Etikett: Stuga

Gruvliv del 7.

Idag var jag på Jula för att köpa ett bräckjärn och en till 200-liters regnvattentunna, vanliga bra-att-ha-grejer och den enda typ av saker jag lägger mina pengar på numera. Före mig i kassan stod en äldre man med mustasch och ett mycket stramt och oinbjudande ansikte. Kassörskan frågade den slentrianmässiga butiksfrågan:

– Är du medlem?

– Jag är medlem i många föreningar. Ska jag rabbla upp dom?

– Är du medlem här?

– Det här är en affär.

– Jo, men man kan vara medlem här också.

– Jag vill inte vara medlem i några affärer.

Sen tog han sitt kvitto och gick utan ett ord och kassörskan såg ut som om dagen just blivit lite sämre. Jag har inga problem med att man uttrycker sin åsikt eller protesterar mot sådant man inte tycker om, men att bara vara genuint otrevlig är både fruktlöst och respektlöst. Naturligtvis skämtade jag om surgubben när han gått och vände kassörskans humör på rätt köl igen och när jag gick skrattade hon. Jag kan slå vad om att jag hade en bättre känsla i kroppen än surgubben när jag satte mig i bilen.

wp-1467281932979.jpg

Att ovanstående konversation kvalade in i kategorin ”gruvliv” på bloggen är naturligtvis regnvattentunnan. Regnvattentunnor är bra att samla regnvatten i, men när det är varmt och man avnjuter solvarm påskebrygd kan de även fungera som badtunna. Det har jag och Dennis konstaterat.

Min semester pågår för fulla muggar, men det är egentligen först idag jag känner mig tillräckligt avkopplad för att kunna skriva lite. Det har varit fullt ös med skjutsande av människor fram och tillbaka till Gruvstugan och inköp till midsommarfirandet.

wp-1467281851875.jpg

Eftersom min fru jobbade ytterligare en vecka när min semester börjat var jag och sonen själva kvar i stugan några dagar. För tillfället är han väldigt inne på att vara den som grillar maten vi ska äta och det är något jag gärna uppmuntrar. Jag vill att han ska tycka att matlagning är lika roligt som jag tycker att det är så jag hoppas att vi lägger grunden till något här.

20160630_121339.jpg

Han hade en kompis på besök över en natt också och då hade jag två grabbar som lagade mat åt mig. Nu gäller det bara att få den sista lilla detaljen med att handla, skära upp, duka fram, duka av och diska att fungera med samma entusiasm.

wp-1467281769370.jpg

När vi skjutsat hem kompisen hämtade vi vår favorithårdrockare i Blackeberg eftersom han skulle deltaga i midsommarfirandet. I brist på bra streaming och tv-möjligheter avnjöt vi Sverige – Italien på det gamla hederliga sättet: radiosporten, rödvin och goda ostar. Lantlivet har mig numera i ett så hårt grepp att jag (nästan) inte bryr mig när jag missar fotboll på tv. Kvittrande fåglar, blomdoft och gräs mellan tårna lyckas konkurrera ut det mesta nu och adderar man dessutom bra sällskap har man en allsmäktig och ostoppbar helhet.

När Peter är på plats kommer vi osökt in på gruvhistoria. Inom kort ska jag lägga upp en liten sammanfattning av vad vi vet om Alsgruvan så här långt, men den här gången får det räcka med att vi funnit grunden till vad som troligen varit gruvan och gruvstugans tillhörande smedja. I helgen tänker jag försiktigt gräva lite och se vad som döljer sig under det översta jordlagret.

wp-1467281830932.jpg

Dagen innan midsommar hade vi även fått Dennis på plats och i brist på utemöbler avnjöt vi våra kryddiga korvar på en filt i gräset. Finkrogarna gör nog vad de kan, men det här kan de aldrig slå.

wp-1467281952880.jpg

Självaste midsommarfirandet blev fantastiskt med många gäster hemma hos Kenneth och Malin och vi gick all in med sill, nubbe, tipspromenad, midsommarstång och stor lägereld på kvällen.

wp-1467294896028.jpg

Typisk tipspromenadfråga.

Min son som älskar svensk hiphop och reggae fick spela beachtennis med Syster sol och grilla marshmallows med Kapten Röd. Min egen höjdpunkt var när jag fick vara i samma lag som Eyla när vi tog ett parti kubb.

wp-1466376550824.jpg

Avslutningsvis måste jag nämna att gruv- och lantlivet även gjort underverk med vår hopplösa katt Opie. När brorsan Jax kommer med nya ödlor och möss i en strid ström har Opies bästa jaktinsatser hittills varit begränsade till formbröd och kalla grillkorvar. Men för några dagar sedan kom han, hur stolt som helst, med en liten fågel. Nu är jag ju på inget sätt för att att kål på fåglar, men själva jägarinsatsen var tvungen att belönas med lite kokt skinka. Själv jagar jag mest ved och har precis köpt min första motorsåg.

Annons

Gruvliv del 6.

Något bättre sätt att börja semestern på än att inte köpa en dörr man inte behöver och dessutom upptäcka att man har en vacker orange blomma, känner åtminstone inte jag till.

Jag steg upp för inte särskilt länge sedan och hade precis ätit lite frukost och valt lag i morgonens FIFA-match mot min son när det ringde på dörren. Eftersom vi båda var klädda i kalsonger, men den yngre av oss faktiskt hade en t-shirt på sig var det han som fick öppna. Gömd bakom hörnet av dörrposten in mot vardagsrummet hörde jag en självsäker mansröst fråga om mamma eller pappa var hemma och jag insåg att det var dags att göra entré. Det är bara människor med en personlighet av typen ”well, jag bryr mig faktiskt inte” som sedan kliver fram nästan helt nakna och frågar vad som står på. Jag till exempel.

”Tjena, har ni funderat på att byta dörr?”

När han fått konstatera att jag bara hade kalsonger på mig och jag hade konstaterat att jag faktiskt aldrig hade funderat på det och att det inte berodde på att jag var nyinflyttad utan snarare på att vi redan hade en dörr som både satt kvar på gångjärnen och i allt övrigt fungerade utmärkt avslutades mötet.

Saken är den att jag väldigt sällan köper nytt av någonting som inte är trasigt, inte ens kläder. Jag har ingen känsla för stil eller mode och jag har det ännu mindre när det kommer till dörrar. Troligen hade den tilltänkta dörren haft precis så jättefina lås och dämpat ljudnivån mellan lägenheten och trapphuset precis så bra som dörrsnubben hävdade, men vad ska man med det till när alla störande ljud ändå kommer inifrån vår egen lägenhet?

När jag i förrgår kväll pratade med Danne, en kompis sedan högstadietiden och numera far till min sons kompis, berättade jag att jag igår skulle jobba sista dagen innan min semester. Hans replik var blixtsnabb: ”Årets bästa dag!”

Jag tänkte på det när jag med brännande ögonlock och i fullt ösregn baxade en skottkärra nästan helt utan luft i hjulet och lastad med brädor och vattendunkar uppför den branta backen mot Gruvstugan. Jag var egentligen alldeles för trött och sliten efter en tuff sista vecka på brevbärarkontoret för att hoppa in i bilen efter jobbet, men den var så full av saker som skulle till stugan att vare sig katter eller övriga familjemedlemmar hade fått plats nu idag om jag inte gjort det.

Omständigheter som väder och grad av hur utvilad man är kan faktiskt inte förstöra ”årets bästa dag”. Det är något romantiskt och förväntansfullt på ett skolpojkeaktigt vis att känna att fem veckors ledighet stundar. Oändlig frihet, oändliga möjligheter.

wp-1466152888578.jpg

Under det korta besöket i stugan upptäckte jag det första tecknet på att potatisen kämpar på i mitt nygrävda land.

wp-1466152959726.jpg

Dessutom hade den decimeterhöga, taggiga och broccoliliknande plantan vi hittade i våras nu skjutit rejält i höjden och börjat blomma. Helt fantastiskt vacker är den och med lite hjälp av Hårdrocks-Peter som inte bara är amatörhistoriker, gruvdriftspecialist och ölkännare, utan tydligen också amatörbotaniker, har jag kommit fram till att det är en brandlilja. Något bättre sätt att börja semestern på än att inte köpa en dörr man inte behöver och dessutom upptäcka att man har en vacker orange blomma, känner åtminstone inte jag till.

Gruvliv del 5.

Även en lite längre helg går alldeles för fort, och resten av nationaldagen firar jag i sängen hemma i Orminge med katten Jax och lite bloggskrivande. Bortser man från att bilen numera låter som en hel raggarkaravan eftersom ljuddämparen rostat och skakats av har det varit en nästan perfekt långhelg.

wp-1464988565017.jpg

 

wp-1464988648448.jpg

Jag har försökt snygga till och byta lite ruttna brädor på det som ska bli ett potatisland bland annat. Förmodligen är det i senaste laget  att sätta potatis nu, men man kan lika gärna göra ett försök. Om inte annat får man kanske färskpotatis till julbordet.

wp-1465219674557.jpg

Igår drog jag och Simon på oss stövlar och utrustade oss med ficklampor för att utforska Alsgruvan lite. Gruvan ligger mindre än 100 meter från stugan och under glansdagarna försåg den sin ägare med nickelmalm, men det är 100 år sedan nu.

20160606_152719.jpg

Ventilationen är god eftersom det är hål i taket. Antagligen kallas hål för schakt eller något på gruvspråk, men man kanske inte behöver vara så petig. Hål-schaktet kan man titta ner genom uppifrån och det är omgärdat av ett stängsel. Det stängslet ska man dock inte lägga hela sin tyngd mot har jag konstaterat, även om jag hade tur och inte behövde ta snabbaste vägen ner den gången.

20160606_152620.jpg

Gruvan är inte så lång som man skulle önska ur ett spänningsperspektiv, men det är förvånansvärt högt i tak.

20160606_152518.jpg

Gårdagens enda fynd var en gammal handske vilken jag utgår från har tillhört den turkiske fältmarskalken Osman Pascha en gång i tiden. Tydligen har han någon koppling till Alsgruvan, möjligen bara som köpare av lite genuint sörmländskt nickel, men ändå.

Aningen bekymmersamt gällande dateringen av handsken är att jag tyckte mig skönja spår av plast i den, men det är inget jag låter stå i vägen för nuvarande hypotes. Särskilt inte sedan jag och Peter redan tidigare förmodligen hittat Osman Paschas gamla bältespänne uppe i stugans trädgårdsland. Den rostiga burken Bullens pilsnerkorv tillskriver vi ännu inte den turkiska krimkrigaren.

20160606_151621.jpg

När vi var klara med gruvan fortsatte vi ivrigt med en rundvandring i engelska parken med Kenneth och Eyla. En gång i tiden ägdes Mälby säteri av Johan Gustaf von Carlson. Carlson tillhörde Gustav den III:s innersta krets då det begav sig och var en stor dyrkare av de sköna gustavianska konsterna. Tobias Sergel, Carl August Ehrensvärd och susperskalden Carl Michael Bellman var ofta gäster här.

20160606_151447.jpg

Fantastisk utsikt över sjön Sillen från Tempelberget och ett bra stopp för påfyllning av kakor, öl och calvados.

wp-1465218818461.jpg

Enligt den gamla legenden ska von Carlsson ligga begravd någonstans i krokarna och vi är inte sämre än att vi ganska omgående hittade gravplatsen.

wp-1465218694853.jpg

Mina skickliga expeditionskamrater pustar ut vid von Carlssons grav. Även om parken är igenväxt idag mot hur det troligen såg ut då gustavianerna gled omkring där i sina vita peruker och försilvrade brännvinstop är det fantastiskt vackert och det kryllar av uråldriga ekar. Samma ekar som Bellman en gång i tiden sovit ruset av sig under.

Vid nästa expedition har vi för avsikt att hitta den mytomspunna ”kärleksgrottan” som lär finnas någonstans i parken och som en gång i tiden var tillhåll för den något mer komplicerade kärleken.

20160606_153037.jpg

Bygget av en pergola är i full gång vid grufstugan och hade vi bara kommit ihåg att köpa tillräckligt med spik hade den varit klar nu.

20160606_153113.jpg

Det blev även tid över att sätta upp fågelholken Simon gjort i slöjden. I den fågelholk som redan fanns här bor nu en liten familj blåmesar med ständigt hungriga ungar och stressade föräldrar som åker i skytteltrafik med mask och larver. Ljuvligt. Nu hoppas vi på lite hyresgäster i den nya holken också.

Gruvliv del 4.

wp-1464712891794.jpg

Eller det är egentligen inte så mycket gruvstugeliv att skriva om just i detta nu, men det kommer förhoppningsvis att ändras i morgon så fort min arbetsdag är över. Och tänker man ett varv extra på det och en aning filosofiskt är det förstås gruvliv hela tiden. Tankarna befinner sig ju där även när man är hemma i lägenheten i Orminge eller sitter i den kokheta postbilen någonstans i Saltsjö-Duvnäs och förtjänar sitt uppehälle och allt det dagliga bröd man måste stoppa i sig.

Idag kändes det verkligen som att sommaren tagit ett litet grepp om oss och så fort solen ens visar sig vill min son åka och bada. Invändningar och skrämseltaktik med hänvisning till si och så många (eller rättare sagt få) grader i vattnet brukar sällan bita. Naturligtvis blev det en sväng ner till Glasbrukssjön.

wp-1464712881501.jpg

Nu är det avklarat i alla fall och min medverkan inskränkte sig till moraliskt stöd, uppsyn och badvaktande, samt ett kort och föga intensivt fotbad.

De här lite för tidiga kvällsdoppen har varit stadigt återkommande från april eller maj i flera år redan och jag njuter av dem trots att jag inte är badsugen själv. För sällskapet, för avkopplingen i den varma kvällssolen, för sonens glädje och allt övrigt som gör vardagskvällen till något mer än att man bara ligger trött på soffan och väntar på att gå och lägga sig.

wp-1464712867619.jpg

I morgon räknar jag i alla fall med att bli klar ganska tidigt på jobbet så att jag kan ta en sväng till stugan. Jag tänkte passa på att köra dit lite saker som kan vara svåra att få plats med när vi åker hela familjen inklusive katter och dessutom tror jag att både chiliplantorna och en del blommor kan behöva lite vatten.

Det är lätt att bli för ivrig och vilja för mycket de få timmar man hinner vara där en kväll efter jobbet, så planen utöver vattningen får hållas till att bygga två nya sidor till det potentiella potatislandet och att kapa lite timmer. Det är galet tungt att såga nedblåsta tallar (som det finns gott om) för hand, men man får bita ihop och se det som ett träningspass. Det är synd att bara låta träden ligga och ruttna bort.

Gruvliv del 2.

En bloggtext om att oväntat finna helt nya saker i livet att bli passionerat förälskad i.

wp-1463740961206.jpg

Att från den ena dagen till den andra ha tillgång till en enkel stuga i skogen blev betydligt mer omvälvande än jag kunnat ana. När vi skrev på arrendekontraktet med storbonden i oktober var det första och mest påtagliga som hände att jag plötsligt blev tvungen att göra plats i huvudet för helt annorlunda saker att lägga mitt fokus på. Eftersom stugan är gammal och enkel behövde vi hugga ved för att få värme och för att kunna laga mat till exempel. Det är inte svårt att hugga ved ens för en nybörjare som mig, men det intressanta är att själva verktyget yxa nu lämnade sin plats som ett abstrakt ord i periferin och blev någonting mycket påtagligt och väldigt intressant.

Jag köpte en enkel klyvyxa på en lågpriskedja för fritidstillbehör och klöv ivrigt lagom stora vedklabbar med den i nästan två månader innan jag slog sönder skaftet på den. Det berodde nog inte enbart på att jag är jättestark. Men man behöver verkligen ha en yxa när man hugger ved och årskostnaden för en lågprisyxa med en livslängd på två månader skulle hamna på ungefär femtonhundra spänn, så det blev omgående tid att uppgradera till en yxa av bättre kvalitet. Gärna en som är tillverkad i de genuina svenska skogarna, med ett handsmidet yxhuvud och med smeden i frågas initialer ingraverade. Naturligtvis med en närmast oändlig livslängd och med en prislapp jag hade skrattat mig krokig åt för ett halvår sedan.

wp-1463717854197.jpg

Bara det att saker som yxor, regnvattentunnor, skottkärror och spadar plötsligt betyder något är helt fantastiskt. Att nya intressen ersätter de gamla och att det man längtar till efter arbetsveckan på brevbärarkontoret är att få rensa ogräs, gräva upp trädgårdsland eller klura på om man kan ro iland projektet att laga det insjunkna taket på jordkällaren helt själv och utan tidigare kunskaper. Och att man gärna gräver upp landet med försiktighet och ser till att spara det man misstänker är återkommande gamla torparväxter som ska få finnas kvar.

wp-1463740991173.jpg

Och don’t get me starded on insekter, fåglar och djur. Hela nästkommande blogginlägg kommer ändå att handla om det.

Igår var jag på en kortare visit över dagen i Grufstugan med min gode vän Hårdrocks-Peter. Eftersom vi inte är tonåringar längre passar en sopplunch, lite eftermiddagskaffe med bulle och en del trädgårdspåtande alldeles utmärkt som umgängesform numera. Jag måste dock medge att jag nästan kunde känna rent fysiskt hur mycket äldre jag plötsligt blev.

wp-1463740721689.jpg

Har man med sig en vetgirig vän som gärna nördar ner sig i nya och okända saker får man snabbt ännu fler intressen man aldrig kunnat drömma om att man en dag skulle ha. När jag av en slump grävt fram ett rostigt gammalt gångjärn i ett av trädgårdslanden och Hårdrocks-Peter med stort engagemang och i storstilad amatörarkeolog-stil börjat rengöra det från smuts, kände vi oss också manade att ta en promenad ned till själva Alsgruvans ingång.

wp-1463740752489.png

Nu i jakt på omgivningens historia. Tyvärr visade det sig att ingången för tillfället är ganska vattenfylld och eftersom vi bara hade ett par högskaftade stövlar att dela på två man fick själva utforskandet vänta lite och fantasin i stället ta över.

Kan turken Osman Pascha som nämns på skylten vid gruvans ingång rent fysiskt ha besökt stugan? Är det möjligt att i hemlighet återuppta brytandet av nickelmalm hundra år efter gruvans glansdagar? Vem vill i så fall köpa nickelmalm svart förutom möjligen Nordkoreas ledare Kim Jong-un? Borde vi samla alla rostiga föremål vi hittar i jorden i glasmontrar och grunda ett museum? Om vi nu gör det, ska i så fall allmänheten någonsin få besöka museet? Är det till och med möjligt att gräva en lång gång från gruvschaktet som mynnar ut i en golvlucka framför stugans järnspis? I vilken utsträckning kommer min fru att tycka att allt det här är en bra idé?

wp-1463717285321.jpg

Så många frågor och förmodligen lika många svar, men en sak är dock säker. Har du och jag någon gång i livet träffats och jag då har raljerat över din vurm för lövräfsor, trädgårdsmässor och mördarsnigelbekämpningsmedel ber jag om ursäkt. Jag är också där nu, det tog bara lite längre tid innan jag hittade en gruvstuga.