I en liten tvårumslägenhet i den finska kuststaden Åbo bor Jorma Nyman. Jorma är en ganska vanlig människa som alltid utan gnäll kämpat på med alla bördor livet lagt över hans 35-åriga dragspelsläraraxlar. Det var förvisso inte helt och hållet Jormas dröm och livsval att bo i den här lägenheten, tanken var från början en annan.
Han hade för några år sedan sett en annons i Sanomat om ett hus man kunde köpa för endast fyrtiotusen euro. Haken var att huset levererades i delar man fick montera själv och således kunde lite händighet komma väl till pass. Men som annonsen avslutades: ”Eftersom alla finska män är genetiskt arvsbeskaffade och medfött händiga är det naturligtvis inget att orda om.” Jorma Nyman kunde bara hålla med. Han hade inget minne av att han någonsin sett en landsman misslyckas med något denne tagit sig för. Alltså tömde han sina sparkonton och lånade det sista som saknades av sin far Arvo och gjorde därefter sin beställning.
”Huset” levererades till Jormas lilla tomtplätt en sen natt och helt utan instruktioner över hur uppförandet skulle gå till. Och hur Jorma än funderade kunde han inte se hur högen av trä och sten han lagt alla sina pengar på skulle kunna bli till ett hus. Eftersom en riktig finnländare hellre skulle dö än att genomlida skammen av att be någon släkting eller kamrat om hjälp ringde han efter tre dagars bryderier och under stor vånda i stället firman som sålt huset. Det abonnemanget hade dock upphört och byggföretaget ”Piistello huusi” verkade helt ha försvunnit från jordens yta. Om det ens någonsin existerat, vilket Jorma nu starkt betvivlade. Jorma svor en eller två gånger tyst för sig själv och gjorde sedan det en riktig man gör i en sådan situation. Han höll käften, knöt näven i fickan och bodde kvar i sin lägenhet.
En kväll när Jorma precis satt sig till bords för att äta kvällsmat, det var samma som varje dag, kantarellasagne, morotslåda och en pirog, ringde plötsligt telefonen. Det var hans präktiga kusin Jukka som haft det lite dåliga omdömet att ringa precis den tid anständigt folk satt och åt.
Jorma och Jukka träffades inte särskilt ofta, mest beroende på att Jorma inte orkade med det eviga tjatet om det paradis Jukka blivit lovad en plats i. Av Jehova. Motprestationen var att Jukka skulle ägna all sin vakna tid åt att övertyga ännu fler människor att följa med dit när det var dags, företrädesvis genom att klädd i sin bästa kostym ringa på samtliga dörrar i hela Åbo och räcka fram en liten tidning där alla människor var lyckliga på det där obehagliga viset med kritvita leenden och den tomma blicken långt i fjärran. Att det bara var knappt hundrafyrtio platser eller något liknande i paradiset bekymrade inte Jukka, medan det retade gallfeber på Jorma. Han tyckte att rätt skulle vara rätt och att man inte ska sälja något man inte kan leverera.
För en gångs skull ringde inte Jukka för övertyga Jarmo om att boka sin biljett till paradiset. Det här gällde faktiskt något liknande, men snäppet bättre. Jukka skulle ställa till med fest, och det redan i morgon. Det skulle till och med komma fruntimmer!
Jorma tackade ja på stående fot och var så uppspelt när han senare gick och lade sig att han knappt kunde somna. Eller jo, det kunde han visst. Alla finnar kan sova exakt när de vill. Att man säger att man inte kan somna är ju bara ett talesätt.
Han vaknade dock redan innan både väckarklockan och tidningsbudet av att han var nervös eftersom han skulle träffa kvinnfolk på festen i kväll. Jorma hade inte gökat på nästan åtta år och den gången räknades knappt eftersom han varit så full att han inte mindes något av det. Han hade träffat en ganska alldaglig och därmed attraktiv flicka på en kryssning till Stockholm. De hade pratat både intimt och länge i panoramabaren innan det blivit svart i Jormas minne, men nog måste det ha blivit något? Han hade ju bjudit på drinkar och allt, så han hade i alla fall antagit det. Jäkla osis att han tappat bort både klockan och plånboken samma kväll bara, men det fick det vara värt.
Gången innan dess var när han råkat bestiga en av tanterna från skolbespisningen under sin första arbetsdag som nybakad dragspelslärare. Han önskade så att det nästan gjorde ont att det varit den gången han inte kunnat minnas i stället, men klickandet av hennes löständer när hon resolut beslöt att ge honom en lektion i skinnblås som avslutning hemsökte honom varje gång han hörde ett par höga klackar skynda över kullerstensgatorna i hemstaden.
När han sörplat i sig sitt kokkaffe från fatet via muren av sockebitar mellan läpparna och ätit några rediga skivor älgkorv var det dags att bege sig till skolan och jobba av veckans sista dragsspelslektioner.
Jorma skakade av nervositet trots att det var långt till aftonen och såg till slut ingen annan råd än att hälla i sig en flaska Marinella för att ens kunna öppna ytterdörren. Jorma brukade aldrig dricka innan eller på arbetstid, men starkvin räknades väl näppeligen? Knappast ens en svensk skulle kunna bli full på det en gång. Väl? Han ville inte gärna att grannarna skulle se när han drack, så han tömde flaskan i snabba och bestämda klunkar inne i badrummet för säkerhets skull. En morgonsup är det ingen som höjer på ögonbrynen för tänkte han, men inte ville han ha något rykte om sig som vindrickare.
När dragspelslärare Nyman arbetat klart för dagen och förväntansfullt begav sig mot kvällens fest passerade han en bro på vägen. På en skylt stod det något om underhållning vilket Jorma såg som ett tecken på att det skulle bli en afton i erotikens tecken. Vinter eller inte, underhållning på det sätt Jorma anade inom en snar framtid brydde sig inte om årstider. Och redan när han klev in i köket såg han att det fanns förutsättningar att få bryta förseglingen på den karelska brandsläckaren om han spelade sina kort rätt.
Jukka hade uppenbarligen talat sanning angående närvaron av damer, för i köket satt två riktiga puddingar. Blondinen introducerade sig själv som Irma och brunetten som Sirpa. Jorma mumlade snabbt och blygt ur sig sitt eget namn innan han ursäktade sig och skyndade ut i köket för att få något att styrka modet med av värden. Jukka gav Jorma ett menande leende och räckte fram en flaska öl.
”Det är satans soumi öl va?” frågade Jorma oroligt. På en av Jukkas tidigare fester hade han råkat få i sig en estnisk öl och varit nära att stryka med på kuppen. Eller nåja, kanske inte riktigt, men det var inte samma sak som en hederlig finsk öl. När hans kusin intygat att det var en riktig Koff tömde Jorma flaskan i två långa klunkar och öppnade en flaska till, tog ett djupt andetag och återvände till köket. Nu satt ingen ned längre.
Från den gamla vinylspelaren dånade en remix på en finsk tango kompletterad med samplingar från Sibelius violinkonsert i d-moll, opus 47, i en subtil oavbruten loop. Alla var på dansgolvet i Jukkas vardagsrum.
När nålen hoppade av skivan och Jukka skyndade fram för att vända på den drog Jorma snabbt Sirpa åt sidan. Han överöste henne med komplimanger, bedyrade hur vacker hon var och viskade i hennes öra att han älskat henne i hela sitt liv.
Efter några sekunders tystnad lade han till att det vore fint om de kunde smyga in i Jukkas sovrum och fullborda sin kärlek på det mest konkreta sätt som tänkas kunde. Sirpa var fortsatt tyst och Jorma blev orolig att han kanske gått för fort fram. När de stått tätt intill varandra i nästan tjugo minuter började han ana att Sirpa inte bara spelade svårflörtad. Hon förstod ingenting av det han sagt, en nyrökt flundra hade mer i huvudet än henne. Hon var helt enkelt dum som ett spån.
Jorma lösgjorde försiktigt Sirpa ur sin famn och drog ned Irma i knät. Han började om och lade nu vant ur sig samma förförelsesnack han nyss ödslat på Sirpa. Irma lyssnade tills Jorma sagt det som sägas skulle och spände sedan en ilsken blick i Jorma.
”Faan Jorma. Du känner perkele inte igen mig va?”
Jorma såg osäkert på blondinen i knät. Hon verkade inte alls bekant.
”Vittu, jag är ju din saatans syster ju! Det du säger till mig är inte okej! Inte ens i Åbo.”
Jorma vände bort blicken. Han hade ett svagt minne av att han faktiskt hade en syster, men de hade inte träffats sedan släktkalaset midsommarhelgen förra sommaren. Storasyster Irma var sig inte alls lik. Ingenting var sig likt eller som det skulle. Han kände sig som en mus som fått nacken knäckt i jakt på lite ost.
Jormas sinne svämmade över av ilska och onda tankar tog honom i besittning. Han började bälga i sig öl. Han hade inte bara otur i kärlek och fastighetsaffärer, hela det satans livet var som förgjort. Hur kvällen slutade kanske någon minns, men Jorma gjorde det inte.
När han vaknade dagen efter med ett huvud bultande som dieselmotorn på en Viking Line-färja var han på bättre humör. Han hade några svaga minnen av att ha pratat omkull inte bara en utan två tjusiga kvinnor. Ett leende spred sig över Jorma Nymans läppar. Han hade förmodligen fått vara med om sin första trekant.
grufstugan 