Semester – grufstugan

Gruvliv del 25.

Här återges äntligen hela den ocensurerade historien om den stupfulla trädgårdsmaskinsreparatören och den missunnsamma vattensnåljåpen och Stockholmshataren på Gnestas enda bilverkstad.

Jag måste alltid göra listor för att få saker gjorda. Ibland skriver jag dem på papper, kanske baksidan av ett öppnat kuvert jag lagt i en hög i köket i stället för att slänga det direkt, men eftersom jag också vill försöka hänga med i samtiden händer det att jag också skriver i Samsung Notes, det praktiska lilla anteckningsverktyget som finns i min telefon.

Där har jag bland annat en lista över mat som skall inhandlas, en annan över odlingsrelaterade saker och ett flertal listor över viktiga saker jag verkligen måste ta tag i. Som att boka service på bilen eller ringa försäkringsbolag och banker. De listorna är mina hatlistor eftersom jag har svårt för att prata om allvarliga saker med vuxna människor på myndigheter och företag. Jag känner mig alltid bortkommen och underlägsen när andra vet mer om det vi pratar om än jag själv gör.

Vid Grufstugan finns det alltid mycket som måste eller åtminstone borde göras och en sådan lista kan ofta komponeras när man väl är på plats. Vissa dagar väljer jag bara ut de roliga sakerna, som att hugga ved, och gör dem först. På så sätt återstår endast tråkiga saker om motivationen skulle råka tryta.

Andra gånger bestämmer jag mig för att vara lite vuxen och gör de tråkiga sakerna först. Jag blir min egen förälder som säger åt mig själv att äta upp min äckliga mat om jag vill ha efterrätt så att säga.

Igår var jag ensam hela dagen vid stugan, så kvällen innan gjorde jag en ganska lång lista och lovade mig själv att följa den helt i ordning uppifrån och ner, oavsett vad jag egentligen kände inför göromålet som stod näst på tur.

Det finns en anledning till att första punkten på listan, att hämta vatten, måste göras direkt när man vaknar. Grufstugan saknar ju rinnande vatten och även om regntunnorna liksom hängrännorna ovanför dem blir fler för varje år fylls de alltför sällan på. Området kring Grufstugan som heter Mälby verkar vara någon slags nederbördsfri zon, i alla fall under sommarhalvåret. Igår när jag var inne i Gnesta och handlade började regnet till exempel vräka ner, men så fort jag lämnade rondellen utanför stan och svängde in på väg 224 mot stugan regnade det inte längre och solen sken som vanligt. Den brunn som finns på tomten innehåller vatten man inte gärna dricker av, men kan vattna med. Tyvärr sinar den fort eftersom den är grundare än vi först trodde. Alltså måste man hämta vatten till disk, matlagning och även vattning, i dunkar från någon närliggande bensinstation. Vid Circle K-macken är det ofta mycket folk så det blir jobbigt att stå vid deras kran och fylla på tolv stora dunkar om sammanlagt 270 liter samtidigt som ortsborna suckar och väntar på sin tur. Dessutom är skåpet till vattenkranen försedd med hänglås när macken är stängd, så udda tider funkar inte heller.

Förra året uppfördes dock en obemannad bensinpump med både vatten och luft tillgängliga dygnet runt alldeles intill. Där är det aldrig kö så jag började fylla mina dunkar där i stället. En förmiddag tog vattnet plötsligt slut. Jag kliade mig fundersamt i skägget men ställde sakta in de dunkar jag ännu inte fyllt på i bilen igen. Då hördes ett knäppande ljud från kranen och när jag vred på den fanns det vatten igen. Jag hämtade en dunk och fortsatte fylla den, men så sinade vattnet åter. Intill macken ligger en bilverkstad som antagligen har hand om underhållet för de obemannade pumparna och genom ett solskyddsmörkat fönster anande jag någon som tittade på mig. Någon med makt över huvudkranen som jävlades med mig? Det kan eventuellt ha varit menat som ett skämt, men eftersom det var en torr sommar i fjol och mycket prat om vattenbrist och jag alltid utgår från att människor på mindre orter är missunnsamma och trångsynta Stockholmshatare fylldes jag av olustkänslor.

Sannolikt är vattnet i kranen inte privat utan kommunalt och vi kan inte slösa vatten med vattenspridare eller pool på torpets tomt eftersom vi inte har något kommunalt vatten. Jag stöttar dessutom orten genom att betala för att lämna saker på återvinningsstationen, tankar på mackarna äter på de matställen som finns och handlar i butikerna där under uppskattningsvis 50-60 dagar varje år. Men efter den här hemska behandlingen hämtar jag bara vatten sent på kvällen, om jag råkar vara tillräckligt nykter för att köra bil, men mer vanligen under så tidig morgon att de Stockholmshatande bilmekanikerna ännu inte hunnit vakna.

Ihop med första punkten står det också ”kratta backen” vilket är ett evigt skitgöra. Den två hundra meter korta lilla skogsväg som leder in bland träden från väg 224 och fram till Grufstugan inleds med först en liten backe som knappt går att ta sig uppför om det är vinter och snö, vår och lera, eller höst och nedfallna löv. Sedan kommer en längre brantare backe som knappt går att ta sig uppför alls, oavsett årstid. I alla fall inte med en framhjulsdriven Volvo V70 lastad med 270 kilo vatten, säckar med planteringsjord, eller bara en liten familj med matvaror och två katter i bur. Gruset i backen sprätter runt när jag gasar på för fullt och efter två eller tre gånger måste man jämna till backen med kratta för att bilen ska kunna ta sig över krönet nästa gång. Andra som besöker oss glider långsamt upp i sina bakhjulsdrivna eller fyrhjulsdrivna bilar och flinar lite elakt. Det får helt enkelt bli en mer lantligt anpassad bil nästa gång, någon jeepaktig variant som våra Gnestagrannar Per Morberg och Leif GW Pehrsson eller bonden vi arrenderar torpet av har.

Väl framme vid stugan var det dags att tömma över de dunkar jag i skydd av den tidiga morgontimmen hämtat i tomma regntunnor. Det är inget dåligt substitut för gymmet att bära runt på tjugo och tjugofemlitersdunkar på en kuperad skogstomt.

Sedan favoritsysslan, tömning av utedassets uppsamlingskärl, eller bajstunnan som vi brukar säga. Enligt moderna paragrafer hos länsstyrelsen och liknande institutioner får man säkert inte göra som man gjorde förr och bara gräva ner sina restprodukter i en grop hursomhelst, men så har man gjort de första 13940 åren av de 14000 människor befolkat Sverige. I det avseendet är vi kriminella rebeller. Jag väljer bara ut ett ställe i skogen där jag tror att jag inte grävt nyligen och gräver. Det är inte helt lätt eftersom den närliggande skogen var åkermark fram till för ungefär sjuttio år sedan och därför består av hård och tung blålera som fastnar på spaden redan efter några grävtag. Det här är som sagt ingen syssla jag utför visslande med ett leende på läpparna, det är bara vad det är. Men även om det troligtvis är en illegal handling är det i grund och botten en del av ett naturligt kretslopp. Tunnans innehåll blir mat för insekter som sedan antingen äter upp mina plantor eller blir mat åt större djur som äter upp mina plantor så att jag ilsket måste skynda iväg och sätta mig på dasset för att i lugn och ro komma på ett bra sätt att ta kål på djuren jag fött upp.

Nästa projekt, att bära tunga stubbar är inte heller någon favoritsyssla, men det beror enbart på att det är så fysiskt ansträngande. Kvällen innan hade jag i alla fall roligt när jag kapade upp en fullstor gran som blåst omkull under våren i lagom bitar.

I arrendekontraktet står det att vi har rätt att ta vara på nedblåsta träd, men tyvärr har motorsågen varit obrukbar sedan förra sommaren eftersom det problemet stod på den besvärliga listan av saker som innebär kontakt med okända människor. För någon månad sedan när även gräsklipparen gav upp efter att jag hunnit klippa hälften av tomtens halvmeterlånga gräs fanns det ingen återvändo längre. Jag letade intensivt på internet efter reparatörer av trädgårdsredskap som inte hade kötid på två månader eller mer. Till slut hittade jag ett ställe i en av Stockholms förorter som kunde göra jobbet på en vecka. Det hann gå några dagar då jag frustande av ångest hela tiden hittade på nya anledningar till att det inte kunde bli av just den dagen heller, men lyckades till slut finna mod och en hyfsat vuxen dagsform.

När jag klev in med mina maskiner i företagets verkstadsdel en fredag förmiddag möttes jag av en ung kille som såg lite sliten ut. Han pratade med en sorts söderdialekt jag nästan bara hört hos den gamla stammens haschrökande Hammarbysuportrar av Kenta och Stoffe-typ, de som brukade hålla till längst upp i ena hörnet på gamla Söderstadions norra ståplats. När vi diskuterat mina önskemål en stund noterade jag en skarp, nästan industriell doft. Möjligen kanske något lösningsmedel, eller olja tänkte jag? Sen insåg jag att lukten i själva verket kom från verkstadsarbetaren och med stor säkerhet var gårdagens fylla som trängde ut genom porerna på en oduschad kropp. Nu även lite uppblandad med några nyligen intagna återställare. Han var rejält dragen, så tydligen får man fortfarande vara full på jobbet inom vissa yrkesgrupper, men han var också utomordentligt trevlig även om han fick anstränga sig lite när han siktade med fingret mot tangentbordet för skriva in arbetsordern. En vecka senare var jobbet gjort och glädjande nog lite billigare än förväntat. Med hjälp av hans flinka och yrkesskickliga fingrar och att han dessutom tagit sig tid att leta upp en begagnad men nyslipad och välfungerande sågkedja.

Granens nu yxvänliga bitar lastade jag i stora bärkassar från Biltema och bar under flämtande och stönande genom skogens torra och knöliga myrmark upp till huggkubben vid uthuset. Eftersom jag tycker om ved som är snygg och estetisk, men kanske framför allt för att jag behövde vila ofta satte jag mig ner och borstade bort den skäggiga laven på stubbarna med en stålborste mellan vändorna. När jag var klar svajade mitt fokus och min disciplinerade lista höll på att spricka. Klockan var bara 08:35 och jag hade redan fått en del gjort, så nu blev jag intresserad av högen med rötter från körsbärsträd min fru grävt upp ur gräsmattan några dagar tidigare. Rötterna var stora som grenar och träet var vackert snirkligt och alldeles gyllene i färgen. Kunde jag möjligen bli en man som snidade vackra saker av rötter också? För några år sedan gjorde jag några försök med att skulptera morötter, gurkor och mandariner?

Jag lyckades besinna mig och tvingade mig själv att minnas hur viktigt det är för sådana som mig att hålla sig hårt till listor.

Uppgiften med eldplatsen var enkel. I utkanten av tomten finns en förskräckligt ful pergola av pallock som jag och kompisen Dennis spikade ihop under det första året vi hade stugan. Den leder ner till en avskild plats med en enkel eldstad och några rostiga trädgårdsmöbler. Det har hänt att vi suttit där och eldat några sommarkvällar, men man får alltid mycket rök i ögonen och det känns lite nervöst att ha en öppen eld så nära gamla byggnader av trä. Särskilt som vi inte har någon vidare tillgång till vatten att släcka bränder med. Nu hade i alla fall min fru kört ett varv med gräsklipparen där och samtidigt råkat göra konfetti av en gammal dagstidning väl gömd under det högväxta gräset. Jobbet bestod bara av att räfsa bort så mycket papper som möjligt och sedan klippa till kanterna runt eldplatsen där gräsklipparen inte kommit åt. Men en avprickad punkt på listan är en avprickad punkt på listan.

Dags för projektet med husets oexploaterade gavel, den som bara har några timmars morgonsol. Tidigare år har jag haft någon enstaka tomatplanta i hörnet närmast framsidan, resten har tagits över av ogräs, stora stenar, kvickrot och en meningslös buske av okänd art som bara ger skydd åt vinbärssnäckor, spindlar och tvestjärtar. Nu skulle hela sidan bli plats för svartvinbärsbuskar. Det blev väldigt mycket klippande, sågande, slitande och ryckande för att bli av med buskar och rötter. Dessutom låg enorma stenbumlingar gömda under den torra näringsfattiga lerjorden och dem fick jag bryta och baxa upp med mitt fina järnspett. Har man inte haft ett spett förut förstår man nog inte att man alltid har saknat ett sådant. Jag fick mitt första spett i födelsedagspresent av min förstående fru förra året och kan uppriktigt säga att det är den bästa present jag fått. Jag vill inte ens minnas mina år utan spett längre och om jag gör det är det med en rysning.

Klockan var väl runt 11.00 vid det här laget och jag försökte komma på någon bra ursäkt för att åka in till Gnesta. Kunde jag bara komma på något jag verkligen behövde skulle mina trötta armar och min genomsvettiga rygg samtidigt få lite vila. Jag tänkte att mer plantjord till svartvinbärsbuskarna och ett riktigt bra snöre att hänga upp tobak på vore bra, även om jag hade lite jord och tobaken nog inte skulle kunna skördas förrän framåt Augusti. Om jag händelsevis råkade passera Systembolaget på vägen kunde jag ju passa på att handla några öl också eftersom det var helt slut på dylika i stugans skafferi.

Jag hade jobbat hårt halva dagen enbart på kolsyrat vatten och viljestyrka, så när jag kom hem igen kände jag hur kroppen värkte av kroppsarbete. Eftersom jag var så utmattad att jag inte ens orkade gå till medicinskåpet för att se om det fanns några Alvedon kvar i burken där, nödgades jag genast dricka några öl och till dem ett par kokta wienerkorvar med bröd. Med nyvunna krafter kom sedan svartvinbärsbuskarna enkelt på plats.

FÖRE

EFTER

Nu var tiden inne för att ge sig på Sisyfosprojektet med att rensa upp bland bråten på uteloftet så att årets tobaksskörd kunde hänga någonstans där den inte ockuperade en hel övervåning i själva boningsstugan.

Brädor hivades ner för att kasseras eller sparas och sorteras för framtida bruk och damm från gammalt hö, årtionden av getingbon och tidigare generationers samlade och lätt förmultnade bohag yrde genom luften. Det blev enorma högar och jag kunde inte komma på något bra sätt att få ner det från loftet utan att täcka hela tomten och alla mina nysågade vedstubbar med skräpet.

Det slog mig att jag kanske kunde borsta ner allt i det lilla hörn av loftet som har en liten nedsänkning mellan två balkar och sedan täcka över det med gamla flyttkartonger och några glanslackerade hyllplan från ett skåp jag nyligen haft sönder när jag försökte flytta det?

Det gamla knepet med att sopa saker under mattan visade sig fortfarande fungera utmärkt och när nästa hyresgäst en dag tar över Grufstugan kommer denne kanske att finna en riklig kulturhistorisk skatt av torkade växter och damm från 1950-talet och framåt i en tidskapsel av wellpapp och lackerade delar till ett omodernt Ikeaskåp.

Det som är kvar att göra för att man enkelt skall kunna torka tobak på loftet är att bygga ett litet nät av hållfasta språngbrädor mellan balkarna över den öppna delen, men till det behöver jag hjälp av någon smartare än mig själv. Alltså väntar jag till min vän Peter kommer på besök i helgen. Han har över hundra universitetspoäng i filosofi och idéhistoria, så tillsammans borde vi nog kunna hitta den ingenjörsmässigt bästa lösningen.

Uppröjningen av loftet drog ut en del på tiden trots att jag fuskade. Antagligen till viss del beroende på att jag blev så törstig av dammet att jag tvingades öka takten på öldrickandet, och när jag också hämtat 200 liter vatten ur brunnen med tunga, skvalpande hinkar och sedan vattnat all växtlighet sinade krafterna helt.

Men det är inte alltid så många punkter på en ansträngande arbetslista blir gjorda på en och samma dag, så att punkten med vedhuggning fick skjutas upp är inte hela världen. Nu har jag faktiskt något att se fram mot, en lista som börjar med det roligaste.

Gruvliv del 16.

Det är påsk, och på något märkligt sätt blir det alltid det igen om man bara låter ett helt år passera. När jag var barn målade man ägg och åt sill och sedan sa farmor att hon hört tuppen värpa i vardagsrummet. Hur nu det gick till. Man letade fågel, fisk och mittemellan. Är det varmt eller kallt här borta? Bränns det om jag tittar under kudden i den obekvämt hårda och grå funkissoffan med sågspånstoppning?

Numera är både jag och min lilla familj rätt dåliga på att hålla traditioner vid liv, ingen är intresserad nog. Vi köper godis så klart, men behöver bara leta efter det om den som packade upp matkassarna glömt var man ställde det. Vi har ätit pasta och köttfärssås, men fick i alla fall i oss lite ägg. Visserligen stekta till bacon och vita bönor när vi åt lunch, men ändå. Nästa år kanske jag målar mitt stekta ägg också, vi får se.

Med hela sex lediga dagar på raken var det på förhand upplagt för trädgårdsliv vid gruvstugan, men vinterns återkomst satte käppar i de planernas hjul. Bitande minusgrader och snö inspirerade inte till att hämta säckar med koskit hos bonden att strössla jorden med. Min fru gjorde dock en gedigen insats och grävde upp en stor del av det landet vi struntade i förra året. Det finns massa fina lupiner där som ska sparas, men hallonbuskarna gav inte ett enda bär förra sommaren och kanske har gjort sitt? Kan man få liv i gamla fruktbuskar igen, eller har dom möjligen ett bäst före datum? Det tål att forskas i. Krusbärsbusken knoppar i alla fall som aldrig förr efter fjolårets aggressiva nedklippning, det återstår att se om det hjälper.

Nä, det blev mest tid inomhus den här gången, långa partier brädspel och då mestadels klassikern Finans. Jag var inte ens nära att vinna någon av gångerna. När Leia och Simon slår för gratifikation och får femmor och sexor, slår jag dubbelettor och ibland någon tvåa. Då har man faktiskt inte råd att hamna på Sågverket varenda j*vla varv.

Det verkar som vi har en återkommande rödhake vid Gruvstugan. Han har av någon outgrundlig anledning fått namnet Mattias och satt utanför stugan nästan varje dag redan förra året. Jag tog tyvärr inget fotografi på honom, men har återskapat en ganska autentisk bild ur minnet med hjälp av det enda ritprogram jag behärskar till fullo – Paint. Han är väldigt fin, men vi vågar inte börja mata honom med tanke på att vår ena katt Jax är en sådan mördarmaskin. Han har redan så gott som utrotat hela beståndet av ödlor här och förra helgen åt han upp en annan fågel. En grå…mes? Eller något sånt. I fredags satt han och smaskade i sig huvudet på en fet sork. Den andra katten Opie har fortfarande störst jaktlycka vid sin skål med torrfoder.

Nu är vi tillbaka i Orminge igen. I den förra bloggen lovade jag en liten genomgång av det som förodlas inför sommaren, bland annat chili och tomat. Jag får återkomma till det makalöst spännande avsnittet lite senare, och avslutar i stället med en riktig cliffhanger i form av den här symbolikmättade bilden. En Brazilian Red Pumpkin som kämpar sig upp ur sin kruka med ett vintergrått Betsövägen i bakgrunden. Och vi kan gärna utgå från att fläckarna på fönstret faktiskt är snö och inte resultatet av någon lättja vad gäller fönsterputs.

Vinterkrönika 2017.

”Well he never ever smiled
But he always seemed pleased
Said I’ll never live down upon my bended knees
I see the game and the game it sees me
We will dance until they bury me.”

”The Bullet” – The Devil Makes Three

31/12-1/1.

År 2016 avslutades traditionsenligt med nationstemakalas hos Maulin och Kenta på Tallåsen utanför Gnesta. Varför det har blivit så här är det nog ingen av oss som riktigt minns, men 2013 var det plötsligt mexikanskt tema på mat, dryck och klädsel till nyårsfirandet. Det följdes av ett tyskt och ett finskt dito och denna fjärde gång valdes passande nog landet på allas läppar, U.s and A ut.

Jag har ju alltid känt mig lite som en potentiell landsfader innerst inne och kunde inte motstå frestelsen att ikläda mig rollen som emancipationsproklamationens fanbärare Abraham Lincoln. Frigivandet av slavar har alltid varit en hjärtefråga även för mig. Här flankeras jag av Jake Twist från Brokeback mountain och Laura Ingalls från ett väldigt litet hus på prärien.

Ibland säger man ju om en tillställning att ”alla var där” och sällan har det stämt så bra som på denna nyårsfest. Här har vi Donald Trump i egen hög person, samt legendaren Fred ”Curly” Neil från Harlem Globetrotters.

Pimps, cheer leaders, wookies och indianer rådde det heller ingen brist på.

Kulinariskt var året ett fall framåt, åtminstone för barnen. Coca Cola, corndogs och hamburgare sparkade tydligen fjolårets finska morotslåda och korvsoppas arsle. För oss vuxna var det hugget som stucket eftersom man lika gärna kan dricka Koskenkorva och Karhu som Miller, Budweiser och Jack Daniels.

Det blev som alltid ett fruktansvärt bra nyårsfirande med musik, dans, skratt och långa osammanhängande samtal framåt småtimmarna. Trots att barnen numera är ganska stora bränner vi fortfarande av fyrverkerierna på det legendariska 21-slaget så att alla får vara med. Det är förmodligen bra även ur en rent säkerhetsmässig aspekt då pyroteknikerna Dennis och Björn inte hunnit bli för fulla så tidigt och fortfarande efter fyra år har samtliga fingrar kvar.

Till femårsjubileet nästa år vänder vi oss mot den afrikanska kontinenten i allmänhet och Etiopien i synnerhet. Schyssta pannkakor, kryddiga grytor och äta maten med händerna lär inte vålla några större problem, men att hitta den etiopiska avdelningen på Systembolaget kan bli värre.

4/1-7/1.

De inledande två veckorna av 2017 hade jag mirakulöst nog lyckats utverka kompledighet, så trots temperaturer nedåt 16 minusgrader klämde familjen ihop sig i gruvstugan och satte igång att elda. Då den stora järnspisen i köket fortfarande ryker in trots besök av sotaren blev vi tvungna att förlita oss enbart på den lilla kaminen i sovrummet. Det blev ändå väldigt mysiga dagar trots att jag och Leia fick ställa larm en gång i timmen under natten och turas om att gå upp och lägga in mer ved för att inte frysa ihjäl. Att mänskligheten på våra breddgrader inte utplånades helt innan elektricitetens intåg är en gåta i sig, men jag antar att folk var utrustade med mycket självbevarelsedrift och en hel del jävlar anamma.

Vi grillade bland annat lax ute i beckmörkret som vi sedan åt med hollandaisesås och kokt potatis och vi kurade så fort tillfälle gavs ihop oss i sängen alla tre och tittade på film. En av oss backade även ner bilen i ett dike intill uppfarten mot torpet och fick ringa bärgare. De ganska oansenliga bucklorna på Volvons båda sidodörrar gör att de tydligen måste bytas ut och det till en kostnad av fyrtio lakan enligt skaderegleraren. Jag ser med spänning fram emot den nya årspremien på bilförsäkringen nästa år.

8/1-12/1.

Allt har sin tid och när familjen fått sin beskärda del av mig drog jag iväg på ego-safari till min morbrors stuga utanför Torshälla i närheten av Eskilstuna. Tanken var att jag skulle jobba med mina två evighetsprojekt, romanen och diktsamlingen.

Det är inte lätt att orka skriva i vardagen när man jobbar 50 timmar i veckan eftersom ens arbetsgivare byggt in två timmar av ofrivillig övertid i den genomruttna organisationen. Men nu, plötsligt helt själv i ett par dagar på annan ort och utan telefon och internet för att undvika distraktioner! Det blev jäkligt mycket skrivet den här gången, jag jobbade som besatt mellan tio och tolv timmar om dagen och fick uppleva hur skrivandet äntligen lossnade igen. Jag skulle behöva lite fler sådana här perioder.

När jag inte orkade skriva längre om dagarna såg jag på dvd-filmer. Bara gamla klassiker som Lars Molins ”Badjävlar” (1971) och ”Midvinterduell” (1983), ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon och Jaques Tatis”Fest i byn” (1949). Det är inte ofta det blir tid över att se filmer man länge velat se heller, så mitt inre liv fick en rejäl kick.

Återförenad med familjen blev det en vända till stugan igen. De kraftiga stormvindarna hade blåst ned två rejäla tallar framför huset så det var helt klart motorsågsdags. Som deltidsboende i ett kaminuppvärmt universum måste man skynda att ta tillvara på veden när den faller som manna från skyn. Det var ingen uppgift för veklingar (som mig själv) egentligen och efter att ha sågat till mig både kramp och träningsvärk återstod att konka bort stubbarna till vedboden med handkraft för att ytterligare spä på värken i kroppen. Jag överväger nu att köpa en arbetshäst, vad nu en sådan kan tänkas kosta.

Trots att det kan innebära lite slit att bo enkelt är det helt klart värt det. Vackrare miljö finns faktiskt inte att skotta sig fram genom.

16/1-27/1.

Tillbaka i verkligheten. 10 timmars arbetsdagar och några dagar vård av febrigt barn. Monumental trötthet av mörker och kyla, men redan mängder av böcker lästa knappt en månad in på det nya året.

Januari och Februari brukar innebära en intensiv läsperiod för mig, men det här blev nästan ett rekordår sett till antalet sidor. Det är visserligen mer lättsmälta böcker som avverkats den senaste tiden, uteslutande science fiction, men ändå. Jag älskar att bli så uppslukad av orden att jag går omkring med boken när jag förflyttar mig i lägenheten och sen går och lägger mig innan 21.00 för att jag ändå bara vill fortsätta läsa.

28/1-29/1.

Min son har två intressen. Att spela FIFA17 på sin Xbox One och att titta på olika så kallade youtubers. De här unga youtube-människorna är hans idoler på samma sätt som Dave Wyndorf, Ola Magnell, Henrik Järell och Bob Dylan är mina.

Han berättade aningen modfällt strax innan jul att ett nordiskt mästerskap i Fifa17 skulle gå av stapeln i Partille Arena, men att det låg utanför Göteborg och således förmodligen var utom räckhåll för oss. Efter ett rådslag med den kärleksfulla och förstående modern en kväll bestämde vi att jag och han skulle åka dit i alla fall.

Vi klev upp i ottan lördag morgon och bilade ner på exakt fem timmar och var i tid precis till insläppet.

Två dagar av total succé med spännande fotbollsmatcher och grabben min fick även spela en match mot en av sina favorit youtubers. Den lyckan!

Det är lätt att känna sig gammal på ett sånt här event där en massa ungdomar tittar på när andra spelar tv-spel. Jag pratade en del med några föräldrar från Borås om saken och som de moderna föräldrar vi är kom vi fram till att det är nya tider och att man inte kan göra annat än att försöka hänga med.

12/2.

Nu är det slut på äventyr för ett tag, men eftersom det är söndag och halva februari nästan passerat är det hög tid för lägenhetsmys på Edövägen. Dagen är vigd åt att skriva klart den här bloggen och sedan för-så lite chilifrön innan jag ställer mig i köket och lagar en lasagne till morgondagens middag. Ute skiner solen och på det hela taget är livet inte så jäkla dumt just nu.

Gruvuven, gruvuret, gruvundret, gruvhåret och gruvåret osv…

Ett år tar ungefär ett år att på sig att bli genomfört, vilket känns alldeles för fort varje gång det händer. Åtminstone när man börjar komma upp i min ålder, då går det mesta för fort. Om jag försöker tänka tillbaka på 2016 känns det instinktivt som ett lite bortkastat mellanår, varken bu eller bä som man säger. Instinkten är dock sällan någon bra måttstock över längre tid och då jag går igenom mitt 44:e levnadsår aningen mer på djupet förstår jag att det faktiskt varit ett av de bättre jag haft turen att få genomnjuta. Då det inte är helt enkelt och förmodligen inte heller särskilt intressant att berätta om precis allt som här hänt, tänkte jag göra en sån där klassisk årsbästalista som brukligt är strax innan nyårsafton. Här är den.

Topp tre odling:

1. Hot Lemon.

Visst, den här chilisorten är känd för att ge stora skördar och vara så lättodlad att även en blind demenssjuk chimpans utan armar och ben kan göra det i sömnen, men det förtar ändå inte glädjen när ens egen plantas grenar framåt augusti dignar av de gyllengula, välsmakande och lagom heta frukterna. Sann glädje!

2. Hårdrockstomat.

Namnet på tomaten är bara ett alias i brist på bättre då jag inte vet vad sorten egentligen heter. I våras fick jag en tanig liten tomatplanta i en kruka av hårdrocks-Peter. Den såg så skraltig ut att jag inte hyste något större hopp om att den varken skulle ta sig eller ens överleva, men ack vad jag blev bedragen. Plantan fullkomligt exploderade i torpets rabatt längs husväggens framsida och blev så småningom över två meter hög och gav massor av små röda tomater. Inte nog med det, det var också de godaste och sötaste tomater jag någonsin ätit. Tomatevolutionens examensarbete skulle man kunna säga. Jag har sparat fröer och tänkte driva upp massor av plantor till våren som jag sedan ska sälja här på grufstugan.com för en krona styck.

3. Amatörpotatis.

Mitt första år som torpare innebar inte att jag satte min sista potatis, men väl min första. Grunden till, eller lämningarna av vad som kan ha varit ett potatisland, eller för all del lika gärna en kompost fanns i ett hörn av torpets trädgård när vi flyttade in. Aningen sent på säsongen beslöt vi oss för att stoppa ned några potatisar vi hittade bortglömda längst in i skafferiet och som utvecklat groddar i jorden. Den blygsamma skörden på 6-7 kilo var för all del välsmakande, men knappast värda allt slit med de 100-tals liter vatten jag släpade i tjugolitersdunkar från Statoil-macken under den torra sommaren. Nästa år ska landet fyllas på med mer jord och göras djupare för att ge mer svängrum för potatisavkommorna.

Bubblare inför 2017.

För-sådd av kastanj har redan inletts, men jag misstänker att det kan ta en 30-40 år innan jag får njuta av skuggan från mina alldeles egna kastanjeträd. Bulbiller från torpets praktfulla brandlilja är redan planterade i krukor hemma och det blir spännande att se om det dyker upp några små plantor till våren. Jag har fått frön till något som ska kunna bli ett baobab-träd, eller apfruktsträd av en arbetskamrat. Enligt honom ska frukterna stinka något fruktansvärt, vilket jag naturligtvis ser fram mot. Förmodligen tar det tyvärr mer än ett år även för den här plantan att utvecklas till ett stinkande och fruktgivande träd.

Topp tre arbetsredskap.

1. Motorsåg, Husqvarna.

Min första motorsåg är naturligtvis ohotad etta på listan. Det dröjde flera månader från inköp till att jag ens vågade starta den, men nu kapar jag ivrigt allt jag hittar till lagom stora vedklabbar i rasande fart.

2. Klyvyxa, Gränsfors Bruk.

Vedklyvningens svar på Paris Hilton och Clabbe af Geijerstam var ju förra årets listetta, och inte enbart beroende på att det var det enda verktyg värt namnet jag ägde. Den här handsmidda skönheten med tjugo års garanti jobbar sig lika enkelt genom de vresigaste stubbar som Kylo Rens lasersvärd går genom Han Solo. Den ger också trygghet och lugn genom sin blotta existens intill sängbordet när man övernattar själv i torpet.

3. Handslägga, Biltema.

Den lilla förvuxna hammaren är tung som ett normalstort traktordäck och ger handhavaren bra tryck i varje dask. Det kan verkligen komma in handy när man ska slå loss brädor som sitter ihop med varandra via spik. Eftersom jag har mängder av trälock jag tagit från jobbet och som går utmärkt att elda med när de sågats i lagom stora bitar har den lilla handsläggan blivit en nära vän under sommaren.

Bubblare inför 2017.

Ett av få verktyg jag verkligen upplever att jag saknar är ett hederligt järnspett. Att bända upp stora stenar ur trädgårdsland och gräsmatta enbart med hjälp av händerna är ett övermäktigt jobb även för en kraftkarl som mig. Ett järnspett var också det enda jag önskade mig i julklapp, men trots det fick jag inte något. Möjligen beroende på att ett sådant väger ganska mycket och att min fru inte har körkort, men jag kan ändå tycka att hon kunde ha baxat hem ett sådant genom den dagliga turen på bussar och tunnelbana. I varje fall om hon verkligen älskar mig som hon säger att hon gör.

Topp tre djurskådning.

1. Fladdermöss.

Under en av sommarkvällarna på torpet upptäckte vi två snabba fåglar som cirkulerade ovanför huset med ryckiga rörelser. Efter en stund förstod vi att det faktiskt var fladdermöss och sådana har jag inte sett förut i det vilda vad jag kan minnas. Det närmaste jag varit fladdermöss förutom pojkårens serietidningar med Läderlappen (nu mer känd som Batman) eller den uppstoppade fladdermus som min farfar hade och som gått i arv till min far. Med lite tur går den så småningom i arv till mig och därefter till min son. Fladdermuskvällarna känns hur som helst lite extra minnesvärda så här i backspegeln.

2. Rovfåglar.

Livet på landet för med sig dagligt skådande av allehanda rovfåglar. Min ornitologiska nivå är tyvärr ganska låg, men jag gissar att det oftast är sparvhök och ormvråk jag ser. Det säger jag dock bara eftersom det nästan är de enda rovfåglar jag kan namnet på. Men det allra mäktigaste är att jag vid minst två tillfällen även fått se havsörn. Även långt nedifrån ser de så enorma ut att man nästan blir ödmjuk.

3. Rödhake.

Vad är det för spännande med pippin Erithacus rubecula ur släktet flugsnappare (nej, den klassas inte längre som en trast) undrar ni kanske nu? Det är ju en art som uppskattas finnas i ett antal av mellan 129 och 249 miljoner i Europa? Naturligtvis är det min familjs personliga band till vår alldeles egen återkommande rödhake Mattias som ger en plast på listan. Nästan varje dag under sommaren har han dykt upp och satt sig på den rostiga mjölkkannan i trädgårdlandet framför torpet och hälsat på oss med sitt kvittrande. Ganska orädd och uppenbarligen mycket social. Den stora skräcken är att någon av katterna, främst storjägaren Jax, ska ta honom av daga någon olycklig dag. Tack och lov har Jax hittills haft fullt upp med att slakta sorkar, möss, snokar, kopparormar och ödlor.

Bubblare inför 2017.

Varg har setts till vid närbelägna Järna ett flertal gånger. Vem vet, kanske träffar man på en stor och stygg sådan när man kliver ut för att slå en tidig morgonbåge bakom husknuten nästa år? Till dess måste jag definitivt ha sytt klart mitt dubbelhölster för klyvyxa och handslägga.

Topp tre besvärliga göromål.

1. Hämta vatten.

Det jobbigaste med att bo i ett charmigt torp utan rinnande vatten och el har definitivt varit att se till att all växtlighet fått vatten en sommar där regnskurar varit lika sällsynt som ömsesidig respekt och värdighet i ett amerikanskt presidentval. Ett flertal regnvattentunnor, varav två på hela 200 liter stod mestadels förgäves och törstade efter vatten. Året inleddes med två tjugolitersdunkar som åkte i skytteltrafik till Statoil för påfyllnad och avslutades med inte mindre än tio dunkar, varav två på tjugofem liter. Med halva trädgården full av nyanlagda rabatter och utplanterade plantor blev vattningen nästan en heltidssysselsättning.

2. Kratta grus.

Vägen fram genom skogen till stugan inleds med en rejält brant uppförsbacke. För att en fullastad kombi skall ta sig upp måste man ha lite fart vilket får gruset att spruta runt och därmed skapa stora gropar. Till slut går det inte att ta sig uppför backen utan att slå sönder bilens underrede eller ådra sig själv omfattande skelettskador. I omgångar har jag varit hos arrendatorn och hämtad grus, singel och lite finare sand som jag fyllt på med, men efter två vändor upp med bilen får man försöka fördela om allt igen medelst en kratta. Krattan har använts så flitigt att skaftet till och med gick av häromsistens, trots att den är mindre än ett år gammal. Till nästa år funderar jag på att anlita några irländska asfaltsläggare för att råda bukt på problemet, men det blir knappast samma idyll om skogsstigen genom ormbunkar och surrande humlor går fram till det månghundraåriga trätorpet i falurött på en mindre Europaväg.

3. Gräva ned bajstunnor.

Kretsloppshanteringen av vårt avskräde är egentligen bara riktigt oangenämt när sommaren är som varmast och tunnan vibrerar av dyngbaggar. Själva hantverket att gräva ett hål i den porösa skogsmarken är ganska snabbt avklarat och det sker inte särskilt ofta, men det finns faktiskt några andra saker jag mycket hellre gör.

Bubblare inför 2017.

Att lyckas övertala arrendatorn att göra verklighet av det halva löftet att låta pumpa ur den igenslaggade brunnen så att vi får användbart vatten på tomten. Det känns besvärligt nästintill det omöjliga på en valfri skala.

Topp tre bra sysselsättningar.

1. Arkeologi.

Stugan heter ju Gruvstugan av en anledning. I princip på tomten ligger en gammal nickelgruva öppen för allmänheten att uppleva och beskåda. Det sätter om inte annat fart på fantasin och titt som tätt gräver man fram något rostigt metallföremål i trädgården som genast klassificeras som ett viktigt bevis för till exempel den turkiske krigsherren Osman Pashas tidigare besök på ägorna.

2. Vedhuggning.

Aldrig hade jag trott att jag en dag skulle bli vedhuggare. Då ved är helt avgörande för värme och matlagning i torpet är tillgången på densamma konstant. Att det kunde vara så totalt befriande och meditativt att hugga ved så att svetten rinner anande jag inte innan, men nu längtar jag oftast till min klyvyxa och huggkubben när jag är mentalt slutkörd av arbete och vardagsbekymmer.

3. Brädspel.

Den analoga klassikern brädspel har gjort comeback i elektricitetens frånvaro. Otaliga är de kvällar då familjen roat sig i timmar med Monopol, Finans eller Bondespelet. Det har till och med gått så långt att vi tvingats tidigarelägga kvällsmaten för att vara säkra på att hinna spela klart någon av ovannämnda långkörare. Förutom att det är ett roligt tidsfördriv har det fört familjen närmare då vi plötsligt pratar och skrattar tillsammans i stället för en och en med respektive telefon eller surfplatta. Allt var inte bättre förr, men man kom nog varandra närmare, på gott och ont.

Bubblare inför 2017.

Här är det svårt att bara utse något av alla oändliga alternativ. Att få igång driften av gruvan och börja producera högklassig nickelmalm ligger nog ändå bra till vid sidan om invigningen av ett museum där de olika fynden från trädgårdslanden visas upp i respektingivande och egentillverkade montrar.

Gruvliv del 12

Först blir det vår. Snön smälter, tjälen går sakta ur jorden och plötsligt en dag går det att sätta sin nyinköpta spade från Clas Ohlsson eller Biltema i jorden. Alla de möjligheter som är en sedan länge obrukad torparträdgårds inneboende själ och löften flimrar förbi amatörlantbrukarens inre öga. Några av dem fastnar där, likt genetiskt alkoholiserade mördarsniglar blir kvar i en oemotståndlig ölfälla. Dessa små embryon utgör sedan både grunden till och inledningen av en nybörjares odlarliv.

Sommaren som följer är kanske varm och solig med inslag av lata semesterdagar som spenderas i ett behagligt töcken av lådvin och karrébitar med svärtade kanter. Utöver detta består sommaren nästan bara av omsorg. Den osjälviskt kärleksfulla sorts omsorg som normalt är förbehållen nyfödda barn, skadade och lågintelligenta bofinkar som krockat med en altandörr, en dödligt sjuk familjemedlem eller kanske en hembränningsapparat som gått i arv i generationer. Jag pratar om den kärleksfulla vattningen och tillförseln av näring till de växter som trängt sig upp ur jorden, den som tar sig uttryck i impulsiva och tålamodsprövande dagsturer genom den vedervärdiga eftermiddagstrafiken på Stockholms ringleder. Turer som alltid är mödan värd då målet är ett litet sörmländskt paradis gömt inne i den täta granskogen och bortom en kraftig grönmålad järnbom någon kilometer utanför Gnesta. Sommaren är också mor till en otålig kärlek som heter väntan och som är allra starkast i det vuxna odlarbarnets längtan.

Sedan har vi den underbara hösten. Hösten bjuder oss, trots sitt strama och karga yttre, mycket frikostigt ur en ask av kulörta praliner. Delikatesser som är djupröda och brandgula, oändligt vackra och med en kraftig smak av final och målgång. En smak som de allra sista inringda telefonrösterna i ett tävlingsprogram på tv, en smak av planteringsjord, nu på väg att åter förmultna i det kretslopp den en gång är sprungen ur. En smak som när den långsamt tuggats färdigt gör att man vill se, känna, lukta och ha allt det som vuxit omedelbart, samtidigt!

Ja ni börjar förstå. Jag ska alltså redogöra lite för mitt första odlingsår vid Grufstugan.

Brandliljan. Den här magnifika blomman som jag pratat mycket om tidigare är ju inte på något sätt frukten av mitt eget hårda arbete. Den är inte heller särskilt ovanlig, även om jag förstått att Tigerlijan är populärare nuförtiden. Och den dök bara upp mitt i ogräsrensandet en dag i våras. Att den överlevde beror enbart på att dess blad var så fascinerande. Jag förmådde inte slita upp en växt som såg ut som en rymdvarelse, eller något som åtminstone såg ut att kunna vara medfört hit av en alien och planterad på vår jord. Ett bra beslut att den blev kvar.

Det jag faktiskt har gjort är att jag plockade bulbiller, små lökar som finns mellan bladet och stammen och planterat dem i krukor hemma. Om allt går som det ska får jag tre nya brandliljor nästa år, men de kommer inte att blomma förrän tidigast 2018. Spännande i alla fall om det fungerar!

Potatis. Inledningsvis hade varken jag eller min fru Leia några större planer på att odla den klassiska knölen då vi var helt upptagna av tankar på de gamla torparväxter som förmodligen gömde sig i den vildvuxna trädgården. Någon gång runt midsommar började vi dock fundera på om den både murkna och skeva komposten möjligen hade varit eller kanske kunde bli ett potatisland. Jag ersatte de mest söndervittrade brädorna som omgav den med nya, och gjorde i ett svep mitt både första och mest händiga handtag i livet. Om man betänker att jag knappt vet hur man håller i en hammare var det här islagandet av några spikar en smärre bedrift. Sedan fyllde jag på med lite ny planteringsjord och stoppade ner några potatisar som av en slump legat lite för länge i skafferiet och utvecklat groddar. Allt på ren amatörkänsla och sedan hoppades jag på det bästa.

Dom om min förvåning när det redan efter ett par veckor stack upp stora blast över allt. Någon gång på sensommaren när värmen började sjunka grävde vi upp den trots att de inte hade blommat, något jag fått för mig att de ska innan skörd. Det blev en halv plasthink finfina och delikata potatisar, men jag hade nog hoppats på en större skörd.

Gissningsvis var djupet lite för odjupt, så till nästa år ska jag höja kanten ytterligare och fylla på med mer jord. Tanken är då att sätta mandelpotatis eftersom jag skulle känna mig så norrländskt Torgny Lindgren-cool om jag kunde äta min pölsa med egenodlad mandelpotatis. Kanske ger jag mig på att göra egen pölsa också om jag kommer över ett parti ratade djurdelar.

Tomater. I våras fick jag en tomatplanta av hårdrocks-Peter. Den såg rätt ömklig ut och jag var ganska övertygad om att den sakta skulle tyna bort till ingenting, men jag satte den i rabatten på stugans solsida i alla fall. Jag döpte den till ”Hårdrockstomat” i brist på bättre då jag saknade kunskap om vilken sort det faktiskt var.

Mot slutet av sommaren var plantan två meter hög och stor som den gamla brottaren Karelin. Vi fick mängder av röda tomater med lite hårt skal och underbar smak. Faktiskt de godaste tomater jag ätit och att säga annat än att hårdrockstomaten är en veritabel odlardröm är inte möjligt.

Vid sidan av denna tomaternas hybrid av innovatören Elon Musk och snyggingen Ryan Gosling fick jag även tre fina plantor av företagscenter-Anna på jobbet. Anna har lite mer ordning på detaljerna än en genomsnittlig före detta death metal-sångare, så därför vet jag att jag även planterade ut Chadwick, Tete de Venus och Green envy. Av dem utmärkte sig Green envy mest då den var grön hela tiden och slutprodukten skulle ha samma färg. Man fick lära sig på egen hand att den var mogen när den hade fått en lätt spräcklig ton, lite som ett krusbär. Den var även väldigt god!

Citron. Kärna från någon sönderavlad industrivariant köpt i matbutiken. Det gick åt helvete. Den här plantan är nästan två år gammal och ser ut som ett dagsgammalt föl.

Chili. Huvudtanken med tillgången till en trädgård för min egen del var möjligheten att prova att odla chili utomhus. Så småningom blev även alla de perenna torparväxter vi upptäckte ett nästan lika stort intresse, men nu pratar vi ju faktiskt chili, så det tar vi en annan gång. Jag gjorde många misstag i början. Till exempel skulle jag bytt till större krukor tidigare under förkultiveringen och jag borde tillfört mer näring tidigare. Mitt i sommaren bombade vi planteringarna med kogödsel från bonden vi arrenderar av, men med facit i hand skulle det ha skett flera månader tidigare. Även tillförseln av växtnäring för att motverka kaliumbrist blev alltför sällsynt och sporadisk.

Habanero laranjade grande fick mycket blomknoppar men kom aldrig längre än så. Trinidad Berry såg ut som ett bittert, nyligen avsatt landstingsråd hela sommaren och i augusti var jag så trött på hans uppsyn att jag slutade vattna honom av ren illvilja. Den övervintrade habaneron från vår lokala coopbutik gick dock bananas och gav flera hundra starka röda frukter. Även Hot Lemon gav mycket frukt, men det gick lite trögt mot slutet. Jag fick plocka fullstora och färdigvuxna frukter och låta dem gulna i köksfönstret, men ibland måste man hjälpa naturen lite på traven.

Den svaga finska (!) sorten AJ White Fantasy gav även den mycket frukt. Dessa var så svaga i styrka att man med fördel kunde äta dem som paprika eller snacks. Den gav även fin smak till fetaostcreme att ha som tillbehör till grillat kött. Creme fraiche, feta ost och någon favoritchili hoprört är en favorit jag lärde mig av mästerkocken Jon när vi hängde på Utö några dagar en sommar. Också djävulschilin Bhut Jolokia White med en styrka på upp mot en miljon scoville gav mycket frukt, men mina blev aldrig lika stora som de hårdrocks-Peter odlade fram på sin balkong på sjätte våningen i Blackeberg. En förklaring kan vara att hans balkong har sol i princip 24 timmar om dygnet och är rena drömmen för en chilifantast.

Ja, det var väl allt för den här gången. I nästa blogg ska jag redogöra för varför jag har en sprillans ny motorsåg jag köpte för tre månader sedan, men ännu inte vågat starta.

Gruvliv del 11.

Om en spillkråkas kvitter, några prunkande plantor och en aningslös ormjägare. Dessutom vidrörs det poetiska och förgängliga som bor inom några semesterveckor vilka visar sig vara flyktiga som om vore de en lätt gas.

Juli har redan blivit augusti, men det känns ändå som om jag fortfarande går och väntar på att sommaren ska börja. Trots att mina fem veckors semester redan över sedan en vecka tillbaka. Till någon del beror det nog på att jag hade min tidigaste semesterperiod någonsin, men jag blir i alla fall inte kvitt känslan av att sommaren aldrig riktigt lyfte. För mycket moln och för lite hetta möjligen, jag glömmer nog bort att jag bor i Sverige ibland.

Men det är som det är med det, jag och familjen har faktiskt träffat en hel drös fina vänner och vi hann med en sväng till Skåne och Danmark. Dessutom sa min son häromdagen att det här har varit ett av hans bästa sommarlov någonsin, och det är ju ett betyg som egentligen undanröjer alla tvivel för mig. Bra semester helt enkelt, basta!

En stor del av min lediga tid har jag naturligtvis spenderat i Gruvstugan där jag både upptäckt och återupptäckt mycket av naturens enkelhet och självklarheter.

Jax, den av katterna med bäst utvecklad rovdjursinstinkt levererade bland annat sin tredje snok i karriären. Den här gången var den inte ens skadad och jag kan verkligen inte begripa hur en liten kisse kommer på tanken att ge sig på en enorm reptil som den på bilden.

Dessutom har jag nu sett honom faktiskt äta många av de byten han släpar hem, vilket även det förvånar mig lite. Det finns ju alltid kattmat i hans och brorsans skålar. Förutom möss har jag sett honom sluka två fågelungar med fjädrar och hela rubbet en natt när jag var ute och inspekterade trädgården med ficklampa. Jag tvingar mig själv att ge honom beröm när han tar alla byten eftersom han går på instinkter lagrade djupt i sitt katt-dna, men det skär i hjärtat när det just är fåglar och deras ungar. Det känns lite orättvist.

Det hade varit bättre om han gett sig på de horder av getingar som invaderat oss. Min getingskräck står inte i proportion till smärtan och obehaget och är naturligtvis helt irrationell, men jag springer, fäktar och skriker som en besatt när jag hör surret bakom nacken. Det är väl det närmsta en fobi jag har skulle jag gissa. Jag älskar djur och räddar drunknande humlor ur vattentunnor och väjer för sniglar när jag kör bil, men getingar kan jag inte komma på tillräckligt bestialiska sätt att avliva.

Några dränker sig själva tack och lov, men två stora getingbon har jag anfallit i skymningen med enorma sprayburkar ”Killmaster” och ”Kill-it” som beväpning.

Till min stora glädje är flugklistret jag satte på fönsterna mot bromsar även effektivt mot getingar. Ibland står jag länge och tittar på när getingarna försöker komma loss, men ibland är jag också barmhärtig på ett sadistiskt vis och skiljer huvudet från den ilskna taggens juckande underkropp med spetsen på en kökskniv. Jag kan bara hoppas att jag gör tillräckligt mycket gott i övrigt för att inte bli alltför hårt straffad i karma-stegens andra ände för detta. Och ja, jag vet att getingar är nyttiga också, men inte tjugo-getingar-i-ansiktet-varje-gång-jag-äter-nyttiga. Väl?

I våras när jag fick några förkultiverade chiliplantor av Hårdrocks-Peter slängde han även in en tomatplanta i mixen. Den var så tanig och ranglig att jag först tänkte slänga den, men satte den tillslut bredvid chilin. Sen exploderade den bara. Nu är den en och en halv meter hög och det vimlar av tomater på den. Jag vet inte vad det är för sort, men jag skrev ”Hårdrocks-tomat” på den lilla namnpinnen och är inte den här plantan hårdrock så vet jag inte vad som är det.

Jag fick även tre fina tomatplantor av min grönsakskollega Anna på jobbet för några veckor sedan och som nu gör hårdrockstomaten sällskap. De ser också ut att arta sig riktigt bra och är tydligen av sorterna Chadwick, Tete de Venus och Green Envy vilket inte säger mig så mycket eftersom jag är helt tomatobildad. Däremot gillar jag namnen och föreställer mig att plantorna kommer leverera antingen En trio superhjältar i DC Comics stil, eller tre fruktansvärt imponerande dvärgar och alver man glömde att ta med i Harry Potter-filmerna. Återstår att se om också dom har hårdrock i sig.

Från ingenstans upptäckte jag i lördags att det är fullstora frukter på den chilisort som heter Hot Lemon. Nu ska de bara mogna lite till och bli gula så att de kan ätas.

Även mördarsuperstarkingen Bhut Jolokia White som sägs kunna komma upp i en miljon scoville på styrkeskalan (typ som 9,7 på richterskalan om de vore jordbävning jag odlade) är full av härliga frukter.

En ynka, men ack så vacker Nepalese Bell har jag fått än så länge.

Avslutningsvis. En av sonens födelsedagspresenter var att vi byggde en kampsportsdojo i lantmiljö till honom på stugans ovanvåning. Det blev rätt schysst får jag lov att säga.

Gruvliv del 10.

Om de lite mer hårda värdena i ett torparliv. Yxor och Motorsågar till exempel.

När vi fick tillträde till gruvstugan i höstas hade den tidigare hyresgästen inte varit där särskilt mycket senaste tiden. Det märktes bland annat på det meterhöga och synnerligen oklippta gräset som dolde i princip hela trädgården och fick mina tankar att vandra åt hederligt gammalt svedjebruk. Hur det såg ut på ovanvåningen i stugan kan han nog inte ensam lastas för däremot.

Den såg ut att ha lämnats helt åt sitt eget öde många år tidigare och fungerade nu huvudsakligen som skrotupplag och avstjälpningsplats för allehanda saker som under åren inte riktigt kvalificerat sig för den sista färden till återvinningsstationen. Många saker hade nog en gång klassificerats som ”bra att ha” men med tiden glidit över mer åt att ”bara vara skräp”. Skon ni ser på bilden fann jag under trappan. Jag satt länge med den i handen en sen kväll och grubblade över vems den var.

Kunde den ha tillhört någon av de två damerna som många år tidigare lade grunden till kryddträdgårdar och stenrabatter här? De som enligt arrendatorn förmodligen var ”När två damer bor själva här *fniss* kan man ju misstänka att de…”

Eller var det den ensamma ingenjörens? Han som hade ett bra jobb på ett stort svenskt företag och som hade stugan som rekreation på somrarna och som experimenterade med gasolkyl och gasolbelysning? Stod han plötsligt en sensommardag och kliade sig i huvudet iförd endast en högersko?

Om man ur ett rent gruvdriftsperspektiv fantiserar ännu vildare – kunde den rent av ha tillhört den turkiske divisionsgeneralen och fältmarskalken Osman Nuri Pascha? Han som en gång i tiden var den största uppköparen av förstklassigt nickel från Alsgruvan? Tanken svindlar, även om inget tyder på att Pascha någonsin satt sin fot i sörmland.

Eftersom jag är ganska rationell (även om en del möjligen skulle föredra att kalla mig lat) när det kommer till orimlig oreda och stökigt kaos, tänkte jag helt enkelt att vi bara skulle stänga dörren till övervåningen. Vi kunde låtsas som om den inte fanns eftersom nedervåningen ju var så mysig i alla fall.

Min fru som kan se potential till och med i ett utbränt bilvrak eller en gammal fuktskadad skokartong från tidigt 80-tal, kavlade dock upp ärmarna med ögonen brinnande av iver och satte i gång. Hon började slänga bråte, sopa och skura golv och väggar med kokande såpvatten. Om och om igen. Till slut hade hon frilagt lika mycket yta till i huset, yta vi på sikt även skulle kunna hysa övernattande gäster på. Det hela var ett mirakel, precis som min fru.

Nu pågår slipning och målning och allt sånt där som tjejer gillar och snart vete fasen om man inte hellre vill vara där uppe hela tiden i stället.

The Master bedroom.

Stora rummet.

Spis.

Vedhantering.

Lördagkväll.

Pizzabagare Leia.

Stugan är inte särskilt stor och om man räknar bort övervåningen som precis återuppstått från de döda består den i princip av ett lite större rum med en gammal soffa och en järnspis, samt ett mindre sovrum. Det räcker utmärkt för vår lilla familj, men övervåningen blir naturligtvis en oväntad bonus.

Tidigare i den här bloggen har jag skrivit ganska mycket om blommor och växter och andra mjuka och fluffiga saker. Och för all del, är det vacker är det oftast fint som jag brukar säga. Vidare hyser jag den djupaste respekt för såväl över- som undervåningar, men vi vet ju alla att det mest spännande som kommer med att få tillgång till trädgård och natur är den utrustning som kan behövas.

Till en början insåg jag inte till fullo omfattningen av torparlivets livsnödvändiga hårdvarusida. Är man som jag född med fem tummar på varje hand, samtliga placerade tätt intill varandra exakt i mitten av handflatan, har avdelningarna med verktyg i landets lågprislador alltid bara utgjort irriterande transportsträckor. Något man hastigt passerar på väg mot billiga värmeljus, storpack tvättmedel och termosar med Ninja Turtles på.

För varenda grabb uppväxt i Fårbo, Rävemåla eller Orsa är begreppet ”verktygsbod” förmodligen lika spännande som ”foppatofflor” eller ”jaktlicens”, men för en lägenhetsinnehavare som undertecknad har det alltid varit något mycket exotiskt och lagom sorgesamt oåtkomligt. Lite som att någon gång få färdas till Jura-tiden med en tidsmaskin, gifta sig ”på skoj” i Las Vegas, eller att komma ihåg det nya lösenordet till inloggningen på jobbdatorn man valde dagen innan man gick på semester.

Plötsligt har jag ett uppriktigt behov av saker jag aldrig behövt tidigare, saker som måste finnas i min verktygsbod! Sågar, hammare, räfsor, skottkärror (kanske inte i plural, men ändå), krattor, spadar, gräsklippare. Och yxor.

Eftersom stugan inte bara ligger i sörmland, utan också någonstans i den industriella revoulutionens begynnelse, saknas nymodigheter som till exempel elektricitet. Den detaljen kan man rent ljusmässigt lösa tillräckligt bra med stearinljus och matlagningen går utmärkt att utföra med hjälp av grillkol och ett spritkök. Men för att mota bort kylan under huden, isen på insidan av fönsterrutorna eller för att koka upp större mängder skurvatten behöver man dock ha eld. Och naturligtvis lite ved att mata elden med.

I höstas köpte jag den första yxa jag hittade på en av de där avdelningarna jag brukade skynda förbi. Den såg rejäl ut och fungerade bra att klyva ved med i några månader till jag plötsligt en dag i februari när vedbehovet var som störst slog av skaftet på den. Eftersom jag nyligen börjat styrketräna blev jag först lite nöjd, men landade snart i mer realistiska tankebanor. Det gick upp för mig att man nog inte ska tumma på kvaliteten när man försöker leva som soldat Rask.

Den nya yxan blev en handsmidd skönhet från Gränsfors Bruk i norra Hälsingland. Den svingar sig alltid genom luften i en perfekt båge, nästan som i en slow motion-scen på film, innan den enkelt klyver den vresigaste stubbe som om den vore kalvsylta. Jag går aldrig tillbaka till lågprisavdelningen igen. Dessutom ingjuter den mod i mig när jag sover själv i stugan då jag är övertygad om att den biter lika bra på vildsvin, troll och de baltiska tjuvligor kvällstidningarna matat mina fördomar med.

Jag har också insett att vi kommer frysa ihjäl om jag envisas med att försöka kapa upp nedblåsta granar med en vanlig såg. Förmodligen får jag dessutom en hjärtinfarkt innan det inträffar. Därför har jag nu tagit det smått overkligt stora steget rakt in i supermanlighetens högborg och inhandlat en motorsåg. Ni som har förstahandsupplevelser av mina förmågor som handyman (primärt ni som haft mig som fastighetsskötare på äldreboendet Sarvträsk) slår säkert upp händerna i ansiktet av ren fasa nu, men lugn bara.

Jag är fullt medveten om farorna med ett kraftverktyg av den här digniteten och jag trivs bra med mina tio fingrar och båda mina ben, så jag tvekade ganska länge. Som tur är finns det en gammal kapten nere i de småländska skogarna jag haft den osannolika turen att få internet-lära-känna. Han är så full av visdom och kunskap om lantliv i allmänhet och motorsågsliv i synnerhet att det knappt vet några gränser. Av honom har jag fått tips på exakt allt jag behöver och vad jag måste tänka på. Dessutom har han i sin bottenlösa generositet skänkt mig ett par fullt fungerande skyddsbyxor avsedda för motorsågande. Och det utan att vi ännu skakat hand i verkliga livet någon gång.

Det har blivit mängder med instruktionsfilmer på youtube och tanken var att jag skulle premiärstarta sågen föregående helg, men när jag kom fram till stugan hade jag glömt den svenska manualen hemma i Orminge. Jag tyckte mig minnas att man skulle göra något viktigt med en hylsnyckelliknande grej innan man tankade och startade motorsågen första gången, men då varken min polska eller bulgariska var tillräcklig för att jag skulle begripa mig på den av manualerna jag fått med mig, bestämde jag mig för att avvakta lite.

För hur spännande det än är med nya intressen är det sällan så brådskande att man inte kan ta sig tid för sina älskade familjemedlemmar en stund så länge.

Mysteriet Durstlöscher och jag.

Om svår törst och förvirrade smaklökar.

Jag vaknade natten till idag redan innan jag somnat. Lederna värkte av gårdagens ovana gymnastik det mödosamma målandet av övervåningen här i grufstugan inneburit. Därtill var jag törstig som en hårt insaltad sill vilken precis ätit en hink jordnötssmör sittandes i en tryckkokare instängd i en vedeldad bastu i en brinnande öken. Sommartid.

Då det åtråvärda plastdunksvattnet från Statoilmacken (eller rättare sagt Circle K-macken som det heter numera sedan ännu ett jättestort bolag blivit uppköpt av ett ännu jättestörre bolag) var så gott som slut, hasade jag mig ut till kökets skafferi. Mina läppar var frasiga och uttorkade när jag segade mig fram över trägolvet på knogar som vitnade av anspänningen och vätskebristen. Händerna famlade ett ögonblick i blindo över ketchupflaskor, buljongtärningar och urdruckna vinboxar innan de slutligen fann sitt mål.

Med en samurajkrigares viljestyrka lyckades jag få av plasten kring det mikroskopiska sugröret och slutligen också föra ner det i den halvliterstora Tetra Paken (apropå jättestora bolag) innehållandes Durstlöscher. Girigt sög jag i mig det smaksatta isteet medan jag konstaterade att jag lyckats få fatt i en av de få återstående förpackningarna med smaken pfirsich, vilket är vad tysken valt att kalla sin persika.

Det lustiga med detta smaksatta iste vi köpt flakvis av eftersom de blott kostar fem kronor stycket på Hemköp i Gnesta är att tillverkaren valt att stoltsera med frukthalten ganska tydligt. I en liten ring på framsidan står det således: 1% fruktinnehåll. Jag kan tycka att det känns lite som att skryta om att man knutit en fjärdedels sko eller rakat en tolftedel av hakan. Eller som att säga att man brukar löpträna när man en gång sprungit från en ilsken broms. Ja ni fattar. Att INTE få ner 1% frukt i femtio centiliter vätska måste nästan vara svårt. Det räcker förmodligen att en persika tittar på drycken i fråga. Jag har helt enkelt svårt att tycka att det är prestation nog för en plats på förstasidan.

När jag släckt min bottenlösa törst tittade jag lite närmare på förpackningen för att se om det fanns några fler tyska ord än ”erfrischungsgetränk” jag kunde lägga på minnet i händelse av framtida samtal på rostig skoltyska. Då märkte jag till min förvåning att det inte alls var smaken pfirsich jag avnjutit, utan den vanligtvis betydligt mer åtråvärda zitrone, som tysken oftast kallar sin citron.

Min dryckesvärld skälvde i sina grundvalar. Hur kunde mitt smaksinne tagit så fel? Förvisso var munhålans sensorer inte i toppform efter de få minuterna nattvila och sömn de fått, samt gårdagens blandfärsbiffburgare med chili, rödlök, oregano och tjogvis med vitlök. Men ändå? Jag gick tillbaka till skafferiet och letade upp en tetra pfirsich och drack även den för att jämföra. Nu blev det faktiskt tydligt att ”Eistee Pfirsich” (logiskt nog) smakade betydligt mer persika än ”Eistee Zitrone”.

Detta korta men för mig relativt omtumlande händelseförlopp gjorde mig så uppjagad att jag omöjligt kunde somna om igen och så fort jag skrivit ner allt du förstummad fått ta del av här klev jag upp och klädde på mig. Jag letade upp mitt nyinköpta brytjärn och gick ut i vedboden för att bända spik ur pall-locken i obehandlat trä jag tagit hem från jobbet. Det brukar vara ett bra sätt att rensa tankarna på.

Gruvliv del 6.

Något bättre sätt att börja semestern på än att inte köpa en dörr man inte behöver och dessutom upptäcka att man har en vacker orange blomma, känner åtminstone inte jag till.

Jag steg upp för inte särskilt länge sedan och hade precis ätit lite frukost och valt lag i morgonens FIFA-match mot min son när det ringde på dörren. Eftersom vi båda var klädda i kalsonger, men den yngre av oss faktiskt hade en t-shirt på sig var det han som fick öppna. Gömd bakom hörnet av dörrposten in mot vardagsrummet hörde jag en självsäker mansröst fråga om mamma eller pappa var hemma och jag insåg att det var dags att göra entré. Det är bara människor med en personlighet av typen ”well, jag bryr mig faktiskt inte” som sedan kliver fram nästan helt nakna och frågar vad som står på. Jag till exempel.

”Tjena, har ni funderat på att byta dörr?”

När han fått konstatera att jag bara hade kalsonger på mig och jag hade konstaterat att jag faktiskt aldrig hade funderat på det och att det inte berodde på att jag var nyinflyttad utan snarare på att vi redan hade en dörr som både satt kvar på gångjärnen och i allt övrigt fungerade utmärkt avslutades mötet.

Saken är den att jag väldigt sällan köper nytt av någonting som inte är trasigt, inte ens kläder. Jag har ingen känsla för stil eller mode och jag har det ännu mindre när det kommer till dörrar. Troligen hade den tilltänkta dörren haft precis så jättefina lås och dämpat ljudnivån mellan lägenheten och trapphuset precis så bra som dörrsnubben hävdade, men vad ska man med det till när alla störande ljud ändå kommer inifrån vår egen lägenhet?

När jag i förrgår kväll pratade med Danne, en kompis sedan högstadietiden och numera far till min sons kompis, berättade jag att jag igår skulle jobba sista dagen innan min semester. Hans replik var blixtsnabb: ”Årets bästa dag!”

Jag tänkte på det när jag med brännande ögonlock och i fullt ösregn baxade en skottkärra nästan helt utan luft i hjulet och lastad med brädor och vattendunkar uppför den branta backen mot Gruvstugan. Jag var egentligen alldeles för trött och sliten efter en tuff sista vecka på brevbärarkontoret för att hoppa in i bilen efter jobbet, men den var så full av saker som skulle till stugan att vare sig katter eller övriga familjemedlemmar hade fått plats nu idag om jag inte gjort det.

Omständigheter som väder och grad av hur utvilad man är kan faktiskt inte förstöra ”årets bästa dag”. Det är något romantiskt och förväntansfullt på ett skolpojkeaktigt vis att känna att fem veckors ledighet stundar. Oändlig frihet, oändliga möjligheter.

Under det korta besöket i stugan upptäckte jag det första tecknet på att potatisen kämpar på i mitt nygrävda land.

Dessutom hade den decimeterhöga, taggiga och broccoliliknande plantan vi hittade i våras nu skjutit rejält i höjden och börjat blomma. Helt fantastiskt vacker är den och med lite hjälp av Hårdrocks-Peter som inte bara är amatörhistoriker, gruvdriftspecialist och ölkännare, utan tydligen också amatörbotaniker, har jag kommit fram till att det är en brandlilja. Något bättre sätt att börja semestern på än att inte köpa en dörr man inte behöver och dessutom upptäcka att man har en vacker orange blomma, känner åtminstone inte jag till.

	Pottaska med Seth Ry… om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	tobaccohasse om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	grufstugan om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	mikulv om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	Lena Engfeldt om Snusliv del 1.