Hermanssons vitvarulager AB – del 1.

När Robert hade ställt allt i rätt ordning på lastkajen skyndade han nedför trappan till garaget med bilnyckeln redo i handen. Det gällde att vara snabb. Allt för många gånger hade någon annan hunnit ställa sig precis framför det han skulle lasta in i bilen trots att fanns gott om plats vid sidan om. Ofta var det någon oförstående pensionär som det tog en evighet att få att förstå varför det var olämpligt att ställa bilen just där. Lika ofta var det någon stressad, smådryg, medelålders man i kostym och mobiltelefonen fastklämd mellan örat och axeln och som viftade bort Robert som luft om han försökte protestera.

Garageporten öppnades sakta av den gnisslande gamla automatiken medan Robert väntade med foten beredd på gaspedalen. När han kört upp skåpbilen för rampen, rundat betongmuren och sedan svängde in på gårdsplanen framför lastkajen såg han en mörkblå BMW-kombi som hade börjat backa upp mitt framför det han skulle lasta. Föraren tittade snabbt upp mot honom men fortsatte sedan backa, trots att han måste sett att han sakta rörde huvudet långsamt och nekande i sidled, och när han var ända inne vid kanten stängde han av motorn.

Robert klev uppgivet ut ur skåpbilen med motorn fortfarande i gång och började långsamt gå mot bilen som nu hindrade honom från att komma iväg i tid. Samtidigt flög dörren på kombin upp och en rasande man i kostym och solglasögon kastade sig ut och stormade mot honom.

– Vad fan skakar du på huvudet för! snäste mannen.

– Du ställde dig precis där jag har min last och nu kommer jag inte åt den. Det finns gott om plats precis bredvid och…

– Jag har också rätt att lasta här! avbröt mannen i kostym honom. Jag betalar flera tusen i månaden för ett kontor i den här byggnaden ska du veta.

– Lugn nu, svarade Robert. Jag hade ingen aning om det, jag trodde att du bara skulle in i segelbutiken och då kunde du ju ställa…

– Vad fan har du för rätt att leka nån jävla polis? Tror du att bestämmer allt här?

– Men alltså, jag visste ju inte att du jobbade här. Det är bara det att det nästan varje dag händer det att någon…

– Jag har EXAKT samma rätt som dig att stå här, avbröt mannen Robert igen, jag ska ha upp kartonger till mitt kontor! Som jag betalar mycket hyra för och då ska inte någon liten låtsaspolis komma här och säga vad jag får och inte får.

Robert skulle precis ge upp som vanligt eftersom det aldrig var någon idé att argumentera med idioter. Han var heller inte typen som någonsin stod på sig och varje gång det här hände vek han åt sidan med svansen mellan benen. Men nu vällde plötsligt en våg av ilska upp inom honom. Ett rent och skärt hat till och med och det gick inte att stoppa det. Han hade faktiskt hade fått nog av att bli trampad på. Fortfarande helt lugn utåt lyfte han sakta blicken mot den arroganta kostymmannen.

– Skitsamma. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att all världens olycka drabbar dig och jag hoppas att du får cancer eller dör i en bilolycka. Helst redan i kväll så att jag aldrig någonsin behöver se ditt osmakliga ansikte igen.

Kostymmannen stod helt stilla och bara gapade någon sekund. Robert som inte riktigt kunde förstå att han precis sagt de där orden stod också som förstenad.

– Vad fan sa du nu? Kostymmannen verkade ha kommit över den första chocken.

– Jag tror du hörde, svarade Robert lugnt och sekunden efter landade kostymmannens knytnäve rakt i hans ansikte.

Det susade till i hans huvud, men han föll inte direkt. I stället satte han sig sakta ner på huk medan han gned handen mot kinden och såg upp mot lastkajen där två av hans kollegor stod. De var uppenbarligen helt förskräckta över vad de precis hade sett. Kostymmannen såg på Robert med hat i blicken, men han verkade faktiskt samtidigt lite förvånad över vad han precis gjort. Sedan reste sig Robert igen och nickade bort mot lastkajen.

– Jag hoppas att du inte har alltför mycket inplanerat i framtiden. Jag tänker polisanmäla dig för misshandel och de finns flera vittnen. Ha det så kul i fängelset din jävla översittare.

Robert gick upp för trappan till lastkajen och kollegorna där.

– Ni såg ju att han slog ner mig. Jag går in och ringer polisen nu.

Kollegorna bekräftade att de sett allt och ville veta om han var okej, men han var redan på väg in genom dörren till lagret och precis när den gick igen hörde han kostymmannens röst utifrån.

– Men fan också! Förlåt då! Det var du som…

Annonser

Författare: grufstugan

Brevbärare, bokmal, nybörjartorpar, lycklig familjefar och make.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s