Gruvböcker vi minns – 2016.

Att läsa mycket, men samtidigt nästan helt sakna förmåga att minnas vad man läst kan vara en aning frustrerande. Därför kan det vara kul att skriva lite om de böcker jag fortfarande minns att jag har läst det här året, och på så sätt gnugga fast dem lite hårdare inuti mig själv. Det här är alltså en egoistisk blogg om böcker jag läste 2016.

Att läsa mycket, men samtidigt nästan helt sakna förmåga att minnas vad man läst kan vara en aning frustrerande. Därför kan det vara kul att skriva lite om de böcker jag fortfarande minns att jag  har läst det här året, och på så sätt gnugga fast dem lite hårdare inuti mig själv. Det här är alltså en egoistisk blogg om böcker jag läste 2016.

wp-1483433546073.jpg

Vi rivstartar direkt med en bok jag inte är säker på att jag läste 2016, det kan ha varit i slutet av 2015 också. Det är ju det där med minnet. Hur som helst är boken ”Underkastelse” skriven av en av mina absoluta favoritförfattare, den kontroversiella fransmannen Michel Houellebecq och så bra att den får vara med hur som helst.

”Underkastelse” utspelar sig i en nära framtid när Frankrike befinner sig i en politisk kris. Muslimska broderskapets kandidat vinner presidentvalet efter en hård kamp mot Nationella fronten och en rad reformer följer vilka förändrar Frankrike från grunden. Huvudpersonen är som vanligt ett desillusionerat alter ego till Houellebecq, den här gången en litteraturlärare vid namn Francois. Han får uppleva upplysningserans sista dagar och religionens återkomst i Europa, men ägnar sig mest åt att äta god mat och jaga sexuella kontakter samtidigt som han konstaterar att det sker.

Naturligtvis känns boken glödande aktuell efter ett år när världen som vi har känt den både börjat krackelera och rämna politiskt och mänskligt.

5 gruvorter av 5

wp-1483433537368.jpg

Då och då varvar jag mitt romanläsande med en faktabok. Helst ska det vara en bok skriven av någon som kan göra fakta till en levande berättelse, precis som Yuval Noah Harari gör i ”Sapiens – En kort historik över mänskligheten”. Med fängslande, fjäderlätt språk tar han en genom hela människans utveckling och historia, när och varför vi så småningom blev jordbrukare i stället för jägare och samlare och vilka konsekvenser det gett. Vi människor har många gånger varit lika otrevliga och lömska som uppfinningsrika och nyfikna, både då och nu. Boken sätter i gång de egna kugghjulen och får mig att känna mig mer bildad och upplyst när jag läst klart. Exakt det älskar jag med en bok.

5 gruvorter av 5

Ready. Simons rum.

Bokens titel kommer från texten som dyker upp på skärmen på gamla arkadspel när man stoppat in sitt mynt. ”Ready player one” är ett äventyr som utspelas i framtiden när jorden är helt förstörd (som så ofta i mina böcker). De flesta människor spenderar sin tid uppkopplade mot det fantastiska OASIS som är en virtuell värld . I Oasis levlar man upp och förbättrar sin avatar, det jag man hellre vill vara än den man är i det verkliga livet. När OASIS skapare dör testamenterar han hela sin enorma förmögenhet till den som kan överlista de inbyggda gåtorna i OASIS programering, den som hittar de gömda så kallade ”äggen”. Spelare från hela världen kastar sig in i denna skattjakten som snart blir på liv och död för många.

Nördreferenser till gamla Atarispel och 80-talsfilmer duggar tätt och boken har den magiska och lekfulla spänningen som till exempel Star Wars, Harry Potter eller Sagan om ringen. En starkt beroendeframkallande och väldigt lättläst roman som ska bli film snart.

5 gruvorter av 5

wp-1483433556634.jpg

Det här var min nemesis under 2016. Jag började med den i februari och den åkte med mig runt halva jorden i mars, eller åtminstone till Kap Verde och tillbaka. Den har varit i Gnesta, Malmö och Norrtälje, men fortfarande har jag bara läst runt 200 sidor. Ändå vill jag inte ge upp, den är så otroligt snygg och välskriven, men jag hittar inte den rätta rytmen trots att det känns viktigt att jag läser den.

Jag köpte boken tillsammans med en drös andra romaner av amerikanska författare efter ett samtal på ett bröllop. Konstnären jag pratade litteratur med hela kvällen var exilamerikan med bas i Italien och han ingav så mycket respekt att jag bestäömde mig för att gå in i min stora amerikanska fas. Förhoppningsvis ror jag i land läsningen av Jonathan Lethems ”The fortress of solitude” under det här året, för hur ska jag annars få veta hur det gick för Dylan och Mingus?

2 olästa böcker av 5

wp-1483433517837.jpg

Precis som olyckliga klichéer av kvinnor alltid shoppar sig lyckliga i filmens värld, köper jag ofta böcker när jag är rastlös. Jag är rastlös ganska ofta och har därför fler böcker än jag hinner läsa när lusten för just de senast inhandlade finns kvar, men det har sina bra sidor också. Man kan alltid hitta något oläst mästerverk i min bokhylla. Någon gång under sommaren hittade jag ”Ett långt farväl” av Claes Hylinger under en hög sedan länge betalda räkningar, tomma snusdosor och papper fullklottrade med viktiga meningar och idéer till alla mina ofullbordade noveller, dikter och romaner. Jag vet att jag köpte den eftersom Claes Hylinger också har skrivit trilogin om ”det hemliga sällskapet” som påverkade mig väldigt starkt när jag var runt 25.

”Ett långt farväl” var dock, trots en del ljusglimtar, lite av en besvikelse. Den handlar om en svensk författares kärlek till en gift kvinna, en kärlek som är så hopplös att jag till slut blev förbannad på berättarjaget. Jag ville vråla rakt ut att han skulle ta sig samman och sluta ödsla sin tid. Det dricks förvisso väldigt många kalla öl på små ölsjapp runt om i Helsingfors under bokens 190 sidor, men tyvärr är även språket och meningsbyggnaden förvånande mediokert av och till. Hylinger är oavsett detta fortfarande en halvgud i mina ögon i kraft av tidigare nämnda trilogi.

2 gruvorter av 5

wp-1483433527579.jpg

Ibland läser jag en bok enbart för det vackra språket eller den rena styrkan i en berättelse, då och då kan en bok få det att kännas som att hela livet förändras. Jag blir en annan, en nyare version av mig själv när jag läst klart. Andra gånger vill jag bara läsa något på samma sätt man ser en underhållande tv-serie eller en film, och det är då Leif G.W Persson kliver in i handlingen. Jag menar inte att han på något sätt är dålig, tvärtom skriver han jävligt bra, bättre än de flesta faktiskt. Men det har nog aldrig hänt att en svensk kriminalroman eller norsk deckare förändrat mitt liv. Den typen av böcker har andra förtjänster, till exempel om jag är inne i en lång svacka och har svårt att hitta tillbaka till läslusten och redan sorterat igenom mina olästa böcker förgäves flera gånger. Plötsligt upptäcker jag då med lite tur att Norges mästare Jo Nesbö eller vår egen Leif G.W har släppt en ny roman. Det är alltid en skänk från ovan och några dygn senare när jag har sträckläst en sån bok (som aldrig har någon seg tröskel att ta sig över) är den inre läsmotorn så uppe i varv att man kan ge sig på nästan vad som helst. Utom möjligen ”Fortress of solitude”.

I GW:s senaste roman ”Kan man dö två gånger?” är den fascinerande och underbart osympatiska Evert Bäckström tillbaka som huvudperson. Den mordutredning som börjar med att hans lilla grannpojk XXX hittar ett kranium på en skärgårdsö under ett scoutläger är också en av de mest sinnrika gåtor Persson kokat ihop genom åren och boken var direkt omöjlig att lägga ifrån sig under några uppslukande veckokvällar och nätter. Ett riktigt högvattenmärke i hela Sveriges kriminologmysgubbes författarskap.

4 gruvorter av 5

wp-1483433577819.jpg

Ännu en faktabok blev det under fjolåret. Magnus Sandelins ”Svenska IS-krigare – Från Al-Qaida till jihadi cool” upptäckte jag när jag av en slump hittade in på DN:s kultursida. Jag hittar alltid bra lästips på de stora tidningarnas kultursidor, men ofta glömmer jag bort att de finns. Jag borde faktiskt försöka etablera ett mer strukturerat surfmönster där de sidorna ingår i en daglig, eller åtminstone veckovis rutin.

Magnus Sandelins bok om svenskar som i en allt större omfattning åker till Irak, Syrien och Somalia för att ansluta sig till jihadistgrupper är stundtals så saklig att den nästan blir träig. Ändå är den lika intressant som den är deprimerande. Boken berättar om de unga muslimer i storstädernas mest bortglömda förorter som  radikaliseras och sedan åker iväg för att ansluta till terrornätverk i andra länder.

4 gruvorter av 5

wp-1483433513424.jpg

En av de bästa böcker jag läste 2015 och en av de bästa böcker jag läst över huvud taget är Philipp Meyers majestätiska släktepos ”Sonen”. Till min glädje upptäckte jag att samma författare hade skrivit en annan roman, ”En amerikansk förlust”.

Boken utspelar sig i ett dystert Pennsylvania där stålverken fått stänga ned och arbetslösheten brett ut sig i lågkonjunkturens kölvatten och har fyra centrala karaktärer som framträder växelvis i de olika kapitlen.

Isaac English är en ung grabb som blivit kvar hemma för att ta hand om sin sjuka far, trots att han alltid varit klassens ljus och förutbestämd att läsa vidare och bli något stort. Hans längtan bort från stan gör att han till sist beslutar sig för att packa en ryggsäck och rymma bort.

Isaacs kompis Billy Poe är stadens fotbollstalang som också blivit kvar i stället för att studera vidare på något av de college som erbjudit honom stipendium. Han backar aldrig för någon och har hela livet hamnat i trubbel  på grund av sina humörsvängningar.

Billys mamma Grace, fast i sin trailer med låglönejobb och grusade framtidsutsikter, men med ett stort hjärta och mycket kärlekslängtan.

Polischef Harris som har haft relationer med Grace av och till och ofta hjälpt Billy ur kniporna han försatt sig i.

Allt är bara så grått och skitigt och uppgivet hela boken igenom, här skildras ett annat Amerika än det glassiga och glättiga man får från filmer och tv-serier. Eftersom jag verkligen älskar de här mörka skildringarna av livet måste jag så klart älska boken. Ett litet mästerverk.

5 gruvorter av 5.

wp-1483433509363.jpg

Tone Schunnessons ”Tripprapporter” fick jag som tips av en katthatare jag känner. Berättarjaget är en fullkomligt vedervärdig tjej som tillbringar sina dagar med att dricka massor och peta i sig alla droger hon kan komma över. Eftersom hon aldrig har pengar själv måste hon hela tiden ljuga, låna, eller helt enkelt låta någon av de olika männen i hennes liv betala för kalaset. Mitt i all trasighet skriver hon ner tankar och utkast till texter på papperslappar innan hon hinner bli medvetslös igen.

Jag har alltid haft svårt att läsa böcker där jag avskyr huvudpersonen, men språket är så jäkla levande och nyskapande, sättet historian berättas på är nästan magiskt. Dessutom får man en allt klarare bild av den här tjejen ju längre man läser och fram mot de sista sidorna hatar jag faktiskt henne lite mindre.

3 gruvorter av 5

wp-1483433504761.jpg

En av mina nya favoritförfattare är amerikanen Hugh Howey. Jag har aldrig varit någon sci-fi-fantast innan, men hans trilogi med böckerna Wool, Dust och Shift om människor som i framtiden lever i enorma silos nedgrävda i marken efter att den slutgiltiga katastrofen utplånat jorden tog mig med storm. Medan jag läste dem köpte jag även några andra av hans verk, bland annat ”Sand”, som jag hade fått för mig var en fristående fortsättning på trilogin, men glömde sedan bort den.

Återupptäckt visade sig ”Sand” vara en helt annan story och en väldigt uppslukande sådan. I den här versionen av den dystopiska framtiden är allt täckt av sand. Några av de överlevande har lärt sig att dyka flera hundra meter ner i sanden med hjälp av dykardräkter som vibrerar och får sanden att flyta runt dem. De här dykarna tjänar sitt levebröd på att bärga föremål från de skyskrapor människor bodde i tidigare och som nu är begravda långt nere under sanden. Naturligtvis finns det en fin story om en trasig familj som löper genom boken också, tillsammans med en del kärlek och ganska mycket ondska.

Jag hör hur fånigt det där med att dyka i sand kanske låter, men ”Sand” är en otroligt bra och lättläst framtidsvision. Jag hade gärna sett att det kom en uppföljare till den, men det verkar sorgligt nog inte vara aktuellt.

4 gruvorter av 5

wp-1483433498518.jpg

Ryssen Dmitrij Gluchovskij slog igenom med dunder och brak med boken Metro 2033, som senare följdes upp av Metro 2034. Böckerna blev enorma succéer och den första boken har sålts i över 100000 exemplar i Sverige. Böckerna med kriget efter kriget i tunnelbanegångarna under Moskva har sedan även blivit datorspel. Mycket fängslande story om unga Artiom i en (återigen) inte särskilt ljus framtid. När jag såg att Gluchovskij hade kommit med en ny roman förväntade jag mig något liknande, men blev rätt förvånad.

”Future” är helt olik metro-böckerna och utspelar sig nästan 500 år fram i tiden då vi har överlistat döden och uppfunnit ett vaccin som gör att människor slutat åldras. Detta har i sin tur gjort att jorden blivit kraftigt överbefolkad och den enda chansen att få sätta nya barn till världen är att registrera graviditeten, var på den ena av föräldrarna får en spruta som gör att denne dör inom några år. Väljer man att skaffa barn måste man alltså ge plats åt sin avkomma. Allt övervakas av ett specialkommando som letar upp och injicerar de som i lönndom försöker lura staten.

Boken är ett monster på 660 tunga sidor, men var så bra att jag läste ut den på bara några dagar (och nätter). Gör dig själv en tjänst och läs den du också.

5 gruvorter av 5

 

Gruvdrift.

Gruvdrift alltså. I denna text inte så mycket arbetet med daglig upptagning och bearbetning av malm, som att drifta bort lite från bloggens mer vanliga teman. Historiska spekulationer och amatörmässig trädgårdsskötsel till exempel. Vi driftar till England där jag och min stora lilla grabb hängde några dagar nu på höstlovet i stället.

Om jag ska beskriva mig själv blir det kanske något i still med ”En relativt godhjärtad, aningen naiv mästerklåpare av rang.” Jag kan utan vidare boka en sådan här resa spontant, men när infallet väl blivit en realitet väntar tvångsmässig planering in i minsta detalj. Listan över saker som kan gå fel för en fyrtiofyraåring med dåligt minne är oändlig, vilket jag faktiskt nått full insikt om numera. Alltså ser jag till att boka allt i förväg, från självklara saker som hotell, tågresor, aktiviteter och långtidsparkering, till sånt som transfer till och från flygplatser och andra mindre detaljer man enkelt kan lösa på plats. Allt är betalat i förväg och utskrivet på papper som jag samlat i en plastficka och den vaktar jag som om den vore livet självt. Förr i tiden satte jag någon slags ära i att försöka vara spontan, men när man reser med en elvaåring vill man ändå ha lite koll på sakerna.

wp-1477958036360.jpg

Flyget till London var lite försenat och eftersom jag råkade köra till Arlanda alldeles för tidigt för att kunna hantera eventuella trafikstockningar som aldrig inträffade blev det en aningen lång väntan. Vi fördrev tiden med en makalöst dyr lunch på O’Learys och byggde sedan upp våra förväntningar genom att prata om allt vi skulle göra.

wp-1477946100395.jpg

Väl på planet hann jag också läsa ut en bok jag fått rekommenderad, ”Tripprapporter” av Tone Sjunnesson. Jag hatade den verkligen direkt. Och tyckte om. Berättarmässigt och språkligt nyskapande i mästerklass, men med en huvudperson jag tyckte var vedervärdig. Det är inte lätt att fortsätta läsa en bok om någon man avskyr, men är man som jag en sucker för språk och berättarteknik kan det många gånger överskugga karaktärer. Ungefär vid sista sidan hade jag till och med (nästan) slutat hata det egoistiska berättarjaget. Väldigt läsvärd, fantastiskt driv, men den utspelade sig mest i Thailand och Barcelona och inte i London, så nog om den.

På kvällen kom vi fram till hotellet som låg knappt 200 meter från Paddington Station och checkade in. Vi blev tilldelade ett rum tre våningars klättring upp i trappor så smala att de ursprungligen måste varit ritade för ett dockhus. Naturligtvis beklädda med röd heltäckningsmatta i Fawlty Towers-stil.

wp-1477950319816.jpg

Självklart fanns det inte heller någon hiss. Rummet var så litet att dubbelsängen upptog så gott som all yta, men det kändes mysigt, jag gillar sånt.

wp-1477956986469.jpg

Utsikten från fönstret var som hämtad ur Lasse Åbergs ”Sällskapsresan”, något jag är van vid från de stilistiskt ofullständiga hyreslägenheter i Prag jag bott i tidigare.

Lördag morgon gick den stora Harry Potter-dagen av stapeln. Så fort jag berättade för Simon att jag bokat en far-och-son-resa till London bönföll han mig att vi skulle åka till Harry Potter Studios. Jag vet inte hur många gånger han har sett filmerna, men det är MÅNGA. Han tröttnar aldrig.

wp-1478089512535.jpg

Vi skulle inte åka förrän vid lunch, så vi promenerade genom Hyde Park under den tidiga morgonen och letade Pokemons och tittade på ekorrar.

wp-1477950186647.jpg

Man behöver skriva ungefär ”Harry Po…” i Google så dyker det upp produktplacerade paket över hela skärmen. En och annan kan säkert tycka att det är mer äkta och världsvant att köpa sina biljetter direkt av den som håller i evenemanget, och det hade säkert varit någon hundralapp billigare. Men om man inte bor i staden man ska till sparar man både tid och tankemöda på att bara hoppa på en buss tillsammans med andra turister och som tar en ända fram till målet där inträdet är fixat och klart.

 

Det var i sanning ett helt fantastiskt ställe! Naturligtvis mycket folk och en del köande, men det kändes välplanerat och proffsigt. Personalen som berättade om studion hade ett brinnande intresse för Harry Potter och byggde upp stämningen till max. Det var större än jag hade trott och trots att det kostade lite, särskilt besöket i shoppen där trollstavar och godis skulle inköpas, tyckte även jag att det var väl värt sina pund. När Simon dessutom konstaterade att det här varit den bästa dagen i hans liv var det inte mycket att orda om.

På söndagen var det dags för den del av resan som vållat mig mest bekymmer. Madeleine och Steve i Liverpool som jag var hos för att se Everton för några år sedan tyckte att vi skulle komma och titta på fotboll när vi ändå var i England. Eftersom både jag och Simon älskar Everton var det ännu en dröm som kunde uppfyllas, men då gällde det att ta sig upp dit med tåg på något sätt också. Jag lyckades hitta några billiga avgångar med Virgin-trains och tur och retur hamnade det på ungefär 60 pund vilket inte var farligt dyrt.

Några dagar innan tåget skulle gå fick jag mail av tågbolaget där de rådde oss att byta avgång eftersom många West Ham-supportrar skulle med just det tåget. Fan också, några av Englands värsta fans på samma tåg som mig och min son kändes sådär, men hade vi tagit ett senare tåg hade vi inte hunnit upp.

wp-1478090974465.jpg

Resan gick som en dans. Det var lite skråligt på sina håll, men på det hela taget måste jag säga att samtliga Bajenfans-resor jag åkt på varit värre. Simon lyssnade på Soran Ismail i hörlurarna och jag läste en upplyftande bok om svenska jihadister. Framme i Liverpool mötte vi Madeleine som skjutsade oss direkt till Goodison Park.

wp-1477950295474.jpg

wp-1477949773108.jpg

Steves gamla coach hade fixat så att vi fick sitta ihop med några andra svenskar på besök och Steve själv som egentligen håller på Liverpool följde med. Det var en mycket bra match som Everton vann med 2-0. Simon fick se båda målen, jag åtminstone ett.

I halvtid var Simon hungrig och vi köade för att köpa mat till honom och en öl till mig. Jag behövde gå på muggen, så han tog sin burgare och skyndade i förväg till våra platser. Precis när jag knäppt upp gylfen hörde jag ett alltför bekant vrål när Lukaku gjorde 1-0. Typiskt. Jag skyndade upp för trappan med min plastmugg Chang i näven bara för att bli stoppad av en vakt som vänligt förklarade att jag inte fick ta med den in på läktaren. Två små sippar och sedan fick en nästan full öl lämnas kvar.

wp-1477957477502.jpg

Jag fick  i alla fall se Ross Barkley utöka till 2-0 sedan vilket blev slutresultatet. På mina två besök på Goodison har Everton slagit Stoke med 1-0 och West Ham med 2-0. Jag har alltså full poäng och inga insläppta mål på plats och borde tydligen åka dit oftare, om inte annat för Evertons skull.

wp-1477957341512.jpg

Det är mäktigt att få se sitt favoritlag spela och en ynnest att känna människor i staden. Efter matchen stannade Simon hemma med Madeleine och Steves yngsta son Oscar (som jag och Simon köpt en tröja till för att få honom att välja rätt landslag när tiden är kommen), medan jag och Steve åkte till den lokala puben. Vi drack öl och pratade med två riktiga gentlemen och vänner till Steve. En fantastiskt rolig man vid namn Mike som jobbar med Evertons akademispelares utbildning och ser till att de kan annat än fotboll, samt Mick som tidigare scoutat spelare för Chelsea men nu jobbar som chefsscout för Premier League-laget Sunderland.

När man pratar med de här människorna som jobbar med fotboll och känner alla runt omkring i staden och lagens organisationer får man andra perspektiv. De är ödmjuka och respektfulla även när de nämner spelare jag läst om och som fått skit i media. De vet allt om dem, de vet vilka deras föräldrar är. ”Oh, but he’s such a nice lad you know…” Verkligen en ynnest att få sitta och beställa rundor och prata med dem som sagt.

Vi tog oss helskinnade tillbaka till London dagen efter och promenerade oss fram och tillbaka längs Oxford Street på kvällen för att köpa en fotboll på Sports Direct och ett chili-chokladpulver Simon ville ha från en Tebutik. Vi avslutade med att inviga bollen i ett beckmörkt Hyde Park. Utanför hotellet övade sedan Simon på sin engelska med en indisk filmproducent jag stod och rökte med och vars far hade varit i Sverige mycket via sitt jobb inom stålindustrin på 70-talet.

wp-1478093600104.jpg

Vår sista dag hade vi bara som mål att ta ett kort på oss själva vid Big Ben, för det ska man ju göra. Vi letade också efter något stånd där man kunde köpa fish n’ chips eftersom Simon även hade det på sin London-önskelista. Jag trodde att det skulle vara en enkel sak att springa på, men det enda vi såg överallt var ställen som sålde våfflor och färskpressad juice. Det blev lite pannkakor med nutella och banan i stället och när vi stod och åt som bäst kom en karavan poliser på motorcyklar som ledsagade en enorm Rolls Royce i full fart. I baksätet satt en gammal dam med hatt och det är fanimej inte omöjligt att vi fick se självaste drottningen också.

På väg upp mot Buckingham Palace stötte vi på ett aldrig sinande tåg av högvakter till fots, med vagnar och till häst. Det var fantastiskt att se och Simon ville aldrig gå därifrån. När vi kom till Victoria Station där vi skulle ta tåget till flygplatsen började det bli ont om tid för fish n’ chips, men vi hittade en sportbar som skyltade om att de serverade just detta och kastade oss in.

wp-1478085633303.jpg

Simon min var mycket nöjd och rankade maten som bland det godaste han hade ätit. Med den pusselbiten på plats kunde man  konstatera att resan blivit en hundraprocentig succé för alla inblandade parter. Tack för det England.

Gruvliv del 14.

Den turkiske militären och fes-älskaren Osman Nuri Pasha med bland annat titlar som krigsminister, chef för det kejserliga gardet och palatsmarskalk på sitt cv, ställde som 68-åring in geväret för allra sista gången den 5 april år 1900. Således kan han omöjligen ha jagat nickelmalm i Alsgruvan utanför Gnesta under första världskriget och varför jag skrev det i min förra blogg är lika genant som obegripligt. Jag får skylla på inandningen av alla ångor från den jungfrustartade motorsågens akrylatbensin.

Hur som helst, Osman Pasha har inte fått en sidogång i Alsgruvan (en så kallad ort) uppkallad efter sig för intet. Mellan åren 1876-1878 bröts hiskeliga 886 ton nickelmalm i Alsgruvan. Man borrade manuellt, sprängde därefter med krut och baxade sedan ut malmen med handkraft, så det lär ha varit ett karaktärsdanande arbete. Ingenting för dagens app-entrepenörer och Youtube-wannabies gissningsvis. Så gott som allt man kunde släpa ut köptes upp av Osman Pasha för att användas i det rysk-turkiska kriget. Osman Pashas osmanska armé förlorade tyvärr tre avgörande slag mot ryssarna vid den bulgariska staden Plevna (som också har en ort uppkallad efter sig) 1877, men det lär knappast ha berott på bristande tillgång på sörmländskt nickel.

Sedan jag, professor Emanuelsson och grosshandlare Geideby tog över gruvdriften för ungefär ett år sedan har vi förutom all den nickelmalm vi bärgat även gjort ett par historiskt intressanta fynd.

wp-1463740752489.png

Jag har tidigare nämnt Osman Pashas gamla bältesspänne som dök upp under utgrävningen av det södra trädgårdslandet vid gruvstugan.

wp-1476603782326.jpg

Vi har även funnit en hästsko som troligen suttit på en turkisk krigshäst…

wp-1476603795992.jpg

…samt något knivliknande föremål som kan ha varit en del av ett roterande osmanskt djävulsvapen. Eventuellt monterat på den häst som förlorat en sko.

20161014_072314.jpg

Från den senaste tidens utgrävningar har vi ytterligare två artefakter.Mycket talar för att den här hinken som ser ut att ha ett stort ingångshål från en musköt varit Osman Pashas. Förmodligen har den agerat lyckosam sköld under ett överfall från stråtrövare. Skottet som var menat att ända Pashas dagar för att man därefter skulle kunna roffa åt sig det guld avsett för nickelmalmsinköp han bar med sig, stoppades mirakulöst upp av hinken. Därefter anar man att den stridsvane turken kastade sig av hästen och gjorde processen kort med rövarna. Gissningsvis med hjälp av en sabel. Ingenting av detta har ännu gått att styrka via några arkiv, men vi jobbar på det.

wp-1476559901527.jpgDet andra fyndet är om möjligt ännu mer intressant. Under sågfliset ute vid mitt vedupplag fann jag häromdagen den här besten. Först trodde jag att det var en gammal kniv, men ju mer jag har studerat den har jag blivit övertygad om att det är en med från en osmansk skridsko. Den böjda framdelen känns till exempel väldigt osmansk. Det här öppnar upp för det otroliga scenariot att Osman Pasha varit vid Grufstugan vid minst två tillfällen, ett på sommaren och ett på vintern! Förmodligen har han åkt släde hela vägen genom Europa upp till Lübeck för att sedan fortsätta på skridskor över den då helt bottenfrusna Östersjön till Oxelösund och därifrån vidare in i landet mot Mälby och Alsgruvan. Gissningsvis i början av 1877 eftersom han sedan var tvungen att hinna tillbaka till Plevna i Bulgarien och förlora tre slag mot ryssarna samma år. Någon dokumentation om detta har vi heller inte funnit ännu, men förhoppningen är att lite av dimmorna skingras efter det besök jag och professor Emanuelssonn ämnar göra i gruvarkiven i Vadstena i November månad.