Gruvliv del 23.

De var långt ifrån färdigvuxna och såg mest ut som gamla tandlösa gummor ur något reportage från den ukrainska landsbygden.

20180906_1546542950929831584229022.jpg

I somras när jag började ana att det kunde bli en hel del frukter på chilibuskarna tänkte jag att det vore roligt att använda en del av skörden på något annat sätt än att bara hacka ner den direkt i matlagningen. Jag vet att det är vanligt bland chilifantaster att göra stark sås, men det fåtal varianter jag provat tidigare har inte tilltalat mig riktigt. Jag började leta mer ingående och för några dagar sedan kändes det som att jag hittat ett recept i min smak. Det verkade enkelt och krävde inte mycket tid, samtidigt som många använt och gillat det enligt kommentarerna. Dessutom såg det ut som att man utan problem skulle kunna lägga till eller byta ut ingredienser för att hitta sin egen smak. Igår kväll gjorde jag den första satsen som fick det högtidliga namnet Grufsås, batch no.1. Den som skrivit receptet föreslog att man skulle ha 17-18 chilifrukter i det som skulle bli ungefär en liter sås, varav några var  jävligt starka sorter. Jag tyckte att det lät överdrivet eftersom man helst skall kunna äta såsen också, så jag nöjde mig med 12 stycken frukter av medelstyrka.

Visserligen blev såsen otroligt god precis som utlovat, men tyvärr hade min feghet straffat sig och där fanns inte särskilt mycket hetta. Ärligt talat kan man förmodligen använda Grufsås, batch no.1 både som modersmjölksersättning för prematura spädbarn eller svalkande salva på öppna och svårt infekterade bensår.

Självklart måste man prova sig fram och den som söker skola finna. I kväll kokar jag nästa omgång och då tänkte jag slänga i lite av värstingen 7-pot brain strain yellow och lägga till två extra äpplen innan jag pudrar ner den fina rökaromen mesquite. Men nog om chili, det blev tillräckligt av det i förra bloggen. Nu ska vi snacka grönsaker.

Det kan låta märkligt, men i trädgården kring Grufstugan växer också annat än tobak och chili. Jag vill passa på att förvarna läsare som efter mina senaste inlägg förväntar sig okända växter man kan ha i helt unikt exotiska sallader, att inom bruksodlandet är jag tyvärr än mer nybörjare. För att ytterligare sänka förväntningarna tänkte jag börja med plantor som inte fungerade så bra, men efter det åker vi spikrakt uppåt mot en vardagsträdgårds blygsamma odlingsframgångar och små glädjeämnen.

20180605_1517573543558733420568537.jpg

Min stora dröm om att en dag sakta få vandra omkring i ett eget majsfält klädd i hängselbyxor och halmhatt precis som en åttonde generationens farmare från den amerikanska södern, uppfylldes tyvärr inte det här året heller. Under våren drev jag upp fyra plantor sockermajs av sorten Gucio som jag sedan planterade ut på en plätt intill tobaken. De växte snabbt och när sommaren var som hetast åkte jag ofta fjorton mil tur och retur mitt i arbetsveckan för att se till att de fick tillräckligt med vatten. Ungefär vid den här tiden hörde jag till min stora besvikelse någon säga att det bara blir en majskolv på varje planta. Om det var sant skulle allt slit med vattning och de extra bensinkostnaderna göra mina fyra majskolvar helt orimligt dyra, även om man slog ut resan på övriga grödors samtidiga omsorg . Kort därpå råkade jag till råga på allt halka när jag skulle vattna tobaken och bröt av en majsplanta i fallet. Redan majsmässigt missnöjd fick jag i slutet av juli för mig att majsen i alla fall såg mogen ut. Kanske kunde de åtminstone bli tillbehör till en grillmiddag? När jag plockat dem och skalat av blasten möttes jag av en sorglig syn. Kolvarna var långt ifrån färdigvuxna och såg ut som gamla tandlösa gummor ur något reportage från den ukrainska landsbygden. Antagligen hade tomrummen som upptog hälften av kolvarnas yta hunnit fyllas med majskorn om jag hade väntat, men jag tror inte att det blir något nytt försök ändå. Det verkar inte vara värt besväret.

20180605_1517352747547075019871812.jpg

Gustafs sallaten som såg lite tanig ut hemma i sovrumsfönstret tog fart när den kom ner i jorden ute vid stugan. Tyvärr råkade jag nog vattna dem för mycket, för en dag var de plötsligt döda. Jag hann bara provsmaka ett enda litet blad som för all del var ganska gott, eller smakade sallad i alla fall. Jag tänker ändå göra ett nytt försök nästa säsong.

screenshot_20180902-155949_gallery3007062491170148772.jpg

En vit paprikasort jag blev nyfiken på hette Amyka. Den gav tidigt flera mellanstora paprikor, men tyvärr var dessa inte särskilt goda. Hur kan en rätt vanlig paprika skilja sig mot andra genom att inte vara god? Min son sammanfattade faktiskt smaken bra när han utan omsvep konstaterade att den smakade diskmedel. Den här bleka rackaren förpassar vi således till den eviga glömskans fröbod.

20180902_1513516917425928802755533.jpg

Bättre framgång blev det med en paprika jag drivit upp från frön av en helt vanlig snackpaprika inhandlad i den lokala matbutiken. Jag antar att den har sitt ursprung i Holland, garanterat genmodifierad och industriodlad i ett hangarliknande växthus. Eftersom jag inte var säker på om fröna möjligen var sterila vilket jag hört att sådana sorter kan vara, blev jag glatt överraskad när den snabbt gav mängder med söta och goda små paprikor. Jag har tagit frön även från den vidareodlade paprikan och testar om den går att odla även nästa år, eller har en inbyggd ”self destruction-gen”.

20180902_1509496531213359677978034.jpg

En annan succé blev gurkorna vars frön såldes under namnet ”krukgurka”. Hela sommaren skördade vi små och jättegoda gurkor och fast vi plockade alla som fanns innan vi åkte hem på söndagen, fanns det nya att skörda nästa helg. I år hade jag bara två plantor, men siktar på många fler nästa.

20180902_151306308240890242870453.jpg

Och nu till flaggskeppet, de så kallade Hårdrockstomaterna. Som jag har skrivit om i flera tidigare bloggar vet jag inte vad sorten ursprungligen heter, men eftersom jag fick mina frön av Hårdrocks-Peter kallar jag dem Hårdrockstomater. Ett litet frö växer upp över stugans takpannor på några månader och grenarna tyngs sedan av hundratals söta små tomater. I år nöjde jag mig med två plantor eftersom vi inte orkade plocka alla tomater vi fick förra året. Tyvärr har de mognat mycket långsammare i år, trots den varma sommaren. Jag tror det beror på att de stod för nära det andra snabbväxande monstret som kallas Djungelgurka.

20180902_1516093196194183525294170.jpg

Från att ha varit så klen att jag knappt trodde den skulle överleva täckte Djungelgurkans blad snart merparten av husväggen, och tyvärr det mesta av Hårdrockstomaten intill. Djungelgurkans slingrande tentakler letar sig in och runt allt i sin närhet, men blir också full av vindruvsstora melon-gurkor. Smaken är syrlig med tydligt inslag av gurka, men ärligt talat är det ingen stor smakupplevelse, även om den funkar helt okej som ett pikant inslag i en grönsallad. Den monsterstora skörden har ändå gjort att jag vill ta hand om lite av överflödet så jag letade upp ett recept på inlagd djungelgurka för att prova.

20180903_1644486147158091612563275.jpg

Nu återstår att se om Djungelgurkan blir lite roligare efter några veckor i en 1-2-3-lag tillsammans med dill, pepparrot och två sorters chili. Jag tror det var det hela.

Författare: grufstugan

Förvärvsarbetande statlig brevbärare och impulsläsare, som trevande börjat utforska livet som torpare genom att ta en imaginär examen inom motorsågande enbart med hjälp av Youtube. Dessutom oväntat fader till en välartad son ganska sent i livet och därtill nästan helt oförtjänt gift med en kvinna som utan att tveka kallar sig min fru.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s