Den turkiske militären och fes-älskaren Osman Nuri Pasha med bland annat titlar som krigsminister, chef för det kejserliga gardet och palatsmarskalk på sitt cv, ställde som 68-åring in geväret för allra sista gången den 5 april år 1900. Således kan han omöjligen ha jagat nickelmalm i Alsgruvan utanför Gnesta under första världskriget och varför jag skrev det i min förra blogg är lika genant som obegripligt. Jag får skylla på inandningen av alla ångor från den jungfrustartade motorsågens akrylatbensin.
Hur som helst, Osman Pasha har inte fått en sidogång i Alsgruvan (en så kallad ort) uppkallad efter sig för intet. Mellan åren 1876-1878 bröts hiskeliga 886 ton nickelmalm i Alsgruvan. Man borrade manuellt, sprängde därefter med krut och baxade sedan ut malmen med handkraft, så det lär ha varit ett karaktärsdanande arbete. Ingenting för dagens app-entrepenörer och Youtube-wannabies gissningsvis. Så gott som allt man kunde släpa ut köptes upp av Osman Pasha för att användas i det rysk-turkiska kriget. Osman Pashas osmanska armé förlorade tyvärr tre avgörande slag mot ryssarna vid den bulgariska staden Plevna (som också har en ort uppkallad efter sig) 1877, men det lär knappast ha berott på bristande tillgång på sörmländskt nickel.
Sedan jag, professor Emanuelsson och grosshandlare Geideby tog över gruvdriften för ungefär ett år sedan har vi förutom all den nickelmalm vi bärgat även gjort ett par historiskt intressanta fynd.
Jag har tidigare nämnt Osman Pashas gamla bältesspänne som dök upp under utgrävningen av det södra trädgårdslandet vid gruvstugan.
Vi har även funnit en hästsko som troligen suttit på en turkisk krigshäst…
…samt något knivliknande föremål som kan ha varit en del av ett roterande osmanskt djävulsvapen. Eventuellt monterat på den häst som förlorat en sko.
Från den senaste tidens utgrävningar har vi ytterligare två artefakter.Mycket talar för att den här hinken som ser ut att ha ett stort ingångshål från en musköt varit Osman Pashas. Förmodligen har den agerat lyckosam sköld under ett överfall från stråtrövare. Skottet som var menat att ända Pashas dagar för att man därefter skulle kunna roffa åt sig det guld avsett för nickelmalmsinköp han bar med sig, stoppades mirakulöst upp av hinken. Därefter anar man att den stridsvane turken kastade sig av hästen och gjorde processen kort med rövarna. Gissningsvis med hjälp av en sabel. Ingenting av detta har ännu gått att styrka via några arkiv, men vi jobbar på det.
Det andra fyndet är om möjligt ännu mer intressant. Under sågfliset ute vid mitt vedupplag fann jag häromdagen den här besten. Först trodde jag att det var en gammal kniv, men ju mer jag har studerat den har jag blivit övertygad om att det är en med från en osmansk skridsko. Den böjda framdelen känns till exempel väldigt osmansk. Det här öppnar upp för det otroliga scenariot att Osman Pasha varit vid Grufstugan vid minst två tillfällen, ett på sommaren och ett på vintern! Förmodligen har han åkt släde hela vägen genom Europa upp till Lübeck för att sedan fortsätta på skridskor över den då helt bottenfrusna Östersjön till Oxelösund och därifrån vidare in i landet mot Mälby och Alsgruvan. Gissningsvis i början av 1877 eftersom han sedan var tvungen att hinna tillbaka till Plevna i Bulgarien och förlora tre slag mot ryssarna samma år. Någon dokumentation om detta har vi heller inte funnit ännu, men förhoppningen är att lite av dimmorna skingras efter det besök jag och professor Emanuelssonn ämnar göra i gruvarkiven i Vadstena i November månad.
grufstugan 