Ibland är det bara så jävla svårt att somna. Som igår natt. Jag låg vaken länge och började efter en evighets planlöst zappande mellan båda kanalerna se den Nordkoreanska romantiska komedin ”Sömnlös i Pyongyang”. Kim Il Ryan och Jim Tom Hanks-Kim II spelade givetvis huvudrollerna, vilka annars? En riktig feelgood-film faktiskt, precis som utlovat i trailern, men den såg jag i efterhand. Alla i filmen slog hole in one’s på golfbanorna, alla simmade över Stilla havet i oväder och full storm, och alla gjorde det med samma nonchalanta gäspning. Naturligtvis brann USA upp i slutscenen som vanligt.
Efter det blev jag väldigt trött och trodde att jag äntligen skulle få sova, men då ringde det helt otippat på dörren, trots att det var mitt i natten. Utanför stod en gammal arbetshäst som harklade sig och frågade om jag hade något brännvin hemma.
Hästen pratade med Thomas von Brömsens röst och lät inte så lite berusad. Jag blev bokstavligen helt tagen på sängen och trots att jag instinktivt bara ville stänga dörren rakt i mulen på henne hörde jag mig själv svara att jag nog hade en skvätt OP Andersson hemma. Och möjligen lite grann kvar i en halvflaska Rosita.
Hästen nickade ivrigt och trängde sig bryskt förbi mig och klampade rakt ut i köket med hästskorna på. Där plockade hon snabbt fram flaskorna i fråga med darrande hovar och tömde dem på stående hov innan hon kastade sig raklång på den soffa jag alldeles nyss hade tänkt somna.
– Du förstår, jag har så innihelvete ont i ryggen, sluddrade hästen. Jag har suttit på Skeppsbar i Gamla Stan och pratat landstingsbudget med moderaterna och några syo-konsulenter hela kvällen. Pengarna är tydligen slut nu!
Jag, som inte hade någon aning om varför hästen ringt på just min dörr, jag känner ju inga hästar och jag känner inte heller några politiker och för all del inte Thomas von Brömsens röst från ett plakatfullt stos sladdriga mule, förstod ingenting. Och nu hade jag inget brännvin kvar heller.
– Du, hästen, sa jag så barskt jag kunde, jag är rätt trött och jag måste faktiskt be dig att gå nu.
Hästen svarade inte och det berodde på att det redan hördes tunga snarkningar från soffan där hon låg. Äsch, låt åbäket sova ruset av sig där, vad är det värsta som kan hända konstaterade jag? I stället borstade jag mina tänder slarvigt, fyllde en kaffekopp med syltlök och tog golfbilen bort till vänstra flygeln där jag har sovrummet. Jag la mig ner mellan mina tolv igelkottar och bråkade som alltid en stund om vem som skulle sno platsen i mitten. Sedan somnade jag också.
När morgonen grydde och månarnas första strålar trängde in genom järnjalusiet kände jag mig utsövd, men hörde ett obehagligt surrande innanför kraniet. Vad var det? Hade jag fått tillbaka min farfars gamla tinnitus igen? Jag lyssnade lite mer noggrannt. Nej? Jo? Ljudet kom från vardagsrummet och inte från mitt huvud. Jag kurade ihop mig till en morgonboll och rullade ut mot vardagsrummet i hemtama kullerbyttor. Som man alltid får göra eftersom golfbilen bara går åt ett håll.
I vardagsrummet var det ett jäkla liv. Hästen hade lyckats reta upp bina i mina inomhuskupor och satt nu och skrattade retfullt gnäggande medan hon fäktade undan de arga honungsproducenterna.
– Det där var väl onödigt? sa jag surt.
Hästen log självsäkert och hånfullt innan hon svarade:
– Ingenting är onödigt om man har gjort det själv. Onödigt är bara ett annat ord för handlingskraft förstår du lilla gubben.
Jag letade efter en vettig replik, men gav snabbt upp. I stället gick jag och satte mig i duschen där jag bildgooglade fiskpudding på surfplattan för att låta ilskan rinna av mig. Det gjorde den efter ett tag, men den här lördagen hade ändå inte börjat som jag tänkt mig.
grufstugan 