Grufkrönika för stugåret 2019.

Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Det nya årtiondet har bjudit på en lite oväntad inledning med 39-40 graders feber i fem dygn. Nu är jag vaken igen trots att det är mitt i natten, eller som allra tidigast på söndagsmorgonen. Det lär inte bli någon mer sömn i natt, lakan och kuddar är dyngsura efter ännu en stressdröm där jag låg efter med sorteringen av post eftersom någon bågskytteklubb som inte finns hade gjort ett massutskick exklusivt till mitt brevbärardistrikt. Trots att det var så bråttom kom jag aldrig igång, utan gick runt och letade efter något som inte var mat i flera olika lunchlådor. Som en märklig parantes kan jag inflika att postkontoret var inhyst i mataffären Metros tidigare lokaler i det gamla Orminge Centrum som det såg ut innan ombyggnad och inglasning. De lokalerna försvann innan jag började högstadiet.

Nu tycks jag i alla fall vara feberfri, jag ligger i badet och har börjat skriva den här årskrönikan på telefonen. Tekniken är allt bra fantastisk numera. Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Januari

2019 inleddes med en lika förvirrande vinterväderlek som 2020 uppvisat så här långt. Lite regn, lite blåst och gott om kladdig lera i stället för skare och isfläckar på marken.

wp-15781544592554930330881583953407.jpg

Den 6:e januari stormade det så hårt vid Grufstugan att halva det döda trädet (som jag eventuellt tror är en oxel men egentligen är för ekologiskt obildad att verkligen kunna fastställa) blåste ner i småbitar.

wp-1578154475865175792937153007778.jpg

Under årets första månad tänkte jag kanske en del på att klimatet verkligen håller på att förändras och att vi för första gången någonsin skulle kunna bli utan en kall vinter, men innan januari hunnit passera låg Grufstugan inbäddad i en klassisk tomteskrud.

Bilden är från den 30:e januari vilket är samma datum fast 1955 då den 23-årige ripjägaren Evert Stenmark räddades efter att ha suttit fast under ett snöskred i lappländska Tärnaby i åtta dygn. Det var även denna dag år 1592 då Ippolito Aldibrandini valdes till ny påve och tog sig namnet Clemens VIII. Hade Clemens VIII fortfarande varit i livet hade han vid denna tidpunkt hunnit vara påve i exakt 427 år. De plågade grymtningarna och stönande gubbljuden jag ger ifrån mig när jag försöker ta på mig strumporna om morgnarna skulle garanterat blekna i jämförelse med Clempan Åttas diton.

Februari

Hårdrockstomatens återuppståndelse. I oktober 2018 fick jag veta att hårdrockstomatens anfader Hårdrocks-Peter inte hade lyckats hålla någon av sina sticklingar till denna salladens och småsnaskandets c-vitaminberikade släkting till Rolexklockor och lyxbilar vid liv. Han hade heller inte sparat några fröer från tidare års skördar, något åtminstone jag trodde att jag gjort. Men ack nej, även mina fröer verkade ha blivit bortslarvade. Antagligen hade samma mytiska väsen och vättar som i fyrtiosju år envisats med att flytta på eller gömt mina cykelnycklar, plånböcker, klockor, kreditkort, jackor, skor och i några fall också bilar varit i farten igen.

Med stigande desperation över tanken på att denna makalösa lilla röda, växtstarka och underbart goda tomat kanske skulle dö ut nu åkte jag till Grufstugan och letade runt i rabatterna längs med stugans fasader. Bland frostnupna och halvt förmultnade blad hittade jag faktiskt några av det årets fallna tomater, men hade deras frön lyckats överleva svår blåst, hungriga djur och minusgrader, det var frågan?

Denna februaridag upptäckte jag till min stora glädje att den första lilla hårdrocksplantan krigat sig upp genom gladpacken och rest sig som en knuten näve av renaste råstyrka och obändig vilja i bästa sovjetskulpturanda. Vi kunde andas ut eftersom det uppenbarligen inte finns någonting som kan stoppa Hårdrockstomatens fortsatta erövring av Mellansverige i allmänhet och Södermanland i synnerhet.

Februari börjar alltid på samma veckodag som mars och november om det inte är skottår, och samma veckodag som augusti om det är skottår. Under skottår börjar och slutar februari med samma veckodag, vilket aldrig sker annars vare sig med februari eller någon annan månad. I övrigt finns det verkligen ingenting mer att säga om februari 2019.

Mars

Det är intressant att vara människa på många sätt, men det bästa är nog att man lär sig något nytt nästan varje dag. I början av Mars lärde jag mig till exempel att kondenserad mjölk tydligen inte är samma sak som kokosmjölk. Det upptäckte jag när min exotiska indiska kyckling plötsligt smakade betydligt mer som exotisk indisk julfudge. Man kan förstås se det som en gammaldags uppmaning av typen ”en skomakare skola helst bliva vid sin läst” och fortsättningsvis enbart laga köttbullar med mos, men det känns för trist och inrutat. Jag valde att i stället glädja mig åt tanken på en möjlig framtid som livsmedelskreatör där jag försåg förtjusta barn på Calcuttas gator med kolaöverdragna kycklingklubbor med touch av het chili och fänkål.

Mars var även kodnamnet för andra Rzjev-Sytjovka-offensiven, en sovjetisk offensiv under andra världskriget.

April

Månaden som kommer med antydningar om vår och kanske så småningom ännu en sommar inleddes med projekt ”Bredda landet”. Eftersom det är ganska jobbigt att vända tung gammal åkerjord med handkraft när man uppnått gubbålder gör man det inte enbart för skojs skull, tanken var också att kunna plantera ut enorma mängder tomater intill väggen som får mest sol och samtidigt ha utrymme kvar framför att placera chili i krukor.

Hemma i lägenheten i Orminge började det bli så trångt på köksbordet av alla små krukor med försådda frukter och grönsaker att det ibland gick flera dagar utan att vi kunde få i oss någon mat. Räddningen blev de gånger vi lyckades uppbåda krafter att släpa våra utmärglade kroppar ner till den lokala pizzerian eller grillkiosken, men så här kunde det inte fortsätta länge till. Vi satte vårt hopp till att våren skulle komma tidigt så att jag vågade plantera ut en och annan växt.
Månaden april är faktiskt förknippad med en del sedvänjor, talesätt och skrock. Man får ju faktiskt lov att luras den 1 april till exempel, något en eritreansk arbetskamrat till mig försökte sig på för många år sedan. Han stormade helt enkelt in på kontoret en morgon och började uppjagat berätta för alla chockerade arbetskamrater att jag blivit överkörd av tåget och dött. Det var förstås inte helt sant och vi fick ha ett litet samtal om rim och reson och vad som gjorde ett ”aprilskämt” roligt.

Sedan har vi det klassiska talesättet Aprilsnö ger fåragö. Snöar det i april blir det alltså gott om mat för fåren (boskapen), men det känner ni alla redan till så klart.

Maj

Jag lagade mat igen, utan kondenserad mjölk den här gången, men väl med en tvåbent champinjon. Det var första gången jag provade att ha en sådan i matlagning, men på det hela taget var det tyvärr en besvikelse. Den smakade precis likadant som champinjoner med endast en fot.

I maj inföll också milstolpen och brytpunkten när jag av ekonomiska skäl sökte mig mot murarskråets redskap i stället för trädgårdsfirmornas diton. Hinkar och tråg är billiga så länge de säljs som hinkar och tråg. I samma ögonblick man döper om dem till stora planteringskrukor eller balkonglådor dubblas eller tredubblas priset direkt. En ‘Murbruksbalja 90 L’ (eller Chilikruka maximum som jag kallar den) betingar blott 79 spänn. Vad den hade kostat på Plantagen eller Blomsterlandet vågar jag knappt tänka på.

Maj var även den månad 1990 då Mikael Reuterswärd och Oskar Kihlborg blev de första svenskarna att bestiga Mount Everest liksom att det var då Somaliland utropade sig som en självständig stat 1991. Snopet nog för det nya landet har ännu inget annat land i hela världen erkänt dem som stat, men man får väl kämpa på som de brukar sucka i huvudstaden Hargesia.

Juni

Sommaren stod för dörren och fler och fler plantor fick flytta från lägenheten ut till Grufstugans trädgård. Tyvärr hade jag problem under våren med en del sorter som aldrig tog sig eftersom de blev angripna av småflugor och andra skadedjur under försådden. Jag gissar att ohyran följde med såjorden jag använde och tycker mig minnas att jag sett någonstans att man kan värma jorden i ugn som en slags sterilisering innan man använder den. När jag satte mina första frön använde jag ekologisk såjord, men den kanske var för snäll och välkomnande även mot sådant som inte är välkommet? Nu har jag i alla fall lärt mig den läxan. Det verkar som att jord försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara tuffare, så i fortsättningen tänker jag uteslutande använda mig av jord fullproppad med oekologiska helveteskemikalier. Helst skall den vara lite radioaktiv också.

Revyartisterna Eva Rydberg och Johnny Depp fyllde 76 respektive 56, så rent åldersmässigt skulle Eva Rydberg kunna vara Johnny Depps mor alltså, Tänk om hon är det?

Juli

20190630_1959441572474453776680321.jpg

20190630_1630156076258511602303149.jpg

Under den stora semestermånaden handlade det mesta om att forsla vatten i dunkar till stugan eftersom brunnen är grund och regnet sällan föll. Jag städade också bort all bråte från loftet ovanför vedboden och förrådet för att kunna hänga tobak på tork där.

I nära anslutning till Grufstugan ligger Mälby säteri som en gång i tiden beboddes av Johan Gustaf von Carlson, statssekreterare i krigsexpeditionen och Gustav III:s förtrogne. Han omformade Mälby i den klassicistiska stilen. På Mälby hade von Carlson en samling avgjutningar av klassiska skulpturer, och även en av de största enskilda samlingar av uppstoppade fåglar i Sverige. Mälby säteri var välkänt under den gustavianska tiden och några av gästerna på Mälby förutom Gustav III var Carl Michael Bellman, Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd. Umgänget utspelade sig gissningsvis rätt ofta i Engelska parken som anlagts på ägorna och en junidag fick jag och min vän Hårdrocks-Peter en guidad rundvisning av den. I just Engelska parken kunde dessa prominenta överklassherrar leva ut även sin mer förbjudna manlighet i lugn och ro bakom allehanda buskar och snår enligt vår guide lokalamatörhistoriker Kenneth von Björklund.

wp-15782273013784381356563334841337.jpg

På bilden flankeras von Björklund av amatörtobaksodlaren Björn von Lette intill stenen som sannolikt märker ut var von Carlssons ligger begravd.

Juli 2019. En okänd person lämnar kvar två små hundar i en djurbutik på Södermalm kommer sedan tillbaka. Länsvakthavande tar beslut om att omhänderta hundarna enligt Djurskyddslagen och anmälan kommer att skrivas om brott mot Djurskyddslagen kapitel 2 §8 om förbud att överge tamdjur. Detta angår egentligen varken mig eller Grufstugan alls, inte ens på något långsökt sätt, men ibland är Google faktiskt inte din vän.

Augusti

wp-15783286519212612321421133728857.jpg

Årets mest oväntade problem med min odling av både det ena och andra var nyheten ”bladlus-armageddon” vilket jag aldrig hört någon vara med om tidigare. Dessa till synes ofarliga små as grävde äckliga kratrar i alla mina tomater, lade ägg i bladvecken på min afrikanska horngurka och gjorde ett tappert försök att sänka min tobaksodling på samma sätt, men där lade jag ner timmar på att handplocka dem och sedan släppa ner dem skrikande i ett osande bad av t-röd. (Parantes 1. De var många på sorten ‘Shirazi’, betydligt färre på ‘Virginia Gold’ och bara någon enstaka på ‘Golden Burley’). (Parantes 2. Bärfisarna dog i samtliga fall utom två omedelbart i tortyrbadet. I de två fall där så inte skedde handlade det om större exemplar, honor gissningsvis, och de vände sig på rätt köl i t-röden och började klättra upp för skålens kant som några jävla terminators. När jag petade ner dem igen dog de). (Parantes 3. Jag använde inte giftbassängen av sadistiska skäl, jag stod inte ut i längden med att klämma sönder dem mellan mina diskhandskebeklädda fingrar).

Då jag senare sammanfattade odlingsåret hade jag nästan bara tobak och chili kvar, det mesta av allt annat var förstört. Chilin å andra sidan vägrade mogna efter så många veckor i sträck av enbart halvvarmt gråväder med mycket få solstrålar.

20190813_0546513451610366098272557.jpg

Förra årets tobak hade nu legat i källaren för att mogna till sig lite i ungefär ett år. Mycket av tobaken var för snabbt torkad och hade fortfarande kvar enhel del av den så bespottade gröna klorofyllen i sina blad, men en liten mängd anständig tobak fanns det i alla fall.

Tillräckligt för att göra ett kilo av mitt första helt egna snus av tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Naturligtvis smakade det fantastiskt, och det kändes stort, nästan som att ta studenten, gifta sig eller att få barn. Men jag avstår gärna från att rangordna dessa milstolpar.

20190829_2154216929452629573447036.jpg

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och för att kunna ha något snus att ta med mig till ”Den legendariska snusträffen” på Kungssnus i småländska Åfors sista helgen i augusti. Mitt undergivna och ursäktande skämtsnus blev dock (märkligt nog) inte så hemskt alls med några centiliter mörk rom i. Tvärtom blev det riktigt gott efter några dagar när natriumkarbonat lugnat ner sig lite.

Till snusträffen samåkte jag med två andra odlare jag aldrig träffat tidigare men som jag gärna träffar många gånger igen.

wp-15783303683746455817993664550900.jpg

Supergrymma och jättetrevliga Lena…

wp-15783304254723054534907688788164.jpg

…supergrymma och jättetrevliga Myrten…

wp-15783304399782045483764131243851.jpg

…samt supergrymma och jättevanliga Dennis som jag började första klass samtidigt med för 39 år sedan.

I augusti 1719 inleds ett ryskt angrepp mot Stockholm, men avvärjs genom slaget vid Stäket. Stäket ligger ganska nära där jag bor och jag skänker en tanke åt de tappra svenskar som föll där så att jag 300 år senare själv kan välja att inte slå min fru utan lagenlig påföljd och själv välja att inte spräcka massa blodkärl i pannan om en man råkar bli kär i en annan man.

September

wp-15783304869927930682533966581444.jpg

Äpplegurkan klarade sig faktiskt också från bärfisinvasionen, men vad jag skulle ha den till var lite oklart. Den smakade som ett mesigt äpple, trots att den var ganska fin.

Denna månad 1958 håller Svenska Kyrkan ett möte varvid kvinnors behörighet till prästämbetet godkänns, efter beslut i Sveriges riksdag. Mötet är dock ej enigt, 69 röstar för och 29 mot och man antar också den så kallade samvetsklausulen, som säger att biskopar inte skall tvingas att prästviga kvinnor och att inga präster mot sitt samvete ska tvingas tjänstgöra ihop. Trossamfund var alltså retarderade redan förr i tiden och även när de försökte vara mindre retarderade var de det ändå.

Oktober

Folk jag känner och tycker om hörde talas om mitt egenodlade snus och ville gärna prova. Alla är vi ju inte lössnusare (tyvärr), men jag är inte den som inte knåpar ihop några portionsprillor när det kommer till dem jag gillar.

Jag började beställa frön från Ukraina och Ryssland på eBay inför 2020.

Revolverstriden vid O.K. Corral var en strid som utspelades i staden Tombstone, Arizona, USA den 26 oktober 1881 och som har givit upphov till flera Westernfilmer. Det var en onsdagsmorgon på en obebyggd tomt bakom ett stall (corral på engelska) som nio män drabbade samman i en eldstrid som varade i 30 sekunder. På de sekunderna avfyrades 30 skott och tre av männen fick sätta livet till. De män som deltog var Wyatt Earp, Morgan Earp, Virgil Earp och Doc Holliday som stred mot Billy Claiborne, Frank McLaury, Tom McLaury, Billy Clanton och Ike Clanton. Frank och Tom McLaury samt Billy Clanton dödades.

November

När man gör snus måste man blanda i en soda, antingen natriumkarbonat eller kaliumkarbonat (pottaska). Kaliumkarbonatet i form av pottaska kan man göra själv även om det knappast är värt det av ekonomiska skäl. Det gjorde jag i november, men det har jag skrivit om tidigare. Även i sammanfattande form hos den nya uppdragsgivare jag fick i december, mer om det alldeles strax.

Åke Holmberg utkommer med boken ‘Ture Sventon, privatdetektiv’ i november 1948.

December

Visst hände det ett och annat i december, men jag minns nästan bara en enda sak. Jag blev nämligen tillfrågad om att skriva lite bloggar om snus på Kungssnus hemsida. Ett ytterst fantastiskt hedersuppdrag för någon som mest bara vill skriva om tobak numera, men också till glädje för många av er som läser det här också. Nu kan jag ju återgå till att skriva om annan växtlighet och mina vanliga tillkortakommanden på grufstugan.com och ta med mig snusfascinationen till en annan blogg. För er som ändå gillar snus och tobak postar jag länkarna till mina tre första inlägg där som avslutning. Och den kommer nu, så tack för att ni vill läsa:

Presentation

Pottaska

Snusårskrönika

Gruvliv del 25.

Här återges äntligen hela den ocensurerade historien om den stupfulla trädgårdsmaskinsreparatören och den missunnsamma vattensnåljåpen och Stockholmshataren på Gnestas enda bilverkstad.

Jag måste alltid göra listor för att få saker gjorda. Ibland skriver jag dem på papper, kanske baksidan av ett öppnat kuvert jag lagt i en hög i köket i stället för att slänga det direkt, men eftersom jag också vill försöka hänga med i samtiden händer det att jag också skriver i Samsung Notes, det praktiska lilla anteckningsverktyget som finns i min telefon.

Där har jag bland annat en lista över mat som skall inhandlas, en annan över odlingsrelaterade saker och ett flertal listor över viktiga saker jag verkligen måste ta tag i. Som att boka service på bilen eller ringa försäkringsbolag och banker. De listorna är mina hatlistor eftersom jag har svårt för att prata om allvarliga saker med vuxna människor på myndigheter och företag. Jag känner mig alltid bortkommen och underlägsen när andra vet mer om det vi pratar om än jag själv gör.

Vid Grufstugan finns det alltid mycket som måste eller åtminstone borde göras och en sådan lista kan ofta komponeras när man väl är på plats. Vissa dagar väljer jag bara ut de roliga sakerna, som att hugga ved, och gör dem först. På så sätt återstår endast tråkiga saker om motivationen skulle råka tryta.

Andra gånger bestämmer jag mig för att vara lite vuxen och gör de tråkiga sakerna först. Jag blir min egen förälder som säger åt mig själv att äta upp min äckliga mat om jag vill ha efterrätt så att säga.

20190702_1353011848179131642722811.jpg

Igår var jag ensam hela dagen vid stugan, så kvällen innan gjorde jag en ganska lång lista och lovade mig själv att följa den helt i ordning uppifrån och ner, oavsett vad jag egentligen kände inför göromålet som stod näst på tur.

Det finns en anledning till att första punkten på listan, att hämta vatten, måste göras direkt när man vaknar. Grufstugan saknar ju rinnande vatten och även om regntunnorna liksom hängrännorna ovanför dem blir fler för varje år fylls de alltför sällan på. Området kring Grufstugan som heter Mälby verkar vara någon slags nederbördsfri zon, i alla fall under sommarhalvåret. Igår när jag var inne i Gnesta och handlade började regnet till exempel vräka ner, men så fort jag lämnade rondellen utanför stan och svängde in på väg 224 mot stugan regnade det inte längre och solen sken som vanligt. Den brunn som finns på tomten innehåller vatten man inte gärna dricker av, men kan vattna med. Tyvärr sinar den fort eftersom den är grundare än vi först trodde. Alltså måste man hämta vatten till disk, matlagning och även vattning, i dunkar från någon närliggande bensinstation. Vid Circle K-macken är det ofta mycket folk så det blir jobbigt att stå vid deras kran och fylla på tolv stora dunkar om sammanlagt 270 liter samtidigt som ortsborna suckar och väntar på sin tur. Dessutom är skåpet till vattenkranen försedd med hänglås när macken är stängd, så udda tider funkar inte heller.

Förra året uppfördes dock en obemannad bensinpump med både vatten och luft tillgängliga dygnet runt alldeles intill. Där är det aldrig kö så jag började fylla mina dunkar där i stället. En förmiddag tog vattnet plötsligt slut. Jag kliade mig fundersamt i skägget men ställde sakta in de dunkar jag ännu inte fyllt på i bilen igen. Då hördes ett knäppande ljud från kranen och när jag vred på den fanns det vatten igen. Jag hämtade en dunk och fortsatte fylla den, men så sinade vattnet åter. Intill macken ligger en bilverkstad som antagligen har hand om underhållet för de obemannade pumparna och genom ett solskyddsmörkat fönster anande jag någon som tittade på mig. Någon med makt över huvudkranen som jävlades med mig? Det kan eventuellt ha varit menat som ett skämt, men eftersom det var en torr sommar i fjol och mycket prat om vattenbrist och jag alltid utgår från att människor på mindre orter är missunnsamma och trångsynta Stockholmshatare fylldes jag av olustkänslor.

Sannolikt är vattnet i kranen inte privat utan kommunalt och vi kan inte slösa vatten med vattenspridare eller pool på torpets tomt eftersom vi inte har något kommunalt vatten. Jag stöttar dessutom orten genom att betala för att lämna saker på återvinningsstationen, tankar på mackarna äter på de matställen som finns och handlar i butikerna där under uppskattningsvis 50-60 dagar varje år. Men efter den här hemska behandlingen hämtar jag bara vatten sent på kvällen, om jag råkar vara tillräckligt nykter för att köra bil, men mer vanligen under så tidig morgon att de Stockholmshatande bilmekanikerna ännu inte hunnit vakna.

Ihop med första punkten står det också ”kratta backen” vilket är ett evigt skitgöra. Den två hundra meter korta lilla skogsväg som leder in bland träden från väg 224 och fram till Grufstugan inleds med först en liten backe som knappt går att ta sig uppför om det är vinter och snö, vår och lera, eller höst och nedfallna löv. Sedan kommer en längre brantare backe som knappt går att ta sig uppför alls, oavsett årstid. I alla fall inte med en framhjulsdriven Volvo V70 lastad med 270 kilo vatten, säckar med planteringsjord, eller bara en liten familj med matvaror och två katter i bur. Gruset i backen sprätter runt när jag gasar på för fullt och efter två eller tre gånger måste man jämna till backen med kratta för att bilen ska kunna ta sig över krönet nästa gång. Andra som besöker oss glider långsamt upp i sina bakhjulsdrivna eller fyrhjulsdrivna bilar och flinar lite elakt. Det får helt enkelt bli en mer lantligt anpassad bil nästa gång, någon jeepaktig variant som våra Gnestagrannar Per Morberg och Leif GW Pehrsson eller bonden vi arrenderar torpet av har.

Väl framme vid stugan var det dags att tömma över de dunkar jag i skydd av den tidiga morgontimmen hämtat i tomma regntunnor. Det är inget dåligt substitut för gymmet att bära runt på tjugo och tjugofemlitersdunkar på en kuperad skogstomt.

Sedan favoritsysslan, tömning av utedassets uppsamlingskärl, eller bajstunnan som vi brukar säga. Enligt moderna paragrafer hos länsstyrelsen och liknande institutioner får man säkert inte göra som man gjorde förr och bara gräva ner sina restprodukter i en grop hursomhelst, men så har man gjort de första 13940 åren av de 14000 människor befolkat Sverige. I det avseendet är vi kriminella rebeller. Jag väljer bara ut ett ställe i skogen där jag tror att jag inte grävt nyligen och gräver. Det är inte helt lätt eftersom den närliggande skogen var åkermark fram till för ungefär sjuttio år sedan och därför består av hård och tung blålera som fastnar på spaden redan efter några grävtag. Det här är som sagt ingen syssla jag utför visslande med ett leende på läpparna, det är bara vad det är. Men även om det troligtvis är en illegal handling är det i grund och botten en del av ett naturligt kretslopp. Tunnans innehåll blir mat för insekter som sedan antingen äter upp mina plantor eller blir mat åt större djur som äter upp mina plantor så att jag ilsket måste skynda iväg och sätta mig på dasset för att i lugn och ro komma på ett bra sätt att ta kål på djuren jag fött upp.

20190630_1931055013117049139869439.jpg

Nästa projekt, att bära tunga stubbar är inte heller någon favoritsyssla, men det beror enbart på att det är så fysiskt ansträngande. Kvällen innan hade jag i alla fall roligt när jag kapade upp en fullstor gran som blåst omkull under våren i lagom bitar.

I arrendekontraktet står det att vi har rätt att ta vara på nedblåsta träd, men tyvärr har motorsågen varit obrukbar sedan förra sommaren eftersom det problemet stod på den besvärliga listan av saker som innebär kontakt med okända människor. För någon månad sedan när även gräsklipparen gav upp efter att jag hunnit klippa hälften av tomtens halvmeterlånga gräs fanns det ingen återvändo längre. Jag letade intensivt på internet efter reparatörer av trädgårdsredskap som inte hade kötid på två månader eller mer. Till slut hittade jag ett ställe i en av Stockholms förorter som kunde göra jobbet på en vecka. Det hann gå några dagar då jag frustande av ångest hela tiden hittade på nya anledningar till att det inte kunde bli av just den dagen heller, men lyckades till slut finna mod och en hyfsat vuxen dagsform.

När jag klev in med mina maskiner i företagets verkstadsdel en fredag förmiddag möttes jag av en ung kille som såg lite sliten ut. Han pratade med en sorts söderdialekt jag nästan bara hört hos den gamla stammens haschrökande Hammarbysuportrar av Kenta och Stoffe-typ, de som brukade hålla till längst upp i ena hörnet på gamla Söderstadions norra ståplats. När vi diskuterat mina önskemål en stund noterade jag en skarp, nästan industriell doft. Möjligen kanske något lösningsmedel, eller olja tänkte jag? Sen insåg jag att lukten i själva verket kom från verkstadsarbetaren och med stor säkerhet var gårdagens fylla som trängde ut genom porerna på en oduschad kropp. Nu även lite uppblandad med några nyligen intagna återställare. Han var rejält dragen, så tydligen får man fortfarande vara full på jobbet inom vissa yrkesgrupper, men han var också utomordentligt trevlig även om han fick anstränga sig lite när han siktade med fingret mot tangentbordet för skriva in arbetsordern. En vecka senare var jobbet gjort och glädjande nog lite billigare än förväntat. Med hjälp av hans flinka och yrkesskickliga fingrar och att han dessutom tagit sig tid att leta upp en begagnad men nyslipad och välfungerande sågkedja.

Granens nu yxvänliga bitar lastade jag i stora bärkassar från Biltema och bar under flämtande och stönande genom skogens torra och knöliga myrmark upp till huggkubben vid uthuset. Eftersom jag tycker om ved som är snygg och estetisk, men kanske framför allt för att jag behövde vila ofta satte jag mig ner och borstade bort den skäggiga laven på stubbarna med en stålborste mellan vändorna. När jag var klar svajade mitt fokus och min disciplinerade lista höll på att spricka. Klockan var bara 08:35 och jag hade redan fått en del gjort, så nu blev jag intresserad av högen med rötter från körsbärsträd min fru grävt upp ur gräsmattan några dagar tidigare. Rötterna var stora som grenar och träet var vackert snirkligt och alldeles gyllene i färgen. Kunde jag möjligen bli en man som snidade vackra saker av rötter också? För några år sedan gjorde jag några försök med att skulptera morötter, gurkor och mandariner?

Jag lyckades besinna mig och tvingade mig själv att minnas hur viktigt det är för sådana som mig att hålla sig hårt till listor.

Uppgiften med eldplatsen var enkel. I utkanten av tomten finns en förskräckligt ful pergola av pallock som jag och kompisen Dennis spikade ihop under det första året vi hade stugan. Den leder ner till en avskild plats med en enkel eldstad och några rostiga trädgårdsmöbler. Det har hänt att vi suttit där och eldat några sommarkvällar, men man får alltid mycket rök i ögonen och det känns lite nervöst att ha en öppen eld så nära gamla byggnader av trä. Särskilt som vi inte har någon vidare tillgång till vatten att släcka bränder med. Nu hade i alla fall min fru kört ett varv med gräsklipparen där och samtidigt råkat göra konfetti av en gammal dagstidning väl gömd under det högväxta gräset. Jobbet bestod bara av att räfsa bort så mycket papper som möjligt och sedan klippa till kanterna runt eldplatsen där gräsklipparen inte kommit åt. Men en avprickad punkt på listan är en avprickad punkt på listan.

Dags för projektet med husets oexploaterade gavel, den som bara har några timmars morgonsol. Tidigare år har jag haft någon enstaka tomatplanta i hörnet närmast framsidan, resten har tagits över av ogräs, stora stenar, kvickrot och en meningslös buske av okänd art som bara ger skydd åt vinbärssnäckor, spindlar och tvestjärtar. Nu skulle hela sidan bli plats för svartvinbärsbuskar. Det blev väldigt mycket klippande, sågande, slitande och ryckande för att bli av med buskar och rötter. Dessutom låg enorma stenbumlingar gömda under den torra näringsfattiga lerjorden och dem fick jag bryta och baxa upp med mitt fina järnspett. Har man inte haft ett spett förut förstår man nog inte att man alltid har saknat ett sådant. Jag fick mitt första spett i födelsedagspresent av min förstående fru förra året och kan uppriktigt säga att det är den bästa present jag fått. Jag vill inte ens minnas mina år utan spett längre och om jag gör det är det med en rysning.

Klockan var väl runt 11.00 vid det här laget och jag försökte komma på någon bra ursäkt för att åka in till Gnesta. Kunde jag bara komma på något jag verkligen behövde skulle mina trötta armar och min genomsvettiga rygg samtidigt få lite vila. Jag tänkte att mer plantjord till svartvinbärsbuskarna och ett riktigt bra snöre att hänga upp tobak på vore bra, även om jag hade lite jord och tobaken nog inte skulle kunna skördas förrän framåt Augusti. Om jag händelsevis råkade passera Systembolaget på vägen kunde jag ju passa på att handla några öl också eftersom det var helt slut på dylika i stugans skafferi.

Jag hade jobbat hårt halva dagen enbart på kolsyrat vatten och viljestyrka, så när jag kom hem igen kände jag hur kroppen värkte av kroppsarbete. Eftersom jag var så utmattad att jag inte ens orkade gå till medicinskåpet för att se om det fanns några Alvedon kvar i burken där, nödgades jag genast dricka några öl och till dem ett par kokta wienerkorvar med bröd. Med nyvunna krafter kom sedan svartvinbärsbuskarna enkelt på plats.

FÖRE

EFTER

Nu var tiden inne för att ge sig på Sisyfosprojektet med att rensa upp bland bråten på uteloftet så att årets tobaksskörd kunde hänga någonstans där den inte ockuperade en hel övervåning i själva boningsstugan.

Brädor hivades ner för att kasseras eller sparas och sorteras för framtida bruk och damm från gammalt hö, årtionden av getingbon och tidigare generationers samlade och lätt förmultnade bohag yrde genom luften. Det blev enorma högar och jag kunde inte komma på något bra sätt att få ner det från loftet utan att täcka hela tomten och alla mina nysågade vedstubbar med skräpet.

Det slog mig att jag kanske kunde borsta ner allt i det lilla hörn av loftet som har en liten nedsänkning mellan två balkar och sedan täcka över det med gamla flyttkartonger och några glanslackerade hyllplan från ett skåp jag nyligen haft sönder när jag försökte flytta det?

Det gamla knepet med att sopa saker under mattan visade sig fortfarande fungera utmärkt och när nästa hyresgäst en dag tar över Grufstugan kommer denne kanske att finna en riklig kulturhistorisk skatt av torkade växter och damm från 1950-talet och framåt i en tidskapsel av wellpapp och lackerade delar till ett omodernt Ikeaskåp.

Det som är kvar att göra för att man enkelt skall kunna torka tobak på loftet är att bygga ett litet nät av hållfasta språngbrädor mellan balkarna över den öppna delen, men till det behöver jag hjälp av någon smartare än mig själv. Alltså väntar jag till min vän Peter kommer på besök i helgen. Han har över hundra universitetspoäng i filosofi och idéhistoria, så tillsammans borde vi nog kunna hitta den ingenjörsmässigt bästa lösningen.

Uppröjningen av loftet drog ut en del på tiden trots att jag fuskade. Antagligen till viss del beroende på att jag blev så törstig av dammet att jag tvingades öka takten på öldrickandet, och när jag också hämtat 200 liter vatten ur brunnen med tunga, skvalpande hinkar och sedan vattnat all växtlighet sinade krafterna helt.

Men det är inte alltid så många punkter på en ansträngande arbetslista blir gjorda på en och samma dag, så att punkten med vedhuggning fick skjutas upp är inte hela världen. Nu har jag faktiskt något att se fram mot, en lista som börjar med det roligaste.

Vinterkrönika 2017.

”Well he never ever smiled
But he always seemed pleased
Said I’ll never live down upon my bended knees
I see the game and the game it sees me
We will dance until they bury me.”

”The Bullet” – The Devil Makes Three

31/12-1/1.

År 2016 avslutades traditionsenligt med nationstemakalas hos Maulin och Kenta på Tallåsen utanför Gnesta. Varför det har blivit så här är det nog ingen av oss som riktigt minns, men 2013 var det plötsligt mexikanskt tema på mat, dryck och klädsel till nyårsfirandet. Det följdes av ett tyskt och ett finskt dito och denna fjärde gång valdes passande nog landet på allas läppar, U.s and A ut.

wp-1485681225718.jpg

Jag har ju alltid känt mig lite som en potentiell landsfader innerst inne och kunde inte motstå frestelsen att ikläda mig rollen som emancipationsproklamationens fanbärare Abraham Lincoln. Frigivandet av slavar har alltid varit en hjärtefråga även för mig. Här flankeras jag av Jake Twist från Brokeback mountain och Laura Ingalls från ett väldigt litet hus på prärien.

wp-1486822035554.jpg

Ibland säger man ju om en tillställning att ”alla var där” och sällan har det stämt så bra som på denna nyårsfest. Här har vi Donald Trump i egen hög person, samt legendaren Fred ”Curly” Neil från Harlem Globetrotters.

Pimps, cheer leaders, wookies och indianer rådde det heller ingen brist på.

Kulinariskt var året ett fall framåt, åtminstone för barnen. Coca Cola, corndogs och hamburgare sparkade tydligen fjolårets finska morotslåda och korvsoppas arsle. För oss vuxna var det hugget som stucket eftersom man lika gärna kan dricka Koskenkorva och Karhu som Miller, Budweiser och Jack Daniels.

Det blev som alltid ett fruktansvärt bra nyårsfirande med musik, dans, skratt och långa osammanhängande samtal framåt småtimmarna. Trots att barnen numera är ganska stora bränner vi fortfarande av fyrverkerierna på det legendariska 21-slaget så att alla får vara med. Det är förmodligen bra även ur en rent säkerhetsmässig aspekt då pyroteknikerna Dennis och Björn inte hunnit bli för fulla så tidigt och fortfarande efter fyra år har samtliga fingrar kvar.

Till femårsjubileet nästa år vänder vi oss mot den afrikanska kontinenten i allmänhet och Etiopien i synnerhet. Schyssta pannkakor, kryddiga grytor och äta maten med händerna lär inte vålla några större problem, men att hitta den etiopiska avdelningen på Systembolaget kan bli värre.

4/1-7/1.

wp-1485680900478.jpg

De inledande två veckorna av 2017 hade jag mirakulöst nog lyckats utverka kompledighet, så trots temperaturer nedåt 16 minusgrader klämde familjen ihop sig i gruvstugan och satte igång att elda. Då den stora järnspisen i köket fortfarande ryker in trots besök av sotaren blev vi tvungna att förlita oss enbart på den lilla kaminen i sovrummet. Det blev ändå väldigt mysiga dagar trots att jag och Leia fick ställa larm en gång i timmen under natten och turas om att gå upp och lägga in mer ved för att inte frysa ihjäl. Att mänskligheten på våra breddgrader inte utplånades helt innan elektricitetens intåg är en gåta i sig, men jag antar att folk var utrustade med mycket självbevarelsedrift och en hel del jävlar anamma.

wp-1486890926301.png

Vi grillade bland annat lax ute i beckmörkret som vi sedan åt med hollandaisesås och kokt potatis och vi kurade så fort tillfälle gavs ihop oss i sängen alla tre och tittade på film. En av oss backade även ner bilen i ett dike intill uppfarten mot torpet och fick ringa bärgare. De ganska oansenliga bucklorna på Volvons båda sidodörrar gör att de tydligen måste bytas ut och det till en kostnad av fyrtio lakan enligt skaderegleraren. Jag ser med spänning fram emot den nya årspremien på bilförsäkringen nästa år.

8/1-12/1.

Allt har sin tid och när familjen fått sin beskärda del av mig drog jag iväg på ego-safari till min morbrors stuga utanför Torshälla i närheten av Eskilstuna. Tanken var att jag skulle jobba med mina två evighetsprojekt, romanen och diktsamlingen.

Det är inte lätt att orka skriva i vardagen när man jobbar 50 timmar i veckan eftersom ens arbetsgivare byggt in två timmar av ofrivillig övertid i den genomruttna organisationen. Men nu, plötsligt helt själv i ett par dagar på annan ort och utan telefon och internet för att undvika distraktioner! Det blev jäkligt mycket skrivet den här gången, jag jobbade som besatt mellan tio och tolv timmar om dagen och fick uppleva hur skrivandet äntligen lossnade igen. Jag skulle behöva lite fler sådana här perioder.

När jag inte orkade skriva längre om dagarna såg jag på dvd-filmer. Bara gamla klassiker som Lars Molins ”Badjävlar” (1971) och ”Midvinterduell” (1983), ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon och Jaques Tatis”Fest i byn” (1949). Det är inte ofta det blir tid över att se filmer man länge velat se heller, så mitt inre liv fick en rejäl kick.

wp-1485680860408.jpg

Återförenad med familjen blev det en vända till stugan igen. De kraftiga stormvindarna hade blåst ned två rejäla tallar framför huset så det var helt klart motorsågsdags. Som deltidsboende i ett kaminuppvärmt universum måste man skynda att ta tillvara på veden när den faller som manna från skyn. Det var ingen uppgift för veklingar (som mig själv) egentligen och efter att ha sågat till mig både kramp och träningsvärk återstod att konka bort stubbarna till vedboden med handkraft för att ytterligare spä på värken i kroppen. Jag överväger nu att köpa en arbetshäst, vad nu en sådan kan tänkas kosta.

wp-1486890908893.png

Trots att det kan innebära lite slit att bo enkelt är det helt klart värt det. Vackrare miljö finns faktiskt inte att skotta sig fram genom.

16/1-27/1.

Tillbaka i verkligheten. 10 timmars arbetsdagar och några dagar vård av febrigt barn. Monumental trötthet av mörker och kyla, men redan mängder av böcker lästa knappt en månad in på det nya året.

wp-1486892560184.jpg

Januari och Februari brukar innebära en intensiv läsperiod för mig, men det här blev nästan ett rekordår sett till antalet sidor. Det är visserligen mer lättsmälta böcker som avverkats den senaste tiden, uteslutande science fiction, men ändå. Jag älskar att bli så uppslukad av orden att jag går omkring med boken när jag förflyttar mig i lägenheten och sen går och lägger mig innan 21.00 för att jag ändå bara vill fortsätta läsa.

28/1-29/1.

wp-1486898828390.jpg

Min son har två intressen. Att spela FIFA17 på sin Xbox One och att titta på olika så kallade youtubers. De här unga youtube-människorna är hans idoler på samma sätt som Dave Wyndorf, Ola Magnell, Henrik Järell och Bob Dylan är mina.

Han berättade aningen modfällt strax innan jul att ett nordiskt mästerskap i Fifa17 skulle gå av stapeln i Partille Arena, men att det låg utanför Göteborg och således förmodligen var utom räckhåll för oss. Efter ett rådslag med den kärleksfulla och förstående modern en kväll bestämde vi att jag och han skulle åka dit i alla fall.

Vi klev upp i ottan lördag morgon och bilade ner på exakt fem timmar och var i tid precis till insläppet.

Två dagar av total succé med spännande fotbollsmatcher och grabben min fick även spela en match mot en av sina favorit youtubers. Den lyckan!

Det är lätt att känna sig gammal på ett sånt här event där en massa ungdomar tittar på när andra spelar tv-spel. Jag pratade en del med några föräldrar från Borås om saken och som de moderna föräldrar vi är kom vi fram till att det är nya tider och att man inte kan göra annat än att försöka hänga med.

12/2.

Nu är det slut på äventyr för ett tag, men eftersom det är söndag och halva februari nästan passerat är det hög tid för lägenhetsmys på Edövägen. Dagen är vigd åt att skriva klart den här bloggen och sedan för-så lite chilifrön innan jag ställer mig i köket och lagar en lasagne till morgondagens middag. Ute skiner solen och på det hela taget är livet inte så jäkla dumt just nu.

Doktor Ronsons kobbe.

”Så grips vi skuggor av en sällsam oro

när något säger oss att folk har färdats,

att några av de möjliga befriats.”

Färjesång, Gunnar Ekelöf

 

En kall, isande vind rev i mina torra och spruckna kinder och någonstans i bakgrunden hördes det dova bruset från stora vågor som slår hårt mot klippor. Fiskmåsars monotona skratt ekade i mina öron. Jag slog yrvaket upp ögonen och försökte orientera mig, men allt jag såg var becksvart mörker. Följaktligen var det mitt i natten. Men vilken natt? Och vart var jag? Jag befann mig nära havet, så mycket förstod jag. 

Jag försökte resa mig upp men kunde inte eftersom mina händer var bakbundna. Likaså benen, även om jag kunde röra dem något mer. Jag hade ont i baken och låren hade domnat bort helt. Efter en stund när ögonen anpassat sig till mörkret så att jag kunde se litet bättre noterade jag att jag satt på en toalettstol. Utomhus, men med kläderna på mig tack och lov. Så vitt jag kunde uppfatta när jag vred huvudet var vattnet mycket nära från alla håll. Jag verkade vara på en ö. Eller en ö var kanske att ta i, en kobbe snarare. Inte mer än tre eller fyra kvadratmeter på sin höjd. Hur långt från land jag befann mig var däremot omöjligt att avgöra på grund av mörkret. Varför stod en ensam toalettstol placerad på en liten kobbe mitt ute i havet? Och varför satt jag på den? Hur hade jag kommit hit?

Jag blev med ens medveten om att mitt huvud värkte kraftig och att tungan var så torr och tjock att jag knappt kunde svälja. Den plötsliga insikten om hur törstig jag faktiskt var drabbade mig som ett knytnävsslag. Jag kunde i det ögonblicket ha dödat för en enda liten klunk vatten. Om det funnits någon att döda vill säga, och om jag bara hade kunnat ta mig loss.

Jag började metodiskt dra armarna fram och tillbaka samtidigt som jag försökte lirka händerna ur de hårt knutna repen jag var bunden med, men det var hopplöst. Vem det än var som slagit de här knoparna så kunde han sin sak. Eller om det var en hon för den delen, jag hade ju ingen aning om hur jag hamnat här. Det hela kändes absurt. Jag försökte minnas det senaste jag hade gjort men övermannades av den allt mer stegrande huvudvärken och tuppade av igen.

Allt var ljusare när jag vaknade och jag hade inte längre ont i huvudet. Jag stod i kön till säkerhetskontrollen på en flygplats. Den kändes inte bekant, men jag brukar inte flyga särskilt ofta så jag har inte så många flygplatser att jämföra med. Jag var i alla fall säker på att jag aldrig hade varit på just den här förut. En ganska stor flygplats gissade jag, inte någon av de allra största, men den var ändå stor. När det blev min tur följde jag lydigt personalens alla instruktioner och lade mina värdesaker och mitt bälte i den fyrkantiga plastbehållaren på bandet som tog den genom röntgenapparaten. Sedan gick jag själv förbi den stora ramen med metalldetektorn vilken inte gav något utslag. När jag hade stoppat på mig min plånbok och min klocka och trätt på mig bältet igen gick jag i brist på bättre alternativ vidare ut i taxfreeområdet.

Vid en av barerna satt en kvinna och vinkade ivrigt åt mitt håll. Hon verkade inte bekant så jag vände mig om för att se om hon vinkade åt någon annan bakom mig. Då ställde hon sig upp och viftade ännu mer med armarna och ropade mitt namn högt.

”Flemming! Här borta!”

När jag stannade upp och pekade mot mig själv nickade hon instämmande, så jag gick fram till hennes bord.

”Men Flemming, såg du inte mig?”

Hon såg glad men ändå lite besviken ut. Jag dröjde med mitt svar.

”Jo visst, men jag är rädd att jag inte riktigt vet vem du är?”

Hon såg skeptiskt på mig, men fortfarande med ett leende.

”Du larvar dig, det är ju jag som är Julia. Från Economic researchs? Vi ska på samma konferens och du och jag är de enda från företaget som ska dit?”

Jag vaknade till med ett ryck när jag fick något blött på kinden. Ett stänk från vågorna eller spillning från någon av måsarna? Det kunde göra det samma, jag var glad att vara vaken igen. Drömmen jag nyss hade haft var absurd och gjorde mig bara förvirrad. Vad skulle den betyda? Jag hade aldrig jobbat på något företag där man åker på konferenser utomlands, jag hade varit en vanlig brevbärare i hela mitt liv.

Nu var jag om möjligt ännu törstigare än förra gången. Det var fortfarande becksvart ute och så kallt att hela jag skakade. Jag hade knappt någon känsel kvar i fingrarna men trots det kunde jag komma åt knuten på repet jag var bunden med. Efter en stund kände jag hur den började lossna lite. Jag fick lös händerna och reste mig upp, men benen var helt kraftlösa så jag blev tvungen att sätta mig igen. Medan jag andades ut varm luft i mina händer samtidigt som jag masserade dem försökte jag tänka ut vad jag skulle göra. Törsten var så plågsam att jag blev orolig att jag skulle dö om jag inte fick något att dricka snart. Jag prövade att resa mig ännu en gång, men insåg att jag var för svag och att jag var tvungen att utforska kobben krypande på alla fyra i stället. Efter bara två eller tre små steg nådde jag havet vid kanten. Hur var det nu, varför kunde man inte dricka havsvatten? Jag kupade handen och skopade upp lite vatten som jag förde mot munnen. Det sved till i mina såriga läppar, men jag hällde ändå in vattnet i munnen och svalde snabbt. Jag kräktes nästan, men fick ändå den lilla klunken saltvatten att stanna kvar. Men jag vågade inte dricka mer. Som en hund tog jag mig vidare i mörkret längs med kanten, men råkade ta stöd med ena handen i något halt. Jag hann tänka att det nog var sjögräs innan armen och hela jag med den snabbt halkade åt sidan så att jag slog huvudet i en sten.

Nu var jag tillbaka i drömmen och där stod jag med Julia på ett hustak och rökte. Framför oss sträckte en väldig stad ut sig och långt där nere var ett myller av bilar och människor. De såg ut som små leksaker.

”Visst är Singapore en mäktig stad?”

Julia stod med ryggen vänd mot mig och blåste ut ett litet rökmoln. Singapore alltså. Jag undrar vad det är för konferens jag är på där?

”Jag antar det.”

Julia var fortfarande vänd bort från mig när jag svarade. Samtidigt försökte jag göra mig av med cigarettstumpen, men eftersom jag inte såg någon askkopp stoppade jag den i byxfickan i stället.

”Jag kan knappt tro att Steve lät oss åka på den här konferensen, det måste kostat företaget hur mycket som helst!”

Julia hade vänt sig mot mig och hon verkade uppspelt.

”Det måste det verkligen ha gjort.”

Jag antog att det var bäst att spela med även om jag inte hade någon aning om vem Steve var, eller varför jag antogs jobba på samma företag som honom och Julia. När jag fingrade lite förstrött i byxfickan fick jag tag på fimpen jag nyss lagt där och knäppte reflexmässigt iväg den över kanten på hustaket.

”Nedskräpning är olagligt i Singapore.”

Julia låtsades se sträng ut.

”Men jag lovar att inte skvallra för polisen. Kom så letar vi upp något ställe där vi kan äta.”

Hon började gå mot glasdörren som ledde in till hissarna och jag följde efter. Vad annat kunde jag göra? Det enda bra med den här märkliga drömmen där jag tydligen befann mig i Singapore var att jag åtminstone inte var törstig längre. Hissen var nästan lika pampig och exklusivt utsmyckad som jag föreställde mig ett rum på ett slott. Dessutom stod en hisspojke klädd i rött och guld där och tryckte på knappen åt oss så att vi slapp den ansträngningen själva. Som brevbärare hade jag hunnit åka en hel del olika hissar genom åren, men jag hade aldrig delat ut några brev i ett hus med hisspojke.

Först märkte jag det knappt, men snart hördes det pysande ljudet allt starkare. Jag såg mig omkring för att se om Julia eller hisspojken också hade uppfattat det. Det verkade inte så. Julia stod vänd mot spegeln och var upptagen med att bättra på färgen på sina ögonfransar och hisspojken stirrade bara rakt fram utan att röra en min. När jag lyfte blicken mot taket såg jag en rök tunn som vattenånga strömma in i hissen från en liten ventil. Jag började bli yr och innan jag hann tänka fler tankar vek sig mina ben.

Hur länge jag hade legat på kobbens kalla mark den här gången hade jag ingen aning om, men det var fortfarande lika mörkt ute. Och den hemska törsten var tillbaka igen. Får jag inget att dricka nu är det verkligen ute med mig tänkte jag. Sen slog det mig att det enda förutom jag själv på kobben var en toalettstol och i sådana brukar det finnas vatten. Jag tog mig upp på knä och vräkte snabbt upp sitsen och tittade ner. Inget vatten, bara ett hål. Fan också! Jag böjde mig närmare och ropade allt vad jag orkade ner i hålet.

”Hallå! Är det någon som kan höra mig?!”

Mitt rop försvann ner i djupet utan att ge något eko tillbaka. Men hålet måste ju ta vägen någonstans? Jag började rycka i toalettstolen med båda händerna, men den var omöjlig att rubba. Eller? Var det inbillning eller hade den faktiskt rört sig en aning ändå? Jag tog i av alla de krafter jag hade kvar och även om jag kände mig svag kunde jag faktiskt rucka den lite mer i sidled för varje knuff. Med en sista desperat ansträngning kastade jag mig mot sidan av stolen och gav den en rejäl tackling så att den lossnade från sitt fäste innan den välte åt sidan och slog i berget med ett brak. Jag tittade ner i hålet där toaletten stått. Varm, helt doftlös luft blåste upp i en jämn ström därifrån. Även om hålet inte var särskilt stort var det kanske tillräckligt för att jag skulle kunna pressa mig ned?

Jag kunde inte längre fatta några genomtänkta beslut eftersom jag frös och mitt huvud höll på att sprängas. Dessutom var jag döende av törst. Jag stoppade försiktigt ned fötterna och började sedan pressa ned resten av mig själv i hålet. Nu var det bara huvudet och mina uppåtsträckta armar kvar ovanför marken. Det fanns inget under mig så fötterna dinglade fritt i den mån det var möjligt i det trånga utrymmet. Jag blåste ut all luft jag hade i lungorna för att bröstkorgen skulle bli mindre och sekunden senare lossnade jag och föll som en sten genom mörkret.

”Åh så underbart! Visst är det skönt Flemming?”

Julia kved njutningsfullt från britsen intill mig. En ung solbränd man i vita kläder och turban gav henne massage. Har man verkligen turban i Singapore tänkte jag samtidigt som ett par kraftiga händer klämde till strax under mina skulderblad? Visst var det skönt. Att bli masserad var en lyx jag som brevbärare normalt inte hade råd att unna mig, men som deltagare på en konferens i Singapore ihop med Julia från Economics research kunde jag tydligen det.

”Det är det verkligen.”

Jag kände mig lite modigare och mer självsäker nu än tidigare. Normalt var jag inte van vid att ta kontroll över situationer som uppstod i mitt liv, utan har alltid varit typen som avvaktar lite. Men eftersom jag ändå drömde nu vågade jag faktiskt vara djärvare än normalt.

”Och så givande dagen har varit, inte sant?”

Det var en chansning för att se om jag kunde spela med trots att jag inte hade en aning om vad vi hade gjort eller om dagen faktiskt varit givande. Men jag hade faktiskt blivit nyfiken. Julia skrattade till.

”Det är nog det minsta man kan säga! Dr Ronson är verkligen karismatisk. Jag känner att jag redan har tagit ett stort steg mot awakening.”

”Jag med!”

Jag svarade snabbt och försökte ge sken av att veta vad hon pratade om. Den kroniska förvirring alla dessa hopp i tid och rum gett mig var mindre besvärande nu och jag vände mig mot Julia.

”Skulle det inte vara gott med något att dricka?”

Min tanke var att beställa något från den room service jag antog att vi hade tillgång till, men Julia började genast leta med handen under den handduk som täckte merparten av hennes kropp. Jag hade tänkt mig någon exklusiv urgröpt frukt med färgglada sugrör och glittrande tomtebloss, men Julia sträckte fram en liten glasflaska mot mig och blinkade med ena ögat.

”Påfyllning.”

Det var en päronformad och intensivt mörkgrön flaska. Jag tog den och bet försiktigt loss korken med tänderna samtidigt som jag försökte skoja lite.

”Aye! Jag känner mig som en sjörövare.”

Jag sniffade hastigt i buteljen och konstaterade att innehållet var helt doftlöst, sedan tog jag försiktig en klunk. Påfyllning av vad? Ett surrande ljud, nästan exakt som det från en leksaksbilbana for igenom min kropp innan Julia, massören och rummet jag nyss befunnit mig i löstes upp.

Jag föll fortfarande. Hålet jag pressat mig genom kändes inte bredare eller större än det hade gjort när jag började falla, men jag slog aldrig mot några kanter. Jag föll bara spikrakt nedåt och utan den sugande känslan man får i magen när man till exempel åker karusell. Faktum är att jag kände ett stort lugn. Det var nästan som att sitta på bussen på väg till jobbet en helt vanlig dag, men med skillnaden att allt runt omkring mig var svart som natten. Och att jag visste säkert att jag föll i mycket hög hastighet.

”ÄRKEBERG NÄSTA! ÄRKEBERG SLUTSTATION!”

En högtalarröst bröt tystnaden i samma stund jag slutade jag falla och jag hade plötsligt fast mark under fötterna. Framför mig fanns en plåtdörr med någon sorts kortläsare intill dörrhandtaget. Jag kände efter i fickorna fast jag redan visste att jag inte hade något passerkort på mig. När jag böjde mig närmare kortläsaren för att se bättre ropade högtalarrösten igen och skrämde mig så att jag hoppade bakåt.

”ÄRKEBERG! LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Läppsynkronisering, vad menades med det? Jag såg mig omkring, men dörren med kortläsaren verkade vara den enda vägen ut, så jag böjde mig fram och tittade på den igen. Nu såg jag att den hade format sig till ett par läppar. En stor pussmun.

”LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Den här gången blev jag inte skrämd av rösten. Pussmunnen var kvar. Vad hade jag egentligen för alternativ? Jag formade läpparna som om jag var tvungen att kyssa en gammal faster, sedan blundade jag och tryckte dem mot kortläsarmunnen. En grön lampa tändes och dörren gled upp med ett godkännande elektroniskt surr. Jag tog ett snabbt kliv ut varpå dörren genast stängdes bakom mig. När jag tog ytterligare några steg framåt möttes jag av applåder och en man i mörk kostym vinkade ivrigt att jag skulle fortsätta fram till podiet där han stod. Applåderna kom från en fullsatt konferenssal och fortsatte taktfast medan jag långsamt gick närmare.

”Låt mig presentera någon som egentligen inte behöver närmare presentation! En varm applåd fööööör DR FLEMMING RONSON!”

Applåderna nådde öronbedövande nivåer när jag aningen bryskt knuffades den sista biten upp i talarstolen. Det var säkert över tusen människor i bänkraderna framför scenen. När applåderna så småningom avtog återstod endast ett förväntansfullt sorl. Jag såg mig omkring och fick syn på en flaska mineralvatten på podiet som jag kastade mig över och drack djupa klunkar av. Det sved i mina torra läppar och brände till lite i halsen när jag svalde, men jag drack ändå ur resten av flaskan. Sedan knackade jag lätt med pekfingret på mikrofonen och harklade mig som om jag faktiskt hade något att säga. I samma stund blev konturerna av salen svagare och åskådarnas nu ansiktslösa kroppar flimrade snabbt framför mig i regnbågens alla färger.

Mina ben var så insnärjda att jag knappt kunde röra dem. Jag kände mig som en larv i en kokong, men det var en mjuk känsla. Glansigt, svalt och lite halt. Riktigt behagligt. Jag bländades av solen som strålade rakt i mitt ansikte genom ett stort fönster. Bredvid mig under hotellsängens lakan låg en kvinna. Jag hörde direkt på rösten att det var Julia.

”Är du vaken?”

Naturligtvis. Det var den där drömmen igen. Eller så hade jag precis vaknat från drömmen? Det började bli svårt att avgöra vad som var vad.

”Jag vet inte, kanske. Eller jag tror det.”

”Vi kanske inte borde gjort det här?”

Det lät som om hon frågade både mig och sig själv samtidigt. Hon såg blyg ut.

”Jag blev helt överrumplad, du var så självsäker och bestämd. Och väldigt flörtig.”

Julia klev ur sängen och drog på sig min vita skjorta och gick mot badrummet.

”Man tror att du är en riktig tråkmåns, men du kan vara jäkligt charmig när du slappnar av lite. Du gömmer det bara så väl bakom din stela fasad.”

Jag hörde kranarna spola vatten i handfatet så jag höjde rösten.

”Det kan jag säkert, men faktum är att jag börjar tröttna på det här. Jag minns knappt någonting av det som händer eller har hänt. Det är en flygplats här och ett hustak där, sedan plötsligt ett massageställe och nu är jag här. Det finns inget sammanhang och det är frustrerande. Jag vet inte ens varför du fått för dig att vi jobbar ihop? Vem tror du att jag är?”

Under tiden jag pratade hade jag rest mig upp och ställt mig vid fönstret. Jag suckade för mig själv och tittade ner på gatan där staden började vakna. Fortfarande Singapore, så rent geografiskt var det inga nya överraskningar i alla fall. Badrumsdörren öppnades igen och jag hörde Julias steg över hotellsvitens golv. Hon hade inte svarat så jag vände mig om för att se om hon hört vad jag sagt, men rummet var tomt. Bredvid sängen låg mina kläder i en hög. Min mörkblåa kostym, ett par dyra svarta läderskor jag bara kunnat haft råd med i en dröm, samt den vita skjorta Julia nyss hade lånat. När jag letat igenom rummet och konstaterat att hon faktiskt var borta tog jag på mig byxorna. Det fanns något hårt i fickan och när jag tog upp det såg jag att det var den lilla flaskan jag druckit ur vid massagen. Igår? Förra veckan? Eller för tio år sedan? Jag hade ingen tidsuppfattning alls. Flaskan var halvfull fortfarande och medan jag stod och funderade och klämde på den hade jag plötsligt tagit en klunk utan att tänka på det.

Publiken i salen såg på mig med förväntan där jag stod med torra läppar och smutsiga genomblöta kläder. Jag hörde min egen röst börja tala tydligt i mikrofonen.

”Jag har färdats mycket den senaste tiden, ofta väldigt långa sträckor. Men eftersom jag inte har haft measuremaster installerad på mobiltelefonen vet jag inte exakt hur långt. Kanske har jag då inte färdats alls enligt några av er? Ingenting finns ju dokumenterat och lagrat i claoudet? För mig råder dock ingen tvekan om att jag har rest. Jag har också sett vårens första tussilago under min resa, men jag tog inga bilder av den. Inga bilder som alla sedan kunde se och tycka om. Det var bara jag själv som upplevde den blomman i just det ögonblicket.”

Det var fortfarande nästan helt tyst i publiken, men jag såg att några av dem skruvade på sig och verkade lite obekväma. Jag pekade mot en av dem som satt på första raden.

”Du tror att det här är ett skämt, jag såg ingen tussilago enligt dig va? Men livet är inte en domstol, det är inte nödvändigt att föra allt i bevis. En vårblomma finns inte bara när den är bortom allt rimligt tvivel dömd till existens av vår elektroniska gemenskap.”

Mannen jag pekat på tittade besvärat bort och låtsades räta till ett veck på sin klanderfria kavaj.

”Jag har blivit inbjuden hit för att tala om två saker idag. Dels det jag nyss berättat för er, och jag säger det igen så att det får sjunka in ordentligt. Allt vi gör utan våra mobiltelefoner och alla dess applikationer händer också. Tingen vi ser omkring oss finns oavsett.”

Det gick ett sus genom publiken och jag förstärkte mitt anförande genom att skrika som en uppspelt sektledare.

”Det händer! Det har hänt! Allt finns även när vi är nakna!”

Det blev oroligt i publiken. Jag såg att någon hade ställt fram en ny flaska mineralvatten vid podiet så jag hällde snabbt i mig några klunkar för att få till en riktigt dramatisk sorti. Jag trodde att jag hade förstått mig på hoppen mellan drömmarna, men till min förvåning hände ingenting. Publikens ögon var fastnaglade vid mig uppe på podiet. De förväntade sig mer och jag kände mig tvungen att säga något. Min hjärna arbetade på högvarv.

”Det andra är… att vi måste ta hand om våra medmänniskor!”

Vad fick jag det ifrån tänkte jag, men fortsatte.

”Vi tränger undan och dödar varandra, vi tittar bort när en broder eller syster är i nöd. Vi skickar elektroniska meddelanden fyllda med styrkekramar och hjärtan i stället för att sträcka ut våra fysiska händer och öppna upp våra hem. Många av er märker inte av de negativa effekterna för egen del ännu, men hela vårt universum urholkas och hamnar i obalans. Till slut kommer det inte… att gå att återställa.”

Jag hörde mig själv säga orden men förstod inte varför jag sa dem. Vad var det för hippie-dravel? Trodde jag att jag var Dalai Lama? Till min förvåning gillade publiken tydligen vad de hörde. Det som först varit lågmält prat blev snabbt till livliga diskussioner och högljudda utrop bänkgrannar emellan.

Jag vände mig om och mannen med kostymen som knuffat upp mig på podiet klappade ivrigt sina händer, men jag ville bara bort därifrån.

”Ursäkta mig, jag mår lite illa. Jag måste till en toalett, fort!”

Jag började tränga mig förbi honom, men han höll fast min arm.

”Du kan inte gå nu!”

”Det är bråttom, jag lovar att jag kommer tillbaka så fort jag kan!”

Det var inte alls min avsikt och jag ljög honom rakt i ansiktet med ärligt bedjande ögon.

”Låt det gå undan då, dörren där borta till höger.”

Han såg stressad ut, men släppte taget och skyndade upp i podiet för att förklara att jag behövde ta en kort paus. Han försäkrade publiken om att jag snart skulle vara tillbaka.

Jag såg mig om och öppnade sedan dörren till vänster. Den ledde in i en hiss som bara hade en enda knapp och den tryckte jag på så fort dörren hade stängts.

När jag öppnade ögonen igen var jag tillbaka på kobben och satt på samma toalettstol där jag vaknat tidigare. Det var ljust ute nu. Fiskmåsarna cirkulerade ovanför med sitt karaktäristiska skrikande och vinden hade mojnat. När jag tittade åt sidan såg jag en man. Han satt på en likadan toalettstol och han såg exakt ut som jag. Eller faktum är att han var jag.

”Flemming!?” utbrast vi båda två i mun på varandra.

”Jag hade en riktigt skruvad dröm” sa jag till mitt andra Flemming.

”Prata inte om det. Skönt att vi äntligen har vaknat. Nu gäller det bara att vi listar ut ett sätt att ta oss härifrån.”

Det kändes helt naturligt att prata med sitt eget jag, men vi var tydligen inte ensamma.

”DU kan inte bestämma när du ska ta dig härifrån! Det blir aldrig så enkelt. Jag är en uråldrig och mycket kraftfull drog. Kanske den mest kraftfulla av alla. Sydamerikanska schamaner förstod redan för tusentals år sedan att ni människor aldrig kan styra vad som sker när man öppnar porten till något så potent som mig!”

Kvinnorösten kom från någon som stod precis bakom oss. Båda mina jag vände sig sakta om, men vi visste redan vem som stod där. Julia hade på sig samma vita skjorta hon lånat av mig på hotellet i Singapore. Hon log som vanligt. Sedan gav hon oss en rejäl knuff samtidigt som hon skrattade till och ropade med hög röst.

”MOT ÄRKEBERG!”

Jag föll snabbt genom mörkret ännu en gång.

Mysteriet Durstlöscher och jag.

Om svår törst och förvirrade smaklökar.

Jag vaknade natten till idag redan innan jag somnat. Lederna värkte av gårdagens ovana gymnastik det mödosamma målandet av övervåningen här i grufstugan inneburit. Därtill var jag törstig som en hårt insaltad sill vilken precis ätit en hink jordnötssmör sittandes i en tryckkokare instängd i en vedeldad bastu i en brinnande öken. Sommartid.

Då det åtråvärda plastdunksvattnet från Statoilmacken (eller rättare sagt Circle K-macken som det heter numera sedan ännu ett jättestort bolag blivit uppköpt av ett ännu jättestörre bolag) var så gott som slut, hasade jag mig ut till kökets skafferi. Mina läppar var frasiga och uttorkade när jag segade mig fram över trägolvet på knogar som vitnade av anspänningen och vätskebristen. Händerna famlade ett ögonblick i blindo över ketchupflaskor, buljongtärningar och urdruckna vinboxar innan de slutligen fann sitt mål.

Med en samurajkrigares viljestyrka lyckades jag få av plasten kring det mikroskopiska sugröret och slutligen också föra ner det i den halvliterstora Tetra Paken (apropå jättestora bolag) innehållandes Durstlöscher. Girigt sög jag i mig det smaksatta isteet medan jag konstaterade att jag lyckats få fatt i en av de få återstående förpackningarna med smaken pfirsich, vilket är vad tysken valt att kalla sin persika.

wp-1467555809734.jpg

Det lustiga med detta smaksatta iste vi köpt flakvis av eftersom de blott kostar fem kronor stycket på Hemköp i Gnesta är att tillverkaren valt att stoltsera med frukthalten ganska tydligt. I en liten ring på framsidan står det således: 1% fruktinnehåll. Jag kan tycka att det känns lite som att skryta om att man knutit en fjärdedels sko eller rakat en tolftedel av hakan. Eller som att säga att man brukar löpträna när man en gång sprungit från en ilsken broms. Ja ni fattar. Att INTE få ner 1% frukt i femtio centiliter vätska måste nästan vara svårt. Det räcker förmodligen att en persika tittar på drycken i fråga. Jag har helt enkelt svårt att tycka att det är prestation nog för en plats på förstasidan.

När jag släckt min bottenlösa törst tittade jag lite närmare på förpackningen för att se om det fanns några fler tyska ord än ”erfrischungsgetränk” jag kunde lägga på minnet i händelse av framtida samtal på rostig skoltyska. Då märkte jag till min förvåning att det inte alls var smaken pfirsich jag avnjutit, utan den vanligtvis betydligt mer åtråvärda zitrone, som tysken oftast kallar sin citron.

Min dryckesvärld skälvde i sina grundvalar. Hur kunde mitt smaksinne tagit så fel? Förvisso var munhålans sensorer inte i toppform efter de få minuterna nattvila och sömn de fått, samt gårdagens blandfärsbiffburgare med chili, rödlök, oregano och tjogvis med vitlök. Men ändå? Jag gick tillbaka till skafferiet och letade upp en tetra pfirsich och drack även den för att jämföra. Nu blev det faktiskt tydligt att ”Eistee Pfirsich” (logiskt nog) smakade betydligt mer persika än ”Eistee Zitrone”.

wp-1467555594585.jpg

Detta korta men för mig relativt omtumlande händelseförlopp gjorde mig så uppjagad att jag omöjligt kunde somna om igen och så fort jag skrivit ner allt du förstummad fått ta del av här klev jag upp och klädde på mig. Jag letade upp mitt nyinköpta brytjärn och gick ut i vedboden för att bända spik ur pall-locken i obehandlat trä jag tagit hem från jobbet. Det brukar vara ett bra sätt att rensa tankarna på.

Hermanssons vitvarulager AB – del 1.

När Robert hade ställt allt i rätt ordning på lastkajen skyndade han nedför trappan till garaget med bilnyckeln redo i handen. Det gällde att vara snabb. Allt för många gånger hade någon annan hunnit ställa sig precis framför det han skulle lasta in i bilen trots att fanns gott om plats vid sidan om. Ofta var det någon oförstående pensionär som det tog en evighet att få att förstå varför det var olämpligt att ställa bilen just där. Lika ofta var det någon stressad, smådryg, medelålders man i kostym och mobiltelefonen fastklämd mellan örat och axeln och som viftade bort Robert som luft om han försökte protestera.

Garageporten öppnades sakta av den gnisslande gamla automatiken medan Robert väntade med foten beredd på gaspedalen. När han kört upp skåpbilen för rampen, rundat betongmuren och sedan svängde in på gårdsplanen framför lastkajen såg han en mörkblå BMW-kombi som hade börjat backa upp mitt framför det han skulle lasta. Föraren tittade snabbt upp mot honom men fortsatte sedan backa, trots att han måste sett att han sakta rörde huvudet långsamt och nekande i sidled, och när han var ända inne vid kanten stängde han av motorn.

Robert klev uppgivet ut ur skåpbilen med motorn fortfarande i gång och började långsamt gå mot bilen som nu hindrade honom från att komma iväg i tid. Samtidigt flög dörren på kombin upp och en rasande man i kostym och solglasögon kastade sig ut och stormade mot honom.

– Vad fan skakar du på huvudet för! snäste mannen.

– Du ställde dig precis där jag har min last och nu kommer jag inte åt den. Det finns gott om plats precis bredvid och…

– Jag har också rätt att lasta här! avbröt mannen i kostym honom. Jag betalar flera tusen i månaden för ett kontor i den här byggnaden ska du veta.

– Lugn nu, svarade Robert. Jag hade ingen aning om det, jag trodde att du bara skulle in i segelbutiken och då kunde du ju ställa…

– Vad fan har du för rätt att leka nån jävla polis? Tror du att bestämmer allt här?

– Men alltså, jag visste ju inte att du jobbade här. Det är bara det att det nästan varje dag händer det att någon…

– Jag har EXAKT samma rätt som dig att stå här, avbröt mannen Robert igen, jag ska ha upp kartonger till mitt kontor! Som jag betalar mycket hyra för och då ska inte någon liten låtsaspolis komma här och säga vad jag får och inte får.

Robert skulle precis ge upp som vanligt eftersom det aldrig var någon idé att argumentera med idioter. Han var heller inte typen som någonsin stod på sig och varje gång det här hände vek han åt sidan med svansen mellan benen. Men nu vällde plötsligt en våg av ilska upp inom honom. Ett rent och skärt hat till och med och det gick inte att stoppa det. Han hade faktiskt hade fått nog av att bli trampad på. Fortfarande helt lugn utåt lyfte han sakta blicken mot den arroganta kostymmannen.

– Skitsamma. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att all världens olycka drabbar dig och jag hoppas att du får cancer eller dör i en bilolycka. Helst redan i kväll så att jag aldrig någonsin behöver se ditt osmakliga ansikte igen.

Kostymmannen stod helt stilla och bara gapade någon sekund. Robert som inte riktigt kunde förstå att han precis sagt de där orden stod också som förstenad.

– Vad fan sa du nu? Kostymmannen verkade ha kommit över den första chocken.

– Jag tror du hörde, svarade Robert lugnt och sekunden efter landade kostymmannens knytnäve rakt i hans ansikte.

Det susade till i hans huvud, men han föll inte direkt. I stället satte han sig sakta ner på huk medan han gned handen mot kinden och såg upp mot lastkajen där två av hans kollegor stod. De var uppenbarligen helt förskräckta över vad de precis hade sett. Kostymmannen såg på Robert med hat i blicken, men han verkade faktiskt samtidigt lite förvånad över vad han precis gjort. Sedan reste sig Robert igen och nickade bort mot lastkajen.

– Jag hoppas att du inte har alltför mycket inplanerat i framtiden. Jag tänker polisanmäla dig för misshandel och de finns flera vittnen. Ha det så kul i fängelset din jävla översittare.

Robert gick upp för trappan till lastkajen och kollegorna där.

– Ni såg ju att han slog ner mig. Jag går in och ringer polisen nu.

Kollegorna bekräftade att de sett allt och ville veta om han var okej, men han var redan på väg in genom dörren till lagret och precis när den gick igen hörde han kostymmannens röst utifrån.

– Men fan också! Förlåt då! Det var du som…

Att begå äktenskapet.

Ännu en gammal saga i en helt ny kostym. Om en dalmas sökande efter kärleken och de nålsögon som måste passeras på vägen fram dit.

image

Jag vaknade en morgon i september med den överväldigande känslan av att alla kvinnor i hela världen fullkomligt avgudade eller rent av älskade mig. Uppriktigt och innerligt. Efter som solen sken beslöt jag att det var dags för mig att ge mig ut i världen för att äntligen försöka finna en fru. Det hade länge varit hög tid och mitt nyvunna, kanske aningen svulstiga självförtroende, gjorde dessutom att förutsättningarna nog  aldrig hade varit bättre.

Jag duschade lite för länge, rakade mig mycket omsorgsfullt, parfymerade mig lagom anständigt mycket och borstade till sist de få, ganska svarta tänder jag hade kvar. Sedan spände jag bröstet och knöt näven i fickan innan jag lämnade min lägenhet med spänst i stegen. Naturligtvis var jag helt naken då jag aldrig tyckt att jag har haft någonting att dölja eller skämmas för. Redan knappt hundra meter efter att jag klivit ut ur min port som slagit igen bakom mig med en sävlig gäspning drogs mina ögon mot ett första föremål för min eviga kärlek. Hon hade långt ljust hår, något små och därför mycket fina bröst och hon blossade så intensivt på sin cigarett utan filter att man lätt kunde tro att hela universums överlevnad hängde på det. Jag önskade som vanligt att jag hade kunnat uttala några kärlekens inledande ord på franska eftersom mitt dalmål många gånger visat sig vara ett alltför klent språk när det kommer till att förföra kvinnor. Den tillfälliga gnuttan vankelmod slog jag dock enkelt ur hågen eftersom jag kände på mig att just den här dagen var den då alla mina tillkortakommanden ändå bara skulle bli parenteser.
image

Jag väntade respektfullt och lika knäpptyst som ett vacuum bredvid henne till hon rökt klart, men så fort hon släckt fimpen under sina vita designerträskor öppnade jag munnen för att se om jag hamnat rätt. Min enda fråga var om hon kunde laga fullt ätlig potatisgratäng. Det var naturligtvis en aning framfusigt och dessutom en vild chansning, men hon nappade direkt som tur var. Hon hävdade, och det mycket bestämt, att just denna rotfruktsdelikatess var hennes absoluta specialitet. Efter att ha nickat sakta samtidigt som jag såg henne djupt i ögonen under tiden hon svarade, böjde jag mig snabbt fram och kysste henne fräckt på munnen. Min kyss var hård och någorlunda bestämd, men samtidigt precis lagom nonchalant och avslappnad. Sedan ursäktade jag mig och förklarade helt sanningsenligt, att en dag som denna är inte ens en perfekt potatisgratäng nog. Inte för den som vill nå den högsta kärleken i alla fall. Hon försökte dölja sin besvikelse och hon gjorde det förvånansvärt bra. Nästan som ett fullfjädrat proffs faktiskt, men ljudet av hjärtat som brast bakom den raserade fasaden hon försökte gömma sig bakom var öronbedövande och mer än nog för att tydligt avslöja hennes allvarligt sårade känslor. Jag bad universum om lite musik eftersom dagen verkligen krävde ett soundtrack. Omedelbart dånade sandstrandsdoftande reggaetoner i mina bakgrundskulisser och jag kunde målmedvetet och utan avbrott dansa vidare.

När jag en stund senare passerade ett blått festivaltält fylldes mina kärlekskranka näsborrar av den oemotståndliga doften av vildsvinskorv. Och antingen spelade min fantasi mig ett spratt, eller så anade jag även nysurad surkål. Om den kombinationen dolde sig där inne kunde det mer än väl duga som förspel. Jag och min nu uppväckta hunger kastade oss handlöst in i tältet och blev inte ens lite förvånade när en omänskligt vacker och naturligt rödhårig kvinna med yviga ögonfransar var det första som mötte oss. Nu kunde jag nästan ta på ljudet av alla kyrkklockor som klämtade i fjärran. Så fort jag ätit klart och hjälpligt lyckats torka den starka engelska senapen ur ansiktet pekade jag mot den hundörade och nötta boken intill stekbordet. Jag frågade henne vad det var för bok och om det eventuellt var hon som just nu läste den. Hon svarade ja utan att tveka och sade att hon var helt förtrollad av Pablo Coelho och att det här förmodligen var en av hans allra bästa böcker. Den var så makalöst bra att hon faktiskt inte kunde tänka sig ett liv utan den.

Drömmen om att kvinnan i tältet var den jag skulle gifta mig med sprack som en förrymd ballong i Freddy Krügers sybehörsaffär och jag blev till luften som pös ur den. Totalt förintad av sorg och med en röst som vred sig i avgrundsdjup plåga skrek hon efter mig när jag gick:

”Vad gjorde jag för fel! Var det något jag sa?”

Men då var jag redan långt utom hörhåll.

image

Besviken på det allra närmaste grannskapet och dess förutsättningar beslöt jag att lifta med en mycket sympatisk gås till något nytt och helt annat land. Flygturen var både rogivande och behaglig och därtill gick den med blixtens hastighet. Eftersom gåsen faktiskt hette Blixten. Knappt hade vi landat förrän, jag behöver väl knappt säga det, en makalöst vacker kvinna med håret klippt i en aristokratiskt modern och väldigt kort frisyr och som till råga på allt hade en hållning som den allra stoltaste amazon skulle varit avundsjuk på högg tag i mig. Hon drog mig genast med till sin boning. Väl hemma hos henne placerade hon mig resolut men ändå varsamt i ett varmt bad med massor av lavendel i och försåg mig med ett glas kall öl. Sedan läste hon högt för mig ur Jan Fridegårds storslagna och numera sorgligt bortglömda epos ”Lars Hård”. Litet då och då log hon ett leende som närmast kan liknas vid smaken av honung, vilket jag i min tur besvarade med ett som var nästan tandlöst. Tycke hade uppstått. Innan kvällen kom var vi redan gifta och hon var havande med vårt första barn som beräknades nedkomma redan på torsdag om någon vecka eller så.

Förbjuden sandaldans.

Ytterligare en liten shortstory jag skrev i gymnasiet och hittade i en rostig gammal fil på datorn. Nu en gnutta uppfräschad.

Han satt som vanligt längst ut till höger på den näst bakersta bänkraden i klassrummet. Och som alla andra dagar den senaste månaden med blicken drömmande mot Jonas sandaler. Tänk att få ta på sig dem och dansa runt på skolgården! ”Det man aldrig har haft åtrår man mest” brukade hans pappa mumla efter några tipsextragroggar på lördagen om grannfrun vinkade från andra sidan staketet. Exakt vad det betydde hade han förgäves försökt förstå, men för en som aldrig fått dansa i Jonas sandaler var det ändå lätt att förstå själva orden i talesättet. Nästan alla andra pojkar i klassen hade fått göra det, men aldrig han. Frustrationen hade gradvis växt sig allt starkare och nu var han helt sprickfärdig av sandaldansarlust.

En enkel om än inte särskilt genomtänkt plan hade nu börjat gro i honom. En desperat pojkes plan. Det var ingen tvekan om att han skulle få stryk om han gjorde det utan lov, men det var inte ens möjligt att föreställa sig att det inte skulle vara värt det. Därför räckte han nu upp handen och bad fröken om lov att få gå på toaletten. Deras ofta alltför snälla lärarinna Malou lät honom som väntat göra det, så han reste sig och gick med snabba steg och hjärtat bultande i riktning mot toaletten. När han passerade Jonas bänk grabbade han snabbt som en kobra åt sig sandalerna och började springa. Jonas hade som vanligt ett oroligt öga vakande över sina sandaler och kvävde ett skrik av förskräckelse. Men det var för sent och på några sekunder var både sandalerna och den danssugne klasskamraten försvunna ut genom klassrummets dörr springandes ut mot skolgården. Reglerna sade att endast en elev åt gången fick lämna klassrummet under lektionstid, så tiden var på hans sida.

Väl ute i vårsolen på den öde skolgården spände han snabbt på sig Jonas sandaler och satte omedelbart igång en egenhändigt intränad och in i minsta detalj regisserad regndans. Han var precis klar och sträckte armarna mot himmeln i en segergest när det ringde ut och Jonas och de andra pojkarna i klassen kom rusande mot honom. Nu skulle han få stryk, men han stod bara helt stilla med blicken upp mot molnen som redan tätnat en aning, hög på sitt lyckorus. Jonas knytnäve träffade honom hårt på läppen som sprack av första slaget. Under hela den tid Jonas ilsket tog av honom sandalerna log han fortfarande med munnen full av blod. Smärtan och vad som kändes som några lösa tänder betydde ingenting. Nu hade äntligen han också dansat i Jonas sandaler.

Harqald.

Jag kunde ofta känna mig orättfärdigt tillrättavisad, som om jag hela tiden fick små, men mycket vassa puffar i sidan av någon med en osynlig pekpinne. Och det gillade jag inte så klart. Jag ville varken gå i något rakt led eller flyta med strömmen, särskilt inte Harqalds ström. Harqald gillade, nej han krävde, raka exakta linjer och han tålde inga som helst utsvävningar eller avvikelser från den ordning han hade skapat. Han visade heller aldrig minsta gnutta förståelse för de som ibland kunde kände sig lite dragna åt något mer oväntat. Försökte jag till exempel se mig omkring i naturen efter en vacker fjäril eller en ovanlig fågel när vi promenerade eller arbetade på kolhydratursprungsfält 7 eller 8, knuffade han bara till mig utan att ens röra en min. Varje gång var knuffen lite hårdare och en del dagar delades den ut om jag så bara försökte tänka en fantasifull tanke. Ofta undrade jag om han kände till de här obehagliga sidorna hos sig själv, men det gjorde han förmodligen. Han verkade veta allt. Dessutom tyckte han nog själv att han var väldigt övermogen och färdigutvecklad nu när han befann sig i mittenföråldringsfas 53. Vad det nu är att skryta om då alla kommer dit förr eller senare. Jag vet inte exakt var gränsen går för övermognad och det gör förmodligen inte någon i hela Saint Kwonaschta. Han ville nog helt enkelt regissera hela livet, inte bara sitt eget, utan också mitt och alla andras. Han var ju ändå den ökända Harqald. Inte den hårfagre Harqald vi läste om redan under andra perioden av prioutbildning 94, i synnerhet inte nu när han hade så lite hår kvar, men den arge var han utan tvekan. Harqald den arge, alltid så arg, eller på en bättre dag i alla fall väldigt butter. Han sa ofta att vi inte kände infyllnadsgud 16 så som han gjorde, att vi inte var lika fyllda av inspirerandet, och det är säkert sant. Jag har aldrig ens velat ha det han och många av er andra kallar för infyllnadsgud 16. Jag vill inte ens veta vad det är. Ändå tror jag att han till råga på allt ofta blandade ihop sina egna och sin infyllnadsguds begrepp. En gång när han inte var på sin vakt beslöt jag att det var dags att skicka iväg det oheliga nödsamtalet. Kort därefter tog de små budbärarna kontakt och det är det jag ska berätta om nu.

wp-1463050473830.png

Så fort jag hade blivit godkänd som tillförlitligt lågantastlig 67 berättade jag som det var.

”Harald är inte längre kontaktbar, han har gått för långt. Han har inte ett enda synligt spår av soppan vi åt i måndags kvar varken på sina kläder eller runt sin mun. Jag vet att någorlunda överdriven födointagshygien 6 inte är något skäl för totalgenomgranskning 15, men det borde vara en ledtråd om att något kanske inte står rätt till?” flämtade jag fram i ett enda långt svep innan jag var tvungen att hämta andan.

Budbärarna verkade nickade från den andra sidan av trådens relativt okomplicerade nystan. Både instämmande och som hade hoppats, lite oroade. Och det borde de vara. Det jag nu precis lagt fram var inget bra tecken, det var obestridligt sant och det visste alla. Så fort jag hämtat mig en aning fortsatte jag att berätta om mina bekymmer i högt tempo, mest för att inte hinna komma in i förvirringstvivlelfas 3.

”Och en gång när jag blev ledsen och sprang till mitt rum stoppade han mig inte, trots att han visste att jag hellre skulle varit ute och klättrat i träd än att ligga hemma på sängen och gråtande spela demoversionen av surkart 33!” Det senare skrek jag nästan med mina lojala trefjärdedelsstämband 17.

”Han visar ingen förståelse alls för våra påtvingade strukturkänslor av vare sig moralmotto 25 eller 26!”

Efter några långsamma mentaluppstigningsvarv 11 tog en mycket dominant och för mig helt obekant stämma till orda. Det lät som rösten kom från en enorm ljudförmedlingsförstärkare 4 och det var med största sannolikhet överbudbäraren själv som talade.

”Haralds vingar har uppenbarligen blivit både insmorda och nedkletade med dysterhetens tvångsordningstjära och den enligt paragraferna nyligen avsagda och därmed förbjudna femtedelskomplicerade kärlekslusten.”

En av de medelstora budbärarna fyllde snabbt i.

”Han har inte längre förmågan att lyfta sig själv och se andra när de blir lyckoreceptorer 60 eller normalstressade 51. Vi tror att det är därför han ser allt i fyrkanter nu och vi måste snabbt fatta ett beslut om hur vi ska göra.”

”Jag tror att jag har ett nummerfritt förslag” hördes överbudbäraren igen. ”Vi måste rena Harald, starta om honom några gånger, bas-reboota honom helt enkelt.”

”Kasta en hink riktigt kallt vatten i ansiktet på honom?” föreslog jag innan jag han bita mig i tungan. Det var nog inte tillbörligt för en tillförlitligt lågantastlig 67 att komma med egna förslag, men det var ingen av budbärarna som reagerade negativt.

”Precis. Det är helt rätt” svarade den minsta budbäraren ”vi måste få honom att se bortom sig själv, vi måste göra honom till en djuphavsblankfisk med olika kulturer som armar, så långa att han kan sträcka dem bortom världsdelen, bortom det egna landet, bortom Saint Kwonaschta, bortom den egna språkfilen och den egna protonkroppen, sedan vidare ut i tomrymdalltet, runt stjärnbilderna 45 och 77, under planeternas hägringar, in under huden på solarna och gammelinsekterna, hårt in i stenarna och bakom det sista singelgruset, in i trädens blad, ned under vattenytorna om de fortfarande är kvar, och ännu längre ned till sugkopparna på insjöstjärnornas avbitna parningsarmar och stanna först vid de självlysande trollbocksfluorescerande antennerna på djuphavsgeten.”

wp-1464039291350.jpg

Det blev tyst en stund innan överbudbärarens röst återkom igen.

”Det är alltså lite av den känslan vi vill att han närmar sig.” Han lät allvarlig, men på något sätt ändå så pass nöjd att det hördes tydligt genom alla röstnivåer.

”Hur går det till när vi kastar vatten i hans ansikte då?” undrade jag uppspelt och mycket ivrig att få till en förändring. Och naturligtvis av att bli av med den osynliga pekpinnen.

”Du får genast gå åt sidan lilla skvallerangivarvän” sa överbudbäraren som jag nu erinrade mig hette broder Thelqander, förutsatt att jag mindes fyrspannsrulle 38 från det tidiga lektionsvarvet rätt. ”Det här är ingenting för blindögon ur din obefintliga ålderskatekori.”

Jag var i teknisk mening inget barn längre eftersom jag redan hade fyllt fyra år, och jag måste erkänna att jag blev lite förvånad över att så bryskt bli ogiltigförklarad. Det var ju ändå jag som hade ringt samtalet och tagit kontakt! Och utan mig skulle budbärarna inte ens känna till att Harqald spårat ur och blivit alldeles fyrkantig! Borde jag inte få vara med på ett lagom litet hörn då åtminstone? Utan några större förhoppningar, men jag kände ändå att jag måste vara lite påstridig, frågade jag ödmjukt.

”Kan jag få titta på? På avstånd? Det kan vara ett hur långt avstånd som helst, men jag känner att det är viktigt på över hundrasjuttio plan att jag får titta på!”

”Det är omöjligt” svarade överbudbäraren snabbt ”om du ser det här kommer du aldrig att kunna se livet som du aldrig sett det innan. Din oskuld skulle bli standardskuld, dina nyfikna ögon skulle bara kunna se tårars intorkade saltslemspår och du skulle för all framtid kräkas upp hela din ranson havrepolenta 59 så fort du svalt den!”

Jag förstod direkt att jag inte ens kunde fantisera om medgörlighet, så jag suckade ett invant låtsasmönster och lät honom förstå att jag gav upp. Därefter bugade mig ceremoniellt och frågade med spelad besvikelse var de tyckte att jag skulle gömma mig under tiden?

”Vi reser aldrig utan boplats.” sa överbudbäraren samtidigt som han uppenbarade sig i sin mest fysiska gestalt mitt framför mig. ”Bakom kullen där borta står en kåta av körsbärsnäver. I den brinner en trekvartseld och det finns varmt originalkaffe 29 i en kopparpanna under varje sten. Du kan sätta dig på det otvättade jasminriset där inne och vänta. Vi kommer tillbaka senast om ett medelkort snarast och berättar hur det hela har avlöpt. Det kan ta antingen en halv evighet eller en mellanlång stund, men i ärlighetens namn tror jag inte att du är kapabel att grundförutsättningsmärka någon skillnad.”

Mycket besviken började jag gå bort mot kåtan medan alla de nu uppenbarade budbärarna samlade sig i en traditionell ring, hand i hand för att binda sig samman med varandra så mycket att de fick inkarnationskraft nog att ge sig på formateringen av Harqald. Jag hade ingen aning om hur stark Harqald var, men hade heller inte hört talas om något formateringsfall där budbärarna misslyckats. När jag klättrat över kullen och såg röken från kåtans skorsten vände jag mig bakåt för ett ögonblick och såg att också budbärarna börjat gå. De gick i fyra udda led i precisionsfart i riktning mot Harqalds igloo.

Harqald som var både fyrkantig och arg så ofta, ville att allt skulle vara så symmetriskt det överhuvudtaget var möjligt. Självklart var även hans egen boning både inräknad och ett resultat av det. Han pratade sällan med mig, men en gång när han faktiskt var på humör 76, kanske för att han lyckats strömlinjeforma något eller någon nyligen, berättade han allt för mig om igloon och att den var en perfekt konstruktionen för en byggnadsvardagsboning 41. Trots sin till utseendet runda form var den i själva verket det kanske mest praktiska och fyrkantiga bygget som en varelse från vår epok kunde åstadkomma. Det var också därför han hade byggt en igloo åt sig själv av urantegel. Snö och is var inte något särskilt praktiskt val när man gjorde önskningar ur materialflora 14 om man bodde på ett ställe där det fanns olika årstider och där det regelbundet blev plusgrader. Då kunde man gott använda tegel i stället. Urantegel var ju ändå det näst bästa materialet i ekosystemet och om man bodde så här nära Tälvesburgens lerodlingar var det nog till och med det bästa. Efter den öppenhjärtliga utläggningen i antiskeptisk arkitekturplanering 64 har jag inget minne av att Harqald någonsin pratade lika länge eller berättade lika mycket för mig om något ur sin privata världsbild 28 igen.

wp-1464039447351.jpg

Jag stannade utanför budbärarnas kåta, men hade inga planer på att gå in där, så efter att ha försäkrat mig om att jag inte var spårad vände jag helt om och började sakta åla mig tillbaka uppför kullen igen. När jag närmade mig toppen tog jag av mig mitt scharlekin och stoppade det i fickan. I Saint Kwonaschta måste alla ha ett körsbärsrött scharlekin på huvudet, och förutom att det ser ganska fånigt ut syns man väldigt bra på långt håll när man har det på sig. Jag tittade försiktigt ut över kullens kant och såg att budbärarna fortfarande gick i fyra udda led rakt mot Harqalds igloo. Nej, det här var omöjligt, jag kunde bara inte missa allt det här tänkte jag och hävde mig över kullens kant, rullade mig sedan snabbt ned och sprang på huk som en fullfjädrad blixtgrenadjär 4 mot närmsta buske. Jag väntade en stund eftersom jag inte ville komma för nära och bli upptäckt av budbärarna. Under tiden dök ekot av Harqalds röst upp i mitt huvud.

Glöm inte att alla sagor och berättelser redan är berättade, till och med alla variationerna är gjorda. Dessutom är de bara trams. Du ska inte tro att du är något, så du kan lika gärna rätta in dig i ledet.

Jag tror att han sa exakt de orden till mig på min tredje födelsedag, men nu lät det som om han pratade direkt till mig. Nästan direkt inuti mig. Orden kom som om de var helt verkliga och uttalades från någon knappt en retak från mig. Jag rös till. Inte för vad Harqalds röst hade sagt, men för att jag för första gången hörde något som liknade rädsla i återskapandet av hans röst. Det där var inte samma hårda och enkelriktade Harqald den arges röstspektrum väl? Han kanske anade att något höll på att rubba hans världsbild nu och han kanske till och med hade blivit rädd och osäker eftersom han inte visste riktigt vad som var på gång? En svindlande tanke.

ag tog sikte på en ny buske och sprang dit så fort jag kunde, fortfarande hukande, och stannade bakom den. Budbärarna hade kommit fram till Haralds igloo och började nu bre ut sig i en ring runt den med händerna helt sammanflätade, men utan facklor. De mässande inte någon monoton sång eller besvärjelse som jag hade föreställt mig att de skulle göra, de bara stod där. Hela min kropp skakade av upphetsning och jag kröp ned i diket intill och började nu åla mig som en pandaorm 96 för att komma närmare. Att det var både kallt och blött i diket brydde jag mig inte om, jag måste bara få se vad som hände med Harqald.

När båda solarna till slut sjunkit ned i nordväst stod budbärarna fortfarande kvar i samma ring runt Harqalds igloo. Nu måste det ha gått minst tre bekos, men ingen av budbärarna gjorde någon ansats att flytta på sig eller lägga fram någon helig formel för att driva ut Harqald ur igloon. Harqald som utan tvekan befann sig där inne gjorde heller inga försök att komma ut och möta budbärarna.

Jag började huttra i diket eftersom mina kläder var helt vätskegenomfuktiga och solarna nu var helt borta. De hade ersatts av en superklar och mycket skarp månhimmel 12. Förutom att jag verkligen ogillade att bli hunsad med eller kontrollstyrd i någon annans riktning, avskydde jag att ha långvarighetstråkigt. Men vad kan man göra i ett dike i väntan på att för första och kanske enda gången få vara med om en budbärarkonfrontation? Som man dessutom blivit hyperdirekt förbjuden att vara med på eller ens se? Jag mindes att jag hade min scharlekin i fickan och att jag ibland brukade gömma små tunna spillbamburör innanför brättet på den. Spillbambun kan vara bra att ha om man vill göra mikroflöjter om man får någon ledig stund någon gång. Inte för att det händer särskilt ofta, men om jag har några avbrott tycker jag om att lyssna på melodier jag kommit på själv.

Det fanns mycket riktigt ett spillbamburör i mitt scharlekin och jag hade redan börjat göra ett hål för den första oktaven i det. Med nageln på mitt lillfinger pillade jag vant upp de två återstående hål som behövdes. Jag satte sedan flöjten till munnen och skulle just blåsa i den när dörren till Harqalds igloo flög upp. Ut klev Harqald själv, rasande och ofattbart skräckinjagande i sin fulla längd, med bar överkropp och klädd endast i hängselbyxor och grova majskängor 6.

wp-1464039313037.jpg

VAD FÖRSÖKER NI GÖRA MED MIN ORDNING!” vrålade han. ”JAG HAR PERSONLIG OCH OKLANDERLIG KONTAKT MED INFYLLNADSGUD 16, SÅ NI BÖR VARA MYCKET ANSPRÅKSLÖSA!”

Hade jag inte vetat att de små budbärarna fått evig kontrollstatus över alla varelser hade jag förmodligen fruktat för deras liv. Harqald hade verkligen en urstark personlighet 42 och nu också en ursinnighet som nästan hade samma styrka. Han vågade dessutom höja röstspektrumet till gäll basnivå mot budbärarna, något jag aldrig hade kunnat drömma om. Överbudbäraren tog ett steg närmare Harqald utan att släppa taget det minsta om händerna på sina budbärarbröder och det fåtal budbärarsystrar som stod runt igloon.

”Harqald, det är något du behöver förstå. Ditt ordningssinne har gått över styrnivå 23 och du har i din strävan att bringa ordning runt ditt eget hus fått mycket av världsuniversumets övriga delar i oordning. Allt har hamnat i minusbalans. Inte fullständighetsmycket, det kan självklart ingen av din nivåsort göra, men fullt tillräckligt för att vi nu måste komma hit och få dig att sluta skapa överfara 2.”

Harqald dubbelblinkade samstämmigt med båda ögonen precis som om han hade sovit nattvila 51 och blivit uppväckt i förvägsgryning. Jag kramade min spillbambuflöjt hårt i handen medan jag såg hur hans bröstkorg hävdes när han blinkade en gång till. Jag fick en känsla av att han inte riktigt förstod vad som höll på att hända. Nu kommer den tänkte jag, nu kommer konfrontationsbataljen! Men Harqald vände sig bara om och gick in och stängde dörren till igloon mellanhårt bakom sig. Bara så där? Och varför gjorde inte budbärarna något?

Efter att ytterligare någon beko passerat var jag så kall att jag helt tappat känseln i benen och fötterna. Jag kände att jag var tvungen att resa mig, men hur skulle jag göra det utan att de små budbärarna fick syn på mig? När jag långsamt ändå började röra mig kände jag omedelbart ett hårt föremål mot ena knäet. Jag försiktigt drog handen längs det hårda föremålet tyckte jag att det verkade vara gjort av någon protometall, möjligen stillknoxia 101. Det fanns plats nog att få in lite av fingrarna bakom och jag förstod genast att det måste vara ett handtag. Ett handtag här i marken? Märkligt. Jag började gräva med båda händerna runt sidorna på handtaget och efter en stund kände jag att handtaget faktiskt satt fast i någon slags lucka eller dörr. Jag fortsatte att gräva en stund trots att fingrarna var stelfrusna och fick slutligen bort tillräckligt mycket jord och lera för att kunna konstatera att det faktiskt var en liten dörr där. Eftersom jag ibland kan vara väldigt lättdistraherad var snart allt mitt fokus på dörren och jag glömde bort både Harqald, budbärarna och den pågående konfrontationen. Jag drog allt vad jag orkade i handtaget med båda händerna till dörren slutligen öppnades och bakom den uppenbarades en smal gång. Trots att den var så smal var den tillräckligt bred för att någon i min storlek skulle kunna krypa in där och innan jag hunnit tänka mer på saken hade jag redan gjort det. Jag lämnade luckan bakom mig lite på glänt .

wp-1464039466395.jpg

Mina händer famlade längs väggarna i mörkret och hittade efter ett tag ett litet snöre med en tofsliknande sak fäst nedtill som hängde i taket. I ren iver och helt utan eftertanke drog jag omgående i tofsen, varpå en lång rad infraljuslampor 33 tändes. Nu såg jag att den lilla gången jag hittat fortsatte så långt bort att den verkade oändlig . Efter att ha krupit vidare ganska länge blev gångens tak högre och när jag så småningom kunde stå raklång började jag småspringa för att få upp värmen i mina stelfrusna ben.  Jag var som i feberuppskattningstrance 58 och hade helt tappat tidsupplevelsefaktorn, men jag måste nog ha joggat i över fyra bekos när jag plötsligt nästan slog ansiktet i ett  runt litet fönster. Fönstret såg precis ut som ett sådant jag sett på ett flertal grundholostatskärmar när vi studerade vattenfarkostanekdoter steg 2 under den termin vi hade några introduktionsbekos i historisk begynnelse. Det måste varit under det första årets obligatoriska lärdomsutbildning. När jag knackade försiktigt på glaset noterade jag direkt att det var minst belägringsmassivt 75 eller 76 och att det var helt grönt av urgammelmossa i kanterna. Jag satte ansiktet så nära jag kunde för att försöka se vad som fanns bakom.  Vita normalpersonliga ben, fast många gånger större låg inbäddade i proportionsmässigt lika stora muskler på andra sidan glaset. De köttiga blodröda musklerna rörde sig hela tiden precis som om de förflyttade sig runt och hela tiden var på väg någonstans. Nu började jag faktiskt bli lite rädd för första gången, men det var åtminstone betydligt varmare här än ute i det kalla diket. Och jag var helt besatt av vetgirighetintresse 1.

Jag började dra lite i kanterna på fönstret, men det satt fast som forntidsurberget, helt omöjligt att rubba. Kanske var det här en återvändsgränd? Det verkade som jag inte skulle komma längre nu när jag av en tillfällighet äntligen hamnat i en ny världstillvaroupplevelse som var raka motsatsen till den tyranniske Harqalds fyrkantiga tvångsvardag. Jag blev med ens väldigt trött och satte mig uppgivet på marken. Efter en stund tog jag fram den enda tröst jag hade, min mikroflöjt, och började långsamt spela en visa jag hade lärt mig vid förmiddagsslåttern samma år. Den var sorgsen och handlade om en barnkvinna från realtidsepoken som var olyckligt kär i flera olika ideal samtidigt. Ett klassiskt och banalt, men tidlöst mikroflöjttema. När jag spelat visan till slut kände jag en pust av luft i nacken som måste ha kommit från fönstret, och när jag vände mig stod det mycket riktigt på glänt. Jag tänkte inte på det just då, men senare slog det mig att musiken jag spelade verkade ha varit någon slags nyckel. Och det är väl så, musik är nästan alltid en nyckel till någonting, även mikroflöjtmusik. Eller kanske i synnerhet mikroflöjtmusik om man tänker lite på det. Fönstret som nu hade öppnat sig utgjorde inte bara en väg vidare, den kändes också som den enda möjliga vägen för mig att gå härifrån. Jag uppfylldes av en helt fräsrenad känsla 12 när jag förstod att jag faktiskt var en del av någonting större, ett större som talade till mig och sa. ”Du kunde lösenordet, så nu dras du in i det innersta.” Vad annat kunde jag göra än att krypa in genom fönstret?

Luften där inne var varm och lite kvalmig och påminde väldigt mycket om hur det brukade luktade borta i Josefaliums slakteri. Varmt blod och kött är väl ingens favoritdoft om man inte är en neropuma 36 eller en quadrizzlybjörn 11. Eller möjligen om man inte hade ätit på en hel skördetermin. Det var fullt av mindre gångar och jag märkte att alla verkade vara återvändsgränder när jag försökte ta mig in i dem. Till slut hittade jag ändå en väg upp i en av dem och det var inga problem att hitta avsatser att klättra på.

wp-1464039447351.jpg

Jag vet inte hur länge jag hade klättrat, men jag var varm och kladdig av att greppa tag i de enorma musklerna på min färd uppåt, då jag märkte att jag inte kunde komma längre om jag inte kröp genom en mycket smal gång. Den var delvis blockerad av en stor vägg som liknade ringmuskel 5 på Gerfarnos antitjurar borta på Lidenstraals kreaturfarm 39. Men betydligt större så klart. Jag pressade köttväggarna åt sidan med all min kraft till jag kunde klämma mig genom, varpå väggarna slöts om mig med ett så hårt tryck att jag omgående sköts iväg uppåt. Bara några milibekos senare flög jag ut på andra sidan där jag landade med en duns på golvet i en stor sal helt i tegel. Jag reste mig upp och stirrade på väggarna som var täckta av hyllplan efter hyllplan i vad som för mig var oändliga rader. Där stod alla ting man överhuvudtaget kan tänka sig uppradade i en sådan exakt ordning att man direkt skulle ha märkt om något fattades där. Det fanns bara två fönster i hela den enorma salen och de satt högst uppe strax intill varandra på den ena väggen. Det fanns en stege under och jag behövde inte längre göra några val själv eftersom min kropp drogs dit. Och jag började klättra uppför.

Ju högre upp för stegen jag kom desto starkare hördes ett surrande ljud liknande det från en lavatransformatorstation 74 på Femfaldighetsberget. Vid stegens slut var surrandet så intensivt att det kändes som om hela mitt huvud vibrerade och jag tog de sista kliven med händerna för öronen till jag var i jämnhöjd med fönsterrutan. Den var nästan helt täckt av imma så jag plockade fram mitt scharlekin igen och med hjälp av det lyckades jag gnugga rutan tillräckligt ren för att kunna se genom den. Det verkade vara skymning utanför och jag såg att det stod människor som höll varandra i händerna där. Människor som var… de små budbärarna? Och de var verkligen små, de såg mycket mindre ut nu än alldeles nyss då jag hade träffat dem. När budbärarna på ett ögonblick blixtsnabbt panorerade i sidled ett halvt varv runt såg jag förrumshallen i Harqalds igloo. En enorm hand greppade tag om ett skohorn innan budbärarna panorerade tillbaka igen och handen slungade skohornet med våldsam kraft mot klungan, upphovet till Harqalds irritation. Sedan drogs ytterdörren igen med ett brak. Hur orimligt det än verkade behövde man inte vara någon kunskapsomfångsmästare 98 för att förstå att jag nu befann mig inuti Haralds huvud.

Jag, Jeduhandafar, fyra år gammal och en helt obetydlig spateltuggare 7 i påtvingat förhandsfrivillig tjänst 6 hos den strikta och fantasilösa Harqald, hade inte bara fått kontakt med de små budbärarna, utan också på något sätt tagit mig in i Harqalds huvud. Det hela var obegripligt. Och dessutom kunde jag se ut genom hans ögon, jag kunde se allt han såg och gjorde. Men vad som oroade mig var att jag också såg att budbärarna inte gjorde någonting. När jag pratade med dem tidigare på dagen hade de ju lovat att kasta en hink vatten i ansiktet på Harqald för att få honom att besinna sig. Varför hade de då inga hinkar med sig? Varför stod de bara tysta där utanför hans dörr och utan att göra något annat än att hålla varandra i händerna? Tänk om de aldrig ens hade haft någon plan?

Jag rycktes ur mina funderingar av en hög ringsignal och såg mig förvånat omkring. Det kunde väl knappast finnas ett telefoniaggregat 19 inne i Haralds huvud? Men sedan ringde det ännu en gång och jag lät min blick snabbt svepa  över den enorma och perfekt välorganiserade salen. Där på ett mycket vackert och helt blankpolerat träbord av säsongsfrustad ek mitt i salen upptäckte jag faktiskt ett telefoniaggregat 19. En gammal originalmodell med rundrotationsskiva för siffrorna och jag hade hört sägner om att konversationsluren på den var så tung att lyfta att man behövde vara minst beredvillighetsingenjör 3 för att klara det. När ringsignalen hördes för tredje gången började jag skyndsamt ta mig nedför stegen igen för att försöka svara. Jag hade aldrig någonsin sett ett telefoniaggregat 19 i verkligheten förut och ännu mindre försökt tala i en. När den 17:e ringsignalen ljöd genom tegelsalen var jag äntligen nere på golvet och kastade mig så att jag hann lyfta på konversationsluren mitt i den 18:e ringningen. Jag harklade mig snabbt och talade sedan.

wp-1462268364727.jpg

”Upplysningshälsning 81! Detta är Jeduhandafar som för första gången premiärtalar i konversationsluren!” sa jag andfått, men också helt högtidlighetsartigt 26, precis som jag läst i Ragenheimrullen i bokstavsförkovringens cellulosabibliotek att man skulle göra.

”Väl mottagingssvarat! Detta är överbudbärare Thelander som telefoneringskontaktar med nödvändig avsikt!” hörde jag en kraftfull stämma säga genom luren.

Nu fick jag plötsligt svar på alla mina frågor. Budbärarna hade hela tiden räknat med att jag skulle vara alltför nyfiken för att inte smyga efter. De hade också räknat med att jag så småningom skulle hitta en väg in i Harqald, även om de tyckte att det tagit ett par bekos för länge. Samtalet blev inte särskilt långt, överbudbärare Thelander hade bara en enda instruktion till mig. ”Ruska om Harald riktigt ordentligt från insidan”.

Jag tog omedelbart itu med mina uppgifter. Ivrig men också med stor vördnad inför mitt uppdrags allvarliga natur började jag välta alla föremål jag kunde hitta över ända. Våghalsig som en underhållningstekniker 37 klättrade jag hela vägen till toppen av Haralds inre hyllplan för att kunna vräka ned allt som stått där i prydliga rader. När tillfälle uppstod blandade jag också om eller rent av flyttade saker till andra delar av salen. När jag till slut försäkrat mig om att ingenting var kategoriserat eller prydligt välordnat längre föll jag utmattad ihop på golvet. I samma sekund vräkte en enorm flodvåg in uppifrån Harqalds ansikte och fyllde omgående hela salen med vatten. Sedan minns jag inget mer.

Jag kan inte avgöra hur länge jag var chockerad i djupsömnsmedvetslöshet 86, men när jag öppnade ögonen var jag inte kvar inne i Harqald längre. Det var ljust ute igen och bredvid mitt huvud låg en stor hink i metall, en sådan man brukar hämta vatten ur brunnen med. Det tog mig inte lång stund att inse att jag befann mig på gräsmattan i Harqalds trädgård och nästan lika snabbt såg jag Harqald själv en bit bort. Han försökte tafatt sparka en röd underhållningskula 72 mellan två av staketstolparna, men det såg väldigt ovant ut. Som om det var första gången han försökte, vilket också var troligt. Jag reste mig sakta och började gå bort mot honom. Mina ben darrade eftersom jag inte hade en aning om hur arg han skulle vara eller vilket straff jag kunde tänkas få för det jag hade gjort. När jag var precis bakom honom stannade jag och tog ett djupt andetag innan jag försiktigt knackade honom på axeln med pekfingret. Harald ryckte till och vände sig mot mig. Han såg lika osäker och rädd ut som jag själv kände mig. Men för första gången såg jag honom faktiskt försöka forma läpparna till ett blygt leende.