Gruvliv del 20.

Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan.

Eftersom sommaren kom alldeles för tidigt men inte en minut för sent, såg jag ingen annan utväg än att temporärt lägga ned min bisyssla som brevbärare och med full kraft ägna mig åt torparlivet ett par dagar.

Jag är inte speciellt van vid att mina tidigare beslut och gärningar visar sig vara de rätta, men i år verkar det banne mig vara så. Mellan januari och februari sådde jag frön till framför allt chili och paprika och sedan i början av mars, tobak och majs . Tiden plantorna i lugn och ro fått spendera i min sons garderob vilken jag byggt om till ljusskåp, har sett till att de var mer än redo att släppas ut i den tidiga högsommarvärmen.

Samtliga plantor (utom de mest djävulsstarka som Carolina Reaper och 7-Pot Brain Strain) har redan fått frukt, och bara en gräshoppssvärm av bibliska proportioner kan hindra en fin skörd under sommaren. Mest nyfiken är jag förstås på de sorter jag aldrig odlat förut, t. ex. Elephant Pepper Mini som ska se ut som en liten elefantsnabel och Aji Pineapple som ska likna Hot Lemon (eller Hot Lenin som stavningsprogrammet gärna vill döpa om den till).

img_20180602_105213_6786026759612211882701.jpg

I år testar jag också att plantera fler saker än chili och kan glädjas åt riktigt styva gurkor.

20180605_1517573543558733420568537.jpg

Några majsplantor står stadigt intill tobaken, men jag fick till min förskräckelse höra av en arbetskamrat att det bara blir en majskolv per planta? Det låter helt orimligt och med tanke på allt vatten jag släpat för att hålla dem vid liv blir det i så fall en ren förlustaffär både ekonomiskt och i investerad tid.

20180605_1518169111228397771255741.jpg

Virginia-tobaken växer med flera centimeter om dygnet känns det som…

20180605_1518332680855740737461829.jpg

…medan dess svenska kusin bondtobaken som odlats i vårt land i flera hundra år har mer anspråkslöst omfång på sina blad.

20180601_1751237636656970429360017.jpg

Detta trots att jag nu börjat nypa av blommorna så att plantorna kan lägga sin energi på bladen i stället. Tanken är att jag till hösten ska kunna experimentera lite genom att blanda sorterna till den råtobak som ska bli blötsnus, luktsnus och kanske röktobak. Min gode vän magister Helgesson föreslog dessutom att jag skulle krydda blandningen ytterligare…

20180605_1514311117341580154110039.jpg

…med lite gräs från den numera rivna Söderstadion.

20180605_151735-11188444129460423626.jpg

Gustafs sallaten är ännu inget att skryta om…

20180605_151857-14984715600390037281.jpg

…och inte heller potatisåkern eftersom jag satte min sista potatis ganska sent. Potatisen har jag aldrig lagt någon större energi på, det blir alltid bara sådana man hittar bortglömda längst in i skafferiet framåt våren. Till nästa år ska jag nog läsa på lite om potatis och inskaffa några mer spännande sorter.

Snart blommar nog min favoritblomma Brandliljan! Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan. Men den är antagligen mycket vacker.

Hösten 2018 – Centrumrökats genombrott.

Vid ett stort överskott av råtobak finns även planer på att lansera cigaretten ”Centrumröka” med ett tydligt fokus på att locka barn och ungdomar till nikotinets spännande värld och förhoppningsvis livslånga beroende.

Jag antar att jag inte är den enda som är uppspelt över höstens premiär för Ormingesnuset? Eftersom inga marknadsundersökningar har föregått lanseringen av denna på inget sätt unika muntobaksprodukt är det svårt att avgöra om den ens är marginellt efterfrågad eller över huvud taget önskad. 

Hur som helst är det ett lokalproducerat snus som ännu aldrig har tillverkats och består av ekologiskt odlad virginia- och bondtobak blandad med svett och trycksvärta från uppgivna brevbärarfingrar. Huruvida det även kommer att finnas en portionsvariant beror helt på om verkstadsteknikern som ännu inte är anställd hinner få tag på några  flinka vättar med jättesmå symaskiner som kan sy de jättesmå påsar som behövs. Hoppet är dock det första som överger en tobaksodlare som sedan länge är van vid att alltid ge upp.

20180504_1013071185201227.jpg

Vid ett stort överskott av råtobak finns även planer på att lansera cigaretten ”Centrumröka” med ett tydligt fokus på att locka barn och ungdomar till nikotinets spännande värld och förhoppningsvis livslånga beroende.

Det var en reklamkampanj som hette duga va? Jag ville visa hur enkelt det är att med vackra ord få oss att köpa en produkt vi inte själva visste att vi ville ha. Och så är jag lite uppspelt över att mina tobaksplantor växer så att det knakar. Att sedan till hösten faktiskt göra lite eget snus verkar inte heller vara särskilt svårt. Jag har redan tidigare gjort det från råtobak, så nu tänkte jag prova att hålla i hela kedjan själv. Det var ungefär det jag ville ha sagt.

20180504_101849549598676.jpg

Idiotisk Kristus.

Jag nådde nog min fulla potential som människa redan i lågstadiet. Efter det har mina åstadkommanden enbart bestått av små försiktiga steg bakåt i den personliga evolutionen. De tydliga bristerna i min organisationsförmåga samarbetar tätt med avsaknaden av ett någorlunda hyggligt närminne, vilket försätter mig i situationer där jag måste offra en hel del tid för att få båten Björn på rätt köl igen.

Jag har åkt kommunalt i flera timmar med ett bilbatteri i ryggsäcken en lördagsmorgon för att få igång min bil som stått stendöd i ett köpcentrums parkeringsgarage under natten och kostat dyra pengar, glömt en annan bil med lyset på ett dygn utanför min lokala mataffär (två gånger), samt stått på landet med helljuset på en natt och fått låna grannarnas bil och köra tre mil för att köpa nytt batteri eftersom ingen vågar köra backen upp till vår stuga och starta bilen med kablar.

Igår kväll precis när jag slängde mina engångslinser bland kaffesump och barbequesås i soppåsen i grufstugan kände jag direkt att det var dumt gjort. Jag sprang in till väskan i sovrummet, trots att jag redan visste att jag glömt packa med mig fler linser. Jag kollade i medicinskåpet där jag brukar lämna några par i reserv, men det var lika tomt där. Eftersom jag inte kan se skillnad på en motorcykel och en elefant utan linser kändes det som en dålig idé att försöka köra hem familjen och våra katter med varningsblinkers i vägrenen och i en maxhastighet på tjugo kilometer i timmen. Jag vet, jag borde ha ett par glasögon i reserv. Jag har tänkt skaffa det sedan innan jag fick fru och barn, det har bara inte blivit av.

Men sen kom jag på att man numera kan köpa linser på vissa apotek utan recept från optiker, och att det kunde bli min räddning. Ett besök på internet visade dock att Gnesta inte är Stockholm och att farmaceuterna på deras apotek helgar vilodagen genom att hålla verksamheten helt stängd. När jag sökte vidare stod det klart att närmaste apotek som saluförde synhjälpmedel på söndagar var beläget i Södertälje.

I morse promenerade jag uppgivet de sex kilometerna till Gnesta Centrum i en suddig dimma och ni som eventuellt vinkade åt mig från passerande bilar utan att få något gensvar får förlåta en halvblind man.

20180429_20155612038955.jpg

När jag nådde mitt första delmål blev det även tydligt att pendeltågstätheten inte är så stor på söndagar som man kunde önska. 57 minuter går inte ens fort om man köper kaffe och en bulle och läser en bok på perrongen. I Södertälje fick jag i alla fall tag på nya linser, men eftersom gallerian Kringlan vill ha fem spänn för att låna ut en toalett med spegel och jag inte hade några mynt gick jag tillbaka till tågstationen i samma dimma. Där fanns endast en gratis pissoar utan handfat och spegel, så det blev fortsatt resa utan att se något.

Nu hade jag till en början lite tur, tåget tillbaka till Gnesta som skulle gå om 45 minuter stod redan inne, så jag slapp sitta ute och frysa. Jag slog mig ned och öppnade min medhavda bok för att få tiden att gå, men när jag läst första sidan fick jag sällskap i den annars tomma vagnen. En äldre man med rosa skjorta, flint på hjässan och grått skägg och hår på sidorna av huvudet satte sig på en plats knappt två meter bort och började omedelbart äta och dricka en mängd olika saker under högljutt smaskande, stönande och stånkande. Ett tag trodde jag att han klippte naglarna också, men ljudet som fick mig att läsa om samma mening i min bok hela tiden kom från den kulspetspenna han målmedvetet klickade ut och in hela vägen till Gnesta.

Nu återstod bara de avslutande sex kilometerna tillbaka till stugan och det firade jag med en hamburgare hos Gnesta-Kurre. Gatukökets ursprungliga ägare Gnesta-Kurre var antagligen en äldre man vid namn Kurt, men sedan länge är nu Gnesta-Kurre två syrianer från Södertälje. De båda kurrarna lagar dock mycket bra snabbmat och de har en toalett där man kan tvätta händerna och sätta in sina nya linser. Men det är bara under förutsättning att toaletten inte är oavbrutet upptagen av en familj på sex personer som samtliga är i nöd.

Efter cirka fyra och en halv timme var jag i alla fall tillbaka i stugan och kunde återfå fullgod syn och ytterligare någon timme senare var familjen säkert transporterad till lägenheten i Orminge. I morgon när alla andra firar Valborg med klämdag och långhelg pustar jag ut med en avkopplande arbetsdag i postbilen. Det ska bli riktigt skoj.

Påkommen med byxorna i knävecken.

Vi ligger i soffor eller på sängar, min fru virkar och tittar på tv-serier, sonen spelar Xbox och jag läser böcker riktigt långsamt och klämmer en och annan dokumentär. Då och då hörs hasande steg när någon av oss hämtar snytpapper, kall dryck eller kokar te. Sedan blir det tyst igen.

Allt går som det ska och ingenting är därmed i sin ordning. Fördelen med influensaliknande förkylningar är inte många, men de finns. En av dem är att livet blir exakt vad det alltid borde vara när man så småningom slutar kämpa emot och accepterar en tillvaro där minimala och grundläggande nödvändiga ansträngningar är mer än nog. Att ett mål mat kommit på bordet, att man lyckats köpa en dosa snus, eller att man bara tagit sig samman och äntligen gått och hämtat det glas vatten man velat dricka i över en timme.

När en storhelg med några extra lediga dagar nalkas växer lusten till livet. I mitt och min familjs fall brukar en sådan helg innebära mer kravlös tid i grufstugan med mycket eldande i kaminerna och långa sittningar med brädspel på kvällarna. Åtminstone så här års när vinterns snö dröjer sig kvar i rabatterna och det är lite för tidigt för trädgårdsarbete.

Den här påskhelgen åkte dock hela familjen på en massa snor och snörvlande och avfärden till stugan har skjutits upp dag för dag. Nu när vi har slutat stressa över när vi kan komma iväg och förlikat oss med att det bara blev som det blev känns det riktigt bra. Jag kan knappt minnas när vi alla varvade ner så här totalt. Vi ligger i soffor eller på sängar, min fru virkar och tittar på tv-serier, sonen spelar xbox och jag läser böcker riktigt långsamt och klämmer en och annan dokumentär. Då och då hörs hasande steg när någon av oss hämtar snytpapper, kall dryck eller kokar te. Sedan blir det tyst igen. Igår klämde jag till exempel den tre avsnitt långa dokumentären Dödliga fiender – kampen inom islam.

Det var intressant att få lite mer kött på benen om hela konflikten mellan shia- och sunnimuslimer i mellanöstern med Iran och Saudiarabien som de stora antagonisterna de senaste 40 åren. Den hade gärna fått ha fler delar. Jag har läst ut ”Kolaps” av David Jonstad, en sorglig men faktaspäckad bok om omöjligheten med en evigt ständig tillväxt och ett krasst konstaterande att de flesta av planetens naturliga tillgångar faktiskt är ändliga. Efter det började jag parallellt läsa både Jim Thompsons ”Mördaren i mig” och ”Om kriget kommer” av Lennart Rosander och Per Olgarsson. Vi får se vilken bok som tar över under dagen, det är inte så bråttom att bestämma sig.

20180331_151628-012138760961.jpeg

Glädjande nog har jag också haft tid att läsa en mängd artiklar och recensioner i olika nättidningar. Och apropå tidningar, särskilt de stora svenska sådana, vad det svänger? För knappt ett år sedan var mer eller mindre alla artiklar och debattinlägg ensidiga försvarstal för landets flyktingmottagande, men nu tävlar samma tidningar om att visa att de vågar lyfta problem med integration och religiös fanatism i sådan omfattning att det nästan blir lite skevt åt andra hållet. Tänk om sakfrågor och objektiv granskning av de problem som trots allt kan uppstå med en tillfälligt ökad invandring kunnat övervinna den paralyserande kollektiva rädslan över att uppfattas som rasistisk långt tidigare? Då hade antagligen Sverigedemokraterna knappt haft några mandat alls och vi hade inte behövt ha en riksdag full av traditionella partier som försöker verka hårdare och därmed bara blir mer likformiga i hopp om att kunna fiska tillbaka missnöjda medborgares röster. Berätta om både bra och dåligt, jag har faktiskt jävligt svårt att tro att ens en procent av befolkningen är rasister på riktigt.

Till sist. Visst hade det varit mysigt att möta vårsolen och påsken i en stuga i de sörmländska skogarna, men det går inte att förneka den välgörande harmoni som en helg helt däckad och utan krav hemma i lägenheten har boende inom sig också.

Transpirationsteoretiker.

Jag är rätt säker på att mitt nuvarande intresse knappast hjälper mig att mota bort vinterns sedvanliga tungsinne. Men det är fascinerande. Och mina intressen är som de flesta redan känner till i regel övergående och någorlunda kortvariga.

Den senaste månaden har jag avverkat samtliga åtta böcker om Anton Modin av Anders Jallai. Böckerna om den svenska superagenten varvar underhållande (om väl grabbig) fiktion med vad som säga vara fakta från hemligstämplade dokument och intervjuer med högt uppsatta personer inom säkerhetstjänsterna och politiker. Böckerna argumenterar trovärdigt för dubbelspel och mörkläggningar under det kalla kriget av bland annat Palmemordet, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård, Estonias förlisning, mordet på journalisten Cats Falk med mera. Eftersom jag själv alltid blåögt velat tro att vårt land är hederligt och att demokratin faktiskt fungerar har detta satt igång besvärande funderingar och tankar om hur vår värld tyvärr kanske fungerar egentligen. Jag sällar mig ännu inte helt till konspirationsteoretikerna och galningarna som driver sin sak på  små plottriga och textmässigt röriga websidor, men jag är lite skakad.

Dessutom läser jag en del om vår nuvarande civilisations oundvikliga undergång, en inte så upplyftande realitet. Takten med vilken vi på mindre än hundra år slukat så mycket av jordens ändliga resurser att det nu går åt mer energi att utvinna dem än vad som är kostnadsmässigt försvarbart är helt galen och verkar inte längre gå att bromsa. Inte om inte alla vi sju miljarder människor är överens om att sänka vår standard betydligt. Vi i den rika delen av världen vill det knappast och de som alltid varit mindre lyckligt lottade vill säkerligen upp till vår nuvarande nivå. Och det är inte bara oljan som sinar, det är fosfor till konstgödning av alla odlingsarealer och mängder av metaller och grundämnen vi använder för att tillverka datorer och telefoner. Om jag har förstått det hela rätt förbrukar vi redan idag i de rika länderna ett och ett halvt jordklots inte så förnybara resurser och befolkningsökningen slår hela tiden nya rekord. Det verkar mer eller mindre vara kört för världen som vi känner den med ständig tillväxt och allt det där.

Men förutom att jag nästan helt tappat tron på det demokratiska systemet eftersom näringslivet och främmande stormakter ändå styr i det fördolda och att vår överhettade planet snart kommer att gå under genom torka, översvämningar, svältkatastrofer, bankkrascher och ständiga krig om mat och energi mår jag faktiskt helt okej. Fast det ska bli skönt att få växla inriktning på mitt intressefokus, gärna så snart som möjligt.

Boston – we have a look-a-like problem!

Breddandet av min allmänbildning var ändå ett mikroskopiskt russin i den enorma lussebulle som utgör mitt självuppfattade universum jämfört med en av bilderna i boken. Ett av de gamla fotografierna som porträtterade generaler och betydelsefulla personer föreställde faktiskt mig! Mig!?

Jag tycker om att läsa och ärligt talat kanske det tidvis är det enda jag tycker riktigt mycket om. Fokus är nästan alltid på den skönlitteratur det verkar finnas så oändligt mycket mer av än den snålt tilltagna tid som givits oss med läslust, men av nyfikenhet vill jag också gärna variera ibland. Många fackböcker inom t.ex. historia, vetenskap, eller biografier är skrivna med sådant driv i berättandet att man lätt kan fångas lika mycket som av en bra roman.

Den som fick mig att förstå fackböckernas underhållningsvärde hette Natt-Mats och jobbade nätter på det demensboende där jag under åtta år jobbade dagar och kvällar. Han var en lågmäld, lugn och väldigt sympatisk kille som var några år äldre än mig. De få minuter vi sågs innan han skulle börja och jag sluta eller tvärtom hann vi växla några ord om böcker. Han började ta med sig böcker om Stalins Sovjetunionen, Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Ofta var det riktiga tegelstenar. Varför han var så intresserad av de kommunistiska diktaturer som hade de största folkmorden på sitt samvete vet jag inte, men Natt-Mats fick mig i alla fall att fortsätta vilja blanda romanläsandet med böcker om vår historia.

Jag har många gånger tänkt på att jag inte vet någonting alls om det amerikanska inbördeskriget. Inte mer än att det var mellan nord och syd, blårockar mot grårockar, mot och för slaveriet ungefär.

20180321_174749169903850.png

Därför slog jag till på Thomas Sörensens ”Amerikanska inbördeskriget” på bokrean härförleden. Nedsatt i pris från 234 spänn till 59 kändes som ett bra kap. Jag lärde mig att nordstaterna och Lincoln faktiskt inte brydde sig så himla mycket om den svarta slavbefolkningen som jag hade trott och att båda sidor hade mängder med generaler och härförare utan vidare kompetens för sina jobb och att väldigt många människor offrades i meningslösa stormningar av meningslösa kullar och småstäder mellan 1861-1865.

Breddandet av min allmänbildning var ändå ett mikroskopiskt russin i den enorma lussebulle som utgör mitt självuppfattade universum jämfört med en av bilderna i boken. Ett av de gamla fotografierna som porträtterade generaler och betydelsefulla personer föreställde faktiskt mig! Mig!?

20180320_1930442100579795.jpg

Jag gnuggade länge mina uppspärrade ögon innan jag chockad konsulterade min fru, min son, samt några vänner och bekanta på internet. Det var kusligt likt mig. Särskilt om man känner mig sedan ett tag och kan notera läpparna, öronen, ögonhålorna och kinderna. Och om man sett mig i det långa hår jag hade i 20-årsåldern.

Så vitt jag vet har jag ingen gren av släkten som någonsin utvandrat till Amerika, inte så långt tillbaka min far har lyckats forska i alla fall. Det får mig att fundera ganska mycket över dna och gener och universum. Visst, det mesta talar för att alla människor har samma anfader och anmoder, även om jag också läst teorier om att Homo sapiens kan ha uppstått på flera ställen långt ifrån och oberoende av varandra. Både i Kina och Afrika bland annat. Kan det faktiskt vara så att det normalt oändligt varierade dna-skapandet ibland råkar göra två nästan exakt lika människor? Det kan det så klart vara eftersom det finns mängder av look-a-likes inom underhållningsindustrin, men jag ÄR ju uppenbarligen Boston Corbett? Ett problem för mig, trots fascinationen, är ändå att jag egentligen inte vill dela gener och anlag med min klon.

Boston Corbett hette från början Thomas Corbett och immigrerade sju år gammal med sin familj från England till New York 1839. Efter att hans fru senare i livet dog i barnsäng flyttade han till Boston där han fann gud och blev starkt troende kristen. Då han befann sig i just Boston när han mötte sin gud var det helt logiskt att han bytte förnamn till Boston. Han lät håret växa för att efterlikna Jesus och kastrerade sig själv med en sax för att undvika att bli påverkad av prostituerade. Han kom ofta i bråk och lär ofta ha misshandlat andra människor. Han slogs skickligt för nordstaterna i inbördeskriget och valdes ut som en av tjugofyra som skulle jaga och gripa president Abraham Lincolns mördare John Wilkes Booth. Uppbådet hittade Booth, men trots order om att Booth skulle tas levande råkade Corbett skjuta honom genom halsen och nacken via ett hål i väggen på det tobaksmagasin han hade gömt sig i, varpå presidentmördaren dog. Enligt vissa källor var det gud som beordrade Corbett att skjuta Booth.

Efter det blev han allt mer galen och försvann ut i vildmarken där han grävde en grop som han bosatte sig i under flera år. Han kände sig förföljd och hotade förbipasserande med vapen ända tills myndigheterna en dag fick nog och spärrade in honom på sinnessjukhus. Han rymde därifrån ett år senare och sägs ha sökt sig mot Mexico, men hördes aldrig mera av. Enligt andra rykten dog han i en brand i staden Hinckley i Minesota 1 september 1885. Hans arv lever i någon mån vidare i förorten Orminge i Sverige år 2018.

År noll.

2018 som skulle bli ett ganska fantastiskt år har inte riktigt infriat förväntningarna. Eftersom jag kanske druckit en aning för mycket de senaste trettio åren tänkte jag förlänga min sedvanliga vita månad i januari på obestämd tid. De positiva sidoeffekterna skulle skölja över mig som en flodvåg var det tänkt och jag hade räknat kallt med att få bada i lycka och välstånd. Styrketräningen skulle göra mig till en smärt fyrtiofemåring utan starkölens kolhydrater och klarheten i huvudet utan vinets lustfyllda grumlighet skulle göra att romansidorna sprutade ur mig. Jag väntar fortfarande.

Eftersom summan av lasterna tycks vara precis så konstant som Tage Danielsson hävdade i ”Mannen som slutade röka” råkade jag ersätta alkoholen med julmust, godis och chokladbollar vilket gjort att jag gått upp till 95 stadiga kilo, en ökning med 10 kilo sedan i höstas. Det var inte riktigt tanken. Skrivandet har ebbat ut och ersatts av kortvariga, månadslånga fixeringar.

Januari dominerades helt av rymden. I högtalarna på min postbil flödade podcasten ”Marsfall”, en ljudbok om Elon Musk och bygget av raketer som på sikt ska kunna befolka Mars, ”Elon Musk: SpaceX, Tesla och jakten på en fantastisk framtid”. På kvällarna såg jag den halvdokumentära fictionminiserien ”Mars”, spelfilmen ”Aproaching the unknown” om den första bemannade resan till Mars, framtidsunderhållningsrymdserien ”Altered Carbon” med Joel Kinnaman och ”Star Trek Discovery”.

20180303_10032321205302.png

I februari gick jag plötsligt över till Ernst Brunners tegelsten ”Darra” om galningen Emanuel Swedenborg i ljudboksformat. Reine Brynolfssons fantastiska uppläsning gjorde sedan att jag ville ha mer av vad som helst Brynolfsson läst in och därför hamnade jag i Anders Jallais svenska agentromaner om Anton Modin. ”Spionen på FRA”, ”Landsförädaren” och ”Natoagenten” gjorde i rask takt mig sällskap under brevbärarrundorna.

20180303_1009012100937869.png

Det här universumet av teorier om konspirationer gällande mordet på Olof Palme och Estonias förlisning håller i sig och jag läser sidor om gamla nedlagda militäranläggningar från kalla kriget på internet och om  ubåtskränkningarna i den svenska skärgården på 80-talet.

20180303_0955191546667271.jpg

Den senaste given i det sökande nyktra livet är en gryende fascination för prepper-grejen. Jag har insett att det är hög tid att börja bunkra livsmedel inför den kommande apokalypsen. Det har inte slagit över helt och än så länge har jag bara köpt lite extra björkved till stugan och några konserver gulaschsoppa. Det är möjligt att jag inte hinner så långt innan April och nästa fas av något helt annat inleds. Kanske blir jag besatt av kräldjur eller romersk lerkonst från 800-talet före kristus, vem vet.

I övrigt är jag vid mina sinnens fulla bruk.