Det är snart fyra år sedan jag och min fru fick möjlighet att arrendera det lilla torpet Gruvstugan strax utanför Gnesta. Hyran var låg och därmed en överkomlig extrautgift, säkerligen beroende på att lyxtillval som elektricitet och rinnande vatten saknades. Men att få ha ett ställe som inte var storstad, grannar och ljud och tanken på att leva ett enkelt, mer gammaldags liv till och från lockade mer än det avskräckte. Som deltidstorpare skulle man också kunna försöka odla lite saker, något jag trevande försökt i liten skala på vår balkong hemma i lägenheten.
Jag har aldrig strävat efter att prova nya saker hela tiden och om jag skrivit i en jobbansökan att jag anser förändring vara spännande någon gång har jag inte varit riktigt ärlig. Men nu med tillgång till nästan oändliga odlingsmarker började jag tänka om. Det kändes omedelbart spännande att lära sig nya saker om växter, jord och näring, att såga upp stora vindfällda granar och hugga dem till ved, gräva ut nya trädgårdsland och plantera buskar. Hur man bäst hanterar varje nytt års och varje ny säsongs skillnader i nederbörd, temperatur eller soltimmar med tanke på det man sått har jag dock inte klurat ut ännu.
Förra årets fantastiska chiliskörd resulterade i att jag började koka starka såser, och eftersom några blev rätt bra öste jag på med ännu fler chilisorter i våras. Givetvis blev den här sommaren inte alls lik den i fjol med medelhavshetta och stekande sol. Några veckor var visserligen varma, men ofta skymdes solen av moln. Det blev ändå lika torrt som vanligt i krukor och rabatter och bevattningsproblemet återkom, men det gör det väl alltid när man saknar vattenledning till tomten. Att ta tillvara på det regn som ändå borde komma kändes avgörande så jag satte upp fler hängrännor på hustaken. Bara det var något helt nytt och antagligen bland det mest händiga jag någonsin gjort. Jag investerade i fler 200-liters tunnor, men eftersom det knappt regnade alls vid Grufstugan under juni och juli var tunnorna lika tomma när man kom till stugan som de varit när man lämnade den senast. Det blev alltså en hel del av det gamla vanliga slitet och släpandet på tunga vattendunkar.
Framåt Augusti föll regnet till slut och nu nästan dagligen i stället, men nyttan med överfulla tunnor är liten när ingenting behöver vattnas längre och bristen på sol gjorde att inga frukter eller grönsaker mognade. Tomat- och chiliplantorna står fortfarande fulla av gröna frukter och i desperat längtan efter solens strålar.
Den stora glädjen har i stället varit tobaken som växer lika snabbt och bra detta andra år. Förra året kände jag inte till att det fanns någon annan tobak än den Virginia och bondtobak man hittar bland de vanliga trädgårdsfröerna på Plantagen eller Blomsterlandet. Dessutom lyckades jag inte särskilt bra med att torka de blad jag skördade så det mesta förblev grönt och fullt av den beska klorofyll expertisen säger gör tobaken helt obrukbar.
En liten mängd anständig tobak jag lyckades trots allt få fram och det räckte till ett kilo av mitt första helt egna snus. Gjort från tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Det kändes stort, lite som att ta studenten, gifta sig eller få barn. Jag avstår naturligtvis helt från att rangordna dessa milstolpar.
Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och jag tycker faktiskt inte att den är så hemsk även om den behöver mogna några dagar till i kylskåpet.
Jag har också hunnit lära mig att det finns många sorters tobaksfrö helt avsedda för framställning av tobak till snus och cigaretter. Det här året provade jag Golden Burley, Virginia Gold och Shirazi. De två förstnämnda är vanliga i snus, den tredje sorten kunde jag inte motstå eftersom den beskrevs som en ”iransk röktobak”. Jag fick bilder av svartmuskiga män med tekoppar som högljutt diskuterade och gestikulerade samtidigt som de rökte hemrullade, filterlösa cigaretter på något café i Iran. Den känslan vill jag försöka göra snus av.
Möjligen är det bristen på sol som gör att mina blad inte vill skifta färg till gult trots att de sedan länge varit både stora, tjocka och spröda. De känns redo att skörda helt enkelt. Som tur är har jag börjat förstå lite av den magi som kallas ”colour curing”, eller ”färgkurering” och att det antagligen är något helt avgörande för att mina tobaksblad skall göra sig av med klorofyllet i bladen. Man verkar kunna få tobak i nästan alla stadier att gulna snabbt om man lägger dem i högar inrullade i filtar i några dagar, men precis som alla andra moment inom tobaksodlingen är även detta mycket tidskrävande. Bladen måste luftas och roteras så gott som dagligen för att förhindra att mögel uppstår.
I våras städade jag ur loftet på uthuset intill stugan för att kunna använda det till att torka tobaken i stället för på vinden inne i själva stugan. Loftet verkar ha bra luftgenomströmning från naturliga glipor och skavanker i väggarna och värmen stannar kvar efter en solig dag. Luftfuktigheten är också viktig säger de som vet, möjligen är den för hög där efter alla regniga dagar, men det får tiden utvisa.
Det ser i alla fall vackert ut där nu och det doftar gemytligt av tobak. Nästa år när mina blad fått mogna och utveckla sina smaker i källaren hemma i förorten kan jag förhoppningsvis stoltsera med en större mängd tobak att göra Grufstugans no.2 av.
grufstugan 