grufstugan

Riksantikvarieämbetet och farbrorn som inte ville bli stor.

Varje gång jag fått lite skrivsug i bloggtarmen det senaste halvåret har det alltid slutat med ännu en snus- och tobakstext på på Kungssnus hemsida, trots att avsikten ibland har varit att posta något här på Grufstugan. Den här gången tänkte jag hålla mig från tobak och snus i möjligaste mån och berätta om annat som pågår i min tillvaro nuförtiden. Även om det antagligen är ohälsosamt lite.
I skrivande stund är jag hemma från mitt vardagliga arbete som brevbärare eftersom jag blev sjuk under slutet av påskhelgen. Ni behöver inte oroa er, det är inte dödsmonsterviruset som tvingat ner jordens länder på knä och smulat sönder tillvaron så som vi en gång kände den, jag har bara lite svårt att hålla mig borta från badrummet varje gång jag råkar tänka tanken på att äta eller dricka något om man säger så.

Det problemet hade jag dock inte i helgen när jag färdigställde det nya förbättrade land där jag ska odla det jag lovade att inte prata om och som man kan tillverka det njutningsmedel jag inte heller skulle prata om av.

Jag har aldrig haft någon stark relation till linjaler, vattenpass, måttband eller andra räta linjer, alltså blev det som väntat ett aningen assymetriskt tob… en yta för odling av vad som helst, med icke matematiskt uträknade proportioner.

Man kanske också kan undra hur det kommer sig att det tagit så lång tid att få klart det här projektet som jag ju faktiskt har skrivit om och lagt ut bilder på i olika sociala medier ända sedan i höstas? En rimlig förklaring som knappast någon skulle invända mot, är väl att det helt enkelt är väldigt jobbigt att gräva i lerig jord full av rötter med en spade från 1930-talet när man är så gammal och svag och har så dålig rygg som jag har. Det är dock bara en tredjedel av sanningen.

Den andra tredjedelen är att varje gång man sätter spaden i jorden stöter man krossat tegel och glas och massvis av rostiga föremål av järn. Om ni blundar och koncentrerar er riktigt hårt några sekunder och försöker föreställa er så mycket krossade tegelbitar ni över huvudtaget kan, så mycket krossat tegel har jag grävt upp nu i helgen. På bilden ovan ser ni det tegel jag fick upp bara med mitt första av flera tusen spadtag.

Sedan fördröjs grävandet också av att jag gång på gång måste kontakta Riksantikvarieämbetet, Historiska muséet och Antikrundan och låta dem gå igenom allt material jag får upp innan jag kan fortsätta.

Den tredje tredjedelens sanning om varför det tagit så lång tid är att jag är väldigt barnslig och omogen för min ålder. Jag är farbrorn som inte ville bli stor helt enkelt. Utgrävningen försenades många timmar när jag kom på att man kunde bygga en slags pallisad runt landet. Ett sånt där fort cowboyerna byggde av träpålar för att skydda sig mot indianerna som var arga på dem för att de ville förtrycka, utplåna dem och ta deras land.

Nu tror jag varken att indianer eller cowboys vill ta mitt nygrävda land och jag vet inte hur bra det egentligen är att gräva ner stubbar som troligen kommer att förmultna av fukten rätt snabbt. Och det kan ju bli lite besvärligt om jag kommer på att jag vill utvidga landet ytterligare så småningom, men det skiter jag i, för nu har jag en egen pallisad.

Grufkrönika för stugåret 2019.

Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Det nya årtiondet har bjudit på en lite oväntad inledning med 39-40 graders feber i fem dygn. Nu är jag vaken igen trots att det är mitt i natten, eller som allra tidigast på söndagsmorgonen. Det lär inte bli någon mer sömn i natt, lakan och kuddar är dyngsura efter ännu en stressdröm där jag låg efter med sorteringen av post eftersom någon bågskytteklubb som inte finns hade gjort ett massutskick exklusivt till mitt brevbärardistrikt. Trots att det var så bråttom kom jag aldrig igång, utan gick runt och letade efter något som inte var mat i flera olika lunchlådor. Som en märklig parantes kan jag inflika att postkontoret var inhyst i mataffären Metros tidigare lokaler i det gamla Orminge Centrum som det såg ut innan ombyggnad och inglasning. De lokalerna försvann innan jag började högstadiet.

Nu tycks jag i alla fall vara feberfri, jag ligger i badet och har börjat skriva den här årskrönikan på telefonen. Tekniken är allt bra fantastisk numera. Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Januari

2019 inleddes med en lika förvirrande vinterväderlek som 2020 uppvisat så här långt. Lite regn, lite blåst och gott om kladdig lera i stället för skare och isfläckar på marken.

Den 6:e januari stormade det så hårt vid Grufstugan att halva det döda trädet (som jag eventuellt tror är en oxel men egentligen är för ekologiskt obildad att verkligen kunna fastställa) blåste ner i småbitar.

Under årets första månad tänkte jag kanske en del på att klimatet verkligen håller på att förändras och att vi för första gången någonsin skulle kunna bli utan en kall vinter, men innan januari hunnit passera låg Grufstugan inbäddad i en klassisk tomteskrud.

Bilden är från den 30:e januari vilket är samma datum fast 1955 då den 23-årige ripjägaren Evert Stenmark räddades efter att ha suttit fast under ett snöskred i lappländska Tärnaby i åtta dygn. Det var även denna dag år 1592 då Ippolito Aldibrandini valdes till ny påve och tog sig namnet Clemens VIII. Hade Clemens VIII fortfarande varit i livet hade han vid denna tidpunkt hunnit vara påve i exakt 427 år. De plågade grymtningarna och stönande gubbljuden jag ger ifrån mig när jag försöker ta på mig strumporna om morgnarna skulle garanterat blekna i jämförelse med Clempan Åttas diton.

Februari

Hårdrockstomatens återuppståndelse. I oktober 2018 fick jag veta att hårdrockstomatens anfader Hårdrocks-Peter inte hade lyckats hålla någon av sina sticklingar till denna salladens och småsnaskandets c-vitaminberikade släkting till Rolexklockor och lyxbilar vid liv. Han hade heller inte sparat några fröer från tidare års skördar, något åtminstone jag trodde att jag gjort. Men ack nej, även mina fröer verkade ha blivit bortslarvade. Antagligen hade samma mytiska väsen och vättar som i fyrtiosju år envisats med att flytta på eller gömt mina cykelnycklar, plånböcker, klockor, kreditkort, jackor, skor och i några fall också bilar varit i farten igen.

Med stigande desperation över tanken på att denna makalösa lilla röda, växtstarka och underbart goda tomat kanske skulle dö ut nu åkte jag till Grufstugan och letade runt i rabatterna längs med stugans fasader. Bland frostnupna och halvt förmultnade blad hittade jag faktiskt några av det årets fallna tomater, men hade deras frön lyckats överleva svår blåst, hungriga djur och minusgrader, det var frågan?

Denna februaridag upptäckte jag till min stora glädje att den första lilla hårdrocksplantan krigat sig upp genom gladpacken och rest sig som en knuten näve av renaste råstyrka och obändig vilja i bästa sovjetskulpturanda. Vi kunde andas ut eftersom det uppenbarligen inte finns någonting som kan stoppa Hårdrockstomatens fortsatta erövring av Mellansverige i allmänhet och Södermanland i synnerhet.

Februari börjar alltid på samma veckodag som mars och november om det inte är skottår, och samma veckodag som augusti om det är skottår. Under skottår börjar och slutar februari med samma veckodag, vilket aldrig sker annars vare sig med februari eller någon annan månad. I övrigt finns det verkligen ingenting mer att säga om februari 2019.

Mars

Det är intressant att vara människa på många sätt, men det bästa är nog att man lär sig något nytt nästan varje dag. I början av Mars lärde jag mig till exempel att kondenserad mjölk tydligen inte är samma sak som kokosmjölk. Det upptäckte jag när min exotiska indiska kyckling plötsligt smakade betydligt mer som exotisk indisk julfudge. Man kan förstås se det som en gammaldags uppmaning av typen ”en skomakare skola helst bliva vid sin läst” och fortsättningsvis enbart laga köttbullar med mos, men det känns för trist och inrutat. Jag valde att i stället glädja mig åt tanken på en möjlig framtid som livsmedelskreatör där jag försåg förtjusta barn på Calcuttas gator med kolaöverdragna kycklingklubbor med touch av het chili och fänkål.

Mars var även kodnamnet för andra Rzjev-Sytjovka-offensiven, en sovjetisk offensiv under andra världskriget.

April

Månaden som kommer med antydningar om vår och kanske så småningom ännu en sommar inleddes med projekt ”Bredda landet”. Eftersom det är ganska jobbigt att vända tung gammal åkerjord med handkraft när man uppnått gubbålder gör man det inte enbart för skojs skull, tanken var också att kunna plantera ut enorma mängder tomater intill väggen som får mest sol och samtidigt ha utrymme kvar framför att placera chili i krukor.

Hemma i lägenheten i Orminge började det bli så trångt på köksbordet av alla små krukor med försådda frukter och grönsaker att det ibland gick flera dagar utan att vi kunde få i oss någon mat. Räddningen blev de gånger vi lyckades uppbåda krafter att släpa våra utmärglade kroppar ner till den lokala pizzerian eller grillkiosken, men så här kunde det inte fortsätta länge till. Vi satte vårt hopp till att våren skulle komma tidigt så att jag vågade plantera ut en och annan växt.
Månaden april är faktiskt förknippad med en del sedvänjor, talesätt och skrock. Man får ju faktiskt lov att luras den 1 april till exempel, något en eritreansk arbetskamrat till mig försökte sig på för många år sedan. Han stormade helt enkelt in på kontoret en morgon och började uppjagat berätta för alla chockerade arbetskamrater att jag blivit överkörd av tåget och dött. Det var förstås inte helt sant och vi fick ha ett litet samtal om rim och reson och vad som gjorde ett ”aprilskämt” roligt.

Sedan har vi det klassiska talesättet Aprilsnö ger fåragö. Snöar det i april blir det alltså gott om mat för fåren (boskapen), men det känner ni alla redan till så klart.

Maj

Jag lagade mat igen, utan kondenserad mjölk den här gången, men väl med en tvåbent champinjon. Det var första gången jag provade att ha en sådan i matlagning, men på det hela taget var det tyvärr en besvikelse. Den smakade precis likadant som champinjoner med endast en fot.

I maj inföll också milstolpen och brytpunkten när jag av ekonomiska skäl sökte mig mot murarskråets redskap i stället för trädgårdsfirmornas diton. Hinkar och tråg är billiga så länge de säljs som hinkar och tråg. I samma ögonblick man döper om dem till stora planteringskrukor eller balkonglådor dubblas eller tredubblas priset direkt. En ‘Murbruksbalja 90 L’ (eller Chilikruka maximum som jag kallar den) betingar blott 79 spänn. Vad den hade kostat på Plantagen eller Blomsterlandet vågar jag knappt tänka på.

Maj var även den månad 1990 då Mikael Reuterswärd och Oskar Kihlborg blev de första svenskarna att bestiga Mount Everest liksom att det var då Somaliland utropade sig som en självständig stat 1991. Snopet nog för det nya landet har ännu inget annat land i hela världen erkänt dem som stat, men man får väl kämpa på som de brukar sucka i huvudstaden Hargesia.

Juni

Sommaren stod för dörren och fler och fler plantor fick flytta från lägenheten ut till Grufstugans trädgård. Tyvärr hade jag problem under våren med en del sorter som aldrig tog sig eftersom de blev angripna av småflugor och andra skadedjur under försådden. Jag gissar att ohyran följde med såjorden jag använde och tycker mig minnas att jag sett någonstans att man kan värma jorden i ugn som en slags sterilisering innan man använder den. När jag satte mina första frön använde jag ekologisk såjord, men den kanske var för snäll och välkomnande även mot sådant som inte är välkommet? Nu har jag i alla fall lärt mig den läxan. Det verkar som att jord försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara tuffare, så i fortsättningen tänker jag uteslutande använda mig av jord fullproppad med oekologiska helveteskemikalier. Helst skall den vara lite radioaktiv också.

Revyartisterna Eva Rydberg och Johnny Depp fyllde 76 respektive 56, så rent åldersmässigt skulle Eva Rydberg kunna vara Johnny Depps mor alltså, Tänk om hon är det?

Juli

Under den stora semestermånaden handlade det mesta om att forsla vatten i dunkar till stugan eftersom brunnen är grund och regnet sällan föll. Jag städade också bort all bråte från loftet ovanför vedboden och förrådet för att kunna hänga tobak på tork där.

I nära anslutning till Grufstugan ligger Mälby säteri som en gång i tiden beboddes av Johan Gustaf von Carlson, statssekreterare i krigsexpeditionen och Gustav III:s förtrogne. Han omformade Mälby i den klassicistiska stilen. På Mälby hade von Carlson en samling avgjutningar av klassiska skulpturer, och även en av de största enskilda samlingar av uppstoppade fåglar i Sverige. Mälby säteri var välkänt under den gustavianska tiden och några av gästerna på Mälby förutom Gustav III var Carl Michael Bellman, Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd. Umgänget utspelade sig gissningsvis rätt ofta i Engelska parken som anlagts på ägorna och en junidag fick jag och min vän Hårdrocks-Peter en guidad rundvisning av den. I just Engelska parken kunde dessa prominenta överklassherrar leva ut även sin mer förbjudna manlighet i lugn och ro bakom allehanda buskar och snår enligt vår guide lokalamatörhistoriker Kenneth von Björklund.

På bilden flankeras von Björklund av amatörtobaksodlaren Björn von Lette intill stenen som sannolikt märker ut var von Carlssons ligger begravd.

Juli 2019. En okänd person lämnar kvar två små hundar i en djurbutik på Södermalm kommer sedan tillbaka. Länsvakthavande tar beslut om att omhänderta hundarna enligt Djurskyddslagen och anmälan kommer att skrivas om brott mot Djurskyddslagen kapitel 2 §8 om förbud att överge tamdjur. Detta angår egentligen varken mig eller Grufstugan alls, inte ens på något långsökt sätt, men ibland är Google faktiskt inte din vän.

Augusti

Årets mest oväntade problem med min odling av både det ena och andra var nyheten ”bladlus-armageddon” vilket jag aldrig hört någon vara med om tidigare. Dessa till synes ofarliga små as grävde äckliga kratrar i alla mina tomater, lade ägg i bladvecken på min afrikanska horngurka och gjorde ett tappert försök att sänka min tobaksodling på samma sätt, men där lade jag ner timmar på att handplocka dem och sedan släppa ner dem skrikande i ett osande bad av t-röd. (Parantes 1. De var många på sorten ‘Shirazi’, betydligt färre på ‘Virginia Gold’ och bara någon enstaka på ‘Golden Burley’). (Parantes 2. Bärfisarna dog i samtliga fall utom två omedelbart i tortyrbadet. I de två fall där så inte skedde handlade det om större exemplar, honor gissningsvis, och de vände sig på rätt köl i t-röden och började klättra upp för skålens kant som några jävla terminators. När jag petade ner dem igen dog de). (Parantes 3. Jag använde inte giftbassängen av sadistiska skäl, jag stod inte ut i längden med att klämma sönder dem mellan mina diskhandskebeklädda fingrar).

Då jag senare sammanfattade odlingsåret hade jag nästan bara tobak och chili kvar, det mesta av allt annat var förstört. Chilin å andra sidan vägrade mogna efter så många veckor i sträck av enbart halvvarmt gråväder med mycket få solstrålar.

Förra årets tobak hade nu legat i källaren för att mogna till sig lite i ungefär ett år. Mycket av tobaken var för snabbt torkad och hade fortfarande kvar enhel del av den så bespottade gröna klorofyllen i sina blad, men en liten mängd anständig tobak fanns det i alla fall.

Tillräckligt för att göra ett kilo av mitt första helt egna snus av tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Naturligtvis smakade det fantastiskt, och det kändes stort, nästan som att ta studenten, gifta sig eller att få barn. Men jag avstår gärna från att rangordna dessa milstolpar.

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och för att kunna ha något snus att ta med mig till ”Den legendariska snusträffen” på Kungssnus i småländska Åfors sista helgen i augusti. Mitt undergivna och ursäktande skämtsnus blev dock (märkligt nog) inte så hemskt alls med några centiliter mörk rom i. Tvärtom blev det riktigt gott efter några dagar när natriumkarbonat lugnat ner sig lite.

Till snusträffen samåkte jag med två andra odlare jag aldrig träffat tidigare men som jag gärna träffar många gånger igen.

Supergrymma och jättetrevliga Lena…

…supergrymma och jättetrevliga Myrten…

…samt supergrymma och jättevanliga Dennis som jag började första klass samtidigt med för 39 år sedan.

I augusti 1719 inleds ett ryskt angrepp mot Stockholm, men avvärjs genom slaget vid Stäket. Stäket ligger ganska nära där jag bor och jag skänker en tanke åt de tappra svenskar som föll där så att jag 300 år senare själv kan välja att inte slå min fru utan lagenlig påföljd och själv välja att inte spräcka massa blodkärl i pannan om en man råkar bli kär i en annan man.

September

Äpplegurkan klarade sig faktiskt också från bärfisinvasionen, men vad jag skulle ha den till var lite oklart. Den smakade som ett mesigt äpple, trots att den var ganska fin.

Denna månad 1958 håller Svenska Kyrkan ett möte varvid kvinnors behörighet till prästämbetet godkänns, efter beslut i Sveriges riksdag. Mötet är dock ej enigt, 69 röstar för och 29 mot och man antar också den så kallade samvetsklausulen, som säger att biskopar inte skall tvingas att prästviga kvinnor och att inga präster mot sitt samvete ska tvingas tjänstgöra ihop. Trossamfund var alltså retarderade redan förr i tiden och även när de försökte vara mindre retarderade var de det ändå.

Oktober

Folk jag känner och tycker om hörde talas om mitt egenodlade snus och ville gärna prova. Alla är vi ju inte lössnusare (tyvärr), men jag är inte den som inte knåpar ihop några portionsprillor när det kommer till dem jag gillar.

Jag började beställa frön från Ukraina och Ryssland på eBay inför 2020.

Revolverstriden vid O.K. Corral var en strid som utspelades i staden Tombstone, Arizona, USA den 26 oktober 1881 och som har givit upphov till flera Westernfilmer. Det var en onsdagsmorgon på en obebyggd tomt bakom ett stall (corral på engelska) som nio män drabbade samman i en eldstrid som varade i 30 sekunder. På de sekunderna avfyrades 30 skott och tre av männen fick sätta livet till. De män som deltog var Wyatt Earp, Morgan Earp, Virgil Earp och Doc Holliday som stred mot Billy Claiborne, Frank McLaury, Tom McLaury, Billy Clanton och Ike Clanton. Frank och Tom McLaury samt Billy Clanton dödades.

November

När man gör snus måste man blanda i en soda, antingen natriumkarbonat eller kaliumkarbonat (pottaska). Kaliumkarbonatet i form av pottaska kan man göra själv även om det knappast är värt det av ekonomiska skäl. Det gjorde jag i november, men det har jag skrivit om tidigare. Även i sammanfattande form hos den nya uppdragsgivare jag fick i december, mer om det alldeles strax.

Åke Holmberg utkommer med boken ‘Ture Sventon, privatdetektiv’ i november 1948.

December

Visst hände det ett och annat i december, men jag minns nästan bara en enda sak. Jag blev nämligen tillfrågad om att skriva lite bloggar om snus på Kungssnus hemsida. Ett ytterst fantastiskt hedersuppdrag för någon som mest bara vill skriva om tobak numera, men också till glädje för många av er som läser det här också. Nu kan jag ju återgå till att skriva om annan växtlighet och mina vanliga tillkortakommanden på grufstugan.com och ta med mig snusfascinationen till en annan blogg. För er som ändå gillar snus och tobak postar jag länkarna till mina tre första inlägg där som avslutning. Och den kommer nu, så tack för att ni vill läsa:

Presentation

Pottaska

Snusårskrönika

Pottaska med Seth Rydell, del 5 [Directors cut – full 3D-HD]

Men man behöver också ha i soda för att det åtråvärda giftet 3-[(2S)-1-metylpyrrolidin-2-yl]pyridin med den kemiska formeln CH3C4H7NC5H5N (eller nikotin som det också kallas) ska kunna frigöras.

Jo det stämmer bra, jag lovade faktiskt att jag skulle återkomma med en utvärdering av mitt lilla nyfiken-i-en-strut-projekt, det som gick ut på att undersöka om man kunde använda en enkel hemsnickrad pottaska på björkved som soda i sitt snus och om det kanske till och med fanns någon fördel med det. Vi börjar väl med en kort repetition.

När man har värmebehandlat det tobaksmjöl man vill göra snus av i antingen ugn, tryckkokare eller i en så kallad slow cooker som en del fantaster använder, brukar man vanligen tillsätta glycerin för att snuset inte ska torka ut och propylenglykol som också har den egenskapen, men även är bakteriedödande. På så vis får snuset längre hållbarhet.

Men man behöver också ha i soda för att det åtråvärda giftet 3-[(2S)-1-metylpyrrolidin-2-yl]pyridin med den kemiska formeln CH3C4H7NC5H5N (eller nikotin som det också kallas) ska kunna frigöras. Jag gissar att man nog får i sig en del n-vitamin (snusmänniskors nördskojiga namn för nikotin) även om man inte skulle göra det. Men poängen är så klart att man vill frisätta några olika signalsubstanser, framförallt noradrenalin, eftersom det leder till en förhöjd känsla av välbefinnande. Man känner sig bättre till mods helt enkelt. Detta dödliga gift som helst skall rusa fram som en målmedveten liten orkan genom nervsystemet när man lägger in en pris måste alltså lockas fram med hjälp av en soda.

Det vanligaste numera är att man använder natriumkarbonat. En och annan använder dock kaliumkarbonat i stället eftersom de anser att snuset blir skonsammare för läppen av det och att det även smakar bättre. Kaliumkarbonat kallas också för pottaska och det kan man göra själv ganska enkelt av aska från björkved vilket jag skrev om i det förra inlägget.

Nyfiken-i-en-strut-projektet gick ut på att jag först tillverkade 2 kilo snus av den snussats från Kungssnus som heter Original Brand som enbart pimpades en aning med lite hårt rostad amerikansk ek. Det nästan färdiga snuset delades upp i tre lika stora delar som jag vispade med tre olika varianter av soda: natriumkarbonat, kaliumkarbonat samt förstås mitt eget kaliumkarbonat i form av gammaldags pottaska.

Snus blir mycket bättre om det lagras någon månad eller två i kylskåpet innan man börjar lassa in det, men är man otålig räcker det faktiskt om man väntar en vecka så att det värsta av den skarpa sodan hinner lägga sig någorlunda tillrätta i det svarta guldet. Jag brukar alltid ta någon provprilla direkt när snuset blandats med sodan, men den här gången lyckades jag hålla mig en hel vecka.

Jag ville givetvis att snuset med min pottaska i skulle bli bäst, men tyckte först att det hade en lite torr och dammig ton (märkligt nog nästan som om man hade petat ner aska från en kamin i det), men det gick över efter ett tag och i övrigt var smaken god. Känslan av det vanliga välbehaget infann sig också vilket nästan fick mig att göra en spontan glädjedans eftersom det måste betyda att pottaskan i alla fall fungerade.

Snuset med fabriksframställt kaliumkarbonat var fint även det, men till stor bestörtning upplevde jag att snuset med mainstreamsodan natriumkarbonat var godast och mest smakrikt.

Att vara i vetenskapens tjänst är ett hårt slit som kräver mycket noggrannhet och tålamod, så snuslådorna ställdes därför åter in i kylskåpet för att mogna ytterligare en vecka.

Under helgen som gick har jag med både glöd och sprudlande entusiasm oavbrutet lagt in prilla efter prilla i någorlunda ordningsföljd av de olika varianterna och kan nu faktiskt konstatera att utfallet har svängt. Alla tre sorter är väldigt goda, men man känner lite skillnad i smak på det med natriumkarbonat och det med kaliumkarbonat. Som två olika men lika goda flaskor vin. Det mest fantastiska är att snuset med pottaska är det jag tycker har blivit allra godast. Den dammiga tonen har försvunnit helt, men spåren av de många restprodukter (orenheter) som naturligtvis blir kvar när man tillverkar pottaska själv hemma i köket verkar ha gett snuset en något annorlunda och mer robust ton. Lite mer själ helt enkelt. Visst kan jag ha projicerat mitt önsketänkande i denna slutsats, men jag tror inte det. Snuset med pottaska ÄR faktiskt min favorit. Jag kommer definitivt att göra kaliumkarbonat själv i så stor utsträckning jag kan i fortsättningen.

Ett tredjedel pottaska, avsnitt 3.

Tack vare internets alla sökmotorer och Youtubes passionerade nördar och entusiaster behöver vi inte längre lära oss exakt allting genom otaliga egna försök var och en. Det är tacksamt att det faktiskt finns genvägar som tar oss fram mot målet lite snabbare ibland, men alla människors samtliga försök och erfarenheter inom alla områden är tyvärr inte nedskrivna ännu. Om de hade varit det är det möjligt att någon före mig gjort ett likadant snus som det jag nu har under läppen med exakt samma sammansättning av smakrik kvalitetstobak, mörk jordnötssmöröl, exklusiv kvalitetsgin, för många droppar citronessens och alldeles för mycket gummi arabicum i. Nu fick jag själv komma fram till att jag nog inte vill lägga in prillor med samma konsistens som en squashboll och som smakar sockerlag och citrondoftande rengöringsmedel för offentliga urinoarer särskilt ofta.

Experimentlusten är dock fortfarande intakt och den här gången finns det en genväg. Jag har försökt göra eget kaliumkarbonat på det sätt det har gjorts ända sedan 1300-talet, nämligen i form av pottaska. Nu tänker jag använda den som soda i det snus jag precis har kokat för att se om det blir bättre eller sämre än den vanliga sodan man köper. Då måste jag förstås också ha någonting att jämföra med.

Den tobak som strax skall bli snus är från en låda ‘Original brand’ inhandlad hos Kungssnus och som fermenterats i tryckkokare tillsammans med hårt rostad fransk ek i ungefär fyra och en halv timme. Nu skall jag tillsätta en grundarom och sedan dela upp allt i tre lika stora portioner för att därefter ha i olika varianter av soda. En med prima natriumkarbonat, en med prima kaliumkarbonat, och den tredje med förhoppningsvis lika prima pottaska. Sedan ska snuset lagras i kylskåp några dagar.

Pottaskan har jag gjort efter ett enkelt recept min kompis hårdrocks-Peter har hjälpt mig att ta fram. Jag började med att samla ihop aska från enbart björkved som eldats i den stora järnspisen i Grufstugan.

Sedan lade jag askan i en hink och täckte den med vatten och lät den stå och dra över natten. Dagen efter silade jag bort de större bitar som inte kunnat lösas i vattnet genom en vanlig kökssil och hällde den återstående vätskan som väl kallas asklut i en kastrull och kokade bort vattnet. För att inte bränna pottaskan i botten på min frus pottaskakastrull slog jag av spisplattans värme innan allt vatten hunnit koka bort och lät det sista vattnet dunsta av sig självt.

Den vackert grå beläggningen som blev kvar i botten och påminner en aning om valfritt kommunhus någonstans i Sovjetunionen på 1960-talet skrapade jag loss med en träslev och det är förhoppningsvis pottaska. En kemist skulle säkert anlägga sin allra mest streberaktiga min och invända att den innehåller en hel del kemiska orenheter, men själv väljer jag att se dem som individuella smakbärare och som fyllighet, kropp och karaktär. Lite som det aromatiska finkel man bara kan finna i kärleksfullt framtagen sprit bränd i hemlighet i någon stuga i slutet av en avlägsen landsväg numera. Nåväl, må bästa soda vinna!

Snusliv del 2.

Det är tämligen välkänt att något av mina plötsliga infall ibland övergår i en stark passion som sedan brinner med intensiv eld ett tag för att sedan slockna tvärt när tålamodet och uthålligheten kastar sitt nyktra och fantasilösa vatten över den. Då och då blossar den falnade glöden upp till eld igen som den ofta gör med ved. Varje gång jag tar mig för att såga upp, klyva och stapla veden från ett vindfällt träd blir allt som har med det att göra det enda som betyder något.

Jag läser pdf-filer om avverkning på Skogsstyrelsens hemsida trots att det inte är jag som är markägare just vid Grufstugan, jag bläddrar i Lars Myttings bok ‘Ved’ och fastnar i diagram om olika träslags brännvärden, jag googlar fakta om kraftfulla motorsågar jag inte har råd att köpa och jag blir nyförälskad i min handsmidda klyvyxa från Gränsforsbruk. När veden ligger staplad i vedboden glömmer jag bort att jag har en motorsåg i ett hörn längst in i förrådet och Myttings bok får samla damm under sängbordet.

Liknande scenario brukar utspela sig när odlingssäsongen närmar sig och det som började med frön till en sorts chili för några år sedan utökas hela tiden. Jag letar runt på svenska och utländska frösidor och numera blir det 15-20 sorter och jag har även lagt till exotiska grönsaker, paprika, bärbuskar och flera sorters tomater. Jag kokar såser, köper flaskor och ritar etiketter och åker sedan runt med bilen på höstkvällar och lämnar smakprover till vänner som är intresserade.

Andra gånger tar det mycket längre tid än ett år för glöden att bli till eld igen, eller så slocknar den för evigt. Det är förstås omöjligt att veta innan hur det kommer att utveckla sig. fullständigt facit kommer inte förrän dagen jag lägger mig ner i den sörmländska myllan eller i något olåst grovsoprum i förorten och drar min sista suck. Hit hör nog mina planer på att bli fysiker och astronom så att jag kan klura ut hur man färdas genom universum med hjälp av maskhål och att kröka rumtiden.

För tillfället upptas all min fritid av tobaksodlingens och snustillverkningens fängslande och belönande konst. Tydlig belöning och avkastning i någon form verkar för övrigt vara det starkaste incitamentet för att ett infall ska övergå i ett återkommande och permanent intresse. Man får färdig ved, man skördar frukt som blir till sås, man får snus. Sannolikt är det anledningen till att det blivit mer odling än stjärnhimlen och astrofysik för min del.

Hur som helst. Jag upprepade 2017 års försök till tobaksodling det här året och gick från 12 plantor till 23. Det var mycket jobb, men det hade nog kunnat vara aningen mindre med lite bättre planering av skörden. Nästa år siktar jag på runt 70-80 plantor och 15-20 sorters tobak. Och ja, jag har redan mängder av fröer från svenska försäljare och naturligtvis några från ukrainska odlare jag hittat på eBay, men det får jag återkomma till.

Årets skörd resulterade i två fulla ganska hårt packade flyttkartonger med tobak. Det lär knappast räcka till en årsförbrukning och eftersom den helst ska stå och lagras något år för smakutvecklingens skull får jag fortsätta att göra snus av köpt tobak och färdiga snussatser. Även det är otroligt roligt och lärorikt och att en dosa gott lössnus nu kostar mig ungefär tio kronor i stället för sextio har sina uppenbara fördelar. Jag har nog inte ens köpt snus sedan början på September när jag tänker efter.

Förra helgen blev en riktig snuskokarhelg, kanske lite mer till min än min familjs stora glädje, men mina snusbröder och snussystrar runt om i landet för hela tiden detta hantverket framåt på alla plan genom gedigen empirisk forskning hemma i stugorna, så plågan för den eventuella omgivning som ännu inte upptäckt tjusningen av munsnusets hela doftspektra blir hela tiden mindre. För några år sedan värmebehandlades tobaksmjölet alltid i ugn vilket gjorde att den distinkta tobaksdoften fyllde hemmet i 36 eller 24 timmar, men sedan kom någon listig jäkel på att man kunde korta ner processen till 4-5 timmar genom att använda tryckkokare. Det har antagligen räddat många äktenskap, men snusmänniskor slutar aldrig att finslipa konsten, så någon klurade också ut att doften kunde minskas ytterligare om man inneslöt tobaken i en stekpåse. Snuskokandet blir väl fortfarande inte helt doftfritt, men skillnaden är så stor att åtminstone min familj nästan helt har slutat skrika på mig när jag bakar snus.

Jag älskar Kungssnus tobak och snusatser och använder enbart deras produkter. Det beror till lika delar på att det är den enda leverantör i Sverige som uteslutande saluför riktig kvalitetstobak eftersom de själva är kräsna och riktiga finsmakare och dessutom är människorna som jobbar där oöverträffat ödmjuka, trevliga och kärleksfulla. Först satte jag igång en av deras färdiga snussatser som heter ‘Ragnarrök’ i tryckkokaren hemma.

I jakten på det mest fantastiska snuset bytte jag ut allt vatten i receptet och blandade i stället tobaksmjölet med två flaskor av Ballast Points imperial stout ‘Peanut victory at sea’ från Systembolagets beställningssortiment. Det kändes nyskapande att hälla i dyr, svåråtkomlig jordnötssmörsöl. (Med facit i hand skulle jag nog ha hållit mig till vanligt vatten och druckit ölen i stället eftersom jag ännu inte kunnat notera någon inverkan på snuset överhuvudtaget från dem.)

Min far var bortrest denna helg, så när jag ändå skulle gå över till hans lägenhet och vattna blommorna slängde jag in en snussats med namnet ‘Medusa’ i ugnen där också. Den lät jag dock bli att mixtra med vätskan i. När Ragnarröken puttrat klart hemma efter ungefär fyra timmar delade jag upp den i två halvor innan jag körde den i hushållsassistenten.

En mer naturell med ytterligare lite öl och en med ‘Ormingeginen’. ‘Ormingeginen’ görs av AB Svenska Sprit som tillverkar högkvalitativ premiumsprit i ganska liten skala och vars grundare Lars Taavola jag är lite bekant med. Deras produkter måste beställas hos Systembolaget, men det är ett nästan obefintligt omak och helt klart värt mödan. Nu står de färdiga varianterna av ‘Ragnarrök’ i kylskåpet för att lagras ett par veckor.

När ‘Medusan’ i faderns ugn var färdig efter 24 timmar lät jag den förbli enligt manualen och tillsatte bara mer vätska, men nu var jag uppe i varv och ville göra mer snus. Jag struntade i att den tobak jag skördat i år var långt ifrån färdiglagrad och malde lite av alla tre sorter till mjöl. Golden Burley och Virginia Gold som är två av de vanligaste sorterna till snus, samt den iranska röktobaken Shirazi som tillhör orientalsläktet. Orientaltobak som Shirazi eller den populära sorten Prilep från Makedonien har en helt annan smak som är ganska söt och kraftig. (Det blev tydligt att den lätt tar över om man har i för mycket av den och de 29% jag hade i var definitivt i överkant. Särskilt om man vill ge snuset smak av något annat som jag hade tänkt, men det visste jag inte innan.)

Jag bytte ut allt vatten och blandade tobaken med ekologisk havtornsdryck eftersom det verkade lagom genomtänkt, lite spännande och överdrivet hipsteraktigt. Jag hade heller inte hört att någon annan gjort det tidigare. När tobaken värmebehandlats i tryckkokaren delades jag upp den i tre delar. En lät jag vara naturell och de andra två smaksatte jag med sprit.

Den första med den godaste punsch jag smakat, även den från AB Svenska sprit.

Den sista tredjedelen pimpade jag med rom jag fått från en annan Björn jag känner. Den romen är helt unik och kommer från hans alldeles eget fat han grävde ner i Panama för några år sedan och är döpt till ‘Starbear’. Förutom att vara väldigt generös är min namne också Nackas trevligaste bensinmacksföreståndare och en av munskänkarna när jag experimenterar med nya chilisåser.

Nu har jag ungefär sex och ett halvt kilo färdigt snus i kylskåpet vilket borde räcka åtminstone till februari nästa år. Det kunde vara nog i en och annans ögon, men idag måste jag faktiskt göra mer snus eftersom jag aldrig har provat att använda kaliumkarbonat som soda i stället för natriumkarbonat som är det vanligaste numera. Kaliumkarbonat kallas också pottaska och är den äldre varianten av soda i snus. Det tillverkades ute i stugorna förr genom att man lade aska från eldad björkved i vatten i en kruka över natten, silade bort grövre bitar och sedan kokade bort vätskan i det som var kvar. I botten på grytan hade man nu kaliumkarbonat.

Det är så klart enklare att köpa hem det som färdig produkt numera vilket jag har gjort, men naturligtvis gav det mig också ännu en idé som bara måste provas omgående. Det är därför det står en hink med björkaska i köket nu.

Snusliv del 1.

Tusen tack för tilltron och intresset, jag ber om ursäkt om jag gjort någon besviken. Men jag har haft jävligt roligt och skrattat mycket, så tack Marko för din underbara humor och en alldeles för bra reklamkampanj för en produkt som inte ens finns.

Ni som följer mig på den här bloggen känner ju till att jag tycker om att försöka odla olika saker vid Grufstugan, torpet jag och min fru arrenderar. Chili, tomater och sedan förra året även tobak för egen snustillverkning. Fjolårets tobaksodling bestod endast av 12 plantor som bara gav tobak till knappt tre kilo snus. Inte mycket om man lassar in en dosa om dagen som jag gör vilket blir ungefär 18 kilo snus om året, men man måste börja någonstans. Några av mina vänner undrade om de kunde få smaka det hemmagjorda resultatet och eftersom de flesta var portionssnusare köpte jag ett litet kit och framställde några portionsprillor av mitt första och andra egenodlade och tillverkade snus, ‘Grufstugans no.1’ och ‘Rövstugan’. ‘Rövstugan’ var ett experiment på skoj av dåligt torkat tobak som märkligt nog råkade bli riktigt lyckat.

En av dem som fick några prillor av varje sort för provsmakning var en folkkär och välkänd artist med enormt många följare i sociala medier som jag känner sedan länge, och utan att jag hade en aning om vad som komma skulle lanserade han en kampanj många skulle drömma om för mina trevande försök att tillverka snus av egenodlad tobak. I två inlägg i filmformat och en livesändning på Instagram kablades avsmakning av ‘Grufstugans no.1’ och ‘Rövstugan’ ut och visades långt över 100000 gånger. Väldigt roligt, men också lite genant om man inte är van vid sådan uppmärksamhet.

Den här bloggen hade inte ens något nyskrivet att bjuda på, men trafiken till den ökade med monstruösa 809% och jag överöstes av privata meddelanden från snusentusiaster i hela landet som ville köpa eller provsmaka mitt snus. Tyvärr finns det lagar och regler om tillstånd och beskattning för den som vill sälja tobaksprodukter i Sverige och även om jag alltid försöker vara snäll om jag kan och gärna hade bjudit alla trevliga okända människor på smakprov är den lilla mängd snus jag har tillverkat för eget bruk så gott som slut redan.

Jag har nog möjligen också framstått som en van och rutinerad hemmakokare av snus, men är i jämförelse med många andra jag känner från snusgrupper på Facebook och i verkliga livet rena rama nybörjaren. Det antal snuskok jag hittills gjort hemma på egenodlad tobak eller färdigt tobaksmjöl jag köpt från Kungssnus är färre än andra gör på en vecka, så jag har mycket kvar att lära om smaksättning och konsistens med mera. Det lilla jag tycker mig ha förstått är dock att tillsättning av en liten mängd alkohol i någon form, t.ex. rom eller vodka faktiskt förvandlar tobakens smaker helt så att de går åt ett håll jag själv tycker om i snus.

Gruvliv del 27.

Jag vet egentligen alldeles för lite om tobak för att ha en aning om vad jag håller på med och jag gör därför som vanligt i tillvaron; går helt ovetenskapligt på vanlig hederlig känsla och feeling.

Som en och annan kanske har noterat upptar tobak och snus det mesta av min fritid just nu. Dels är det ju skördetid för den tobak jag odlar själv, men mitt intresse för att koka snus blomstrar ytterligare efter snusträffen hos Kungssnus i småländska Åfors förra helgen där jag fick umgås med andra snusmänniskor och tobaksodlare.

Eftersom jag inte hunnit göra eget snus särskilt många gånger är hela processen ett outforskat universum fullt av överraskningar. I förra inlägget skrev jag om ”Rövstugan”, ett snus gjort mest på skoj av förra årets dåligt torkade Virginiatobak. Nästan alla säger att det bara är att kasta tobaken eftersom den innehåller massa klorofyll vilket gör snuset beskt, men om den ändå skulle kasseras kunde jag ju lika gärna göra snus av den så att jag fick känna skillnaden i smak själv?

Märkligt nog blev det ett riktigt gott snus när det stått till sig i kylskåpet några dagar och det skulle ju inte kunna hända? Smaken är mycket rund och lite söt, antagligen av den lilla skvätt ljus rom jag löste upp natriumkarbonatet i. Den enda övriga ingrediensen som kan ha gett smak var grundaromen från Kungssnus som jag blandade ner i stället för ren glycerol och propylenglykol. Det skall bli intressant att se om den här oväntade bragden går att upprepa med resterande gröntorkad tobak.

Nu i helgen har jag kokat mer snus, men på färdigt tobaksmjöl som jag har köpt. Det är alltid bra med övning och dessutom ville jag prova en tobakssort som heter Prilep då jag tänkt odla den själv nästa år. Jag vet egentligen alldeles för lite om tobak för att ha en aning om vad jag håller på med och gör därför som vanligt i tillvaron; går helt ovetenskapligt på vanlig hederlig känsla och feeling.

Makedonien känns som ett otroligt exotiskt land för en gammal öststatsvurmare som mig och när jag kommit till ”Institutionen för genetik” i beskrivningen var jag redan såld.

Förutom bladmjöl av Prilep använde jag bladmjöl av Burley och stjälkmjöl av Virginia. Det mesta av snuset behöll jag utan smaksättning, men i en liten del droppade jag i essens av cederträ. Vid det obligatoriska provsmaket innan snuset åkte in i kylskåpet för att mogna till sig några veckor kunde jag redan konstatera en kraftfull och god smak av ren tobak, nästan lite åt cigarrhållet. Även den här batchen lär bli ett gott snus och det känns allt mer otänkbart att någonsin återgå till köpt snus som är mycket dyrare, mer frätigt för läppen och smakar mindre.

Gällande övrigt vid Grufstugan går det inte jättebra. Tomaterna är hårt ansatta av horder med äckliga bärfisar. Jag har aldrig varit med om det förut och är trött i fingrarna av att ha klämt ihjäl hundratals. Dessutom vägrar chilin fortfarande mogna klart så det känns osäkert om det blir någon skörd alls i år tyvärr.

Men torparlivets allra största bajsmacka var ändå att jag nu i veckan upptäckte att någon gjort inbrott i förrådet. Först blev jag alldeles kall i en sekund, sedan orolig och besviken innan vreden började koka i blodet. Man får så klart inte gå runt beväpnad hur som helst ens på landsbygden, men av en slump råkar jag samla på teleskopbatonger. Jag har länge bara haft en enda i min samling och med samlarobjektet i högsta hugg sökte jag av alla skrymslen och vrår både inne och ute. Naturligtvis var tjuvarna borta en onsdag mitt på dagen och hade antagligen varit det sedan någon mörk natt helgen innan.

Eftersom jag gärna bejakar en och annan fördom gissade jag att någon baltisk stöldliga hade varit i farten, men brytmärkena på hänglåset var mer en rispa och innan gärningsmannen/gärningsmännen lyckades bända av den 50 år gamla låsbygeln hade det gjorts tafatta försök att hacka sig runt den. Det såg mer ut som en undernärd hackspett hade varit i farten, antagligen en i tonårsåldern. Den hypotesen stärktes av att ingenting var stulet. Motorsåg, gräsklippare, verktyg, ALLT var orört. Säkerligen tonåringar ute efter alkohol alltså, men eftersom jag är rätt törstig själv finns det sällan något kvar att dricka när jag lämnar torpet. Efter att ha processat detaljerna något dygn känner jag mig nu ganska säker på att det är några av alla de deprimerade och missnöjda antroposofungar som finns i stora antal runt Gnesta och Järna. Uppväxta i en tillvaro utan skratt och humor och med enbart leksaker av trä och kottar kommer naturligtvis någon sorts revolt någon gång. Dock kommer jag att kräva dem på 89 spänn för en ny låsbygel om jag träffar på dem i framtiden.

Gruvliv del 26.

Det är snart fyra år sedan jag och min fru fick möjlighet att arrendera det lilla torpet Gruvstugan strax utanför Gnesta. Hyran var låg och därmed en överkomlig extrautgift, säkerligen beroende på att lyxtillval som elektricitet och rinnande vatten saknades. Men att få ha ett ställe som inte var storstad, grannar och ljud och tanken på att leva ett enkelt, mer gammaldags liv till och från lockade mer än det avskräckte. Som deltidstorpare skulle man också kunna försöka odla lite saker, något jag trevande försökt i liten skala på vår balkong hemma i lägenheten.

Jag har aldrig strävat efter att prova nya saker hela tiden och om jag skrivit i en jobbansökan att jag anser förändring vara spännande någon gång har jag inte varit riktigt ärlig. Men nu med tillgång till nästan oändliga odlingsmarker började jag tänka om. Det kändes omedelbart spännande att lära sig nya saker om växter, jord och näring, att såga upp stora vindfällda granar och hugga dem till ved, gräva ut nya trädgårdsland och plantera buskar. Hur man bäst hanterar varje nytt års och varje ny säsongs skillnader i nederbörd, temperatur eller soltimmar med tanke på det man sått har jag dock inte klurat ut ännu.

Förra årets fantastiska chiliskörd resulterade i att jag började koka starka såser, och eftersom några blev rätt bra öste jag på med ännu fler chilisorter i våras. Givetvis blev den här sommaren inte alls lik den i fjol med medelhavshetta och stekande sol. Några veckor var visserligen varma, men ofta skymdes solen av moln. Det blev ändå lika torrt som vanligt i krukor och rabatter och bevattningsproblemet återkom, men det gör det väl alltid när man saknar vattenledning till tomten. Att ta tillvara på det regn som ändå borde komma kändes avgörande så jag satte upp fler hängrännor på hustaken. Bara det var något helt nytt och antagligen bland det mest händiga jag någonsin gjort. Jag investerade i fler 200-liters tunnor, men eftersom det knappt regnade alls vid Grufstugan under juni och juli var tunnorna lika tomma när man kom till stugan som de varit när man lämnade den senast. Det blev alltså en hel del av det gamla vanliga slitet och släpandet på tunga vattendunkar.

Framåt Augusti föll regnet till slut och nu nästan dagligen i stället, men nyttan med överfulla tunnor är liten när ingenting behöver vattnas längre och bristen på sol gjorde att inga frukter eller grönsaker mognade. Tomat- och chiliplantorna står fortfarande fulla av gröna frukter och i desperat längtan efter solens strålar.

Den stora glädjen har i stället varit tobaken som växer lika snabbt och bra detta andra år. Förra året kände jag inte till att det fanns någon annan tobak än den Virginia och bondtobak man hittar bland de vanliga trädgårdsfröerna på Plantagen eller Blomsterlandet. Dessutom lyckades jag inte särskilt bra med att torka de blad jag skördade så det mesta förblev grönt och fullt av den beska klorofyll expertisen säger gör tobaken helt obrukbar.

En liten mängd anständig tobak jag lyckades trots allt få fram och det räckte till ett kilo av mitt första helt egna snus. Gjort från tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Det kändes stort, lite som att ta studenten, gifta sig eller få barn. Jag avstår naturligtvis helt från att rangordna dessa milstolpar.

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och jag tycker faktiskt inte att den är så hemsk även om den behöver mogna några dagar till i kylskåpet.

Jag har också hunnit lära mig att det finns många sorters tobaksfrö helt avsedda för framställning av tobak till snus och cigaretter. Det här året provade jag Golden Burley, Virginia Gold och Shirazi. De två förstnämnda är vanliga i snus, den tredje sorten kunde jag inte motstå eftersom den beskrevs som en ”iransk röktobak”. Jag fick bilder av svartmuskiga män med tekoppar som högljutt diskuterade och gestikulerade samtidigt som de rökte hemrullade, filterlösa cigaretter på något café i Iran. Den känslan vill jag försöka göra snus av.

Möjligen är det bristen på sol som gör att mina blad inte vill skifta färg till gult trots att de sedan länge varit både stora, tjocka och spröda. De känns redo att skörda helt enkelt. Som tur är har jag börjat förstå lite av den magi som kallas ”colour curing”, eller ”färgkurering” och att det antagligen är något helt avgörande för att mina tobaksblad skall göra sig av med klorofyllet i bladen. Man verkar kunna få tobak i nästan alla stadier att gulna snabbt om man lägger dem i högar inrullade i filtar i några dagar, men precis som alla andra moment inom tobaksodlingen är även detta mycket tidskrävande. Bladen måste luftas och roteras så gott som dagligen för att förhindra att mögel uppstår.

I våras städade jag ur loftet på uthuset intill stugan för att kunna använda det till att torka tobaken i stället för på vinden inne i själva stugan. Loftet verkar ha bra luftgenomströmning från naturliga glipor och skavanker i väggarna och värmen stannar kvar efter en solig dag. Luftfuktigheten är också viktig säger de som vet, möjligen är den för hög där efter alla regniga dagar, men det får tiden utvisa.

Det ser i alla fall vackert ut där nu och det doftar gemytligt av tobak. Nästa år när mina blad fått mogna och utveckla sina smaker i källaren hemma i förorten kan jag förhoppningsvis stoltsera med en större mängd tobak att göra Grufstugans no.2 av.

Gruvliv del 25.

Här återges äntligen hela den ocensurerade historien om den stupfulla trädgårdsmaskinsreparatören och den missunnsamma vattensnåljåpen och Stockholmshataren på Gnestas enda bilverkstad.

Jag måste alltid göra listor för att få saker gjorda. Ibland skriver jag dem på papper, kanske baksidan av ett öppnat kuvert jag lagt i en hög i köket i stället för att slänga det direkt, men eftersom jag också vill försöka hänga med i samtiden händer det att jag också skriver i Samsung Notes, det praktiska lilla anteckningsverktyget som finns i min telefon.

Där har jag bland annat en lista över mat som skall inhandlas, en annan över odlingsrelaterade saker och ett flertal listor över viktiga saker jag verkligen måste ta tag i. Som att boka service på bilen eller ringa försäkringsbolag och banker. De listorna är mina hatlistor eftersom jag har svårt för att prata om allvarliga saker med vuxna människor på myndigheter och företag. Jag känner mig alltid bortkommen och underlägsen när andra vet mer om det vi pratar om än jag själv gör.

Vid Grufstugan finns det alltid mycket som måste eller åtminstone borde göras och en sådan lista kan ofta komponeras när man väl är på plats. Vissa dagar väljer jag bara ut de roliga sakerna, som att hugga ved, och gör dem först. På så sätt återstår endast tråkiga saker om motivationen skulle råka tryta.

Andra gånger bestämmer jag mig för att vara lite vuxen och gör de tråkiga sakerna först. Jag blir min egen förälder som säger åt mig själv att äta upp min äckliga mat om jag vill ha efterrätt så att säga.

Igår var jag ensam hela dagen vid stugan, så kvällen innan gjorde jag en ganska lång lista och lovade mig själv att följa den helt i ordning uppifrån och ner, oavsett vad jag egentligen kände inför göromålet som stod näst på tur.

Det finns en anledning till att första punkten på listan, att hämta vatten, måste göras direkt när man vaknar. Grufstugan saknar ju rinnande vatten och även om regntunnorna liksom hängrännorna ovanför dem blir fler för varje år fylls de alltför sällan på. Området kring Grufstugan som heter Mälby verkar vara någon slags nederbördsfri zon, i alla fall under sommarhalvåret. Igår när jag var inne i Gnesta och handlade började regnet till exempel vräka ner, men så fort jag lämnade rondellen utanför stan och svängde in på väg 224 mot stugan regnade det inte längre och solen sken som vanligt. Den brunn som finns på tomten innehåller vatten man inte gärna dricker av, men kan vattna med. Tyvärr sinar den fort eftersom den är grundare än vi först trodde. Alltså måste man hämta vatten till disk, matlagning och även vattning, i dunkar från någon närliggande bensinstation. Vid Circle K-macken är det ofta mycket folk så det blir jobbigt att stå vid deras kran och fylla på tolv stora dunkar om sammanlagt 270 liter samtidigt som ortsborna suckar och väntar på sin tur. Dessutom är skåpet till vattenkranen försedd med hänglås när macken är stängd, så udda tider funkar inte heller.

Förra året uppfördes dock en obemannad bensinpump med både vatten och luft tillgängliga dygnet runt alldeles intill. Där är det aldrig kö så jag började fylla mina dunkar där i stället. En förmiddag tog vattnet plötsligt slut. Jag kliade mig fundersamt i skägget men ställde sakta in de dunkar jag ännu inte fyllt på i bilen igen. Då hördes ett knäppande ljud från kranen och när jag vred på den fanns det vatten igen. Jag hämtade en dunk och fortsatte fylla den, men så sinade vattnet åter. Intill macken ligger en bilverkstad som antagligen har hand om underhållet för de obemannade pumparna och genom ett solskyddsmörkat fönster anande jag någon som tittade på mig. Någon med makt över huvudkranen som jävlades med mig? Det kan eventuellt ha varit menat som ett skämt, men eftersom det var en torr sommar i fjol och mycket prat om vattenbrist och jag alltid utgår från att människor på mindre orter är missunnsamma och trångsynta Stockholmshatare fylldes jag av olustkänslor.

Sannolikt är vattnet i kranen inte privat utan kommunalt och vi kan inte slösa vatten med vattenspridare eller pool på torpets tomt eftersom vi inte har något kommunalt vatten. Jag stöttar dessutom orten genom att betala för att lämna saker på återvinningsstationen, tankar på mackarna äter på de matställen som finns och handlar i butikerna där under uppskattningsvis 50-60 dagar varje år. Men efter den här hemska behandlingen hämtar jag bara vatten sent på kvällen, om jag råkar vara tillräckligt nykter för att köra bil, men mer vanligen under så tidig morgon att de Stockholmshatande bilmekanikerna ännu inte hunnit vakna.

Ihop med första punkten står det också ”kratta backen” vilket är ett evigt skitgöra. Den två hundra meter korta lilla skogsväg som leder in bland träden från väg 224 och fram till Grufstugan inleds med först en liten backe som knappt går att ta sig uppför om det är vinter och snö, vår och lera, eller höst och nedfallna löv. Sedan kommer en längre brantare backe som knappt går att ta sig uppför alls, oavsett årstid. I alla fall inte med en framhjulsdriven Volvo V70 lastad med 270 kilo vatten, säckar med planteringsjord, eller bara en liten familj med matvaror och två katter i bur. Gruset i backen sprätter runt när jag gasar på för fullt och efter två eller tre gånger måste man jämna till backen med kratta för att bilen ska kunna ta sig över krönet nästa gång. Andra som besöker oss glider långsamt upp i sina bakhjulsdrivna eller fyrhjulsdrivna bilar och flinar lite elakt. Det får helt enkelt bli en mer lantligt anpassad bil nästa gång, någon jeepaktig variant som våra Gnestagrannar Per Morberg och Leif GW Pehrsson eller bonden vi arrenderar torpet av har.

Väl framme vid stugan var det dags att tömma över de dunkar jag i skydd av den tidiga morgontimmen hämtat i tomma regntunnor. Det är inget dåligt substitut för gymmet att bära runt på tjugo och tjugofemlitersdunkar på en kuperad skogstomt.

Sedan favoritsysslan, tömning av utedassets uppsamlingskärl, eller bajstunnan som vi brukar säga. Enligt moderna paragrafer hos länsstyrelsen och liknande institutioner får man säkert inte göra som man gjorde förr och bara gräva ner sina restprodukter i en grop hursomhelst, men så har man gjort de första 13940 åren av de 14000 människor befolkat Sverige. I det avseendet är vi kriminella rebeller. Jag väljer bara ut ett ställe i skogen där jag tror att jag inte grävt nyligen och gräver. Det är inte helt lätt eftersom den närliggande skogen var åkermark fram till för ungefär sjuttio år sedan och därför består av hård och tung blålera som fastnar på spaden redan efter några grävtag. Det här är som sagt ingen syssla jag utför visslande med ett leende på läpparna, det är bara vad det är. Men även om det troligtvis är en illegal handling är det i grund och botten en del av ett naturligt kretslopp. Tunnans innehåll blir mat för insekter som sedan antingen äter upp mina plantor eller blir mat åt större djur som äter upp mina plantor så att jag ilsket måste skynda iväg och sätta mig på dasset för att i lugn och ro komma på ett bra sätt att ta kål på djuren jag fött upp.

Nästa projekt, att bära tunga stubbar är inte heller någon favoritsyssla, men det beror enbart på att det är så fysiskt ansträngande. Kvällen innan hade jag i alla fall roligt när jag kapade upp en fullstor gran som blåst omkull under våren i lagom bitar.

I arrendekontraktet står det att vi har rätt att ta vara på nedblåsta träd, men tyvärr har motorsågen varit obrukbar sedan förra sommaren eftersom det problemet stod på den besvärliga listan av saker som innebär kontakt med okända människor. För någon månad sedan när även gräsklipparen gav upp efter att jag hunnit klippa hälften av tomtens halvmeterlånga gräs fanns det ingen återvändo längre. Jag letade intensivt på internet efter reparatörer av trädgårdsredskap som inte hade kötid på två månader eller mer. Till slut hittade jag ett ställe i en av Stockholms förorter som kunde göra jobbet på en vecka. Det hann gå några dagar då jag frustande av ångest hela tiden hittade på nya anledningar till att det inte kunde bli av just den dagen heller, men lyckades till slut finna mod och en hyfsat vuxen dagsform.

När jag klev in med mina maskiner i företagets verkstadsdel en fredag förmiddag möttes jag av en ung kille som såg lite sliten ut. Han pratade med en sorts söderdialekt jag nästan bara hört hos den gamla stammens haschrökande Hammarbysuportrar av Kenta och Stoffe-typ, de som brukade hålla till längst upp i ena hörnet på gamla Söderstadions norra ståplats. När vi diskuterat mina önskemål en stund noterade jag en skarp, nästan industriell doft. Möjligen kanske något lösningsmedel, eller olja tänkte jag? Sen insåg jag att lukten i själva verket kom från verkstadsarbetaren och med stor säkerhet var gårdagens fylla som trängde ut genom porerna på en oduschad kropp. Nu även lite uppblandad med några nyligen intagna återställare. Han var rejält dragen, så tydligen får man fortfarande vara full på jobbet inom vissa yrkesgrupper, men han var också utomordentligt trevlig även om han fick anstränga sig lite när han siktade med fingret mot tangentbordet för skriva in arbetsordern. En vecka senare var jobbet gjort och glädjande nog lite billigare än förväntat. Med hjälp av hans flinka och yrkesskickliga fingrar och att han dessutom tagit sig tid att leta upp en begagnad men nyslipad och välfungerande sågkedja.

Granens nu yxvänliga bitar lastade jag i stora bärkassar från Biltema och bar under flämtande och stönande genom skogens torra och knöliga myrmark upp till huggkubben vid uthuset. Eftersom jag tycker om ved som är snygg och estetisk, men kanske framför allt för att jag behövde vila ofta satte jag mig ner och borstade bort den skäggiga laven på stubbarna med en stålborste mellan vändorna. När jag var klar svajade mitt fokus och min disciplinerade lista höll på att spricka. Klockan var bara 08:35 och jag hade redan fått en del gjort, så nu blev jag intresserad av högen med rötter från körsbärsträd min fru grävt upp ur gräsmattan några dagar tidigare. Rötterna var stora som grenar och träet var vackert snirkligt och alldeles gyllene i färgen. Kunde jag möjligen bli en man som snidade vackra saker av rötter också? För några år sedan gjorde jag några försök med att skulptera morötter, gurkor och mandariner?

Jag lyckades besinna mig och tvingade mig själv att minnas hur viktigt det är för sådana som mig att hålla sig hårt till listor.

Uppgiften med eldplatsen var enkel. I utkanten av tomten finns en förskräckligt ful pergola av pallock som jag och kompisen Dennis spikade ihop under det första året vi hade stugan. Den leder ner till en avskild plats med en enkel eldstad och några rostiga trädgårdsmöbler. Det har hänt att vi suttit där och eldat några sommarkvällar, men man får alltid mycket rök i ögonen och det känns lite nervöst att ha en öppen eld så nära gamla byggnader av trä. Särskilt som vi inte har någon vidare tillgång till vatten att släcka bränder med. Nu hade i alla fall min fru kört ett varv med gräsklipparen där och samtidigt råkat göra konfetti av en gammal dagstidning väl gömd under det högväxta gräset. Jobbet bestod bara av att räfsa bort så mycket papper som möjligt och sedan klippa till kanterna runt eldplatsen där gräsklipparen inte kommit åt. Men en avprickad punkt på listan är en avprickad punkt på listan.

Dags för projektet med husets oexploaterade gavel, den som bara har några timmars morgonsol. Tidigare år har jag haft någon enstaka tomatplanta i hörnet närmast framsidan, resten har tagits över av ogräs, stora stenar, kvickrot och en meningslös buske av okänd art som bara ger skydd åt vinbärssnäckor, spindlar och tvestjärtar. Nu skulle hela sidan bli plats för svartvinbärsbuskar. Det blev väldigt mycket klippande, sågande, slitande och ryckande för att bli av med buskar och rötter. Dessutom låg enorma stenbumlingar gömda under den torra näringsfattiga lerjorden och dem fick jag bryta och baxa upp med mitt fina järnspett. Har man inte haft ett spett förut förstår man nog inte att man alltid har saknat ett sådant. Jag fick mitt första spett i födelsedagspresent av min förstående fru förra året och kan uppriktigt säga att det är den bästa present jag fått. Jag vill inte ens minnas mina år utan spett längre och om jag gör det är det med en rysning.

Klockan var väl runt 11.00 vid det här laget och jag försökte komma på någon bra ursäkt för att åka in till Gnesta. Kunde jag bara komma på något jag verkligen behövde skulle mina trötta armar och min genomsvettiga rygg samtidigt få lite vila. Jag tänkte att mer plantjord till svartvinbärsbuskarna och ett riktigt bra snöre att hänga upp tobak på vore bra, även om jag hade lite jord och tobaken nog inte skulle kunna skördas förrän framåt Augusti. Om jag händelsevis råkade passera Systembolaget på vägen kunde jag ju passa på att handla några öl också eftersom det var helt slut på dylika i stugans skafferi.

Jag hade jobbat hårt halva dagen enbart på kolsyrat vatten och viljestyrka, så när jag kom hem igen kände jag hur kroppen värkte av kroppsarbete. Eftersom jag var så utmattad att jag inte ens orkade gå till medicinskåpet för att se om det fanns några Alvedon kvar i burken där, nödgades jag genast dricka några öl och till dem ett par kokta wienerkorvar med bröd. Med nyvunna krafter kom sedan svartvinbärsbuskarna enkelt på plats.

FÖRE

EFTER

Nu var tiden inne för att ge sig på Sisyfosprojektet med att rensa upp bland bråten på uteloftet så att årets tobaksskörd kunde hänga någonstans där den inte ockuperade en hel övervåning i själva boningsstugan.

Brädor hivades ner för att kasseras eller sparas och sorteras för framtida bruk och damm från gammalt hö, årtionden av getingbon och tidigare generationers samlade och lätt förmultnade bohag yrde genom luften. Det blev enorma högar och jag kunde inte komma på något bra sätt att få ner det från loftet utan att täcka hela tomten och alla mina nysågade vedstubbar med skräpet.

Det slog mig att jag kanske kunde borsta ner allt i det lilla hörn av loftet som har en liten nedsänkning mellan två balkar och sedan täcka över det med gamla flyttkartonger och några glanslackerade hyllplan från ett skåp jag nyligen haft sönder när jag försökte flytta det?

Det gamla knepet med att sopa saker under mattan visade sig fortfarande fungera utmärkt och när nästa hyresgäst en dag tar över Grufstugan kommer denne kanske att finna en riklig kulturhistorisk skatt av torkade växter och damm från 1950-talet och framåt i en tidskapsel av wellpapp och lackerade delar till ett omodernt Ikeaskåp.

Det som är kvar att göra för att man enkelt skall kunna torka tobak på loftet är att bygga ett litet nät av hållfasta språngbrädor mellan balkarna över den öppna delen, men till det behöver jag hjälp av någon smartare än mig själv. Alltså väntar jag till min vän Peter kommer på besök i helgen. Han har över hundra universitetspoäng i filosofi och idéhistoria, så tillsammans borde vi nog kunna hitta den ingenjörsmässigt bästa lösningen.

Uppröjningen av loftet drog ut en del på tiden trots att jag fuskade. Antagligen till viss del beroende på att jag blev så törstig av dammet att jag tvingades öka takten på öldrickandet, och när jag också hämtat 200 liter vatten ur brunnen med tunga, skvalpande hinkar och sedan vattnat all växtlighet sinade krafterna helt.

Men det är inte alltid så många punkter på en ansträngande arbetslista blir gjorda på en och samma dag, så att punkten med vedhuggning fick skjutas upp är inte hela världen. Nu har jag faktiskt något att se fram mot, en lista som börjar med det roligaste.

Gruvliv del 24.

När jag satte mina första frön i slutet av januari använde jag ekologisk såjord, men nu har jag lärt mig av den läxan. Det verkar som att jord för försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara lite tuffare än så och i fortsättningen kommer jag uteslutande att använda mig av jord fullproppad med oekologiska kemikalier och som helst är lite radioaktiv också.

Äntlingen semester och i år en ganska lång sådan. Det känns skönt att inte behöva infinna sig på brevbärarkontoret på sex hela veckor trots att både omklädningsrummet och lunchrummet är ganska nymålade för första gången på flera decennier och att arbetsplatsen kryllar av hoppfulla och entusiastiska ungdomar som provar på det spännande arbetet i statlig tjänst.

Att ibland behöva jobba längre dagar än schemat anger under året kan givetvis kännas som en av nackdelarna med brevbäraryrket, men framåt sommaren när man inventerar saldot över inarbetade komptimmar känns det inte så dumt.

Under hösten skördade jag frukterna av frukterna jag skördat genom att experimentera lite med tillverkning av chilisås. Jag har odlat chili i några år nu och verkar faktiskt ha lärt mig ett och annat på vägen. De första årens klena skördar blir numera rätt så rikliga. Även om jag fortfarande odlar mest för odlandets skull, för den alltid lika överväldigande magin i att små, små frön blir till plantor, är det kul att kunna använda slutresultatet också. Det mesta av såsproduktionen gav jag bort till en testpanel bestående av människor som uppskattar både hetta och smak. I år vill jag försöka göra ännu bättre chilisåser och ett mål var att såserna enbart skulle bestå av egenodlade ingredienser.

Det kommer visserligen att skita sig eftersom jag glömde att sätta helt vanlig gul lök, men vid Grufstugan växer i alla fall vitlök, paprika, gurka och flera sorters tomater och hemma i lådor på balkongen finns fänkål, senapskål (det som fånigt nog brukar kallas ruccola i våra tv-kocktider trots att det finns ett utmärkt svenskt namn) och landets kanske spinkigaste blekselleri.

Chilifrukt. Naturligtvis måste man fortsätta odla sina säkra kort som Hot Lemon och Aji Pineapple, men det är också roligt att testa nya sorter. I år blev det flera. Dorset Naga, Apocalypse Scorpion Chocolate, Borg 9 Chocolate, Aji Ahuachapáu, Aji Russian, Abchazskij Ostruyi, Bengle Naga Peach och Aji Mango bland annat.

Tyvärr hade jag lite problem med några sorter som aldrig tog sig eftersom de blev svårt angripna av skadedjur redan under försådden i garderoben hemma i min sons rum. Bland annat överlevde inget exemplar av Big Yellow Mama och Peter Pepper. Den sistnämnda försökte jag dock enbart odla eftersom den lär se ut som en penis och jag är precis så omogen. När jag satte mina första frön i slutet av januari använde jag ekologisk såjord, men nu har jag lärt mig av den läxan. Det verkar som att jord för försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara lite tuffare än så och i fortsättningen kommer jag uteslutande att använda mig av jord fullproppad med oekologiska kemikalier och som helst är lite radioaktiv också.

Tomat. Tidigare år har jag bara odlat den berömda Hårdrockstomaten som alltid ger enorma skördar av små söta röda tomater på över två meter höga och rangliga plantor. Det här året ville jag ha en större tomatskörd med tanke på såstillverkningen och odlar även den gul-svarta Tigrellatomaten och en nästan svart bifftomat som heter Black Elephant. Eftersom tomater är basen i chilisås hoppas jag kunna variera färgen på såserna lite med tomatköttet.

Paprika. Även paprika är en bra komponent i chilisås så jag försökte få upp några plantor Ukrainian Sweet, men de har inte tagit sig något vidare och det känns tveksamt om det blir några paprikor alls tyvärr.

Tobak. Förra året gjorde jag ett försök att odla tobak till snus och sådde vanlig Virginia- och Bondtobak. Alla plantor växte så det knakade och blev över två meter höga, men jag hade inte riktigt kläm på skördeprosessen och de flesta blad var fortfarande halvgröna efter torkning. Gröna blad har tydlugen för mycket klorofyll i sig och lär ge ett väldigt beskt (obrukbart) snus, men man lär så länge man lever.

Jag fick i alla fall ihop några hundra gram tobak som kan vara okej och nu efter snart ett år av lagring är det nog dags att koka en liten experimentomgång snus.

Under tiden övar jag på att göra färdiga snussatser i tryckkokare och smaksätta dem.

Det här året satte jag rejäla tobakssorter mer avsedda för ändamålet som Virginia Gold och Golden Burley, men även Shirazi. Den sistnämnda är egentligen en iransk röktobak och jag har inte läst någonstans att man gör snus av den, så just därför vill ju jag göra det.

	Pottaska med Seth Ry… om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	tobaccohasse om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	grufstugan om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	mikulv om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	Lena Engfeldt om Snusliv del 1.