Tjena! Nu ska du få träffa Moe Route. Han är en livsbejakande och genomsnäll rotsnubbe från Oklahoma som lever på royalties från ett formulär för snabbansökning av skilsmässor i Nevada och Las Vegas som han utformade i sin ungdom. Genom att ha varit först med att få med åberopandet av det 16:e tillägget i sin version: ”Jag var full och minns inte ett skit” trillar några dollar in då och då vilket ger Moe ett bekymmerslöst och behagligt liv.
Moe har aldrig varit gift själv och vet faktiskt inte ens om han dras till morötter av samma kön. Han har helt enkelt alltid känt sig lite könlös och inte varit särskilt intresserad av det som sker bakom fördragna åkrar och nedsläckta rabatter. Det enda han vet är att han gillar att hänga med den före detta gängmedlemmen och rapartisten Grapehead.
Moe och Grapehead brukar ofta dra till köksbordet på Edövägen för att bowla och dricka flädersaft och nästan alltid när Grapehead fått i sig två eller tre glas kommer tårarna i ögonen och det gamla vanliga sentimentala pratet om det som varit.
– Du vet Moe, jag hade en jäkla hit med ”Fruit & vegetables before hoes” 1989, den spelades på ALLA radiostationer. Fan, jag kunde blitt nått ju!
– Jaja, svarar alltid Moe överseende, men du lever ju i alla fall och har hälsan. De flesta morötter som får en vindruva transplanterad längst upp i stället för ett vanligt morotshuvud klarar sig inte en månad ens. Och så har du ju mig, din sugarcarrot! Jag betalar ju alltid för både bowling och flädersaft.
– Jag vet Moe, jag vet. Det hade bara varit så schysst att stå på egna rötter…
I andra änden av stan sitter Abbe Elsin och dricker gin och äter habanero. Ensam som alltid. Och arg. Abbe får aldrig vara med när Moe och Grapehead spelar bowling eftersom Abbe alltid förstör spelet och bråkar när han förlorar. Abbe gillar inte att förlora eftersom han har gjort det i hela sitt liv och utan att någonsin vänja sig vid det.
Först förlorade han sin farsa som en dag rymde med en ung clementin och lämnade Abbe och Abbes morsa själva i den förfallna apelsinlunden i Kalifornien. Sedan förlorade Abbe även sin morsa. En dag kom hon helt enkelt inte hem. Hon hade blivit bortrövad och brutalt inkastad i en skåpbil och hittades först flera dagar senare. Då i en stor sejdel Coca Cola på en restaurang på den grekiska ön Sakynthos, ett fruktansvärt öde. Först skuren i skivor för ett kort ögonblicks simtur i någons läskeblask och där efter bara kastad i en sophink på en smutsig bakgård. Sedan dess har Abbe krökat och varit arg.
I samma ände av stan sitter turken Gurkhan. Han är inte särskilt klipsk eftersom han snortat kola sedan han bara var en liten pickelsgurka och av gurkcellerna är det inte många kvar av de få han hade från början. Gurkhan är inte lika arg som Abbe, men han är helt likgiltig inför allt. Allt utom kokainet, som är det som driver honom ur sängen på morgnarna. Han är alltid på jakt efter mer och mer och mer. Gurkhan har inte sovit många timmar i sitt liv och har därför aldrig heller hunnit drömma om hur det skulle vara att dela sina dagar med någon. En vän, eller en snygg liten gurkinna till exempel.
Av en slump ragglar plötsligt Abbe in genom dörren till Gurkhans lägenhet, full som en apelsin och fullkomligt stinkande av gin. Gurkhan som är så väck på kolan att han knappt vet vart han är bjuder reflexmässigt Abbe på en lina och får i retur slatten i Abbes ginpava.
När de pratat en stund, sluddrigt och mycket osammanhängande, men ändå lyckats förstå varandra hyggligt, föreslår Abbe att de ska ta bort allt det roliga för någon som är glad.
– Jag hatar glad! väser Abbe.
– Visst, whatever, svarar Gurkhan utan varken entusiasm eller egentligt ointresse, medan han försöker plocka bort en osynlig tråd som kliar något överjävligt i ansiktet.
De tar med sig en blå kökskniv och en sax från IKEA och ger sig ut för att leta upp någon som har för mycket gladhet.
Det blir tyvärr stackars Moe och Grapehead som råkar komma i de två bittra rotfruktsföraktande missbrukarnas väg. Inget muckande, tjafsande eller grälande föregår illgärningen och bara några korta skrik och ljudet av välta glas senare ligger våra bowlingälskande grönsakskompisar i slamsor.
Varken Abbe eller Gurkhan känner någon ånger, men tyvärr inte hellre någon lättnad eller glädje. De står menlöst och betraktar sina offer en stund under tystnad innan Abbe mumlar:
– Fan, jag blir inte kvitt känslan av att det finns mer glad här i världen. Det här räcker inte.
Gurkhan som sett en del Criminal Minds-avsnitt på Tv Gurka Extra Film föreslår att de ska fortsätta nu när de ändå börjat.
– Om jag nu ändå ska göra NÅGONTING fast det knappt intresserar mig vill jag åtminstone bli seriegrönsaksmördare.
Abbe lyser långsamt upp och ett elakt leende sprider sig över hans torra citrusläppar.
– Exakt! Vi fortsätter tills allt det jävla glada är borta!
Epilog:
Vi har nu lärt oss att det mörka finns överallt, även i grönsakernas och frukternas värld. Och att bara vara glad inte är någon garanti för ett lyckligt liv. Man måste alltid ha ett vakande öga mot kylskåpsdörren och dessutom bör man vara extra försiktig om man plötsligt hör hasande steg av gurkfötter eller känner en svag doft av gin i rummet. För så vitt jag vet är Abbe Elsin och Gurkhan fortfarande där ute någonstans, på fri fot och med ett rasande förakt för omvärldens glad. Och jag är rädd att de inte stoppar för någonting.
grufstugan 