Gruvuven, gruvuret, gruvundret, gruvhåret och gruvåret osv…

20161228_160837.png

Ett år tar ungefär ett år att på sig att bli genomfört, vilket känns alldeles för fort varje gång det händer. Åtminstone när man börjar komma upp i min ålder, då går det mesta för fort. Om jag försöker tänka tillbaka på 2016 känns det instinktivt som ett lite bortkastat mellanår, varken bu eller bä som man säger. Instinkten är dock sällan någon bra måttstock över längre tid och då jag går igenom mitt 44:e levnadsår aningen mer på djupet förstår jag att det faktiskt varit ett av de bättre jag haft turen att få genomnjuta. Då det inte är helt enkelt och förmodligen inte heller särskilt intressant att berätta om precis allt som här hänt, tänkte jag göra en sån där klassisk årsbästalista som brukligt är strax innan nyårsafton. Här är den.

Topp tre odling:

1. Hot Lemon.

Visst, den här chilisorten är känd för att ge stora skördar och vara så lättodlad att även en blind demenssjuk chimpans utan armar och ben kan göra det i sömnen, men det förtar ändå inte glädjen när ens egen plantas grenar framåt augusti dignar av de gyllengula, välsmakande och lagom heta frukterna. Sann glädje!

2. Hårdrockstomat.

Namnet på tomaten är bara ett alias i brist på bättre då jag inte vet vad sorten egentligen heter. I våras fick jag en tanig liten tomatplanta i en kruka av hårdrocks-Peter. Den såg så skraltig ut att jag inte hyste något större hopp om att den varken skulle ta sig eller ens överleva, men ack vad jag blev bedragen. Plantan fullkomligt exploderade i torpets rabatt längs husväggens framsida och blev så småningom över två meter hög och gav massor av små röda tomater. Inte nog med det, det var också de godaste och sötaste tomater jag någonsin ätit. Tomatevolutionens examensarbete skulle man kunna säga. Jag har sparat fröer och tänkte driva upp massor av plantor till våren som jag sedan ska sälja här på grufstugan.com för en krona styck.

3. Amatörpotatis.

Mitt första år som torpare innebar inte att jag satte min sista potatis, men väl min första. Grunden till, eller lämningarna av vad som kan ha varit ett potatisland, eller för all del lika gärna en kompost fanns i ett hörn av torpets trädgård när vi flyttade in. Aningen sent på säsongen beslöt vi oss för att stoppa ned några potatisar vi hittade  bortglömda längst in i skafferiet och som utvecklat groddar i jorden. Den blygsamma skörden på 6-7 kilo var för all del välsmakande, men knappast värda allt slit med de 100-tals liter vatten jag släpade i tjugolitersdunkar från  Statoil-macken under den torra sommaren. Nästa år ska landet fyllas på med mer jord  och göras djupare för att ge mer svängrum för potatisavkommorna.

Bubblare inför 2017.

För-sådd av kastanj har redan inletts, men jag misstänker att det kan ta en 30-40 år innan jag får njuta av skuggan från mina alldeles egna kastanjeträd. Bulbiller från torpets praktfulla brandlilja är redan planterade i krukor hemma och det blir spännande att se om det dyker upp några små plantor till våren. Jag har fått frön till något som ska kunna bli ett baobab-träd, eller apfruktsträd av en arbetskamrat. Enligt honom ska frukterna stinka något fruktansvärt, vilket jag naturligtvis ser fram mot. Förmodligen tar det tyvärr mer än ett år även för den här plantan att utvecklas till ett stinkande och fruktgivande träd.

Topp tre arbetsredskap.

1. Motorsåg, Husqvarna.

Min första motorsåg är naturligtvis ohotad etta på listan. Det dröjde flera månader från inköp till att jag ens vågade starta den, men nu kapar jag ivrigt allt jag hittar till lagom stora vedklabbar i rasande fart.

2. Klyvyxa, Gränsfors Bruk.

Vedklyvningens svar på Paris Hilton och Clabbe af Geijerstam var ju förra årets listetta, och inte enbart beroende på att det var det enda verktyg värt namnet jag ägde. Den här handsmidda skönheten med tjugo års garanti jobbar sig lika enkelt genom de vresigaste stubbar som Kylo Rens lasersvärd går genom Han Solo. Den ger också trygghet och lugn genom sin blotta existens intill sängbordet när man övernattar själv i torpet.

3. Handslägga, Biltema.

Den lilla förvuxna hammaren är tung som ett normalstort traktordäck och ger handhavaren bra tryck i varje dask. Det kan verkligen komma in handy när man ska slå loss brädor som sitter ihop med varandra via spik. Eftersom jag har mängder av trälock jag tagit från jobbet och som går utmärkt att elda med när de sågats i lagom stora bitar har den lilla handsläggan blivit en nära vän under sommaren.

Bubblare inför 2017.

Ett av få verktyg jag verkligen upplever att jag saknar är ett hederligt järnspett. Att bända upp stora stenar ur trädgårdsland och gräsmatta enbart med hjälp av händerna är ett övermäktigt jobb även för en kraftkarl som mig. Ett järnspett var också det enda jag önskade mig i julklapp, men trots det fick jag inte något. Möjligen beroende på att ett sådant väger ganska mycket och att min fru inte har körkort, men jag kan ändå tycka att hon kunde ha baxat hem ett sådant genom den dagliga turen på bussar och tunnelbana. I varje fall om hon verkligen älskar mig som hon säger att hon gör.

Topp tre djurskådning.

1. Fladdermöss.

Under en av sommarkvällarna på torpet upptäckte vi två snabba fåglar som cirkulerade ovanför huset med ryckiga rörelser. Efter en stund förstod vi att det faktiskt var fladdermöss och sådana har jag inte sett förut i det vilda vad jag kan minnas. Det närmaste jag varit fladdermöss förutom pojkårens serietidningar med Läderlappen (nu mer känd som Batman) eller den uppstoppade fladdermus som min farfar hade och som gått i arv till min far. Med lite tur går den så småningom i arv till mig och därefter till min son. Fladdermuskvällarna känns hur som helst lite extra minnesvärda så här i backspegeln.

2. Rovfåglar.

Livet på landet för med sig dagligt skådande av allehanda rovfåglar. Min ornitologiska nivå är tyvärr ganska låg, men jag gissar att det oftast är sparvhök och ormvråk jag ser. Det säger jag dock bara eftersom det nästan är de enda rovfåglar jag kan namnet på. Men det allra mäktigaste är att jag vid minst två tillfällen även fått se havsörn. Även långt nedifrån ser de så enorma ut att man nästan blir ödmjuk.

3. Rödhake.

Vad är det för spännande med pippin Erithacus rubecula ur släktet flugsnappare (nej, den klassas inte längre som en trast) undrar ni kanske nu? Det är ju en art som uppskattas finnas i ett antal av mellan 129 och 249 miljoner i Europa? Naturligtvis är det min familjs personliga band till vår alldeles egen återkommande rödhake Mattias som ger en plast på listan. Nästan varje dag under sommaren har han  dykt upp och satt sig på den rostiga mjölkkannan i trädgårdlandet framför torpet och hälsat på oss med sitt kvittrande. Ganska orädd och uppenbarligen mycket social. Den stora skräcken är att någon av katterna, främst storjägaren Jax, ska ta honom av daga någon olycklig dag. Tack och lov har Jax hittills haft fullt upp med att slakta sorkar, möss, snokar, kopparormar och ödlor.

Bubblare inför 2017.

Varg har setts till vid närbelägna Järna ett flertal gånger. Vem vet, kanske träffar man på en stor och stygg sådan när man kliver ut för att slå en tidig morgonbåge bakom husknuten nästa år? Till dess måste jag definitivt ha sytt klart mitt dubbelhölster för klyvyxa och handslägga.

Topp tre besvärliga göromål.

1. Hämta vatten.

Det jobbigaste med att bo i ett charmigt torp utan rinnande vatten och el har definitivt varit att se till att all växtlighet fått vatten en sommar där regnskurar varit lika sällsynt som ömsesidig respekt och värdighet i ett amerikanskt presidentval. Ett flertal regnvattentunnor, varav två på hela 200 liter stod mestadels förgäves och törstade efter vatten. Året inleddes med två tjugolitersdunkar som åkte i skytteltrafik till Statoil för påfyllnad och avslutades med inte mindre än tio dunkar, varav två på tjugofem liter. Med halva trädgården full av nyanlagda rabatter och utplanterade plantor blev vattningen nästan en heltidssysselsättning.

2. Kratta grus.

Vägen fram genom skogen till stugan inleds med en rejält brant uppförsbacke. För att en fullastad kombi skall ta sig upp måste man ha lite fart vilket får gruset att spruta runt och därmed skapa stora gropar. Till slut går det inte att ta sig uppför backen utan att slå sönder bilens underrede eller ådra sig själv omfattande skelettskador. I omgångar har jag varit hos arrendatorn och hämtad grus, singel och lite finare sand som jag fyllt på med, men efter två vändor upp med bilen får man försöka fördela om allt igen medelst en kratta. Krattan har använts så flitigt att skaftet till och med gick av häromsistens, trots att den är mindre än ett år gammal. Till nästa år funderar jag på att anlita några irländska asfaltsläggare för att råda bukt på problemet, men det blir knappast samma idyll om skogsstigen genom ormbunkar och surrande humlor går fram till det månghundraåriga trätorpet i falurött på en mindre Europaväg.

3. Gräva ned bajstunnor.

Kretsloppshanteringen av vårt avskräde är egentligen bara riktigt oangenämt när sommaren är som varmast och tunnan vibrerar av dyngbaggar. Själva hantverket att gräva ett hål i den porösa skogsmarken är ganska snabbt avklarat och det sker inte särskilt ofta, men det finns faktiskt några andra saker jag mycket hellre gör.

Bubblare inför 2017.

Att lyckas övertala arrendatorn att göra verklighet av det halva löftet att låta pumpa ur den igenslaggade brunnen så att vi får användbart vatten på tomten. Det känns besvärligt nästintill det omöjliga på en valfri skala.

Topp tre bra sysselsättningar.

1. Arkeologi.

Stugan heter ju Gruvstugan av en anledning. I princip på tomten ligger en gammal nickelgruva öppen för allmänheten att uppleva och beskåda. Det sätter om inte annat fart på fantasin och titt som tätt gräver man fram något rostigt metallföremål i trädgården som genast klassificeras som ett viktigt bevis för till exempel den turkiske krigsherren Osman Pashas tidigare besök på ägorna.

2. Vedhuggning.

Aldrig hade jag trott att jag en dag skulle bli vedhuggare. Då ved är helt avgörande för värme och matlagning i torpet är tillgången på densamma konstant. Att det kunde vara så totalt befriande och meditativt att hugga ved så att svetten rinner anande jag inte innan, men nu längtar jag oftast till min klyvyxa och huggkubben när jag är mentalt slutkörd av arbete och vardagsbekymmer.

3. Brädspel.

Den analoga klassikern brädspel har gjort comeback i elektricitetens frånvaro. Otaliga är de kvällar då familjen roat sig i timmar med Monopol, Finans eller Bondespelet. Det har till och med gått så långt att vi tvingats tidigarelägga kvällsmaten för att vara säkra på att hinna spela klart någon av ovannämnda långkörare. Förutom att det är ett roligt tidsfördriv har det fört familjen närmare då vi plötsligt pratar och skrattar tillsammans i stället för en och en med respektive telefon eller surfplatta. Allt var inte bättre förr, men man kom nog varandra närmare, på gott och ont.

Bubblare inför 2017.

Här är det svårt att bara utse något av alla oändliga alternativ. Att få igång driften av gruvan och börja producera högklassig nickelmalm ligger nog ändå bra till vid sidan om invigningen av ett museum där de olika fynden från trädgårdslanden visas upp i respektingivande och egentillverkade montrar.

Annonser

Gruvliv del 11.

Om en spillkråkas kvitter, några prunkande plantor och en aningslös ormjägare. Dessutom vidrörs det poetiska och förgängliga som bor inom några semesterveckor vilka visar sig vara flyktiga som om vore de en lätt gas.

Juli har redan blivit augusti, men det känns ändå som om jag fortfarande går och väntar på att sommaren ska börja. Trots att mina fem veckors semester redan över sedan en vecka tillbaka. Till någon del beror det nog på att jag hade min tidigaste semesterperiod någonsin, men jag blir i alla fall inte kvitt känslan av att sommaren aldrig riktigt lyfte. För mycket moln och för lite hetta möjligen, jag glömmer nog bort att jag bor i Sverige ibland.

Men det är som det är med det, jag och familjen har faktiskt träffat en hel drös fina vänner och vi hann med en sväng till Skåne och Danmark. Dessutom sa min son häromdagen att det här har varit ett av hans bästa sommarlov någonsin, och det är ju ett betyg som egentligen undanröjer alla tvivel för mig. Bra semester helt enkelt, basta!

En stor del av min lediga tid har jag naturligtvis spenderat i Gruvstugan där jag både upptäckt och återupptäckt mycket av naturens enkelhet och självklarheter.

wp-1469958361709.jpg

Jax, den av katterna med bäst utvecklad rovdjursinstinkt levererade bland annat sin tredje snok i karriären. Den här gången var den inte ens skadad och jag kan verkligen inte begripa hur en liten kisse kommer på tanken att ge sig på en enorm reptil som den på bilden.

Dessutom har jag nu sett honom faktiskt äta många av de byten han släpar hem, vilket även det förvånar mig lite. Det finns ju alltid kattmat i hans och brorsans skålar. Förutom möss har jag sett honom sluka två fågelungar med fjädrar och hela rubbet en natt när jag var ute och inspekterade trädgården med ficklampa. Jag tvingar mig själv att ge honom beröm när han tar alla byten eftersom han går på instinkter lagrade djupt i sitt katt-dna, men det skär i hjärtat när det just är fåglar och deras ungar. Det känns lite orättvist.

Det hade varit bättre om han gett sig på de horder av getingar som invaderat oss. Min getingskräck står inte i proportion till smärtan och obehaget och är naturligtvis helt irrationell, men jag springer, fäktar och skriker som en besatt när jag hör surret bakom nacken. Det är väl det närmsta en fobi jag har skulle jag gissa. Jag älskar djur och räddar drunknande humlor ur vattentunnor och väjer för sniglar när jag kör bil, men getingar kan jag inte komma på tillräckligt bestialiska sätt att avliva.

wp-1469958061302.jpg

Några dränker sig själva tack och lov, men två stora getingbon har jag anfallit i skymningen med enorma sprayburkar ”Killmaster” och ”Kill-it” som beväpning.

wp-1469958075275.jpg

Till min stora glädje är flugklistret jag satte på fönsterna mot bromsar även effektivt mot getingar. Ibland står jag länge och tittar på när getingarna försöker komma loss, men ibland är jag också barmhärtig på ett sadistiskt vis och skiljer huvudet från den ilskna taggens juckande underkropp med spetsen på en kökskniv. Jag kan bara hoppas att jag gör tillräckligt mycket gott i övrigt för att inte bli alltför hårt straffad i karma-stegens andra ände för detta. Och ja, jag vet att getingar är nyttiga också, men inte tjugo-getingar-i-ansiktet-varje-gång-jag-äter-nyttiga. Väl?

wp-1469957911086.jpg

I våras när jag fick några förkultiverade chiliplantor av Hårdrocks-Peter slängde han även in en tomatplanta i mixen. Den var så tanig och ranglig att jag först tänkte slänga den, men satte den tillslut bredvid chilin. Sen exploderade den bara. Nu är den en och en halv meter hög och det vimlar av tomater på den. Jag vet inte vad det är för sort, men jag skrev ”Hårdrocks-tomat” på den lilla namnpinnen och är inte den här plantan hårdrock så vet jag inte vad som är det.

wp-1469958026531.jpg

Jag fick även tre fina tomatplantor av min grönsakskollega Anna på jobbet för några veckor sedan och som nu gör hårdrockstomaten sällskap. De ser också ut att arta sig riktigt bra och är tydligen av sorterna Chadwick, Tete de Venus och Green Envy vilket inte säger mig så mycket eftersom jag är helt tomatobildad. Däremot gillar jag namnen och föreställer mig att plantorna kommer leverera antingen En trio superhjältar i DC Comics stil, eller tre fruktansvärt imponerande dvärgar och alver man glömde att ta med i Harry Potter-filmerna. Återstår att se om också dom har hårdrock i sig.

wp-1469957936608.jpgwp-1469957954839.jpg

Från ingenstans upptäckte jag i lördags att det är fullstora frukter på den chilisort som heter Hot Lemon. Nu ska de bara mogna lite till och bli gula så att de kan ätas.

wp-1469957977780.jpg

Även mördarsuperstarkingen Bhut Jolokia White som sägs kunna komma upp i en miljon scoville på styrkeskalan (typ som 9,7 på richterskalan om de vore jordbävning jag odlade) är full av härliga frukter.

wp-1469958002184.jpg

En ynka, men ack så vacker Nepalese Bell har jag fått än så länge.

Avslutningsvis. En av sonens födelsedagspresenter var att vi byggde en kampsportsdojo i lantmiljö till honom på stugans ovanvåning. Det blev rätt schysst får jag lov att säga.

Gruvliv del 7.

Idag var jag på Jula för att köpa ett bräckjärn och en till 200-liters regnvattentunna, vanliga bra-att-ha-grejer och den enda typ av saker jag lägger mina pengar på numera. Före mig i kassan stod en äldre man med mustasch och ett mycket stramt och oinbjudande ansikte. Kassörskan frågade den slentrianmässiga butiksfrågan:

– Är du medlem?

– Jag är medlem i många föreningar. Ska jag rabbla upp dom?

– Är du medlem här?

– Det här är en affär.

– Jo, men man kan vara medlem här också.

– Jag vill inte vara medlem i några affärer.

Sen tog han sitt kvitto och gick utan ett ord och kassörskan såg ut som om dagen just blivit lite sämre. Jag har inga problem med att man uttrycker sin åsikt eller protesterar mot sådant man inte tycker om, men att bara vara genuint otrevlig är både fruktlöst och respektlöst. Naturligtvis skämtade jag om surgubben när han gått och vände kassörskans humör på rätt köl igen och när jag gick skrattade hon. Jag kan slå vad om att jag hade en bättre känsla i kroppen än surgubben när jag satte mig i bilen.

wp-1467281932979.jpg

Att ovanstående konversation kvalade in i kategorin ”gruvliv” på bloggen är naturligtvis regnvattentunnan. Regnvattentunnor är bra att samla regnvatten i, men när det är varmt och man avnjuter solvarm påskebrygd kan de även fungera som badtunna. Det har jag och Dennis konstaterat.

Min semester pågår för fulla muggar, men det är egentligen först idag jag känner mig tillräckligt avkopplad för att kunna skriva lite. Det har varit fullt ös med skjutsande av människor fram och tillbaka till Gruvstugan och inköp till midsommarfirandet.

wp-1467281851875.jpg

Eftersom min fru jobbade ytterligare en vecka när min semester börjat var jag och sonen själva kvar i stugan några dagar. För tillfället är han väldigt inne på att vara den som grillar maten vi ska äta och det är något jag gärna uppmuntrar. Jag vill att han ska tycka att matlagning är lika roligt som jag tycker att det är så jag hoppas att vi lägger grunden till något här.

20160630_121339.jpg

Han hade en kompis på besök över en natt också och då hade jag två grabbar som lagade mat åt mig. Nu gäller det bara att få den sista lilla detaljen med att handla, skära upp, duka fram, duka av och diska att fungera med samma entusiasm.

wp-1467281769370.jpg

När vi skjutsat hem kompisen hämtade vi vår favorithårdrockare i Blackeberg eftersom han skulle deltaga i midsommarfirandet. I brist på bra streaming och tv-möjligheter avnjöt vi Sverige – Italien på det gamla hederliga sättet: radiosporten, rödvin och goda ostar. Lantlivet har mig numera i ett så hårt grepp att jag (nästan) inte bryr mig när jag missar fotboll på tv. Kvittrande fåglar, blomdoft och gräs mellan tårna lyckas konkurrera ut det mesta nu och adderar man dessutom bra sällskap har man en allsmäktig och ostoppbar helhet.

När Peter är på plats kommer vi osökt in på gruvhistoria. Inom kort ska jag lägga upp en liten sammanfattning av vad vi vet om Alsgruvan så här långt, men den här gången får det räcka med att vi funnit grunden till vad som troligen varit gruvan och gruvstugans tillhörande smedja. I helgen tänker jag försiktigt gräva lite och se vad som döljer sig under det översta jordlagret.

wp-1467281830932.jpg

Dagen innan midsommar hade vi även fått Dennis på plats och i brist på utemöbler avnjöt vi våra kryddiga korvar på en filt i gräset. Finkrogarna gör nog vad de kan, men det här kan de aldrig slå.

wp-1467281952880.jpg

Självaste midsommarfirandet blev fantastiskt med många gäster hemma hos Kenneth och Malin och vi gick all in med sill, nubbe, tipspromenad, midsommarstång och stor lägereld på kvällen.

wp-1467294896028.jpg

Typisk tipspromenadfråga.

Min son som älskar svensk hiphop och reggae fick spela beachtennis med Syster sol och grilla marshmallows med Kapten Röd. Min egen höjdpunkt var när jag fick vara i samma lag som Eyla när vi tog ett parti kubb.

wp-1466376550824.jpg

Avslutningsvis måste jag nämna att gruv- och lantlivet även gjort underverk med vår hopplösa katt Opie. När brorsan Jax kommer med nya ödlor och möss i en strid ström har Opies bästa jaktinsatser hittills varit begränsade till formbröd och kalla grillkorvar. Men för några dagar sedan kom han, hur stolt som helst, med en liten fågel. Nu är jag ju på inget sätt för att att kål på fåglar, men själva jägarinsatsen var tvungen att belönas med lite kokt skinka. Själv jagar jag mest ved och har precis köpt min första motorsåg.

Gruvliv del 3.

När man är nybörjare i stugsammanhang blir det lilla väldigt lätt stort. Som att hitta en kopparorm under en sten till exempel. Visserligen gick jag i Mulleskola under 1970-talets sista år (jag vet, så gammal är jag) så varken huggormar, tvestjärtar eller högar av kulformade harpluttar är något nytt för mig. Ändå känns det som att naturen kommer tillbaka och på nytt på en och samma gång nu.

wp-1464256773476.jpg

När man vänder på stenar eller gräver upp jorden i trädgårdslanden möts man varje gång av nya skalbaggar, spindlar, larver och myrkolonier. Det kan låta lite fånigt, men jag blir ofta uppspelt numera när jag för några sekunder tänker på alla de universum av mindre kryp vi har som grannar och som man normalt inte ägnar någon större tanke. Jag har för mig att jag läste någon artikel nyligen där forskare kommit fram till att just myrorna skulle bli den dominerande arten på jorden om människorna försvann helt över en natt. Att döma av antalet stackar på vår lilla tomt verkar det rimligt.

wp-1464256161841.jpg

Ödlor eller salamandrar har jag knappt sett sedan jag var barn, och jag hoppas verkligen inte att våra katter hinner utrota dem helt här. Än så länge har de tagit betydligt fler sådana än de tagit näbbmöss och sorkar. Rättelse: Jax har fångat byten. Opie väntar fortfarande på att jaktinstinkterna ska slå igenom och har ännu inte toppat den halvätna skiva formfranska och de sotiga grillkorvar han stolt visade upp på balkongen hemma i Orminge förrförra sommaren.

wp-1464256020623.jpg

Förra veckan hittade jag dessutom skalet från ett litet ägg på tomten. Det uppenbara gör sig påmint och fantasin sätts i gungning när man inser att andra fåglar än höns lägger ägg.

wp-1464255858119.jpg

Trots att jag fått låna fina böcker av bland annat Anna på jobbet om skötseln av äldre trädgårdar är det svårt att hejda sig. Vi VET att man ska avvakta första sommaren och se vad som dyker upp när det blommar. Men det går inte att låta bli att göra fint i landen. Vi sparar fläckvis växter som verkar vara gamla torparväxter och vi planterar om en del på andra ställen. Dessutom verkar perenna växter finnas i oändlig utsträckning.

wp-1464256114237.jpg

Utforskningen av gruvan fortgår, men består än så länge av att Hårdrocks-Peter letar historia i arkiv och några ströfynd av metall i trädgården. Tydligen måste kanske en resa till något arkiv i Vadstena företas under sommaren för att bringa ytterligare klarhet.

Dessutom börjar det bli hög tid att ta på sig stövlarna och få lite förstahandsinformation inifrån.

screenshot_20160526-114105.png

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för menyerna i grufstugan.com. Jag jobbar mycket med dem nu och alla flikar har underavdelningar där man enkelt kan hitta det man vill ha. Enstaka dikter, noveller och lite annat jag skrev för länge sedan. Till exempel matchrapporter från korpfotbollstiden. De är inte så språkligt bra och välskrivna, men kan vara roliga på något nostalgiskt plan för en och annan.