Torium i vardagen. Avsnitt 37.

Jag tränar regelbundet på gym sedan något år tillbaka, men får trots det snarare köpa mindre än större storlekar de få gånger jag handlar nya kläder. Det är ändå ganska skönt att jag fortfarande verkar bekant för de som känner mig sedan länge, och att det är ytterst sällan någon råkar förväxla mig med The Rock, eller den unga David Hasselhof i Baywatch. Jag äter inte så mycket man ska om man vill bli större, jag sover alldeles för lite för att musklerna ska få rätt vila och jag lyfter inte tillräckligt tunga vikter. För mig är det ändå helt i sin ordning, jag väger ungefär 14 kilo mindre än jag gjorde för två år sedan och den ständiga värken i kroppen har mildrats, åtminstone en aning. Visserligen är axlarna stela fortfarande, utslitna och fyllda av kalk som de är efter ett arbetsliv som städare, vårdbiträde och brevbärare, men värken i handlederna som tvingat mig att vara sjukskriven ett par gånger är nästan helt försvunnen. Den återkommer bara sporadiskt, i synnerhet om det varit extra jävliga dagar på jobbet med tjocka gratistidningar, tung reklam eller Biltema-kataloger. Målet med min träning är helt enkelt att hålla kroppen i så pass hyfsat skick att den klarar av att jobba några år till. Jag fyller fyrtiofem om några månader så gissningsvis har jag minst tjugofem år kvar till ett liv som pensionär och jag kan ju inte mycket annat än sånt här monotont drängarbete.

Att jag i någon mån är en asocial jävel är väl en underdrift enligt en och annan, så jag föredrar givetvis att träna innan jobbet. Ett gym som är öppet dygnet runt bara 500 meter hemifrån är en skänk från ovan. Visst kan det svida i ögonen när väckarklockan går i gång 04:20, men det priset betalar jag gärna för att få komma till ett nästan folktomt gym. De fåtal andra galningar som också är där tidigt är jag helt okej med, vi har ju setts rätt många gånger vid det här laget. Sydamerikanen med det slappa linnet och den stora överkroppen hälsar alltid med ett glatt leende, och den kubformade lastbilschaffisen som jag alltid tyckte såg så arg ut för ett och ett halvt år sedan växlar jag några ord med ibland. Han visade sig vara en väldigt timid och mycket trevlig figur när jag en dag tog mod till mig och frågade vart han köpt sina läderhandskar med förstärkning runt handlederna. Jag hade sneglat avundsjukt på dem ett tag och efter det för mig sällsynta initiativet till kontakt har jag nu ett par likadana handskar själv. Och han som alltid kör knäböj hatar mig nog inte så fullt så mycket som jag länge trodde, han är antagligen bara den mest morgontrötta av oss alla där. Han undviker gärna ögonkontakt, men sedan min fru också började träna tidigt på morgnarna började hälsa på honom provocerande tydligt när vi kom dit, hälsar han faktiskt tillbaka. Om än fortfarande lika förvånad varje gång och antagligen även motvilligt.

Men den fjärde och sista av de som oftast är där i slutet av natten, är ändå den bästa. Han är en ganska osannolik karaktär att hitta på ett gym, men i mina ögon därför också ett riktigt intressant original. Han verkar vara några år äldre än mig och är kal som ett bowlingklot uppe på huvudet, men har en så riklig hårväxt på sidorna att det med lätthet kompenserar för detta. Han är alltid klädd i låga converse och stora khaki-shorts, samt en vit och sedan länge urtvättad t-shirt på vilken det någon gång verkar ha funnits en tryckt text. Det är dock lite svårt att se helt säkert. Jag har med tiden klurat ut att dricksflaskan han använder med stor sannolikhet tidigare innehållit någon slags munskölj. Han lyfter alltid på tok för tunga vikter så att det ser ut som om kroppen ska gå av på mitten, men har alltid glimten i ögat. Han brukar skämta om att det är dags att tänka på ”karriären” när han är klar och går förbi mig mot omklädningsrummet. Eftersom jag ofta tar av mig hörlurarna och pratar med honom en stund vet jag  nu att den karriären är av enklare sort och pågår i ett litet hörn av en stor lagerlokal någonstans på andra sidan stan.

Det händer i perioder att andra än de här välbekanta träningskamraterna smyger sig in vid denna tid, men de brukar återfå sitt förnuft efter ett tag. För en skygg brevbärare som inte har råd att bygga ett eget gym hemma, men ändå måste träna för att kunna klara av karriären, är det här ändå en klart ett överkomlig samling medmänniskor. Jag tror faktiskt att jag till och med gillar dem alla lite nu när jag tänker efter.

Annonser