Gruvliv del 20.

Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan.

Eftersom sommaren kom alldeles för tidigt men inte en minut för sent, såg jag ingen annan utväg än att temporärt lägga ned min bisyssla som brevbärare och med full kraft ägna mig åt torparlivet ett par dagar.

Jag är inte speciellt van vid att mina tidigare beslut och gärningar visar sig vara de rätta, men i år verkar det banne mig vara så. Mellan januari och februari sådde jag frön till framför allt chili och paprika och sedan i början av mars, tobak och majs . Tiden plantorna i lugn och ro fått spendera i min sons garderob vilken jag byggt om till ljusskåp, har sett till att de var mer än redo att släppas ut i den tidiga högsommarvärmen.

Samtliga plantor (utom de mest djävulsstarka som Carolina Reaper och 7-Pot Brain Strain) har redan fått frukt, och bara en gräshoppssvärm av bibliska proportioner kan hindra en fin skörd under sommaren. Mest nyfiken är jag förstås på de sorter jag aldrig odlat förut, t. ex. Elephant Pepper Mini som ska se ut som en liten elefantsnabel och Aji Pineapple som ska likna Hot Lemon (eller Hot Lenin som stavningsprogrammet gärna vill döpa om den till).

img_20180602_105213_6786026759612211882701.jpg

I år testar jag också att plantera fler saker än chili och kan glädjas åt riktigt styva gurkor.

20180605_1517573543558733420568537.jpg

Några majsplantor står stadigt intill tobaken, men jag fick till min förskräckelse höra av en arbetskamrat att det bara blir en majskolv per planta? Det låter helt orimligt och med tanke på allt vatten jag släpat för att hålla dem vid liv blir det i så fall en ren förlustaffär både ekonomiskt och i investerad tid.

20180605_1518169111228397771255741.jpg

Virginia-tobaken växer med flera centimeter om dygnet känns det som…

20180605_1518332680855740737461829.jpg

…medan dess svenska kusin bondtobaken som odlats i vårt land i flera hundra år har mer anspråkslöst omfång på sina blad.

20180601_1751237636656970429360017.jpg

Detta trots att jag nu börjat nypa av blommorna så att plantorna kan lägga sin energi på bladen i stället. Tanken är att jag till hösten ska kunna experimentera lite genom att blanda sorterna till den råtobak som ska bli blötsnus, luktsnus och kanske röktobak. Min gode vän magister Helgesson föreslog dessutom att jag skulle krydda blandningen ytterligare…

20180605_1514311117341580154110039.jpg

…med lite gräs från den numera rivna Söderstadion.

20180605_151735-11188444129460423626.jpg

Gustafs sallaten är ännu inget att skryta om…

20180605_151857-14984715600390037281.jpg

…och inte heller potatisåkern eftersom jag satte min sista potatis ganska sent. Potatisen har jag aldrig lagt någon större energi på, det blir alltid bara sådana man hittar bortglömda längst in i skafferiet framåt våren. Till nästa år ska jag nog läsa på lite om potatis och inskaffa några mer spännande sorter.

Snart blommar nog min favoritblomma Brandliljan! Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan. Men den är antagligen mycket vacker.

Hösten 2018 – Centrumrökats genombrott.

Vid ett stort överskott av råtobak finns även planer på att lansera cigaretten ”Centrumröka” med ett tydligt fokus på att locka barn och ungdomar till nikotinets spännande värld och förhoppningsvis livslånga beroende.

Jag antar att jag inte är den enda som är uppspelt över höstens premiär för Ormingesnuset? Eftersom inga marknadsundersökningar har föregått lanseringen av denna på inget sätt unika muntobaksprodukt är det svårt att avgöra om den ens är marginellt efterfrågad eller över huvud taget önskad. 

Hur som helst är det ett lokalproducerat snus som ännu aldrig har tillverkats och består av ekologiskt odlad virginia- och bondtobak blandad med svett och trycksvärta från uppgivna brevbärarfingrar. Huruvida det även kommer att finnas en portionsvariant beror helt på om verkstadsteknikern som ännu inte är anställd hinner få tag på några  flinka vättar med jättesmå symaskiner som kan sy de jättesmå påsar som behövs. Hoppet är dock det första som överger en tobaksodlare som sedan länge är van vid att alltid ge upp.

20180504_1013071185201227.jpg

Vid ett stort överskott av råtobak finns även planer på att lansera cigaretten ”Centrumröka” med ett tydligt fokus på att locka barn och ungdomar till nikotinets spännande värld och förhoppningsvis livslånga beroende.

Det var en reklamkampanj som hette duga va? Jag ville visa hur enkelt det är att med vackra ord få oss att köpa en produkt vi inte själva visste att vi ville ha. Och så är jag lite uppspelt över att mina tobaksplantor växer så att det knakar. Att sedan till hösten faktiskt göra lite eget snus verkar inte heller vara särskilt svårt. Jag har redan tidigare gjort det från råtobak, så nu tänkte jag prova att hålla i hela kedjan själv. Det var ungefär det jag ville ha sagt.

20180504_101849549598676.jpg

Idiotisk Kristus.

Jag nådde nog min fulla potential som människa redan i lågstadiet. Efter det har mina åstadkommanden enbart bestått av små försiktiga steg bakåt i den personliga evolutionen. De tydliga bristerna i min organisationsförmåga samarbetar tätt med avsaknaden av ett någorlunda hyggligt närminne, vilket försätter mig i situationer där jag måste offra en hel del tid för att få båten Björn på rätt köl igen.

Jag har åkt kommunalt i flera timmar med ett bilbatteri i ryggsäcken en lördagsmorgon för att få igång min bil som stått stendöd i ett köpcentrums parkeringsgarage under natten och kostat dyra pengar, glömt en annan bil med lyset på ett dygn utanför min lokala mataffär (två gånger), samt stått på landet med helljuset på en natt och fått låna grannarnas bil och köra tre mil för att köpa nytt batteri eftersom ingen vågar köra backen upp till vår stuga och starta bilen med kablar.

Igår kväll precis när jag slängde mina engångslinser bland kaffesump och barbequesås i soppåsen i grufstugan kände jag direkt att det var dumt gjort. Jag sprang in till väskan i sovrummet, trots att jag redan visste att jag glömt packa med mig fler linser. Jag kollade i medicinskåpet där jag brukar lämna några par i reserv, men det var lika tomt där. Eftersom jag inte kan se skillnad på en motorcykel och en elefant utan linser kändes det som en dålig idé att försöka köra hem familjen och våra katter med varningsblinkers i vägrenen och i en maxhastighet på tjugo kilometer i timmen. Jag vet, jag borde ha ett par glasögon i reserv. Jag har tänkt skaffa det sedan innan jag fick fru och barn, det har bara inte blivit av.

Men sen kom jag på att man numera kan köpa linser på vissa apotek utan recept från optiker, och att det kunde bli min räddning. Ett besök på internet visade dock att Gnesta inte är Stockholm och att farmaceuterna på deras apotek helgar vilodagen genom att hålla verksamheten helt stängd. När jag sökte vidare stod det klart att närmaste apotek som saluförde synhjälpmedel på söndagar var beläget i Södertälje.

I morse promenerade jag uppgivet de sex kilometerna till Gnesta Centrum i en suddig dimma och ni som eventuellt vinkade åt mig från passerande bilar utan att få något gensvar får förlåta en halvblind man.

20180429_20155612038955.jpg

När jag nådde mitt första delmål blev det även tydligt att pendeltågstätheten inte är så stor på söndagar som man kunde önska. 57 minuter går inte ens fort om man köper kaffe och en bulle och läser en bok på perrongen. I Södertälje fick jag i alla fall tag på nya linser, men eftersom gallerian Kringlan vill ha fem spänn för att låna ut en toalett med spegel och jag inte hade några mynt gick jag tillbaka till tågstationen i samma dimma. Där fanns endast en gratis pissoar utan handfat och spegel, så det blev fortsatt resa utan att se något.

Nu hade jag till en början lite tur, tåget tillbaka till Gnesta som skulle gå om 45 minuter stod redan inne, så jag slapp sitta ute och frysa. Jag slog mig ned och öppnade min medhavda bok för att få tiden att gå, men när jag läst första sidan fick jag sällskap i den annars tomma vagnen. En äldre man med rosa skjorta, flint på hjässan och grått skägg och hår på sidorna av huvudet satte sig på en plats knappt två meter bort och började omedelbart äta och dricka en mängd olika saker under högljutt smaskande, stönande och stånkande. Ett tag trodde jag att han klippte naglarna också, men ljudet som fick mig att läsa om samma mening i min bok hela tiden kom från den kulspetspenna han målmedvetet klickade ut och in hela vägen till Gnesta.

Nu återstod bara de avslutande sex kilometerna tillbaka till stugan och det firade jag med en hamburgare hos Gnesta-Kurre. Gatukökets ursprungliga ägare Gnesta-Kurre var antagligen en äldre man vid namn Kurt, men sedan länge är nu Gnesta-Kurre två syrianer från Södertälje. De båda kurrarna lagar dock mycket bra snabbmat och de har en toalett där man kan tvätta händerna och sätta in sina nya linser. Men det är bara under förutsättning att toaletten inte är oavbrutet upptagen av en familj på sex personer som samtliga är i nöd.

Efter cirka fyra och en halv timme var jag i alla fall tillbaka i stugan och kunde återfå fullgod syn och ytterligare någon timme senare var familjen säkert transporterad till lägenheten i Orminge. I morgon när alla andra firar Valborg med klämdag och långhelg pustar jag ut med en avkopplande arbetsdag i postbilen. Det ska bli riktigt skoj.

Påkommen med byxorna i knävecken.

Vi ligger i soffor eller på sängar, min fru virkar och tittar på tv-serier, sonen spelar Xbox och jag läser böcker riktigt långsamt och klämmer en och annan dokumentär. Då och då hörs hasande steg när någon av oss hämtar snytpapper, kall dryck eller kokar te. Sedan blir det tyst igen.

Allt går som det ska och ingenting är därmed i sin ordning. Fördelen med influensaliknande förkylningar är inte många, men de finns. En av dem är att livet blir exakt vad det alltid borde vara när man så småningom slutar kämpa emot och accepterar en tillvaro där minimala och grundläggande nödvändiga ansträngningar är mer än nog. Att ett mål mat kommit på bordet, att man lyckats köpa en dosa snus, eller att man bara tagit sig samman och äntligen gått och hämtat det glas vatten man velat dricka i över en timme.

När en storhelg med några extra lediga dagar nalkas växer lusten till livet. I mitt och min familjs fall brukar en sådan helg innebära mer kravlös tid i grufstugan med mycket eldande i kaminerna och långa sittningar med brädspel på kvällarna. Åtminstone så här års när vinterns snö dröjer sig kvar i rabatterna och det är lite för tidigt för trädgårdsarbete.

Den här påskhelgen åkte dock hela familjen på en massa snor och snörvlande och avfärden till stugan har skjutits upp dag för dag. Nu när vi har slutat stressa över när vi kan komma iväg och förlikat oss med att det bara blev som det blev känns det riktigt bra. Jag kan knappt minnas när vi alla varvade ner så här totalt. Vi ligger i soffor eller på sängar, min fru virkar och tittar på tv-serier, sonen spelar xbox och jag läser böcker riktigt långsamt och klämmer en och annan dokumentär. Då och då hörs hasande steg när någon av oss hämtar snytpapper, kall dryck eller kokar te. Sedan blir det tyst igen. Igår klämde jag till exempel den tre avsnitt långa dokumentären Dödliga fiender – kampen inom islam.

Det var intressant att få lite mer kött på benen om hela konflikten mellan shia- och sunnimuslimer i mellanöstern med Iran och Saudiarabien som de stora antagonisterna de senaste 40 åren. Den hade gärna fått ha fler delar. Jag har läst ut ”Kolaps” av David Jonstad, en sorglig men faktaspäckad bok om omöjligheten med en evigt ständig tillväxt och ett krasst konstaterande att de flesta av planetens naturliga tillgångar faktiskt är ändliga. Efter det började jag parallellt läsa både Jim Thompsons ”Mördaren i mig” och ”Om kriget kommer” av Lennart Rosander och Per Olgarsson. Vi får se vilken bok som tar över under dagen, det är inte så bråttom att bestämma sig.

20180331_151628-012138760961.jpeg

Glädjande nog har jag också haft tid att läsa en mängd artiklar och recensioner i olika nättidningar. Och apropå tidningar, särskilt de stora svenska sådana, vad det svänger? För knappt ett år sedan var mer eller mindre alla artiklar och debattinlägg ensidiga försvarstal för landets flyktingmottagande, men nu tävlar samma tidningar om att visa att de vågar lyfta problem med integration och religiös fanatism i sådan omfattning att det nästan blir lite skevt åt andra hållet. Tänk om sakfrågor och objektiv granskning av de problem som trots allt kan uppstå med en tillfälligt ökad invandring kunnat övervinna den paralyserande kollektiva rädslan över att uppfattas som rasistisk långt tidigare? Då hade antagligen Sverigedemokraterna knappt haft några mandat alls och vi hade inte behövt ha en riksdag full av traditionella partier som försöker verka hårdare och därmed bara blir mer likformiga i hopp om att kunna fiska tillbaka missnöjda medborgares röster. Berätta om både bra och dåligt, jag har faktiskt jävligt svårt att tro att ens en procent av befolkningen är rasister på riktigt.

Till sist. Visst hade det varit mysigt att möta vårsolen och påsken i en stuga i de sörmländska skogarna, men det går inte att förneka den välgörande harmoni som en helg helt däckad och utan krav hemma i lägenheten har boende inom sig också.

Boston – we have a look-a-like problem!

Breddandet av min allmänbildning var ändå ett mikroskopiskt russin i den enorma lussebulle som utgör mitt självuppfattade universum jämfört med en av bilderna i boken. Ett av de gamla fotografierna som porträtterade generaler och betydelsefulla personer föreställde faktiskt mig! Mig!?

Jag tycker om att läsa och ärligt talat kanske det tidvis är det enda jag tycker riktigt mycket om. Fokus är nästan alltid på den skönlitteratur det verkar finnas så oändligt mycket mer av än den snålt tilltagna tid som givits oss med läslust, men av nyfikenhet vill jag också gärna variera ibland. Många fackböcker inom t.ex. historia, vetenskap, eller biografier är skrivna med sådant driv i berättandet att man lätt kan fångas lika mycket som av en bra roman.

Den som fick mig att förstå fackböckernas underhållningsvärde hette Natt-Mats och jobbade nätter på det demensboende där jag under åtta år jobbade dagar och kvällar. Han var en lågmäld, lugn och väldigt sympatisk kille som var några år äldre än mig. De få minuter vi sågs innan han skulle börja och jag sluta eller tvärtom hann vi växla några ord om böcker. Han började ta med sig böcker om Stalins Sovjetunionen, Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Ofta var det riktiga tegelstenar. Varför han var så intresserad av de kommunistiska diktaturer som hade de största folkmorden på sitt samvete vet jag inte, men Natt-Mats fick mig i alla fall att fortsätta vilja blanda romanläsandet med böcker om vår historia.

Jag har många gånger tänkt på att jag inte vet någonting alls om det amerikanska inbördeskriget. Inte mer än att det var mellan nord och syd, blårockar mot grårockar, mot och för slaveriet ungefär.

20180321_174749169903850.png

Därför slog jag till på Thomas Sörensens ”Amerikanska inbördeskriget” på bokrean härförleden. Nedsatt i pris från 234 spänn till 59 kändes som ett bra kap. Jag lärde mig att nordstaterna och Lincoln faktiskt inte brydde sig så himla mycket om den svarta slavbefolkningen som jag hade trott och att båda sidor hade mängder med generaler och härförare utan vidare kompetens för sina jobb och att väldigt många människor offrades i meningslösa stormningar av meningslösa kullar och småstäder mellan 1861-1865.

Breddandet av min allmänbildning var ändå ett mikroskopiskt russin i den enorma lussebulle som utgör mitt självuppfattade universum jämfört med en av bilderna i boken. Ett av de gamla fotografierna som porträtterade generaler och betydelsefulla personer föreställde faktiskt mig! Mig!?

20180320_1930442100579795.jpg

Jag gnuggade länge mina uppspärrade ögon innan jag chockad konsulterade min fru, min son, samt några vänner och bekanta på internet. Det var kusligt likt mig. Särskilt om man känner mig sedan ett tag och kan notera läpparna, öronen, ögonhålorna och kinderna. Och om man sett mig i det långa hår jag hade i 20-årsåldern.

Så vitt jag vet har jag ingen gren av släkten som någonsin utvandrat till Amerika, inte så långt tillbaka min far har lyckats forska i alla fall. Det får mig att fundera ganska mycket över dna och gener och universum. Visst, det mesta talar för att alla människor har samma anfader och anmoder, även om jag också läst teorier om att Homo sapiens kan ha uppstått på flera ställen långt ifrån och oberoende av varandra. Både i Kina och Afrika bland annat. Kan det faktiskt vara så att det normalt oändligt varierade dna-skapandet ibland råkar göra två nästan exakt lika människor? Det kan det så klart vara eftersom det finns mängder av look-a-likes inom underhållningsindustrin, men jag ÄR ju uppenbarligen Boston Corbett? Ett problem för mig, trots fascinationen, är ändå att jag egentligen inte vill dela gener och anlag med min klon.

Boston Corbett hette från början Thomas Corbett och immigrerade sju år gammal med sin familj från England till New York 1839. Efter att hans fru senare i livet dog i barnsäng flyttade han till Boston där han fann gud och blev starkt troende kristen. Då han befann sig i just Boston när han mötte sin gud var det helt logiskt att han bytte förnamn till Boston. Han lät håret växa för att efterlikna Jesus och kastrerade sig själv med en sax för att undvika att bli påverkad av prostituerade. Han kom ofta i bråk och lär ofta ha misshandlat andra människor. Han slogs skickligt för nordstaterna i inbördeskriget och valdes ut som en av tjugofyra som skulle jaga och gripa president Abraham Lincolns mördare John Wilkes Booth. Uppbådet hittade Booth, men trots order om att Booth skulle tas levande råkade Corbett skjuta honom genom halsen och nacken via ett hål i väggen på det tobaksmagasin han hade gömt sig i, varpå presidentmördaren dog. Enligt vissa källor var det gud som beordrade Corbett att skjuta Booth.

Efter det blev han allt mer galen och försvann ut i vildmarken där han grävde en grop som han bosatte sig i under flera år. Han kände sig förföljd och hotade förbipasserande med vapen ända tills myndigheterna en dag fick nog och spärrade in honom på sinnessjukhus. Han rymde därifrån ett år senare och sägs ha sökt sig mot Mexico, men hördes aldrig mera av. Enligt andra rykten dog han i en brand i staden Hinckley i Minesota 1 september 1885. Hans arv lever i någon mån vidare i förorten Orminge i Sverige år 2018.

Dålig lön är sann glädje.

Jag träffade en kompis häromdagen som jag inte umgås med så mycket längre, men ändå stöter på då och då. Det förvånade mig faktiskt inte alls att han fortfarande jobbade kvar på det stora statliga företag där han jobbat så länge jag har känt honom. Han har alltid varit väldigt stolt över att vara där, trots att lönen inte är något vidare. Snittlönen lär ligga någonstans runt 22-24000 i månaden, men kan vara något högre på en avdelning med många före detta arbetsledare, eller lite lägre om den till exempel ligger på en mindre ort ute i landet. Löneutvecklingen har varit så dålig genom åren att det tydligen inte är ovanligt att man efter tjugo år inom företaget har några ynka hundralappar mer än vad den nuvarande ingångslönen ligger på. Ändå har han alltid hävdat att enbart känslan av att vara en del i en funktion som är viktig och tillgänglig för alla landets medborgare, är starkare än någon önskan om högre lön.

”Dessutom tror jag inte att det skulle passa mig att åka skateboard och dricka komplicerat kaffe och kalla alla kollegor för hen i en ljus innerstadslokal med stora fönster hos någon annan arbetsgivare, även om jag fick dubbelt så bra betalt.” sa han en gång och himlade med ögonen.

Men nu senast såg han trött och uppgiven ut när jag frågade honom hur det var på jobbet. Jag hade naturligtvis läst några av de artiklar om sjunkande lönsamhet och bristande kvalitet på hans företag som förekommer regelbundet i dagspressen nu för tiden, så jag var nyfiken på hur han upplevde det hela. Han bekräftade att mycket av det som skrevs stämde och att han och kollegorna var förtvivlade och gick på knäna. Den senaste nedskärningen i personalgruppen, något som numera skedde minst en gång om året, hade slutligen fått bägaren att svämma över. Inte ens de mest erfarna rävarna på hans avdelning klarade sina uppdrag längre, trots att de jobbade enormt många timmar övertid. Själv jobbade han inte övertid alls för tillfället eftersom facket hade satt stopp då han närmade sig  de 200 tillåtna timmarna på ett år. Vilket han gjorde redan i September. Trots det kände han sig mer stressad nu när han ”bara” jobbade heltid, då arbetsuppgifterna han inte hann göra längre inte blev gjorda alls.

Man hade verkligen försökt anställa fler vikarier, det kunde han ge ledningen på företaget, men de flesta av ungdomarna som entusiastiskt klev in på arbetsplatsen (många gånger deras första i livet) på måndagen hade gett upp redan innan veckan var slut. En av dem ville inte ens återkomma för att skriva på sitt avtal så att han kunde få lön för de fyra dagarna han hunnit arbeta. Han hade med gråt i halsen svarat att han hellre var utan än att någonsin sätta sin fot där igen.

Men hur hade det blivit så här undrade jag? Han förklarade att det hela egentligen nog bara var samtidens senaste recept på den vanliga vällingen för folket: lika delar skiftning i den ekonomiska konjunkturen, toppstyrning av inkompetenta ledare och gammal hederlig populistisk realpolitik.

På nittiotalet när alla marknader skulle avregleras och alla statliga företag bolagiseras så att den fria konkurrensen kunde gynna oss konsumenter genom lägre priser och de statliga bolagen kunna beläggas med krav på att generera vinst åt sina ägare, sig själva, var barndomsvännens arbetsgivare inget undantag. Men eftersom man redan då ansågs väl dominerande på sin marknad kunde det ju inte bli tal om konkurrens på lika villkor.

Aktören som ville slå sig in på den nya marknaden dumpade direkt priset på sina tjänster vilket kompisens företag inte fick göra eftersom de var så dominerande, så därmed tog de över en hel del kunder. Den nya aktören ville dessutom bara ha de lönsammaste uppdragen och tackade därför nej till de mindre lönsamma, vilket det statliga och dominerande företaget inte fick göra, eftersom de var så dominerande. Den nya konkurrenten gick visserligen med väldigt mycket förlust på grund av att de tagit för lite betalt, så de gick i konkurs både en och två gånger, men då de ägdes av ett annat grannlands stat, som var en rikare stat eftersom de hade hittat olja och förmodligen också var en dominerande aktör hemma i sitt eget land, men inte i vårt land, ordnade det sig ändå.

Men kompisens företag ansågs fortfarande vara så dominerande att deras ägare staten, som också krävde att de skulle generera vinst, beslutade sig för att ge alla sina egna uppdrag till det andra, rikare landets stats företag för att jämna ut det hela. Många tyckte att det var som att såga av den gren man satt på, men det handlade egentligen bara om lagen om offentlig upphandling. Den som lovar att klara av uppdraget för minst pengar får uppdraget, och det blev så klart det enda företaget som fick lov att hela tiden vara billigare än det andra företaget.

Sen tyckte en politiker som älskade att göra stora affärer, fast dåliga, att det nog ändå vore bäst att blanda in ett tredje land, så hon bestämde att vårt lands företag skulle slås ihop med det tredje landets för att på så sätt bli starkare. Och för att något som heter synergieffekter skulle spara pengar åt båda ländernas företag. Kompisens företag fick ett erbjudande man på den tiden inte kunde motstå, 60% ansvar för det nya företaget, men bara 50% att säga till om. Tyvärr glömde det tredje landets företag även att berätta att de så fort papperna om samgåendet var påskrivna själva helt hade tänkt sluta använda den sortens verksamhet som det nya företaget utförde. Och till följd av det skulle de nog tyvärr bli tvungna att säga upp en hel del personal, vilket skulle komma att bli rätt dyrt eftersom det tredje landets företags personal hade rätt till tre årslöners avgångsvederlag. Som storägare var kompisens företag naturligtvis tvungna att vara med och betala brakförlusten, som nästan enbart orsakats av det tredje landets skenande utgifter och sinande inkomster.

Och nu är alla arga eftersom den grundläggande service alla tycker sig ha rätt till och som kompisens företag tidigare gjorde ganska bra, inte fungerar så bra längre när det är så få som försöker göra allt jobb nu när man sparar jättemycket pengar hela tiden för att kunna betala kostnader som inkomstbortfall, aktieutdelningar och avgångsvederlag för människorna i ett tredje land som inte har något jobb att utföra längre.

”Men man får ändå hoppas att jag får möjligheten att jobba arslet av mig för en halv lön och att utföra ett jobb ingen är nöjd med i några år till åtminstone” avslutade kompisen, ”för jag orkar verkligen inte lära mig åka skateboard.”

Advokat Castelius och vintern.

Eftersom jag tragglat med min berättelse om brevbäraren Bellman i mer än sex år utan att ens vara nära att få den klar, bjuder jag på ett litet smakprov. Dessutom passar väl just den här passagen bra nu när snön knackar på dörren.

Vintern hade slagit till med full kraft och det hade snöat oavbrutet i flera dagar. Att vara brevbärare på vintern är något helt annat än att vara det på sommaren. När snön lagt sig som ett kamouflerande täcke över alla isfläckar måste man som brevbärare hela tiden vara uppmärksam om man vill klara sig oskadd genom en arbetsdag. Trots dubbade cykeldäck och broddar halkar tjänstemän ändå omkring som blå, uniformsklädda käglor på yrkeslivets blankpolerade bowlingbana. Brev och reklamblad sprids för iskalla vintervindar samtidigt som deras spända kroppar bara kan bita ihop och blunda i väntan på att bli blåslagna.

20171128_152522-01167351997.jpeg

De postiljoner som kör bil halkar också när de måste kliva ut för att nå brevlådor ingen skottat framför, men plågas dessutom av vägarnas bristfälliga underhåll. De fastnar med slirande hjul eller glider baklänges utan kontroll över bilen då de av pliktkänsla försökt stanna även vid lådor i uppförsbackar som aldrig sandats.

Vinterns vedermödor hade kunnat vara lättare att hantera om landets vid den här tiden största arbetsgivare köpt in fordon bättre lämpade för nordiskt klimat. Men det är klart, om sydeuropeiska bilar är några kronor billigare kan man ha överseende med att de inte är konstruerade för decimeterdjup snö och tvåsiffriga minusgrader. Åtminstone om man är inköpschef med budgetansvar för väldigt många fordon.

20171128_152329-011904554329.jpeg

Ett återkommande problem med de franska och italienska bilar man inom Posten föredrog var att magneten i låset till lastutrymmets sidodörr slutade fungera när det blev för kallt. I regel blev det för kallt redan vid några få minusgrader, alltså strax efter årets sista kräftskiva i Sverige. När dörren en gång börjat kärva gled den hela tiden upp så fort man kom till minsta uppförsbacke, något Bellman fick lära sig den hårda vägen en kväll när han körde tillbaka från rundan på Tyresö.

Han kände plötsligt hur det drog kallt och tänkte att han antagligen stängt sidodörren slarvigt och stannade därför till för att dra igen den. Han passade på att kontrollera lastutrymmet så att inget hade ramlat ut då han kört med öppen sidodörr och antalet plastbackar dagens post hade legat i verkade stämma. Men säcken med brev som tömts från de gula lådorna såg ut att ha minskat i omfång? Det var mörkt ute och han kunde inte se några brev på vägen bakom bilen, men ovanför havet vid bergskanten på sidan tyckte han sig ana ett antal papperssvalor med postgirots logotyp på väg bort i riktning mot Finland. Han hoppades att det bara var inbillning, men i värsta fall att vinden var lika stadig som ryktet gjorde gällande att kompetensen hos grannlandets kollegor var.

20171128_1523561425746198.png

Bellman hade precis kammat upp det sista av dagens post och tittade bekymrat ut genom fönstret på snön som aldrig slutade falla när Friedmann kom gående mot honom. Han räckte över ett kuvert adresserat ”Ansvarig för brevbäringen i Älta”.

Nu är det ju du som är chef över brevbäringen” sade han högre än vad som egentligen var nödvändigt eftersom Bellman stod precis intill.

Om Friedmanns avsikt var att påminna både Bellman och kollegorna i lokalen om vem som nu var arbetsledare och på så sätt få Bellman att växa i sin nya roll, fungerade det. Bellmans rygg blev med ens rakare och han ursäktade sig för att gå åt sidan och öppna brevet. Den som hade skrivit till honom var en av de boende ute på Tyresö. Dagen innan hade han förutom ett stort antal tingsrättsprotokoll och några utländska tidskrifter även fått ett av postens förtryckta kort i sin låda av Bellman. På kortets ena sida fanns en bild av en glad snögubbe och på den andra stod en kort text formulerad på artig myndighetssvenska som i vädjande ordalag förklarade att den som dagligen delade ut posten skulle få en bättre arbetsmiljö om snövallen framför lådan möjligen kunde avlägsnas.

Adam Castelius som nu besvarade denna vädjan bodde i en enorm vitkalkad villa med utsikt över havet och var advokat till yrket. Av brevet att döma saknade han inte bara helt förståelse för brevbärarens syn på snöskottning, han var även upprörd. På tre tätskrivna sidor redogjorde han detaljerat för hur en av hans arbetsdagar såg ut och listade punkt för punkt upp de göromål en advokat av hans dignitet måste hinna med. Castelius bar i stort sett hela staden på sina axlar eftersom ingen känd, åtminstone nu levande människa, ens var nära att besitta den kompetens han själv gjorde. Detta borde för övrigt både Gud fader och mottagaren av denna skrivelse rimligen känna till? Den anklagande tonen hölls intakt genom hela brevet, men tilltog ytterligare i styrka mot slutet. När Bellman var framme vid den fjärde sidan var advokaten så upprörd att Bellmans ben faktiskt började darra lite.

Adam Castelius upplevde att staten via sin förlängda arm i form av en uppenbart lat och respektlös brevbärare genom att lämna denna provocerande pamflett vid hans dörr även attackerade honom på ett personligt plan. Den illa dolda socialism och obeskrivliga oförskämdhet han nu blivit utsatt för var som ett slag i magen, och detta enbart på grund av lite snö? Brevet avslutades med:

”Som ni förhoppningsvis begriper, eller åtminstone borde ha vett att begripa trots att ni är statsanställd, lämnar ingen av mina dagar något utrymme för trams. Att bli uppmanad att slaska runt framför sin egen postlåda bara för att någon lat tjänsteman inte orkar kliva ur bilen är väl trams om något? Det kan säkert upplevas som obekvämt för den som inte är van att anstränga sig, men vintern är inget nytt påfund. Ni borde acceptera vad som faktiskt är ert åtagande i samhället, ett åtagande jag för övrigt till stor del bekostar via en synnerligen orimlig skattsedel.

Adv. Adam Castelius

wp-1490557347699-01809333405.jpeg

Bellman suckade och konstaterade att advokaten förmodligen hade hunnit skotta och sanda framför både sin egen och alla grannarnas lådor under den tid det tagit att författa skrivelsen han nu hade i handen. Men det är klart, det är ju skillnad på folk och folk tänkte Bellman och slängde brevet i närmaste papperskorg. Det bröt antagligen mot ett flertal punkter i Postens regelverk och skulle förmodligen också kunna vara skäl för uppsägning. Han borde givetvis ha vidarebefordrat en kopia till Postens kundtjänst med ett svar om att han tagit emot klagomålet och därefter skickat originalet till arkivering i all evighet bland de övriga klagomål som låg i ett bergrum någonstans norr om Stockholm. Men det kändes meningslöst och man kan inte vinna alla strider. Fast det skulle vara roligt om man någon gång kunde vinna någon.