Gruvliv del 26.

Det är snart fyra år sedan jag och min fru fick möjlighet att arrendera det lilla torpet Gruvstugan strax utanför Gnesta. Hyran var låg och därmed en överkomlig extrautgift, säkerligen beroende på att lyxtillval som elektricitet och rinnande vatten saknades. Men att få ha ett ställe som inte var storstad, grannar och ljud och tanken på att leva ett enkelt, mer gammaldags liv till och från lockade mer än det avskräckte. Som deltidstorpare skulle man också kunna försöka odla lite saker, något jag trevande försökt i liten skala på vår balkong hemma i lägenheten.

20190824_2201503293850225499364077.jpg

Jag har aldrig strävat efter att prova nya saker hela tiden och om jag skrivit i en jobbansökan att jag anser förändring vara spännande någon gång har jag inte varit riktigt ärlig. Men nu med tillgång till nästan oändliga odlingsmarker började jag tänka om. Det kändes omedelbart spännande att lära sig nya saker om växter, jord och näring, att såga upp stora vindfällda granar och hugga dem till ved, gräva ut nya trädgårdsland och plantera buskar. Hur man bäst hanterar varje nytt års och varje ny säsongs skillnader i nederbörd, temperatur eller soltimmar med tanke på det man sått har jag dock inte klurat ut ännu.

20180902_1509353066763513908078615.jpg

Förra årets fantastiska chiliskörd resulterade i att jag började koka starka såser, och eftersom några blev rätt bra öste jag på med ännu fler chilisorter i våras. Givetvis blev den här sommaren inte alls lik den i fjol med medelhavshetta och stekande sol. Några veckor var visserligen varma, men ofta skymdes solen av moln. Det blev ändå lika torrt som vanligt i krukor och rabatter och bevattningsproblemet återkom, men det gör det väl alltid när man saknar vattenledning till tomten. Att ta tillvara på det regn som ändå borde komma kändes avgörande så jag satte upp fler hängrännor på hustaken. Bara det var något helt nytt och antagligen bland det mest händiga jag någonsin gjort. Jag investerade i fler 200-liters tunnor, men eftersom det knappt regnade alls vid Grufstugan under juni och juli var tunnorna lika tomma när man kom till stugan som de varit när man lämnade den senast. Det blev alltså en hel del av det gamla vanliga slitet och släpandet på tunga vattendunkar.

Framåt Augusti föll regnet till slut och nu nästan dagligen i stället, men nyttan med överfulla tunnor är liten när ingenting behöver vattnas längre och bristen på sol gjorde att inga frukter eller grönsaker mognade. Tomat- och chiliplantorna står fortfarande fulla av gröna frukter och i desperat längtan efter solens strålar.

Den stora glädjen har i stället varit tobaken som växer lika snabbt och bra detta andra år. Förra året kände jag inte till att det fanns någon annan tobak än den Virginia och bondtobak man hittar bland de vanliga trädgårdsfröerna på Plantagen eller Blomsterlandet. Dessutom lyckades jag inte särskilt bra med att torka de blad jag skördade så det mesta förblev grönt och fullt av den beska klorofyll expertisen säger gör tobaken helt obrukbar.

En liten mängd anständig tobak jag lyckades trots allt få fram och det räckte till ett kilo av mitt första helt egna snus. Gjort från tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Det kändes stort, lite som att ta studenten, gifta sig eller få barn. Jag avstår naturligtvis helt från att rangordna dessa milstolpar.

20190829_2154216929452629573447036.jpg

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och jag tycker faktiskt inte att den är så hemsk även om den behöver mogna några dagar till i kylskåpet.

Jag har också hunnit lära mig att det finns många sorters tobaksfrö helt avsedda för framställning av tobak till snus och cigaretter. Det här året provade jag Golden Burley, Virginia Gold och Shirazi. De två förstnämnda är vanliga i snus, den tredje sorten kunde jag inte motstå eftersom den beskrevs som en ”iransk röktobak”. Jag fick bilder av svartmuskiga män med tekoppar som högljutt diskuterade och gestikulerade samtidigt som de rökte hemrullade, filterlösa cigaretter på något café i Iran. Den känslan vill jag försöka göra snus av.

Möjligen är det bristen på sol som gör att mina blad inte vill skifta färg till gult trots att de sedan länge varit både stora, tjocka och spröda. De känns redo att skörda helt enkelt. Som tur är har jag börjat förstå lite av den magi som kallas ”colour curing”, eller ”färgkurering” och att det antagligen är något helt avgörande för att mina tobaksblad skall göra sig av med klorofyllet i bladen. Man verkar kunna få tobak i nästan alla stadier att gulna snabbt om man lägger dem i högar inrullade i filtar i några dagar, men precis som alla andra moment inom tobaksodlingen är även detta mycket tidskrävande. Bladen måste luftas och roteras så gott som dagligen för att förhindra att mögel uppstår.

0_20190824_1727355133640516563189402.jpg

1_20190824_1728057931492533807951618.jpg

I våras städade jag ur loftet på uthuset intill stugan för att kunna använda det till att torka tobaken i stället för på vinden inne i själva stugan. Loftet verkar ha bra luftgenomströmning från naturliga glipor och skavanker i väggarna och värmen stannar kvar efter en solig dag. Luftfuktigheten är också viktig säger de som vet, möjligen är den för hög där efter alla regniga dagar, men det får tiden utvisa.

Det ser i alla fall vackert ut där nu och det doftar gemytligt av tobak. Nästa år när mina blad fått mogna och utveckla sina smaker i källaren hemma i förorten kan jag förhoppningsvis stoltsera med en större mängd tobak att göra Grufstugans no.2 av.

Gruvliv del 20.

Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan.

Eftersom sommaren kom alldeles för tidigt men inte en minut för sent, såg jag ingen annan utväg än att temporärt lägga ned min bisyssla som brevbärare och med full kraft ägna mig åt torparlivet ett par dagar.

Jag är inte speciellt van vid att mina tidigare beslut och gärningar visar sig vara de rätta, men i år verkar det banne mig vara så. Mellan januari och februari sådde jag frön till framför allt chili och paprika och sedan i början av mars, tobak och majs . Tiden plantorna i lugn och ro fått spendera i min sons garderob vilken jag byggt om till ljusskåp, har sett till att de var mer än redo att släppas ut i den tidiga högsommarvärmen.

Samtliga plantor (utom de mest djävulsstarka som Carolina Reaper och 7-Pot Brain Strain) har redan fått frukt, och bara en gräshoppssvärm av bibliska proportioner kan hindra en fin skörd under sommaren. Mest nyfiken är jag förstås på de sorter jag aldrig odlat förut, t. ex. Elephant Pepper Mini som ska se ut som en liten elefantsnabel och Aji Pineapple som ska likna Hot Lemon (eller Hot Lenin som stavningsprogrammet gärna vill döpa om den till).

img_20180602_105213_6786026759612211882701.jpg

I år testar jag också att plantera fler saker än chili och kan glädjas åt riktigt styva gurkor.

20180605_1517573543558733420568537.jpg

Några majsplantor står stadigt intill tobaken, men jag fick till min förskräckelse höra av en arbetskamrat att det bara blir en majskolv per planta? Det låter helt orimligt och med tanke på allt vatten jag släpat för att hålla dem vid liv blir det i så fall en ren förlustaffär både ekonomiskt och i investerad tid.

20180605_1518169111228397771255741.jpg

Virginia-tobaken växer med flera centimeter om dygnet känns det som…

20180605_1518332680855740737461829.jpg

…medan dess svenska kusin bondtobaken som odlats i vårt land i flera hundra år har mer anspråkslöst omfång på sina blad.

20180601_1751237636656970429360017.jpg

Detta trots att jag nu börjat nypa av blommorna så att plantorna kan lägga sin energi på bladen i stället. Tanken är att jag till hösten ska kunna experimentera lite genom att blanda sorterna till den råtobak som ska bli blötsnus, luktsnus och kanske röktobak. Min gode vän magister Helgesson föreslog dessutom att jag skulle krydda blandningen ytterligare…

20180605_1514311117341580154110039.jpg

…med lite gräs från den numera rivna Söderstadion.

20180605_151735-11188444129460423626.jpg

Gustafs sallaten är ännu inget att skryta om…

20180605_151857-14984715600390037281.jpg

…och inte heller potatisåkern eftersom jag satte min sista potatis ganska sent. Potatisen har jag aldrig lagt någon större energi på, det blir alltid bara sådana man hittar bortglömda längst in i skafferiet framåt våren. Till nästa år ska jag nog läsa på lite om potatis och inskaffa några mer spännande sorter.

Snart blommar nog min favoritblomma Brandliljan! Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan. Men den är antagligen mycket vacker.