Dålig lön är sann glädje.

Jag träffade en kompis häromdagen som jag inte umgås med så mycket längre, men ändå stöter på då och då. Det förvånade mig faktiskt inte alls att han fortfarande jobbade kvar på det stora statliga företag där han jobbat så länge jag har känt honom. Han har alltid varit väldigt stolt över att vara där, trots att lönen inte är något vidare. Snittlönen lär ligga någonstans runt 22-24000 i månaden, men kan vara något högre på en avdelning med många före detta arbetsledare, eller lite lägre om den till exempel ligger på en mindre ort ute i landet. Löneutvecklingen har varit så dålig genom åren att det tydligen inte är ovanligt att man efter tjugo år inom företaget har några ynka hundralappar mer än vad den nuvarande ingångslönen ligger på. Ändå har han alltid hävdat att enbart känslan av att vara en del i en funktion som är viktig och tillgänglig för alla landets medborgare, är starkare än någon önskan om högre lön.

”Dessutom tror jag inte att det skulle passa mig att åka skateboard och dricka komplicerat kaffe och kalla alla kollegor för hen i en ljus innerstadslokal med stora fönster hos någon annan arbetsgivare, även om jag fick dubbelt så bra betalt.” sa han en gång och himlade med ögonen.

Men nu senast såg han trött och uppgiven ut när jag frågade honom hur det var på jobbet. Jag hade naturligtvis läst några av de artiklar om sjunkande lönsamhet och bristande kvalitet på hans företag som förekommer regelbundet i dagspressen nu för tiden, så jag var nyfiken på hur han upplevde det hela. Han bekräftade att mycket av det som skrevs stämde och att han och kollegorna var förtvivlade och gick på knäna. Den senaste nedskärningen i personalgruppen, något som numera skedde minst en gång om året, hade slutligen fått bägaren att svämma över. Inte ens de mest erfarna rävarna på hans avdelning klarade sina uppdrag längre, trots att de jobbade enormt många timmar övertid. Själv jobbade han inte övertid alls för tillfället eftersom facket hade satt stopp då han närmade sig  de 200 tillåtna timmarna på ett år. Vilket han gjorde redan i September. Trots det kände han sig mer stressad nu när han ”bara” jobbade heltid, då arbetsuppgifterna han inte hann göra längre inte blev gjorda alls.

Man hade verkligen försökt anställa fler vikarier, det kunde han ge ledningen på företaget, men de flesta av ungdomarna som entusiastiskt klev in på arbetsplatsen (många gånger deras första i livet) på måndagen hade gett upp redan innan veckan var slut. En av dem ville inte ens återkomma för att skriva på sitt avtal så att han kunde få lön för de fyra dagarna han hunnit arbeta. Han hade med gråt i halsen svarat att han hellre var utan än att någonsin sätta sin fot där igen.

Men hur hade det blivit så här undrade jag? Han förklarade att det hela egentligen nog bara var samtidens senaste recept på den vanliga vällingen för folket: lika delar skiftning i den ekonomiska konjunkturen, toppstyrning av inkompetenta ledare och gammal hederlig populistisk realpolitik.

På nittiotalet när alla marknader skulle avregleras och alla statliga företag bolagiseras så att den fria konkurrensen kunde gynna oss konsumenter genom lägre priser och de statliga bolagen kunna beläggas med krav på att generera vinst åt sina ägare, sig själva, var barndomsvännens arbetsgivare inget undantag. Men eftersom man redan då ansågs väl dominerande på sin marknad kunde det ju inte bli tal om konkurrens på lika villkor.

Aktören som ville slå sig in på den nya marknaden dumpade direkt priset på sina tjänster vilket kompisens företag inte fick göra eftersom de var så dominerande, så därmed tog de över en hel del kunder. Den nya aktören ville dessutom bara ha de lönsammaste uppdragen och tackade därför nej till de mindre lönsamma, vilket det statliga och dominerande företaget inte fick göra, eftersom de var så dominerande. Den nya konkurrenten gick visserligen med väldigt mycket förlust på grund av att de tagit för lite betalt, så de gick i konkurs både en och två gånger, men då de ägdes av ett annat grannlands stat, som var en rikare stat eftersom de hade hittat olja och förmodligen också var en dominerande aktör hemma i sitt eget land, men inte i vårt land, ordnade det sig ändå.

Men kompisens företag ansågs fortfarande vara så dominerande att deras ägare staten, som också krävde att de skulle generera vinst, beslutade sig för att ge alla sina egna uppdrag till det andra, rikare landets stats företag för att jämna ut det hela. Många tyckte att det var som att såga av den gren man satt på, men det handlade egentligen bara om lagen om offentlig upphandling. Den som lovar att klara av uppdraget för minst pengar får uppdraget, och det blev så klart det enda företaget som fick lov att hela tiden vara billigare än det andra företaget.

Sen tyckte en politiker som älskade att göra stora affärer, fast dåliga, att det nog ändå vore bäst att blanda in ett tredje land, så hon bestämde att vårt lands företag skulle slås ihop med det tredje landets för att på så sätt bli starkare. Och för att något som heter synergieffekter skulle spara pengar åt båda ländernas företag. Kompisens företag fick ett erbjudande man på den tiden inte kunde motstå, 60% ansvar för det nya företaget, men bara 50% att säga till om. Tyvärr glömde det tredje landets företag även att berätta att de så fort papperna om samgåendet var påskrivna själva helt hade tänkt sluta använda den sortens verksamhet som det nya företaget utförde. Och till följd av det skulle de nog tyvärr bli tvungna att säga upp en hel del personal, vilket skulle komma att bli rätt dyrt eftersom det tredje landets företags personal hade rätt till tre årslöners avgångsvederlag. Som storägare var kompisens företag naturligtvis tvungna att vara med och betala brakförlusten, som nästan enbart orsakats av det tredje landets skenande utgifter och sinande inkomster.

Och nu är alla arga eftersom den grundläggande service alla tycker sig ha rätt till och som kompisens företag tidigare gjorde ganska bra, inte fungerar så bra längre när det är så få som försöker göra allt jobb nu när man sparar jättemycket pengar hela tiden för att kunna betala kostnader som inkomstbortfall, aktieutdelningar och avgångsvederlag för människorna i ett tredje land som inte har något jobb att utföra längre.

”Men man får ändå hoppas att jag får möjligheten att jobba arslet av mig för en halv lön och att utföra ett jobb ingen är nöjd med i några år till åtminstone” avslutade kompisen, ”för jag orkar verkligen inte lära mig åka skateboard.”

Ambitiös idéspruta sålde in fejktrenden ”Random local earth hour” till glasmästare.

För ungefär två månader sedan råkade jag dra handen genom en glasruta. Vår gamla gruvstuga fylldes plötsligt av rök en kväll och när jag i panik försökte öppna ett fönster hade det satt sig. Att trycka handen mot en glasskiva som antagligen varit med om både kalla kriget och månlandningen var förstås dumt, men gjort är gjort och jacket i handleden är numera bara ett ärr.

Eftersom man förr eller senare kommer till en punkt när det blir omöjligt att skjuta upp något som faktiskt måste göras längre, lastade jag in det trasiga fönstret i bilens baklucka igår. Jag hade letat på internet och hittat en adress på vägen hem från mitt arbete där de hävdade att det fanns glasmänniskor som mot betalning hjälpte helt vanliga människor med glassaker. Öppet vardagar mellan 10.00 och 18.00.

När jag angjorde adressen 16.00 såg jag direkt att det var beckmörkt i lokalen, men på en stor skylt ovanför ingången stod det trots allt vardagar 10.00-18.00. Många företag hittar på något som ska få dem att sticka ut lite i den hårda konkurrensen och jag gissade att det här var glasmänniskor med stark klimatmedvetenhet. Antagligen pågick en väldigt lokal earth hour där inne, vana yrkeshänder skar enkelt ut perfekta glasskivor i totalt mörker. Men dörren var låst. Vid sidan av fönstret satt en handskriven lapp, något större än ett frimärke. Där informerade man att man stängde 13.00 på fredagar.

Jag missunnar ingen att ta helg efter lunch, det borde alla göra. Men om för kunden avgörande information om ett företag endast finns på en papperslapp borde man aldrig ha gett sig ut på internet och lovat saker. Även steget till lysande skyltar utanför lokalen var nog att ta sig vatten över huvudet, för är man på blyertspennans kommunikationsnivå är det endast blyertspennan man ska använda.

Advokat Castelius och vintern.

Eftersom jag tragglat med min berättelse om brevbäraren Bellman i mer än sex år utan att ens vara nära att få den klar, bjuder jag på ett litet smakprov. Dessutom passar väl just den här passagen bra nu när snön knackar på dörren.

Vintern hade slagit till med full kraft och det hade snöat oavbrutet i flera dagar. Att vara brevbärare på vintern är något helt annat än att vara det på sommaren. När snön lagt sig som ett kamouflerande täcke över alla isfläckar måste man som brevbärare hela tiden vara uppmärksam om man vill klara sig oskadd genom en arbetsdag. Trots dubbade cykeldäck och broddar halkar tjänstemän ändå omkring som blå, uniformsklädda käglor på yrkeslivets blankpolerade bowlingbana. Brev och reklamblad sprids för iskalla vintervindar samtidigt som deras spända kroppar bara kan bita ihop och blunda i väntan på att bli blåslagna.

20171128_152522-01167351997.jpeg

De postiljoner som kör bil halkar också när de måste kliva ut för att nå brevlådor ingen skottat framför, men plågas dessutom av vägarnas bristfälliga underhåll. De fastnar med slirande hjul eller glider baklänges utan kontroll över bilen då de av pliktkänsla försökt stanna även vid lådor i uppförsbackar som aldrig sandats.

Vinterns vedermödor hade kunnat vara lättare att hantera om landets vid den här tiden största arbetsgivare köpt in fordon bättre lämpade för nordiskt klimat. Men det är klart, om sydeuropeiska bilar är några kronor billigare kan man ha överseende med att de inte är konstruerade för decimeterdjup snö och tvåsiffriga minusgrader. Åtminstone om man är inköpschef med budgetansvar för väldigt många fordon.

20171128_152329-011904554329.jpeg

Ett återkommande problem med de franska och italienska bilar man inom Posten föredrog var att magneten i låset till lastutrymmets sidodörr slutade fungera när det blev för kallt. I regel blev det för kallt redan vid några få minusgrader, alltså strax efter årets sista kräftskiva i Sverige. När dörren en gång börjat kärva gled den hela tiden upp så fort man kom till minsta uppförsbacke, något Bellman fick lära sig den hårda vägen en kväll när han körde tillbaka från rundan på Tyresö.

Han kände plötsligt hur det drog kallt och tänkte att han antagligen stängt sidodörren slarvigt och stannade därför till för att dra igen den. Han passade på att kontrollera lastutrymmet så att inget hade ramlat ut då han kört med öppen sidodörr och antalet plastbackar dagens post hade legat i verkade stämma. Men säcken med brev som tömts från de gula lådorna såg ut att ha minskat i omfång? Det var mörkt ute och han kunde inte se några brev på vägen bakom bilen, men ovanför havet vid bergskanten på sidan tyckte han sig ana ett antal papperssvalor med postgirots logotyp på väg bort i riktning mot Finland. Han hoppades att det bara var inbillning, men i värsta fall att vinden var lika stadig som ryktet gjorde gällande att kompetensen hos grannlandets kollegor var.

20171128_1523561425746198.png

Bellman hade precis kammat upp det sista av dagens post och tittade bekymrat ut genom fönstret på snön som aldrig slutade falla när Friedmann kom gående mot honom. Han räckte över ett kuvert adresserat ”Ansvarig för brevbäringen i Älta”.

Nu är det ju du som är chef över brevbäringen” sade han högre än vad som egentligen var nödvändigt eftersom Bellman stod precis intill.

Om Friedmanns avsikt var att påminna både Bellman och kollegorna i lokalen om vem som nu var arbetsledare och på så sätt få Bellman att växa i sin nya roll, fungerade det. Bellmans rygg blev med ens rakare och han ursäktade sig för att gå åt sidan och öppna brevet. Den som hade skrivit till honom var en av de boende ute på Tyresö. Dagen innan hade han förutom ett stort antal tingsrättsprotokoll och några utländska tidskrifter även fått ett av postens förtryckta kort i sin låda av Bellman. På kortets ena sida fanns en bild av en glad snögubbe och på den andra stod en kort text formulerad på artig myndighetssvenska som i vädjande ordalag förklarade att den som dagligen delade ut posten skulle få en bättre arbetsmiljö om snövallen framför lådan möjligen kunde avlägsnas.

Adam Castelius som nu besvarade denna vädjan bodde i en enorm vitkalkad villa med utsikt över havet och var advokat till yrket. Av brevet att döma saknade han inte bara helt förståelse för brevbärarens syn på snöskottning, han var även upprörd. På tre tätskrivna sidor redogjorde han detaljerat för hur en av hans arbetsdagar såg ut och listade punkt för punkt upp de göromål en advokat av hans dignitet måste hinna med. Castelius bar i stort sett hela staden på sina axlar eftersom ingen känd, åtminstone nu levande människa, ens var nära att besitta den kompetens han själv gjorde. Detta borde för övrigt både Gud fader och mottagaren av denna skrivelse rimligen känna till? Den anklagande tonen hölls intakt genom hela brevet, men tilltog ytterligare i styrka mot slutet. När Bellman var framme vid den fjärde sidan var advokaten så upprörd att Bellmans ben faktiskt började darra lite.

Adam Castelius upplevde att staten via sin förlängda arm i form av en uppenbart lat och respektlös brevbärare genom att lämna denna provocerande pamflett vid hans dörr även attackerade honom på ett personligt plan. Den illa dolda socialism och obeskrivliga oförskämdhet han nu blivit utsatt för var som ett slag i magen, och detta enbart på grund av lite snö? Brevet avslutades med:

”Som ni förhoppningsvis begriper, eller åtminstone borde ha vett att begripa trots att ni är statsanställd, lämnar ingen av mina dagar något utrymme för trams. Att bli uppmanad att slaska runt framför sin egen postlåda bara för att någon lat tjänsteman inte orkar kliva ur bilen är väl trams om något? Det kan säkert upplevas som obekvämt för den som inte är van att anstränga sig, men vintern är inget nytt påfund. Ni borde acceptera vad som faktiskt är ert åtagande i samhället, ett åtagande jag för övrigt till stor del bekostar via en synnerligen orimlig skattsedel.

Adv. Adam Castelius

wp-1490557347699-01809333405.jpeg

Bellman suckade och konstaterade att advokaten förmodligen hade hunnit skotta och sanda framför både sin egen och alla grannarnas lådor under den tid det tagit att författa skrivelsen han nu hade i handen. Men det är klart, det är ju skillnad på folk och folk tänkte Bellman och slängde brevet i närmaste papperskorg. Det bröt antagligen mot ett flertal punkter i Postens regelverk och skulle förmodligen också kunna vara skäl för uppsägning. Han borde givetvis ha vidarebefordrat en kopia till Postens kundtjänst med ett svar om att han tagit emot klagomålet och därefter skickat originalet till arkivering i all evighet bland de övriga klagomål som låg i ett bergrum någonstans norr om Stockholm. Men det kändes meningslöst och man kan inte vinna alla strider. Fast det skulle vara roligt om man någon gång kunde vinna någon.

Det är väl ingen stor sak?

Nä, det kanske det inte är, men det är väl ändå något? Jag bor på vandrarhem nu igen. Sedan jag träffade min underbara fru och fick en son ändrades livets spelregler radikalt, det gör det väl för alla som har turen att få bli en del av en ny familj? Det är det största och vackraste som hänt mig, ännu mer för att jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om det. Så jag tog mig an uppgiften att vara far och make med en glöd jag inte trodde fanns inom mig och det jag har haft svårt att visa med överraskningsmiddagar och orimliga fång av rosor har jag kompenserat med hängivenhet alla årets dagar. Jag fixar och trixar så mycket jag kan för att familjen ska må bra och fungera, det sätter jag en ära i och det är en av få saker jag kan skryta om utan att skämmas.

Lite vid sidan av det här stora finns alltid en människa som är en själv, en som också är viktig. Jag har alltid behövt dra mig undan och vara själv,  jag har ofta stängt av telefonen eller gått ut i skogen några timmar mitt i natten. Det var viktigt redan när jag var tio år och det är fortfarande viktigt. Jag förundrats ofta av att andra inte tycks ha samma behov, men har på senare tid förstått att de flesta har det, men att många inte klarar av att säga det. Det är helt obegripligt för mig som både måste och klarar av det, man kan väl bara vara sitt bästa med någon annan om man också får tillfälle att vara sitt bästa med sig själv? Det är möjligt att jag inte är en bra måttstock på mänskligt behov, det är till och med troligt att jag inte är det, så jag släpper det nu.

Det jag ville komma till är att jag det senaste decenniet använt vandrarhem som samtalsplats med mig själv. Jag är inte särskilt nyfiket lagd och blir inte lyckligare av att lägga krut på att ta mig utomlands eller ens till Norrland, det räcker bra att röra sig inom en radie av 1-15 mil från Stockholm. Dessutom finns det enormt många billiga vandrarhem på Svenska Turistföreningens hemsida, så bara undantagsvis har jag bott på samma ställe mer än en gång trots allt. Jag rymmer iväg minst två-tre gånger om året och även om det ofta blivit vår egen gruvstuga den senaste tiden gissar jag att jag bott på i alla fall 15-20 olika ställen. Den här vändan är det tre nätter i Tyresö som gäller, knappt en halvtimme hemifrån, men med samma välgörande effekt.

20171127_1504011208910611.jpg

Det kan skilja en del i standard från vandrarhem till vandrarhem, men pensionat Lilla Tyresö precis intill Tyresö Slott visade sig vara ett av toppklass. Välskött och mysigt med fantastisk natur runt om. Ett av Prins Eugens gamla sommarställen är det tydligen också, vilket gör att man känner sig kungligt anrik och historisk trots att taket i det mikroskopiska rummet sluttar så att man får krypa om man behöver ta sig ut till toaletten i korridoren.

En annan sak som skiljer sig är de grannar man får numera. Tidigare var det några finska orienterare eller en och annan tysk fågelskådare man mötte som hastigast i köket, men nu har vandrarhemmen blivit hårdvaluta i integrationens, rörelsefrihetens och bostadsbristens Sverige.

För några år sedan bodde jag på ett ställe i Eskilstuna. Det var oförskämt billigt redan då och nära till både centrum och natur. Jag tror inte jag såg några andra gäster alls under mina dagar där. När jag återkom några år senare hängde det tvätt över alla balkongräcken och de gemensamma utrymmena dominerades helt av flyktingar från Irak som placerats där i väntan på uppehållstillstånd. Det var ganska trevligt med stora grytor som ständigt puttrade på den gemensamma spisen och släppte ifrån sig exotiska dofter, och jag pratade ett par gånger med en liten kille som drömde om en bra framtid i Zlatans Sverige. Men i ett tillknäppt land som vårt är det nog mer sällsynt med medmänniskor som brinner för spännande möten med nya människor än vad många vill tro eller hoppas på, och har de otur träffar de mig som knappt brinner för något möte alls.

Det andra som förändrats den senaste tiden är att hantverkare från östblocket upptäckt att man kan bo billigt genom turistföreningen. Jag kan erkänna att jag har en och annan fördom om den kategorin grannar och det är överlägset den vanligaste jag får när jag åker iväg numera. Men å andra sidan har ingen av de fördomarna punkterats vid något av de tillfällena heller.

En skåpbuss med dåliga däck slirade därför som väntat in på parkeringen igår och snart stod fem polacker i köket och lassade in surkål, öl och grovt rågbröd i kylskåpet. Alla var orakade, kortklippta och såg helt oförstående ut när jag gick förbi och hälsade. De smällde lite i dörrarna till duschar och toaletter några timmar, de tittade på tv med hög volym och pratade ännu högre för att överrösta tv:n, men lade sig ändå som väntat ganska tidigt. På morgonen stod de som jag vant mig vid utanför ingången med ölburkar av okända märken i händerna och kedjerökte innan de försvann iväg till ännu en arbetsdag. Jag passade på att läsa lite i mina böcker och skriva några rader.

20171127_1527172138482039.jpg

Jag förstår naturligtvis att det här är en följd av politik och något som bottnar i fattigdom och bostadsbrist, jag förstår också att det är bra för vandrarhem att alltid ha betalande gäster. Jag förstår även att migrationsverket har ont om sovplatser och jag förstår att man behöver bo billigt när man jobbar tillfälligt i ett annat land för att försörja sin familj. Samtidigt är jag ändå så egoistisk att jag kan sakna de ganska nyliga år när man bodde enkelt och billigt på en okänd ort med tillbakadragna grannar som precis som jag bara var där för lite eftertanke och lugn och ro.

Kinesiska cigg är dubbel lycka.

Ett vanligt självbedrägeri är att man tror sig vara en större litteraturälskare än man faktiskt är. Där klarar jag mig ändå hyggligt, att läsa böcker är antagligen det enda jag har gjort i livet utan att någonsin tröttna på det. Det kan ibland kännas sorgligt att jag inte besitter egenskaper som gör att jag år ut och år in odlar chili, ser samtliga fotbollsmatcher med ett lag, eller oförtröttligt köper nya växter och fiskar till mitt akvarium. Men jag får helt enkelt nöja mig med att vara en som aldrig slutar läsa.

Innan jag skrämmer bort er vill jag snabbt flika in att det här inte är en blogg om böcker jag har läst och nu vill tipsa er om, det här är en blogg om böcker jag aldrig har läst. Det är en jävla skillnad.

Jag lånar inte böcker på biblioteket längre eftersom jag aldrig lyckades bli en som lämnar tillbaka dem i tid. Jag lånar sällan böcker av vänner och bekanta heller eftersom det finns en inbyggd stress i den som lånade ut bokens möjliga förväntan, så jag köper mina böcker. Nästan uteslutande på nätet, men ibland i bokhandeln eller i matbutiker om behovet blir trängande.

Igår bläddrade jag igenom beställningshistoriken på sidan där jag oftast köper böcker och konstaterade att jag även detta år har läst en hel del. Men som vanligt har jag även köpt böcker jag inte har läst, vilket tydligen inte hindrar mig från att köpa nya. Varje nyårsafton bestämmer jag mig för att inte köpa fler böcker innan jag läst de jag redan har hemma. Det finns säkert olästa storverk för mitt resterande läsliv i hyllor och under sängbord hemma, men jag lyckas aldrig vara den vars egenskap är att hålla fast vid benhårda principer. Ju längre tid som gått sedan en köpt men oläst bok blivit liggande, ju svårare blir det att ta sig an den. Det är som att läslusten bygger på impuls och en bok som ena veckan hade en enorm dragningskraft, nästa vecka känns åldrad och tandlös. Naturligtvis plockar jag upp tappade pärlor ibland och läser dem vid ett senare tillfälle, men detta är årets nuvarande sparkapital:

20171124_173639702104965.jpg

Det nya året hade knappt börjat innan de första olästa böckerna landade. Min påse bokchips har alltid varit realistiska, autofiktiva och skitiga berättelser med mycket mörker, men jag har på sistone börjat intressera mig allt mer för science fiction. I år är det helt enkelt katastrof och undergång i en nära framtid som gäller, därför har Dante Alighieris Convivio och Klas Östergrens Twist snart lagrats ett helt år.

Convivo köpte jag för att jag ville vara den sortens människa som också läser de riktigt gamla klassikerna. När jag tittar på boken idag känner jag tyvärr att den kan förbli oläst långt efter att jag gått i pension.

Jag vill minnas att Twist var prissänkt som storpocket i någon kampanj, och Klas Östergren är faktiskt en av mina stora favoriter. Jag har läst många av hans böcker, inte bara Gentlemen, och han är alltid bra. I veckan som gick lyssnade jag på en lång podintervju med honom och han tycks även vara vettig och lite fantastisk som människa, trots att han sitter i den där skandalomsusade akademien. Efter intervjun fick Twist nya tänder och kan förhoppningsvis ändå bli läst redan innan nyår.

Men i stället läste jag Future av Dmitrij Gluchovskij, Half way home av Hugh Howey och En amerikansk förlust av Philipp Meyer.

Vi av Jevgenij Zamjatin dök upp när någon sökmotoralgoritm noterat att jag letade efter science fiction och var svag för ryssar. Boken som utspelar sig i en totalövervakad stat av glas där en man kommer i kontakt med en hemlig motståndsrörelse färdigställdes redan 1921, men stoppades naturligtvis av den sovjetiska censuren. Den var en uttalad förebild för George Orwell när han skrev 1984, men måste nog  ändå ligga till sig några månader, eller år.

Guds barn av Cormac McCarthy köpte jag för att jag gillade Vägen av samma författare och för att jag har en romantiserad bild av ett äldre, svårt och stenhårt arbetar-Amerika. Jag letade efter känslan jag fick när jag läste Sonen och En amerikansk förlust av Philipp Meyer, men bokens omslag känns lite plastigt och ger mig oförklarliga obehagskänslor. Det är inget bra uteslutningskriterium för litteratur, men kan likväl vara tillräckligt för att bli förpassad in i glömskan.

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen kändes läsvärd efter en övertygande recension i Dagens Nyheter någon dag när jag kände mig osedvanligt intellektuell. Boken handlar om en man som försöker föreställa sig det kraschade äktenskapet ur kvinnans perspektiv, men ältande och självrannsakan är inte en jättestor del av min personlighet. Så nu i efterhand känns det som boken jag aldrig kommer att läsa.

I stället läste jag trilogin StjärnfallStjärndamm och Stjärnklart av Lars Wilderäng, Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko, samt Resan till mörkret av Andrej Djakov.

Vågen och Americana av don Don DeLillo ligger också orörda bredvid sängen. Jag misstänker att det är bra upplevelser som väntar där, men i samma sändning fick jag hem flera böcker av samma författare och råkade nog överdosera lite. När jag snöar in på en författare och läser stora delar av utgivningen i sträck kan det efter ett tag kännas instängt med samma röst och språk. Men jag lär återkomma, DeLillo är ändå jävligt bra.

Hans Omegapunkten och Kroppskonstnären hann jag läsa innan det tog stopp den här gången.

Ödmården av Nils Håkanson är ännu ett tips från någon av morgontidningarnas recensenter och verkar helt klart ligga i linje med mitt undergångsintresse. Den är skriven på någon fiktiv variant av svenska och full av nya spännande ord och uttryck. Jag tror fortfarande att den kan vara fantastisk, men valde ändå andra böcker i stället.

Törst av Jo Nesbö, Björnstad av Fredrik Backman och Homo Deus : en kort historik över morgondagen av Yuval Noah Harari.

Yxmannen av Ray Celestin handlar om en seriemördare som satte skräck i New Orleans 1919, och den blev utsedd till årets bästa översatta kriminalroman av svenska deckarakademien. Antagligen promotades den så mycket och ofta på Adlibris där jag köper mina böcker att jag blev helt hjärntvättad, för jag vet ju innerst inne att jag bara läser deckare av Leif G.W. Persson och Jo Nesbö (fan vad det retar mig att jag inte vet hur man gör norska ö:n med tangenterna på datorn). För några år sedan när jag hade haft svårt att läsa ett tag plöjde jag också genom tio-femton deckare av Michael Connelly för att få upp ångan, men i övrigt är deckare inte mitt huvudområde. Yxmannen är säkert bra om den får en chans, men jag fylls för stunden bara av ingenting när jag tittar på den.

Jag läste Vi mot er av Fredrik Backman och Stallo av Stefan Spjut i stället.

American Gods, Star Dust och Anansi boys av Neil Gaiman är de senaste inköpen som otåligt samlar damm i sovrummet. Andy på Tatueringsstudion är så mycket mer än bara människan som tatuerar mig, han har också varit min hovleverantör av tips på musik och litteratur den senaste tiden. Det är bland annat hans förtjänst att The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman blev en av mina bästa läsupplevelser i år. Det är en sån bok man tycker har påverkat ens liv på något sätt utan att man vet hur. Efter det köpte jag fler böcker av Gaiman som tyvärr inte blivit lästa ännu. Kanske för att jag började med Anansi boys som var lite svår att komma in i, sen blev det sommar och lästempot sjönk. Bilden av lata dagar med en bok i hängmattan på semestern är en myt. Vi som varit med ett tag vet att barn måste till badplatser, kött ska grillas, öl drickas, släktingar besökas och gräsmattor klippas. Den verkliga tiden för böcker är alltid de mörka månaderna efter nyår och strax innan jul. Efter ett längre uppehåll är det bra att börja om sitt läsande med mer lättsmälta grejer än ordrik engelsk skönlitteratur, därför blev det en höst i sträckläsningsvänlighetens tecken.

Metro 2035 av Dmitrij Gluchovskij, Plan B av Jonathan Tropper, Blandfärs av Kalle Lind, Höstsol av Lars Wilderäng, Skuggpojken och Svinen av Carl Johan Vallgren, Droger i tredje riket: det dopade blixtkriget av Norman Ohler, Never let me go av Kazuo Ishiguro, samt Flickan från ingenstans av Justin Cronin.

På det stora hela kan man väl säga att ungefär var tredje bok jag köper aldrig blir läst. Skulle det vara så att någon av er får det sug jag en gång haft men inte längre har efter någon av de ratade böckerna jag nämnt får ni dem gärna. Det känns inte rätt att böcker som en gång vibrerat av löften om något storslaget ska samla damm. Jag är dessutom brevbärare, så jag står för portot om vi bor långt ifrån varandra och du vill blåsa liv i någon av följande böcker:

Convivio (inbunden) – Dante Alighieri

Vi (pocket) – Jevgenij Zamjatin

Guds barn (inbunden) – Cormac McCarthy

Berättelse om ett äktenskap (inbunden) – Geir Gulliksen

Ödmården (inbunden) – Nils Håkanson

Yxmannen (pocket) – Ray Celestin

American Gods (svensk utgåva, pocket) – Neil Gaiman

 

 

Däckare.

Idag kom vintern till Stockholm och vi är ju inte så bra på vinter. Eller jo, vi är faktiskt rätt bra på vinter, men bara om den kommer på vintern. När vi är beredda. Då rullar plogbilarna på och det sandas så att man knappt märker att det snöat ute. Men November räknas väl fortfarande till höst? I övermorgon skall det till exempel bli ganska många plusgrader var det någon på jobbet som sa och det är ju höstväder om något.

När två miljoner människor i Sveriges överlägset befolkningstätaste stad planerar och samordnar sina liv under förutsättningen att det är höst som gäller och det plötsligt ramlar ner 10-15 centimeter snö under de kritiska morgontimmar när alla ska till jobb och skolor samtidigt blir det inte bra alls. Att bli lurad är sällan roligt. Inte ens ett surpriseparty har ju en inneboende garanti för framgång, och en årstid som gör fel har det ännu mindre.

Själv har jag med åren försökt bli bättre på att vara beredd i största allmänhet. Uttrycket ”att ligga i framkant” har gått från att vara rent provocerande till något mer positivt. Uttrycket signalerar stabilitet, att man är rejäl och har tänkt till. Redan förra veckan hade jag därför långtgående planer på att byta till vinterdäck på bilen. Under alla år jag var arbetsledare bestämde jag (utan att fråga någon högre chef) att jag fick förvara mina däck i verkstaden nere i garaget på arbetsplatsen. Garaget är uppvärmt och försett med en rejäl domkraft vilket gör däckbytet en aning mindre betungande. Och det är väl ändå det minsta man kan få unna sig (om än i smyg) när några futtiga tusenlappar, ett  begynnande magsår och lite utbrändhet är den enda övriga lön man får för att ansvara för ett brevbärarkontors dagliga drift? Nu är jag sedan ett par år visserligen inte arbetsledare längre, men jag har ändå valt att se mina privata fördelar med statens garage som ett slags fallskärmsavtal. Det är dessutom ett ganska blygsamt sådant om man jämför med vad politiker eller riksdagsmän som missköter sitt jobb så grundligt att de måste sparkas kan få.

I verkstaden hittade jag till min förvåning ett par hyfsade sommardäck till en Ford Fiesta jag skrotade 2013 och en uppsättning nästan nya dubbdäck till den Peugeot 407 jag skrotade 2015. Märkligt nog låg alltså den nuvarande Volvons däck hemma i källaren. Den vetskapen tog mig ändå ett steg närmare säker bilkörning på vinterväg. Jag tittade sorgset på mina tidigare bilars däck och konstaterade att om det inte vore för den lilla detaljen att kontakt med okända människor tycks vara ofrånkomlig när man vill sälja något på till exempel Blocket hade det faktiskt kunna vara ett alternativ.

På lördagen hämtade jag upp Volvons vinterdäck från källaren. Det är dubbfria däck vilket jag inte gillar, men eftersom jag var tvungen att köpa nya sommardäck i våras var jag inte sugen på att köpa fler däck det här året. När jag kom till mitt privata statliga garage hittade jag inte nyckeln till verkstaden där den schyssta domkraften ligger. Jag letade igenom alla lådor på alla kontor och runt omkring ute bland alla hyllor i det enorma sorteringslandskapet. Eventuellt letade jag också i en och annan av mina kollegors jackfickor, men inget napp. Jag fick ge upp och åka hem.

På söndagen bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet och byta däck med bilens tillhörande mindre domkraft. Jag var tillbaka i garaget och förberedde upphissningen innan jag började lossa hjulbultarna. De fyra första gick ganska bra med tanke på att firman som satte dit mina nya sommardäck gjort ett föredömligt jobb med sina tryckluftsgrejer. Den femte bulten gick dock inte att rubba. Att jag blivit så svag var retfullt men ändå logiskt då jag inte varit på gymmet på över två månader. Först en seg förkylning av influensakaraktär, sedan en rejäl inflammation i axeln och på det en uppskuren handled när jag råkade köra handen genom ett fönster när det rök in i Grufstugan, hade satt stopp för all fysisk aktivitet.

20171121_200039.png

Nu slog det mig plötsligt att jag fortfarande inte lagat rutan, trots att jag förträngt det ganska bra ett par veckor. Och jag blev påmind igen om varför jag varit så fattig den senaste tiden. Alla åkommor och olyckor resulterade i två karensdagar och elva sjukdagar på förra lönen. Men går det inte så går det inte och då får man helt enkelt vända ut och in på den tomma plånboken och åka till människorna som byter däck mot betalning.

Igår var det äntligen dags, men efter lite mumlande och konfererande förklarade däckmänniskorna att mina däck var slut. Under tre millimeter på en del ställen och inte ens lagliga alltså. Jag förklarade med mitt bästa stenansikte att de i så fall kunde lasta in mina undermåliga däck i bilen igen, sen åkte jag hem för att leta upp nya däck på internet.

När jag läste alla testsidor för att hitta de bästa däcken för pengarna råkade jag få syn på de dubbfria och tydligen olagliga däck jag nyligen hade tänkt köra med. De låg på sista plats och hade ett minustecken av fem plus. När de var nya. Ändå känner jag att det var lite tur i oturen nu när snön faller och jag vet att jag ska köra på nya dubbdäck hela vintern. Fast det blir tidigast på onsdag nästa vecka när några helt andra däckmänniskor hade tid att få på dem. Så länge åker jag helt enkelt buss som vilken vanlig arbetare som helst.

20171121_160553.jpg

23.epiloggbok

”Jag köpte böcker från första halvan av förra århundradet eftersom jag älskar den sortens papper, hur det luktar, för att orden lever på ett annat sätt på gammalt papper, för att framtiden verkar bestå av skärmar och iPads och tv-program som inte säger mig något…”

Jag hade läst alldeles för mycket, det blev uppenbart när jag inte längre kunde skriva själv. Jag drogs hela tiden till det andra hade skrivit, som ett byte fångad i spindels nät var jag chanslös inför romaner, poesi, tidskrifter och bloggar. Alla underbara ord som inte var mina egna trängde sig förbi och ställde sig i vägen, de höll på att utplåna mitt eget skrivande fullständigt. Jag var tvungen att lämna dem.

Jag behövde även lämna musiken då också den är full av ord. Ändlösa rader av vackra ord från ensamma män med livslång sorg. Män som dricker för att bli nyktra, för att kunna tänka eller bara för att stå ut med andra människor, män som behöver alkohol för att få tyst på det ljudlösa men outhärdliga vrålet inuti kroppen. Sånger om gemenskap av egoistiska eremiter, sånger om längtan efter kloka och vackra kvinnor, av män som egentligen bara vill sätta skönheten på piedestal och trösta sig med egna monologer i en annan famn. Män som törstar efter uppmärksamhet, som måste vara i centrum så att deras behov av ensamhet inte undgår någon, män som tror att de lurar andra när de egentligen bara lurar sig själva. Män som är som jag.

Utan ord satte jag mig i bilen och andades en stund, sedan jag vred om nyckeln och lämnade förorten. Jag tänkte bara åka en kort sväng, komma närmare havet. Det kändes som jag var tvungen att se havet, se det så som jag trodde att alla ensamma män såg havet och behövde dess närhet ibland. Min bild av ensamma män och min egen fåniga självbild är antagligen samma bild.

Jag körde genom tunneln som mynnar ut vid den stora Europavägen genom huvudstaden, men när jag kom upp i morgonljuset igen blev jag osäker. Skulle jag söderut eller norrut? Jag bestämde mig för söderut, men i sista stund fick jag en ingivelse och bytte fil, alldeles för vårdslöst. Ilskna signalhorn skällde efter mig när jag trängde mig in på vägen norrut längs med Essingeleden i stället. Köerna ringlade långsamt och i bilarna intill såg jag stressade människor, trötta och hålögda, på väg till eller från någonting de varit med om tusen gånger förut. Resan till ord var inte som på film där man i full fart kan köra ut i frihet, i stället rullade bilen långsamt mellan långtradare, sakta, oändligt sakta. Jag visste inte riktigt var målet låg, bara att det var nära havet.

Jag såg upp mot skyltarna med namn på andra städer när jag passerade Rissne, Rinkeby och Tensta under tystnad. Jag ville inte slå på radion där alla andras ord fanns och i stället fortsatte jag den här monologen i mitt huvud. Ett tyst samtal med mig själv som fyllde mig med lugn. Kanske skulle jag en dag i förtroende återge det för dig så att du kunde förstå att jag fortfarande var någon, eller så skulle jag göra orden offentliga, skrika ut dem som ensamma män gör när de inte vill vara ensamma längre.

Solen var redan stark och värmde genom bilrutan, himmeln var klar och nästan molnfri. Jag fortsatte hela tiden att prata med mig själv, men började bli orolig att jag skulle glömma de här orden, mitt pågående samtal. Ibland får jag känslan av att mitt liv är skrivet i en sorts bläck som bleknar och försvinner, den senaste tiden allt snabbare, nästan innan jag hunnit uppleva det.

Jag svängde av mot Barkarby där jag stannade på en parkeringsplats framför ett byggvaruhus och tog fram pennan och anteckningsboken. En lång stund satt jag sedan där och skrev ned alla de ord som står här ovan, skrev till jag fick kramp i fingrarna men fortsatte envist till jag kände mig klar. Jag ville inte missa eller glömma något, allt som var obetydlig kändes viktigt.

Jag såg upp mot den stora vägen ovanför där trafiken hade glesnat när målet kom till mig, med ens visste jag vart jag var på väg. Jag skulle sätta mig vid strandkanten bakom den blå kiosken utanför Sala där vi ofta stannade på väg till farmor och farfar i min barndom. Kanske skulle jag lättare komma ihåg den tiden om jag satt där, eller åtminstone kunna fånga någon känsla att skriva ned innan jag bleknade bort för mycket. Det kändes som en bra plats att återskapa glömda minnen från ett tidigare liv på, att minnas en tid som format den jag är idag, men som trängts undan när vardagens distraktioner tagit över.

När böckerna och musiken vilade nu kunde annat komma i stället. Egna ord förhoppningsvis, till berättelser och monologer, små detaljer. Ändå kände jag också en oro, ville jag ha tillbaka gamla minnen, behövde jag fler detaljer? Det skulle säkert komma att kosta någonting, exakt vad visste jag inte. Men då någonting inom mig verkade behöva det, fick priset vara vilket som helst.

Jag kan om jag stålsätter mig hålla distraktioner på avstånd och i stället uppslukas av mig själv, då blir jag alltid outhärdlig precis som nu. Men jag vet också att jag måste ta vara på något när det känns som min enda chans till överlevnad, även om det bara är att skriva ner minnen i ord.

Fingrarna värkte lite, pennan hade spruckit av mitt hårda grepp och jag bromsade, mitt skrivande stannade av. Jag lät blicken svepa ut över parkeringen där lastbilars dieselmotorer mullrade på tomgång och startade bilen ännu en gång. På väg norrut, uppspelt men osäker på om jag ens skulle kunna tyda kråkorna i anteckningsboken. De snabbt nedklottrade bokstäverna jag skriver rent nu flera år senare och som jag då hoppades skulle vara läsbara.

Jag körde mot livet som är en del av döden, och mot orden som är en del av livet. Kallhäll, Rotebro och Kungsängen, alla ortsnamn jag passerade hade en betydelse för mig, även om jag aldrig varit där. Jag hade ett mål, men svängde av ännu en gång när jag plötsligt såg vatten blänka vid Upplands Bro. Jag valde vägen som inte ledde mot centrum eftersom jag trodde att det var sättet ensamma män väljer vägar på, jag körde in på Rådjursvägen, sedan vidare på Rankhusvägen, små okända grusvägar, men ändå läsbara. Jag ville hitta vattnets början, någon försmak av strandkanten, men den här vägen var en återvändsgränd och mynnade ut i ett enskilt område. Det heter så när någon vill vara ensam tänkte jag, kanske bodde här enskilda män? Ett vägval som rinner ut i fel sand.

Jag letade mig tillbaka mot E18 men hittade inte påfarten och tvingades köra genom centrum trots att ensamma män bara kör mot centrum när nöden tvingar dem. Jag hade tur, en mindre väg ledde ned till Kungsängens brygga och där fann jag havet och klev ut ur bilen. Jag njöt av det glittrande vattnet och andades in doften av tång till fågelkvitter och sjöfåglars tillgjorda skratt. En grävmaskin rullade närmare för att fylla på sand nedanför gungorna vid lekplatsen intill och vrålet från den överröstade fåglarna. En reva i idyllen, men det hörde till. Utan avbrott fastnar man.

När jag satt i bilen med dörren öppen och skrev ner alla de här orden undrade jag om jag verkligen skulle hinna fram till sjön utanför Sala, men slutade ändå tveka. Jag bröt upp och var tillbaka på motorvägen igen. Med dånet från den gamla bilens motor i hela kupén och dånet från alla nya ord i huvudet pressade jag bilen över tillåten hastighet och kryssade fram som en rysk missil mellan alla andra färglösa och formlösa bilar, statisternas bilar.

Vid Enköping stannade jag vid ett ställe som serverade lunch. Dagens rätt var en mustig köttgryta enligt menyn jag sett ute på gatan, men inte så mustig i verkligheten på en ful och kantstött tallrik. Den äldre mannen vid bordet intill i brun skjorta hade stora kvastar av vitt hår som stack ut ur öronen. Förmodligen en stamkund, men han fick ändå av misstag den mat jag hade beställt och jag fick hans. Vi bytte tallrikar i tyst samförstånd och han såg mycket lättad ut när jag sträckte fram den tallrik med panerad fisk han väntat på. Efter maten drack jag kaffe och åt en ganska torr kaka medan jag betraktade den skelögda servitrisens långsamma steg mellan köket och borden. Jag kände ögon stirra på mig från alla håll, jag var en utböling, en främmande fågel. Sedan snabbt tillbaka till bilen och den tryggare ensamheten, den ensamhet jag trodde att jag flydde från.

Innan jag hunnit ut ur staden såg jag ordet ”Antikvariat” skrivet med svart tuschpenna i ojämna bokstäver på en bit kartong. Jag försökte värja mig men händernas grepp kring ratten hårdnade, de lydde instinkten och begäret. Som på film där en levande död fått vittring och med släpande steg jagar människokött, jagade jag fortfarande ord. När jag öppnade dörren till den lilla källarlokalen hoppade jag till när entrén fylldes av det välbekanta ljudet från en liten mässingsklocka. Den klockan är sällsynt numera, men den finns i alla äldre butiker och affärer, den har nog alltid funnits där, och du känner genast igen ljudet om du är av samma sort som mig. En antik kassaapparat på disken direkt innanför dörren förde tankarna till Hemingways skrivmaskin, ålderdomliga och runda tangenter vakade som dörrvakter över uråldriga tidningar och böcker med hundöron, med mjuka omslag på väg att vittra sönder. Bräckliga böcker, lästa böcker. De allra bästa böckerna, de med en doft av en annan tid, dåtid, tystnad och av damm. Det var nästan helt tyst, bara radions P1 hördes lågt i bakgrunden och kvinnan på pallen bakom kassaapparaten var ett med den tystnaden, koncentrerad och med blicken i en av de gamla böckerna, helt ointresserad av mig.

Jag köpte böcker från första halvan av förra århundradet eftersom jag älskar den sortens papper, hur det luktar, för att orden lever på ett annat sätt på gammalt papper, för att framtiden verkar bestå av skärmar och iPads och tv-program som inte säger mig något. Jag vill streta emot så länge det är möjligt, vara en bakåtsträvare och en utdöende art, en dinosaurie med en pappkasse tung av ålderdomliga böcker. Jag kan aldrig stå emot så här gamla ord och de kanske inte ens kan bromsa mina egna.

På Väg 70 mot Sala blev det glesare mellan husen, åkermark och stora skogar tog över landskapet. Jag kände igen ett annat ställe där vi också stannade när jag var barn, ett rosa café där jag och min bror ibland fick dela en flaska sockerdricka och äta nybakad tigerkaka. Uppspelt över minnet bromsade jag in men insåg direkt att den nedsläckta neonskylten ovanför huset var allt som fanns kvar. Fönstren var fördragna eller täckta av träskivor, färgen hade flagnat, det var igenbommat sedan länge. Öde och tomt som allt annat kring småstäderna i Sverige numera. Även välbesökta ställen blir igenbommade till slut, bara tiden får gnaga tillräckligt länge.

Åkrarna bredde ut sig och trängde undan skogen igen när jag körde vidare. På himmeln ovanför dem brukade min far peka ut olika rovfåglar jag aldrig kunde se skillnad på och för första gången på trettio år saknade jag verkligen det som varit. Gården i Dalarna, Knallasbenning, Lillsjön, radiokaka, kyckling med gräddsås på en gammal farmors vis med mycket smör. Alla små verktyg i farfars silversmedja, somrar med nyklippt gräs som aldrig slutar klia när man rullat sig i det, hemgjord vildhallonsaft, korna i hagen bakom det stora vitmålade trähuset, den murkna klockstapeln, den uppstoppade fladdermusen och alla sönderlästa Kalle Anka-tidningar utan framsida. Att ibland vara så uttråkad att tiden stod stilla, rostat bröd med marmelad till frukost i farmor och farfars dubbelsäng serverad på en blå träbricka med handmålade vita blommor, skratt över utspilld apelsinjuice. Det skeva golvet på husets övervåning som alltid knarrade hur försiktigt man än försökte smyga över det.

Jag stannade för sista gången när det blivit eftermiddag. Jag var tvungen att vända hemåt, mitt barn skulle hämtas i skolan. Vardagslivet hann i kapp och strandkanten vid Silvköparen fick vänta till en annan gång. Ändå kände jag mig gladare nu, sorgsnare nu, kände mer av allt. Hjärtat bultade. Jag behövde bara tid att känna efter, men var tvungen att vara ensam för att kunna minnas, för att hinna känna någonting och jag har alltid vetat det. Jag körde tillbaka för att börja på ett nytt kapitel, ett kapitel som egentligen är samma gamla kapitel.