Gruvliv del 25.

Här återges äntligen hela den ocensurerade historien om den stupfulla trädgårdsmaskinsreparatören och den missunnsamma vattensnåljåpen och Stockholmshataren på Gnestas enda bilverkstad.

Jag måste alltid göra listor för att få saker gjorda. Ibland skriver jag dem på papper, kanske baksidan av ett öppnat kuvert jag lagt i en hög i köket i stället för att slänga det direkt, men eftersom jag också vill försöka hänga med i samtiden händer det att jag också skriver i Samsung Notes, det praktiska lilla anteckningsverktyget som finns i min telefon.

Där har jag bland annat en lista över mat som skall inhandlas, en annan över odlingsrelaterade saker och ett flertal listor över viktiga saker jag verkligen måste ta tag i. Som att boka service på bilen eller ringa försäkringsbolag och banker. De listorna är mina hatlistor eftersom jag har svårt för att prata om allvarliga saker med vuxna människor på myndigheter och företag. Jag känner mig alltid bortkommen och underlägsen när andra vet mer om det vi pratar om än jag själv gör.

Vid Grufstugan finns det alltid mycket som måste eller åtminstone borde göras och en sådan lista kan ofta komponeras när man väl är på plats. Vissa dagar väljer jag bara ut de roliga sakerna, som att hugga ved, och gör dem först. På så sätt återstår endast tråkiga saker om motivationen skulle råka tryta.

Andra gånger bestämmer jag mig för att vara lite vuxen och gör de tråkiga sakerna först. Jag blir min egen förälder som säger åt mig själv att äta upp min äckliga mat om jag vill ha efterrätt så att säga.

20190702_1353011848179131642722811.jpg

Igår var jag ensam hela dagen vid stugan, så kvällen innan gjorde jag en ganska lång lista och lovade mig själv att följa den helt i ordning uppifrån och ner, oavsett vad jag egentligen kände inför göromålet som stod näst på tur.

Det finns en anledning till att första punkten på listan, att hämta vatten, måste göras direkt när man vaknar. Grufstugan saknar ju rinnande vatten och även om regntunnorna liksom hängrännorna ovanför dem blir fler för varje år fylls de alltför sällan på. Området kring Grufstugan som heter Mälby verkar vara någon slags nederbördsfri zon, i alla fall under sommarhalvåret. Igår när jag var inne i Gnesta och handlade började regnet till exempel vräka ner, men så fort jag lämnade rondellen utanför stan och svängde in på väg 224 mot stugan regnade det inte längre och solen sken som vanligt. Den brunn som finns på tomten innehåller vatten man inte gärna dricker av, men kan vattna med. Tyvärr sinar den fort eftersom den är grundare än vi först trodde. Alltså måste man hämta vatten till disk, matlagning och även vattning, i dunkar från någon närliggande bensinstation. Vid Circle K-macken är det ofta mycket folk så det blir jobbigt att stå vid deras kran och fylla på tolv stora dunkar om sammanlagt 270 liter samtidigt som ortsborna suckar och väntar på sin tur. Dessutom är skåpet till vattenkranen försedd med hänglås när macken är stängd, så udda tider funkar inte heller.

Förra året uppfördes dock en obemannad bensinpump med både vatten och luft tillgängliga dygnet runt alldeles intill. Där är det aldrig kö så jag började fylla mina dunkar där i stället. En förmiddag tog vattnet plötsligt slut. Jag kliade mig fundersamt i skägget men ställde sakta in de dunkar jag ännu inte fyllt på i bilen igen. Då hördes ett knäppande ljud från kranen och när jag vred på den fanns det vatten igen. Jag hämtade en dunk och fortsatte fylla den, men så sinade vattnet åter. Intill macken ligger en bilverkstad som antagligen har hand om underhållet för de obemannade pumparna och genom ett solskyddsmörkat fönster anande jag någon som tittade på mig. Någon med makt över huvudkranen som jävlades med mig? Det kan eventuellt ha varit menat som ett skämt, men eftersom det var en torr sommar i fjol och mycket prat om vattenbrist och jag alltid utgår från att människor på mindre orter är missunnsamma och trångsynta Stockholmshatare fylldes jag av olustkänslor.

Sannolikt är vattnet i kranen inte privat utan kommunalt och vi kan inte slösa vatten med vattenspridare eller pool på torpets tomt eftersom vi inte har något kommunalt vatten. Jag stöttar dessutom orten genom att betala för att lämna saker på återvinningsstationen, tankar på mackarna äter på de matställen som finns och handlar i butikerna där under uppskattningsvis 50-60 dagar varje år. Men efter den här hemska behandlingen hämtar jag bara vatten sent på kvällen, om jag råkar vara tillräckligt nykter för att köra bil, men mer vanligen under så tidig morgon att de Stockholmshatande bilmekanikerna ännu inte hunnit vakna.

Ihop med första punkten står det också ”kratta backen” vilket är ett evigt skitgöra. Den två hundra meter korta lilla skogsväg som leder in bland träden från väg 224 och fram till Grufstugan inleds med först en liten backe som knappt går att ta sig uppför om det är vinter och snö, vår och lera, eller höst och nedfallna löv. Sedan kommer en längre brantare backe som knappt går att ta sig uppför alls, oavsett årstid. I alla fall inte med en framhjulsdriven Volvo V70 lastad med 270 kilo vatten, säckar med planteringsjord, eller bara en liten familj med matvaror och två katter i bur. Gruset i backen sprätter runt när jag gasar på för fullt och efter två eller tre gånger måste man jämna till backen med kratta för att bilen ska kunna ta sig över krönet nästa gång. Andra som besöker oss glider långsamt upp i sina bakhjulsdrivna eller fyrhjulsdrivna bilar och flinar lite elakt. Det får helt enkelt bli en mer lantligt anpassad bil nästa gång, någon jeepaktig variant som våra Gnestagrannar Per Morberg och Leif GW Pehrsson eller bonden vi arrenderar torpet av har.

Väl framme vid stugan var det dags att tömma över de dunkar jag i skydd av den tidiga morgontimmen hämtat i tomma regntunnor. Det är inget dåligt substitut för gymmet att bära runt på tjugo och tjugofemlitersdunkar på en kuperad skogstomt.

Sedan favoritsysslan, tömning av utedassets uppsamlingskärl, eller bajstunnan som vi brukar säga. Enligt moderna paragrafer hos länsstyrelsen och liknande institutioner får man säkert inte göra som man gjorde förr och bara gräva ner sina restprodukter i en grop hursomhelst, men så har man gjort de första 13940 åren av de 14000 människor befolkat Sverige. I det avseendet är vi kriminella rebeller. Jag väljer bara ut ett ställe i skogen där jag tror att jag inte grävt nyligen och gräver. Det är inte helt lätt eftersom den närliggande skogen var åkermark fram till för ungefär sjuttio år sedan och därför består av hård och tung blålera som fastnar på spaden redan efter några grävtag. Det här är som sagt ingen syssla jag utför visslande med ett leende på läpparna, det är bara vad det är. Men även om det troligtvis är en illegal handling är det i grund och botten en del av ett naturligt kretslopp. Tunnans innehåll blir mat för insekter som sedan antingen äter upp mina plantor eller blir mat åt större djur som äter upp mina plantor så att jag ilsket måste skynda iväg och sätta mig på dasset för att i lugn och ro komma på ett bra sätt att ta kål på djuren jag fött upp.

20190630_1931055013117049139869439.jpg

Nästa projekt, att bära tunga stubbar är inte heller någon favoritsyssla, men det beror enbart på att det är så fysiskt ansträngande. Kvällen innan hade jag i alla fall roligt när jag kapade upp en fullstor gran som blåst omkull under våren i lagom bitar.

I arrendekontraktet står det att vi har rätt att ta vara på nedblåsta träd, men tyvärr har motorsågen varit obrukbar sedan förra sommaren eftersom det problemet stod på den besvärliga listan av saker som innebär kontakt med okända människor. För någon månad sedan när även gräsklipparen gav upp efter att jag hunnit klippa hälften av tomtens halvmeterlånga gräs fanns det ingen återvändo längre. Jag letade intensivt på internet efter reparatörer av trädgårdsredskap som inte hade kötid på två månader eller mer. Till slut hittade jag ett ställe i en av Stockholms förorter som kunde göra jobbet på en vecka. Det hann gå några dagar då jag frustande av ångest hela tiden hittade på nya anledningar till att det inte kunde bli av just den dagen heller, men lyckades till slut finna mod och en hyfsat vuxen dagsform.

När jag klev in med mina maskiner i företagets verkstadsdel en fredag förmiddag möttes jag av en ung kille som såg lite sliten ut. Han pratade med en sorts söderdialekt jag nästan bara hört hos den gamla stammens haschrökande Hammarbysuportrar av Kenta och Stoffe-typ, de som brukade hålla till längst upp i ena hörnet på gamla Söderstadions norra ståplats. När vi diskuterat mina önskemål en stund noterade jag en skarp, nästan industriell doft. Möjligen kanske något lösningsmedel, eller olja tänkte jag? Sen insåg jag att lukten i själva verket kom från verkstadsarbetaren och med stor säkerhet var gårdagens fylla som trängde ut genom porerna på en oduschad kropp. Nu även lite uppblandad med några nyligen intagna återställare. Han var rejält dragen, så tydligen får man fortfarande vara full på jobbet inom vissa yrkesgrupper, men han var också utomordentligt trevlig även om han fick anstränga sig lite när han siktade med fingret mot tangentbordet för skriva in arbetsordern. En vecka senare var jobbet gjort och glädjande nog lite billigare än förväntat. Med hjälp av hans flinka och yrkesskickliga fingrar och att han dessutom tagit sig tid att leta upp en begagnad men nyslipad och välfungerande sågkedja.

Granens nu yxvänliga bitar lastade jag i stora bärkassar från Biltema och bar under flämtande och stönande genom skogens torra och knöliga myrmark upp till huggkubben vid uthuset. Eftersom jag tycker om ved som är snygg och estetisk, men kanske framför allt för att jag behövde vila ofta satte jag mig ner och borstade bort den skäggiga laven på stubbarna med en stålborste mellan vändorna. När jag var klar svajade mitt fokus och min disciplinerade lista höll på att spricka. Klockan var bara 08:35 och jag hade redan fått en del gjort, så nu blev jag intresserad av högen med rötter från körsbärsträd min fru grävt upp ur gräsmattan några dagar tidigare. Rötterna var stora som grenar och träet var vackert snirkligt och alldeles gyllene i färgen. Kunde jag möjligen bli en man som snidade vackra saker av rötter också? För några år sedan gjorde jag några försök med att skulptera morötter, gurkor och mandariner?

Jag lyckades besinna mig och tvingade mig själv att minnas hur viktigt det är för sådana som mig att hålla sig hårt till listor.

Uppgiften med eldplatsen var enkel. I utkanten av tomten finns en förskräckligt ful pergola av pallock som jag och kompisen Dennis spikade ihop under det första året vi hade stugan. Den leder ner till en avskild plats med en enkel eldstad och några rostiga trädgårdsmöbler. Det har hänt att vi suttit där och eldat några sommarkvällar, men man får alltid mycket rök i ögonen och det känns lite nervöst att ha en öppen eld så nära gamla byggnader av trä. Särskilt som vi inte har någon vidare tillgång till vatten att släcka bränder med. Nu hade i alla fall min fru kört ett varv med gräsklipparen där och samtidigt råkat göra konfetti av en gammal dagstidning väl gömd under det högväxta gräset. Jobbet bestod bara av att räfsa bort så mycket papper som möjligt och sedan klippa till kanterna runt eldplatsen där gräsklipparen inte kommit åt. Men en avprickad punkt på listan är en avprickad punkt på listan.

Dags för projektet med husets oexploaterade gavel, den som bara har några timmars morgonsol. Tidigare år har jag haft någon enstaka tomatplanta i hörnet närmast framsidan, resten har tagits över av ogräs, stora stenar, kvickrot och en meningslös buske av okänd art som bara ger skydd åt vinbärssnäckor, spindlar och tvestjärtar. Nu skulle hela sidan bli plats för svartvinbärsbuskar. Det blev väldigt mycket klippande, sågande, slitande och ryckande för att bli av med buskar och rötter. Dessutom låg enorma stenbumlingar gömda under den torra näringsfattiga lerjorden och dem fick jag bryta och baxa upp med mitt fina järnspett. Har man inte haft ett spett förut förstår man nog inte att man alltid har saknat ett sådant. Jag fick mitt första spett i födelsedagspresent av min förstående fru förra året och kan uppriktigt säga att det är den bästa present jag fått. Jag vill inte ens minnas mina år utan spett längre och om jag gör det är det med en rysning.

Klockan var väl runt 11.00 vid det här laget och jag försökte komma på någon bra ursäkt för att åka in till Gnesta. Kunde jag bara komma på något jag verkligen behövde skulle mina trötta armar och min genomsvettiga rygg samtidigt få lite vila. Jag tänkte att mer plantjord till svartvinbärsbuskarna och ett riktigt bra snöre att hänga upp tobak på vore bra, även om jag hade lite jord och tobaken nog inte skulle kunna skördas förrän framåt Augusti. Om jag händelsevis råkade passera Systembolaget på vägen kunde jag ju passa på att handla några öl också eftersom det var helt slut på dylika i stugans skafferi.

Jag hade jobbat hårt halva dagen enbart på kolsyrat vatten och viljestyrka, så när jag kom hem igen kände jag hur kroppen värkte av kroppsarbete. Eftersom jag var så utmattad att jag inte ens orkade gå till medicinskåpet för att se om det fanns några Alvedon kvar i burken där, nödgades jag genast dricka några öl och till dem ett par kokta wienerkorvar med bröd. Med nyvunna krafter kom sedan svartvinbärsbuskarna enkelt på plats.

FÖRE

EFTER

Nu var tiden inne för att ge sig på Sisyfosprojektet med att rensa upp bland bråten på uteloftet så att årets tobaksskörd kunde hänga någonstans där den inte ockuperade en hel övervåning i själva boningsstugan.

Brädor hivades ner för att kasseras eller sparas och sorteras för framtida bruk och damm från gammalt hö, årtionden av getingbon och tidigare generationers samlade och lätt förmultnade bohag yrde genom luften. Det blev enorma högar och jag kunde inte komma på något bra sätt att få ner det från loftet utan att täcka hela tomten och alla mina nysågade vedstubbar med skräpet.

Det slog mig att jag kanske kunde borsta ner allt i det lilla hörn av loftet som har en liten nedsänkning mellan två balkar och sedan täcka över det med gamla flyttkartonger och några glanslackerade hyllplan från ett skåp jag nyligen haft sönder när jag försökte flytta det?

Det gamla knepet med att sopa saker under mattan visade sig fortfarande fungera utmärkt och när nästa hyresgäst en dag tar över Grufstugan kommer denne kanske att finna en riklig kulturhistorisk skatt av torkade växter och damm från 1950-talet och framåt i en tidskapsel av wellpapp och lackerade delar till ett omodernt Ikeaskåp.

Det som är kvar att göra för att man enkelt skall kunna torka tobak på loftet är att bygga ett litet nät av hållfasta språngbrädor mellan balkarna över den öppna delen, men till det behöver jag hjälp av någon smartare än mig själv. Alltså väntar jag till min vän Peter kommer på besök i helgen. Han har över hundra universitetspoäng i filosofi och idéhistoria, så tillsammans borde vi nog kunna hitta den ingenjörsmässigt bästa lösningen.

Uppröjningen av loftet drog ut en del på tiden trots att jag fuskade. Antagligen till viss del beroende på att jag blev så törstig av dammet att jag tvingades öka takten på öldrickandet, och när jag också hämtat 200 liter vatten ur brunnen med tunga, skvalpande hinkar och sedan vattnat all växtlighet sinade krafterna helt.

Men det är inte alltid så många punkter på en ansträngande arbetslista blir gjorda på en och samma dag, så att punkten med vedhuggning fick skjutas upp är inte hela världen. Nu har jag faktiskt något att se fram mot, en lista som börjar med det roligaste.

Gruvliv del 21.

Det finns egentligen inget helt säkert sätt att bara genom någons yttre avgöra hur mycket snuskunskap denne besitter, men tumregeln är att ju längre skägg man har, desto mer kunnande har man samlat på sig.

Just precis, det var ju det här med snuset. Någon gång i våras slog det mig att jag ville bli självförsörjande på snus. Omgående beställde jag därför tobaksfrön som jag sedan satte i små krukor vilka jag ställde i det ljusskåp jag byggt i min sons rum. Eller byggt och byggt, jag har hängt upp tre lampor och flyttat på några hyllplan i garderoben, men ändå. Fröna grodde snabbt och efter att ha gallrat rejält (varför jag nu gjorde det?) hade jag sex fina exemplar vardera av Virginiatobak och Bondtobak kvar.

Plantorna växte så att det knakade och framåt Maj var jag rejält otålig eftersom jag ville plantera ut dem i landet jag så mödosamt grävt upp. Jag gjorde en snabb (helt ovetenskaplig väderprognos) genom att bara titta ut genom fönstret och till min stora lättnad (men obefintliga förvåning) indikerade molnens formationer, vindens riktning och fåglarnas kvitter, att risken för nattfrost var över.

20180620_1545531927703231511846679.jpg

Jag satte plantorna i rader om tre och tre och de växte så fort att man nästan kunde se det med egna ögon om man stod kvar en stund. Nu började jag drömma om de enorma mängder snus jag skulle kunna tillverka framåt hösten. I värsta fall skulle jag nog få så mycket tobak att jag blev tvungen att sälja av en del också.

20180831_1518246998575045575622049.jpg

Redan i juli började jag skörda de blad jag gissade var lite mogna. Bladen ska ha gulnat en aning och lätt kunna lossas med ett handfast ryck nedåt stammen enligt några, medan andra säger att gulheten är mindre viktig än hur lätt de kan brytas av. Jag tvättade dem i alla fall rena från smuts och närgångna insekter som på grund av ohälsosam nyfikenhet dött nikotinförgiftningsdöden.

img_20180803_172643_8176925916732779866371.jpg

Därefter hängde jag bladen på tork uppe på det gamla torpets varma och luftiga vind.

Ni som känner mig vet att min impulskontroll kan avta något (eller helt upphöra) när jag hittar något spännande att fokusera på. Alltså började jag med stor iver också läsa alla snusbloggar och tobakssidor jag hittade på nätet, samt några böcker om snus jag införskaffat. Ganska snart förstod jag att det finns nästan lika många metoder och tillvägagångssätt vid snustillverkning som det finns snusodlare, men en sak verkar alla vara överens om.

20180901_1032467322675766757073181.jpg

Det blir inte särskilt mycket färdigt snus av en enda planta. Runt två färdiga dosor ungefär. Mina tolv tobaksplantor skulle alltså inte ens räcka till snus i en månad. Dessutom hade jag räknat med att kunna misslyckas med en del av råvaran under experimenterandet på vägen.

Även om det kändes som ett litet bakslag att jag helt hade missbedömt den mängd tobak man behöver, var det kanske ändå något man måste räkna med som nybörjare. Nu gällde det att vara lite kreativ, så jag gjorde som brukligt är när man kört fast eller behöver visdom; jag vände mig till Instagram. Där letade jag bland lajksen på de bilder jag taggat med #snus #tobak eller liknande. Rätt snart visade det sig att en ofta förekommande figur kallade sig snus_aimo och hade en uppenbar kärlek till snus. Genom hans bilder framgick att han var grundare av och ägare till företaget Kungssnus som säljer olika former av färdigtorkad tobak, samt alla de tillbehör som är nödvändiga vid snustillverkning. Till råga på allt anordnades regelbundet snusträffar där man fick lära sig hur man gör snus samtidigt som man provar andra snusares egentillverkade snus och dricker öl. Att fabriken råkade vara belägen i Åfors långt nere i mörkaste Småland fick mig inte att tveka det minsta. Nu jävlar skulle jag lära mig allt jag behövde veta om snus!

20180825_2113271857016740154782060.jpg

Eftersom jag ofta är lite blyg bland helt okända människor lurade jag med mig min vän Dennis. Han brukar ha lärt känna alla i ett rum efter en kvart ungefär, vilket också visade sig vara fallet den här gången. Som bilden ovan visar kan en möjlig väg att få nya kompisar vara att anta en utmaning om att få in 50 gram (ungefär två dosor) snus i käften.

Besöket på Kungssnus blev ett äventyr långt över alla mina förväntningar. God mat, spontan underhållning och fantastiskt ödmjuka och trevliga människor.

img_20180825_164745_0726465057431711025062.jpg

Här sitter några fundersamma och respektingivande snusveteraner och tänker på snus. Det finns egentligen inget helt säkert sätt att bara genom någons yttre avgöra hur mycket snuskunskap denne besitter, men tumregeln är att ju längre skägg man har, desto mer kunnande har man hunnit samla på sig. Robin (i mitten på bilden) är anställd på snusfabriken och var en av arrangörerna av träffen. Han har även gjort en egen tobaksblandning för snustillverkning som blev så populär att den sålde slut på bara några dagar. Mårten (till höger på bilden) har odlat tobak och gjort sitt eget snus sedan urminnes tider. Man kan följa hans fantastiska snusliv på Instagram där han lägger ut fina bilder under namnet odlasnus. Mikael (till vänster) har också bakat eget snus ett bra tag, men har ännu inte nått upp till skäggnivån.

20180825_2018471426272413093822215.jpg

Här sitter jag i all blygsam ödmjukhet och suger åt mig kunskap från både nybörjare och erfarna snusare.

20180825_1347015436698529522498757.jpg

I fabriken finns antagligen världens största prilla att beskåda. Den har tyvärr drabbats en aning av uttorkning, men enligt uppgift har den vägt hela 114 kilo tidigare.

Under rundturen fick vi bland annat se tusentals kilo råtobak av varierande sort i stora kartonger. Doften av tobak fanns över allt i lokalerna och den var magisk.

Egentligen tycker jag att precis allting varje sekund den här helgen var höjdpunkten, men någon slags final blev det ändå när Aimo kom bärandes på en stor form för glasgjutning. Åfors ligger i glasriket nära Kosta och Orrefors och tobaksfabriken har tagit över samhällets gamla glasbruk. Delar av byggnaden är fortfarande full av lämningar från glasblåsningens storhetstid.

20180825_213053786625665336738965.jpg

Inför en andäktig publik började Aimo målmedvetet fylla och packa gjutformen med snus. Nästan exakt ett kilo fick plats.

img_20180826_205354_3394081341232545446835.jpg

Resultatet blev så vackert att många av oss hade svårt att hålla tillbaka tårarna.

item_557393_6fffc18f276748405646008782498.jpg

Det är inget större fel på originalet som Ludvig Löfgren en gång designade, men det är inte gjort av snus.

Efter snusresan har jag fortfarande samma mål, men planen på hur jag ska nå dit har justerats lite. Jag får helt enkelt använda året som kommer till att finslipa mina snusbakarkunskaper med färdig tobak och gräva ett större land för odling.

20180901_1030398847464919136495008.jpg

Den lilla mängd tobak jag ändå skördar ska jag såklart försöka omvandla till snus.

Visst är även den mindre och nikotinstarkare bondtobaken (till vänster) vacker? Egentligen ska man vara på alerten och hela tiden nypa av blommor så att plantorna inte ödslar kraft på delarna som inte ska bli snus, men jag har inte haft tillräckligt med tid under slutet av sommaren och med facit i hand kan det faktiskt kvitta det här året.

Med det avslutar jag för den här gången. Jag vet att det känns som en rejäl kliffhanger nu när ni fått leva er in så intensivt i snusets värd, men jag lovar att återkomma så fort jag är klar med skörden. Ni får helt enkelt tänka att ni har något spännande att se fram emot.

Gruvliv del 19.

7 pot brain strain yellow och Carolina reaper finns det egentligen ingen anledning att odla, de är antagligen oanvändbara eftersom man nästan dör av hettan om man äter dem.

Jag ska börja spionera på folk. Sitta i en bil med kaffe på termos och äta limpsmörgås med med ena handen och samtidigt som jag tuggar lyfta en kikare mot ögonen med den andra. Kanske noterar jag att ingenting alls har hänt och gör en anteckning om det. Men det är inte vad den här bloggen ska handla om idag tyvärr, för det blev nämligen vår i en garderob på Edövägen för några veckor sedan.
20180225_135621818461994.jpg
Förra året blev en enorm besvikelse på många plan vad gäller amatörodlingen av främst chili. Fröna kom ner i jorden lite för sent och jag planterade inte om i större krukor så regelbundet man ska. Att det dessutom var en sommar med näst intill total avsaknad av värme och sol blev förmodligen dödsstöten för plantornas utveckling. Då hjälpte det inte att regnrekordet vid stugan gjorde att vatten blev ett mindre problem än vanligt eftersom tunnorna alltid var välfyllda. Med facit i hand skulle man ha planterat alger och sjögräs i rabatterna runt stugan, men det är lätt att vara efterklok.

20180224_1637171139269554.jpg

I år ligger jag därför i framkant. De flesta chilisorter jag sått de senaste veckorna har redan tittat upp i garderoben som gjorts om till odlingsskåp på sonens rum. I år testar jag många nya sorter som Elephant pepper mini, Bulgarian Carrot, och Jalapeno black. De flesta av dem är milda till medelheta eftersom det är kul om det går att använda sin chili i matlagning, men jag har så klart även sått några extremt starka varianter eftersom det också är kul att vara nyfiken. 7 pot brain strain yellow och Carolina reaper finns det egentligen ingen anledning att odla, de är antagligen oanvändbara eftersom man nästan dör av hettan om man äter dem. Det kan för all del vara skoj att fylla en sådan med mozarella, linda in den i bacon, grilla den och sedan bjuda någon aningslös på ett hett tilltugg och faktum är att en del av hettan brukar försvinna vid grillning. Förrförra året åt jag och min son sådana skapelser av Bhut jolokia white som är en erkänt skitstark sort och överlevde.

Förutom de obligatoriska små hårdrockstomaterna som alltid ger stora skördar oavsett väder och djungelgurkan som var ett roligt inslag förra året satsar jag i år även på vit paprika och ett mystiskt kulturarv från 1894 som heter Äppelgurka. Och har man ett vildvuxet gammalt torps fulla potential gällande tänkbar odlingsyta är det väl dumt att inte spänna strängen på odlarbågen ännu längre? Alltså väntar jag nu på en beställning med frö till sockermajs och två sorters tobak.

Jag har som ni vet alltid drömt om att få vandra runt i stekande sol någonstans i den amerikanska mellanvästern iförd hängslebyxor och stråhatt samtidigt som jag spottar ut tuggtobak. Precis när jag har inspekterat klart mina höga plantor för dagen och torkar svetten från pannan med en vit bomullsnäsduk ropar Leia från huset och frågar om jag vill ha ett glas iste eller lemonad. Det vill jag alltid. Målet är nu att återskapa den drömmen vid Grufstugan i sommar. Utöver det är jag nog vid mina sinnens någorlunda fulla bruk.