Just precis, det var ju det här med snuset. Någon gång i våras slog det mig att jag ville bli självförsörjande på snus. Omgående beställde jag därför tobaksfrön som jag sedan satte i små krukor vilka jag ställde i det ljusskåp jag byggt i min sons rum. Eller byggt och byggt, jag har hängt upp tre lampor och flyttat på några hyllplan i garderoben, men ändå. Fröna grodde snabbt och efter att ha gallrat rejält (varför jag nu gjorde det?) hade jag sex fina exemplar vardera av Virginiatobak och Bondtobak kvar.
Plantorna växte så att det knakade och framåt Maj var jag rejält otålig eftersom jag ville plantera ut dem i landet jag så mödosamt grävt upp. Jag gjorde en snabb (helt ovetenskaplig väderprognos) genom att bara titta ut genom fönstret och till min stora lättnad (men obefintliga förvåning) indikerade molnens formationer, vindens riktning och fåglarnas kvitter, att risken för nattfrost var över.
Jag satte plantorna i rader om tre och tre och de växte så fort att man nästan kunde se det med egna ögon om man stod kvar en stund. Nu började jag drömma om de enorma mängder snus jag skulle kunna tillverka framåt hösten. I värsta fall skulle jag nog få så mycket tobak att jag blev tvungen att sälja av en del också.
Redan i juli började jag skörda de blad jag gissade var lite mogna. Bladen ska ha gulnat en aning och lätt kunna lossas med ett handfast ryck nedåt stammen enligt några, medan andra säger att gulheten är mindre viktig än hur lätt de kan brytas av. Jag tvättade dem i alla fall rena från smuts och närgångna insekter som på grund av ohälsosam nyfikenhet dött nikotinförgiftningsdöden.
Därefter hängde jag bladen på tork uppe på det gamla torpets varma och luftiga vind.
Ni som känner mig vet att min impulskontroll kan avta något (eller helt upphöra) när jag hittar något spännande att fokusera på. Alltså började jag med stor iver också läsa alla snusbloggar och tobakssidor jag hittade på nätet, samt några böcker om snus jag införskaffat. Ganska snart förstod jag att det finns nästan lika många metoder och tillvägagångssätt vid snustillverkning som det finns snusodlare, men en sak verkar alla vara överens om.
Det blir inte särskilt mycket färdigt snus av en enda planta. Runt två färdiga dosor ungefär. Mina tolv tobaksplantor skulle alltså inte ens räcka till snus i en månad. Dessutom hade jag räknat med att kunna misslyckas med en del av råvaran under experimenterandet på vägen.
Även om det kändes som ett litet bakslag att jag helt hade missbedömt den mängd tobak man behöver, var det kanske ändå något man måste räkna med som nybörjare. Nu gällde det att vara lite kreativ, så jag gjorde som brukligt är när man kört fast eller behöver visdom; jag vände mig till Instagram. Där letade jag bland lajksen på de bilder jag taggat med #snus #tobak eller liknande. Rätt snart visade det sig att en ofta förekommande figur kallade sig snus_aimo och hade en uppenbar kärlek till snus. Genom hans bilder framgick att han var grundare av och ägare till företaget Kungssnus som säljer olika former av färdigtorkad tobak, samt alla de tillbehör som är nödvändiga vid snustillverkning. Till råga på allt anordnades regelbundet snusträffar där man fick lära sig hur man gör snus samtidigt som man provar andra snusares egentillverkade snus och dricker öl. Att fabriken råkade vara belägen i Åfors långt nere i mörkaste Småland fick mig inte att tveka det minsta. Nu jävlar skulle jag lära mig allt jag behövde veta om snus!
Eftersom jag ofta är lite blyg bland helt okända människor lurade jag med mig min vän Dennis. Han brukar ha lärt känna alla i ett rum efter en kvart ungefär, vilket också visade sig vara fallet den här gången. Som bilden ovan visar kan en möjlig väg att få nya kompisar vara att anta en utmaning om att få in 50 gram (ungefär två dosor) snus i käften.
Besöket på Kungssnus blev ett äventyr långt över alla mina förväntningar. God mat, spontan underhållning och fantastiskt ödmjuka och trevliga människor.
Här sitter några fundersamma och respektingivande snusveteraner och tänker på snus. Det finns egentligen inget helt säkert sätt att bara genom någons yttre avgöra hur mycket snuskunskap denne besitter, men tumregeln är att ju längre skägg man har, desto mer kunnande har man hunnit samla på sig. Robin (i mitten på bilden) är anställd på snusfabriken och var en av arrangörerna av träffen. Han har även gjort en egen tobaksblandning för snustillverkning som blev så populär att den sålde slut på bara några dagar. Mårten (till höger på bilden) har odlat tobak och gjort sitt eget snus sedan urminnes tider. Man kan följa hans fantastiska snusliv på Instagram där han lägger ut fina bilder under namnet odlasnus. Mikael (till vänster) har också bakat eget snus ett bra tag, men har ännu inte nått upp till skäggnivån.
Här sitter jag i all blygsam ödmjukhet och suger åt mig kunskap från både nybörjare och erfarna snusare.
I fabriken finns antagligen världens största prilla att beskåda. Den har tyvärr drabbats en aning av uttorkning, men enligt uppgift har den vägt hela 114 kilo tidigare.
Under rundturen fick vi bland annat se tusentals kilo råtobak av varierande sort i stora kartonger. Doften av tobak fanns över allt i lokalerna och den var magisk.
Egentligen tycker jag att precis allting varje sekund den här helgen var höjdpunkten, men någon slags final blev det ändå när Aimo kom bärandes på en stor form för glasgjutning. Åfors ligger i glasriket nära Kosta och Orrefors och tobaksfabriken har tagit över samhällets gamla glasbruk. Delar av byggnaden är fortfarande full av lämningar från glasblåsningens storhetstid.
Inför en andäktig publik började Aimo målmedvetet fylla och packa gjutformen med snus. Nästan exakt ett kilo fick plats.
Resultatet blev så vackert att många av oss hade svårt att hålla tillbaka tårarna.
Det är inget större fel på originalet som Ludvig Löfgren en gång designade, men det är inte gjort av snus.
Efter snusresan har jag fortfarande samma mål, men planen på hur jag ska nå dit har justerats lite. Jag får helt enkelt använda året som kommer till att finslipa mina snusbakarkunskaper med färdig tobak och gräva ett större land för odling.
Den lilla mängd tobak jag ändå skördar ska jag såklart försöka omvandla till snus.
Visst är även den mindre och nikotinstarkare bondtobaken (till vänster) vacker? Egentligen ska man vara på alerten och hela tiden nypa av blommor så att plantorna inte ödslar kraft på delarna som inte ska bli snus, men jag har inte haft tillräckligt med tid under slutet av sommaren och med facit i hand kan det faktiskt kvitta det här året.
Med det avslutar jag för den här gången. Jag vet att det känns som en rejäl kliffhanger nu när ni fått leva er in så intensivt i snusets värd, men jag lovar att återkomma så fort jag är klar med skörden. Ni får helt enkelt tänka att ni har något spännande att se fram emot.
grufstugan 