Gruvliv del 18.

Om bortbytingar, lönnmord, medicinalväxter, potatis och rabarberpaj.

Jag skrev ett inlägg i bloggen redan förra helgen, men tyvärr gjorde jag det bara i mitt eget huvud, så nu måste vi alla låtsas att det är söndag. Vilket det visserligen är, men att du som läser och jag som skriver är övertygade om att det är den 18:e juni. Ganska najs att det endast är några dagar till midsommar och långhelg va?

På bara några dagar har växtligheten vid stugan gått fullständigt bananas. Lupinerna blommar för fullt och de är så många att man frestas att kalla vårt lilla bestånd för ett plantage. De växer som ogräs, vilket många också tycker att de är, men det är ett mäktigt ogräs i så fall, inget snack om den saken.

20170622_161547

Förra året tyckte jag att fingerborgsblommorna min fru planterat mest var en parantes i trädgården, framför allt eftersom de inte gick att äta. I år har jag ändrat ståndpunkt, inte enbart för att de är väldigt vackra. Tydligen är hela växten så giftig och 2-3 blad är en dödlig dos för en vuxen, vilket bara det gör den riktigt cool. En lönnmördarblomma. Dessutom används den som hjärtmedicin och har så gjorts ända sedan medeltiden. Enligt folktron kan även bortbytingar avslöjas om de badas i avkok från växten vilket får trollen att byta tillbaka sina egna barn, och vi människorna får våra tillbaka. Jag ska prova att bada min egen son i ett avkok lite senare i sommar.

Vi har bergklint och aklejor också. Bergklint lär vara något av en favorit för humlor, bin och fjärilar. Eftersom den ofta står kvar på grunden där man flyttat bort ett hus, utgår jag från att Grufstugan vid något tillfälle flyttats bort, men sedan ställts tillbaka på sitt ursprungliga ställe. Akleja eller Akvileja är tydligen lite sällsynt i vild form i Sverige. Inom avdelningen för folkmedicinskt utövande anses den vara bra för utvärtes sårbehandling, men bör inte användas invärtes i större mängder då den kan ge upphov till diarréer, yrsel och andnöd. En och annan midsommarfirare lär antagligen misstänka en smärre överdosering av just akleja när de vaknar upp på midsommardagen om en vecka.

20170622_161031

Vi har en liten buske med vita rosor också. Den mådde tydligen bra av att beskäras rejält i höstas och blommar i all sin prakt nu. Det lilla jag vet om just vita rosor är att det finns en karaktär i en japansk serie som kallas Månljusets Riddare. Han är klädd i vita arabiska kläder, bär sabel och kastar vita rosor omkring sig eftersom dessa likt röda rosor kan avbryta attacker från demoner.

20170622_160955

Rabarbern jag planterade i höstas imponerar tyvärr inte ännu. Trots mängder av gödsel är den både klen och har fått bladen fulla av hål som en riktigt vällagrad ost. Jag hoppas dock att den stramar upp sig med tiden, för enligt urgammal folktro ska man tydligen kunna stoppa ned dess stjälkar i pajdeg och äta dem ihop med vaniljsås. Och alla vet ju att vaniljsås är fantastiskt gott.

20170622_161157

Potatisarna vi glömde i skafferiet under våren hade fått fina groddar när de så småningom återfanns. Därför ligger de nu nedgrävda i väntan på att de ska föröka sig. Vi fick faktiskt lite potatis förra året också, trots att vi sådde dem lika sent som i år. Man får hålla ett par tummar helt enkelt.

20170622_161617

Det bästa av allt är ändå att brandliljan är tillbaka i full blom. Den är utan någon egentlig konkurrens min absoluta favoritblomma. Dessutom har den ynglat av sig nu. Två nya små liljor är på gång bredvid som ett resultat av de små lökar som kallas bulbiller vi tog från bladvecken och planterade. Tyvärr dröjer det till nästa eller nästnästa år innan de också blommar, men den som väntar på något gott. Jag börjar för övrigt även bli sugen på att skaffa mig några tigerliljor, även om de så klart inte är lika orangea.

Det får räcka där, jag vill inte gröta ihop allt för mycket, så jag postar det här nu. Sedan får jag skriva två till inlägg i kväll, ett om några fantastiska möten med vilda djur såsom entitor med nykläckta ungar i våra holkar på tomten, samt den enorma örn jag såg häromsistens och som var bra nära att lyfta mig med både bil och allt. Den tredje bloggen får handla om midsommarhelgen då vi blev bestulna av illasinnade tjuvar på natten och vad en sådan händelse gör med en mentalt.

 

Gruvliv del 12

Först blir det vår. Snön smälter, tjälen går sakta ur jorden och plötsligt en dag går det att sätta sin nyinköpta spade från Clas Ohlsson eller Biltema i jorden. Alla de möjligheter som är en sedan länge obrukad torparträdgårds inneboende själ och löften flimrar förbi amatörlantbrukarens inre öga. Några av dem fastnar där, likt genetiskt alkoholiserade mördarsniglar blir kvar i en oemotståndlig ölfälla. Dessa små embryon utgör sedan både grunden till och inledningen av en nybörjares odlarliv.

Sommaren som följer är kanske varm och solig med inslag av lata semesterdagar som spenderas i ett behagligt töcken av lådvin och karrébitar med svärtade kanter. Utöver detta består sommaren nästan bara av omsorg. Den osjälviskt kärleksfulla sorts omsorg som normalt är förbehållen nyfödda barn, skadade och lågintelligenta bofinkar som krockat med en altandörr, en dödligt sjuk familjemedlem eller kanske en hembränningsapparat som gått i arv i generationer. Jag pratar om den kärleksfulla vattningen och tillförseln av näring till de växter som trängt sig upp ur jorden, den som tar sig uttryck i impulsiva och tålamodsprövande dagsturer genom den vedervärdiga eftermiddagstrafiken på Stockholms ringleder. Turer som alltid är mödan värd då målet är ett litet sörmländskt paradis gömt inne i den täta granskogen och bortom en kraftig grönmålad järnbom någon kilometer utanför Gnesta. Sommaren är också mor till en otålig kärlek som heter väntan och som är allra starkast i det vuxna odlarbarnets längtan.

Sedan har vi den underbara hösten. Hösten bjuder oss, trots sitt strama och karga yttre, mycket frikostigt ur en ask av kulörta praliner. Delikatesser som är djupröda och brandgula, oändligt vackra och med en kraftig smak av final och målgång. En smak som de allra sista inringda telefonrösterna i ett tävlingsprogram på tv, en smak av planteringsjord, nu på väg att åter förmultna i det kretslopp den en gång är sprungen ur. En smak som när den långsamt tuggats färdigt gör att man vill se, känna, lukta och ha allt det som vuxit omedelbart, samtidigt!

Ja ni börjar förstå. Jag ska alltså redogöra lite för mitt första odlingsår vid Grufstugan.

wp-1466152934601.jpg

Brandliljan. Den här magnifika blomman som jag pratat mycket om tidigare är ju inte på något sätt frukten av mitt eget hårda arbete. Den är inte heller särskilt ovanlig, även om jag förstått att Tigerlijan är populärare nuförtiden. Och den dök bara upp mitt i ogräsrensandet en dag i våras. Att den överlevde beror enbart på att dess blad var så fascinerande. Jag förmådde inte slita upp en växt som såg ut som en rymdvarelse, eller något som åtminstone såg ut att kunna vara medfört hit av en alien och planterad på vår jord. Ett bra beslut att den blev kvar.

Det jag faktiskt har gjort är att jag plockade bulbiller, små lökar som finns mellan bladet och stammen och planterat dem i krukor hemma. Om allt går som det ska får jag tre nya brandliljor nästa år, men de kommer inte att blomma förrän tidigast 2018. Spännande i alla fall om det fungerar!

wp-1464988648448.jpg

Potatis. Inledningsvis hade varken jag eller min fru Leia några större planer på att odla den klassiska knölen då vi var helt upptagna av tankar på de gamla torparväxter som förmodligen gömde sig i den vildvuxna trädgården. Någon gång runt midsommar började vi dock fundera på om den både murkna och skeva komposten möjligen hade varit eller kanske kunde bli ett potatisland. Jag ersatte de mest söndervittrade brädorna som omgav den med nya, och gjorde i ett svep mitt både första och mest händiga handtag i livet. Om man betänker att jag knappt vet hur man håller i en hammare var det här islagandet av några spikar en smärre bedrift. Sedan fyllde jag på med lite ny planteringsjord och stoppade ner några potatisar som av en slump legat lite för länge i skafferiet och utvecklat groddar. Allt på ren amatörkänsla och sedan hoppades jag på det bästa.

wp-1467555650304.jpg

Dom om min förvåning när det redan efter ett par veckor stack upp stora blast över allt. Någon gång på sensommaren när värmen började sjunka grävde vi upp den trots att de inte hade blommat, något jag fått för mig att de ska innan skörd. Det blev en halv plasthink finfina och delikata potatisar, men jag hade nog hoppats på en större skörd.

Gissningsvis var djupet lite för odjupt, så till nästa år ska jag höja kanten ytterligare och fylla på med mer jord. Tanken är då att sätta mandelpotatis eftersom jag skulle känna mig så norrländskt Torgny Lindgren-cool om jag kunde äta min pölsa med egenodlad mandelpotatis. Kanske ger jag mig på att göra egen pölsa också om jag kommer över ett parti ratade djurdelar.

Tomater. I våras fick jag en tomatplanta av hårdrocks-Peter. Den såg rätt ömklig ut och jag var ganska övertygad om att den sakta skulle tyna bort till ingenting, men jag satte den i rabatten på stugans solsida i alla fall. Jag döpte den till ”Hårdrockstomat” i brist på bättre då jag saknade kunskap om vilken sort det faktiskt var. wp-1469957911086.jpg

Mot slutet av sommaren var plantan två meter hög och stor som den gamla brottaren Karelin. Vi fick mängder av röda tomater med lite hårt skal och underbar smak. Faktiskt de godaste tomater jag ätit och att säga annat än att hårdrockstomaten är en veritabel odlardröm är inte möjligt.

Vid sidan av denna tomaternas hybrid av innovatören Elon Musk och snyggingen Ryan Gosling fick jag även tre fina plantor av företagscenter-Anna på jobbet. Anna har lite mer ordning på detaljerna än en genomsnittlig före detta death metal-sångare, så därför vet jag att jag även planterade ut Chadwick, Tete de Venus och Green envy. Av dem utmärkte sig Green envy mest då den var grön hela tiden och slutprodukten skulle ha samma färg. Man fick lära sig på egen hand att den var mogen när den hade fått en lätt spräcklig ton, lite som ett krusbär. Den var även väldigt god!

Citron. Kärna från någon sönderavlad industrivariant köpt i matbutiken. Det gick åt helvete. Den här plantan är nästan två år gammal och ser ut som ett dagsgammalt föl.

wp-1475769756281.jpg

Chili. Huvudtanken med tillgången till en trädgård för min egen del var möjligheten att prova att odla chili utomhus. Så småningom blev även alla de perenna torparväxter vi upptäckte ett nästan lika stort intresse, men nu pratar vi ju faktiskt chili, så det tar vi en annan gång. Jag gjorde många misstag i början. Till exempel skulle jag bytt till större krukor tidigare under förkultiveringen och jag borde tillfört mer näring tidigare. Mitt i sommaren bombade vi planteringarna med kogödsel från bonden vi arrenderar av, men med facit i hand skulle det ha skett flera månader tidigare. Även tillförseln av växtnäring för att motverka kaliumbrist blev alltför sällsynt och sporadisk.

20161007_162310.jpg

Habanero laranjade grande fick mycket blomknoppar men kom aldrig längre än så. Trinidad Berry såg ut som ett bittert, nyligen avsatt landstingsråd hela sommaren och i augusti var jag så trött på hans uppsyn att jag slutade vattna honom av ren illvilja. Den övervintrade habaneron från vår lokala coopbutik gick dock bananas och gav flera hundra starka röda frukter. Även Hot Lemon gav mycket frukt, men det gick lite trögt mot slutet. Jag fick plocka fullstora och färdigvuxna frukter och låta dem gulna i köksfönstret, men ibland måste man hjälpa naturen lite på traven.

Den svaga finska (!)  sorten AJ White Fantasy gav även den mycket frukt. Dessa var så svaga i styrka att man med fördel kunde äta dem som paprika eller snacks. Den gav även fin smak till fetaostcreme att ha som tillbehör till grillat kött. Creme fraiche, feta ost och någon favoritchili hoprört är en favorit jag lärde mig av mästerkocken Jon när vi hängde på Utö några dagar en sommar. Också djävulschilin Bhut Jolokia White med en styrka på upp mot en miljon scoville gav mycket frukt, men mina blev aldrig lika stora som de hårdrocks-Peter odlade fram på sin balkong på sjätte våningen i Blackeberg. En förklaring kan vara att hans balkong har sol i princip 24 timmar om dygnet och är rena drömmen för en chilifantast.

Ja, det var väl allt för den här gången. I nästa blogg ska jag redogöra för varför jag har en sprillans ny motorsåg jag köpte för tre månader sedan, men ännu inte vågat starta.

Gruvliv del 9.

wp-1467555755507.jpg

Jag inser att det nästan kan verka makabert i överkant att inleda en text med en närbild på en så tydligt avliden fågel, men jag ska göra mitt bästa för att göra stackaren rättvisa.

Man får då och då konstatera att livet inte alltid blir som man tänkt sig. När jag i fredags morse återförenades med min familj i gruvstugan igen efter att under några dagar på egen hand hämtat andan och nya krafter hemma i Orminge, möttes jag av den här synen. På väg mot utedasset råkade jag titta ner i den av regnvattentunnorna som läcker lite och som jag under en tid planerat byta ut. Jag svalde närapå hela snusprillan i ren förskräckelse när jag såg kadavret av vad som troligen var en ung björktrast som guppade omkring på rygg bland de omogna körsbär som regelbundet trillar ner från träden intill.

Jag vet alldeles för lite om fåglar för att ha den minsta aning om vad som kan få en ung sådan att plötsligt drunkna i en halvfull, något läckande, men hjälpligt lagad regntunna i de sörmländska skogarna. Hade pippin en sen natt möjligen drabbats av dålig sikt på grund av regn och hårda vindar och råkat flyga in i väggen ovanför tunnan? Kanske på väg hem till familjen igen, stolt och självsäker efter sin första flygtur på egen hand? Eller hade kärlekssorg drivit fram ett desperat och förtvivlat fågelsjälvmord genom dränkning? Var det något genetiskt fel gömt i arvsmassan som gjort att den trots sin till synes låga ålder redan blivit så gammal och skröplig invärtes att kroppen redan levt ut sitt fulla liv och nu gett upp? Oavsett vilket svaret är känner jag mig övertygad om att livet faktiskt inte alls blev som just denna fågel hade tänkt sig.

Motsatsen till död och förruttnelse är spirande knoppar och nyfött liv. Det har vi tack och lov betydligt mer av i gruvstugans trädgård. Man fullkomligt häpnar över varje ny färg och blomma som från den ena dagen till den andra ersatt en oansenlig liten knopp.

Trädgårdslivet är som jag tidigare nämnt helt outforskade domäner för mig och dessutom något jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag skulle bli intresserad av. Eftersom det här är vår första sommar i stugan har vi nästan gått över styr med grävande och planterande i ren iver, men ändå är det mestadels tidigare stuginnehavares frukter vi skördar.

Mycket av det som växer här är klassiska gamla torparväxter som återkommer år efter år och för varje kvadratmeter fjolårsgräs och sly vi petar lite i dyker det upp nya växter och gömda stenläggningar. Nåja, de stenläggningar och gångar som är riktigt fina har faktiskt min fru slitit med och anlagt nu i år, men det är tacksamt att det alltid finns någon spännande gammal växt att renodla, rensa fri från ogräs eller plantera om på någon annan plats.

Vad som roat mig så här långt och som jag kan ta åt mig lite ära för, är förutom en massa grävande, kånkande på vattendunkar, vedhuggande och andra typiska machogöromål, det här.

Till någon del känner jag att faktumet att vi nu har en otroligt ståtlig brandlilja faktiskt är min förtjänst, trots att det inte är jag som har planterat den. Bland det första vi gjorde när snön försvann och tjälen släppte i jorden var att vi grävde upp det inferno till rabatt som fanns på husets framsida. Så ska man naturligtvis inte göra på ett gammalt torp innan man sett vad som kommer fram första sommaren, men det kändes tvunget. Dels för att någon slags kraftig klängväxt dominerade hela landet och slingrade sig in bakom husväggens brädor och riskerade att förstöra huset, men kanske mest för att jag var ute efter plats vid en bra vägg i söderläge att sätta ut mina chiliplantor vid.

Tack och lov gick jag långsamt och försiktigt till väga och upptäckte då en decimeterhög planta gömd under all annan växtlighet som såg ut som något rymdvarelser haft med sig till jorden. På bara några veckor växte den flera decimeter och slog sedan ut fantastiska orangea blommor. Lite efterforskning visade att det var en brandlilja av finaste sort. Jag har vattnat och vårdat den ömt och sedan fått veta att man kan plocka små lökliknande saker från bladvecken som kallas bulbiler.

Planterar man sådana i krukor inomhus och håller dem nöjda och glada har man inom 2-4 år direkta kloner av just sin egen planta. Otroligt spännande!

wp-1467555623906.jpg

Redan i mitten av maj tog jag med fyra ståtliga och förkultiverade chiliplantor jag fått från Hårdrocks-Peter och placerade dem vid väggen och idag grävde jag ned dem direkt i jorden för att se om de blir ännu mer majestätiska om rötterna får fritt spelrum. Utöver de fyra plantorna grävde jag också ner tre andra sorter jag fått upp i hyfsad storlek hemma i lägenhetens fönster.

wp-1467555612747.jpg

En sort från Finland (märkligt nog) som heter AJ White Fantasy svämmar redan över av frukt som bara ska växa till sig lite innan den kan skördas och grenarna är så tunga att jag fått staga upp dem för att de inte ska knäckas. Utöver den är det redan frukt på en planta av frön från en vanlig habanero köpt i den lokala Coop-butiken där jag bor och som jag inte vet exakt vilken sort den är och även små frukter på min Bhut Jolokia White. Trinidad Berryn, och de tre nya plantorna Hot Lemon, Habanero Laranjada Grande och Nepalese Bell ligger lite efter i blomningen.

Var jag ska sätta alla plantor jag har hemma i Orminge har jag inte listat ut ännu, men där kämpar bland annat Brazilian Red Ghost, Espelette, Apache och några andra sorter vidare för att bli ytterligare förstärkning till projektet. Och vad jag sedan ska göra med all min chili vet jag inte heller riktigt.

wp-1467555341190.jpg

En liten plan är i alla fall att experimentera fram lite olika goda såser, så jag har redan börjat diska ur flaskor jag kan hälla över min ”Grufsås” i om så blir fallet.

wp-1467555360076.jpg

Som avslutning tänkte jag visa att man inte behöver vara ute i skogen för att träffa på det storslagna djurlivet. Hemma på balkongen på Edövägen hade en flitig liten spindel byggt sin sinnrika dödsfälla mellan två av våra stolar. Förorten kan också, och kanske blev just den här lilla gynnarens liv exakt som han hade tänkt sig.