jo, kanske att jag inte berättar varför jag kommer och ber om en tjänst nu, eller att jag säger att de inte får följa med, att jag inte vill låta dem backa mig som de bröder vi är. Vi har ätit mellis efter skolan i varandras kök och fått skäll av varandras morsor i hela vår barndom.

Jag vet att de älskar mig som ett syskon, så dagen efter har jag den naturligtvis.

Jag har en sax med mig eftersom det måste vara en sax. Då blir det svårare, mycket svårare. Hans svårare är ointressant, men det måste vara svårt för mig. Det får inte vara lätt att skada någon annan.

Jag tittar länge i spegeln, betraktar mitt eget ansikte i hissen upp till den våning han bor på. Jag ser inte alls farlig ut, jag ser bara ut som jag.

När hissen stannar kliver jag ur och hittar rätt dörr direkt. Han har ett vanligt efternamn trots att han inte är någon vanlig människa. Jag försöker andas lugnt medan jag känner efter i fickan för hundrade gången. Elpistolen för bedövning ligger där, nagelsaxen ligger där. Jag tänker igen på att min syster aldrig kommer kunna sluta gråta. Sedan ringer jag på.

 

17.grundbultad

 

Du var lojal och blev därför dömd att gräva i efterlämnat avskräde. Du gräver dig ner genom detta tragiska arv och gräver allt mer ursinnigt för att komma djupare. Ända ned till botten och genom alla nivåer av tidigare generationers svek.

Jag behövde hitta en annan plats och en tydligare roll, så jag letade ständigt efter de samtal vi inte redan hade haft. Under tiden fantiserade jag om öppningsfraser som inte studsade tillbaka.

Det var nästan folktomt när vi kom fram till sjukhusentrén, endast vi och ett plågat köttstycke, en rest av en tidigare människa som i en lånad rullstol väntade på en försenad taxi. Han var klädd i sjukhusets vita byxor, fulla av urinfläckar och matrester, nedslitna inomhustofflor och en alldeles för stor täckjacka i en omodern färg.

Vi tände cigaretter fast vi lovat varandra att sluta, men vi gjorde det på varsitt håll. När vi blåste ut röken bildade den långsamma moln som lättade löstes upp och försvann så fort de frigjordes från oss.

Jag undrade vilket liv jag kunde ha fått leva i stället? Kanske hade det blivit ett liv lika nedtyngt som ditt, där man var låst av en trötthet man bara uthärdar om den delas på två.

Du var ljusår bortom mig redan då, men fanns samtidigt inom mig. Formad av och sprungen ur en generation koffeinister som aldrig druckit kaffe. Barnen som försöker bli lyckliga i lånade fjädrars vingar och av energidrycker, barnen som står i oroliga klungor och spottar på marken runt centrumet hela kvällarna.

Jag hade blivit en långsint granne som lät litauiska hantverkare noggrant knacka in hat mellan kullerstenarna på din garageuppfart när du åkt till jobbet. Betalda av mig kom de i horder, varje dag så fort du tagit dina mediciner.

Du fyllde mig hånfullt med alla de egenskaper du föraktar, och du sa till mig så ofta du kunde, att jag var orolig och rastlös. Vi vet båda två att det egentligen var min bild av dig du använde, du blandade ihop oss till en smaklös gröt.

Jag var så uttråkad och trött på livet under de åren att jag åt upp dina värktabletter bara för att få tiden att gå och för att jag aldrig riktigt blev inbjuden av dig.

När du varken ville ha mig där eller låta mig gå tappade jag så småningom bort sista bokstaven i alla ord och lurar numera i avundens skugga. Där kan jag härda ut ett tag, trots att den hela tiden bränner små hål i min själ.

På en bortglömd säng här intill har ett problem plötsligt upphört, det blev tyst i det rum man alltid lämnar fylld av ilska och vredesmod. Det rum man måste lämna baklänges, sakta och vaksamt, det rum jag alltid lämnat med en klump lika stor som ett hat i halsen.

Några blanka marmortrappsteg ovanför oss i just det kala rummet är lättnaden nu lika blek som en avliden anhörigs sista andetag. En mor som  motvilligt föddes i en oönskad vagga, är nu på väg ner i en efterlängtad grav.

Jag kunde åtminstone låtit bli att svara de gånger du glömde ringa, för du blev gradvis en sån som allting alltid måste angå. Jag blev en sån som bara försökte se mer likgiltig ut och jag vet att jag åtminstone lurade mig själv.

Ljusår från nu kanske du fortfarande gräver, precis som nu utan spadar och endast med dina trasiga händer. Du kanske har nått flera kilometer ner i det evigt stinkande hålet där allt är dött, där allt som finns är mörker. Just mörkret har du alltid velat hålla fast vid.

Det är långt mellan bussarna så jag börjar gå nedför backen bort mot Götgatans nattliv. Där är fullt av högljudda människor, livliga och glada, på väg in eller ut från restauranger och krogar. Själv vill jag bara hem till tystnaden och sova.

Allt handlade nog egentligen om vår envishet och den sorg vi bar på. Den sorts sorg som är så evig och desperat att jag fortfarande har stillbilder av dig under ögonlocken när jag blundar.

 

 14.spyslunga

 

Jag vet att det är du som smyger omkring här, jag känner dig alltför väl. Du skrapar på min insida, rotar runt i min själ, låtsas vara någon annan och utdelar sedan plötsligt ett hugg. Du anstränger dig verkligen för att hela tiden göra mig påmind om stanken från min ruttnande kropp. Det är inte modigt nog att bara låta bli att smaka min tandlösa gom.

Naken, blottad och insnärjd i fuktiga lakan, du måste säga det igen, min stank är vidrig. Dagar passerar, kanske månader. Jag måste börja räkna det i år. Länge har jag legat här bakom fördragna gardiner, hungern och törsten har avtagit och sedan försvunnit helt.

Jag sliter outtröttligt, rasande, men jag vet att även den mest uttorkade hjärna hittar nya passager. Ett minne till, en glömska till. För så långsamt rinner tiden, den drar sig framåt som kåda innan den till slut stelnar, koagulerar.

14.1

Tysta fotsteg avlägsnar sig och en cykel börjar om. Trastarna är tillbaka, de vaknar nu och väcker sedan oss andra. Här finns flyktiga minnen att le åt och andra att begråta, en törst som ska dämpas. Handen finns hela tiden under de egna kläderna, som alltid när jag tröstar mig själv.

Något fattas, något saknas. En stulen evighet från kattugglans arkiv, alla tårars snigelspår, en oväntad gast i väntrummet. Så kom då klocka, visa dig tideräkning, jag vågar om du vågar.

Korridoren är tyst och smutsigt, allting är orent här bland gnisslande bårhjul och uppgivna snarkningar. Munhålorna som bara ligger och gapar. De tycker inget, de känner inget, de kan inte.

Fönstret blåser upp, sprängs upp. Den svarta nattens luft fyller spökenas sal, ett litet himmelrike för oss, och ett helvete. Längre bort står en vacker man. Alla bredvid honom har ruttnat sedan länge, men inte han, han vill inte.

14.2

Med ett blygt litet öga kommer också en kraftig saknad, jag kan nästan se min egen förlust i drömmen. Kanske snart, eller om ett tusen niohundrasjuttiotvå ljusår, kan vi andas igen, kan vi bara vänta på vår tur. Jag har sagt att endast viskningar skall få besegra den här kylan, så jag stänger inte dörren.

Jämna mig med marken eller upphöj mig till marken. Det spelar ingen roll längre, för jag morrar alltid som en osäker hund när jag hör någon säga att du redan varit här.

Du eller jag viskar en bön om frälsning från klådan i skallen, den svåraste sorten, den som sätter sig direkt under kraniet. Vansinnets kryptonitgröna hinna, en avkomma från allt som drabbar oss oförmögna människor när solens hetta kommit för nära. Alla dagdrömmar tvingar mig att låsa dörren några timmar och det är början på det våldsamma uppvaknandet.

14.3

Du får jag veta att jag kokar soppa på en äcklig liten spik, att jag lydigt kokar upp, men genast bränner vid. I mina såriga armveck kryper sedan en större hetta fram, och den gör så att asfalten klibbar i mina handflator, gör att jag skriker efter den person jag en gång trodde var viktigast.

Han som nu är en annan man, en som köper lycka för lögner och sedan sätter kniven mot min strupe. Han säger alltid att han måste det.

Doften av äpplebitarna, gamla raklödderburkar, minnet kommer tillbaka nu. Sedan från ingenstans, också en snabb stilett så att tarmarna flyr genom hålet i mellangärdet under sprattlande protester.

Vi blev kvar i sjön som var fylld av sprit och knark, det blev en kapprustning mellan dina olika jag. Det under isen och det bakom vassen. Men vi är nära nu, tjälen sitter djupt här också.

14.4

För alla askungar kommer klockan någon gång att slå tolv. Kvar blir pärlor av tacksamhet, en udda sko, bultande tinningar och det som blivit över av tålamodet. Kanske lämnar prinsen kvar lite tobak och ett glas kranvatten åt oss.

Det är stiltje nu så jag måste slå lite hårdare med bräckjärnet. Då känner jag dig tydligare, men gråten finns inte kvar i struphuvudet och jag kan svälja igen. Enformig musik från den gamla mandolinen med bara en sträng sätter fart på framtidens vindar, de är iskalla, men blåser i sin tur fart i våra segel. Själv blir jag kvar här.

14.5

Ovanpå högen av tarmar finns en muskel, det rycker fortfarande lite i den när den försöker sikta och sedan skjuta skarpt i ett tomt huvud. Fantomsmärtan. Jag är inte ens hjälpt av att ha varit med om det förut, det här går inte. Gå inte bara, du får inte.

En råtta gräver sina gångar i ett golv några planeter bortom vår, gångar i en annan tid, på en annan plats. Ändå hör jag ljudet från de små klorna och det får värken i magen att bränna som ett samvete varje gång sekundvisaren rör sig. En gång till bara, sen har du lovat att sova.

Jag är så fruktansvärt medveten om sjukdomen, den som gör att mina händer darrar hela tiden. Den darrar så att jag tappar pennan, tappar flaskan med botemedlet, medicinen med de fasansfulla biverkningarna.

Förfallet, sönderdelningen av en kropp som rosslar och skriker, som flammar upp, och sedan brinner och förgås i fruktansvärda kval. Kom fort nu döden.

14.6

Jag blundar länge, men vaknar igen utan att ha somnat. Då finns inget av skakningarna kvar och jag ser hur grannarna leker med sina egna barn, ser hur dina tårar blir till blixtar. Maktlösheten. Du måste hjälpa dig själv nu hundöga.

Du kryper mot badrumskaklets välbekanta smuts, bort från den stjälpande hand som sträcks fram, bort från frukternas söta käftar. Och pisksnärtarna blir till massage över ryggen, varje slag är som honung.

Helgad vare du som ropat efter den obetydlige, den som ett helt land ville kasta sig över. Jag tackar dig genom att flyga litet lägre. Brödet rinner i den här värmen och du kysser alldeles för hårt med dina spruckna läppar.

Dina uttorkade bröst är fortfarande vackra, man förstår att de är krigets ursprung och upphovet till febern som rasat under min solkiga filt. Äntligen är slutet här. Det börjar med kyssen, sedan ruset, den andra kyssen och till sist sömnen.

 

4.californiaredux

 

Vi försökte vakna igen, vi behövde återfödas, lära allt vi någonsin vetat på nytt, börja om igen med oskrivna blad, alla ljud och nyanser, alla regler och åtaganden, allt det finstilta i våra livsvillkor måste nollställas. Det kändes naket och obehagligt, allt blev så skrämmande när vi tvingade oss att luckras upp för att dimmorna skulle kunna skingras, och det var bråttom, helst skulle det vara klart innan vi kom fram till Vagnhärad, men hur fan hamnade vi här?

Det är självutplånande att jaga mot ett mål med blicken fokuserad enbart på en skakig penna, men vi var kanske redan utplånade. Det fanns hela tiden en risk att vi bleknade bort ännu mer, men var vi på ett sätt inte redan försvunna när vi föddes?

Vi återfann varandra kort och det var en välsignad tid, men sedan var du borta igen. Kvar låg bara en lapp där du skrivit att du svikit mig. Men vadå baby, vem är jag att döma dig eller någon annan? Allt jag alltid har gjort är tusenfalt värre, mina svek är grunden våra liv har vilat på.

När jag fyllde fyrtiotre insåg jag att jag hade supit bort ett halvt liv och omedelbart efteråt fick jag veta att du hade cancer. Jag fick i stället konstatera att jag supit bort ett helt liv, och det var ditt liv.

Jag var varken hemlös eller fattig, jag var aldrig ensam, men utan dig hade jag låtit alla möjligheter glida oss ur händerna. Jag borde ha jagat dig, men jag visste ingenting om närvaro eller hur viktigt det var med ödmjukhet, och eftersom jag var feg lät jag bara år efter år passera i ett själviskt töcken.

Efter att du ringde har jag lyckats hålla mig nykter i tre, kanske fyra dagar, och jag har klarnat till så mycket att jag nu förstått allt detta.

Vi bestämde över telefon att jag skulle hämta upp dig utanför kliniken och när jag lagt på tittade jag länge på den senast urdruckna flaskan på sängbordet, sedan grät jag en stund. Jag önskade direkt att vi aldrig hade lärt känna varandra, jag gömde mig i den självupptagenhet jag lånat av Errol Flynn, klädd i äventyrlig kråsskjorta och med flintlåspistoler, lika svartvit.

Min alkohol har dock aldrig behövt någon rekvisita, den klär sig i vad fan som helst, och nu önskar jag att vi aldrig upphört känna varandra. När allt man vill är att tiden ska gå långsammare, hånskrattar den och sedan ökar den farten.

Utanför bilens rutor passerar en evighet av granskog, det här är landet där vi alla är små som barr. Inne i bilen passerar bara tystnaden. Den krälar mellan oss i framsätets läderklädsel och blandas till den tyngsta av droger när den möter våra tårar. Jag får allt svårare att andas, vi är redan någonstans mellan Studsvik och Västerljung.

 

21.strålningskompost

 

Helt omgiven av hav, men på en ö som egentligen bara är en grynna. Ensam i exil och sedan dagar belägrad av regn och kyla, fylld av saknad, tom, såg jag svanar springa över vågorna. Likgiltiga inför fysiska lagar plaskade de upp vattnet omkring sig med klumpiga simfötter, flaxade och sprattlade som sinnessjuka galningar innan de slutligen orkade lyfta. En sådan mäktig beslutsamhet är en urkraft stark nog, en som kan forcera motvind, en som gör hårdhet något att avundas.

Jag har ofta lurat mig själv att minnas ön som Värmdö, men jag har hela tiden vetat att det var någonstans på Orust. Fallenheten för platsers geografiska belägenhet lämnar som allt annat hos mig en del att önska. Havet bredde ut sig oändligt och det var isande kallt, ändå stod jag bara där. Lät långsamt kroppen bli lika frusen som jag alltid kommer att känna mig ensam utan dig.

Kustens alla ljud är också nattens, för de låter likadant. De tar in oss och tar över vår egen tystnad för att sedan bara spotta den tillbaka igen. Det gör att all ljudlöshet blir ett svar som gör döden mer levande.

Dagarna passerade och jag försökte bara förmå mig att existera, men hela tiden vreds kniven om igen, den ville karva sig runt som en korkskruv mitt i hjärtat. Jag försökte glömma vartenda hugg jag fick ta emot, och ibland kändes du för en stund mer avlägsen. Men minnena återkom alltid, känslorna vrålade med full styrka så att smärtan som sköljde över mig bara liknas vid en flodvåg, ett tjutande instrument man opererar tillbaka tid med. Det fick ner mig på knä.

Ensam så länge, men med dig så nära i minnet orkade jag till slut inte mer. Jag tog i en sista gång för att slita mig loss, jag letade mig bort mot ännu högre platser, upp till de allra knöligaste topparna på ön. Hela tiden ville jag ha precis allt bakom ryggen och när jag kunde känna hur skorstenens rök blev svagare utan att vända mig om, trodde jag att jag vunnit.

Jag hade fortfarande blicken riktad mot havet när jag tog mig ut på klipporna och stannade där. Det var då jag förstod att jag inte hade förtjänat makten att bestämma. Jag fick inte vara en som förhindrar historia, bilderna av dig måste finnas kvar.

Flykt kommer i många former och liksom havsfåglarna vid horisonten slutligen sjunker nedåt med dova vingslag, försvinner ändå lite av oss till slut. Därför måste jag hela tiden åka tillbaka en sista gång, till berget ovanför Gullholmens sommarstugor. När jag känner havet inom mig igen gör jag oss odödliga.