1. Bellman, Tvåan och de bortglömda korna.

Bellman var halvvägs mellan sovrummet och badrummet när han insåg att det redan var september, vilket fick honom att stanna tvärt mitt i steget. Han kliade sig fundersamt i det lilla fjuniga bockskägg han med stor möda lyckats anlägga och som faktiskt var ganska modernt vid den här tiden. I Bellmans fall var det visserligen mer slumpen än någon medvetenhet om det skäggmode vågen av ångestfylld rockmusik från Seattle fört med sig. Slumpen hade för övrigt alltid varit helt avgörande det fåtal gånger Bellman varit rätt ute i sitt liv, ungefär som att han nu plötsligt kom på att han inte längre hade något jobb att gå till. Bellman bearbetade långsamt denna insikt. Hade det alltså redan gått tre månader sedan han sa upp sig från jobbet som vårdare på demensboendet Prästkragen? Tydligen. Han borde definitivt ha ordnat ett nytt jobb vid det här laget. Bellman var ganska anspråkslös och kunde tänka sig vad som helst i stort sett, men nästa jobb fick gärna vara ett där man inte hade så mycket kontakt med människor om dagarna. Att det skulle vara ett jobb med avsevärt mindre tjat än det på Prästkragen var däremot ett krav han inte tänkte rucka på.

Äldrevården som Bellman hade beslutat lämna bakom sig maler långsamt ned både de anställda och de som åtnjuter deras omsorg, det vet alla som läser kvällstidningarnas löpsedlar. Är det inte vanvårdade liggsår, utbrändhet eller Lex-den-och-det-anmälningar, så är det läggdags igen direkt efter frukost och filmjölk i stället för sill till både jul och midsommar. Dagarna är stressiga på grund av underbemanning och kropparna tar stryk av alla tunga lyft med halvtrasiga hjälpmedel och det finns ingen tid för det man, åtminstone ur en medmänsklig aspekt, faktiskt förväntar sig. Som att någon ur personalen ibland hinner sätta sig en stund och prata lite med dem de är där för att ta hand om.

Men det som gjorde att Bellmans överfulla medicinkopp till sist rann över berodde inte främst på att han hade alldeles för få arbetskamrater, eller att han hyste någon särskilt djup motvilja mot de giriga riskkapitalister som ägde företaget han var anställd av. Det var i stället de eviga upprepningarna och det monotona tjatet, att han hela tiden fick svara på samma frågor om och om igen som en gammal trött papegoja, som till slut blev outhärdligt.

Bellman hade varit anställd på Tvåan, vilket var det fantasifulla namnet på Prästkragens Avdelning två, i ganska många år. Tvåan hade plats för elva äldre tanter och farbröder som rent medicinskt var i helt olika stadier av sina demenssjukdomar, men som alla på det hela taget var ungefär lika illa däran. Framför allt när det kom till minnet, eller rättare sagt bristen på det.

En av de boende på Tvåan var en overkligt stark gumma på nittio år som hette Tora. Hon hade blivit strikt ordinerad av sin läkare att alltid sitta i sin rullstol när hon var uppe ur sängen eftersom hennes balans var så dålig att hon ramlade varje gång hon försökte gå själv. Men det glömde hon bort hela tiden och promenerade alltid iväg med ostadiga steg och föll i golvet med ett illvrål. Tora hade levt hela sitt friska liv på en bondgård, men det senaste årtiondet hade hon aldrig lämnat Prästkragen eller ens varit i närheten av någon boskap. Ändå jagade hon runt på avdelningen varje dag och ropade efter någon Bertil som omedelbart måste se till att korna kom in för natten. Det visade sig  snabbt att Bellman uppenbarligen var helt identisk med denne Bertil i den värld Tora befann sig i, vilket gjorde att han sällan fick en lugn stund.

”Nu tar du in korna Bertil! Du förstår väl att dom inte kan springa lösa hela natten! Bertil? Hör du mig!?”

Bellman spejade då tålmodigt ut över Tvåans balkong på andra våningen där det ibland satt några damer och drack eftermiddagskaffe, men oftast var helt öde. Han låtsades med kisande ögon få syn på korna och ledde sedan in dem i ett osynligt rep som han gav till Tora. Hon blev så tacksam att hon grät varje gång, men efter bara några minuter hade hon glömt bort att korna redan var inne och tjoandet efter Bertil började om igen.

Om Tora någon gång var lugn en längre stund kunde man vara säker på att den vresige före detta sjökaptenen Albin blandade sig i Bellmans boskapsskötsel. Albin satt alltid på en stol precis intill balkongdörren och försökte ha sönder matsalsbordets vaxduk. Han var mycket målmedveten och tog ofta hjälp av sin käraste ägodel, den blyertspenna han lyckats knycka från någon i personalen. Enligt honom själv var pennan dock en gåva från Sveriges konung, Gustav V, för lång och trogen tjänst på de sju haven. Så fort Tora var lugnat sig och utmattad slöt sina ögon fräste han retfullt och så högt han kunde att hon väl ”för fanken måste begripa att det inte finns några jädra kor ombord på fartyget.” Tora flög naturligtvis genast upp ur rullstolen igen och var snabbt tillbaka i full panik och upplösningstillstånd och jakten på korna började om.

Änkemannen John var Albins motsats, artig och tystlåten. Han var alltid välrakad och klädd i oklanderligt strukna skjortor, men frågade oroligt minst en gång i minuten om någon hade sett till hans hustru Alicia. Varje gång svarade Bellman medlidsamt att hon inte levde längre, varpå han blev förtvivlad. John hade förmodligen fått genomlida de ständiga dödsbuden varje dag under alla år sedan hustrun gått bort och efter ett tag slog det Bellman hur hemskt det måste vara att få samma chockerande nyheter om och om igen, så han började säga att Alicia var och handlade i stället och att hon snart skulle vara hemma igen. Det minskade inte på något sätt frekvensen av Johns oroliga frågor, men han slapp åtminstone få sitt hjärta krossat hela tiden.

Under ett lika plötsligt som sällsynt infall av handlingskraft hade Bellman för tre månader sedan stegat in till sin chef och sagt upp sig. Det var en måndag efter ett evighetslångt och helgpass då han på grund av sjukanmälningar från flera kollegor tvingats att ensam ta hand om avdelningens alla elva pensionärer. De äldre hade ropat oavbrutet efter sina föräldrar och annalkande grynnor på babord sida, eller proppat munnarna fulla av blomjord och servetter eftersom de hela tiden glömde bort att de redan fått lunch. Flera av farbröderna hade gaddat ihop sig och börjat kasta halvtuggade skivor av söndagsstek, en del med löständerna kvar i, eller flaskor med svagdricka efter Bellman som de plötsligt inte kände igen och nu trodde var en inbrottstjuv. De mediciner de skulle ha och som Bellman mödosamt lyckades lirka i dem spottade de omgående ut igen åtföljda av svavelosande svordomar ingen hört sedan första världskriget. De som enligt schemat skulle få duscha slogs, sparkades och vrålade i högan sky över den grymma behandling Bellman utsatte dem för.

Trots detta och att Tvåan hade börjat likna en krigszon, bestämde sig den godhjärtade Bellman ändå för att ta med sig hela avdelningen ner till den lilla trädgården på bottenplan när de var dags för eftermiddagskaffe. Det initiativet belönades med att en av farbröderna genast genomförde ett våghalsigt rymningsförsök över staketet. Den tidigare gymnastikläraren och skåningen Manne fastnade dock med ena byxbenet på järnstaketet i sin jakt på frihet och blev sedan hängande där med lårbenshalsen bruten. Han vrålade efter polis eftersom någon höll på att mörda honom, och det tog Bellman som till slut fick hjälp av ambulanspersonal, en bra stund innan de fick loss honom därifrån.

Har man jobbat i en sådan miljö tillräckligt länge blir det till slut omöjligt att vara ”positiv, lyhörd och omhändertagande”, oavsett hur mycket det råkar vara företagets slogan. Bellman hade känt att han inte längre hade något val. Om han inte sa upp sig nu var risken stor att han blev kvar på Tvåan i resten av sitt liv, och det var inte troligt att han skulle vilja leva särskilt länge i så fall.

Lättad, men samtidigt fylld av både vemod och skuldkänslor över att lämna människorna vars vardag han delat i så många år, krängde Bellman tre månader senare av sig den pastellgröna bussarongen för sista gången. Han betraktade nostalgiskt alla fläckar av katrinplommon, mannagrynspudding, saftsås, söndertuggade och utspottade mediciner en stund innan han slängde den i papperskorgen. Sedan rafsade han snabbt ner de få privata saker han hade i sitt omklädningsskåp i en plastpåse och klev ut genom äldreboendets dörr. Det var en solig och fin eftermiddag och borta vid containern höll några kråkor på att slita sönder en soppåse med gamla vuxenblöjor. Bellman hade aldrig haft varken drömmar eller några stora större framtidsplaner, men att den enkla frågan om försörjning skulle ordna sig tvivlade han inte en sekund på. Vid tiden för den här berättelsens början löste sig saker ofta på ett enklare sätt än idag, särskilt när det kom till att hitta ett arbete. Åtminstone om man inte var petig, och det hade Bellman aldrig varit, varken när det handlade om vad han jobbade med om dagarna, kläder, mat, kärlek eller andra grundläggande saker i livet.

Annonser