Som en och annan kanske har noterat upptar tobak och snus det mesta av min fritid just nu. Dels är det ju skördetid för den tobak jag odlar själv, men mitt intresse för att koka snus blomstrar ytterligare efter snusträffen hos Kungssnus i småländska Åfors förra helgen där jag fick umgås med andra snusmänniskor och tobaksodlare.
Eftersom jag inte hunnit göra eget snus särskilt många gånger är hela processen ett outforskat universum fullt av överraskningar. I förra inlägget skrev jag om ”Rövstugan”, ett snus gjort mest på skoj av förra årets dåligt torkade Virginiatobak. Nästan alla säger att det bara är att kasta tobaken eftersom den innehåller massa klorofyll vilket gör snuset beskt, men om den ändå skulle kasseras kunde jag ju lika gärna göra snus av den så att jag fick känna skillnaden i smak själv?
Märkligt nog blev det ett riktigt gott snus när det stått till sig i kylskåpet några dagar och det skulle ju inte kunna hända? Smaken är mycket rund och lite söt, antagligen av den lilla skvätt ljus rom jag löste upp natriumkarbonatet i. Den enda övriga ingrediensen som kan ha gett smak var grundaromen från Kungssnus som jag blandade ner i stället för ren glycerol och propylenglykol. Det skall bli intressant att se om den här oväntade bragden går att upprepa med resterande gröntorkad tobak.
Nu i helgen har jag kokat mer snus, men på färdigt tobaksmjöl som jag har köpt. Det är alltid bra med övning och dessutom ville jag prova en tobakssort som heter Prilep då jag tänkt odla den själv nästa år. Jag vet egentligen alldeles för lite om tobak för att ha en aning om vad jag håller på med och gör därför som vanligt i tillvaron; går helt ovetenskapligt på vanlig hederlig känsla och feeling.
Makedonien känns som ett otroligt exotiskt land för en gammal öststatsvurmare som mig och när jag kommit till ”Institutionen för genetik” i beskrivningen var jag redan såld.
Förutom bladmjöl av Prilep använde jag bladmjöl av Burley och stjälkmjöl av Virginia. Det mesta av snuset behöll jag utan smaksättning, men i en liten del droppade jag i essens av cederträ. Vid det obligatoriska provsmaket innan snuset åkte in i kylskåpet för att mogna till sig några veckor kunde jag redan konstatera en kraftfull och god smak av ren tobak, nästan lite åt cigarrhållet. Även den här batchen lär bli ett gott snus och det känns allt mer otänkbart att någonsin återgå till köpt snus som är mycket dyrare, mer frätigt för läppen och smakar mindre.
Gällande övrigt vid Grufstugan går det inte jättebra. Tomaterna är hårt ansatta av horder med äckliga bärfisar. Jag har aldrig varit med om det förut och är trött i fingrarna av att ha klämt ihjäl hundratals. Dessutom vägrar chilin fortfarande mogna klart så det känns osäkert om det blir någon skörd alls i år tyvärr.
Men torparlivets allra största bajsmacka var ändå att jag nu i veckan upptäckte att någon gjort inbrott i förrådet. Först blev jag alldeles kall i en sekund, sedan orolig och besviken innan vreden började koka i blodet. Man får så klart inte gå runt beväpnad hur som helst ens på landsbygden, men av en slump råkar jag samla på teleskopbatonger. Jag har länge bara haft en enda i min samling och med samlarobjektet i högsta hugg sökte jag av alla skrymslen och vrår både inne och ute. Naturligtvis var tjuvarna borta en onsdag mitt på dagen och hade antagligen varit det sedan någon mörk natt helgen innan.
Eftersom jag gärna bejakar en och annan fördom gissade jag att någon baltisk stöldliga hade varit i farten, men brytmärkena på hänglåset var mer en rispa och innan gärningsmannen/gärningsmännen lyckades bända av den 50 år gamla låsbygeln hade det gjorts tafatta försök att hacka sig runt den. Det såg mer ut som en undernärd hackspett hade varit i farten, antagligen en i tonårsåldern. Den hypotesen stärktes av att ingenting var stulet. Motorsåg, gräsklippare, verktyg, ALLT var orört. Säkerligen tonåringar ute efter alkohol alltså, men eftersom jag är rätt törstig själv finns det sällan något kvar att dricka när jag lämnar torpet. Efter att ha processat detaljerna något dygn känner jag mig nu ganska säker på att det är några av alla de deprimerade och missnöjda antroposofungar som finns i stora antal runt Gnesta och Järna. Uppväxta i en tillvaro utan skratt och humor och med enbart leksaker av trä och kottar kommer naturligtvis någon sorts revolt någon gång. Dock kommer jag att kräva dem på 89 spänn för en ny låsbygel om jag träffar på dem i framtiden.
grufstugan 