Snusliv del 2.

Jag bytte ut allt vatten och blandade tobaken med ekologisk havtornsdryck eftersom det verkade lagom genomtänkt, lite spännande och överdrivet hipsteraktigt. Jag hade heller inte hört att någon annan gjort det tidigare.

Det är tämligen välkänt att något av mina plötsliga infall ibland övergår i en stark passion som sedan brinner med intensiv eld ett tag för att sedan slockna tvärt när tålamodet och uthålligheten kastar sitt nyktra och fantasilösa vatten över den. Då och då blossar den falnade glöden upp till eld igen som den ofta gör med ved. Varje gång jag tar mig för att såga upp, klyva och stapla veden från ett vindfällt träd blir allt som har med det att göra det enda som betyder något.

ved-allt-om-huggning-stapling-och-torkning---och-vedeldningens-sjal3160489832995162130.jpg

Jag läser pdf-filer om avverkning på Skogsstyrelsens hemsida trots att det inte är jag som är markägare just vid Grufstugan, jag bläddrar i Lars Myttings bok ‘Ved’ och fastnar i diagram om olika träslags brännvärden, jag googlar fakta om kraftfulla motorsågar jag inte har råd att köpa och jag blir nyförälskad i min handsmidda klyvyxa från Gränsforsbruk. När veden ligger staplad i vedboden glömmer jag bort att jag har en motorsåg i ett hörn längst in i förrådet och Myttings bok får samla damm under sängbordet.

20191110_1457147511488235749293695.jpg

Liknande scenario brukar utspela sig när odlingssäsongen närmar sig och det som började med frön till en sorts chili för några år sedan utökas hela tiden. Jag letar runt på svenska och utländska frösidor och numera blir det 15-20 sorter och jag har även lagt till exotiska grönsaker, paprika, bärbuskar och flera sorters tomater. Jag kokar såser, köper flaskor och ritar etiketter och åker sedan runt med bilen på höstkvällar och lämnar smakprover till vänner som är intresserade.

Andra gånger tar det mycket längre tid än ett år för glöden att bli till eld igen, eller så slocknar den för evigt. Det är förstås omöjligt att veta innan hur det kommer att utveckla sig. fullständigt facit kommer inte förrän dagen jag lägger mig ner i den sörmländska myllan eller i något olåst grovsoprum i förorten och drar min sista suck. Hit hör nog mina planer på att bli fysiker och astronom så att jag kan klura ut hur man färdas genom universum med hjälp av maskhål och att kröka rumtiden.

För tillfället upptas all min fritid av tobaksodlingens och snustillverkningens fängslande och belönande konst. Tydlig belöning och avkastning i någon form verkar för övrigt vara det starkaste incitamentet för att ett infall ska övergå i ett återkommande och permanent intresse. Man får färdig ved, man skördar frukt som blir till sås, man får snus. Sannolikt är det anledningen till att det blivit mer odling än stjärnhimlen och astrofysik för min del.

20191110_1504216176969940478628851.jpg

Hur som helst. Jag upprepade 2017 års försök till tobaksodling det här året och gick från 12 plantor till 23. Det var mycket jobb, men det hade nog kunnat vara aningen mindre med lite bättre planering av skörden. Nästa år siktar jag på runt 70-80 plantor och 15-20 sorters tobak. Och ja, jag har redan mängder av fröer från svenska försäljare och naturligtvis några från ukrainska odlare jag hittat på eBay, men det får jag återkomma till.

20191110_145741128944709821228856.jpg

Årets skörd resulterade i två fulla ganska hårt packade flyttkartonger med tobak. Det lär knappast räcka till en årsförbrukning och eftersom den helst ska stå och lagras något år för smakutvecklingens skull får jag fortsätta att göra snus av köpt tobak och färdiga snussatser. Även det är otroligt roligt och lärorikt och att en dosa gott lössnus nu kostar mig ungefär tio kronor i stället för sextio har sina uppenbara fördelar. Jag har nog inte ens köpt snus sedan början på September när jag tänker efter.

Förra helgen blev en riktig snuskokarhelg, kanske lite mer till min än min familjs stora glädje, men mina snusbröder och snussystrar runt om i landet för hela tiden detta hantverket framåt på alla plan genom gedigen empirisk forskning hemma i stugorna, så plågan för den eventuella omgivning som ännu inte upptäckt tjusningen av munsnusets hela doftspektra blir hela tiden mindre. För några år sedan värmebehandlades tobaksmjölet alltid i ugn vilket gjorde att den distinkta tobaksdoften fyllde hemmet i 36 eller 24 timmar, men sedan kom någon listig jäkel på att man kunde korta ner processen till 4-5 timmar genom att använda tryckkokare. Det har antagligen räddat många äktenskap, men snusmänniskor slutar aldrig att finslipa konsten, så någon klurade också ut att doften kunde minskas ytterligare om man inneslöt tobaken i en stekpåse. Snuskokandet blir väl fortfarande inte helt doftfritt, men skillnaden är så stor att åtminstone min familj nästan helt har slutat skrika på mig när jag bakar snus.

Jag älskar Kungssnus tobak och snusatser och använder enbart deras produkter. Det beror till lika delar på att det är den enda leverantör i Sverige som uteslutande saluför riktig kvalitetstobak eftersom de själva är kräsna och riktiga finsmakare och dessutom är människorna som jobbar där oöverträffat ödmjuka, trevliga och kärleksfulla. Först satte jag igång en av deras färdiga snussatser som heter ‘Ragnarrök’ i tryckkokaren hemma.

20191110_145529431606331284327258.jpg

I jakten på det mest fantastiska snuset bytte jag ut allt vatten i receptet och blandade i stället tobaksmjölet med två flaskor av Ballast Points imperial stout ‘Peanut victory at sea’ från Systembolagets beställningssortiment. Det kändes nyskapande att hälla i dyr, svåråtkomlig jordnötssmörsöl. (Med facit i hand skulle jag nog ha hållit mig till vanligt vatten och druckit ölen i stället eftersom jag ännu inte kunnat notera någon inverkan på snuset överhuvudtaget från dem.)

Min far var bortrest denna helg, så när jag ändå skulle gå över till hans lägenhet och vattna blommorna slängde jag in en snussats med namnet ‘Medusa’ i ugnen där också. Den lät jag dock bli att mixtra med vätskan i. När Ragnarröken puttrat klart hemma efter ungefär fyra timmar delade jag upp den i två halvor innan jag körde den i hushållsassistenten.

20191110_145342987669130657982382.jpg

En mer naturell med ytterligare lite öl och en med ‘Ormingeginen’. ‘Ormingeginen’ görs av AB Svenska Sprit som tillverkar högkvalitativ premiumsprit i ganska liten skala och vars grundare Lars Taavola jag är lite bekant med. Deras produkter måste beställas hos Systembolaget, men det är ett nästan obefintligt omak och helt klart värt mödan. Nu står de färdiga varianterna av ‘Ragnarrök’ i kylskåpet för att lagras ett par veckor.

20191109_0721135191140623190495608.jpg

När ‘Medusan’ i faderns ugn var färdig efter 24 timmar lät jag den förbli enligt manualen och tillsatte bara mer vätska, men nu var jag uppe i varv och ville göra mer snus. Jag struntade i att den tobak jag skördat i år var långt ifrån färdiglagrad och malde lite av alla tre sorter till mjöl. Golden Burley och Virginia Gold som är två av de vanligaste sorterna till snus, samt den iranska röktobaken Shirazi som tillhör orientalsläktet. Orientaltobak som Shirazi eller den populära sorten Prilep från Makedonien har en helt annan smak som är ganska söt och kraftig. (Det blev tydligt att den lätt tar över om man har i för mycket av den och de 29% jag hade i var definitivt i överkant. Särskilt om man vill ge snuset smak av något annat som jag hade tänkt, men det visste jag inte innan.)

Jag bytte ut allt vatten och blandade tobaken med ekologisk havtornsdryck eftersom det verkade lagom genomtänkt, lite spännande och överdrivet hipsteraktigt. Jag hade heller inte hört att någon annan gjort det tidigare. När tobaken värmebehandlats i tryckkokaren delades jag upp den i tre delar. En lät jag vara naturell och de andra två smaksatte jag med sprit.

20191109_0722305094700706223324587.jpg

Den första med den godaste punsch jag smakat, även den från AB Svenska sprit.

20191109_0722506576683488807581989.jpg

Den sista tredjedelen pimpade jag med rom jag fått från en annan Björn jag känner. Den romen är helt unik och kommer från hans alldeles eget fat han grävde ner i Panama för några år sedan och är döpt till ‘Starbear’. Förutom att vara väldigt generös är min namne också Nackas trevligaste bensinmacksföreståndare och en av munskänkarna när jag experimenterar med nya chilisås.

Nu har jag ungefär sex och ett halvt kilo färdigt snus i kylskåpet vilket borde räcka åtminstone till februari nästa år. Det kunde vara nog i en och annans ögon, men idag måste jag faktiskt göra mer snus eftersom jag aldrig har provat att använda kaliumkarbonat som soda i stället för natriumkarbonat som är det vanligaste numera. Kaliumkarbonat kallas också pottaska och är den äldre varianten av soda i snus. Det tillverkades ute i stugorna förr genom att man lade aska från eldad björkved i vatten i en kruka över natten, silade bort grövre bitar och sedan kokade bort vätskan i det som var kvar. I botten på grytan hade man nu kaliumkarbonat.

20191110_1500117066294921589261636.jpg

Det är så klart enklare att köpa hem det som färdig produkt numera vilket jag har gjort, men naturligtvis gav det mig också ännu en idé som bara måste provas omgående. Det är därför det står en hink med björkaska i köket nu.

Snusliv del 1.

Tusen tack för tilltron och intresset, jag ber om ursäkt om jag gjort någon besviken. Men jag har haft jävligt roligt och skrattat mycket, så tack Marko för din underbara humor och en alldeles för bra reklamkampanj för en produkt som inte ens finns.

Ni som följer mig på den här bloggen känner ju till att jag tycker om att försöka odla olika saker vid Grufstugan, torpet jag och min fru arrenderar. Chili, tomater och sedan förra året även tobak för egen snustillverkning. Fjolårets tobaksodling bestod endast av 12 plantor som bara gav tobak till knappt tre kilo snus. Inte mycket om man lassar in en dosa om dagen som jag gör vilket blir ungefär 18 kilo snus om året, men man måste börja någonstans. Några av mina vänner undrade om de kunde få smaka det hemmagjorda resultatet och eftersom de flesta var portionssnusare köpte jag ett litet kit och framställde några portionsprillor av mitt första och andra egenodlade och tillverkade snus, ‘Grufstugans no.1’ och ‘Rövstugan’. ‘Rövstugan’ var ett experiment på skoj av dåligt torkat tobak som märkligt nog råkade bli riktigt lyckat.

En av dem som fick några prillor av varje sort för provsmakning var en folkkär och välkänd artist med enormt många följare i sociala medier som jag känner sedan länge, och utan att jag hade en aning om vad som komma skulle lanserade han en kampanj många skulle drömma om för mina trevande försök att tillverka snus av egenodlad tobak. I två inlägg i filmformat och en livesändning på Instagram kablades avsmakning av ‘Grufstugans no.1’ och ‘Rövstugan’ ut och visades långt över 100000 gånger. Väldigt roligt, men också lite genant om man inte är van vid sådan uppmärksamhet.

Den här bloggen hade inte ens något nyskrivet att bjuda på, men trafiken till den ökade med monstruösa 809% och jag överöstes av privata meddelanden från snusentusiaster i hela landet som ville köpa eller provsmaka mitt snus. Tyvärr finns det lagar och regler om tillstånd och beskattning för den som vill sälja tobaksprodukter i Sverige och även om jag alltid försöker vara snäll om jag kan och gärna hade bjudit alla trevliga okända människor på smakprov är den lilla mängd snus jag har tillverkat för eget bruk så gott som slut redan.

Jag har nog möjligen också framstått som en van och rutinerad hemmakokare av snus, men är i jämförelse med många andra jag känner från snusgrupper på Facebook och i verkliga livet rena rama nybörjaren. Det antal snuskok jag hittills gjort hemma på egenodlad tobak eller färdigt tobaksmjöl jag köpt från Kungssnus är färre än andra gör på en vecka, så jag har mycket kvar att lära om smaksättning och konsistens med mera. Det lilla jag tycker mig ha förstått är dock att tillsättning av en liten mängd alkohol i någon form, t.ex. rom eller vodka faktiskt förvandlar tobakens smaker helt så att de går åt ett håll jag själv tycker om i snus.

Tusen tack för tilltron och intresset, jag ber om ursäkt om jag gjort någon besviken. Men jag har haft jävligt roligt och skrattat mycket, så tack Marko för din underbara humor och en alldeles för bra reklamkampanj för en produkt som inte ens finns.

Gruvliv del 27.

Jag vet egentligen alldeles för lite om tobak för att ha en aning om vad jag håller på med och jag gör därför som vanligt i tillvaron; går helt ovetenskapligt på vanlig hederlig känsla och feeling.

20190908_1243443561751096860604210.jpg

Som en och annan kanske har noterat upptar tobak och snus det mesta av min fritid just nu. Dels är det ju skördetid för den tobak jag odlar själv, men mitt intresse för att koka snus blomstrar ytterligare efter snusträffen hos Kungssnus i småländska Åfors förra helgen där jag fick umgås med andra snusmänniskor och tobaksodlare.

Eftersom jag inte hunnit göra eget snus särskilt många gånger är hela processen ett outforskat universum fullt av överraskningar. I förra inlägget skrev jag om ”Rövstugan”, ett snus gjort mest på skoj av förra årets dåligt torkade Virginiatobak. Nästan alla säger att det bara är att kasta tobaken eftersom den innehåller massa klorofyll vilket gör snuset beskt, men om den ändå skulle kasseras kunde jag ju lika gärna göra snus av den så att jag fick känna skillnaden i smak själv?

20190908_131548520475570630866849.jpg

Märkligt nog blev det ett riktigt gott snus när det stått till sig i kylskåpet några dagar och det skulle ju inte kunna hända? Smaken är mycket rund och lite söt, antagligen av den lilla skvätt ljus rom jag löste upp natriumkarbonatet i. Den enda övriga ingrediensen som kan ha gett smak var grundaromen från Kungssnus som jag blandade ner i stället för ren glycerol och propylenglykol. Det skall bli intressant att se om den här oväntade bragden går att upprepa med resterande gröntorkad tobak.

20190907_1349383101972621572061129.jpg

Nu i helgen har jag kokat mer snus, men på färdigt tobaksmjöl som jag har köpt. Det är alltid bra med övning och dessutom ville jag prova en tobakssort som heter Prilep då jag tänkt odla den själv nästa år. Jag vet egentligen alldeles för lite om tobak för att ha en aning om vad jag håller på med och gör därför som vanligt i tillvaron; går helt ovetenskapligt på vanlig hederlig känsla och feeling.

20190907_0832404380068313561673548.jpg

Makedonien känns som ett otroligt exotiskt land för en gammal öststatsvurmare som mig och när jag kommit till ”Institutionen för genetik” i beskrivningen var jag redan såld.

Förutom bladmjöl av Prilep använde jag bladmjöl av Burley och stjälkmjöl av Virginia. Det mesta av snuset behöll jag utan smaksättning, men i en liten del droppade jag i essens av cederträ. Vid det obligatoriska provsmaket innan snuset åkte in i kylskåpet för att mogna till sig några veckor kunde jag redan konstatera en kraftfull och god smak av ren tobak, nästan lite åt cigarrhållet. Även den här batchen lär bli ett gott snus och det känns allt mer otänkbart att någonsin återgå till köpt snus som är mycket dyrare, mer frätigt för läppen och smakar mindre.

20190828_1640287576376733448104131.jpg

Gällande övrigt vid Grufstugan går det inte jättebra. Tomaterna är hårt ansatta av horder med äckliga bärfisar. Jag har aldrig varit med om det förut och är trött i fingrarna av att ha klämt ihjäl hundratals. Dessutom vägrar chilin fortfarande mogna klart så det känns osäkert om det blir någon skörd alls i år tyvärr.

20190904_1508368923111545082076193.jpg

Men torparlivets allra största bajsmacka var ändå att jag nu i veckan upptäckte att någon gjort inbrott i förrådet. Först blev jag alldeles kall i en sekund, sedan orolig och besviken innan vreden började koka i blodet. Man får så klart inte gå runt beväpnad hur som helst ens på landsbygden, men av en slump råkar jag samla på teleskopbatonger. Jag har länge bara haft en enda i min samling och med samlarobjektet i högsta hugg sökte jag av alla skrymslen och vrår både inne och ute. Naturligtvis var tjuvarna borta en onsdag mitt på dagen och hade antagligen varit det sedan någon mörk natt helgen innan.

20190904_150852423196086635290330.jpg

Eftersom jag gärna bejakar en och annan fördom gissade jag att någon baltisk stöldliga hade varit i farten, men brytmärkena på hänglåset var mer en rispa och innan gärningsmannen/gärningsmännen lyckades bända av den 50 år gamla låsbygeln hade det gjorts tafatta försök att hacka sig runt den. Det såg mer ut som en undernärd hackspett hade varit i farten, antagligen en i tonårsåldern. Den hypotesen stärktes av att ingenting var stulet. Motorsåg, gräsklippare, verktyg, ALLT var orört. Säkerligen tonåringar ute efter alkohol alltså, men eftersom jag är rätt törstig själv finns det sällan något kvar att dricka när jag lämnar torpet. Efter att ha processat detaljerna något dygn känner jag mig nu ganska säker på att det är några av alla de deprimerade och missnöjda antroposofungar som finns i stora antal runt Gnesta och Järna. Uppväxta i en tillvaro utan skratt och humor och med enbart leksaker av trä och kottar kommer naturligtvis någon sorts revolt någon gång. Dock kommer jag att kräva dem på 89 spänn för en ny låsbygel om jag träffar på dem i framtiden.

Gruvliv del 26.

Det är snart fyra år sedan jag och min fru fick möjlighet att arrendera det lilla torpet Gruvstugan strax utanför Gnesta. Hyran var låg och därmed en överkomlig extrautgift, säkerligen beroende på att lyxtillval som elektricitet och rinnande vatten saknades. Men att få ha ett ställe som inte var storstad, grannar och ljud och tanken på att leva ett enkelt, mer gammaldags liv till och från lockade mer än det avskräckte. Som deltidstorpare skulle man också kunna försöka odla lite saker, något jag trevande försökt i liten skala på vår balkong hemma i lägenheten.

20190824_2201503293850225499364077.jpg

Jag har aldrig strävat efter att prova nya saker hela tiden och om jag skrivit i en jobbansökan att jag anser förändring vara spännande någon gång har jag inte varit riktigt ärlig. Men nu med tillgång till nästan oändliga odlingsmarker började jag tänka om. Det kändes omedelbart spännande att lära sig nya saker om växter, jord och näring, att såga upp stora vindfällda granar och hugga dem till ved, gräva ut nya trädgårdsland och plantera buskar. Hur man bäst hanterar varje nytt års och varje ny säsongs skillnader i nederbörd, temperatur eller soltimmar med tanke på det man sått har jag dock inte klurat ut ännu.

20180902_1509353066763513908078615.jpg

Förra årets fantastiska chiliskörd resulterade i att jag började koka starka såser, och eftersom några blev rätt bra öste jag på med ännu fler chilisorter i våras. Givetvis blev den här sommaren inte alls lik den i fjol med medelhavshetta och stekande sol. Några veckor var visserligen varma, men ofta skymdes solen av moln. Det blev ändå lika torrt som vanligt i krukor och rabatter och bevattningsproblemet återkom, men det gör det väl alltid när man saknar vattenledning till tomten. Att ta tillvara på det regn som ändå borde komma kändes avgörande så jag satte upp fler hängrännor på hustaken. Bara det var något helt nytt och antagligen bland det mest händiga jag någonsin gjort. Jag investerade i fler 200-liters tunnor, men eftersom det knappt regnade alls vid Grufstugan under juni och juli var tunnorna lika tomma när man kom till stugan som de varit när man lämnade den senast. Det blev alltså en hel del av det gamla vanliga slitet och släpandet på tunga vattendunkar.

Framåt Augusti föll regnet till slut och nu nästan dagligen i stället, men nyttan med överfulla tunnor är liten när ingenting behöver vattnas längre och bristen på sol gjorde att inga frukter eller grönsaker mognade. Tomat- och chiliplantorna står fortfarande fulla av gröna frukter och i desperat längtan efter solens strålar.

Den stora glädjen har i stället varit tobaken som växer lika snabbt och bra detta andra år. Förra året kände jag inte till att det fanns någon annan tobak än den Virginia och bondtobak man hittar bland de vanliga trädgårdsfröerna på Plantagen eller Blomsterlandet. Dessutom lyckades jag inte särskilt bra med att torka de blad jag skördade så det mesta förblev grönt och fullt av den beska klorofyll expertisen säger gör tobaken helt obrukbar.

En liten mängd anständig tobak jag lyckades trots allt få fram och det räckte till ett kilo av mitt första helt egna snus. Gjort från tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Det kändes stort, lite som att ta studenten, gifta sig eller få barn. Jag avstår naturligtvis helt från att rangordna dessa milstolpar.

20190829_2154216929452629573447036.jpg

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och jag tycker faktiskt inte att den är så hemsk även om den behöver mogna några dagar till i kylskåpet.

Jag har också hunnit lära mig att det finns många sorters tobaksfrö helt avsedda för framställning av tobak till snus och cigaretter. Det här året provade jag Golden Burley, Virginia Gold och Shirazi. De två förstnämnda är vanliga i snus, den tredje sorten kunde jag inte motstå eftersom den beskrevs som en ”iransk röktobak”. Jag fick bilder av svartmuskiga män med tekoppar som högljutt diskuterade och gestikulerade samtidigt som de rökte hemrullade, filterlösa cigaretter på något café i Iran. Den känslan vill jag försöka göra snus av.

Möjligen är det bristen på sol som gör att mina blad inte vill skifta färg till gult trots att de sedan länge varit både stora, tjocka och spröda. De känns redo att skörda helt enkelt. Som tur är har jag börjat förstå lite av den magi som kallas ”colour curing”, eller ”färgkurering” och att det antagligen är något helt avgörande för att mina tobaksblad skall göra sig av med klorofyllet i bladen. Man verkar kunna få tobak i nästan alla stadier att gulna snabbt om man lägger dem i högar inrullade i filtar i några dagar, men precis som alla andra moment inom tobaksodlingen är även detta mycket tidskrävande. Bladen måste luftas och roteras så gott som dagligen för att förhindra att mögel uppstår.

0_20190824_1727355133640516563189402.jpg

1_20190824_1728057931492533807951618.jpg

I våras städade jag ur loftet på uthuset intill stugan för att kunna använda det till att torka tobaken i stället för på vinden inne i själva stugan. Loftet verkar ha bra luftgenomströmning från naturliga glipor och skavanker i väggarna och värmen stannar kvar efter en solig dag. Luftfuktigheten är också viktig säger de som vet, möjligen är den för hög där efter alla regniga dagar, men det får tiden utvisa.

Det ser i alla fall vackert ut där nu och det doftar gemytligt av tobak. Nästa år när mina blad fått mogna och utveckla sina smaker i källaren hemma i förorten kan jag förhoppningsvis stoltsera med en större mängd tobak att göra Grufstugans no.2 av.

Gruvliv del 25.

Här återges äntligen hela den ocensurerade historien om den stupfulla trädgårdsmaskinsreparatören och den missunnsamma vattensnåljåpen och Stockholmshataren på Gnestas enda bilverkstad.

Jag måste alltid göra listor för att få saker gjorda. Ibland skriver jag dem på papper, kanske baksidan av ett öppnat kuvert jag lagt i en hög i köket i stället för att slänga det direkt, men eftersom jag också vill försöka hänga med i samtiden händer det att jag också skriver i Samsung Notes, det praktiska lilla anteckningsverktyget som finns i min telefon.

Där har jag bland annat en lista över mat som skall inhandlas, en annan över odlingsrelaterade saker och ett flertal listor över viktiga saker jag verkligen måste ta tag i. Som att boka service på bilen eller ringa försäkringsbolag och banker. De listorna är mina hatlistor eftersom jag har svårt för att prata om allvarliga saker med vuxna människor på myndigheter och företag. Jag känner mig alltid bortkommen och underlägsen när andra vet mer om det vi pratar om än jag själv gör.

Vid Grufstugan finns det alltid mycket som måste eller åtminstone borde göras och en sådan lista kan ofta komponeras när man väl är på plats. Vissa dagar väljer jag bara ut de roliga sakerna, som att hugga ved, och gör dem först. På så sätt återstår endast tråkiga saker om motivationen skulle råka tryta.

Andra gånger bestämmer jag mig för att vara lite vuxen och gör de tråkiga sakerna först. Jag blir min egen förälder som säger åt mig själv att äta upp min äckliga mat om jag vill ha efterrätt så att säga.

20190702_1353011848179131642722811.jpg

Igår var jag ensam hela dagen vid stugan, så kvällen innan gjorde jag en ganska lång lista och lovade mig själv att följa den helt i ordning uppifrån och ner, oavsett vad jag egentligen kände inför göromålet som stod näst på tur.

Det finns en anledning till att första punkten på listan, att hämta vatten, måste göras direkt när man vaknar. Grufstugan saknar ju rinnande vatten och även om regntunnorna liksom hängrännorna ovanför dem blir fler för varje år fylls de alltför sällan på. Området kring Grufstugan som heter Mälby verkar vara någon slags nederbördsfri zon, i alla fall under sommarhalvåret. Igår när jag var inne i Gnesta och handlade började regnet till exempel vräka ner, men så fort jag lämnade rondellen utanför stan och svängde in på väg 224 mot stugan regnade det inte längre och solen sken som vanligt. Den brunn som finns på tomten innehåller vatten man inte gärna dricker av, men kan vattna med. Tyvärr sinar den fort eftersom den är grundare än vi först trodde. Alltså måste man hämta vatten till disk, matlagning och även vattning, i dunkar från någon närliggande bensinstation. Vid Circle K-macken är det ofta mycket folk så det blir jobbigt att stå vid deras kran och fylla på tolv stora dunkar om sammanlagt 270 liter samtidigt som ortsborna suckar och väntar på sin tur. Dessutom är skåpet till vattenkranen försedd med hänglås när macken är stängd, så udda tider funkar inte heller.

Förra året uppfördes dock en obemannad bensinpump med både vatten och luft tillgängliga dygnet runt alldeles intill. Där är det aldrig kö så jag började fylla mina dunkar där i stället. En förmiddag tog vattnet plötsligt slut. Jag kliade mig fundersamt i skägget men ställde sakta in de dunkar jag ännu inte fyllt på i bilen igen. Då hördes ett knäppande ljud från kranen och när jag vred på den fanns det vatten igen. Jag hämtade en dunk och fortsatte fylla den, men så sinade vattnet åter. Intill macken ligger en bilverkstad som antagligen har hand om underhållet för de obemannade pumparna och genom ett solskyddsmörkat fönster anande jag någon som tittade på mig. Någon med makt över huvudkranen som jävlades med mig? Det kan eventuellt ha varit menat som ett skämt, men eftersom det var en torr sommar i fjol och mycket prat om vattenbrist och jag alltid utgår från att människor på mindre orter är missunnsamma och trångsynta Stockholmshatare fylldes jag av olustkänslor.

Sannolikt är vattnet i kranen inte privat utan kommunalt och vi kan inte slösa vatten med vattenspridare eller pool på torpets tomt eftersom vi inte har något kommunalt vatten. Jag stöttar dessutom orten genom att betala för att lämna saker på återvinningsstationen, tankar på mackarna äter på de matställen som finns och handlar i butikerna där under uppskattningsvis 50-60 dagar varje år. Men efter den här hemska behandlingen hämtar jag bara vatten sent på kvällen, om jag råkar vara tillräckligt nykter för att köra bil, men mer vanligen under så tidig morgon att de Stockholmshatande bilmekanikerna ännu inte hunnit vakna.

Ihop med första punkten står det också ”kratta backen” vilket är ett evigt skitgöra. Den två hundra meter korta lilla skogsväg som leder in bland träden från väg 224 och fram till Grufstugan inleds med först en liten backe som knappt går att ta sig uppför om det är vinter och snö, vår och lera, eller höst och nedfallna löv. Sedan kommer en längre brantare backe som knappt går att ta sig uppför alls, oavsett årstid. I alla fall inte med en framhjulsdriven Volvo V70 lastad med 270 kilo vatten, säckar med planteringsjord, eller bara en liten familj med matvaror och två katter i bur. Gruset i backen sprätter runt när jag gasar på för fullt och efter två eller tre gånger måste man jämna till backen med kratta för att bilen ska kunna ta sig över krönet nästa gång. Andra som besöker oss glider långsamt upp i sina bakhjulsdrivna eller fyrhjulsdrivna bilar och flinar lite elakt. Det får helt enkelt bli en mer lantligt anpassad bil nästa gång, någon jeepaktig variant som våra Gnestagrannar Per Morberg och Leif GW Pehrsson eller bonden vi arrenderar torpet av har.

Väl framme vid stugan var det dags att tömma över de dunkar jag i skydd av den tidiga morgontimmen hämtat i tomma regntunnor. Det är inget dåligt substitut för gymmet att bära runt på tjugo och tjugofemlitersdunkar på en kuperad skogstomt.

Sedan favoritsysslan, tömning av utedassets uppsamlingskärl, eller bajstunnan som vi brukar säga. Enligt moderna paragrafer hos länsstyrelsen och liknande institutioner får man säkert inte göra som man gjorde förr och bara gräva ner sina restprodukter i en grop hursomhelst, men så har man gjort de första 13940 åren av de 14000 människor befolkat Sverige. I det avseendet är vi kriminella rebeller. Jag väljer bara ut ett ställe i skogen där jag tror att jag inte grävt nyligen och gräver. Det är inte helt lätt eftersom den närliggande skogen var åkermark fram till för ungefär sjuttio år sedan och därför består av hård och tung blålera som fastnar på spaden redan efter några grävtag. Det här är som sagt ingen syssla jag utför visslande med ett leende på läpparna, det är bara vad det är. Men även om det troligtvis är en illegal handling är det i grund och botten en del av ett naturligt kretslopp. Tunnans innehåll blir mat för insekter som sedan antingen äter upp mina plantor eller blir mat åt större djur som äter upp mina plantor så att jag ilsket måste skynda iväg och sätta mig på dasset för att i lugn och ro komma på ett bra sätt att ta kål på djuren jag fött upp.

20190630_1931055013117049139869439.jpg

Nästa projekt, att bära tunga stubbar är inte heller någon favoritsyssla, men det beror enbart på att det är så fysiskt ansträngande. Kvällen innan hade jag i alla fall roligt när jag kapade upp en fullstor gran som blåst omkull under våren i lagom bitar.

I arrendekontraktet står det att vi har rätt att ta vara på nedblåsta träd, men tyvärr har motorsågen varit obrukbar sedan förra sommaren eftersom det problemet stod på den besvärliga listan av saker som innebär kontakt med okända människor. För någon månad sedan när även gräsklipparen gav upp efter att jag hunnit klippa hälften av tomtens halvmeterlånga gräs fanns det ingen återvändo längre. Jag letade intensivt på internet efter reparatörer av trädgårdsredskap som inte hade kötid på två månader eller mer. Till slut hittade jag ett ställe i en av Stockholms förorter som kunde göra jobbet på en vecka. Det hann gå några dagar då jag frustande av ångest hela tiden hittade på nya anledningar till att det inte kunde bli av just den dagen heller, men lyckades till slut finna mod och en hyfsat vuxen dagsform.

När jag klev in med mina maskiner i företagets verkstadsdel en fredag förmiddag möttes jag av en ung kille som såg lite sliten ut. Han pratade med en sorts söderdialekt jag nästan bara hört hos den gamla stammens haschrökande Hammarbysuportrar av Kenta och Stoffe-typ, de som brukade hålla till längst upp i ena hörnet på gamla Söderstadions norra ståplats. När vi diskuterat mina önskemål en stund noterade jag en skarp, nästan industriell doft. Möjligen kanske något lösningsmedel, eller olja tänkte jag? Sen insåg jag att lukten i själva verket kom från verkstadsarbetaren och med stor säkerhet var gårdagens fylla som trängde ut genom porerna på en oduschad kropp. Nu även lite uppblandad med några nyligen intagna återställare. Han var rejält dragen, så tydligen får man fortfarande vara full på jobbet inom vissa yrkesgrupper, men han var också utomordentligt trevlig även om han fick anstränga sig lite när han siktade med fingret mot tangentbordet för skriva in arbetsordern. En vecka senare var jobbet gjort och glädjande nog lite billigare än förväntat. Med hjälp av hans flinka och yrkesskickliga fingrar och att han dessutom tagit sig tid att leta upp en begagnad men nyslipad och välfungerande sågkedja.

Granens nu yxvänliga bitar lastade jag i stora bärkassar från Biltema och bar under flämtande och stönande genom skogens torra och knöliga myrmark upp till huggkubben vid uthuset. Eftersom jag tycker om ved som är snygg och estetisk, men kanske framför allt för att jag behövde vila ofta satte jag mig ner och borstade bort den skäggiga laven på stubbarna med en stålborste mellan vändorna. När jag var klar svajade mitt fokus och min disciplinerade lista höll på att spricka. Klockan var bara 08:35 och jag hade redan fått en del gjort, så nu blev jag intresserad av högen med rötter från körsbärsträd min fru grävt upp ur gräsmattan några dagar tidigare. Rötterna var stora som grenar och träet var vackert snirkligt och alldeles gyllene i färgen. Kunde jag möjligen bli en man som snidade vackra saker av rötter också? För några år sedan gjorde jag några försök med att skulptera morötter, gurkor och mandariner?

Jag lyckades besinna mig och tvingade mig själv att minnas hur viktigt det är för sådana som mig att hålla sig hårt till listor.

Uppgiften med eldplatsen var enkel. I utkanten av tomten finns en förskräckligt ful pergola av pallock som jag och kompisen Dennis spikade ihop under det första året vi hade stugan. Den leder ner till en avskild plats med en enkel eldstad och några rostiga trädgårdsmöbler. Det har hänt att vi suttit där och eldat några sommarkvällar, men man får alltid mycket rök i ögonen och det känns lite nervöst att ha en öppen eld så nära gamla byggnader av trä. Särskilt som vi inte har någon vidare tillgång till vatten att släcka bränder med. Nu hade i alla fall min fru kört ett varv med gräsklipparen där och samtidigt råkat göra konfetti av en gammal dagstidning väl gömd under det högväxta gräset. Jobbet bestod bara av att räfsa bort så mycket papper som möjligt och sedan klippa till kanterna runt eldplatsen där gräsklipparen inte kommit åt. Men en avprickad punkt på listan är en avprickad punkt på listan.

Dags för projektet med husets oexploaterade gavel, den som bara har några timmars morgonsol. Tidigare år har jag haft någon enstaka tomatplanta i hörnet närmast framsidan, resten har tagits över av ogräs, stora stenar, kvickrot och en meningslös buske av okänd art som bara ger skydd åt vinbärssnäckor, spindlar och tvestjärtar. Nu skulle hela sidan bli plats för svartvinbärsbuskar. Det blev väldigt mycket klippande, sågande, slitande och ryckande för att bli av med buskar och rötter. Dessutom låg enorma stenbumlingar gömda under den torra näringsfattiga lerjorden och dem fick jag bryta och baxa upp med mitt fina järnspett. Har man inte haft ett spett förut förstår man nog inte att man alltid har saknat ett sådant. Jag fick mitt första spett i födelsedagspresent av min förstående fru förra året och kan uppriktigt säga att det är den bästa present jag fått. Jag vill inte ens minnas mina år utan spett längre och om jag gör det är det med en rysning.

Klockan var väl runt 11.00 vid det här laget och jag försökte komma på någon bra ursäkt för att åka in till Gnesta. Kunde jag bara komma på något jag verkligen behövde skulle mina trötta armar och min genomsvettiga rygg samtidigt få lite vila. Jag tänkte att mer plantjord till svartvinbärsbuskarna och ett riktigt bra snöre att hänga upp tobak på vore bra, även om jag hade lite jord och tobaken nog inte skulle kunna skördas förrän framåt Augusti. Om jag händelsevis råkade passera Systembolaget på vägen kunde jag ju passa på att handla några öl också eftersom det var helt slut på dylika i stugans skafferi.

Jag hade jobbat hårt halva dagen enbart på kolsyrat vatten och viljestyrka, så när jag kom hem igen kände jag hur kroppen värkte av kroppsarbete. Eftersom jag var så utmattad att jag inte ens orkade gå till medicinskåpet för att se om det fanns några Alvedon kvar i burken där, nödgades jag genast dricka några öl och till dem ett par kokta wienerkorvar med bröd. Med nyvunna krafter kom sedan svartvinbärsbuskarna enkelt på plats.

FÖRE

EFTER

Nu var tiden inne för att ge sig på Sisyfosprojektet med att rensa upp bland bråten på uteloftet så att årets tobaksskörd kunde hänga någonstans där den inte ockuperade en hel övervåning i själva boningsstugan.

Brädor hivades ner för att kasseras eller sparas och sorteras för framtida bruk och damm från gammalt hö, årtionden av getingbon och tidigare generationers samlade och lätt förmultnade bohag yrde genom luften. Det blev enorma högar och jag kunde inte komma på något bra sätt att få ner det från loftet utan att täcka hela tomten och alla mina nysågade vedstubbar med skräpet.

Det slog mig att jag kanske kunde borsta ner allt i det lilla hörn av loftet som har en liten nedsänkning mellan två balkar och sedan täcka över det med gamla flyttkartonger och några glanslackerade hyllplan från ett skåp jag nyligen haft sönder när jag försökte flytta det?

Det gamla knepet med att sopa saker under mattan visade sig fortfarande fungera utmärkt och när nästa hyresgäst en dag tar över Grufstugan kommer denne kanske att finna en riklig kulturhistorisk skatt av torkade växter och damm från 1950-talet och framåt i en tidskapsel av wellpapp och lackerade delar till ett omodernt Ikeaskåp.

Det som är kvar att göra för att man enkelt skall kunna torka tobak på loftet är att bygga ett litet nät av hållfasta språngbrädor mellan balkarna över den öppna delen, men till det behöver jag hjälp av någon smartare än mig själv. Alltså väntar jag till min vän Peter kommer på besök i helgen. Han har över hundra universitetspoäng i filosofi och idéhistoria, så tillsammans borde vi nog kunna hitta den ingenjörsmässigt bästa lösningen.

Uppröjningen av loftet drog ut en del på tiden trots att jag fuskade. Antagligen till viss del beroende på att jag blev så törstig av dammet att jag tvingades öka takten på öldrickandet, och när jag också hämtat 200 liter vatten ur brunnen med tunga, skvalpande hinkar och sedan vattnat all växtlighet sinade krafterna helt.

Men det är inte alltid så många punkter på en ansträngande arbetslista blir gjorda på en och samma dag, så att punkten med vedhuggning fick skjutas upp är inte hela världen. Nu har jag faktiskt något att se fram mot, en lista som börjar med det roligaste.

Gruvliv del 24.

När jag satte mina första frön i slutet av januari använde jag ekologisk såjord, men nu har jag lärt mig av den läxan. Det verkar som att jord för försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara lite tuffare än så och i fortsättningen kommer jag uteslutande att använda mig av jord fullproppad med oekologiska kemikalier och som helst är lite radioaktiv också.

Äntlingen semester och i år en ganska lång sådan. Det känns skönt att inte behöva infinna sig på brevbärarkontoret på sex hela veckor trots att både omklädningsrummet och lunchrummet är ganska nymålade för första gången på flera decennier och att arbetsplatsen kryllar av hoppfulla och entusiastiska ungdomar som provar på det spännande arbetet i statlig tjänst.

Att ibland behöva jobba längre dagar än schemat anger under året kan givetvis kännas som en av nackdelarna med brevbäraryrket, men framåt sommaren när man inventerar saldot över inarbetade komptimmar känns det inte så dumt.

20190608_1243587794647413110871318.jpg

Under hösten skördade jag frukterna av frukterna jag skördat genom att experimentera lite med tillverkning av chilisås. Jag har odlat chili i några år nu och verkar faktiskt ha lärt mig ett och annat på vägen. De första årens klena skördar blir numera rätt så rikliga. Även om jag fortfarande odlar mest för odlandets skull, för den alltid lika överväldigande magin i att små, små frön blir till plantor, är det kul att kunna använda slutresultatet också. Det mesta av såsproduktionen gav jag bort till en testpanel bestående av människor som uppskattar både hetta och smak. I år vill jag försöka göra ännu bättre chilisåser och ett mål var att såserna enbart skulle bestå av egenodlade ingredienser.

20190614_0607317646203437097110443.jpg

Det kommer visserligen att skita sig eftersom jag glömde att sätta helt vanlig gul lök, men vid Grufstugan växer i alla fall vitlök, paprika, gurka och flera sorters tomater och hemma i lådor på balkongen finns fänkål, senapskål (det som fånigt nog brukar kallas ruccola i våra tv-kocktider trots att det finns ett utmärkt svenskt namn) och landets kanske spinkigaste blekselleri.

Chilifrukt. Naturligtvis måste man fortsätta odla sina säkra kort som Hot Lemon och Aji Pineapple, men det är också roligt att testa nya sorter. I år blev det flera. Dorset Naga, Apocalypse Scorpion Chocolate, Borg 9 Chocolate, Aji Ahuachapáu, Aji Russian, Abchazskij Ostruyi, Bengle Naga Peach och Aji Mango bland annat.

img_29994226378820374274677.jpg

Tyvärr hade jag lite problem med några sorter som aldrig tog sig eftersom de blev svårt angripna av skadedjur redan under försådden i garderoben hemma i min sons rum. Bland annat överlevde inget exemplar av Big Yellow Mama och Peter Pepper. Den sistnämnda försökte jag dock enbart odla eftersom den lär se ut som en penis och jag är precis så omogen. När jag satte mina första frön i slutet av januari använde jag ekologisk såjord, men nu har jag lärt mig av den läxan. Det verkar som att jord för försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara lite tuffare än så och i fortsättningen kommer jag uteslutande att använda mig av jord fullproppad med oekologiska kemikalier och som helst är lite radioaktiv också.

Tomat. Tidigare år har jag bara odlat den berömda Hårdrockstomaten som alltid ger enorma skördar av små söta röda tomater på över två meter höga och rangliga plantor. Det här året ville jag ha en större tomatskörd med tanke på såstillverkningen och odlar även den gul-svarta Tigrellatomaten och en nästan svart bifftomat som heter Black Elephant. Eftersom tomater är basen i chilisås hoppas jag kunna variera färgen på såserna lite med tomatköttet.

Paprika. Även paprika är en bra komponent i chilisås så jag försökte få upp några plantor Ukrainian Sweet, men de har inte tagit sig något vidare och det känns tveksamt om det blir några paprikor alls tyvärr.

Tobak. Förra året gjorde jag ett försök att odla tobak till snus och sådde vanlig Virginia- och Bondtobak. Alla plantor växte så det knakade och blev över två meter höga, men jag hade inte riktigt kläm på skördeprosessen och de flesta blad var fortfarande halvgröna efter torkning. Gröna blad har tydlugen för mycket klorofyll i sig och lär ge ett väldigt beskt (obrukbart) snus, men man lär så länge man lever.

20190611_2230075856550943156004466.jpg

Jag fick i alla fall ihop några hundra gram tobak som kan vara okej och nu efter snart ett år av lagring är det nog dags att koka en liten experimentomgång snus.

20190624_144846789245637708801337.jpg

20190625_1058154748211802983228888.jpg

Under tiden övar jag på att göra färdiga snussatser i tryckkokare och smaksätta dem.

Det här året satte jag rejäla tobakssorter mer avsedda för ändamålet som Virginia Gold och Golden Burley, men även Shirazi. Den sistnämnda är egentligen en iransk röktobak och jag har inte läst någonstans att man gör snus av den, så just därför vill ju jag göra det.

Om det svarta hålet i livet och det i tjänstebilens golv.

Skjutdörren på sidan lossnar ur sitt spår och ramlar av varje gång man öppnar den för att hämta ny post. Eftersom jag lärt mig att trycka emot och samtidigt hålla lite avstånd när jag öppnar den klämmer jag nästan aldrig fingrarna längre, men det kan nog vara bra att åtgärda det innan någon sommarvikarie skall använda bilen.

Jo det stämmer, det var ett bra tag sedan jag skrev något. Ibland blir livet helt enkelt så stökigt och besvärligt att man har fullt upp med att klara av sånt som måste klaras av och därför inte riktigt får tid över för sånt man själv tycker är roligt. Men att vara människa är vad det är helt enkelt.

20190519_1330425836506786149030595.jpg

Precis som att min tjänstebil är vad den är. Bland annat blir hålet i bilens golv (om det nu kallas så?) allt större vilket skapar en del oro, men också nya möjligheter.

dSJ2YH0

Snart kommer jag kanske att kunna ha båda benen på marken och ta mig framåt på samma sätt som Fred Flintstone gör i sin stenåldersbil och därmed också sänka bränsleförbrukningen med 100 %. Det vore inte så dumt nu när man nyligen kom fram till att Postnord vill fortsätta ”sin höga omställningstakt för att möta omvärldsförändringarna och därför anser att det är dags för nytt ledarskap.” Den avgående vd:n Håkan Eriksson vars ledarskap inte längre var bra nog fick ungefär 18 miljoner (med pensionsavsättningar inräknat) för att inte jobba kvar, så det finns lite hål att stoppa pengarna i antar jag.

Men skulle det trots allt bli några kronor över har jag lämnat in en liten önskelista på sådant som skulle vara bra att få åtgärdat på den Fiat Fiorino jag kör i tjänsten om dagarna:

1.) Motorlampan lyser. Bilen växlar inte upp ordentligt och det hörs ett mystiskt blåsljud när man gasar, liknande det som uppstår när man tar första tramptagen på en motionscykel. Samma problem har visserligen åtgärdats förut men återkommer alltid efter ungefär en månad. 

2.) Bilen låter väldigt mycket som en litauisk fiskebåt från 1930-talet när man backar. Boende på och kring postrundan har upprepade gånger framfört klagomål på oljudet och en har hjälpsamt (eller möjligen i desperation) tipsat om att det troligen är någon ventil som är trasig.

3.) Skrikande och gnisslande ljud uppstår vid inbromsning. Jag brukar sällan köra på barn eller djur så det troligaste är väl att bromsbeläggen (det som eventuellt finns kvar av dem) behöver bytas ut.

4.) Lampan för byte av motorolja blinkar. Jag har förstått att det mer är ett förslag än ett akut problem fram till att den slutar blinka och börjar lysa med fast sken. Men ändå.

5.) Glaskåpan till all bakre belysning på förarsidan är trasig. Det verkar även som att lampan för blinkers på samma ställe inte riktigt fungerar eftersom andra trafikanter ibland blänger på mig så där surt som man brukar göra när man ligger bakom en BMW som byter fil.

6.) Tack och lov har jag fortfarande lite rörlighet kvar i nacken vilket är till stor hjälp eftersom sidospeglarna på bägge sidor inte längre går att justera.

7.) Kofångaren/plastskyddet fram är trasigt och skrapar i marken. Det är inget stort problem för tillfället eftersom det skrapljudet överröstas av ljudet från de utslitna bromsbeläggen.

8.) Skjutdörren på sidan lossnar ur sitt spår och ramlar av varje gång man öppnar den för att hämta ny post. Eftersom jag lärt mig att trycka emot och samtidigt hålla lite avstånd när jag öppnar den klämmer jag nästan aldrig fingrarna längre, men det kan nog vara bra att åtgärda det innan någon sommarvikarie skall använda bilen.

9.) Stjärtvärmen i förarsätet har inte fungerat sedan 2015, men nu är sommaren snart här så det är ingen brådska med att åtgärda det längre.

10.) Termometern för utetemperatur visar alltid 13 plusgrader när det är varmt ute eller 3 minusgrader när det blir lite kallare. Det är så klart också ett lyxproblem, det finns andra sätt att stilla sin nyfikenhet på här i livet.

20190112_155011-01481611177771584168.jpeg

Som sagt, det vore inte så dumt att få de här små detaljerna åtgärdade. Och även om jag inte är den som gapar över mycket så kanske man så småningom kan börja drömma lite försiktigt om en ny tjänstebil också. När utgiftsposterna för avgångsvederlag putsats till en aning vill säga.