Påkommen med byxorna i knävecken.

Vi ligger i soffor eller på sängar, min fru virkar och tittar på tv-serier, sonen spelar Xbox och jag läser böcker riktigt långsamt och klämmer en och annan dokumentär. Då och då hörs hasande steg när någon av oss hämtar snytpapper, kall dryck eller kokar te. Sedan blir det tyst igen.

Allt går som det ska och ingenting är därmed i sin ordning. Fördelen med influensaliknande förkylningar är inte många, men de finns. En av dem är att livet blir exakt vad det alltid borde vara när man så småningom slutar kämpa emot och accepterar en tillvaro där minimala och grundläggande nödvändiga ansträngningar är mer än nog. Att ett mål mat kommit på bordet, att man lyckats köpa en dosa snus, eller att man bara tagit sig samman och äntligen gått och hämtat det glas vatten man velat dricka i över en timme.

När en storhelg med några extra lediga dagar nalkas växer lusten till livet. I mitt och min familjs fall brukar en sådan helg innebära mer kravlös tid i grufstugan med mycket eldande i kaminerna och långa sittningar med brädspel på kvällarna. Åtminstone så här års när vinterns snö dröjer sig kvar i rabatterna och det är lite för tidigt för trädgårdsarbete.

Den här påskhelgen åkte dock hela familjen på en massa snor och snörvlande och avfärden till stugan har skjutits upp dag för dag. Nu när vi har slutat stressa över när vi kan komma iväg och förlikat oss med att det bara blev som det blev känns det riktigt bra. Jag kan knappt minnas när vi alla varvade ner så här totalt. Vi ligger i soffor eller på sängar, min fru virkar och tittar på tv-serier, sonen spelar xbox och jag läser böcker riktigt långsamt och klämmer en och annan dokumentär. Då och då hörs hasande steg när någon av oss hämtar snytpapper, kall dryck eller kokar te. Sedan blir det tyst igen. Igår klämde jag till exempel den tre avsnitt långa dokumentären Dödliga fiender – kampen inom islam.

Det var intressant att få lite mer kött på benen om hela konflikten mellan shia- och sunnimuslimer i mellanöstern med Iran och Saudiarabien som de stora antagonisterna de senaste 40 åren. Den hade gärna fått ha fler delar. Jag har läst ut ”Kolaps” av David Jonstad, en sorglig men faktaspäckad bok om omöjligheten med en evigt ständig tillväxt och ett krasst konstaterande att de flesta av planetens naturliga tillgångar faktiskt är ändliga. Efter det började jag parallellt läsa både Jim Thompsons ”Mördaren i mig” och ”Om kriget kommer” av Lennart Rosander och Per Olgarsson. Vi får se vilken bok som tar över under dagen, det är inte så bråttom att bestämma sig.

20180331_151628-012138760961.jpeg

Glädjande nog har jag också haft tid att läsa en mängd artiklar och recensioner i olika nättidningar. Och apropå tidningar, särskilt de stora svenska sådana, vad det svänger? För knappt ett år sedan var mer eller mindre alla artiklar och debattinlägg ensidiga försvarstal för landets flyktingmottagande, men nu tävlar samma tidningar om att visa att de vågar lyfta problem med integration och religiös fanatism i sådan omfattning att det nästan blir lite skevt åt andra hållet. Tänk om sakfrågor och objektiv granskning av de problem som trots allt kan uppstå med en tillfälligt ökad invandring kunnat övervinna den paralyserande kollektiva rädslan över att uppfattas som rasistisk långt tidigare? Då hade antagligen Sverigedemokraterna knappt haft några mandat alls och vi hade inte behövt ha en riksdag full av traditionella partier som försöker verka hårdare och därmed bara blir mer likformiga i hopp om att kunna fiska tillbaka missnöjda medborgares röster. Berätta om både bra och dåligt, jag har faktiskt jävligt svårt att tro att ens en procent av befolkningen är rasister på riktigt.

Till sist. Visst hade det varit mysigt att möta vårsolen och påsken i en stuga i de sörmländska skogarna, men det går inte att förneka den välgörande harmoni som en helg helt däckad och utan krav hemma i lägenheten har boende inom sig också.

Annons

Boston – we have a look-a-like problem!

Breddandet av min allmänbildning var ändå ett mikroskopiskt russin i den enorma lussebulle som utgör mitt självuppfattade universum jämfört med en av bilderna i boken. Ett av de gamla fotografierna som porträtterade generaler och betydelsefulla personer föreställde faktiskt mig! Mig!?

Jag tycker om att läsa och ärligt talat kanske det tidvis är det enda jag tycker riktigt mycket om. Fokus är nästan alltid på den skönlitteratur det verkar finnas så oändligt mycket mer av än den snålt tilltagna tid som givits oss med läslust, men av nyfikenhet vill jag också gärna variera ibland. Många fackböcker inom t.ex. historia, vetenskap, eller biografier är skrivna med sådant driv i berättandet att man lätt kan fångas lika mycket som av en bra roman.

Den som fick mig att förstå fackböckernas underhållningsvärde hette Natt-Mats och jobbade nätter på det demensboende där jag under åtta år jobbade dagar och kvällar. Han var en lågmäld, lugn och väldigt sympatisk kille som var några år äldre än mig. De få minuter vi sågs innan han skulle börja och jag sluta eller tvärtom hann vi växla några ord om böcker. Han började ta med sig böcker om Stalins Sovjetunionen, Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Ofta var det riktiga tegelstenar. Varför han var så intresserad av de kommunistiska diktaturer som hade de största folkmorden på sitt samvete vet jag inte, men Natt-Mats fick mig i alla fall att fortsätta vilja blanda romanläsandet med böcker om vår historia.

Jag har många gånger tänkt på att jag inte vet någonting alls om det amerikanska inbördeskriget. Inte mer än att det var mellan nord och syd, blårockar mot grårockar, mot och för slaveriet ungefär.

20180321_174749169903850.png

Därför slog jag till på Thomas Sörensens ”Amerikanska inbördeskriget” på bokrean härförleden. Nedsatt i pris från 234 spänn till 59 kändes som ett bra kap. Jag lärde mig att nordstaterna och Lincoln faktiskt inte brydde sig så himla mycket om den svarta slavbefolkningen som jag hade trott och att båda sidor hade mängder med generaler och härförare utan vidare kompetens för sina jobb och att väldigt många människor offrades i meningslösa stormningar av meningslösa kullar och småstäder mellan 1861-1865.

Breddandet av min allmänbildning var ändå ett mikroskopiskt russin i den enorma lussebulle som utgör mitt självuppfattade universum jämfört med en av bilderna i boken. Ett av de gamla fotografierna som porträtterade generaler och betydelsefulla personer föreställde faktiskt mig! Mig!?

20180320_1930442100579795.jpg

Jag gnuggade länge mina uppspärrade ögon innan jag chockad konsulterade min fru, min son, samt några vänner och bekanta på internet. Det var kusligt likt mig. Särskilt om man känner mig sedan ett tag och kan notera läpparna, öronen, ögonhålorna och kinderna. Och om man sett mig i det långa hår jag hade i 20-årsåldern.

Så vitt jag vet har jag ingen gren av släkten som någonsin utvandrat till Amerika, inte så långt tillbaka min far har lyckats forska i alla fall. Det får mig att fundera ganska mycket över dna och gener och universum. Visst, det mesta talar för att alla människor har samma anfader och anmoder, även om jag också läst teorier om att Homo sapiens kan ha uppstått på flera ställen långt ifrån och oberoende av varandra. Både i Kina och Afrika bland annat. Kan det faktiskt vara så att det normalt oändligt varierade dna-skapandet ibland råkar göra två nästan exakt lika människor? Det kan det så klart vara eftersom det finns mängder av look-a-likes inom underhållningsindustrin, men jag ÄR ju uppenbarligen Boston Corbett? Ett problem för mig, trots fascinationen, är ändå att jag egentligen inte vill dela gener och anlag med min klon.

Boston Corbett hette från början Thomas Corbett och immigrerade sju år gammal med sin familj från England till New York 1839. Efter att hans fru senare i livet dog i barnsäng flyttade han till Boston där han fann gud och blev starkt troende kristen. Då han befann sig i just Boston när han mötte sin gud var det helt logiskt att han bytte förnamn till Boston. Han lät håret växa för att efterlikna Jesus och kastrerade sig själv med en sax för att undvika att bli påverkad av prostituerade. Han kom ofta i bråk och lär ofta ha misshandlat andra människor. Han slogs skickligt för nordstaterna i inbördeskriget och valdes ut som en av tjugofyra som skulle jaga och gripa president Abraham Lincolns mördare John Wilkes Booth. Uppbådet hittade Booth, men trots order om att Booth skulle tas levande råkade Corbett skjuta honom genom halsen och nacken via ett hål i väggen på det tobaksmagasin han hade gömt sig i, varpå presidentmördaren dog. Enligt vissa källor var det gud som beordrade Corbett att skjuta Booth.

Efter det blev han allt mer galen och försvann ut i vildmarken där han grävde en grop som han bosatte sig i under flera år. Han kände sig förföljd och hotade förbipasserande med vapen ända tills myndigheterna en dag fick nog och spärrade in honom på sinnessjukhus. Han rymde därifrån ett år senare och sägs ha sökt sig mot Mexico, men hördes aldrig mera av. Enligt andra rykten dog han i en brand i staden Hinckley i Minesota 1 september 1885. Hans arv lever i någon mån vidare i förorten Orminge i Sverige år 2018.

Dålig lön är sann glädje.

Jag träffade en kompis häromdagen som jag inte umgås med så mycket längre, men ändå stöter på då och då. Det förvånade mig faktiskt inte alls att han fortfarande jobbade kvar på det stora statliga företag där han jobbat så länge jag har känt honom. Han har alltid varit väldigt stolt över att vara där, trots att lönen inte är något vidare. Snittlönen lär ligga någonstans runt 22-24000 i månaden, men kan vara något högre på en avdelning med många före detta arbetsledare, eller lite lägre om den till exempel ligger på en mindre ort ute i landet. Löneutvecklingen har varit så dålig genom åren att det tydligen inte är ovanligt att man efter tjugo år inom företaget har några ynka hundralappar mer än vad den nuvarande ingångslönen ligger på. Ändå har han alltid hävdat att enbart känslan av att vara en del i en funktion som är viktig och tillgänglig för alla landets medborgare, är starkare än någon önskan om högre lön.

”Dessutom tror jag inte att det skulle passa mig att åka skateboard och dricka komplicerat kaffe och kalla alla kollegor för hen i en ljus innerstadslokal med stora fönster hos någon annan arbetsgivare, även om jag fick dubbelt så bra betalt.” sa han en gång och himlade med ögonen.

Men nu senast såg han trött och uppgiven ut när jag frågade honom hur det var på jobbet. Jag hade naturligtvis läst några av de artiklar om sjunkande lönsamhet och bristande kvalitet på hans företag som förekommer regelbundet i dagspressen nu för tiden, så jag var nyfiken på hur han upplevde det hela. Han bekräftade att mycket av det som skrevs stämde och att han och kollegorna var förtvivlade och gick på knäna. Den senaste nedskärningen i personalgruppen, något som numera skedde minst en gång om året, hade slutligen fått bägaren att svämma över. Inte ens de mest erfarna rävarna på hans avdelning klarade sina uppdrag längre, trots att de jobbade enormt många timmar övertid. Själv jobbade han inte övertid alls för tillfället eftersom facket hade satt stopp då han närmade sig  de 200 tillåtna timmarna på ett år. Vilket han gjorde redan i September. Trots det kände han sig mer stressad nu när han ”bara” jobbade heltid, då arbetsuppgifterna han inte hann göra längre inte blev gjorda alls.

Man hade verkligen försökt anställa fler vikarier, det kunde han ge ledningen på företaget, men de flesta av ungdomarna som entusiastiskt klev in på arbetsplatsen (många gånger deras första i livet) på måndagen hade gett upp redan innan veckan var slut. En av dem ville inte ens återkomma för att skriva på sitt avtal så att han kunde få lön för de fyra dagarna han hunnit arbeta. Han hade med gråt i halsen svarat att han hellre var utan än att någonsin sätta sin fot där igen.

Men hur hade det blivit så här undrade jag? Han förklarade att det hela egentligen nog bara var samtidens senaste recept på den vanliga vällingen för folket: lika delar skiftning i den ekonomiska konjunkturen, toppstyrning av inkompetenta ledare och gammal hederlig populistisk realpolitik.

På nittiotalet när alla marknader skulle avregleras och alla statliga företag bolagiseras så att den fria konkurrensen kunde gynna oss konsumenter genom lägre priser och de statliga bolagen kunna beläggas med krav på att generera vinst åt sina ägare, sig själva, var barndomsvännens arbetsgivare inget undantag. Men eftersom man redan då ansågs väl dominerande på sin marknad kunde det ju inte bli tal om konkurrens på lika villkor.

Aktören som ville slå sig in på den nya marknaden dumpade direkt priset på sina tjänster vilket kompisens företag inte fick göra eftersom de var så dominerande, så därmed tog de över en hel del kunder. Den nya aktören ville dessutom bara ha de lönsammaste uppdragen och tackade därför nej till de mindre lönsamma, vilket det statliga och dominerande företaget inte fick göra, eftersom de var så dominerande. Den nya konkurrenten gick visserligen med väldigt mycket förlust på grund av att de tagit för lite betalt, så de gick i konkurs både en och två gånger, men då de ägdes av ett annat grannlands stat, som var en rikare stat eftersom de hade hittat olja och förmodligen också var en dominerande aktör hemma i sitt eget land, men inte i vårt land, ordnade det sig ändå.

Men kompisens företag ansågs fortfarande vara så dominerande att deras ägare staten, som också krävde att de skulle generera vinst, beslutade sig för att ge alla sina egna uppdrag till det andra, rikare landets stats företag för att jämna ut det hela. Många tyckte att det var som att såga av den gren man satt på, men det handlade egentligen bara om lagen om offentlig upphandling. Den som lovar att klara av uppdraget för minst pengar får uppdraget, och det blev så klart det enda företaget som fick lov att hela tiden vara billigare än det andra företaget.

Sen tyckte en politiker som älskade att göra stora affärer, fast dåliga, att det nog ändå vore bäst att blanda in ett tredje land, så hon bestämde att vårt lands företag skulle slås ihop med det tredje landets för att på så sätt bli starkare. Och för att något som heter synergieffekter skulle spara pengar åt båda ländernas företag. Kompisens företag fick ett erbjudande man på den tiden inte kunde motstå, 60% ansvar för det nya företaget, men bara 50% att säga till om. Tyvärr glömde det tredje landets företag även att berätta att de så fort papperna om samgåendet var påskrivna själva helt hade tänkt sluta använda den sortens verksamhet som det nya företaget utförde. Och till följd av det skulle de nog tyvärr bli tvungna att säga upp en hel del personal, vilket skulle komma att bli rätt dyrt eftersom det tredje landets företags personal hade rätt till tre årslöners avgångsvederlag. Som storägare var kompisens företag naturligtvis tvungna att vara med och betala brakförlusten, som nästan enbart orsakats av det tredje landets skenande utgifter och sinande inkomster.

Och nu är alla arga eftersom den grundläggande service alla tycker sig ha rätt till och som kompisens företag tidigare gjorde ganska bra, inte fungerar så bra längre när det är så få som försöker göra allt jobb nu när man sparar jättemycket pengar hela tiden för att kunna betala kostnader som inkomstbortfall, aktieutdelningar och avgångsvederlag för människorna i ett tredje land som inte har något jobb att utföra längre.

”Men man får ändå hoppas att jag får möjligheten att jobba arslet av mig för en halv lön och att utföra ett jobb ingen är nöjd med i några år till åtminstone” avslutade kompisen, ”för jag orkar verkligen inte lära mig åka skateboard.”