trädgård – grufstugan

Riksantikvarieämbetet och farbrorn som inte ville bli stor.

Varje gång jag fått lite skrivsug i bloggtarmen det senaste halvåret har det alltid slutat med ännu en snus- och tobakstext på på Kungssnus hemsida, trots att avsikten ibland har varit att posta något här på Grufstugan. Den här gången tänkte jag hålla mig från tobak och snus i möjligaste mån och berätta om annat som pågår i min tillvaro nuförtiden. Även om det antagligen är ohälsosamt lite.
I skrivande stund är jag hemma från mitt vardagliga arbete som brevbärare eftersom jag blev sjuk under slutet av påskhelgen. Ni behöver inte oroa er, det är inte dödsmonsterviruset som tvingat ner jordens länder på knä och smulat sönder tillvaron så som vi en gång kände den, jag har bara lite svårt att hålla mig borta från badrummet varje gång jag råkar tänka tanken på att äta eller dricka något om man säger så.

Det problemet hade jag dock inte i helgen när jag färdigställde det nya förbättrade land där jag ska odla det jag lovade att inte prata om och som man kan tillverka det njutningsmedel jag inte heller skulle prata om av.

Jag har aldrig haft någon stark relation till linjaler, vattenpass, måttband eller andra räta linjer, alltså blev det som väntat ett aningen assymetriskt tob… en yta för odling av vad som helst, med icke matematiskt uträknade proportioner.

Man kanske också kan undra hur det kommer sig att det tagit så lång tid att få klart det här projektet som jag ju faktiskt har skrivit om och lagt ut bilder på i olika sociala medier ända sedan i höstas? En rimlig förklaring som knappast någon skulle invända mot, är väl att det helt enkelt är väldigt jobbigt att gräva i lerig jord full av rötter med en spade från 1930-talet när man är så gammal och svag och har så dålig rygg som jag har. Det är dock bara en tredjedel av sanningen.

Den andra tredjedelen är att varje gång man sätter spaden i jorden stöter man krossat tegel och glas och massvis av rostiga föremål av järn. Om ni blundar och koncentrerar er riktigt hårt några sekunder och försöker föreställa er så mycket krossade tegelbitar ni över huvudtaget kan, så mycket krossat tegel har jag grävt upp nu i helgen. På bilden ovan ser ni det tegel jag fick upp bara med mitt första av flera tusen spadtag.

Sedan fördröjs grävandet också av att jag gång på gång måste kontakta Riksantikvarieämbetet, Historiska muséet och Antikrundan och låta dem gå igenom allt material jag får upp innan jag kan fortsätta.

Den tredje tredjedelens sanning om varför det tagit så lång tid är att jag är väldigt barnslig och omogen för min ålder. Jag är farbrorn som inte ville bli stor helt enkelt. Utgrävningen försenades många timmar när jag kom på att man kunde bygga en slags pallisad runt landet. Ett sånt där fort cowboyerna byggde av träpålar för att skydda sig mot indianerna som var arga på dem för att de ville förtrycka, utplåna dem och ta deras land.

Nu tror jag varken att indianer eller cowboys vill ta mitt nygrävda land och jag vet inte hur bra det egentligen är att gräva ner stubbar som troligen kommer att förmultna av fukten rätt snabbt. Och det kan ju bli lite besvärligt om jag kommer på att jag vill utvidga landet ytterligare så småningom, men det skiter jag i, för nu har jag en egen pallisad.

Grufkrönika för stugåret 2019.

Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Det nya årtiondet har bjudit på en lite oväntad inledning med 39-40 graders feber i fem dygn. Nu är jag vaken igen trots att det är mitt i natten, eller som allra tidigast på söndagsmorgonen. Det lär inte bli någon mer sömn i natt, lakan och kuddar är dyngsura efter ännu en stressdröm där jag låg efter med sorteringen av post eftersom någon bågskytteklubb som inte finns hade gjort ett massutskick exklusivt till mitt brevbärardistrikt. Trots att det var så bråttom kom jag aldrig igång, utan gick runt och letade efter något som inte var mat i flera olika lunchlådor. Som en märklig parantes kan jag inflika att postkontoret var inhyst i mataffären Metros tidigare lokaler i det gamla Orminge Centrum som det såg ut innan ombyggnad och inglasning. De lokalerna försvann innan jag började högstadiet.

Nu tycks jag i alla fall vara feberfri, jag ligger i badet och har börjat skriva den här årskrönikan på telefonen. Tekniken är allt bra fantastisk numera. Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Januari

2019 inleddes med en lika förvirrande vinterväderlek som 2020 uppvisat så här långt. Lite regn, lite blåst och gott om kladdig lera i stället för skare och isfläckar på marken.

Den 6:e januari stormade det så hårt vid Grufstugan att halva det döda trädet (som jag eventuellt tror är en oxel men egentligen är för ekologiskt obildad att verkligen kunna fastställa) blåste ner i småbitar.

Under årets första månad tänkte jag kanske en del på att klimatet verkligen håller på att förändras och att vi för första gången någonsin skulle kunna bli utan en kall vinter, men innan januari hunnit passera låg Grufstugan inbäddad i en klassisk tomteskrud.

Bilden är från den 30:e januari vilket är samma datum fast 1955 då den 23-årige ripjägaren Evert Stenmark räddades efter att ha suttit fast under ett snöskred i lappländska Tärnaby i åtta dygn. Det var även denna dag år 1592 då Ippolito Aldibrandini valdes till ny påve och tog sig namnet Clemens VIII. Hade Clemens VIII fortfarande varit i livet hade han vid denna tidpunkt hunnit vara påve i exakt 427 år. De plågade grymtningarna och stönande gubbljuden jag ger ifrån mig när jag försöker ta på mig strumporna om morgnarna skulle garanterat blekna i jämförelse med Clempan Åttas diton.

Februari

Hårdrockstomatens återuppståndelse. I oktober 2018 fick jag veta att hårdrockstomatens anfader Hårdrocks-Peter inte hade lyckats hålla någon av sina sticklingar till denna salladens och småsnaskandets c-vitaminberikade släkting till Rolexklockor och lyxbilar vid liv. Han hade heller inte sparat några fröer från tidare års skördar, något åtminstone jag trodde att jag gjort. Men ack nej, även mina fröer verkade ha blivit bortslarvade. Antagligen hade samma mytiska väsen och vättar som i fyrtiosju år envisats med att flytta på eller gömt mina cykelnycklar, plånböcker, klockor, kreditkort, jackor, skor och i några fall också bilar varit i farten igen.

Med stigande desperation över tanken på att denna makalösa lilla röda, växtstarka och underbart goda tomat kanske skulle dö ut nu åkte jag till Grufstugan och letade runt i rabatterna längs med stugans fasader. Bland frostnupna och halvt förmultnade blad hittade jag faktiskt några av det årets fallna tomater, men hade deras frön lyckats överleva svår blåst, hungriga djur och minusgrader, det var frågan?

Denna februaridag upptäckte jag till min stora glädje att den första lilla hårdrocksplantan krigat sig upp genom gladpacken och rest sig som en knuten näve av renaste råstyrka och obändig vilja i bästa sovjetskulpturanda. Vi kunde andas ut eftersom det uppenbarligen inte finns någonting som kan stoppa Hårdrockstomatens fortsatta erövring av Mellansverige i allmänhet och Södermanland i synnerhet.

Februari börjar alltid på samma veckodag som mars och november om det inte är skottår, och samma veckodag som augusti om det är skottår. Under skottår börjar och slutar februari med samma veckodag, vilket aldrig sker annars vare sig med februari eller någon annan månad. I övrigt finns det verkligen ingenting mer att säga om februari 2019.

Mars

Det är intressant att vara människa på många sätt, men det bästa är nog att man lär sig något nytt nästan varje dag. I början av Mars lärde jag mig till exempel att kondenserad mjölk tydligen inte är samma sak som kokosmjölk. Det upptäckte jag när min exotiska indiska kyckling plötsligt smakade betydligt mer som exotisk indisk julfudge. Man kan förstås se det som en gammaldags uppmaning av typen ”en skomakare skola helst bliva vid sin läst” och fortsättningsvis enbart laga köttbullar med mos, men det känns för trist och inrutat. Jag valde att i stället glädja mig åt tanken på en möjlig framtid som livsmedelskreatör där jag försåg förtjusta barn på Calcuttas gator med kolaöverdragna kycklingklubbor med touch av het chili och fänkål.

Mars var även kodnamnet för andra Rzjev-Sytjovka-offensiven, en sovjetisk offensiv under andra världskriget.

April

Månaden som kommer med antydningar om vår och kanske så småningom ännu en sommar inleddes med projekt ”Bredda landet”. Eftersom det är ganska jobbigt att vända tung gammal åkerjord med handkraft när man uppnått gubbålder gör man det inte enbart för skojs skull, tanken var också att kunna plantera ut enorma mängder tomater intill väggen som får mest sol och samtidigt ha utrymme kvar framför att placera chili i krukor.

Hemma i lägenheten i Orminge började det bli så trångt på köksbordet av alla små krukor med försådda frukter och grönsaker att det ibland gick flera dagar utan att vi kunde få i oss någon mat. Räddningen blev de gånger vi lyckades uppbåda krafter att släpa våra utmärglade kroppar ner till den lokala pizzerian eller grillkiosken, men så här kunde det inte fortsätta länge till. Vi satte vårt hopp till att våren skulle komma tidigt så att jag vågade plantera ut en och annan växt.
Månaden april är faktiskt förknippad med en del sedvänjor, talesätt och skrock. Man får ju faktiskt lov att luras den 1 april till exempel, något en eritreansk arbetskamrat till mig försökte sig på för många år sedan. Han stormade helt enkelt in på kontoret en morgon och började uppjagat berätta för alla chockerade arbetskamrater att jag blivit överkörd av tåget och dött. Det var förstås inte helt sant och vi fick ha ett litet samtal om rim och reson och vad som gjorde ett ”aprilskämt” roligt.

Sedan har vi det klassiska talesättet Aprilsnö ger fåragö. Snöar det i april blir det alltså gott om mat för fåren (boskapen), men det känner ni alla redan till så klart.

Maj

Jag lagade mat igen, utan kondenserad mjölk den här gången, men väl med en tvåbent champinjon. Det var första gången jag provade att ha en sådan i matlagning, men på det hela taget var det tyvärr en besvikelse. Den smakade precis likadant som champinjoner med endast en fot.

I maj inföll också milstolpen och brytpunkten när jag av ekonomiska skäl sökte mig mot murarskråets redskap i stället för trädgårdsfirmornas diton. Hinkar och tråg är billiga så länge de säljs som hinkar och tråg. I samma ögonblick man döper om dem till stora planteringskrukor eller balkonglådor dubblas eller tredubblas priset direkt. En ‘Murbruksbalja 90 L’ (eller Chilikruka maximum som jag kallar den) betingar blott 79 spänn. Vad den hade kostat på Plantagen eller Blomsterlandet vågar jag knappt tänka på.

Maj var även den månad 1990 då Mikael Reuterswärd och Oskar Kihlborg blev de första svenskarna att bestiga Mount Everest liksom att det var då Somaliland utropade sig som en självständig stat 1991. Snopet nog för det nya landet har ännu inget annat land i hela världen erkänt dem som stat, men man får väl kämpa på som de brukar sucka i huvudstaden Hargesia.

Juni

Sommaren stod för dörren och fler och fler plantor fick flytta från lägenheten ut till Grufstugans trädgård. Tyvärr hade jag problem under våren med en del sorter som aldrig tog sig eftersom de blev angripna av småflugor och andra skadedjur under försådden. Jag gissar att ohyran följde med såjorden jag använde och tycker mig minnas att jag sett någonstans att man kan värma jorden i ugn som en slags sterilisering innan man använder den. När jag satte mina första frön använde jag ekologisk såjord, men den kanske var för snäll och välkomnande även mot sådant som inte är välkommet? Nu har jag i alla fall lärt mig den läxan. Det verkar som att jord försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara tuffare, så i fortsättningen tänker jag uteslutande använda mig av jord fullproppad med oekologiska helveteskemikalier. Helst skall den vara lite radioaktiv också.

Revyartisterna Eva Rydberg och Johnny Depp fyllde 76 respektive 56, så rent åldersmässigt skulle Eva Rydberg kunna vara Johnny Depps mor alltså, Tänk om hon är det?

Juli

Under den stora semestermånaden handlade det mesta om att forsla vatten i dunkar till stugan eftersom brunnen är grund och regnet sällan föll. Jag städade också bort all bråte från loftet ovanför vedboden och förrådet för att kunna hänga tobak på tork där.

I nära anslutning till Grufstugan ligger Mälby säteri som en gång i tiden beboddes av Johan Gustaf von Carlson, statssekreterare i krigsexpeditionen och Gustav III:s förtrogne. Han omformade Mälby i den klassicistiska stilen. På Mälby hade von Carlson en samling avgjutningar av klassiska skulpturer, och även en av de största enskilda samlingar av uppstoppade fåglar i Sverige. Mälby säteri var välkänt under den gustavianska tiden och några av gästerna på Mälby förutom Gustav III var Carl Michael Bellman, Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd. Umgänget utspelade sig gissningsvis rätt ofta i Engelska parken som anlagts på ägorna och en junidag fick jag och min vän Hårdrocks-Peter en guidad rundvisning av den. I just Engelska parken kunde dessa prominenta överklassherrar leva ut även sin mer förbjudna manlighet i lugn och ro bakom allehanda buskar och snår enligt vår guide lokalamatörhistoriker Kenneth von Björklund.

På bilden flankeras von Björklund av amatörtobaksodlaren Björn von Lette intill stenen som sannolikt märker ut var von Carlssons ligger begravd.

Juli 2019. En okänd person lämnar kvar två små hundar i en djurbutik på Södermalm kommer sedan tillbaka. Länsvakthavande tar beslut om att omhänderta hundarna enligt Djurskyddslagen och anmälan kommer att skrivas om brott mot Djurskyddslagen kapitel 2 §8 om förbud att överge tamdjur. Detta angår egentligen varken mig eller Grufstugan alls, inte ens på något långsökt sätt, men ibland är Google faktiskt inte din vän.

Augusti

Årets mest oväntade problem med min odling av både det ena och andra var nyheten ”bladlus-armageddon” vilket jag aldrig hört någon vara med om tidigare. Dessa till synes ofarliga små as grävde äckliga kratrar i alla mina tomater, lade ägg i bladvecken på min afrikanska horngurka och gjorde ett tappert försök att sänka min tobaksodling på samma sätt, men där lade jag ner timmar på att handplocka dem och sedan släppa ner dem skrikande i ett osande bad av t-röd. (Parantes 1. De var många på sorten ‘Shirazi’, betydligt färre på ‘Virginia Gold’ och bara någon enstaka på ‘Golden Burley’). (Parantes 2. Bärfisarna dog i samtliga fall utom två omedelbart i tortyrbadet. I de två fall där så inte skedde handlade det om större exemplar, honor gissningsvis, och de vände sig på rätt köl i t-röden och började klättra upp för skålens kant som några jävla terminators. När jag petade ner dem igen dog de). (Parantes 3. Jag använde inte giftbassängen av sadistiska skäl, jag stod inte ut i längden med att klämma sönder dem mellan mina diskhandskebeklädda fingrar).

Då jag senare sammanfattade odlingsåret hade jag nästan bara tobak och chili kvar, det mesta av allt annat var förstört. Chilin å andra sidan vägrade mogna efter så många veckor i sträck av enbart halvvarmt gråväder med mycket få solstrålar.

Förra årets tobak hade nu legat i källaren för att mogna till sig lite i ungefär ett år. Mycket av tobaken var för snabbt torkad och hade fortfarande kvar enhel del av den så bespottade gröna klorofyllen i sina blad, men en liten mängd anständig tobak fanns det i alla fall.

Tillräckligt för att göra ett kilo av mitt första helt egna snus av tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Naturligtvis smakade det fantastiskt, och det kändes stort, nästan som att ta studenten, gifta sig eller att få barn. Men jag avstår gärna från att rangordna dessa milstolpar.

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och för att kunna ha något snus att ta med mig till ”Den legendariska snusträffen” på Kungssnus i småländska Åfors sista helgen i augusti. Mitt undergivna och ursäktande skämtsnus blev dock (märkligt nog) inte så hemskt alls med några centiliter mörk rom i. Tvärtom blev det riktigt gott efter några dagar när natriumkarbonat lugnat ner sig lite.

Till snusträffen samåkte jag med två andra odlare jag aldrig träffat tidigare men som jag gärna träffar många gånger igen.

Supergrymma och jättetrevliga Lena…

…supergrymma och jättetrevliga Myrten…

…samt supergrymma och jättevanliga Dennis som jag började första klass samtidigt med för 39 år sedan.

I augusti 1719 inleds ett ryskt angrepp mot Stockholm, men avvärjs genom slaget vid Stäket. Stäket ligger ganska nära där jag bor och jag skänker en tanke åt de tappra svenskar som föll där så att jag 300 år senare själv kan välja att inte slå min fru utan lagenlig påföljd och själv välja att inte spräcka massa blodkärl i pannan om en man råkar bli kär i en annan man.

September

Äpplegurkan klarade sig faktiskt också från bärfisinvasionen, men vad jag skulle ha den till var lite oklart. Den smakade som ett mesigt äpple, trots att den var ganska fin.

Denna månad 1958 håller Svenska Kyrkan ett möte varvid kvinnors behörighet till prästämbetet godkänns, efter beslut i Sveriges riksdag. Mötet är dock ej enigt, 69 röstar för och 29 mot och man antar också den så kallade samvetsklausulen, som säger att biskopar inte skall tvingas att prästviga kvinnor och att inga präster mot sitt samvete ska tvingas tjänstgöra ihop. Trossamfund var alltså retarderade redan förr i tiden och även när de försökte vara mindre retarderade var de det ändå.

Oktober

Folk jag känner och tycker om hörde talas om mitt egenodlade snus och ville gärna prova. Alla är vi ju inte lössnusare (tyvärr), men jag är inte den som inte knåpar ihop några portionsprillor när det kommer till dem jag gillar.

Jag började beställa frön från Ukraina och Ryssland på eBay inför 2020.

Revolverstriden vid O.K. Corral var en strid som utspelades i staden Tombstone, Arizona, USA den 26 oktober 1881 och som har givit upphov till flera Westernfilmer. Det var en onsdagsmorgon på en obebyggd tomt bakom ett stall (corral på engelska) som nio män drabbade samman i en eldstrid som varade i 30 sekunder. På de sekunderna avfyrades 30 skott och tre av männen fick sätta livet till. De män som deltog var Wyatt Earp, Morgan Earp, Virgil Earp och Doc Holliday som stred mot Billy Claiborne, Frank McLaury, Tom McLaury, Billy Clanton och Ike Clanton. Frank och Tom McLaury samt Billy Clanton dödades.

November

När man gör snus måste man blanda i en soda, antingen natriumkarbonat eller kaliumkarbonat (pottaska). Kaliumkarbonatet i form av pottaska kan man göra själv även om det knappast är värt det av ekonomiska skäl. Det gjorde jag i november, men det har jag skrivit om tidigare. Även i sammanfattande form hos den nya uppdragsgivare jag fick i december, mer om det alldeles strax.

Åke Holmberg utkommer med boken ‘Ture Sventon, privatdetektiv’ i november 1948.

December

Visst hände det ett och annat i december, men jag minns nästan bara en enda sak. Jag blev nämligen tillfrågad om att skriva lite bloggar om snus på Kungssnus hemsida. Ett ytterst fantastiskt hedersuppdrag för någon som mest bara vill skriva om tobak numera, men också till glädje för många av er som läser det här också. Nu kan jag ju återgå till att skriva om annan växtlighet och mina vanliga tillkortakommanden på grufstugan.com och ta med mig snusfascinationen till en annan blogg. För er som ändå gillar snus och tobak postar jag länkarna till mina tre första inlägg där som avslutning. Och den kommer nu, så tack för att ni vill läsa:

Presentation

Pottaska

Snusårskrönika

Gruvliv del 26.

Det är snart fyra år sedan jag och min fru fick möjlighet att arrendera det lilla torpet Gruvstugan strax utanför Gnesta. Hyran var låg och därmed en överkomlig extrautgift, säkerligen beroende på att lyxtillval som elektricitet och rinnande vatten saknades. Men att få ha ett ställe som inte var storstad, grannar och ljud och tanken på att leva ett enkelt, mer gammaldags liv till och från lockade mer än det avskräckte. Som deltidstorpare skulle man också kunna försöka odla lite saker, något jag trevande försökt i liten skala på vår balkong hemma i lägenheten.

Jag har aldrig strävat efter att prova nya saker hela tiden och om jag skrivit i en jobbansökan att jag anser förändring vara spännande någon gång har jag inte varit riktigt ärlig. Men nu med tillgång till nästan oändliga odlingsmarker började jag tänka om. Det kändes omedelbart spännande att lära sig nya saker om växter, jord och näring, att såga upp stora vindfällda granar och hugga dem till ved, gräva ut nya trädgårdsland och plantera buskar. Hur man bäst hanterar varje nytt års och varje ny säsongs skillnader i nederbörd, temperatur eller soltimmar med tanke på det man sått har jag dock inte klurat ut ännu.

Förra årets fantastiska chiliskörd resulterade i att jag började koka starka såser, och eftersom några blev rätt bra öste jag på med ännu fler chilisorter i våras. Givetvis blev den här sommaren inte alls lik den i fjol med medelhavshetta och stekande sol. Några veckor var visserligen varma, men ofta skymdes solen av moln. Det blev ändå lika torrt som vanligt i krukor och rabatter och bevattningsproblemet återkom, men det gör det väl alltid när man saknar vattenledning till tomten. Att ta tillvara på det regn som ändå borde komma kändes avgörande så jag satte upp fler hängrännor på hustaken. Bara det var något helt nytt och antagligen bland det mest händiga jag någonsin gjort. Jag investerade i fler 200-liters tunnor, men eftersom det knappt regnade alls vid Grufstugan under juni och juli var tunnorna lika tomma när man kom till stugan som de varit när man lämnade den senast. Det blev alltså en hel del av det gamla vanliga slitet och släpandet på tunga vattendunkar.

Framåt Augusti föll regnet till slut och nu nästan dagligen i stället, men nyttan med överfulla tunnor är liten när ingenting behöver vattnas längre och bristen på sol gjorde att inga frukter eller grönsaker mognade. Tomat- och chiliplantorna står fortfarande fulla av gröna frukter och i desperat längtan efter solens strålar.

Den stora glädjen har i stället varit tobaken som växer lika snabbt och bra detta andra år. Förra året kände jag inte till att det fanns någon annan tobak än den Virginia och bondtobak man hittar bland de vanliga trädgårdsfröerna på Plantagen eller Blomsterlandet. Dessutom lyckades jag inte särskilt bra med att torka de blad jag skördade så det mesta förblev grönt och fullt av den beska klorofyll expertisen säger gör tobaken helt obrukbar.

En liten mängd anständig tobak jag lyckades trots allt få fram och det räckte till ett kilo av mitt första helt egna snus. Gjort från tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Det kändes stort, lite som att ta studenten, gifta sig eller få barn. Jag avstår naturligtvis helt från att rangordna dessa milstolpar.

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och jag tycker faktiskt inte att den är så hemsk även om den behöver mogna några dagar till i kylskåpet.

Jag har också hunnit lära mig att det finns många sorters tobaksfrö helt avsedda för framställning av tobak till snus och cigaretter. Det här året provade jag Golden Burley, Virginia Gold och Shirazi. De två förstnämnda är vanliga i snus, den tredje sorten kunde jag inte motstå eftersom den beskrevs som en ”iransk röktobak”. Jag fick bilder av svartmuskiga män med tekoppar som högljutt diskuterade och gestikulerade samtidigt som de rökte hemrullade, filterlösa cigaretter på något café i Iran. Den känslan vill jag försöka göra snus av.

Möjligen är det bristen på sol som gör att mina blad inte vill skifta färg till gult trots att de sedan länge varit både stora, tjocka och spröda. De känns redo att skörda helt enkelt. Som tur är har jag börjat förstå lite av den magi som kallas ”colour curing”, eller ”färgkurering” och att det antagligen är något helt avgörande för att mina tobaksblad skall göra sig av med klorofyllet i bladen. Man verkar kunna få tobak i nästan alla stadier att gulna snabbt om man lägger dem i högar inrullade i filtar i några dagar, men precis som alla andra moment inom tobaksodlingen är även detta mycket tidskrävande. Bladen måste luftas och roteras så gott som dagligen för att förhindra att mögel uppstår.

I våras städade jag ur loftet på uthuset intill stugan för att kunna använda det till att torka tobaken i stället för på vinden inne i själva stugan. Loftet verkar ha bra luftgenomströmning från naturliga glipor och skavanker i väggarna och värmen stannar kvar efter en solig dag. Luftfuktigheten är också viktig säger de som vet, möjligen är den för hög där efter alla regniga dagar, men det får tiden utvisa.

Det ser i alla fall vackert ut där nu och det doftar gemytligt av tobak. Nästa år när mina blad fått mogna och utveckla sina smaker i källaren hemma i förorten kan jag förhoppningsvis stoltsera med en större mängd tobak att göra Grufstugans no.2 av.

Gruvliv del 25.

Här återges äntligen hela den ocensurerade historien om den stupfulla trädgårdsmaskinsreparatören och den missunnsamma vattensnåljåpen och Stockholmshataren på Gnestas enda bilverkstad.

Jag måste alltid göra listor för att få saker gjorda. Ibland skriver jag dem på papper, kanske baksidan av ett öppnat kuvert jag lagt i en hög i köket i stället för att slänga det direkt, men eftersom jag också vill försöka hänga med i samtiden händer det att jag också skriver i Samsung Notes, det praktiska lilla anteckningsverktyget som finns i min telefon.

Där har jag bland annat en lista över mat som skall inhandlas, en annan över odlingsrelaterade saker och ett flertal listor över viktiga saker jag verkligen måste ta tag i. Som att boka service på bilen eller ringa försäkringsbolag och banker. De listorna är mina hatlistor eftersom jag har svårt för att prata om allvarliga saker med vuxna människor på myndigheter och företag. Jag känner mig alltid bortkommen och underlägsen när andra vet mer om det vi pratar om än jag själv gör.

Vid Grufstugan finns det alltid mycket som måste eller åtminstone borde göras och en sådan lista kan ofta komponeras när man väl är på plats. Vissa dagar väljer jag bara ut de roliga sakerna, som att hugga ved, och gör dem först. På så sätt återstår endast tråkiga saker om motivationen skulle råka tryta.

Andra gånger bestämmer jag mig för att vara lite vuxen och gör de tråkiga sakerna först. Jag blir min egen förälder som säger åt mig själv att äta upp min äckliga mat om jag vill ha efterrätt så att säga.

Igår var jag ensam hela dagen vid stugan, så kvällen innan gjorde jag en ganska lång lista och lovade mig själv att följa den helt i ordning uppifrån och ner, oavsett vad jag egentligen kände inför göromålet som stod näst på tur.

Det finns en anledning till att första punkten på listan, att hämta vatten, måste göras direkt när man vaknar. Grufstugan saknar ju rinnande vatten och även om regntunnorna liksom hängrännorna ovanför dem blir fler för varje år fylls de alltför sällan på. Området kring Grufstugan som heter Mälby verkar vara någon slags nederbördsfri zon, i alla fall under sommarhalvåret. Igår när jag var inne i Gnesta och handlade började regnet till exempel vräka ner, men så fort jag lämnade rondellen utanför stan och svängde in på väg 224 mot stugan regnade det inte längre och solen sken som vanligt. Den brunn som finns på tomten innehåller vatten man inte gärna dricker av, men kan vattna med. Tyvärr sinar den fort eftersom den är grundare än vi först trodde. Alltså måste man hämta vatten till disk, matlagning och även vattning, i dunkar från någon närliggande bensinstation. Vid Circle K-macken är det ofta mycket folk så det blir jobbigt att stå vid deras kran och fylla på tolv stora dunkar om sammanlagt 270 liter samtidigt som ortsborna suckar och väntar på sin tur. Dessutom är skåpet till vattenkranen försedd med hänglås när macken är stängd, så udda tider funkar inte heller.

Förra året uppfördes dock en obemannad bensinpump med både vatten och luft tillgängliga dygnet runt alldeles intill. Där är det aldrig kö så jag började fylla mina dunkar där i stället. En förmiddag tog vattnet plötsligt slut. Jag kliade mig fundersamt i skägget men ställde sakta in de dunkar jag ännu inte fyllt på i bilen igen. Då hördes ett knäppande ljud från kranen och när jag vred på den fanns det vatten igen. Jag hämtade en dunk och fortsatte fylla den, men så sinade vattnet åter. Intill macken ligger en bilverkstad som antagligen har hand om underhållet för de obemannade pumparna och genom ett solskyddsmörkat fönster anande jag någon som tittade på mig. Någon med makt över huvudkranen som jävlades med mig? Det kan eventuellt ha varit menat som ett skämt, men eftersom det var en torr sommar i fjol och mycket prat om vattenbrist och jag alltid utgår från att människor på mindre orter är missunnsamma och trångsynta Stockholmshatare fylldes jag av olustkänslor.

Sannolikt är vattnet i kranen inte privat utan kommunalt och vi kan inte slösa vatten med vattenspridare eller pool på torpets tomt eftersom vi inte har något kommunalt vatten. Jag stöttar dessutom orten genom att betala för att lämna saker på återvinningsstationen, tankar på mackarna äter på de matställen som finns och handlar i butikerna där under uppskattningsvis 50-60 dagar varje år. Men efter den här hemska behandlingen hämtar jag bara vatten sent på kvällen, om jag råkar vara tillräckligt nykter för att köra bil, men mer vanligen under så tidig morgon att de Stockholmshatande bilmekanikerna ännu inte hunnit vakna.

Ihop med första punkten står det också ”kratta backen” vilket är ett evigt skitgöra. Den två hundra meter korta lilla skogsväg som leder in bland träden från väg 224 och fram till Grufstugan inleds med först en liten backe som knappt går att ta sig uppför om det är vinter och snö, vår och lera, eller höst och nedfallna löv. Sedan kommer en längre brantare backe som knappt går att ta sig uppför alls, oavsett årstid. I alla fall inte med en framhjulsdriven Volvo V70 lastad med 270 kilo vatten, säckar med planteringsjord, eller bara en liten familj med matvaror och två katter i bur. Gruset i backen sprätter runt när jag gasar på för fullt och efter två eller tre gånger måste man jämna till backen med kratta för att bilen ska kunna ta sig över krönet nästa gång. Andra som besöker oss glider långsamt upp i sina bakhjulsdrivna eller fyrhjulsdrivna bilar och flinar lite elakt. Det får helt enkelt bli en mer lantligt anpassad bil nästa gång, någon jeepaktig variant som våra Gnestagrannar Per Morberg och Leif GW Pehrsson eller bonden vi arrenderar torpet av har.

Väl framme vid stugan var det dags att tömma över de dunkar jag i skydd av den tidiga morgontimmen hämtat i tomma regntunnor. Det är inget dåligt substitut för gymmet att bära runt på tjugo och tjugofemlitersdunkar på en kuperad skogstomt.

Sedan favoritsysslan, tömning av utedassets uppsamlingskärl, eller bajstunnan som vi brukar säga. Enligt moderna paragrafer hos länsstyrelsen och liknande institutioner får man säkert inte göra som man gjorde förr och bara gräva ner sina restprodukter i en grop hursomhelst, men så har man gjort de första 13940 åren av de 14000 människor befolkat Sverige. I det avseendet är vi kriminella rebeller. Jag väljer bara ut ett ställe i skogen där jag tror att jag inte grävt nyligen och gräver. Det är inte helt lätt eftersom den närliggande skogen var åkermark fram till för ungefär sjuttio år sedan och därför består av hård och tung blålera som fastnar på spaden redan efter några grävtag. Det här är som sagt ingen syssla jag utför visslande med ett leende på läpparna, det är bara vad det är. Men även om det troligtvis är en illegal handling är det i grund och botten en del av ett naturligt kretslopp. Tunnans innehåll blir mat för insekter som sedan antingen äter upp mina plantor eller blir mat åt större djur som äter upp mina plantor så att jag ilsket måste skynda iväg och sätta mig på dasset för att i lugn och ro komma på ett bra sätt att ta kål på djuren jag fött upp.

Nästa projekt, att bära tunga stubbar är inte heller någon favoritsyssla, men det beror enbart på att det är så fysiskt ansträngande. Kvällen innan hade jag i alla fall roligt när jag kapade upp en fullstor gran som blåst omkull under våren i lagom bitar.

I arrendekontraktet står det att vi har rätt att ta vara på nedblåsta träd, men tyvärr har motorsågen varit obrukbar sedan förra sommaren eftersom det problemet stod på den besvärliga listan av saker som innebär kontakt med okända människor. För någon månad sedan när även gräsklipparen gav upp efter att jag hunnit klippa hälften av tomtens halvmeterlånga gräs fanns det ingen återvändo längre. Jag letade intensivt på internet efter reparatörer av trädgårdsredskap som inte hade kötid på två månader eller mer. Till slut hittade jag ett ställe i en av Stockholms förorter som kunde göra jobbet på en vecka. Det hann gå några dagar då jag frustande av ångest hela tiden hittade på nya anledningar till att det inte kunde bli av just den dagen heller, men lyckades till slut finna mod och en hyfsat vuxen dagsform.

När jag klev in med mina maskiner i företagets verkstadsdel en fredag förmiddag möttes jag av en ung kille som såg lite sliten ut. Han pratade med en sorts söderdialekt jag nästan bara hört hos den gamla stammens haschrökande Hammarbysuportrar av Kenta och Stoffe-typ, de som brukade hålla till längst upp i ena hörnet på gamla Söderstadions norra ståplats. När vi diskuterat mina önskemål en stund noterade jag en skarp, nästan industriell doft. Möjligen kanske något lösningsmedel, eller olja tänkte jag? Sen insåg jag att lukten i själva verket kom från verkstadsarbetaren och med stor säkerhet var gårdagens fylla som trängde ut genom porerna på en oduschad kropp. Nu även lite uppblandad med några nyligen intagna återställare. Han var rejält dragen, så tydligen får man fortfarande vara full på jobbet inom vissa yrkesgrupper, men han var också utomordentligt trevlig även om han fick anstränga sig lite när han siktade med fingret mot tangentbordet för skriva in arbetsordern. En vecka senare var jobbet gjort och glädjande nog lite billigare än förväntat. Med hjälp av hans flinka och yrkesskickliga fingrar och att han dessutom tagit sig tid att leta upp en begagnad men nyslipad och välfungerande sågkedja.

Granens nu yxvänliga bitar lastade jag i stora bärkassar från Biltema och bar under flämtande och stönande genom skogens torra och knöliga myrmark upp till huggkubben vid uthuset. Eftersom jag tycker om ved som är snygg och estetisk, men kanske framför allt för att jag behövde vila ofta satte jag mig ner och borstade bort den skäggiga laven på stubbarna med en stålborste mellan vändorna. När jag var klar svajade mitt fokus och min disciplinerade lista höll på att spricka. Klockan var bara 08:35 och jag hade redan fått en del gjort, så nu blev jag intresserad av högen med rötter från körsbärsträd min fru grävt upp ur gräsmattan några dagar tidigare. Rötterna var stora som grenar och träet var vackert snirkligt och alldeles gyllene i färgen. Kunde jag möjligen bli en man som snidade vackra saker av rötter också? För några år sedan gjorde jag några försök med att skulptera morötter, gurkor och mandariner?

Jag lyckades besinna mig och tvingade mig själv att minnas hur viktigt det är för sådana som mig att hålla sig hårt till listor.

Uppgiften med eldplatsen var enkel. I utkanten av tomten finns en förskräckligt ful pergola av pallock som jag och kompisen Dennis spikade ihop under det första året vi hade stugan. Den leder ner till en avskild plats med en enkel eldstad och några rostiga trädgårdsmöbler. Det har hänt att vi suttit där och eldat några sommarkvällar, men man får alltid mycket rök i ögonen och det känns lite nervöst att ha en öppen eld så nära gamla byggnader av trä. Särskilt som vi inte har någon vidare tillgång till vatten att släcka bränder med. Nu hade i alla fall min fru kört ett varv med gräsklipparen där och samtidigt råkat göra konfetti av en gammal dagstidning väl gömd under det högväxta gräset. Jobbet bestod bara av att räfsa bort så mycket papper som möjligt och sedan klippa till kanterna runt eldplatsen där gräsklipparen inte kommit åt. Men en avprickad punkt på listan är en avprickad punkt på listan.

Dags för projektet med husets oexploaterade gavel, den som bara har några timmars morgonsol. Tidigare år har jag haft någon enstaka tomatplanta i hörnet närmast framsidan, resten har tagits över av ogräs, stora stenar, kvickrot och en meningslös buske av okänd art som bara ger skydd åt vinbärssnäckor, spindlar och tvestjärtar. Nu skulle hela sidan bli plats för svartvinbärsbuskar. Det blev väldigt mycket klippande, sågande, slitande och ryckande för att bli av med buskar och rötter. Dessutom låg enorma stenbumlingar gömda under den torra näringsfattiga lerjorden och dem fick jag bryta och baxa upp med mitt fina järnspett. Har man inte haft ett spett förut förstår man nog inte att man alltid har saknat ett sådant. Jag fick mitt första spett i födelsedagspresent av min förstående fru förra året och kan uppriktigt säga att det är den bästa present jag fått. Jag vill inte ens minnas mina år utan spett längre och om jag gör det är det med en rysning.

Klockan var väl runt 11.00 vid det här laget och jag försökte komma på någon bra ursäkt för att åka in till Gnesta. Kunde jag bara komma på något jag verkligen behövde skulle mina trötta armar och min genomsvettiga rygg samtidigt få lite vila. Jag tänkte att mer plantjord till svartvinbärsbuskarna och ett riktigt bra snöre att hänga upp tobak på vore bra, även om jag hade lite jord och tobaken nog inte skulle kunna skördas förrän framåt Augusti. Om jag händelsevis råkade passera Systembolaget på vägen kunde jag ju passa på att handla några öl också eftersom det var helt slut på dylika i stugans skafferi.

Jag hade jobbat hårt halva dagen enbart på kolsyrat vatten och viljestyrka, så när jag kom hem igen kände jag hur kroppen värkte av kroppsarbete. Eftersom jag var så utmattad att jag inte ens orkade gå till medicinskåpet för att se om det fanns några Alvedon kvar i burken där, nödgades jag genast dricka några öl och till dem ett par kokta wienerkorvar med bröd. Med nyvunna krafter kom sedan svartvinbärsbuskarna enkelt på plats.

FÖRE

EFTER

Nu var tiden inne för att ge sig på Sisyfosprojektet med att rensa upp bland bråten på uteloftet så att årets tobaksskörd kunde hänga någonstans där den inte ockuperade en hel övervåning i själva boningsstugan.

Brädor hivades ner för att kasseras eller sparas och sorteras för framtida bruk och damm från gammalt hö, årtionden av getingbon och tidigare generationers samlade och lätt förmultnade bohag yrde genom luften. Det blev enorma högar och jag kunde inte komma på något bra sätt att få ner det från loftet utan att täcka hela tomten och alla mina nysågade vedstubbar med skräpet.

Det slog mig att jag kanske kunde borsta ner allt i det lilla hörn av loftet som har en liten nedsänkning mellan två balkar och sedan täcka över det med gamla flyttkartonger och några glanslackerade hyllplan från ett skåp jag nyligen haft sönder när jag försökte flytta det?

Det gamla knepet med att sopa saker under mattan visade sig fortfarande fungera utmärkt och när nästa hyresgäst en dag tar över Grufstugan kommer denne kanske att finna en riklig kulturhistorisk skatt av torkade växter och damm från 1950-talet och framåt i en tidskapsel av wellpapp och lackerade delar till ett omodernt Ikeaskåp.

Det som är kvar att göra för att man enkelt skall kunna torka tobak på loftet är att bygga ett litet nät av hållfasta språngbrädor mellan balkarna över den öppna delen, men till det behöver jag hjälp av någon smartare än mig själv. Alltså väntar jag till min vän Peter kommer på besök i helgen. Han har över hundra universitetspoäng i filosofi och idéhistoria, så tillsammans borde vi nog kunna hitta den ingenjörsmässigt bästa lösningen.

Uppröjningen av loftet drog ut en del på tiden trots att jag fuskade. Antagligen till viss del beroende på att jag blev så törstig av dammet att jag tvingades öka takten på öldrickandet, och när jag också hämtat 200 liter vatten ur brunnen med tunga, skvalpande hinkar och sedan vattnat all växtlighet sinade krafterna helt.

Men det är inte alltid så många punkter på en ansträngande arbetslista blir gjorda på en och samma dag, så att punkten med vedhuggning fick skjutas upp är inte hela världen. Nu har jag faktiskt något att se fram mot, en lista som börjar med det roligaste.

Gruvliv del 22.

Det är något med den orangea färgen som får oss 70-talister att drömmande längta tillbaka till den trygga känslan av att slippa välja som Televerkets Volvo 240-bilar utstrålade.

I mitt förra inlägg var det snus och snustillverkning som gällde, men tobak är inte det enda av exotisk karaktär som går bra att odla på våra breddgrader. Hur otroligt det än låter. Särskilt inte när vi får en stekhet klimatkatastrofsommar som den i år.

För ett par år sedan noterade jag att allt fler människor i min omgivning odlade chili. Nu i efterhand har det slagit mig att det precis som inom snustillverkningen nästan alltid är lugna, behagliga och fina människor som sysslar med det. Det är inte ofta man stöter på aggressiva, hatiska eller nedlåtande odlare i någon av grupperna. Jag tycker naturligtvis bättre om snälla än elaka människor och dessutom verkade det kul att få ett konkret resultat av något man lagt möda på.

Att välja hobby efter utövares personlighet är antagligen inget bra sätt att sålla bland alternativen eftersom jag gissar att det vimlar av fina människor bland ornitologer, frimärkssamlare och flaskskeppsbyggare också. Med minsta lilla påverkan är risken stor att jag prövar på något av det också.

Eftersom jag aldrig varit någon storkonsument av chili och heller aldrig varit mer tålig mot dessa frukters styrka än någon annan, är det egentligen helt orimligt att jag gav mig på just detta odlande. Med tiden och många inspirerande tips har jag dock kommit att uppskatta dessa heta och ofta förvånansvärt smakrika frukter. Innan trodde jag att det enda som skiljde olika sorters chili åt bara var hur starka de var, men så är det naturligtvis inte. Bortom hettan finns ett universum av smaker.

I princip kan man ta vilken chilisort som helst man har färdig och skära en skåra längs med hela långsidan, peta ur kärnorna, fylla den med mozarellaost och sedan linda in den i bacon. Sen är det bara att lägga den på den på grillen tills baconet fått färg, fruktköttet mjuknat lite och osten börjar tränga sig ut. Ett mycket gott tillbehör till sommarens grillmiddag eller bara som snacks till någon välkyld dryck. Man behöver inte tveka av rädsla att det ska vara för starkt att äta en eller flera heta chili på en gång, för av någon anledning verkar styrkan avta betydligt under grillningen. På bilden ovan har jag använt Hot Lemon (eller Hot Lenin som autocorrect brukar föreslå.) Den har som namnet antyder en tydlig frisk och fruktig smak av citron.

Det här året var första gången jag odlade Elephant pepper mini som faktiskt ser ut lite som en elefantsnabel. Jag har inte använt den i matlagning ännu, bara provsmakat en bit, men jag har hört att den gör sig bra som smaksättare i långkok och grytor. Den har en del hetta och är köttig, seg och lite tuggig i konsistensen. Utanpå är den ganska hård och skrovlig vilket gjort att jag funderat på att försöka sy ett par skor av det robusta skalet. Idén är möjligen en aning orealistisk att genomföra, men jag återkommer om jag trots allt förverkligar det projektet.

Det här var också första året jag odlade Koral. Vackra små röda frukter med syrlig hetta och skapligt sting. Busken blir inte så stor och passar antagligen perfekt på en köksbänk vid ett fönster med mycket sol. Dekorativ och samtidigt nära till hands när man snabbt behöver ha mera sting i maten. Idag tänkte jag använda bland annat Koral tillsammans med ättikslag när jag provar att göra några burkar inlagd Djungelgurka (mer om denna lilla melon i nästa blogg.)

Vad den här sortens habanero heter vet jag faktiskt inte. Jag fick en frukt av min arbetskamrat Keith förra året och sparade några frön under namnet ”Keiths röda”. Det låter lite Mao-kommunistiskt, men om den har smak av ”det stora språnget” eller ”kulturrevolution” kan jag inte säga då jag inte smakat den ännu. Jag är egentligen inte heller speciellt förtjust i just habanero, men den går säkert att använda till något.

Även för Poblanon var det premiär. Den räknas kanske mer som paprika och har knappt någon hetta alls när den är grön. Det går hur bra som helst att skörda den grön och i sann 70-talsanda fylla den med köttfärs och ost (eller något annat man gillar) innan den gratineras i ugn. Väntar man en månad längre blir den röd och betydligt hetare. Även om det fortfarande inte är någon värsting var den tydligen tillräckligt het för att min fru skulle känna sig lurad av smakprovet jag gav henne. ”Jag hatar dig” var det sista jag hörde henne fräsa innan hennes huvud försvann in under vattenkranen i badrummet.

I tidigare baconsammanhang nämnda Hot Lemon är nog favoriten bland mina sorter och den har jag haft varje år sedan jag började odla. Fram till i år var det en av sorterna jag provade att gräva ner direkt i jorden utan kruka, vilket den inte hade några problem med. Det blev lika mycket frukt ändå. I år har jag dock inte haft någon chili på friland utan låtit alla stå i stora tioliterskrukor. Det har fungerat bättre för tillväxten över lag och det är praktiskt att kunna flytta runt krukorna efter solen de dagar man har lite för mycket fritid och känner extra starkt för sina fotosynteslevande bonusbarn.

Den är precis lagom het utan att vara mesig och har som sagt en frisk citronsmak. Hemma hos oss är den huskrydda och förutom att fylla och grilla den, används den i all mat som ska ha lite styrka. Det beror väl också på att förrådet aldrig brukar sina, då varje planta ger otroligt mycket frukt. Det här året hade jag två plantor, eller buskar får man nästan säga eftersom de blir över en meter höga och ganska spretiga. Frukterna är först gröna och blir sedan gula när de är mogna. De frukter som fortfarande inte gulnat när det är dags att packa ihop trädgården för året brukar ofta kunna mogna med tiden på ett fat hemma i lägenhetens köksfönster.

Aji Pineapple väckte min nyfikenhet eftersom den nästan är identisk med Hot Lemon till utseendet, så det fick bli ännu en ny sort i år. Även den här gav mycket frukt, men blev aningen mindre storleksmässigt (trots att den enligt beskrivningen skulle bli lite större än Hot Lemon.) Smaken var helt fantastisk. Lite syrlig åt citronhållet som Hot Lemon, men utöver det med en tydlig smak av ananas. Dess enda svaghet är egentligen min egen svaghet. Mitt ordningssinne klarar inte riktigt likheten mellan de båda sorterna, så trots att jag försöker memorera vilken burk eller påse jag lagt vad i, är jag rätt säker på att jag råkat blanda ihop dem flera gånger. Det lär garanterat bli en finfin mixburk att ösa ur under året hur som helst och jag har lyckats separera några av dem både i frysen och när jag sparade fröer till nästa år.

Anledningen till att det blev så många nya sorter i år är flera. Tidigare har jag använt egna frön från året innan, varav en hel del har varit klena och undermåliga. En och annan sort har jag fått av hobbyodlande vänner och några fröer har jag valt ut på måfå från någon spännande fröhandel på nätet, oftast jalapeño.nu. Då förra sommaren knappt var någon sommar om man räknar antalet solstrålar som nådde fram till Grufstugan blev det inte heller många chilifrukter alls att skörda.

Jag ville ha en nystart och letade upp lite klassiska, men oprövade chilisorter och övergav som sagt helt idén med att plantera på friland. Dessutom var jag ute i god tid och sådde mina första fröer redan i månadsskiftet Januari-Februari och drev sedan upp plantorna i garderoben jag pimpat med lite belysning och en timer. Pricken över i:et var nog att jag regelbundet omplanterade i större krukor ganska slaviskt efter de odlingsråd jag läst.

Så med risk för att bli tjatig, även den här chilin som heter 7-Pot brain strain yellow odlar jag för första gången. Jag ville se om jag kunde få resultat på någon av de superstarka sorterna som brukar vara svårodlade och det gick fint, åtminstone med den här. Min Carolina Reapers frukter är så små och omogna fortfarande att hoppet är förlorat. Vad jag ska ha en så här stark chili till vet jag inte riktigt, kanske när jag försöker mig på att göra några flaskor het chilisås? Sidan jag köpte fröer från säger så här: ”Smaken är söt och fruktig i några sekunder innan den extrema hettan slår till med full kraft. 7 Pot Brain Strain Yellow har en styrka som kan uppgå till strax över en miljon Scoville.”

Scoville är skalan man mäter chilistyrka i och som en jämförelse ligger Aji Pineapple, som ändå bränner till skapligt, på mellan 10000-30000 Scoville.

Bulgarian Carrot, eller ”Shipkas” som bulgarerna själva säger är kanske den snyggaste och mest estetiska chilin jag odlar för första gången. Visserligen i hård konkurrens med Elephant pepper mini. Det är något med den orangea färgen som får oss 70-talister att drömmande längta tillbaka till den trygga känslan av att slippa välja som Televerkets Volvo 240-bilar utstrålade. Frukterna blir stora och saftiga med en intensiv hetta. Med tanke på formen naturligtvis perfekta att fylla med ost och linda in i bacon eller bara hacka ner i köttfärssåsen. Även denna tänkte jag ha med i lagen till de inlagda Djungelgurkorna idag.

Black Jalapeno är en ganska mild chili, vars buskar liksom hos Koral blir ganska små och behändiga så att den gör sig också bra på köksbänken. Fruktväggen är lite tjockare än hos mina andra chilisorter och mycket saftig. Konsistensen påminner lite om vindruva, vilket nästan lurar smaklökarna att känna en aning av det innan en viss hetta gör sig påmind. Förutom att även den här sorten är perfekt att grilla med ost och bacon, kan man använda den till att smaksätta redda soppor, eller skiva den tunt i en grönsallad.

Det vanligaste sättet att förvara sin färdiga chili är nog genom att torka dem. Jag brukar hänga dem på en lina i kökets tak med hjälp av sytråd eller ett tunt snöre. När de är torra förvarar jag dem i en skål eller burk och hackar ner en bit när jag behöver. I bland finhackar jag dem direkt efter skörd och torkar dem som färdighackade flingor i en skål. I år har jag dock lagt ner lite möda på att kärna ur, skiva och sedan frysa in ganska mycket. Jag vet inte om det är bättre eller sämre, men jag inbillar mig att det känns lite fräschare, nästan som att chilin är nyskördad när jag tinat upp en nypa av den sort jag vill använda.

Det blev nog lite mer text än jag hade tänkt mig i den här bloggen, så jag tror vi avslutar här. Några bilder och förhoppningsvis väl valda ord om allt det som inte är tobak eller chili men också trängt sig upp ur jorden vid Grufstugan får jag återkomma med nästa gång.

Gruvliv del 18.

Om bortbytingar, lönnmord, medicinalväxter, potatis och rabarberpaj.

Jag skrev ett inlägg i bloggen redan förra helgen, men tyvärr gjorde jag det bara i mitt eget huvud, så nu måste vi alla låtsas att det är söndag. Vilket det visserligen är, men att du som läser och jag som skriver är övertygade om att det är den 18:e juni. Ganska najs att det endast är några dagar till midsommar och långhelg va?

På bara några dagar har växtligheten vid stugan gått fullständigt bananas. Lupinerna blommar för fullt och de är så många att man frestas att kalla vårt lilla bestånd för ett plantage. De växer som ogräs, vilket många också tycker att de är, men det är ett mäktigt ogräs i så fall, inget snack om den saken.

Förra året tyckte jag att fingerborgsblommorna min fru planterat mest var en parantes i trädgården, framför allt eftersom de inte gick att äta. I år har jag ändrat ståndpunkt, inte enbart för att de är väldigt vackra. Tydligen är hela växten så giftig och 2-3 blad är en dödlig dos för en vuxen, vilket bara det gör den riktigt cool. En lönnmördarblomma. Dessutom används den som hjärtmedicin och har så gjorts ända sedan medeltiden. Enligt folktron kan även bortbytingar avslöjas om de badas i avkok från växten vilket får trollen att byta tillbaka sina egna barn, och vi människorna får våra tillbaka. Jag ska prova att bada min egen son i ett avkok lite senare i sommar.

Vi har bergklint och aklejor också. Bergklint lär vara något av en favorit för humlor, bin och fjärilar. Eftersom den ofta står kvar på grunden där man flyttat bort ett hus, utgår jag från att Grufstugan vid något tillfälle flyttats bort, men sedan ställts tillbaka på sitt ursprungliga ställe. Akleja eller Akvileja är tydligen lite sällsynt i vild form i Sverige. Inom avdelningen för folkmedicinskt utövande anses den vara bra för utvärtes sårbehandling, men bör inte användas invärtes i större mängder då den kan ge upphov till diarréer, yrsel och andnöd. En och annan midsommarfirare lär antagligen misstänka en smärre överdosering av just akleja när de vaknar upp på midsommardagen om en vecka.

Vi har en liten buske med vita rosor också. Den mådde tydligen bra av att beskäras rejält i höstas och blommar i all sin prakt nu. Det lilla jag vet om just vita rosor är att det finns en karaktär i en japansk serie som kallas Månljusets Riddare. Han är klädd i vita arabiska kläder, bär sabel och kastar vita rosor omkring sig eftersom dessa likt röda rosor kan avbryta attacker från demoner.

Rabarbern jag planterade i höstas imponerar tyvärr inte ännu. Trots mängder av gödsel är den både klen och har fått bladen fulla av hål som en riktigt vällagrad ost. Jag hoppas dock att den stramar upp sig med tiden, för enligt urgammal folktro ska man tydligen kunna stoppa ned dess stjälkar i pajdeg och äta dem ihop med vaniljsås. Och alla vet ju att vaniljsås är fantastiskt gott.

Potatisarna vi glömde i skafferiet under våren hade fått fina groddar när de så småningom återfanns. Därför ligger de nu nedgrävda i väntan på att de ska föröka sig. Vi fick faktiskt lite potatis förra året också, trots att vi sådde dem lika sent som i år. Man får hålla ett par tummar helt enkelt.

Det bästa av allt är ändå att brandliljan är tillbaka i full blom. Den är utan någon egentlig konkurrens min absoluta favoritblomma. Dessutom har den ynglat av sig nu. Två nya små liljor är på gång bredvid som ett resultat av de små lökar som kallas bulbiller vi tog från bladvecken och planterade. Tyvärr dröjer det till nästa eller nästnästa år innan de också blommar, men den som väntar på något gott. Jag börjar för övrigt även bli sugen på att skaffa mig några tigerliljor, även om de så klart inte är lika orangea.

Det får räcka där, jag vill inte gröta ihop allt för mycket, så jag postar det här nu. Sedan får jag skriva två till inlägg i kväll, ett om några fantastiska möten med vilda djur såsom entitor med nykläckta ungar i våra holkar på tomten, samt den enorma örn jag såg häromsistens och som var bra nära att lyfta mig med både bil och allt. Den tredje bloggen får handla om midsommarhelgen då vi blev bestulna av illasinnade tjuvar på natten och vad en sådan händelse gör med en mentalt.

Gruvliv del 17.

Förra helgen skedde plötsligt ett under. Eller förresten, man kan nog i ärlighetens namn kalla det för ett mirakel. Som genom ett trollslag ersattes den åtta månader långa och vedervärdigt gråkalla vintern av en plötslig sommar. Jag och familjen kastade oss förstås in i bilen och åkte till Gruvstugan, trots att vi på grund av andra aktiviteter på söndagen bara skulle få en övernattning där.

Bonden Anders har generöst nog gett oss tillåtelse att ta av det prima kogödsel som legat och bränt till sig ute i en av hagarna och nu är högpotent mull till näringsfattiga rabatter. Det var ett tag sedan vi pratade med honom och när vi kom fram märkte vi att hagen var stängd. Min fru är betydligt mindre tafatt än mig och krokade raskt bara av elstängslet så att jag kunde rulla in skottkärran.

När vi var framme och precis skulle sätta spadarna i gödselstacken såg jag till min förfäran att vi inte var ensamma. Under taket på en liten träställning en bit bort stirrade några tjurar på oss. Inte för att jag är den räddhågsna typen, ännu mindre sedan jag började träna på gym, men jag har ändå respekt för stora djur. I synnerhet sådana som väger ett halvt ton eller mer. Lugnt och sansat pekade jag mot tjurarna för att varna min fru och satte därefter av mot utgången med skottkärran skumpande över tuvorna. Jag tror inte att det finns några vittnen som såg förloppet, så vi kan säga att det var en välordnad men ändå skyndsam omgruppering.

När vi satt oss i säkerhet ringde en av oss Anders. Jag skulle kanske kunnat göra det, men tampas med och handikappas av, en mångårig och helt irrationell telefonskräck. Den inledningsvis oförstående bonden lät när polletten trillat ned meddela att det bara var helt ofarliga kor och deras kalvar i den hagen. Antagligen skakade han sakta sitt huvud och himlade med ögonen i andra änden, men han har förhoppningsvis råkat utför stadsbor förr. Efter ett nytt besök i hagen var bilen sedan lastad med välfyllda svarta sopsäckar av den allra ädlaste blomsternäring.

Trots att jag har haft mina chiliplantor i ljusskåpet hemma i lägenheten under våren tycker jag nog att tillväxten gått lite trögt. Jag hade förväntat mig att flera av sorterna skulle vara ganska stora vid det här laget, men tvärtom har det nästan gått sämre än i fjol. Undantaget är sorten Habanero Natal som ser riktigt bra ut. Även Habanero Lemon och Brazilian red pumpkin ser rätt okej ut, men det stora bakslaget är ändå att jag inte lyckats få upp en enda Hot Lemon trots att jag sådde den i många krukor. Hot Lemon var den dominerande sorten förra säsongen och gav mängder med frukt. Vi hade kvar av den i torkad form långt in på vintern. Det är sällan det inte blir något alls av frön man sår, så jag har ingen aning om varför det blev som det blev.

På tomatavdelningen är det däremot strålande tider. Jag har redan många ståtliga plantor sprungna ur de frön jag sparade från förra sommarens fantastiska Hårdrockstomater. Jag vet inte vad sorten heter egentligen, men förra våren fick jag en tomatplanta av Hårdrocks-Peter, alltså måste det vara Hårdrockstomat. Den såg till en början mest ut som en sliten gammal toalettborste med sedan länge passerat bäst före datum, men jag satte ändå pliktskyldigt ut den vid stugans soligaste vägg. Snart slingrade den sig runt nästan hela huset och var full av små röda och helt fantastiskt goda tomater.

Jag har förstås ett projekt av lite mer långsiktig karaktär också. Carl von Linné gav den namnet Aesculus hippocastanum, men för mig duger Hästkastanj lika bra. Under mina sista dagar som brevbärare i Saltsjö-Dufvnäs, innan tvångsförflyttningen till Duvnäs Utskog och Ektorp, plockade jag några kastanjer från marken på Strandpromenaden. Varför vet jag inte, men jag tog hem dem och la dem i en burk som jag sen glömde bort. Efter nyår hittade jag burken och provade att stoppa ned några stycken i jord och glömde bort dem igen. Krukorna stod i sovrumsfönstret hemma i flera månader utan att något hände, men ibland hällde jag lite vatten i dem i alla fall. Till min förvåning upptäckte jag för några dagar sedan att jag faktiskt verkade ha ett träd på gång i en av krukorna. Nu funderar jag som bäst på vart jag ska plantera det. Nära Gruvstugan så klart, men det gäller att planera lite. Det vore snopet om min alldeles egna kastanj om sisådär en 30-40 år står i vägen för solen så att jag inte längre kan odla Hårdrockstomater.

En sista parantes. Mördarjägarkatten Jax tog ett nytt orimligt byte förra helgen. En hare. Visserligen en unge, men ändå. Jag är fortfarande alldeles för chockad för att kunna skriva mer om det och har ständigt drömmar om att han ska ta ett vildsvin nästa gång.

Men var inte det där ett jävla liv?

Jag började skriva en text här i lördags, men den blev så deppig eftersom huvudet var fyllt av det som hänt på Drottninggatan dagen innan. Jag tyckte inte att det var roligt att skriva vidare om att bunkra förråd inför domedagen och ni som läser den här bloggen vet att jag inte heller är något vidare på samtidsanalyser och politik. Jag gör mig nog faktiskt bäst när jag förmedlar ytliga och glättiga upplevelser ur mitt eget liv.

Men jag ska återkomma till förra fredagen i alla fall eftersom jag hade en egen liten upplevelse av vårt omtalade polisväsende bara någon timme före den där galningen snodde en lastbil och förstörde livet för så många människor. Jag var på väg till Tatueringsstudion på Borgmästargatan för att fortsätta projektet med färgläggandet av min egen arm och eftersom jag sällan kör bil inne i stan har jag varit mer än nöjd över att ha upptäckt en bra väg dit. Jag svänger bara vänster direkt efter Danvikstullsbron och sedan första höger och sen är det raka spåret. Ofta finns det dessutom lediga parkeringsplatser i närheten. När jag nu svängde in på min vanliga rutt såg jag två poliser som precis hade stoppat en tant. Jag undrade i förbigående om det möjligen var ett rattfyllo, men noterade också att en av poliserna tittade på mig och sa något i en komradio. Sen tänkte jag inte mer på det förrän jag kom över backkrönet där jag omgående stoppades av en hel drös poliser. Aha, nykterhetskontroll tänkte jag. För andra gången sedan jag tog körkort 1997, vad spännande! En ung poliskvinna, förmodligen under utbildning med tanke på hur osäker hon var och att alla de äldre polisgubbarna bara stod och tittade på en bit bort.

Hon frågade om jag var medveten om att jag just hade kört i bussfilen? Jag blev lite förvånad och började skratta. Nä, jag kör ju alltid den här vägen när jag ska till söder? Men det är faktiskt belagt med böter på 1000 kronor sa hon allvarligt, varpå jag sken upp och svarade lite mer ironiskt än jag hade tänkt; vad kul! Nej sa hon fortfarande med allvar i blicken och började fumlande skriva ut böter, lät mig blåsa för alkohol och granskade mitt körkort.

Det värsta med det här var verkligen inte att jag fick mina första trafikböter, utan att jag nu inte vet hur jag ska köra nästa gång? Jag får ta bilen in till stan någon natt och reka en lagligare väg helt enkelt.

Jag har varit lite sugen på att göra en tatuering ända sedan gymnasiet. Det som har hindrat mig har dels varit att jag aldrig haft råd och dels att jag inte vetat vad jag ska göra för motiv. Nu är jag vuxen, jobbar övertid, får tillbaka på skatten och har inte flera miljoner i huslån, så då återstod bara motivet. Efter att ha träffat Andy som gjort de flesta av min frus motiv ett par gånger och upptäckt att han förutom att vara konstnär är jätterolig att prata musik och litteratur med, kom vi fram till att jag ville ha någon grej med anknytning till mitt favoritband Monster Magnet. Det som i tanken började som något litet växte snabbt eftersom jag har legendariskt dålig impulskontroll och nu är hela armen på väg att bli en enda hyllning till nämnda band. Deras Bullgod, tjejen från omslaget till ”Dopes to infinity” och en planet ska få sällskap av lite eld och en orm bland annat. All in på hårdrocksklichéer. Det känns hur bra som helst och är enligt mig ett roligare om än smärtsammare sätt att hantera sin medelålderskris än att köpa en sportbil. Och vad spelar det för roll om man har lite bläck i huden när man i bästa eller värsta fall har ungefär fyrtio år kvar att leva? Det är bara att åk som Stenmark skulle sagt.

Och eftersom det här ändå är en blogg med huvudsakligt fokus på livet vid Gruvstugan och den odling som sker där på hobbynivå, vill jag också berätta att jag äntligen fått i ordning ljusskåpet hemma. Tanken är att plantorna med chili och tomat ska hinna växa sig starkare och ge mer skörd när sommaren väl har kommit. Att det sen kan se ut som en illa dold knarkfabrik för de som passerar förbi min sons fönster är en risk man får leva med. I nästa blogg som förhoppningsvis inte dröjer så länge blir det en närmare genomgång av vad jag förväntar mig av odlingen vid Gruvstugan.

Gruvliv del 15.

Dock får jag kanske vara beredd på att konstapeln knackar på här framöver efter att någon orolig med- (eller motborgare) med starkt rättspatos tipsat om ett misstänkt ljussken från garderoben i min sons rum. Den som lever får se, men i just detta fall ingen blommande cannabis.

Det har ju blivit så att den här bloggen mest kommit att handla om mitt amatörmässiga rafsande i rabatter, barnsligt fantiserande om gruvor eller om sågar och yxor. Det finns ett talesätt som säger något i stil med att man inte blir äldre än man gör sig, så de aktiviteter jag fyller mitt liv med nu kanske speglar en allt mer åldrande människa. Om nu lantliga aktiviteter är ett tecken på att man börjar bli gammal vill säga.

Trots att min son tycker att jag och min fru känns unga i jämförelse med andras föräldrar fyller jag trots allt 45 i år. Jag vet inte längre om det är gammalt eller ungt, det beror nog på vem man frågar. Helt klart har jag bytt områden för mina intressen de senaste åren och det som gjorde mig uppspelt förut har inte samma dragningskraft på mig längre. Med risk för att låta lite pessimistisk är det egentligen inte särskilt mycket jag tycker är roligt överhuvudtaget numera, jag är dock inte så bitter som det kanske låter. Innehållet i mitt liv har nog bara koncentrerats, eller reducerats som basen till en rödvinssås.

Böcker har alltid varit min största passion och är det fortfarande. Mitt läsande har rent av eskalerat sedan i höstas och jag läser i snitt säkert två gedigna romaner i veckan nu. En av anledningarna till det är att jag har blivit väldigt selektiv när det kommer till film och tv-serier. Verkar det jag möjligen tänker titta på inte vara rent fantastiskt, väljer jag direkt mina böcker i stället för att ödsla tid på något som kanske är halvdant.

Utöver läsandet ser jag gärna på fotboll fortfarande, men då jag förr kunde se flera matcher om dagen från alla möjliga ligor, ser jag nästan enbart Evertons matcher nu. I någon mån även toppmötena i Champions League och möjligen en och annan landskamp. Hammarby som nästan var det största av allt i mitt liv förut och som jag följde på plats hemma såväl som borta över hela landet, började någon gång gradvis tyna bort för mig. Nu vet jag knappt vilka som spelar i det laget längre. Märkligt.

För att återkomma till inledningen av bloggen; det jag verkligen mår bra av, det som fyller mig med både glädje, energi och ro är just det där med att göra något fysiskt. Och att göra det i en fridfull miljö med sporadiskt fågelkvitter i stället för motorvägens dån. Trots att kroppen till slut värker och musklerna blivit så trötta att armarna darrar, bubblar hela mitt inre av lycka när jag svingar yxan ännu en gång. Den växande högen av kluven ved ger intrycket av att någon med karaktär och envishet varit där. Att den känslan blir så stark beror nog på att just de egenskaperna är sådana jag aldrig tyckt mig besitta.

Jag har alltid gett upp det jag föresatt mig redan innan jag kommit igång, och mitt motto har varit ”Det är aldrig för tidigt att ge upp”. Men inte längre, inte när det handlar om en rabatt som ska grävas upp, ett träd som skall kapas, eller ved som ska klyvas. Dessutom är ju veden helt nödvändig för att kunna vistas i Gruvstugan då vi helt saknar el där. Visst kan man köpa ett par kubikmeter färdig ved, det är inte ens särskilt dyrt. Men vad skall jag då bli lycklig av?

Marken framför Gruvstugan är gammal åkermark och den första metern ned består i princip av ett tunt jordlager och därefter ganska mjuk lera. Inom loppet av bara någon månad har därför tre stora granar blåst ned utanför stugan.

I arrendekontraktet med bonden står det att vi får ta tillvara på de träd som fallit av sig själva, så det är bara att passa på. Och samtidigt då skicka ett tyst tack till de kraftiga höst-och vinterstormarna för bränslet.

Inför vårens planteringar vid Gruvstugan gäller det att vara förberedd. Egna och andras frön från förra året är nu för-sådda, även om variationen är måttlig. Det blir som vanligt nästan uteslutande olika sorters chili, men även de grymma tomaterna från Hårdrocks-Peter och en mystisk liten sorts minimelon som egentligen är en trädväxande gurka från Sydamerika. Det gäller att begränsa sig något och välja med omsorg.

I år är tanken att plantorna ska vara mer utvecklade när sommaren kommer, därför håller jag nu på att bygga ett växtskåp hemma. Dock får jag kanske vara beredd på att konstapeln knackar på här framöver efter att någon orolig med- (eller motborgare) med starkt rättspatos tipsat om ett misstänkt ljussken från garderoben i min sons rum. Den som lever får se, men i just detta fall ingen blommande cannabis.

Vinterkrönika 2017.

”Well he never ever smiled
But he always seemed pleased
Said I’ll never live down upon my bended knees
I see the game and the game it sees me
We will dance until they bury me.”

”The Bullet” – The Devil Makes Three

31/12-1/1.

År 2016 avslutades traditionsenligt med nationstemakalas hos Maulin och Kenta på Tallåsen utanför Gnesta. Varför det har blivit så här är det nog ingen av oss som riktigt minns, men 2013 var det plötsligt mexikanskt tema på mat, dryck och klädsel till nyårsfirandet. Det följdes av ett tyskt och ett finskt dito och denna fjärde gång valdes passande nog landet på allas läppar, U.s and A ut.

Jag har ju alltid känt mig lite som en potentiell landsfader innerst inne och kunde inte motstå frestelsen att ikläda mig rollen som emancipationsproklamationens fanbärare Abraham Lincoln. Frigivandet av slavar har alltid varit en hjärtefråga även för mig. Här flankeras jag av Jake Twist från Brokeback mountain och Laura Ingalls från ett väldigt litet hus på prärien.

Ibland säger man ju om en tillställning att ”alla var där” och sällan har det stämt så bra som på denna nyårsfest. Här har vi Donald Trump i egen hög person, samt legendaren Fred ”Curly” Neil från Harlem Globetrotters.

Pimps, cheer leaders, wookies och indianer rådde det heller ingen brist på.

Kulinariskt var året ett fall framåt, åtminstone för barnen. Coca Cola, corndogs och hamburgare sparkade tydligen fjolårets finska morotslåda och korvsoppas arsle. För oss vuxna var det hugget som stucket eftersom man lika gärna kan dricka Koskenkorva och Karhu som Miller, Budweiser och Jack Daniels.

Det blev som alltid ett fruktansvärt bra nyårsfirande med musik, dans, skratt och långa osammanhängande samtal framåt småtimmarna. Trots att barnen numera är ganska stora bränner vi fortfarande av fyrverkerierna på det legendariska 21-slaget så att alla får vara med. Det är förmodligen bra även ur en rent säkerhetsmässig aspekt då pyroteknikerna Dennis och Björn inte hunnit bli för fulla så tidigt och fortfarande efter fyra år har samtliga fingrar kvar.

Till femårsjubileet nästa år vänder vi oss mot den afrikanska kontinenten i allmänhet och Etiopien i synnerhet. Schyssta pannkakor, kryddiga grytor och äta maten med händerna lär inte vålla några större problem, men att hitta den etiopiska avdelningen på Systembolaget kan bli värre.

4/1-7/1.

De inledande två veckorna av 2017 hade jag mirakulöst nog lyckats utverka kompledighet, så trots temperaturer nedåt 16 minusgrader klämde familjen ihop sig i gruvstugan och satte igång att elda. Då den stora järnspisen i köket fortfarande ryker in trots besök av sotaren blev vi tvungna att förlita oss enbart på den lilla kaminen i sovrummet. Det blev ändå väldigt mysiga dagar trots att jag och Leia fick ställa larm en gång i timmen under natten och turas om att gå upp och lägga in mer ved för att inte frysa ihjäl. Att mänskligheten på våra breddgrader inte utplånades helt innan elektricitetens intåg är en gåta i sig, men jag antar att folk var utrustade med mycket självbevarelsedrift och en hel del jävlar anamma.

Vi grillade bland annat lax ute i beckmörkret som vi sedan åt med hollandaisesås och kokt potatis och vi kurade så fort tillfälle gavs ihop oss i sängen alla tre och tittade på film. En av oss backade även ner bilen i ett dike intill uppfarten mot torpet och fick ringa bärgare. De ganska oansenliga bucklorna på Volvons båda sidodörrar gör att de tydligen måste bytas ut och det till en kostnad av fyrtio lakan enligt skaderegleraren. Jag ser med spänning fram emot den nya årspremien på bilförsäkringen nästa år.

8/1-12/1.

Allt har sin tid och när familjen fått sin beskärda del av mig drog jag iväg på ego-safari till min morbrors stuga utanför Torshälla i närheten av Eskilstuna. Tanken var att jag skulle jobba med mina två evighetsprojekt, romanen och diktsamlingen.

Det är inte lätt att orka skriva i vardagen när man jobbar 50 timmar i veckan eftersom ens arbetsgivare byggt in två timmar av ofrivillig övertid i den genomruttna organisationen. Men nu, plötsligt helt själv i ett par dagar på annan ort och utan telefon och internet för att undvika distraktioner! Det blev jäkligt mycket skrivet den här gången, jag jobbade som besatt mellan tio och tolv timmar om dagen och fick uppleva hur skrivandet äntligen lossnade igen. Jag skulle behöva lite fler sådana här perioder.

När jag inte orkade skriva längre om dagarna såg jag på dvd-filmer. Bara gamla klassiker som Lars Molins ”Badjävlar” (1971) och ”Midvinterduell” (1983), ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon och Jaques Tatis”Fest i byn” (1949). Det är inte ofta det blir tid över att se filmer man länge velat se heller, så mitt inre liv fick en rejäl kick.

Återförenad med familjen blev det en vända till stugan igen. De kraftiga stormvindarna hade blåst ned två rejäla tallar framför huset så det var helt klart motorsågsdags. Som deltidsboende i ett kaminuppvärmt universum måste man skynda att ta tillvara på veden när den faller som manna från skyn. Det var ingen uppgift för veklingar (som mig själv) egentligen och efter att ha sågat till mig både kramp och träningsvärk återstod att konka bort stubbarna till vedboden med handkraft för att ytterligare spä på värken i kroppen. Jag överväger nu att köpa en arbetshäst, vad nu en sådan kan tänkas kosta.

Trots att det kan innebära lite slit att bo enkelt är det helt klart värt det. Vackrare miljö finns faktiskt inte att skotta sig fram genom.

16/1-27/1.

Tillbaka i verkligheten. 10 timmars arbetsdagar och några dagar vård av febrigt barn. Monumental trötthet av mörker och kyla, men redan mängder av böcker lästa knappt en månad in på det nya året.

Januari och Februari brukar innebära en intensiv läsperiod för mig, men det här blev nästan ett rekordår sett till antalet sidor. Det är visserligen mer lättsmälta böcker som avverkats den senaste tiden, uteslutande science fiction, men ändå. Jag älskar att bli så uppslukad av orden att jag går omkring med boken när jag förflyttar mig i lägenheten och sen går och lägger mig innan 21.00 för att jag ändå bara vill fortsätta läsa.

28/1-29/1.

Min son har två intressen. Att spela FIFA17 på sin Xbox One och att titta på olika så kallade youtubers. De här unga youtube-människorna är hans idoler på samma sätt som Dave Wyndorf, Ola Magnell, Henrik Järell och Bob Dylan är mina.

Han berättade aningen modfällt strax innan jul att ett nordiskt mästerskap i Fifa17 skulle gå av stapeln i Partille Arena, men att det låg utanför Göteborg och således förmodligen var utom räckhåll för oss. Efter ett rådslag med den kärleksfulla och förstående modern en kväll bestämde vi att jag och han skulle åka dit i alla fall.

Vi klev upp i ottan lördag morgon och bilade ner på exakt fem timmar och var i tid precis till insläppet.

Två dagar av total succé med spännande fotbollsmatcher och grabben min fick även spela en match mot en av sina favorit youtubers. Den lyckan!

Det är lätt att känna sig gammal på ett sånt här event där en massa ungdomar tittar på när andra spelar tv-spel. Jag pratade en del med några föräldrar från Borås om saken och som de moderna föräldrar vi är kom vi fram till att det är nya tider och att man inte kan göra annat än att försöka hänga med.

12/2.

Nu är det slut på äventyr för ett tag, men eftersom det är söndag och halva februari nästan passerat är det hög tid för lägenhetsmys på Edövägen. Dagen är vigd åt att skriva klart den här bloggen och sedan för-så lite chilifrön innan jag ställer mig i köket och lagar en lasagne till morgondagens middag. Ute skiner solen och på det hela taget är livet inte så jäkla dumt just nu.

	Pottaska med Seth Ry… om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	tobaccohasse om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	grufstugan om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	mikulv om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	Lena Engfeldt om Snusliv del 1.