Gruvliv del 5.

Även en lite längre helg går alldeles för fort, och resten av nationaldagen firar jag i sängen hemma i Orminge med katten Jax och lite bloggskrivande. Bortser man från att bilen numera låter som en hel raggarkaravan eftersom ljuddämparen rostat och skakats av har det varit en nästan perfekt långhelg.

 

Jag har försökt snygga till och byta lite ruttna brädor på det som ska bli ett potatisland bland annat. Förmodligen är det i senaste laget  att sätta potatis nu, men man kan lika gärna göra ett försök. Om inte annat får man kanske färskpotatis till julbordet.

Igår drog jag och Simon på oss stövlar och utrustade oss med ficklampor för att utforska Alsgruvan lite. Gruvan ligger mindre än 100 meter från stugan och under glansdagarna försåg den sin ägare med nickelmalm, men det är 100 år sedan nu.

Ventilationen är god eftersom det är hål i taket. Antagligen kallas hål för schakt eller något på gruvspråk, men man kanske inte behöver vara så petig. Hål-schaktet kan man titta ner genom uppifrån och det är omgärdat av ett stängsel. Det stängslet ska man dock inte lägga hela sin tyngd mot har jag konstaterat, även om jag hade tur och inte behövde ta snabbaste vägen ner den gången.

Gruvan är inte så lång som man skulle önska ur ett spänningsperspektiv, men det är förvånansvärt högt i tak.

Gårdagens enda fynd var en gammal handske vilken jag utgår från har tillhört den turkiske fältmarskalken Osman Pascha en gång i tiden. Tydligen har han någon koppling till Alsgruvan, möjligen bara som köpare av lite genuint sörmländskt nickel, men ändå.

Aningen bekymmersamt gällande dateringen av handsken är att jag tyckte mig skönja spår av plast i den, men det är inget jag låter stå i vägen för nuvarande hypotes. Särskilt inte sedan jag och Peter redan tidigare förmodligen hittat Osman Paschas gamla bältespänne uppe i stugans trädgårdsland. Den rostiga burken Bullens pilsnerkorv tillskriver vi ännu inte den turkiska krimkrigaren.

När vi var klara med gruvan fortsatte vi ivrigt med en rundvandring i engelska parken med Kenneth och Eyla. En gång i tiden ägdes Mälby säteri av Johan Gustaf von Carlson. Carlson tillhörde Gustav den III:s innersta krets då det begav sig och var en stor dyrkare av de sköna gustavianska konsterna. Tobias Sergel, Carl August Ehrensvärd och susperskalden Carl Michael Bellman var ofta gäster här.

Fantastisk utsikt över sjön Sillen från Tempelberget och ett bra stopp för påfyllning av kakor, öl och calvados.

Enligt den gamla legenden ska von Carlsson ligga begravd någonstans i krokarna och vi är inte sämre än att vi ganska omgående hittade gravplatsen.

Mina skickliga expeditionskamrater pustar ut vid von Carlssons grav. Även om parken är igenväxt idag mot hur det troligen såg ut då gustavianerna gled omkring där i sina vita peruker och försilvrade brännvinstop är det fantastiskt vackert och det kryllar av uråldriga ekar. Samma ekar som Bellman en gång i tiden sovit ruset av sig under.

Vid nästa expedition har vi för avsikt att hitta den mytomspunna ”kärleksgrottan” som lär finnas någonstans i parken och som en gång i tiden var tillhåll för den något mer komplicerade kärleken.

Bygget av en pergola är i full gång vid grufstugan och hade vi bara kommit ihåg att köpa tillräckligt med spik hade den varit klar nu.

Det blev även tid över att sätta upp fågelholken Simon gjort i slöjden. I den fågelholk som redan fanns här bor nu en liten familj blåmesar med ständigt hungriga ungar och stressade föräldrar som åker i skytteltrafik med mask och larver. Ljuvligt. Nu hoppas vi på lite hyresgäster i den nya holken också.