Så där ja! Nu är tiden ÄNTLIGEN kommen att prata motorsåg här på grufstugan.com. Jag vet att de tidigare bloggposterna om mitt torparliv, trots att de varit mycket uppskattade, för många av er ändå bara varit en transportsträcka fram till det här ögonblicket. Jag tänker dra ut lite på själva huvudnumret, startandet av vidundret från Husqvarna, genom att förklara lite om varför det dröjt.
Jag, människan Björn, består i grund och botten av två lika stora delar impulsivitet och saktfärdighet. Hela mitt väsen är en enda stor motpol egentligen. Jag kan köpa 30 donuts i en tårtkartong för att jag sett poliser i en amerikansk film med en sådan utan att blinka, trots att jag inte vet vem som ska hinna äta upp dem. Jag kan anmäla mig till en kurs i cigarrullning på ABF i Örebro för att jag sett en annons på Facebook om det, eller bara köpa en motorsåg trots att jag inte vet hur man använder den. Sedan kan avbokandet av en tandläkartid eller att ringa försäkringsbolaget och kolla upp en liten småsak ta evinnerliga tider.
Men motorsågsinköpet är trots allt något som faktiskt fyller en funktion och något jag har behov av, och måste således räknas till den bra sidan av impulsiviteten.
Grufstugan är helt omgiven av skog, mestadels gran. Eftersom marken runt omkring var åkermark för mindre än 60-70 år sedan får jag för mig att trädens rötter får dåligt fäste i jorden som antagligen är mycket luftig och porös. Det är bara en amatörgissning som jag baserar på att det ligger stora kullblåsta granar i mängder varje gång vinden friskat i lite. Då vi hela tiden har behov av ved för uppvärmning av stugan och därtill har fått lov av arrendatorn att ta nedfallna träd känns det som om värmeförsörjningen borde vara tryggad.
I början fnyste jag åt tanken på att såga med annat än en manuell såg eftersom jag gärna ville vara lite gammaldags. Jag och Vilhelm Moberg, jag och Emil i Lönneberga. Det visade sig vara alldeles för tungt för en medelålders Stockholmare och när jag nästan fick en hjärtinfarkt i våras gav jag upp de tankarna. Alltså, jag blev svettig, yr och trött, så det måste ha varit en begynnande hjärtinfarkt.
Efter samtal med min bästa motorsågsvän, en gammal kapten vid namn Pär införskaffade jag ändamålsenliga stövlar, hjälm, visir och glasögon som komplettering till de begagnade motorsågsbyxor han låtit skänka mig. Jag såg några Youtube-filmer om sågning och började bli redo att dra i snöret, men då stannade allt av som vanligt. Jag blev osäker på hur man skulle göra. När jag läste i manualen var det så många utropstecken och varningstrianglar att jag blev alldeles matt och när jag kom fram till ett avsnitt om någon jäkla universalnyckel man skulle dra åt sågbladet med gav jag upp. Jag kände mig otillräcklig helt enkelt, sågen fick stå kvar i en garderob medan jag letade andra lösningar.
Bland annat börjat jag hämta trälock från tidningspallarna på jobbet som jag slog ut spikar ur så att jag kunde elda med plankor. Något som för övrigt fungerat utmärkt även om brinntiden på en planka är betydligt kortare än på en vedklabbe. Så det gäller att inte somna längre än en kvart i taget på natten.
Efter hand gjorde jag listor och satte datum för när den stora sågstarten skulle ske. Jag läste manualen igen och igen, jag satte nya deadlines som jag sedan sköt upp. Nu hade det lilla problemet som egentligen inte var ett problem, blivit ett oöverstigligt hinder. Ungefär som hindret med att jag köpt en rundtur till mig och min son på Harry Potter Studios i London till höstlovet och där jag sedan upptäckte att man var tvungen att ringa och återbekräfta att man faktiskt tänkte dyka upp. Det problemet hamnade också på en lista och sköts upp gång på gång, ångesten över att behöva ringa till en telefonväxel i London trots att jag redan betalat biljetten växte till ett monster.
I förmiddags drabbades jag dock oväntat av handlingskraft. Jag bläddrade snabbt genom motorsågsmanualen för tionde gången, fyllde sedan på bensin och sågkedjeolja och drog resolut i snöret. Sågen brummade till som om den bara väntat på det ögonblicket hela sommaren. Resten är vedhistoria.
I kölvattnet av denna framgång ringde jag omgående upp rundtursföretaget i London och klarade till min förvåning av återbekräftelsen på lite drygt 17 sekunder. Med två sådana framgångar på samma dag i ryggen finns det inget som kan stoppa mig längre. Om det inte dyker upp något annat enklare göromål som bara ska göras vill säga.
Tillägg.
Igår fann jag även vad som ser ut att vara en med från en antik skridsko i omgivningarna. Det fyndet pekar mot att Osman Pasha förmodligen åkt skridskor upp hit från det Osmanska riket när han skulle köpa nickelmalm i början av nittonhundratalet. En lika spännande som svindlande tanke!
grufstugan 