Okategoriserade – grufstugan

Grufkrönika för stugåret 2019.

Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Det nya årtiondet har bjudit på en lite oväntad inledning med 39-40 graders feber i fem dygn. Nu är jag vaken igen trots att det är mitt i natten, eller som allra tidigast på söndagsmorgonen. Det lär inte bli någon mer sömn i natt, lakan och kuddar är dyngsura efter ännu en stressdröm där jag låg efter med sorteringen av post eftersom någon bågskytteklubb som inte finns hade gjort ett massutskick exklusivt till mitt brevbärardistrikt. Trots att det var så bråttom kom jag aldrig igång, utan gick runt och letade efter något som inte var mat i flera olika lunchlådor. Som en märklig parantes kan jag inflika att postkontoret var inhyst i mataffären Metros tidigare lokaler i det gamla Orminge Centrum som det såg ut innan ombyggnad och inglasning. De lokalerna försvann innan jag började högstadiet.

Nu tycks jag i alla fall vara feberfri, jag ligger i badet och har börjat skriva den här årskrönikan på telefonen. Tekniken är allt bra fantastisk numera. Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Januari

2019 inleddes med en lika förvirrande vinterväderlek som 2020 uppvisat så här långt. Lite regn, lite blåst och gott om kladdig lera i stället för skare och isfläckar på marken.

Den 6:e januari stormade det så hårt vid Grufstugan att halva det döda trädet (som jag eventuellt tror är en oxel men egentligen är för ekologiskt obildad att verkligen kunna fastställa) blåste ner i småbitar.

Under årets första månad tänkte jag kanske en del på att klimatet verkligen håller på att förändras och att vi för första gången någonsin skulle kunna bli utan en kall vinter, men innan januari hunnit passera låg Grufstugan inbäddad i en klassisk tomteskrud.

Bilden är från den 30:e januari vilket är samma datum fast 1955 då den 23-årige ripjägaren Evert Stenmark räddades efter att ha suttit fast under ett snöskred i lappländska Tärnaby i åtta dygn. Det var även denna dag år 1592 då Ippolito Aldibrandini valdes till ny påve och tog sig namnet Clemens VIII. Hade Clemens VIII fortfarande varit i livet hade han vid denna tidpunkt hunnit vara påve i exakt 427 år. De plågade grymtningarna och stönande gubbljuden jag ger ifrån mig när jag försöker ta på mig strumporna om morgnarna skulle garanterat blekna i jämförelse med Clempan Åttas diton.

Februari

Hårdrockstomatens återuppståndelse. I oktober 2018 fick jag veta att hårdrockstomatens anfader Hårdrocks-Peter inte hade lyckats hålla någon av sina sticklingar till denna salladens och småsnaskandets c-vitaminberikade släkting till Rolexklockor och lyxbilar vid liv. Han hade heller inte sparat några fröer från tidare års skördar, något åtminstone jag trodde att jag gjort. Men ack nej, även mina fröer verkade ha blivit bortslarvade. Antagligen hade samma mytiska väsen och vättar som i fyrtiosju år envisats med att flytta på eller gömt mina cykelnycklar, plånböcker, klockor, kreditkort, jackor, skor och i några fall också bilar varit i farten igen.

Med stigande desperation över tanken på att denna makalösa lilla röda, växtstarka och underbart goda tomat kanske skulle dö ut nu åkte jag till Grufstugan och letade runt i rabatterna längs med stugans fasader. Bland frostnupna och halvt förmultnade blad hittade jag faktiskt några av det årets fallna tomater, men hade deras frön lyckats överleva svår blåst, hungriga djur och minusgrader, det var frågan?

Denna februaridag upptäckte jag till min stora glädje att den första lilla hårdrocksplantan krigat sig upp genom gladpacken och rest sig som en knuten näve av renaste råstyrka och obändig vilja i bästa sovjetskulpturanda. Vi kunde andas ut eftersom det uppenbarligen inte finns någonting som kan stoppa Hårdrockstomatens fortsatta erövring av Mellansverige i allmänhet och Södermanland i synnerhet.

Februari börjar alltid på samma veckodag som mars och november om det inte är skottår, och samma veckodag som augusti om det är skottår. Under skottår börjar och slutar februari med samma veckodag, vilket aldrig sker annars vare sig med februari eller någon annan månad. I övrigt finns det verkligen ingenting mer att säga om februari 2019.

Mars

Det är intressant att vara människa på många sätt, men det bästa är nog att man lär sig något nytt nästan varje dag. I början av Mars lärde jag mig till exempel att kondenserad mjölk tydligen inte är samma sak som kokosmjölk. Det upptäckte jag när min exotiska indiska kyckling plötsligt smakade betydligt mer som exotisk indisk julfudge. Man kan förstås se det som en gammaldags uppmaning av typen ”en skomakare skola helst bliva vid sin läst” och fortsättningsvis enbart laga köttbullar med mos, men det känns för trist och inrutat. Jag valde att i stället glädja mig åt tanken på en möjlig framtid som livsmedelskreatör där jag försåg förtjusta barn på Calcuttas gator med kolaöverdragna kycklingklubbor med touch av het chili och fänkål.

Mars var även kodnamnet för andra Rzjev-Sytjovka-offensiven, en sovjetisk offensiv under andra världskriget.

April

Månaden som kommer med antydningar om vår och kanske så småningom ännu en sommar inleddes med projekt ”Bredda landet”. Eftersom det är ganska jobbigt att vända tung gammal åkerjord med handkraft när man uppnått gubbålder gör man det inte enbart för skojs skull, tanken var också att kunna plantera ut enorma mängder tomater intill väggen som får mest sol och samtidigt ha utrymme kvar framför att placera chili i krukor.

Hemma i lägenheten i Orminge började det bli så trångt på köksbordet av alla små krukor med försådda frukter och grönsaker att det ibland gick flera dagar utan att vi kunde få i oss någon mat. Räddningen blev de gånger vi lyckades uppbåda krafter att släpa våra utmärglade kroppar ner till den lokala pizzerian eller grillkiosken, men så här kunde det inte fortsätta länge till. Vi satte vårt hopp till att våren skulle komma tidigt så att jag vågade plantera ut en och annan växt.
Månaden april är faktiskt förknippad med en del sedvänjor, talesätt och skrock. Man får ju faktiskt lov att luras den 1 april till exempel, något en eritreansk arbetskamrat till mig försökte sig på för många år sedan. Han stormade helt enkelt in på kontoret en morgon och började uppjagat berätta för alla chockerade arbetskamrater att jag blivit överkörd av tåget och dött. Det var förstås inte helt sant och vi fick ha ett litet samtal om rim och reson och vad som gjorde ett ”aprilskämt” roligt.

Sedan har vi det klassiska talesättet Aprilsnö ger fåragö. Snöar det i april blir det alltså gott om mat för fåren (boskapen), men det känner ni alla redan till så klart.

Maj

Jag lagade mat igen, utan kondenserad mjölk den här gången, men väl med en tvåbent champinjon. Det var första gången jag provade att ha en sådan i matlagning, men på det hela taget var det tyvärr en besvikelse. Den smakade precis likadant som champinjoner med endast en fot.

I maj inföll också milstolpen och brytpunkten när jag av ekonomiska skäl sökte mig mot murarskråets redskap i stället för trädgårdsfirmornas diton. Hinkar och tråg är billiga så länge de säljs som hinkar och tråg. I samma ögonblick man döper om dem till stora planteringskrukor eller balkonglådor dubblas eller tredubblas priset direkt. En ‘Murbruksbalja 90 L’ (eller Chilikruka maximum som jag kallar den) betingar blott 79 spänn. Vad den hade kostat på Plantagen eller Blomsterlandet vågar jag knappt tänka på.

Maj var även den månad 1990 då Mikael Reuterswärd och Oskar Kihlborg blev de första svenskarna att bestiga Mount Everest liksom att det var då Somaliland utropade sig som en självständig stat 1991. Snopet nog för det nya landet har ännu inget annat land i hela världen erkänt dem som stat, men man får väl kämpa på som de brukar sucka i huvudstaden Hargesia.

Juni

Sommaren stod för dörren och fler och fler plantor fick flytta från lägenheten ut till Grufstugans trädgård. Tyvärr hade jag problem under våren med en del sorter som aldrig tog sig eftersom de blev angripna av småflugor och andra skadedjur under försådden. Jag gissar att ohyran följde med såjorden jag använde och tycker mig minnas att jag sett någonstans att man kan värma jorden i ugn som en slags sterilisering innan man använder den. När jag satte mina första frön använde jag ekologisk såjord, men den kanske var för snäll och välkomnande även mot sådant som inte är välkommet? Nu har jag i alla fall lärt mig den läxan. Det verkar som att jord försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara tuffare, så i fortsättningen tänker jag uteslutande använda mig av jord fullproppad med oekologiska helveteskemikalier. Helst skall den vara lite radioaktiv också.

Revyartisterna Eva Rydberg och Johnny Depp fyllde 76 respektive 56, så rent åldersmässigt skulle Eva Rydberg kunna vara Johnny Depps mor alltså, Tänk om hon är det?

Juli

Under den stora semestermånaden handlade det mesta om att forsla vatten i dunkar till stugan eftersom brunnen är grund och regnet sällan föll. Jag städade också bort all bråte från loftet ovanför vedboden och förrådet för att kunna hänga tobak på tork där.

I nära anslutning till Grufstugan ligger Mälby säteri som en gång i tiden beboddes av Johan Gustaf von Carlson, statssekreterare i krigsexpeditionen och Gustav III:s förtrogne. Han omformade Mälby i den klassicistiska stilen. På Mälby hade von Carlson en samling avgjutningar av klassiska skulpturer, och även en av de största enskilda samlingar av uppstoppade fåglar i Sverige. Mälby säteri var välkänt under den gustavianska tiden och några av gästerna på Mälby förutom Gustav III var Carl Michael Bellman, Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd. Umgänget utspelade sig gissningsvis rätt ofta i Engelska parken som anlagts på ägorna och en junidag fick jag och min vän Hårdrocks-Peter en guidad rundvisning av den. I just Engelska parken kunde dessa prominenta överklassherrar leva ut även sin mer förbjudna manlighet i lugn och ro bakom allehanda buskar och snår enligt vår guide lokalamatörhistoriker Kenneth von Björklund.

På bilden flankeras von Björklund av amatörtobaksodlaren Björn von Lette intill stenen som sannolikt märker ut var von Carlssons ligger begravd.

Juli 2019. En okänd person lämnar kvar två små hundar i en djurbutik på Södermalm kommer sedan tillbaka. Länsvakthavande tar beslut om att omhänderta hundarna enligt Djurskyddslagen och anmälan kommer att skrivas om brott mot Djurskyddslagen kapitel 2 §8 om förbud att överge tamdjur. Detta angår egentligen varken mig eller Grufstugan alls, inte ens på något långsökt sätt, men ibland är Google faktiskt inte din vän.

Augusti

Årets mest oväntade problem med min odling av både det ena och andra var nyheten ”bladlus-armageddon” vilket jag aldrig hört någon vara med om tidigare. Dessa till synes ofarliga små as grävde äckliga kratrar i alla mina tomater, lade ägg i bladvecken på min afrikanska horngurka och gjorde ett tappert försök att sänka min tobaksodling på samma sätt, men där lade jag ner timmar på att handplocka dem och sedan släppa ner dem skrikande i ett osande bad av t-röd. (Parantes 1. De var många på sorten ‘Shirazi’, betydligt färre på ‘Virginia Gold’ och bara någon enstaka på ‘Golden Burley’). (Parantes 2. Bärfisarna dog i samtliga fall utom två omedelbart i tortyrbadet. I de två fall där så inte skedde handlade det om större exemplar, honor gissningsvis, och de vände sig på rätt köl i t-röden och började klättra upp för skålens kant som några jävla terminators. När jag petade ner dem igen dog de). (Parantes 3. Jag använde inte giftbassängen av sadistiska skäl, jag stod inte ut i längden med att klämma sönder dem mellan mina diskhandskebeklädda fingrar).

Då jag senare sammanfattade odlingsåret hade jag nästan bara tobak och chili kvar, det mesta av allt annat var förstört. Chilin å andra sidan vägrade mogna efter så många veckor i sträck av enbart halvvarmt gråväder med mycket få solstrålar.

Förra årets tobak hade nu legat i källaren för att mogna till sig lite i ungefär ett år. Mycket av tobaken var för snabbt torkad och hade fortfarande kvar enhel del av den så bespottade gröna klorofyllen i sina blad, men en liten mängd anständig tobak fanns det i alla fall.

Tillräckligt för att göra ett kilo av mitt första helt egna snus av tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Naturligtvis smakade det fantastiskt, och det kändes stort, nästan som att ta studenten, gifta sig eller att få barn. Men jag avstår gärna från att rangordna dessa milstolpar.

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och för att kunna ha något snus att ta med mig till ”Den legendariska snusträffen” på Kungssnus i småländska Åfors sista helgen i augusti. Mitt undergivna och ursäktande skämtsnus blev dock (märkligt nog) inte så hemskt alls med några centiliter mörk rom i. Tvärtom blev det riktigt gott efter några dagar när natriumkarbonat lugnat ner sig lite.

Till snusträffen samåkte jag med två andra odlare jag aldrig träffat tidigare men som jag gärna träffar många gånger igen.

Supergrymma och jättetrevliga Lena…

…supergrymma och jättetrevliga Myrten…

…samt supergrymma och jättevanliga Dennis som jag började första klass samtidigt med för 39 år sedan.

I augusti 1719 inleds ett ryskt angrepp mot Stockholm, men avvärjs genom slaget vid Stäket. Stäket ligger ganska nära där jag bor och jag skänker en tanke åt de tappra svenskar som föll där så att jag 300 år senare själv kan välja att inte slå min fru utan lagenlig påföljd och själv välja att inte spräcka massa blodkärl i pannan om en man råkar bli kär i en annan man.

September

Äpplegurkan klarade sig faktiskt också från bärfisinvasionen, men vad jag skulle ha den till var lite oklart. Den smakade som ett mesigt äpple, trots att den var ganska fin.

Denna månad 1958 håller Svenska Kyrkan ett möte varvid kvinnors behörighet till prästämbetet godkänns, efter beslut i Sveriges riksdag. Mötet är dock ej enigt, 69 röstar för och 29 mot och man antar också den så kallade samvetsklausulen, som säger att biskopar inte skall tvingas att prästviga kvinnor och att inga präster mot sitt samvete ska tvingas tjänstgöra ihop. Trossamfund var alltså retarderade redan förr i tiden och även när de försökte vara mindre retarderade var de det ändå.

Oktober

Folk jag känner och tycker om hörde talas om mitt egenodlade snus och ville gärna prova. Alla är vi ju inte lössnusare (tyvärr), men jag är inte den som inte knåpar ihop några portionsprillor när det kommer till dem jag gillar.

Jag började beställa frön från Ukraina och Ryssland på eBay inför 2020.

Revolverstriden vid O.K. Corral var en strid som utspelades i staden Tombstone, Arizona, USA den 26 oktober 1881 och som har givit upphov till flera Westernfilmer. Det var en onsdagsmorgon på en obebyggd tomt bakom ett stall (corral på engelska) som nio män drabbade samman i en eldstrid som varade i 30 sekunder. På de sekunderna avfyrades 30 skott och tre av männen fick sätta livet till. De män som deltog var Wyatt Earp, Morgan Earp, Virgil Earp och Doc Holliday som stred mot Billy Claiborne, Frank McLaury, Tom McLaury, Billy Clanton och Ike Clanton. Frank och Tom McLaury samt Billy Clanton dödades.

November

När man gör snus måste man blanda i en soda, antingen natriumkarbonat eller kaliumkarbonat (pottaska). Kaliumkarbonatet i form av pottaska kan man göra själv även om det knappast är värt det av ekonomiska skäl. Det gjorde jag i november, men det har jag skrivit om tidigare. Även i sammanfattande form hos den nya uppdragsgivare jag fick i december, mer om det alldeles strax.

Åke Holmberg utkommer med boken ‘Ture Sventon, privatdetektiv’ i november 1948.

December

Visst hände det ett och annat i december, men jag minns nästan bara en enda sak. Jag blev nämligen tillfrågad om att skriva lite bloggar om snus på Kungssnus hemsida. Ett ytterst fantastiskt hedersuppdrag för någon som mest bara vill skriva om tobak numera, men också till glädje för många av er som läser det här också. Nu kan jag ju återgå till att skriva om annan växtlighet och mina vanliga tillkortakommanden på grufstugan.com och ta med mig snusfascinationen till en annan blogg. För er som ändå gillar snus och tobak postar jag länkarna till mina tre första inlägg där som avslutning. Och den kommer nu, så tack för att ni vill läsa:

Presentation

Pottaska

Snusårskrönika

Pottaska med Seth Rydell, del 5 [Directors cut – full 3D-HD]

Men man behöver också ha i soda för att det åtråvärda giftet 3-[(2S)-1-metylpyrrolidin-2-yl]pyridin med den kemiska formeln CH3C4H7NC5H5N (eller nikotin som det också kallas) ska kunna frigöras.

Jo det stämmer bra, jag lovade faktiskt att jag skulle återkomma med en utvärdering av mitt lilla nyfiken-i-en-strut-projekt, det som gick ut på att undersöka om man kunde använda en enkel hemsnickrad pottaska på björkved som soda i sitt snus och om det kanske till och med fanns någon fördel med det. Vi börjar väl med en kort repetition.

När man har värmebehandlat det tobaksmjöl man vill göra snus av i antingen ugn, tryckkokare eller i en så kallad slow cooker som en del fantaster använder, brukar man vanligen tillsätta glycerin för att snuset inte ska torka ut och propylenglykol som också har den egenskapen, men även är bakteriedödande. På så vis får snuset längre hållbarhet.

Men man behöver också ha i soda för att det åtråvärda giftet 3-[(2S)-1-metylpyrrolidin-2-yl]pyridin med den kemiska formeln CH3C4H7NC5H5N (eller nikotin som det också kallas) ska kunna frigöras. Jag gissar att man nog får i sig en del n-vitamin (snusmänniskors nördskojiga namn för nikotin) även om man inte skulle göra det. Men poängen är så klart att man vill frisätta några olika signalsubstanser, framförallt noradrenalin, eftersom det leder till en förhöjd känsla av välbefinnande. Man känner sig bättre till mods helt enkelt. Detta dödliga gift som helst skall rusa fram som en målmedveten liten orkan genom nervsystemet när man lägger in en pris måste alltså lockas fram med hjälp av en soda.

Det vanligaste numera är att man använder natriumkarbonat. En och annan använder dock kaliumkarbonat i stället eftersom de anser att snuset blir skonsammare för läppen av det och att det även smakar bättre. Kaliumkarbonat kallas också för pottaska och det kan man göra själv ganska enkelt av aska från björkved vilket jag skrev om i det förra inlägget.

Nyfiken-i-en-strut-projektet gick ut på att jag först tillverkade 2 kilo snus av den snussats från Kungssnus som heter Original Brand som enbart pimpades en aning med lite hårt rostad amerikansk ek. Det nästan färdiga snuset delades upp i tre lika stora delar som jag vispade med tre olika varianter av soda: natriumkarbonat, kaliumkarbonat samt förstås mitt eget kaliumkarbonat i form av gammaldags pottaska.

Snus blir mycket bättre om det lagras någon månad eller två i kylskåpet innan man börjar lassa in det, men är man otålig räcker det faktiskt om man väntar en vecka så att det värsta av den skarpa sodan hinner lägga sig någorlunda tillrätta i det svarta guldet. Jag brukar alltid ta någon provprilla direkt när snuset blandats med sodan, men den här gången lyckades jag hålla mig en hel vecka.

Jag ville givetvis att snuset med min pottaska i skulle bli bäst, men tyckte först att det hade en lite torr och dammig ton (märkligt nog nästan som om man hade petat ner aska från en kamin i det), men det gick över efter ett tag och i övrigt var smaken god. Känslan av det vanliga välbehaget infann sig också vilket nästan fick mig att göra en spontan glädjedans eftersom det måste betyda att pottaskan i alla fall fungerade.

Snuset med fabriksframställt kaliumkarbonat var fint även det, men till stor bestörtning upplevde jag att snuset med mainstreamsodan natriumkarbonat var godast och mest smakrikt.

Att vara i vetenskapens tjänst är ett hårt slit som kräver mycket noggrannhet och tålamod, så snuslådorna ställdes därför åter in i kylskåpet för att mogna ytterligare en vecka.

Under helgen som gick har jag med både glöd och sprudlande entusiasm oavbrutet lagt in prilla efter prilla i någorlunda ordningsföljd av de olika varianterna och kan nu faktiskt konstatera att utfallet har svängt. Alla tre sorter är väldigt goda, men man känner lite skillnad i smak på det med natriumkarbonat och det med kaliumkarbonat. Som två olika men lika goda flaskor vin. Det mest fantastiska är att snuset med pottaska är det jag tycker har blivit allra godast. Den dammiga tonen har försvunnit helt, men spåren av de många restprodukter (orenheter) som naturligtvis blir kvar när man tillverkar pottaska själv hemma i köket verkar ha gett snuset en något annorlunda och mer robust ton. Lite mer själ helt enkelt. Visst kan jag ha projicerat mitt önsketänkande i denna slutsats, men jag tror inte det. Snuset med pottaska ÄR faktiskt min favorit. Jag kommer definitivt att göra kaliumkarbonat själv i så stor utsträckning jag kan i fortsättningen.

Ett tredjedel pottaska, avsnitt 3.

Tack vare internets alla sökmotorer och Youtubes passionerade nördar och entusiaster behöver vi inte längre lära oss exakt allting genom otaliga egna försök var och en. Det är tacksamt att det faktiskt finns genvägar som tar oss fram mot målet lite snabbare ibland, men alla människors samtliga försök och erfarenheter inom alla områden är tyvärr inte nedskrivna ännu. Om de hade varit det är det möjligt att någon före mig gjort ett likadant snus som det jag nu har under läppen med exakt samma sammansättning av smakrik kvalitetstobak, mörk jordnötssmöröl, exklusiv kvalitetsgin, för många droppar citronessens och alldeles för mycket gummi arabicum i. Nu fick jag själv komma fram till att jag nog inte vill lägga in prillor med samma konsistens som en squashboll och som smakar sockerlag och citrondoftande rengöringsmedel för offentliga urinoarer särskilt ofta.

Experimentlusten är dock fortfarande intakt och den här gången finns det en genväg. Jag har försökt göra eget kaliumkarbonat på det sätt det har gjorts ända sedan 1300-talet, nämligen i form av pottaska. Nu tänker jag använda den som soda i det snus jag precis har kokat för att se om det blir bättre eller sämre än den vanliga sodan man köper. Då måste jag förstås också ha någonting att jämföra med.

Den tobak som strax skall bli snus är från en låda ‘Original brand’ inhandlad hos Kungssnus och som fermenterats i tryckkokare tillsammans med hårt rostad fransk ek i ungefär fyra och en halv timme. Nu skall jag tillsätta en grundarom och sedan dela upp allt i tre lika stora portioner för att därefter ha i olika varianter av soda. En med prima natriumkarbonat, en med prima kaliumkarbonat, och den tredje med förhoppningsvis lika prima pottaska. Sedan ska snuset lagras i kylskåp några dagar.

Pottaskan har jag gjort efter ett enkelt recept min kompis hårdrocks-Peter har hjälpt mig att ta fram. Jag började med att samla ihop aska från enbart björkved som eldats i den stora järnspisen i Grufstugan.

Sedan lade jag askan i en hink och täckte den med vatten och lät den stå och dra över natten. Dagen efter silade jag bort de större bitar som inte kunnat lösas i vattnet genom en vanlig kökssil och hällde den återstående vätskan som väl kallas asklut i en kastrull och kokade bort vattnet. För att inte bränna pottaskan i botten på min frus pottaskakastrull slog jag av spisplattans värme innan allt vatten hunnit koka bort och lät det sista vattnet dunsta av sig självt.

Den vackert grå beläggningen som blev kvar i botten och påminner en aning om valfritt kommunhus någonstans i Sovjetunionen på 1960-talet skrapade jag loss med en träslev och det är förhoppningsvis pottaska. En kemist skulle säkert anlägga sin allra mest streberaktiga min och invända att den innehåller en hel del kemiska orenheter, men själv väljer jag att se dem som individuella smakbärare och som fyllighet, kropp och karaktär. Lite som det aromatiska finkel man bara kan finna i kärleksfullt framtagen sprit bränd i hemlighet i någon stuga i slutet av en avlägsen landsväg numera. Nåväl, må bästa soda vinna!

Om det svarta hålet i livet och det i tjänstebilens golv.

Skjutdörren på sidan lossnar ur sitt spår och ramlar av varje gång man öppnar den för att hämta ny post. Eftersom jag lärt mig att trycka emot och samtidigt hålla lite avstånd när jag öppnar den klämmer jag nästan aldrig fingrarna längre, men det kan nog vara bra att åtgärda det innan någon sommarvikarie skall använda bilen.

Jo det stämmer, det var ett bra tag sedan jag skrev något. Ibland blir livet helt enkelt så stökigt och besvärligt att man har fullt upp med att klara av sånt som måste klaras av och därför inte riktigt får tid över för sånt man själv tycker är roligt. Men att vara människa är vad det är helt enkelt.

Precis som att min tjänstebil är vad den är. Bland annat blir hålet i bilens golv (om det nu kallas så?) allt större vilket skapar en del oro, men också nya möjligheter.

Snart kommer jag kanske att kunna ha båda benen på marken och ta mig framåt på samma sätt som Fred Flintstone gör i sin stenåldersbil och därmed också sänka bränsleförbrukningen med 100 %. Det vore inte så dumt nu när man nyligen kom fram till att Postnord vill fortsätta ”sin höga omställningstakt för att möta omvärldsförändringarna och därför anser att det är dags för nytt ledarskap.” Den avgående vd:n Håkan Eriksson vars ledarskap inte längre var bra nog fick ungefär 18 miljoner (med pensionsavsättningar inräknat) för att inte jobba kvar, så det finns lite hål att stoppa pengarna i antar jag.

Men skulle det trots allt bli några kronor över har jag lämnat in en liten önskelista på sådant som skulle vara bra att få åtgärdat på den Fiat Fiorino jag kör i tjänsten om dagarna:

1.) Motorlampan lyser. Bilen växlar inte upp ordentligt och det hörs ett mystiskt blåsljud när man gasar, liknande det som uppstår när man tar första tramptagen på en motionscykel. Samma problem har visserligen åtgärdats förut men återkommer alltid efter ungefär en månad.

2.) Bilen låter väldigt mycket som en litauisk fiskebåt från 1930-talet när man backar. Boende på och kring postrundan har upprepade gånger framfört klagomål på oljudet och en har hjälpsamt (eller möjligen i desperation) tipsat om att det troligen är någon ventil som är trasig.

3.) Skrikande och gnisslande ljud uppstår vid inbromsning. Jag brukar sällan köra på barn eller djur så det troligaste är väl att bromsbeläggen (det som eventuellt finns kvar av dem) behöver bytas ut.

4.) Lampan för byte av motorolja blinkar. Jag har förstått att det mer är ett förslag än ett akut problem fram till att den slutar blinka och börjar lysa med fast sken. Men ändå.

5.) Glaskåpan till all bakre belysning på förarsidan är trasig. Det verkar även som att lampan för blinkers på samma ställe inte riktigt fungerar eftersom andra trafikanter ibland blänger på mig så där surt som man brukar göra när man ligger bakom en BMW som byter fil.

6.) Tack och lov har jag fortfarande lite rörlighet kvar i nacken vilket är till stor hjälp eftersom sidospeglarna på bägge sidor inte längre går att justera.

7.) Kofångaren/plastskyddet fram är trasigt och skrapar i marken. Det är inget stort problem för tillfället eftersom det skrapljudet överröstas av ljudet från de utslitna bromsbeläggen.

8.) Skjutdörren på sidan lossnar ur sitt spår och ramlar av varje gång man öppnar den för att hämta ny post. Eftersom jag lärt mig att trycka emot och samtidigt hålla lite avstånd när jag öppnar den klämmer jag nästan aldrig fingrarna längre, men det kan nog vara bra att åtgärda det innan någon sommarvikarie skall använda bilen.

9.) Stjärtvärmen i förarsätet har inte fungerat sedan 2015, men nu är sommaren snart här så det är ingen brådska med att åtgärda det längre.

10.) Termometern för utetemperatur visar alltid 13 plusgrader när det är varmt ute eller 3 minusgrader när det blir lite kallare. Det är så klart också ett lyxproblem, det finns andra sätt att stilla sin nyfikenhet på här i livet.

Som sagt, det vore inte så dumt att få de här små detaljerna åtgärdade. Och även om jag inte är den som gapar över mycket så kanske man så småningom kan börja drömma lite försiktigt om en ny tjänstebil också. När utgiftsposterna för avgångsvederlag putsats till en aning vill säga.

Transpirationsteoretiker.

Jag är rätt säker på att mitt nuvarande intresse knappast hjälper mig att mota bort vinterns sedvanliga tungsinne. Men det är fascinerande. Och mina intressen är som de flesta redan känner till i regel övergående och någorlunda kortvariga.

Den senaste månaden har jag avverkat samtliga åtta böcker om Anton Modin av Anders Jallai. Böckerna om den svenska superagenten varvar underhållande (om väl grabbig) fiktion med vad som säga vara fakta från hemligstämplade dokument och intervjuer med högt uppsatta personer inom säkerhetstjänsterna och politiker. Böckerna argumenterar trovärdigt för dubbelspel och mörkläggningar under det kalla kriget av bland annat Palmemordet, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård, Estonias förlisning, mordet på journalisten Cats Falk med mera. Eftersom jag själv alltid blåögt velat tro att vårt land är hederligt och att demokratin faktiskt fungerar har detta satt igång besvärande funderingar och tankar om hur vår värld tyvärr kanske fungerar egentligen. Jag sällar mig ännu inte helt till konspirationsteoretikerna och galningarna som driver sin sak på små plottriga och textmässigt röriga websidor, men jag är lite skakad.

Dessutom läser jag en del om vår nuvarande civilisations oundvikliga undergång, en inte så upplyftande realitet. Takten med vilken vi på mindre än hundra år slukat så mycket av jordens ändliga resurser att det nu går åt mer energi att utvinna dem än vad som är kostnadsmässigt försvarbart är helt galen och verkar inte längre gå att bromsa. Inte om inte alla vi sju miljarder människor är överens om att sänka vår standard betydligt. Vi i den rika delen av världen vill det knappast och de som alltid varit mindre lyckligt lottade vill säkerligen upp till vår nuvarande nivå. Och det är inte bara oljan som sinar, det är fosfor till konstgödning av alla odlingsarealer och mängder av metaller och grundämnen vi använder för att tillverka datorer och telefoner. Om jag har förstått det hela rätt förbrukar vi redan idag i de rika länderna ett och ett halvt jordklots inte så förnybara resurser och befolkningsökningen slår hela tiden nya rekord. Det verkar mer eller mindre vara kört för världen som vi känner den med ständig tillväxt och allt det där.

Men förutom att jag nästan helt tappat tron på det demokratiska systemet eftersom näringslivet och främmande stormakter ändå styr i det fördolda och att vår överhettade planet snart kommer att gå under genom torka, översvämningar, svältkatastrofer, bankkrascher och ständiga krig om mat och energi mår jag faktiskt helt okej. Fast det ska bli skönt att få växla inriktning på mitt intressefokus, gärna så snart som möjligt.

Gruvböcker vi minns – 2016.

Att läsa mycket, men samtidigt nästan helt sakna förmåga att minnas vad man läst kan vara en aning frustrerande. Därför kan det vara kul att skriva lite om de böcker jag fortfarande minns att jag har läst det här året, och på så sätt gnugga fast dem lite hårdare inuti mig själv. Det här är alltså en egoistisk blogg om böcker jag läste 2016.

Vi rivstartar direkt med en bok jag inte är säker på att jag läste 2016, det kan ha varit i slutet av 2015 också. Det är ju det där med minnet. Hur som helst är boken ”Underkastelse” skriven av en av mina absoluta favoritförfattare, den kontroversiella fransmannen Michel Houellebecq och så bra att den får vara med hur som helst.

”Underkastelse” utspelar sig i en nära framtid när Frankrike befinner sig i en politisk kris. Muslimska broderskapets kandidat vinner presidentvalet efter en hård kamp mot Nationella fronten och en rad reformer följer vilka förändrar Frankrike från grunden. Huvudpersonen är som vanligt ett desillusionerat alter ego till Houellebecq, den här gången en litteraturlärare vid namn Francois. Han får uppleva upplysningserans sista dagar och religionens återkomst i Europa, men ägnar sig mest åt att äta god mat och jaga sexuella kontakter samtidigt som han konstaterar att det sker.

Naturligtvis känns boken glödande aktuell efter ett år när världen som vi har känt den både börjat krackelera och rämna politiskt och mänskligt.

5 gruvorter av 5

Då och då varvar jag mitt romanläsande med en faktabok. Helst ska det vara en bok skriven av någon som kan göra fakta till en levande berättelse, precis som Yuval Noah Harari gör i ”Sapiens – En kort historik över mänskligheten”. Med fängslande, fjäderlätt språk tar han en genom hela människans utveckling och historia, när och varför vi så småningom blev jordbrukare i stället för jägare och samlare och vilka konsekvenser det gett. Vi människor har många gånger varit lika otrevliga och lömska som uppfinningsrika och nyfikna, både då och nu. Boken sätter i gång de egna kugghjulen och får mig att känna mig mer bildad och upplyst när jag läst klart. Exakt det älskar jag med en bok.

5 gruvorter av 5

Bokens titel kommer från texten som dyker upp på skärmen på gamla arkadspel när man stoppat in sitt mynt. ”Ready player one” är ett äventyr som utspelas i framtiden när jorden är helt förstörd (som så ofta i mina böcker). De flesta människor spenderar sin tid uppkopplade mot det fantastiska OASIS som är en virtuell värld . I Oasis levlar man upp och förbättrar sin avatar, det jag man hellre vill vara än den man är i det verkliga livet. När OASIS skapare dör testamenterar han hela sin enorma förmögenhet till den som kan överlista de inbyggda gåtorna i OASIS programering, den som hittar de gömda så kallade ”äggen”. Spelare från hela världen kastar sig in i denna skattjakten som snart blir på liv och död för många.

Nördreferenser till gamla Atarispel och 80-talsfilmer duggar tätt och boken har den magiska och lekfulla spänningen som till exempel Star Wars, Harry Potter eller Sagan om ringen. En starkt beroendeframkallande och väldigt lättläst roman som ska bli film snart.

5 gruvorter av 5

Det här var min nemesis under 2016. Jag började med den i februari och den åkte med mig runt halva jorden i mars, eller åtminstone till Kap Verde och tillbaka. Den har varit i Gnesta, Malmö och Norrtälje, men fortfarande har jag bara läst runt 200 sidor. Ändå vill jag inte ge upp, den är så otroligt snygg och välskriven, men jag hittar inte den rätta rytmen trots att det känns viktigt att jag läser den.

Jag köpte boken tillsammans med en drös andra romaner av amerikanska författare efter ett samtal på ett bröllop. Konstnären jag pratade litteratur med hela kvällen var exilamerikan med bas i Italien och han ingav så mycket respekt att jag bestäömde mig för att gå in i min stora amerikanska fas. Förhoppningsvis ror jag i land läsningen av Jonathan Lethems ”The fortress of solitude” under det här året, för hur ska jag annars få veta hur det gick för Dylan och Mingus?

2 olästa böcker av 5

Precis som olyckliga klichéer av kvinnor alltid shoppar sig lyckliga i filmens värld, köper jag ofta böcker när jag är rastlös. Jag är rastlös ganska ofta och har därför fler böcker än jag hinner läsa när lusten för just de senast inhandlade finns kvar, men det har sina bra sidor också. Man kan alltid hitta något oläst mästerverk i min bokhylla. Någon gång under sommaren hittade jag ”Ett långt farväl” av Claes Hylinger under en hög sedan länge betalda räkningar, tomma snusdosor och papper fullklottrade med viktiga meningar och idéer till alla mina ofullbordade noveller, dikter och romaner. Jag vet att jag köpte den eftersom Claes Hylinger också har skrivit trilogin om ”det hemliga sällskapet” som påverkade mig väldigt starkt när jag var runt 25.

”Ett långt farväl” var dock, trots en del ljusglimtar, lite av en besvikelse. Den handlar om en svensk författares kärlek till en gift kvinna, en kärlek som är så hopplös att jag till slut blev förbannad på berättarjaget. Jag ville vråla rakt ut att han skulle ta sig samman och sluta ödsla sin tid. Det dricks förvisso väldigt många kalla öl på små ölsjapp runt om i Helsingfors under bokens 190 sidor, men tyvärr är även språket och meningsbyggnaden förvånande mediokert av och till. Hylinger är oavsett detta fortfarande en halvgud i mina ögon i kraft av tidigare nämnda trilogi.

2 gruvorter av 5

Ibland läser jag en bok enbart för det vackra språket eller den rena styrkan i en berättelse, då och då kan en bok få det att kännas som att hela livet förändras. Jag blir en annan, en nyare version av mig själv när jag läst klart. Andra gånger vill jag bara läsa något på samma sätt man ser en underhållande tv-serie eller en film, och det är då Leif G.W Persson kliver in i handlingen. Jag menar inte att han på något sätt är dålig, tvärtom skriver han jävligt bra, bättre än de flesta faktiskt. Men det har nog aldrig hänt att en svensk kriminalroman eller norsk deckare förändrat mitt liv. Den typen av böcker har andra förtjänster, till exempel om jag är inne i en lång svacka och har svårt att hitta tillbaka till läslusten och redan sorterat igenom mina olästa böcker förgäves flera gånger. Plötsligt upptäcker jag då med lite tur att Norges mästare Jo Nesbö eller vår egen Leif G.W har släppt en ny roman. Det är alltid en skänk från ovan och några dygn senare när jag har sträckläst en sån bok (som aldrig har någon seg tröskel att ta sig över) är den inre läsmotorn så uppe i varv att man kan ge sig på nästan vad som helst. Utom möjligen ”Fortress of solitude”.

I GW:s senaste roman ”Kan man dö två gånger?” är den fascinerande och underbart osympatiska Evert Bäckström tillbaka som huvudperson. Den mordutredning som börjar med att hans lilla grannpojk XXX hittar ett kranium på en skärgårdsö under ett scoutläger är också en av de mest sinnrika gåtor Persson kokat ihop genom åren och boken var direkt omöjlig att lägga ifrån sig under några uppslukande veckokvällar och nätter. Ett riktigt högvattenmärke i hela Sveriges kriminologmysgubbes författarskap.

4 gruvorter av 5

Ännu en faktabok blev det under fjolåret. Magnus Sandelins ”Svenska IS-krigare – Från Al-Qaida till jihadi cool” upptäckte jag när jag av en slump hittade in på DN:s kultursida. Jag hittar alltid bra lästips på de stora tidningarnas kultursidor, men ofta glömmer jag bort att de finns. Jag borde faktiskt försöka etablera ett mer strukturerat surfmönster där de sidorna ingår i en daglig, eller åtminstone veckovis rutin.

Magnus Sandelins bok om svenskar som i en allt större omfattning åker till Irak, Syrien och Somalia för att ansluta sig till jihadistgrupper är stundtals så saklig att den nästan blir träig. Ändå är den lika intressant som den är deprimerande. Boken berättar om de unga muslimer i storstädernas mest bortglömda förorter som radikaliseras och sedan åker iväg för att ansluta till terrornätverk i andra länder.

4 gruvorter av 5

En av de bästa böcker jag läste 2015 och en av de bästa böcker jag läst över huvud taget är Philipp Meyers majestätiska släktepos ”Sonen”. Till min glädje upptäckte jag att samma författare hade skrivit en annan roman, ”En amerikansk förlust”.

Boken utspelar sig i ett dystert Pennsylvania där stålverken fått stänga ned och arbetslösheten brett ut sig i lågkonjunkturens kölvatten och har fyra centrala karaktärer som framträder växelvis i de olika kapitlen.

Isaac English är en ung grabb som blivit kvar hemma för att ta hand om sin sjuka far, trots att han alltid varit klassens ljus och förutbestämd att läsa vidare och bli något stort. Hans längtan bort från stan gör att han till sist beslutar sig för att packa en ryggsäck och rymma bort.

Isaacs kompis Billy Poe är stadens fotbollstalang som också blivit kvar i stället för att studera vidare på något av de college som erbjudit honom stipendium. Han backar aldrig för någon och har hela livet hamnat i trubbel på grund av sina humörsvängningar.

Billys mamma Grace, fast i sin trailer med låglönejobb och grusade framtidsutsikter, men med ett stort hjärta och mycket kärlekslängtan.

Polischef Harris som har haft relationer med Grace av och till och ofta hjälpt Billy ur kniporna han försatt sig i.

Allt är bara så grått och skitigt och uppgivet hela boken igenom, här skildras ett annat Amerika än det glassiga och glättiga man får från filmer och tv-serier. Eftersom jag verkligen älskar de här mörka skildringarna av livet måste jag så klart älska boken. Ett litet mästerverk.

5 gruvorter av 5.

Tone Schunnessons ”Tripprapporter” fick jag som tips av en katthatare jag känner. Berättarjaget är en fullkomligt vedervärdig tjej som tillbringar sina dagar med att dricka massor och peta i sig alla droger hon kan komma över. Eftersom hon aldrig har pengar själv måste hon hela tiden ljuga, låna, eller helt enkelt låta någon av de olika männen i hennes liv betala för kalaset. Mitt i all trasighet skriver hon ner tankar och utkast till texter på papperslappar innan hon hinner bli medvetslös igen.

Jag har alltid haft svårt att läsa böcker där jag avskyr huvudpersonen, men språket är så jäkla levande och nyskapande, sättet historian berättas på är nästan magiskt. Dessutom får man en allt klarare bild av den här tjejen ju längre man läser och fram mot de sista sidorna hatar jag faktiskt henne lite mindre.

3 gruvorter av 5

En av mina nya favoritförfattare är amerikanen Hugh Howey. Jag har aldrig varit någon sci-fi-fantast innan, men hans trilogi med böckerna Wool, Dust och Shift om människor som i framtiden lever i enorma silos nedgrävda i marken efter att den slutgiltiga katastrofen utplånat jorden tog mig med storm. Medan jag läste dem köpte jag även några andra av hans verk, bland annat ”Sand”, som jag hade fått för mig var en fristående fortsättning på trilogin, men glömde sedan bort den.

Återupptäckt visade sig ”Sand” vara en helt annan story och en väldigt uppslukande sådan. I den här versionen av den dystopiska framtiden är allt täckt av sand. Några av de överlevande har lärt sig att dyka flera hundra meter ner i sanden med hjälp av dykardräkter som vibrerar och får sanden att flyta runt dem. De här dykarna tjänar sitt levebröd på att bärga föremål från de skyskrapor människor bodde i tidigare och som nu är begravda långt nere under sanden. Naturligtvis finns det en fin story om en trasig familj som löper genom boken också, tillsammans med en del kärlek och ganska mycket ondska.

Jag hör hur fånigt det där med att dyka i sand kanske låter, men ”Sand” är en otroligt bra och lättläst framtidsvision. Jag hade gärna sett att det kom en uppföljare till den, men det verkar sorgligt nog inte vara aktuellt.

4 gruvorter av 5

Ryssen Dmitrij Gluchovskij slog igenom med dunder och brak med boken Metro 2033, som senare följdes upp av Metro 2034. Böckerna blev enorma succéer och den första boken har sålts i över 100000 exemplar i Sverige. Böckerna med kriget efter kriget i tunnelbanegångarna under Moskva har sedan även blivit datorspel. Mycket fängslande story om unga Artiom i en (återigen) inte särskilt ljus framtid. När jag såg att Gluchovskij hade kommit med en ny roman förväntade jag mig något liknande, men blev rätt förvånad.

”Future” är helt olik metro-böckerna och utspelar sig nästan 500 år fram i tiden då vi har överlistat döden och uppfunnit ett vaccin som gör att människor slutat åldras. Detta har i sin tur gjort att jorden blivit kraftigt överbefolkad och den enda chansen att få sätta nya barn till världen är att registrera graviditeten, var på den ena av föräldrarna får en spruta som gör att denne dör inom några år. Väljer man att skaffa barn måste man alltså ge plats åt sin avkomma. Allt övervakas av ett specialkommando som letar upp och injicerar de som i lönndom försöker lura staten.

Boken är ett monster på 660 tunga sidor, men var så bra att jag läste ut den på bara några dagar (och nätter). Gör dig själv en tjänst och läs den du också.

5 gruvorter av 5

Gruvdrift.

Gruvdrift alltså. I denna text inte så mycket arbetet med daglig upptagning och bearbetning av malm, som att drifta bort lite från bloggens mer vanliga teman. Historiska spekulationer och amatörmässig trädgårdsskötsel till exempel. Vi driftar till England där jag och min stora lilla grabb hängde några dagar nu på höstlovet i stället.

Om jag ska beskriva mig själv blir det kanske något i still med ”En relativt godhjärtad, aningen naiv mästerklåpare av rang.” Jag kan utan vidare boka en sådan här resa spontant, men när infallet väl blivit en realitet väntar tvångsmässig planering in i minsta detalj. Listan över saker som kan gå fel för en fyrtiofyraåring med dåligt minne är oändlig, vilket jag faktiskt nått full insikt om numera. Alltså ser jag till att boka allt i förväg, från självklara saker som hotell, tågresor, aktiviteter och långtidsparkering, till sånt som transfer till och från flygplatser och andra mindre detaljer man enkelt kan lösa på plats. Allt är betalat i förväg och utskrivet på papper som jag samlat i en plastficka och den vaktar jag som om den vore livet självt. Förr i tiden satte jag någon slags ära i att försöka vara spontan, men när man reser med en elvaåring vill man ändå ha lite koll på sakerna.

Flyget till London var lite försenat och eftersom jag råkade köra till Arlanda alldeles för tidigt för att kunna hantera eventuella trafikstockningar som aldrig inträffade blev det en aningen lång väntan. Vi fördrev tiden med en makalöst dyr lunch på O’Learys och byggde sedan upp våra förväntningar genom att prata om allt vi skulle göra.

Väl på planet hann jag också läsa ut en bok jag fått rekommenderad, ”Tripprapporter” av Tone Sjunnesson. Jag hatade den verkligen direkt. Och tyckte om. Berättarmässigt och språkligt nyskapande i mästerklass, men med en huvudperson jag tyckte var vedervärdig. Det är inte lätt att fortsätta läsa en bok om någon man avskyr, men är man som jag en sucker för språk och berättarteknik kan det många gånger överskugga karaktärer. Ungefär vid sista sidan hade jag till och med (nästan) slutat hata det egoistiska berättarjaget. Väldigt läsvärd, fantastiskt driv, men den utspelade sig mest i Thailand och Barcelona och inte i London, så nog om den.

På kvällen kom vi fram till hotellet som låg knappt 200 meter från Paddington Station och checkade in. Vi blev tilldelade ett rum tre våningars klättring upp i trappor så smala att de ursprungligen måste varit ritade för ett dockhus. Naturligtvis beklädda med röd heltäckningsmatta i Fawlty Towers-stil.

Självklart fanns det inte heller någon hiss. Rummet var så litet att dubbelsängen upptog så gott som all yta, men det kändes mysigt, jag gillar sånt.

Utsikten från fönstret var som hämtad ur Lasse Åbergs ”Sällskapsresan”, något jag är van vid från de stilistiskt ofullständiga hyreslägenheter i Prag jag bott i tidigare.

Lördag morgon gick den stora Harry Potter-dagen av stapeln. Så fort jag berättade för Simon att jag bokat en far-och-son-resa till London bönföll han mig att vi skulle åka till Harry Potter Studios. Jag vet inte hur många gånger han har sett filmerna, men det är MÅNGA. Han tröttnar aldrig.

Vi skulle inte åka förrän vid lunch, så vi promenerade genom Hyde Park under den tidiga morgonen och letade Pokemons och tittade på ekorrar.

Man behöver skriva ungefär ”Harry Po…” i Google så dyker det upp produktplacerade paket över hela skärmen. En och annan kan säkert tycka att det är mer äkta och världsvant att köpa sina biljetter direkt av den som håller i evenemanget, och det hade säkert varit någon hundralapp billigare. Men om man inte bor i staden man ska till sparar man både tid och tankemöda på att bara hoppa på en buss tillsammans med andra turister och som tar en ända fram till målet där inträdet är fixat och klart.

Det var i sanning ett helt fantastiskt ställe! Naturligtvis mycket folk och en del köande, men det kändes välplanerat och proffsigt. Personalen som berättade om studion hade ett brinnande intresse för Harry Potter och byggde upp stämningen till max. Det var större än jag hade trott och trots att det kostade lite, särskilt besöket i shoppen där trollstavar och godis skulle inköpas, tyckte även jag att det var väl värt sina pund. När Simon dessutom konstaterade att det här varit den bästa dagen i hans liv var det inte mycket att orda om.

På söndagen var det dags för den del av resan som vållat mig mest bekymmer. Madeleine och Steve i Liverpool som jag var hos för att se Everton för några år sedan tyckte att vi skulle komma och titta på fotboll när vi ändå var i England. Eftersom både jag och Simon älskar Everton var det ännu en dröm som kunde uppfyllas, men då gällde det att ta sig upp dit med tåg på något sätt också. Jag lyckades hitta några billiga avgångar med Virgin-trains och tur och retur hamnade det på ungefär 60 pund vilket inte var farligt dyrt.

Några dagar innan tåget skulle gå fick jag mail av tågbolaget där de rådde oss att byta avgång eftersom många West Ham-supportrar skulle med just det tåget. Fan också, några av Englands värsta fans på samma tåg som mig och min son kändes sådär, men hade vi tagit ett senare tåg hade vi inte hunnit upp.

Resan gick som en dans. Det var lite skråligt på sina håll, men på det hela taget måste jag säga att samtliga Bajenfans-resor jag åkt på varit värre. Simon lyssnade på Soran Ismail i hörlurarna och jag läste en upplyftande bok om svenska jihadister. Framme i Liverpool mötte vi Madeleine som skjutsade oss direkt till Goodison Park.

Steves gamla coach hade fixat så att vi fick sitta ihop med några andra svenskar på besök och Steve själv som egentligen håller på Liverpool följde med. Det var en mycket bra match som Everton vann med 2-0. Simon fick se båda målen, jag åtminstone ett.

I halvtid var Simon hungrig och vi köade för att köpa mat till honom och en öl till mig. Jag behövde gå på muggen, så han tog sin burgare och skyndade i förväg till våra platser. Precis när jag knäppt upp gylfen hörde jag ett alltför bekant vrål när Lukaku gjorde 1-0. Typiskt. Jag skyndade upp för trappan med min plastmugg Chang i näven bara för att bli stoppad av en vakt som vänligt förklarade att jag inte fick ta med den in på läktaren. Två små sippar och sedan fick en nästan full öl lämnas kvar.

Jag fick i alla fall se Ross Barkley utöka till 2-0 sedan vilket blev slutresultatet. På mina två besök på Goodison har Everton slagit Stoke med 1-0 och West Ham med 2-0. Jag har alltså full poäng och inga insläppta mål på plats och borde tydligen åka dit oftare, om inte annat för Evertons skull.

Det är mäktigt att få se sitt favoritlag spela och en ynnest att känna människor i staden. Efter matchen stannade Simon hemma med Madeleine och Steves yngsta son Oscar (som jag och Simon köpt en tröja till för att få honom att välja rätt landslag när tiden är kommen), medan jag och Steve åkte till den lokala puben. Vi drack öl och pratade med två riktiga gentlemen och vänner till Steve. En fantastiskt rolig man vid namn Mike som jobbar med Evertons akademispelares utbildning och ser till att de kan annat än fotboll, samt Mick som tidigare scoutat spelare för Chelsea men nu jobbar som chefsscout för Premier League-laget Sunderland.

När man pratar med de här människorna som jobbar med fotboll och känner alla runt omkring i staden och lagens organisationer får man andra perspektiv. De är ödmjuka och respektfulla även när de nämner spelare jag läst om och som fått skit i media. De vet allt om dem, de vet vilka deras föräldrar är. ”Oh, but he’s such a nice lad you know…” Verkligen en ynnest att få sitta och beställa rundor och prata med dem som sagt.

Vi tog oss helskinnade tillbaka till London dagen efter och promenerade oss fram och tillbaka längs Oxford Street på kvällen för att köpa en fotboll på Sports Direct och ett chili-chokladpulver Simon ville ha från en Tebutik. Vi avslutade med att inviga bollen i ett beckmörkt Hyde Park. Utanför hotellet övade sedan Simon på sin engelska med en indisk filmproducent jag stod och rökte med och vars far hade varit i Sverige mycket via sitt jobb inom stålindustrin på 70-talet.

Vår sista dag hade vi bara som mål att ta ett kort på oss själva vid Big Ben, för det ska man ju göra. Vi letade också efter något stånd där man kunde köpa fish n’ chips eftersom Simon även hade det på sin London-önskelista. Jag trodde att det skulle vara en enkel sak att springa på, men det enda vi såg överallt var ställen som sålde våfflor och färskpressad juice. Det blev lite pannkakor med nutella och banan i stället och när vi stod och åt som bäst kom en karavan poliser på motorcyklar som ledsagade en enorm Rolls Royce i full fart. I baksätet satt en gammal dam med hatt och det är fanimej inte omöjligt att vi fick se självaste drottningen också.

På väg upp mot Buckingham Palace stötte vi på ett aldrig sinande tåg av högvakter till fots, med vagnar och till häst. Det var fantastiskt att se och Simon ville aldrig gå därifrån. När vi kom till Victoria Station där vi skulle ta tåget till flygplatsen började det bli ont om tid för fish n’ chips, men vi hittade en sportbar som skyltade om att de serverade just detta och kastade oss in.

Simon min var mycket nöjd och rankade maten som bland det godaste han hade ätit. Med den pusselbiten på plats kunde man konstatera att resan blivit en hundraprocentig succé för alla inblandade parter. Tack för det England.

Gruvliv del 14.

Den turkiske militären och fes-älskaren Osman Nuri Pasha med bland annat titlar som krigsminister, chef för det kejserliga gardet och palatsmarskalk på sitt cv, ställde som 68-åring in geväret för allra sista gången den 5 april år 1900. Således kan han omöjligen ha jagat nickelmalm i Alsgruvan utanför Gnesta under första världskriget och varför jag skrev det i min förra blogg är lika genant som obegripligt. Jag får skylla på inandningen av alla ångor från den jungfrustartade motorsågens akrylatbensin.

Hur som helst, Osman Pasha har inte fått en sidogång i Alsgruvan (en så kallad ort) uppkallad efter sig för intet. Mellan åren 1876-1878 bröts hiskeliga 886 ton nickelmalm i Alsgruvan. Man borrade manuellt, sprängde därefter med krut och baxade sedan ut malmen med handkraft, så det lär ha varit ett karaktärsdanande arbete. Ingenting för dagens app-entrepenörer och Youtube-wannabies gissningsvis. Så gott som allt man kunde släpa ut köptes upp av Osman Pasha för att användas i det rysk-turkiska kriget. Osman Pashas osmanska armé förlorade tyvärr tre avgörande slag mot ryssarna vid den bulgariska staden Plevna (som också har en ort uppkallad efter sig) 1877, men det lär knappast ha berott på bristande tillgång på sörmländskt nickel.

Sedan jag, professor Emanuelsson och grosshandlare Geideby tog över gruvdriften för ungefär ett år sedan har vi förutom all den nickelmalm vi bärgat även gjort ett par historiskt intressanta fynd.

Jag har tidigare nämnt Osman Pashas gamla bältesspänne som dök upp under utgrävningen av det södra trädgårdslandet vid gruvstugan.

Vi har även funnit en hästsko som troligen suttit på en turkisk krigshäst…

…samt något knivliknande föremål som kan ha varit en del av ett roterande osmanskt djävulsvapen. Eventuellt monterat på den häst som förlorat en sko.

Från den senaste tidens utgrävningar har vi ytterligare två artefakter.Mycket talar för att den här hinken som ser ut att ha ett stort ingångshål från en musköt varit Osman Pashas. Förmodligen har den agerat lyckosam sköld under ett överfall från stråtrövare. Skottet som var menat att ända Pashas dagar för att man därefter skulle kunna roffa åt sig det guld avsett för nickelmalmsinköp han bar med sig, stoppades mirakulöst upp av hinken. Därefter anar man att den stridsvane turken kastade sig av hästen och gjorde processen kort med rövarna. Gissningsvis med hjälp av en sabel. Ingenting av detta har ännu gått att styrka via några arkiv, men vi jobbar på det.

Det andra fyndet är om möjligt ännu mer intressant. Under sågfliset ute vid mitt vedupplag fann jag häromdagen den här besten. Först trodde jag att det var en gammal kniv, men ju mer jag har studerat den har jag blivit övertygad om att det är en med från en osmansk skridsko. Den böjda framdelen känns till exempel väldigt osmansk. Det här öppnar upp för det otroliga scenariot att Osman Pasha varit vid Grufstugan vid minst två tillfällen, ett på sommaren och ett på vintern! Förmodligen har han åkt släde hela vägen genom Europa upp till Lübeck för att sedan fortsätta på skridskor över den då helt bottenfrusna Östersjön till Oxelösund och därifrån vidare in i landet mot Mälby och Alsgruvan. Gissningsvis i början av 1877 eftersom han sedan var tvungen att hinna tillbaka till Plevna i Bulgarien och förlora tre slag mot ryssarna samma år. Någon dokumentation om detta har vi heller inte funnit ännu, men förhoppningen är att lite av dimmorna skingras efter det besök jag och professor Emanuelssonn ämnar göra i gruvarkiven i Vadstena i November månad.

	Pottaska med Seth Ry… om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	tobaccohasse om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	grufstugan om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	mikulv om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	Lena Engfeldt om Snusliv del 1.