Gruvliv del 20.

Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan.

Eftersom sommaren kom alldeles för tidigt men inte en minut för sent, såg jag ingen annan utväg än att temporärt lägga ned min bisyssla som brevbärare och med full kraft ägna mig åt torparlivet ett par dagar.

Jag är inte speciellt van vid att mina tidigare beslut och gärningar visar sig vara de rätta, men i år verkar det banne mig vara så. Mellan januari och februari sådde jag frön till framför allt chili och paprika och sedan i början av mars, tobak och majs . Tiden plantorna i lugn och ro fått spendera i min sons garderob vilken jag byggt om till ljusskåp, har sett till att de var mer än redo att släppas ut i den tidiga högsommarvärmen.

Samtliga plantor (utom de mest djävulsstarka som Carolina Reaper och 7-Pot Brain Strain) har redan fått frukt, och bara en gräshoppssvärm av bibliska proportioner kan hindra en fin skörd under sommaren. Mest nyfiken är jag förstås på de sorter jag aldrig odlat förut, t. ex. Elephant Pepper Mini som ska se ut som en liten elefantsnabel och Aji Pineapple som ska likna Hot Lemon (eller Hot Lenin som stavningsprogrammet gärna vill döpa om den till).

img_20180602_105213_6786026759612211882701.jpg

I år testar jag också att plantera fler saker än chili och kan glädjas åt riktigt styva gurkor.

20180605_1517573543558733420568537.jpg

Några majsplantor står stadigt intill tobaken, men jag fick till min förskräckelse höra av en arbetskamrat att det bara blir en majskolv per planta? Det låter helt orimligt och med tanke på allt vatten jag släpat för att hålla dem vid liv blir det i så fall en ren förlustaffär både ekonomiskt och i investerad tid.

20180605_1518169111228397771255741.jpg

Virginia-tobaken växer med flera centimeter om dygnet känns det som…

20180605_1518332680855740737461829.jpg

…medan dess svenska kusin bondtobaken som odlats i vårt land i flera hundra år har mer anspråkslöst omfång på sina blad.

20180601_1751237636656970429360017.jpg

Detta trots att jag nu börjat nypa av blommorna så att plantorna kan lägga sin energi på bladen i stället. Tanken är att jag till hösten ska kunna experimentera lite genom att blanda sorterna till den råtobak som ska bli blötsnus, luktsnus och kanske röktobak. Min gode vän magister Helgesson föreslog dessutom att jag skulle krydda blandningen ytterligare…

20180605_1514311117341580154110039.jpg

…med lite gräs från den numera rivna Söderstadion.

20180605_151735-11188444129460423626.jpg

Gustafs sallaten är ännu inget att skryta om…

20180605_151857-14984715600390037281.jpg

…och inte heller potatisåkern eftersom jag satte min sista potatis ganska sent. Potatisen har jag aldrig lagt någon större energi på, det blir alltid bara sådana man hittar bortglömda längst in i skafferiet framåt våren. Till nästa år ska jag nog läsa på lite om potatis och inskaffa några mer spännande sorter.

Snart blommar nog min favoritblomma Brandliljan! Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan. Men den är antagligen mycket vacker.

Gruvliv del 19.

7 pot brain strain yellow och Carolina reaper finns det egentligen ingen anledning att odla, de är antagligen oanvändbara eftersom man nästan dör av hettan om man äter dem.

Jag ska börja spionera på folk. Sitta i en bil med kaffe på termos och äta limpsmörgås med med ena handen och samtidigt som jag tuggar lyfta en kikare mot ögonen med den andra. Kanske noterar jag att ingenting alls har hänt och gör en anteckning om det. Men det är inte vad den här bloggen ska handla om idag tyvärr, för det blev nämligen vår i en garderob på Edövägen för några veckor sedan.
20180225_135621818461994.jpg
Förra året blev en enorm besvikelse på många plan vad gäller amatörodlingen av främst chili. Fröna kom ner i jorden lite för sent och jag planterade inte om i större krukor så regelbundet man ska. Att det dessutom var en sommar med näst intill total avsaknad av värme och sol blev förmodligen dödsstöten för plantornas utveckling. Då hjälpte det inte att regnrekordet vid stugan gjorde att vatten blev ett mindre problem än vanligt eftersom tunnorna alltid var välfyllda. Med facit i hand skulle man ha planterat alger och sjögräs i rabatterna runt stugan, men det är lätt att vara efterklok.

20180224_1637171139269554.jpg

I år ligger jag därför i framkant. De flesta chilisorter jag sått de senaste veckorna har redan tittat upp i garderoben som gjorts om till odlingsskåp på sonens rum. I år testar jag många nya sorter som Elephant pepper mini, Bulgarian Carrot, och Jalapeno black. De flesta av dem är milda till medelheta eftersom det är kul om det går att använda sin chili i matlagning, men jag har så klart även sått några extremt starka varianter eftersom det också är kul att vara nyfiken. 7 pot brain strain yellow och Carolina reaper finns det egentligen ingen anledning att odla, de är antagligen oanvändbara eftersom man nästan dör av hettan om man äter dem. Det kan för all del vara skoj att fylla en sådan med mozarella, linda in den i bacon, grilla den och sedan bjuda någon aningslös på ett hett tilltugg och faktum är att en del av hettan brukar försvinna vid grillning. Förrförra året åt jag och min son sådana skapelser av Bhut jolokia white som är en erkänt skitstark sort och överlevde.

Förutom de obligatoriska små hårdrockstomaterna som alltid ger stora skördar oavsett väder och djungelgurkan som var ett roligt inslag förra året satsar jag i år även på vit paprika och ett mystiskt kulturarv från 1894 som heter Äppelgurka. Och har man ett vildvuxet gammalt torps fulla potential gällande tänkbar odlingsyta är det väl dumt att inte spänna strängen på odlarbågen ännu längre? Alltså väntar jag nu på en beställning med frö till sockermajs och två sorters tobak.

Jag har som ni vet alltid drömt om att få vandra runt i stekande sol någonstans i den amerikanska mellanvästern iförd hängslebyxor och stråhatt samtidigt som jag spottar ut tuggtobak. Precis när jag har inspekterat klart mina höga plantor för dagen och torkar svetten från pannan med en vit bomullsnäsduk ropar Leia från huset och frågar om jag vill ha ett glas iste eller lemonad. Det vill jag alltid. Målet är nu att återskapa den drömmen vid Grufstugan i sommar. Utöver det är jag nog vid mina sinnens någorlunda fulla bruk.

Gruvliv del 17.

Förra helgen skedde plötsligt ett under. Eller förresten, man kan nog i ärlighetens namn kalla det för ett mirakel. Som genom ett trollslag ersattes den åtta månader långa och vedervärdigt gråkalla vintern av en plötslig sommar. Jag och familjen kastade oss förstås in i bilen och åkte till Gruvstugan, trots att vi på grund av andra aktiviteter på söndagen bara skulle få en övernattning där.

Bonden Anders har generöst nog gett oss tillåtelse att ta av det prima kogödsel som legat och bränt till sig ute i en av hagarna och nu är högpotent mull till näringsfattiga rabatter. Det var ett tag sedan vi pratade med honom och när vi kom fram märkte vi att hagen var stängd. Min fru är betydligt mindre tafatt än mig och krokade raskt bara av elstängslet så att jag kunde rulla in skottkärran.

20170523_162002-01

När vi var framme och precis skulle sätta spadarna i gödselstacken såg jag till min förfäran att vi inte var ensamma. Under taket på en liten träställning en bit bort stirrade några tjurar på oss. Inte för att jag är den räddhågsna typen, ännu mindre sedan jag började träna på gym, men jag har ändå respekt för stora djur. I synnerhet sådana som väger ett halvt ton eller mer. Lugnt och sansat pekade jag mot tjurarna för att varna min fru och satte därefter av mot utgången med skottkärran skumpande över tuvorna. Jag tror inte att det finns några vittnen som såg förloppet, så vi kan säga att det var en välordnad men ändå skyndsam omgruppering.

När vi satt oss i säkerhet ringde en av oss Anders. Jag skulle kanske kunnat göra det, men tampas med och handikappas av, en mångårig och helt irrationell telefonskräck. Den inledningsvis oförstående bonden lät när polletten trillat ned meddela att det bara var helt ofarliga kor och deras kalvar i den hagen. Antagligen skakade han sakta sitt huvud och himlade med ögonen i andra änden, men han har förhoppningsvis råkat utför stadsbor förr. Efter ett nytt besök i hagen var bilen sedan lastad med välfyllda svarta sopsäckar av den allra ädlaste blomsternäring.

Trots att jag har haft mina chiliplantor i ljusskåpet hemma i lägenheten under våren tycker jag nog att tillväxten gått lite trögt. Jag hade förväntat mig att flera av sorterna skulle vara ganska stora vid det här laget, men tvärtom har det nästan gått sämre än i fjol. Undantaget är sorten Habanero Natal som ser riktigt bra ut. Även Habanero Lemon och Brazilian red pumpkin ser rätt okej ut, men det stora bakslaget är ändå att jag inte lyckats få upp en enda Hot Lemon trots att jag sådde den i många krukor. Hot Lemon var den dominerande sorten förra säsongen och gav mängder med frukt. Vi hade kvar av den i torkad form långt in på vintern. Det är sällan det inte blir något alls av frön man sår, så jag har ingen aning om varför det blev som det blev.

På tomatavdelningen är det däremot strålande tider. Jag har redan många ståtliga plantor sprungna ur de frön jag sparade från förra sommarens fantastiska Hårdrockstomater. Jag vet inte vad sorten heter egentligen, men förra våren fick jag en tomatplanta av Hårdrocks-Peter, alltså måste det vara Hårdrockstomat. Den såg till en början mest ut som en sliten gammal toalettborste med sedan länge passerat bäst före datum, men jag satte ändå pliktskyldigt ut den vid stugans soligaste vägg. Snart slingrade den sig runt nästan hela huset och var full av små röda och helt fantastiskt goda tomater.

20170523_160607-01

Jag har förstås ett projekt av lite mer långsiktig karaktär också. Carl von Linné gav den namnet Aesculus hippocastanum, men för mig duger Hästkastanj lika bra. Under mina sista dagar som brevbärare i Saltsjö-Dufvnäs, innan tvångsförflyttningen till Duvnäs Utskog och Ektorp, plockade jag några kastanjer från marken på Strandpromenaden. Varför vet jag inte, men jag tog hem dem och la dem i en burk som jag sen glömde bort. Efter nyår hittade jag burken och provade att stoppa ned några stycken i jord och glömde bort dem igen. Krukorna stod i sovrumsfönstret hemma i flera månader utan att något hände, men ibland hällde jag lite vatten i dem i alla fall. Till min förvåning upptäckte jag för några dagar sedan att jag faktiskt verkade ha ett träd på gång i en av krukorna. Nu funderar jag som bäst på vart jag ska plantera det. Nära Gruvstugan så klart, men det gäller att planera lite. Det vore snopet om min alldeles egna kastanj om sisådär en 30-40 år står i vägen för solen så att jag inte längre kan odla Hårdrockstomater.

En sista parantes. Mördarjägarkatten Jax tog ett nytt orimligt byte förra helgen. En hare. Visserligen en unge, men ändå. Jag är fortfarande alldeles för chockad för att kunna skriva mer om det och har ständigt drömmar om att han ska ta ett vildsvin nästa gång.

Gruvliv del 9.

wp-1467555755507.jpg

Jag inser att det nästan kan verka makabert i överkant att inleda en text med en närbild på en så tydligt avliden fågel, men jag ska göra mitt bästa för att göra stackaren rättvisa.

Man får då och då konstatera att livet inte alltid blir som man tänkt sig. När jag i fredags morse återförenades med min familj i gruvstugan igen efter att under några dagar på egen hand hämtat andan och nya krafter hemma i Orminge, möttes jag av den här synen. På väg mot utedasset råkade jag titta ner i den av regnvattentunnorna som läcker lite och som jag under en tid planerat byta ut. Jag svalde närapå hela snusprillan i ren förskräckelse när jag såg kadavret av vad som troligen var en ung björktrast som guppade omkring på rygg bland de omogna körsbär som regelbundet trillar ner från träden intill.

Jag vet alldeles för lite om fåglar för att ha den minsta aning om vad som kan få en ung sådan att plötsligt drunkna i en halvfull, något läckande, men hjälpligt lagad regntunna i de sörmländska skogarna. Hade pippin en sen natt möjligen drabbats av dålig sikt på grund av regn och hårda vindar och råkat flyga in i väggen ovanför tunnan? Kanske på väg hem till familjen igen, stolt och självsäker efter sin första flygtur på egen hand? Eller hade kärlekssorg drivit fram ett desperat och förtvivlat fågelsjälvmord genom dränkning? Var det något genetiskt fel gömt i arvsmassan som gjort att den trots sin till synes låga ålder redan blivit så gammal och skröplig invärtes att kroppen redan levt ut sitt fulla liv och nu gett upp? Oavsett vilket svaret är känner jag mig övertygad om att livet faktiskt inte alls blev som just denna fågel hade tänkt sig.

Motsatsen till död och förruttnelse är spirande knoppar och nyfött liv. Det har vi tack och lov betydligt mer av i gruvstugans trädgård. Man fullkomligt häpnar över varje ny färg och blomma som från den ena dagen till den andra ersatt en oansenlig liten knopp.

Trädgårdslivet är som jag tidigare nämnt helt outforskade domäner för mig och dessutom något jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag skulle bli intresserad av. Eftersom det här är vår första sommar i stugan har vi nästan gått över styr med grävande och planterande i ren iver, men ändå är det mestadels tidigare stuginnehavares frukter vi skördar.

Mycket av det som växer här är klassiska gamla torparväxter som återkommer år efter år och för varje kvadratmeter fjolårsgräs och sly vi petar lite i dyker det upp nya växter och gömda stenläggningar. Nåja, de stenläggningar och gångar som är riktigt fina har faktiskt min fru slitit med och anlagt nu i år, men det är tacksamt att det alltid finns någon spännande gammal växt att renodla, rensa fri från ogräs eller plantera om på någon annan plats.

Vad som roat mig så här långt och som jag kan ta åt mig lite ära för, är förutom en massa grävande, kånkande på vattendunkar, vedhuggande och andra typiska machogöromål, det här.

Till någon del känner jag att faktumet att vi nu har en otroligt ståtlig brandlilja faktiskt är min förtjänst, trots att det inte är jag som har planterat den. Bland det första vi gjorde när snön försvann och tjälen släppte i jorden var att vi grävde upp det inferno till rabatt som fanns på husets framsida. Så ska man naturligtvis inte göra på ett gammalt torp innan man sett vad som kommer fram första sommaren, men det kändes tvunget. Dels för att någon slags kraftig klängväxt dominerade hela landet och slingrade sig in bakom husväggens brädor och riskerade att förstöra huset, men kanske mest för att jag var ute efter plats vid en bra vägg i söderläge att sätta ut mina chiliplantor vid.

Tack och lov gick jag långsamt och försiktigt till väga och upptäckte då en decimeterhög planta gömd under all annan växtlighet som såg ut som något rymdvarelser haft med sig till jorden. På bara några veckor växte den flera decimeter och slog sedan ut fantastiska orangea blommor. Lite efterforskning visade att det var en brandlilja av finaste sort. Jag har vattnat och vårdat den ömt och sedan fått veta att man kan plocka små lökliknande saker från bladvecken som kallas bulbiler.

Planterar man sådana i krukor inomhus och håller dem nöjda och glada har man inom 2-4 år direkta kloner av just sin egen planta. Otroligt spännande!

wp-1467555623906.jpg

Redan i mitten av maj tog jag med fyra ståtliga och förkultiverade chiliplantor jag fått från Hårdrocks-Peter och placerade dem vid väggen och idag grävde jag ned dem direkt i jorden för att se om de blir ännu mer majestätiska om rötterna får fritt spelrum. Utöver de fyra plantorna grävde jag också ner tre andra sorter jag fått upp i hyfsad storlek hemma i lägenhetens fönster.

wp-1467555612747.jpg

En sort från Finland (märkligt nog) som heter AJ White Fantasy svämmar redan över av frukt som bara ska växa till sig lite innan den kan skördas och grenarna är så tunga att jag fått staga upp dem för att de inte ska knäckas. Utöver den är det redan frukt på en planta av frön från en vanlig habanero köpt i den lokala Coop-butiken där jag bor och som jag inte vet exakt vilken sort den är och även små frukter på min Bhut Jolokia White. Trinidad Berryn, och de tre nya plantorna Hot Lemon, Habanero Laranjada Grande och Nepalese Bell ligger lite efter i blomningen.

Var jag ska sätta alla plantor jag har hemma i Orminge har jag inte listat ut ännu, men där kämpar bland annat Brazilian Red Ghost, Espelette, Apache och några andra sorter vidare för att bli ytterligare förstärkning till projektet. Och vad jag sedan ska göra med all min chili vet jag inte heller riktigt.

wp-1467555341190.jpg

En liten plan är i alla fall att experimentera fram lite olika goda såser, så jag har redan börjat diska ur flaskor jag kan hälla över min ”Grufsås” i om så blir fallet.

wp-1467555360076.jpg

Som avslutning tänkte jag visa att man inte behöver vara ute i skogen för att träffa på det storslagna djurlivet. Hemma på balkongen på Edövägen hade en flitig liten spindel byggt sin sinnrika dödsfälla mellan två av våra stolar. Förorten kan också, och kanske blev just den här lilla gynnarens liv exakt som han hade tänkt sig.