Snårsidan.

Jag har en bank. Alltså, jag har inte en bank som i att jag äger den, men jag använder en. Eller egentligen är det två banker, men den ena har hamnat i lite onåd hos mig. Det är min första bank i det här livet som numera bara har hand om mina pensionsfonder och de utbetalningar jag får från försäkringskassan när jag varit hemma och vårdat sjukt barn. Att jag övergav min första bank, som så kärleksfullt en gång gav mig mitt första Visakort trots att jag var minderårig, berodde enbart på ett snorkigt bemötande av en enda anställd där. Vid ett enda tillfälle. För några år sedan hörde jag och min fru oss för om möjligheten att låna pengar till en större lägenhet. Vi bodde i den lilla hyresettan på 37 kvadratmeter jag haft sedan jag flyttade hemifrån  och den började bli ganska trång för oss och vår ettåriga son. Bankmannen, eller bankpojken snarare, som tog emot oss hade det fettglänsande håret bakåtkammat och förvisso nyputsade, men hopplöst töntiga loafers på fötterna. Gissningsvis var han exakt hälften så gammal som mig och den kraftiga doft av rakvatten han spred i rummet var knappast spår från någon rakning, men han kanske övade sig inför att dagen skulle komma när det blev nödvändigt. Med ett nedlåtande tonfall som om han vore Ernst-Hugo Järegård eller Stefan Sauk förklarade han att vi absolut måste sätta igång ett större sparande innan vi fick låna pengar, för att visa rätt inställning och ekonomisk mognad. Jag visade honom vänligt men bestämt det mellersta av min högerhands fingrar och sedan sågs vi aldrig igen.

I stället kämpade vi på som hyresgäster och bytte till oss större och större lägenheter under åren. Plötsligt en dag kom den så nu så moderna ombildningscirkusen även till vårt kvarter, varpå vi blev erbjudna att köpa loss den fyrarummare på 90 kvadratmeter vi nu bor i. Nu kastade sig bankerna över oss och vi lånade pengar av den ivrigaste, en annan bank än min första. Sedan dess har den banken sakta tjänat pengar på lån, avgifter, samt kända och säkert okända tjänster de tillhandahållit oss. Ett bemötande kan betyda allt, särskilt om man är lite långsint.

Den nya banken har varit bra och tillmötesgående för oss på alla sätt, medan andra jag känner inte tycker om just den banken eftersom de blivit snorkigt bemötta av deras otrevliga personal. På samma sätt har jag ett försäkringsbolag som utan knussel omedelbart fixar och trixar med ändringar i min hemförsäkring, livförsäkring och bilförsäkring. Inte ett enda problem med byte av rutor stenskottade rutor, krockskadade dörrar eller bärgningshjälp om det har behövts. Andra jag känner hatar samma försäkringsbolag då de visat sig krångliga vid vattenskador i huset och liknande. Så kanske är alla banker och försäkringsbolag lika bra eller dåliga helt enkelt, det gäller bara att rätt anställd sitter i ena änden av telefonen. Och att man själv har sån tur att man råkar vara rätt kund i den andra änden.

Nu har en kort historia blivit ganska lång eftersom det är först nu jag kommit fram till det jag faktiskt hade i åtanke från början. Bakåtslickade onådsbanken med loafers har plötsligt börjat bjuda in mig till olika event. Inget märkligt med det om det hade handlat om sparande och andra bankiga saker, men det är det inte. Det är bland annat en inbjudan till en inspirerande skrivarkväll med en författare som ska inspirera mig till att skriva mina memoarer samt en annan inbjudan till en timmes föreläsning av en snubbe som har haft cancer. Han kan lära mig att tänka positivt, vilket jag säkert kan behöva.

Sen handlar det så klart i grunden om att jag ska bli sugen på att låna pengar till att ge ut mina torftiga memoarer, eller starta ett positivt företag efter kursen, men ändå. Det är förvirrande när de som alltid har tillhandahållit en viss tjänst plötsligt blir spretiga och börjar syssla med annat. Tänk om brevbäraren skulle köra ut matkassar men inte sälja frimärken? Äsch, det är väl så det ska vara i en flexibel värld, men jag tänker i alla fall inte ringa banken för inspiration när jag vill skriva mina memoarer.

 

 

Sidosnår.

Idag när jag delade ut post runt Svanevitsvägen och Sjöstigen i Nacka registrerade min hökmannamässiga brevbärarsyn plötsligt en tydlig avvikelse i miljön. Det var en stark känsla, mycket lik den man erfar om en stor och tjock grosshandlare iklädd endast kalsonger i en storlek avsedd för treåringar oväntat uppenbarar sig hemma i vardagsrummet. Någon eller något stod uppenbarligen inte i proportion till sig själv? Det visade sig vara en enorm, men mycket akrobatisk kråka som hängde upp och ned i en talgboll avsedd för betydligt mindre fåglar. Kråkan glufsade i sig innehållet som om det inte fanns någon morgondag och såg nästan lite skyldig ut när han fick syn på mig. Varför synen av denna ertappade kråka gjorde mig så orimligt glad vet jag inte. Jag missunnar verkligen inte talgoxarna en välförtjänt stödmåltid i vårkylan? Kanske blev det bara så tydligt att fel man på fel plats även kan kännas helt rätt. Särskilt om man råkar vara den som är fel.

IMG_20170427_213230

Att vara fel man på rätt plats är annars något jag vet en hel del om. Nyligen fick jag en notis från Google Maps om att den enda bild jag lagt upp där nu hade 1317 visningar. Jag brukar aldrig recensera platser eller produkter på internet och det tog en stund innan jag förstod vad det handlade om. När jag och Simon var i Everton förra hösten bodde vi hos våra vänner Madeleine och Steve en bit utanför staden. Morgonen när vi skulle åka därifrån hade jag fått en utförlig instruktion om hur vi skulle ta oss till pendeltågsstationen Blundelsands & Crosby, men naturligtvis lyckades jag ändå gå fel någonstans och det började bli bråttom. Jag tog Google Maps vägbeskrivning till hjälp och vi hann till slut med tåget i sista stund. Väl hemma i Sverige igen tyckte appen att jag skulle recensera den plats jag nyligen besökt. Av ren nyfikenhet, eller kanske var jag bara full, laddade jag hur som helst upp en bild. Den var visserligen från vänthallen på Gatwick och min son tog den när vi väntade på vårt försenade plan hem, men sen tänkte jag inte mer på det. Nu hoppas jag att ingen av de tusentals människor som sett bilden blivit besvikna när de vid ankomsten upptäckt att den lilla stationen i förorten varken visade sig ha taxfree, mjuka soffor eller stora horder av trötta och gråtande småbarn.

20170416_092146-1

När man talar om småbarn kommer man i regel även in på vädret. Jag är nog inte ensam om att ha upplevt April som en riktig skitmånad. Minusgrader, regn och blåst, skrapa is från rutorna på bilen var och varannan dag och de tunga grå molnen som nästan har lyckats pulvrisera den sista gnuttan hopp om ett värdigt liv man haft kvar. Om man dessutom tidigare i livet har gjort ett ganska tveksamt yrkesval är kroppen troligen sliten och man är ansatt av en värk i nacken sedan nästan ett halvår tillbaka. En värk som aldrig släpper, trots täta besök på rehabklinik och bottenlöst trista sjukgymnastikövningar hemma på vardagsumsgolvet. En skitmånad som sagt, eller? Det kan vara nyttigt att då och då få en annans, en lite bättre människas syn på livet. Kanske levererad i bilen en kväll på väg hem från en street dance-lektion.

”Pappa, jag måste nog säga att April har varit en väldigt bra månad!”

”Vafan säger du? Har det?”

”Ja? Jag har ju varit i Skåne och träffat kusin Bella och hennes kille. Och jag fick träffa mitt kusinbarn Alva för första gången. Sen har det gått bra i skolan också. Visserligen var jag sjuk hela veckan innan påsklovet, men ändå!”

Han gör ofta sådär den lilla optimisten. Han funderar och reflekterar över  livet, och han hittar alltid något som är bra. Han är tacksam över så mycket, vilket han säger ofta också. Det får alltid en surgubbe som mig att skämmas och vilja bättra mig, så nu hoppas jag bara att han säger samma sak han hittills sagt varje år i Augusti:

”Det här har nog varit mitt bästa sommarlov! ”

Jag är redan nu benägen att hålla med.