Vad gör man utan Leffe?

Det här är en väldigt gammal kortnovell som jag tror att jag skrev i gymnasiet. Jag lyckades komma åt den nyligen då jag som genom ett mirakel mindes ett över tjugo år gammalt lösenord jag satt på textfilen. Den har bara justerats marginellt och är så gott som i ursprungsversion.

 

”Ähum…det har varit jävligt roligt att ha dig här. Liksom. Om man får vara lite

fräck och fråga…var kan jag hitta dig om det skulle hetta till igen?”

 

Leffe såg bara cool ut samtidigt som han låtsades titta på någonting väldigt

intressant långt bort i fjärran, någonting som var så oerhört ballt att bara han

kunde se det.

 

”Försök med utkanterna.” svarade Leffe eftertänksamt samtidigt som han rev

bort filtret på den cigarett jag hade gett honom. ”Jag kan så klart vara hos

Marie också, men det är inte speciellt sannolikt. Jag tror faktiskt hon hatar mig

nuförtiden, så försök med utkanterna som sagt.”

 

Leffe tände den trasiga änden där filtret suttit på cigaretten sekunderna

tidigare och strök sedan handen han höll cigaretten i nonchalant över sitt

nyrakade huvud, som för att dra bort en lugg som inte fanns där.

 

”Det är troligast att jag är där.”

”Då säger vi så.” svarade jag allvarligt innan jag skrek till nästan i falcett.

”Lyckan står den djärve bi, skrik om bartendern går förbi!”

”Visst. Visst. Whatever.”

 

Leffe vände sig om och gick mot bilen, långsamt och beslutsamt som en

cowboy på väg mot hästen i fållan på någon rodeo i Texas, hoppade in,

rivstartade och försvann i ett moln av damm.

Fan vad kul man har när Leffe är i stan tänkte jag för mig själv medan jag

vemodigt gick hemåt. När jag passerade frisersalongen fick jag ett infall. Det var

mitt på blanka dagen, men jag sparkade upp dörren till frisersalongen som om

det fortfarande var midnatt och vrålade:

 

”Leffe har åkt! Fattar ni!? Leffe har ÅKT, så klipp nu för i Helvete min skalle

kort!”

Barberaren stirrade på mig en stund och sade sedan lugnt.

 

”Sansa dig nu. Leffe skulle ha skrattat åt dig. Du kan inte ha kort hår, för du

passar inte i det. Men jag rakar gärna av dig polisongerna i stället.”

 

Förbluffad över barberarens lugna och sansade sätt att håna mig lyckades jag

bara mumla fram ett knappt hörbart svar.

 

”Ge du fan i mina polisonger.”

 

Jag gick. Det var tydligt att det inte ens gick att bli av med håret i den här hålan.

Hela situationen krävde en rejäl funderare och en kall starköl. Tänk om bara

Leffe hade varit kvar här. Allt hade varit så mycket bättre då. Jag såg fanimej

upp till honom.

Annons

Författare: grufstugan

En glömsk slarver och pedant med fiktivt elefantminne och en gränslös kärlek till tobak och snus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: