Sidosnår.

Idag när jag delade ut post runt Svanevitsvägen och Sjöstigen i Nacka registrerade min hökmannamässiga brevbärarsyn plötsligt en tydlig avvikelse i miljön. Det var en stark känsla, mycket lik den man erfar om en stor och tjock grosshandlare iklädd endast kalsonger i en storlek avsedd för treåringar oväntat uppenbarar sig hemma i vardagsrummet. Någon eller något stod uppenbarligen inte i proportion till sig själv? Det visade sig vara en enorm, men mycket akrobatisk kråka som hängde upp och ned i en talgboll avsedd för betydligt mindre fåglar. Kråkan glufsade i sig innehållet som om det inte fanns någon morgondag och såg nästan lite skyldig ut när han fick syn på mig. Varför synen av denna ertappade kråka gjorde mig så orimligt glad vet jag inte. Jag missunnar verkligen inte talgoxarna en välförtjänt stödmåltid i vårkylan? Kanske blev det bara så tydligt att fel man på fel plats även kan kännas helt rätt. Särskilt om man råkar vara den som är fel.

IMG_20170427_213230

Att vara fel man på rätt plats är annars något jag vet en hel del om. Nyligen fick jag en notis från Google Maps om att den enda bild jag lagt upp där nu hade 1317 visningar. Jag brukar aldrig recensera platser eller produkter på internet och det tog en stund innan jag förstod vad det handlade om. När jag och Simon var i Everton förra hösten bodde vi hos våra vänner Madeleine och Steve en bit utanför staden. Morgonen när vi skulle åka därifrån hade jag fått en utförlig instruktion om hur vi skulle ta oss till pendeltågsstationen Blundelsands & Crosby, men naturligtvis lyckades jag ändå gå fel någonstans och det började bli bråttom. Jag tog Google Maps vägbeskrivning till hjälp och vi hann till slut med tåget i sista stund. Väl hemma i Sverige igen tyckte appen att jag skulle recensera den plats jag nyligen besökt. Av ren nyfikenhet, eller kanske var jag bara full, laddade jag hur som helst upp en bild. Den var visserligen från vänthallen på Gatwick och min son tog den när vi väntade på vårt försenade plan hem, men sen tänkte jag inte mer på det. Nu hoppas jag att ingen av de tusentals människor som sett bilden blivit besvikna när de vid ankomsten upptäckt att den lilla stationen i förorten varken visade sig ha taxfree, mjuka soffor eller stora horder av trötta och gråtande småbarn.

20170416_092146-1

När man talar om småbarn kommer man i regel även in på vädret. Jag är nog inte ensam om att ha upplevt April som en riktig skitmånad. Minusgrader, regn och blåst, skrapa is från rutorna på bilen var och varannan dag och de tunga grå molnen som nästan har lyckats pulvrisera den sista gnuttan hopp om ett värdigt liv man haft kvar. Om man dessutom tidigare i livet har gjort ett ganska tveksamt yrkesval är kroppen troligen sliten och man är ansatt av en värk i nacken sedan nästan ett halvår tillbaka. En värk som aldrig släpper, trots täta besök på rehabklinik och bottenlöst trista sjukgymnastikövningar hemma på vardagsumsgolvet. En skitmånad som sagt, eller? Det kan vara nyttigt att då och då få en annans, en lite bättre människas syn på livet. Kanske levererad i bilen en kväll på väg hem från en street dance-lektion.

”Pappa, jag måste nog säga att April har varit en väldigt bra månad!”

”Vafan säger du? Har det?”

”Ja? Jag har ju varit i Skåne och träffat kusin Bella och hennes kille. Och jag fick träffa mitt kusinbarn Alva för första gången. Sen har det gått bra i skolan också. Visserligen var jag sjuk hela veckan innan påsklovet, men ändå!”

Han gör ofta sådär den lilla optimisten. Han funderar och reflekterar över  livet, och han hittar alltid något som är bra. Han är tacksam över så mycket, vilket han säger ofta också. Det får alltid en surgubbe som mig att skämmas och vilja bättra mig, så nu hoppas jag bara att han säger samma sak han hittills sagt varje år i Augusti:

”Det här har nog varit mitt bästa sommarlov! ”

Jag är redan nu benägen att hålla med.

 

 

Annons

Men var inte det där ett jävla liv?

Jag började skriva en text här i lördags, men den blev så deppig eftersom huvudet var fyllt av det som hänt på Drottninggatan dagen innan. Jag tyckte inte att det var roligt att skriva vidare om att bunkra förråd inför domedagen och ni som läser den här bloggen vet att jag inte heller är något vidare på samtidsanalyser och politik. Jag gör mig nog faktiskt bäst när jag förmedlar ytliga och glättiga upplevelser ur mitt eget liv.

20170408_131015

Men jag ska återkomma till förra fredagen i alla fall eftersom jag hade en egen liten upplevelse av vårt omtalade polisväsende bara någon timme före den där galningen snodde en lastbil och förstörde livet för så många människor. Jag var på väg till Tatueringsstudion på Borgmästargatan för att fortsätta projektet med färgläggandet av min egen arm och eftersom jag sällan kör bil inne i stan har jag varit mer än nöjd över att ha upptäckt en bra väg dit. Jag svänger bara vänster direkt efter Danvikstullsbron och sedan första höger och sen är det raka spåret. Ofta finns det dessutom lediga parkeringsplatser i närheten. När jag nu svängde in på min vanliga rutt såg jag två poliser som precis hade stoppat en tant. Jag undrade i förbigående om det möjligen var ett rattfyllo, men noterade också att en av poliserna tittade på mig och sa något i en komradio. Sen tänkte jag inte mer på det förrän jag kom över backkrönet där jag omgående stoppades av en hel drös poliser. Aha, nykterhetskontroll tänkte jag. För andra gången sedan jag tog körkort 1997, vad spännande! En ung poliskvinna, förmodligen under utbildning med tanke på hur osäker hon var och att alla de äldre polisgubbarna bara stod och tittade på en bit bort.

Hon frågade om jag var medveten om att jag just hade kört i bussfilen? Jag blev lite förvånad och började skratta. Nä, jag kör ju alltid den här vägen när jag ska till söder? Men det är faktiskt belagt med böter på 1000 kronor sa hon allvarligt, varpå jag sken upp och svarade lite mer ironiskt än jag hade tänkt; vad kul! Nej sa hon fortfarande med allvar i blicken och började fumlande skriva ut böter, lät mig blåsa för alkohol och granskade mitt körkort. 

Det värsta med det här var verkligen inte att jag fick mina första trafikböter, utan att jag nu inte vet hur jag ska köra nästa gång? Jag får ta bilen in till stan någon natt och reka en lagligare väg helt enkelt.

20170412_160718

 

Jag har varit lite sugen på att göra en tatuering ända sedan gymnasiet. Det som har hindrat mig har dels varit att jag aldrig haft råd och dels att jag inte vetat vad jag ska göra för motiv. Nu är jag vuxen, jobbar övertid, får tillbaka på skatten och har inte flera miljoner i huslån, så då återstod bara motivet. Efter att ha träffat Andy som gjort de flesta av min frus motiv ett par gånger och upptäckt att han förutom att vara konstnär är jätterolig att prata musik och litteratur med, kom vi fram till att jag ville ha någon grej med anknytning till mitt favoritband Monster Magnet. Det som i tanken började som något litet växte snabbt eftersom jag har legendariskt dålig impulskontroll och nu är hela armen på väg att bli en enda hyllning till nämnda band. Deras Bullgod, tjejen från omslaget till ”Dopes to infinity” och en planet ska få sällskap av lite eld och en orm bland annat. All in på hårdrocksklichéer. Det känns hur bra som helst och är enligt mig ett roligare om än smärtsammare sätt att hantera sin medelålderskris än att köpa en sportbil. Och vad spelar det för roll om man har lite bläck i huden när man i bästa eller värsta fall har ungefär fyrtio år kvar att leva? Det är bara att åk som Stenmark skulle sagt.

20170409_203854

Och eftersom det här ändå är en blogg med huvudsakligt fokus på livet vid Gruvstugan och den odling som sker där på hobbynivå, vill jag också berätta att jag äntligen fått i ordning ljusskåpet hemma. Tanken är att plantorna med chili och tomat ska hinna växa sig starkare och ge mer skörd när sommaren väl har kommit. Att det sen kan se ut som en illa dold knarkfabrik för de som passerar förbi min sons fönster är en risk man får leva med. I nästa blogg som förhoppningsvis inte dröjer så länge blir det en närmare genomgång av vad jag förväntar mig av odlingen vid Gruvstugan.