Etikett: Livet

Gruvliv del 19.

7 pot brain strain yellow och Carolina reaper finns det egentligen ingen anledning att odla, de är antagligen oanvändbara eftersom man nästan dör av hettan om man äter dem.

Jag ska börja spionera på folk. Sitta i en bil med kaffe på termos och äta limpsmörgås med med ena handen och samtidigt som jag tuggar lyfta en kikare mot ögonen med den andra. Kanske noterar jag att ingenting alls har hänt och gör en anteckning om det. Men det är inte vad den här bloggen ska handla om idag tyvärr, för det blev nämligen vår i en garderob på Edövägen för några veckor sedan.
20180225_135621818461994.jpg
Förra året blev en enorm besvikelse på många plan vad gäller amatörodlingen av främst chili. Fröna kom ner i jorden lite för sent och jag planterade inte om i större krukor så regelbundet man ska. Att det dessutom var en sommar med näst intill total avsaknad av värme och sol blev förmodligen dödsstöten för plantornas utveckling. Då hjälpte det inte att regnrekordet vid stugan gjorde att vatten blev ett mindre problem än vanligt eftersom tunnorna alltid var välfyllda. Med facit i hand skulle man ha planterat alger och sjögräs i rabatterna runt stugan, men det är lätt att vara efterklok.

20180224_1637171139269554.jpg

I år ligger jag därför i framkant. De flesta chilisorter jag sått de senaste veckorna har redan tittat upp i garderoben som gjorts om till odlingsskåp på sonens rum. I år testar jag många nya sorter som Elephant pepper mini, Bulgarian Carrot, och Jalapeno black. De flesta av dem är milda till medelheta eftersom det är kul om det går att använda sin chili i matlagning, men jag har så klart även sått några extremt starka varianter eftersom det också är kul att vara nyfiken. 7 pot brain strain yellow och Carolina reaper finns det egentligen ingen anledning att odla, de är antagligen oanvändbara eftersom man nästan dör av hettan om man äter dem. Det kan för all del vara skoj att fylla en sådan med mozarella, linda in den i bacon, grilla den och sedan bjuda någon aningslös på ett hett tilltugg och faktum är att en del av hettan brukar försvinna vid grillning. Förrförra året åt jag och min son sådana skapelser av Bhut jolokia white som är en erkänt skitstark sort och överlevde.

Förutom de obligatoriska små hårdrockstomaterna som alltid ger stora skördar oavsett väder och djungelgurkan som var ett roligt inslag förra året satsar jag i år även på vit paprika och ett mystiskt kulturarv från 1894 som heter Äppelgurka. Och har man ett vildvuxet gammalt torps fulla potential gällande tänkbar odlingsyta är det väl dumt att inte spänna strängen på odlarbågen ännu längre? Alltså väntar jag nu på en beställning med frö till sockermajs och två sorters tobak.

Jag har som ni vet alltid drömt om att få vandra runt i stekande sol någonstans i den amerikanska mellanvästern iförd hängslebyxor och stråhatt samtidigt som jag spottar ut tuggtobak. Precis när jag har inspekterat klart mina höga plantor för dagen och torkar svetten från pannan med en vit bomullsnäsduk ropar Leia från huset och frågar om jag vill ha ett glas iste eller lemonad. Det vill jag alltid. Målet är nu att återskapa den drömmen vid Grufstugan i sommar. Utöver det är jag nog vid mina sinnens någorlunda fulla bruk.

Annons

Kinesiska cigg är dubbel lycka.

Ett vanligt självbedrägeri är att man tror sig vara en större litteraturälskare än man faktiskt är. Där klarar jag mig ändå hyggligt, att läsa böcker är antagligen det enda jag har gjort i livet utan att någonsin tröttna på det. Det kan ibland kännas sorgligt att jag inte besitter egenskaper som gör att jag år ut och år in odlar chili, ser samtliga fotbollsmatcher med ett lag, eller oförtröttligt köper nya växter och fiskar till mitt akvarium. Men jag får helt enkelt nöja mig med att vara en som aldrig slutar läsa.

Innan jag skrämmer bort er vill jag snabbt flika in att det här inte är en blogg om böcker jag har läst och nu vill tipsa er om, det här är en blogg om böcker jag aldrig har läst. Det är en jävla skillnad.

Jag lånar inte böcker på biblioteket längre eftersom jag aldrig lyckades bli en som lämnar tillbaka dem i tid. Jag lånar sällan böcker av vänner och bekanta heller eftersom det finns en inbyggd stress i den som lånade ut bokens möjliga förväntan, så jag köper mina böcker. Nästan uteslutande på nätet, men ibland i bokhandeln eller i matbutiker om behovet blir trängande.

Igår bläddrade jag igenom beställningshistoriken på sidan där jag oftast köper böcker och konstaterade att jag även detta år har läst en hel del. Men som vanligt har jag även köpt böcker jag inte har läst, vilket tydligen inte hindrar mig från att köpa nya. Varje nyårsafton bestämmer jag mig för att inte köpa fler böcker innan jag läst de jag redan har hemma. Det finns säkert olästa storverk för mitt resterande läsliv i hyllor och under sängbord hemma, men jag lyckas aldrig vara den vars egenskap är att hålla fast vid benhårda principer. Ju längre tid som gått sedan en köpt men oläst bok blivit liggande, ju svårare blir det att ta sig an den. Det är som att läslusten bygger på impuls och en bok som ena veckan hade en enorm dragningskraft, nästa vecka känns åldrad och tandlös. Naturligtvis plockar jag upp tappade pärlor ibland och läser dem vid ett senare tillfälle, men detta är årets nuvarande sparkapital:

20171124_173639702104965.jpg

Det nya året hade knappt börjat innan de första olästa böckerna landade. Min påse bokchips har alltid varit realistiska, autofiktiva och skitiga berättelser med mycket mörker, men jag har på sistone börjat intressera mig allt mer för science fiction. I år är det helt enkelt katastrof och undergång i en nära framtid som gäller, därför har Dante Alighieris Convivio och Klas Östergrens Twist snart lagrats ett helt år.

Convivo köpte jag för att jag ville vara den sortens människa som också läser de riktigt gamla klassikerna. När jag tittar på boken idag känner jag tyvärr att den kan förbli oläst långt efter att jag gått i pension.

Jag vill minnas att Twist var prissänkt som storpocket i någon kampanj, och Klas Östergren är faktiskt en av mina stora favoriter. Jag har läst många av hans böcker, inte bara Gentlemen, och han är alltid bra. I veckan som gick lyssnade jag på en lång podintervju med honom och han tycks även vara vettig och lite fantastisk som människa, trots att han sitter i den där skandalomsusade akademien. Efter intervjun fick Twist nya tänder och kan förhoppningsvis ändå bli läst redan innan nyår.

Men i stället läste jag Future av Dmitrij Gluchovskij, Half way home av Hugh Howey och En amerikansk förlust av Philipp Meyer.

Vi av Jevgenij Zamjatin dök upp när någon sökmotoralgoritm noterat att jag letade efter science fiction och var svag för ryssar. Boken som utspelar sig i en totalövervakad stat av glas där en man kommer i kontakt med en hemlig motståndsrörelse färdigställdes redan 1921, men stoppades naturligtvis av den sovjetiska censuren. Den var en uttalad förebild för George Orwell när han skrev 1984, men måste nog  ändå ligga till sig några månader, eller år.

Guds barn av Cormac McCarthy köpte jag för att jag gillade Vägen av samma författare och för att jag har en romantiserad bild av ett äldre, svårt och stenhårt arbetar-Amerika. Jag letade efter känslan jag fick när jag läste Sonen och En amerikansk förlust av Philipp Meyer, men bokens omslag känns lite plastigt och ger mig oförklarliga obehagskänslor. Det är inget bra uteslutningskriterium för litteratur, men kan likväl vara tillräckligt för att bli förpassad in i glömskan.

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen kändes läsvärd efter en övertygande recension i Dagens Nyheter någon dag när jag kände mig osedvanligt intellektuell. Boken handlar om en man som försöker föreställa sig det kraschade äktenskapet ur kvinnans perspektiv, men ältande och självrannsakan är inte en jättestor del av min personlighet. Så nu i efterhand känns det som boken jag aldrig kommer att läsa.

I stället läste jag trilogin Stjärnfall, Stjärndamm och Stjärnklart av Lars Wilderäng, Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko, samt Resan till mörkret av Andrej Djakov.

Vågen och Americana av don Don DeLillo ligger också orörda bredvid sängen. Jag misstänker att det är bra upplevelser som väntar där, men i samma sändning fick jag hem flera böcker av samma författare och råkade nog överdosera lite. När jag snöar in på en författare och läser stora delar av utgivningen i sträck kan det efter ett tag kännas instängt med samma röst och språk. Men jag lär återkomma, DeLillo är ändå jävligt bra.

Hans Omegapunkten och Kroppskonstnären hann jag läsa innan det tog stopp den här gången.

Ödmården av Nils Håkanson är ännu ett tips från någon av morgontidningarnas recensenter och verkar helt klart ligga i linje med mitt undergångsintresse. Den är skriven på någon fiktiv variant av svenska och full av nya spännande ord och uttryck. Jag tror fortfarande att den kan vara fantastisk, men valde ändå andra böcker i stället.

Törst av Jo Nesbö, Björnstad av Fredrik Backman och Homo Deus : en kort historik över morgondagen av Yuval Noah Harari.

Yxmannen av Ray Celestin handlar om en seriemördare som satte skräck i New Orleans 1919, och den blev utsedd till årets bästa översatta kriminalroman av svenska deckarakademien. Antagligen promotades den så mycket och ofta på Adlibris där jag köper mina böcker att jag blev helt hjärntvättad, för jag vet ju innerst inne att jag bara läser deckare av Leif G.W. Persson och Jo Nesbö (fan vad det retar mig att jag inte vet hur man gör norska ö:n med tangenterna på datorn). För några år sedan när jag hade haft svårt att läsa ett tag plöjde jag också genom tio-femton deckare av Michael Connelly för att få upp ångan, men i övrigt är deckare inte mitt huvudområde. Yxmannen är säkert bra om den får en chans, men jag fylls för stunden bara av ingenting när jag tittar på den.

Jag läste Vi mot er av Fredrik Backman och Stallo av Stefan Spjut i stället.

American Gods, Star Dust och Anansi boys av Neil Gaiman är de senaste inköpen som otåligt samlar damm i sovrummet. Andy på Tatueringsstudion är så mycket mer än bara människan som tatuerar mig, han har också varit min hovleverantör av tips på musik och litteratur den senaste tiden. Det är bland annat hans förtjänst att The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman blev en av mina bästa läsupplevelser i år. Det är en sån bok man tycker har påverkat ens liv på något sätt utan att man vet hur. Efter det köpte jag fler böcker av Gaiman som tyvärr inte blivit lästa ännu. Kanske för att jag började med Anansi boys som var lite svår att komma in i, sen blev det sommar och lästempot sjönk. Bilden av lata dagar med en bok i hängmattan på semestern är en myt. Vi som varit med ett tag vet att barn måste till badplatser, kött ska grillas, öl drickas, släktingar besökas och gräsmattor klippas. Den verkliga tiden för böcker är alltid de mörka månaderna efter nyår och strax innan jul. Efter ett längre uppehåll är det bra att börja om sitt läsande med mer lättsmälta grejer än ordrik engelsk skönlitteratur, därför blev det en höst i sträckläsningsvänlighetens tecken.

Metro 2035 av Dmitrij Gluchovskij, Plan B av Jonathan Tropper, Blandfärs av Kalle Lind, Höstsol av Lars Wilderäng, Skuggpojken och Svinen av Carl Johan Vallgren, Droger i tredje riket: det dopade blixtkriget av Norman Ohler, Never let me go av Kazuo Ishiguro, samt Flickan från ingenstans av Justin Cronin.

På det stora hela kan man väl säga att ungefär var tredje bok jag köper aldrig blir läst. Skulle det vara så att någon av er får det sug jag en gång haft men inte längre har efter någon av de ratade böckerna jag nämnt får ni dem gärna. Det känns inte rätt att böcker som en gång vibrerat av löften om något storslaget ska samla damm. Jag är dessutom brevbärare, så jag står för portot om vi bor långt ifrån varandra och du vill blåsa liv i någon av följande böcker:

Convivio (inbunden) – Dante Alighieri

Vi (pocket) – Jevgenij Zamjatin

Guds barn (inbunden) – Cormac McCarthy

Berättelse om ett äktenskap (inbunden) – Geir Gulliksen

Ödmården (inbunden) – Nils Håkanson

Yxmannen (pocket) – Ray Celestin

American Gods (svensk utgåva, pocket) – Neil Gaiman

 

 

Däckare.

Idag kom vintern till Stockholm och vi är ju inte så bra på vinter. Eller jo, vi är faktiskt rätt bra på vinter, men bara om den kommer på vintern. När vi är beredda. Då rullar plogbilarna på och det sandas så att man knappt märker att det snöat ute. Men November räknas väl fortfarande till höst? I övermorgon skall det till exempel bli ganska många plusgrader var det någon på jobbet som sa och det är ju höstväder om något.

När två miljoner människor i Sveriges överlägset befolkningstätaste stad planerar och samordnar sina liv under förutsättningen att det är höst som gäller och det plötsligt ramlar ner 10-15 centimeter snö under de kritiska morgontimmar när alla ska till jobb och skolor samtidigt blir det inte bra alls. Att bli lurad är sällan roligt. Inte ens ett surpriseparty har ju en inneboende garanti för framgång, och en årstid som gör fel har det ännu mindre.

Själv har jag med åren försökt bli bättre på att vara beredd i största allmänhet. Uttrycket ”att ligga i framkant” har gått från att vara rent provocerande till något mer positivt. Uttrycket signalerar stabilitet, att man är rejäl och har tänkt till. Redan förra veckan hade jag därför långtgående planer på att byta till vinterdäck på bilen. Under alla år jag var arbetsledare bestämde jag (utan att fråga någon högre chef) att jag fick förvara mina däck i verkstaden nere i garaget på arbetsplatsen. Garaget är uppvärmt och försett med en rejäl domkraft vilket gör däckbytet en aning mindre betungande. Och det är väl ändå det minsta man kan få unna sig (om än i smyg) när några futtiga tusenlappar, ett  begynnande magsår och lite utbrändhet är den enda övriga lön man får för att ansvara för ett brevbärarkontors dagliga drift? Nu är jag sedan ett par år visserligen inte arbetsledare längre, men jag har ändå valt att se mina privata fördelar med statens garage som ett slags fallskärmsavtal. Det är dessutom ett ganska blygsamt sådant om man jämför med vad politiker eller riksdagsmän som missköter sitt jobb så grundligt att de måste sparkas kan få.

I verkstaden hittade jag till min förvåning ett par hyfsade sommardäck till en Ford Fiesta jag skrotade 2013 och en uppsättning nästan nya dubbdäck till den Peugeot 407 jag skrotade 2015. Märkligt nog låg alltså den nuvarande Volvons däck hemma i källaren. Den vetskapen tog mig ändå ett steg närmare säker bilkörning på vinterväg. Jag tittade sorgset på mina tidigare bilars däck och konstaterade att om det inte vore för den lilla detaljen att kontakt med okända människor tycks vara ofrånkomlig när man vill sälja något på till exempel Blocket hade det faktiskt kunna vara ett alternativ.

På lördagen hämtade jag upp Volvons vinterdäck från källaren. Det är dubbfria däck vilket jag inte gillar, men eftersom jag var tvungen att köpa nya sommardäck i våras var jag inte sugen på att köpa fler däck det här året. När jag kom till mitt privata statliga garage hittade jag inte nyckeln till verkstaden där den schyssta domkraften ligger. Jag letade igenom alla lådor på alla kontor och runt omkring ute bland alla hyllor i det enorma sorteringslandskapet. Eventuellt letade jag också i en och annan av mina kollegors jackfickor, men inget napp. Jag fick ge upp och åka hem.

På söndagen bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet och byta däck med bilens tillhörande mindre domkraft. Jag var tillbaka i garaget och förberedde upphissningen innan jag började lossa hjulbultarna. De fyra första gick ganska bra med tanke på att firman som satte dit mina nya sommardäck gjort ett föredömligt jobb med sina tryckluftsgrejer. Den femte bulten gick dock inte att rubba. Att jag blivit så svag var retfullt men ändå logiskt då jag inte varit på gymmet på över två månader. Först en seg förkylning av influensakaraktär, sedan en rejäl inflammation i axeln och på det en uppskuren handled när jag råkade köra handen genom ett fönster när det rök in i Grufstugan, hade satt stopp för all fysisk aktivitet.

20171121_200039.png

Nu slog det mig plötsligt att jag fortfarande inte lagat rutan, trots att jag förträngt det ganska bra ett par veckor. Och jag blev påmind igen om varför jag varit så fattig den senaste tiden. Alla åkommor och olyckor resulterade i två karensdagar och elva sjukdagar på förra lönen. Men går det inte så går det inte och då får man helt enkelt vända ut och in på den tomma plånboken och åka till människorna som byter däck mot betalning.

Igår var det äntligen dags, men efter lite mumlande och konfererande förklarade däckmänniskorna att mina däck var slut. Under tre millimeter på en del ställen och inte ens lagliga alltså. Jag förklarade med mitt bästa stenansikte att de i så fall kunde lasta in mina undermåliga däck i bilen igen, sen åkte jag hem för att leta upp nya däck på internet.

När jag läste alla testsidor för att hitta de bästa däcken för pengarna råkade jag få syn på de dubbfria och tydligen olagliga däck jag nyligen hade tänkt köra med. De låg på sista plats och hade ett minustecken av fem plus. När de var nya. Ändå känner jag att det var lite tur i oturen nu när snön faller och jag vet att jag ska köra på nya dubbdäck hela vintern. Fast det blir tidigast på onsdag nästa vecka när några helt andra däckmänniskor hade tid att få på dem. Så länge åker jag helt enkelt buss som vilken vanlig arbetare som helst.

20171121_160553.jpg

23.epiloggbok

”Jag köpte böcker från första halvan av förra århundradet eftersom jag älskar den sortens papper, hur det luktar, för att orden lever på ett annat sätt på gammalt papper, för att framtiden verkar bestå av skärmar och iPads och tv-program som inte säger mig något…”

Jag hade läst alldeles för mycket, det blev uppenbart när jag inte längre kunde skriva själv. Jag drogs hela tiden till det andra hade skrivit, som ett byte fångad i spindels nät var jag chanslös inför romaner, poesi, tidskrifter och bloggar. Alla underbara ord som inte var mina egna trängde sig förbi och ställde sig i vägen, de höll på att utplåna mitt eget skrivande fullständigt. Jag var tvungen att lämna dem.

Jag behövde även lämna musiken då också den är full av ord. Ändlösa rader av vackra ord från ensamma män med livslång sorg. Män som dricker för att bli nyktra, för att kunna tänka eller bara för att stå ut med andra människor, män som behöver alkohol för att få tyst på det ljudlösa men outhärdliga vrålet inuti kroppen. Sånger om gemenskap av egoistiska eremiter, sånger om längtan efter kloka och vackra kvinnor, av män som egentligen bara vill sätta skönheten på piedestal och trösta sig med egna monologer i en annan famn. Män som törstar efter uppmärksamhet, som måste vara i centrum så att deras behov av ensamhet inte undgår någon, män som tror att de lurar andra när de egentligen bara lurar sig själva. Män som är som jag.

Utan ord satte jag mig i bilen och andades en stund, sedan jag vred om nyckeln och lämnade förorten. Jag tänkte bara åka en kort sväng, komma närmare havet. Det kändes som jag var tvungen att se havet, se det så som jag trodde att alla ensamma män såg havet och behövde dess närhet ibland. Min bild av ensamma män och min egen fåniga självbild är antagligen samma bild.

Jag körde genom tunneln som mynnar ut vid den stora Europavägen genom huvudstaden, men när jag kom upp i morgonljuset igen blev jag osäker. Skulle jag söderut eller norrut? Jag bestämde mig för söderut, men i sista stund fick jag en ingivelse och bytte fil, alldeles för vårdslöst. Ilskna signalhorn skällde efter mig när jag trängde mig in på vägen norrut längs med Essingeleden i stället. Köerna ringlade långsamt och i bilarna intill såg jag stressade människor, trötta och hålögda, på väg till eller från någonting de varit med om tusen gånger förut. Resan till ord var inte som på film där man i full fart kan köra ut i frihet, i stället rullade bilen långsamt mellan långtradare, sakta, oändligt sakta. Jag visste inte riktigt var målet låg, bara att det var nära havet.

Jag såg upp mot skyltarna med namn på andra städer när jag passerade Rissne, Rinkeby och Tensta under tystnad. Jag ville inte slå på radion där alla andras ord fanns och i stället fortsatte jag den här monologen i mitt huvud. Ett tyst samtal med mig själv som fyllde mig med lugn. Kanske skulle jag en dag i förtroende återge det för dig så att du kunde förstå att jag fortfarande var någon, eller så skulle jag göra orden offentliga, skrika ut dem som ensamma män gör när de inte vill vara ensamma längre.

Solen var redan stark och värmde genom bilrutan, himmeln var klar och nästan molnfri. Jag fortsatte hela tiden att prata med mig själv, men började bli orolig att jag skulle glömma de här orden, mitt pågående samtal. Ibland får jag känslan av att mitt liv är skrivet i en sorts bläck som bleknar och försvinner, den senaste tiden allt snabbare, nästan innan jag hunnit uppleva det.

Jag svängde av mot Barkarby där jag stannade på en parkeringsplats framför ett byggvaruhus och tog fram pennan och anteckningsboken. En lång stund satt jag sedan där och skrev ned alla de ord som står här ovan, skrev till jag fick kramp i fingrarna men fortsatte envist till jag kände mig klar. Jag ville inte missa eller glömma något, allt som var obetydlig kändes viktigt.

Jag såg upp mot den stora vägen ovanför där trafiken hade glesnat när målet kom till mig, med ens visste jag vart jag var på väg. Jag skulle sätta mig vid strandkanten bakom den blå kiosken utanför Sala där vi ofta stannade på väg till farmor och farfar i min barndom. Kanske skulle jag lättare komma ihåg den tiden om jag satt där, eller åtminstone kunna fånga någon känsla att skriva ned innan jag bleknade bort för mycket. Det kändes som en bra plats att återskapa glömda minnen från ett tidigare liv på, att minnas en tid som format den jag är idag, men som trängts undan när vardagens distraktioner tagit över.

När böckerna och musiken vilade nu kunde annat komma i stället. Egna ord förhoppningsvis, till berättelser och monologer, små detaljer. Ändå kände jag också en oro, ville jag ha tillbaka gamla minnen, behövde jag fler detaljer? Det skulle säkert komma att kosta någonting, exakt vad visste jag inte. Men då någonting inom mig verkade behöva det, fick priset vara vilket som helst.

Jag kan om jag stålsätter mig hålla distraktioner på avstånd och i stället uppslukas av mig själv, då blir jag alltid outhärdlig precis som nu. Men jag vet också att jag måste ta vara på något när det känns som min enda chans till överlevnad, även om det bara är att skriva ner minnen i ord.

Fingrarna värkte lite, pennan hade spruckit av mitt hårda grepp och jag bromsade, mitt skrivande stannade av. Jag lät blicken svepa ut över parkeringen där lastbilars dieselmotorer mullrade på tomgång och startade bilen ännu en gång. På väg norrut, uppspelt men osäker på om jag ens skulle kunna tyda kråkorna i anteckningsboken. De snabbt nedklottrade bokstäverna jag skriver rent nu flera år senare och som jag då hoppades skulle vara läsbara.

Jag körde mot livet som är en del av döden, och mot orden som är en del av livet. Kallhäll, Rotebro och Kungsängen, alla ortsnamn jag passerade hade en betydelse för mig, även om jag aldrig varit där. Jag hade ett mål, men svängde av ännu en gång när jag plötsligt såg vatten blänka vid Upplands Bro. Jag valde vägen som inte ledde mot centrum eftersom jag trodde att det var sättet ensamma män väljer vägar på, jag körde in på Rådjursvägen, sedan vidare på Rankhusvägen, små okända grusvägar, men ändå läsbara. Jag ville hitta vattnets början, någon försmak av strandkanten, men den här vägen var en återvändsgränd och mynnade ut i ett enskilt område. Det heter så när någon vill vara ensam tänkte jag, kanske bodde här enskilda män? Ett vägval som rinner ut i fel sand.

Jag letade mig tillbaka mot E18 men hittade inte påfarten och tvingades köra genom centrum trots att ensamma män bara kör mot centrum när nöden tvingar dem. Jag hade tur, en mindre väg ledde ned till Kungsängens brygga och där fann jag havet och klev ut ur bilen. Jag njöt av det glittrande vattnet och andades in doften av tång till fågelkvitter och sjöfåglars tillgjorda skratt. En grävmaskin rullade närmare för att fylla på sand nedanför gungorna vid lekplatsen intill och vrålet från den överröstade fåglarna. En reva i idyllen, men det hörde till. Utan avbrott fastnar man.

När jag satt i bilen med dörren öppen och skrev ner alla de här orden undrade jag om jag verkligen skulle hinna fram till sjön utanför Sala, men slutade ändå tveka. Jag bröt upp och var tillbaka på motorvägen igen. Med dånet från den gamla bilens motor i hela kupén och dånet från alla nya ord i huvudet pressade jag bilen över tillåten hastighet och kryssade fram som en rysk missil mellan alla andra färglösa och formlösa bilar, statisternas bilar.

Vid Enköping stannade jag vid ett ställe som serverade lunch. Dagens rätt var en mustig köttgryta enligt menyn jag sett ute på gatan, men inte så mustig i verkligheten på en ful och kantstött tallrik. Den äldre mannen vid bordet intill i brun skjorta hade stora kvastar av vitt hår som stack ut ur öronen. Förmodligen en stamkund, men han fick ändå av misstag den mat jag hade beställt och jag fick hans. Vi bytte tallrikar i tyst samförstånd och han såg mycket lättad ut när jag sträckte fram den tallrik med panerad fisk han väntat på. Efter maten drack jag kaffe och åt en ganska torr kaka medan jag betraktade den skelögda servitrisens långsamma steg mellan köket och borden. Jag kände ögon stirra på mig från alla håll, jag var en utböling, en främmande fågel. Sedan snabbt tillbaka till bilen och den tryggare ensamheten, den ensamhet jag trodde att jag flydde från.

Innan jag hunnit ut ur staden såg jag ordet ”Antikvariat” skrivet med svart tuschpenna i ojämna bokstäver på en bit kartong. Jag försökte värja mig men händernas grepp kring ratten hårdnade, de lydde instinkten och begäret. Som på film där en levande död fått vittring och med släpande steg jagar människokött, jagade jag fortfarande ord. När jag öppnade dörren till den lilla källarlokalen hoppade jag till när entrén fylldes av det välbekanta ljudet från en liten mässingsklocka. Den klockan är sällsynt numera, men den finns i alla äldre butiker och affärer, den har nog alltid funnits där, och du känner genast igen ljudet om du är av samma sort som mig. En antik kassaapparat på disken direkt innanför dörren förde tankarna till Hemingways skrivmaskin, ålderdomliga och runda tangenter vakade som dörrvakter över uråldriga tidningar och böcker med hundöron, med mjuka omslag på väg att vittra sönder. Bräckliga böcker, lästa böcker. De allra bästa böckerna, de med en doft av en annan tid, dåtid, tystnad och av damm. Det var nästan helt tyst, bara radions P1 hördes lågt i bakgrunden och kvinnan på pallen bakom kassaapparaten var ett med den tystnaden, koncentrerad och med blicken i en av de gamla böckerna, helt ointresserad av mig.

Jag köpte böcker från första halvan av förra århundradet eftersom jag älskar den sortens papper, hur det luktar, för att orden lever på ett annat sätt på gammalt papper, för att framtiden verkar bestå av skärmar och iPads och tv-program som inte säger mig något. Jag vill streta emot så länge det är möjligt, vara en bakåtsträvare och en utdöende art, en dinosaurie med en pappkasse tung av ålderdomliga böcker. Jag kan aldrig stå emot så här gamla ord och de kanske inte ens kan bromsa mina egna.

På Väg 70 mot Sala blev det glesare mellan husen, åkermark och stora skogar tog över landskapet. Jag kände igen ett annat ställe där vi också stannade när jag var barn, ett rosa café där jag och min bror ibland fick dela en flaska sockerdricka och äta nybakad tigerkaka. Uppspelt över minnet bromsade jag in men insåg direkt att den nedsläckta neonskylten ovanför huset var allt som fanns kvar. Fönstren var fördragna eller täckta av träskivor, färgen hade flagnat, det var igenbommat sedan länge. Öde och tomt som allt annat kring småstäderna i Sverige numera. Även välbesökta ställen blir igenbommade till slut, bara tiden får gnaga tillräckligt länge.

Åkrarna bredde ut sig och trängde undan skogen igen när jag körde vidare. På himmeln ovanför dem brukade min far peka ut olika rovfåglar jag aldrig kunde se skillnad på och för första gången på trettio år saknade jag verkligen det som varit. Gården i Dalarna, Knallasbenning, Lillsjön, radiokaka, kyckling med gräddsås på en gammal farmors vis med mycket smör. Alla små verktyg i farfars silversmedja, somrar med nyklippt gräs som aldrig slutar klia när man rullat sig i det, hemgjord vildhallonsaft, korna i hagen bakom det stora vitmålade trähuset, den murkna klockstapeln, den uppstoppade fladdermusen och alla sönderlästa Kalle Anka-tidningar utan framsida. Att ibland vara så uttråkad att tiden stod stilla, rostat bröd med marmelad till frukost i farmor och farfars dubbelsäng serverad på en blå träbricka med handmålade vita blommor, skratt över utspilld apelsinjuice. Det skeva golvet på husets övervåning som alltid knarrade hur försiktigt man än försökte smyga över det.

Jag stannade för sista gången när det blivit eftermiddag. Jag var tvungen att vända hemåt, mitt barn skulle hämtas i skolan. Vardagslivet hann i kapp och strandkanten vid Silvköparen fick vänta till en annan gång. Ändå kände jag mig gladare nu, sorgsnare nu, kände mer av allt. Hjärtat bultade. Jag behövde bara tid att känna efter, men var tvungen att vara ensam för att kunna minnas, för att hinna känna någonting och jag har alltid vetat det. Jag körde tillbaka för att börja på ett nytt kapitel, ett kapitel som egentligen är samma gamla kapitel.

Dubbelliv, del 66.

Den här helgen är ju i mångt och mycket almanackans svar på skaldjursälskarens ostronpremiär. Midsommarhelgen är tiden på året då många inleder sin välförtjänta eller i en och annan pedofilanklagad idrottsledare som håller sig undan rättegångs fall, synnerligen oförtjänta semester.

Det mesta i min tillvaro är blommor och bin, motorsågar och yxor, chiliplantor och fågelholkar, men inte allt. Jag menar inte den lilla detaljen att jag måste ägna alldeles för mycket tid åt att dela ut brev, paket och reklam om dagarna, utan att även min stundtals perfekta drömtillvaro med en hyggligt klipsk och välartad son samt en bedårande vacker hustru kan solkas ned i kanterna.

Den här helgen är ju i mångt och mycket almanackans svar på skaldjursälskarens ostronpremiär. Midsommarhelgen är tiden på året då många inleder sin välförtjänta eller i en och annan pedofilanklagad idrottsledare som håller sig undan rättegångs fall, synnerligen oförtjänta semester. Ska man ännu inte börja semestra är det i alla fall långhelg och sommar och en ograverad dröm om paradiset.

Så även för oss. Vi hade fyllt kylväskan med mjukost, grillkorv och lite annat lull-lull till frukost och lunch och överst placerat lite mousserande vin. Ett flak öl, en dunk vin, samt den obligatoriska snapsen hade vi också med oss. Vi brukar låta mat och dryck stå på farstutrappen eftersom det är svalare där och dessutom är det aldrig någon som passerar förbi stugan då den ligger ett par hundra meter från bilvägen mitt i en skogsglänta. Trodde vi.

20170623_102725

På midsommaraftonens morgon när jag skulle hämta lite pålägg till frukostbrödet var kylväskan borta. Jag gick in igen för att kolla om någon i familjen hämtat in den redan, men icke. Efter en stunds huvudkliande upptäckte vi att avsaknaden av skinkost på tub var det minsta av våra problem. ALLT var borta. Utom ett paket ägg. Det enda spåret var ett kopparfärgat lättmetallrör vi aldrig sett förut, samt en av våra braständare slängda på gräsmattan. Först blev jag alldeles kall, sedan alldeles varm. Jag tog på mig ett par gympadojor och hämtade klyvyxan och började sedan iförd endast kalsonger och linne söka igenom omgivningarna.

Enligt ett rykte brukar ungdomar sitta nere i gruvan och kröka ibland, men där fanns inga spår. Enligt andra rykten brukar orakade bulgarer och tiggande romer ge sig ut på stöldturné i krokarna då och då, men det ryktet är säkert mer främlingsfientligt tidstypiskt än troligt. Särskilt om man betänker att ladudörren stod vidöppen och både motorsåg och gräsklippare var kvar. Och för den delen vet jag inte var man hittar det fåtal lokala immigranter som haft oturen att hamna i Gnesta med blott 5000 invånare.

IMG_20170623_155557_684

Nu har jag däremot plötsligt lättare att förstå vad folk som haft inbrott menar med känslan av förstörd oskuld. Obehaget. Vi är en lyckligt lottad liten familj och kunde därför utan problem äta frukost på café, roa oss på ett midsommarfirande i närbelägna Västerljung, samt få mat i oss på exklusiva Bohmans hotell i Trosa i stället. Men ändå, principen.

Natten mot midsommardagen satt jag uppe fullproppad med kaffe och det mellanöl vi fått köpa loss av grannarna. Yxan hade jag redo, samt några buntband om eventuellt återvändande tjuvar skulle överleva en konfrontation och behöva hållas på plats för polistransport i stället för att dumpas i det vattenfyllda prospekteringshållet bakom gruvan.

Med största sannolikhet var det bara ungdomar som skårat jackpott dagen innan midsommar och förhoppningsvis kommer vi inte få besök igen den närmsta framtiden. Ändå är det lite tråkigt att från och med nu låsa bodarna på natten och att jag nu har med mig motorsåg och yxa hem till Orminge igen. Att veta att någon varit utanför huset när man låg och sov.

20170625_141055

Gruvliv del 18.

Om bortbytingar, lönnmord, medicinalväxter, potatis och rabarberpaj.

Jag skrev ett inlägg i bloggen redan förra helgen, men tyvärr gjorde jag det bara i mitt eget huvud, så nu måste vi alla låtsas att det är söndag. Vilket det visserligen är, men att du som läser och jag som skriver är övertygade om att det är den 18:e juni. Ganska najs att det endast är några dagar till midsommar och långhelg va?

På bara några dagar har växtligheten vid stugan gått fullständigt bananas. Lupinerna blommar för fullt och de är så många att man frestas att kalla vårt lilla bestånd för ett plantage. De växer som ogräs, vilket många också tycker att de är, men det är ett mäktigt ogräs i så fall, inget snack om den saken.

20170622_161547

Förra året tyckte jag att fingerborgsblommorna min fru planterat mest var en parantes i trädgården, framför allt eftersom de inte gick att äta. I år har jag ändrat ståndpunkt, inte enbart för att de är väldigt vackra. Tydligen är hela växten så giftig och 2-3 blad är en dödlig dos för en vuxen, vilket bara det gör den riktigt cool. En lönnmördarblomma. Dessutom används den som hjärtmedicin och har så gjorts ända sedan medeltiden. Enligt folktron kan även bortbytingar avslöjas om de badas i avkok från växten vilket får trollen att byta tillbaka sina egna barn, och vi människorna får våra tillbaka. Jag ska prova att bada min egen son i ett avkok lite senare i sommar.

Vi har bergklint och aklejor också. Bergklint lär vara något av en favorit för humlor, bin och fjärilar. Eftersom den ofta står kvar på grunden där man flyttat bort ett hus, utgår jag från att Grufstugan vid något tillfälle flyttats bort, men sedan ställts tillbaka på sitt ursprungliga ställe. Akleja eller Akvileja är tydligen lite sällsynt i vild form i Sverige. Inom avdelningen för folkmedicinskt utövande anses den vara bra för utvärtes sårbehandling, men bör inte användas invärtes i större mängder då den kan ge upphov till diarréer, yrsel och andnöd. En och annan midsommarfirare lär antagligen misstänka en smärre överdosering av just akleja när de vaknar upp på midsommardagen om en vecka.

20170622_161031

Vi har en liten buske med vita rosor också. Den mådde tydligen bra av att beskäras rejält i höstas och blommar i all sin prakt nu. Det lilla jag vet om just vita rosor är att det finns en karaktär i en japansk serie som kallas Månljusets Riddare. Han är klädd i vita arabiska kläder, bär sabel och kastar vita rosor omkring sig eftersom dessa likt röda rosor kan avbryta attacker från demoner.

20170622_160955

Rabarbern jag planterade i höstas imponerar tyvärr inte ännu. Trots mängder av gödsel är den både klen och har fått bladen fulla av hål som en riktigt vällagrad ost. Jag hoppas dock att den stramar upp sig med tiden, för enligt urgammal folktro ska man tydligen kunna stoppa ned dess stjälkar i pajdeg och äta dem ihop med vaniljsås. Och alla vet ju att vaniljsås är fantastiskt gott.

20170622_161157

Potatisarna vi glömde i skafferiet under våren hade fått fina groddar när de så småningom återfanns. Därför ligger de nu nedgrävda i väntan på att de ska föröka sig. Vi fick faktiskt lite potatis förra året också, trots att vi sådde dem lika sent som i år. Man får hålla ett par tummar helt enkelt.

20170622_161617

Det bästa av allt är ändå att brandliljan är tillbaka i full blom. Den är utan någon egentlig konkurrens min absoluta favoritblomma. Dessutom har den ynglat av sig nu. Två nya små liljor är på gång bredvid som ett resultat av de små lökar som kallas bulbiller vi tog från bladvecken och planterade. Tyvärr dröjer det till nästa eller nästnästa år innan de också blommar, men den som väntar på något gott. Jag börjar för övrigt även bli sugen på att skaffa mig några tigerliljor, även om de så klart inte är lika orangea.

Det får räcka där, jag vill inte gröta ihop allt för mycket, så jag postar det här nu. Sedan får jag skriva två till inlägg i kväll, ett om några fantastiska möten med vilda djur såsom entitor med nykläckta ungar i våra holkar på tomten, samt den enorma örn jag såg häromsistens och som var bra nära att lyfta mig med både bil och allt. Den tredje bloggen får handla om midsommarhelgen då vi blev bestulna av illasinnade tjuvar på natten och vad en sådan händelse gör med en mentalt.

 

Gruvliv del 17.

Förra helgen skedde plötsligt ett under. Eller förresten, man kan nog i ärlighetens namn kalla det för ett mirakel. Som genom ett trollslag ersattes den åtta månader långa och vedervärdigt gråkalla vintern av en plötslig sommar. Jag och familjen kastade oss förstås in i bilen och åkte till Gruvstugan, trots att vi på grund av andra aktiviteter på söndagen bara skulle få en övernattning där.

Bonden Anders har generöst nog gett oss tillåtelse att ta av det prima kogödsel som legat och bränt till sig ute i en av hagarna och nu är högpotent mull till näringsfattiga rabatter. Det var ett tag sedan vi pratade med honom och när vi kom fram märkte vi att hagen var stängd. Min fru är betydligt mindre tafatt än mig och krokade raskt bara av elstängslet så att jag kunde rulla in skottkärran.

20170523_162002-01

När vi var framme och precis skulle sätta spadarna i gödselstacken såg jag till min förfäran att vi inte var ensamma. Under taket på en liten träställning en bit bort stirrade några tjurar på oss. Inte för att jag är den räddhågsna typen, ännu mindre sedan jag började träna på gym, men jag har ändå respekt för stora djur. I synnerhet sådana som väger ett halvt ton eller mer. Lugnt och sansat pekade jag mot tjurarna för att varna min fru och satte därefter av mot utgången med skottkärran skumpande över tuvorna. Jag tror inte att det finns några vittnen som såg förloppet, så vi kan säga att det var en välordnad men ändå skyndsam omgruppering.

När vi satt oss i säkerhet ringde en av oss Anders. Jag skulle kanske kunnat göra det, men tampas med och handikappas av, en mångårig och helt irrationell telefonskräck. Den inledningsvis oförstående bonden lät när polletten trillat ned meddela att det bara var helt ofarliga kor och deras kalvar i den hagen. Antagligen skakade han sakta sitt huvud och himlade med ögonen i andra änden, men han har förhoppningsvis råkat utför stadsbor förr. Efter ett nytt besök i hagen var bilen sedan lastad med välfyllda svarta sopsäckar av den allra ädlaste blomsternäring.

Trots att jag har haft mina chiliplantor i ljusskåpet hemma i lägenheten under våren tycker jag nog att tillväxten gått lite trögt. Jag hade förväntat mig att flera av sorterna skulle vara ganska stora vid det här laget, men tvärtom har det nästan gått sämre än i fjol. Undantaget är sorten Habanero Natal som ser riktigt bra ut. Även Habanero Lemon och Brazilian red pumpkin ser rätt okej ut, men det stora bakslaget är ändå att jag inte lyckats få upp en enda Hot Lemon trots att jag sådde den i många krukor. Hot Lemon var den dominerande sorten förra säsongen och gav mängder med frukt. Vi hade kvar av den i torkad form långt in på vintern. Det är sällan det inte blir något alls av frön man sår, så jag har ingen aning om varför det blev som det blev.

På tomatavdelningen är det däremot strålande tider. Jag har redan många ståtliga plantor sprungna ur de frön jag sparade från förra sommarens fantastiska Hårdrockstomater. Jag vet inte vad sorten heter egentligen, men förra våren fick jag en tomatplanta av Hårdrocks-Peter, alltså måste det vara Hårdrockstomat. Den såg till en början mest ut som en sliten gammal toalettborste med sedan länge passerat bäst före datum, men jag satte ändå pliktskyldigt ut den vid stugans soligaste vägg. Snart slingrade den sig runt nästan hela huset och var full av små röda och helt fantastiskt goda tomater.

20170523_160607-01

Jag har förstås ett projekt av lite mer långsiktig karaktär också. Carl von Linné gav den namnet Aesculus hippocastanum, men för mig duger Hästkastanj lika bra. Under mina sista dagar som brevbärare i Saltsjö-Dufvnäs, innan tvångsförflyttningen till Duvnäs Utskog och Ektorp, plockade jag några kastanjer från marken på Strandpromenaden. Varför vet jag inte, men jag tog hem dem och la dem i en burk som jag sen glömde bort. Efter nyår hittade jag burken och provade att stoppa ned några stycken i jord och glömde bort dem igen. Krukorna stod i sovrumsfönstret hemma i flera månader utan att något hände, men ibland hällde jag lite vatten i dem i alla fall. Till min förvåning upptäckte jag för några dagar sedan att jag faktiskt verkade ha ett träd på gång i en av krukorna. Nu funderar jag som bäst på vart jag ska plantera det. Nära Gruvstugan så klart, men det gäller att planera lite. Det vore snopet om min alldeles egna kastanj om sisådär en 30-40 år står i vägen för solen så att jag inte längre kan odla Hårdrockstomater.

En sista parantes. Mördarjägarkatten Jax tog ett nytt orimligt byte förra helgen. En hare. Visserligen en unge, men ändå. Jag är fortfarande alldeles för chockad för att kunna skriva mer om det och har ständigt drömmar om att han ska ta ett vildsvin nästa gång.

Torium i vardagen. Avsnitt 37.

Jag tränar regelbundet på gym sedan något år tillbaka, men får trots det snarare köpa mindre än större storlekar de få gånger jag handlar nya kläder. Det är ändå ganska skönt att jag fortfarande verkar bekant för de som känner mig sedan länge, och att det är ytterst sällan någon råkar förväxla mig med The Rock, eller den unga David Hasselhof i Baywatch. Jag äter inte så mycket man ska om man vill bli större, jag sover alldeles för lite för att musklerna ska få rätt vila och jag lyfter inte tillräckligt tunga vikter. För mig är det ändå helt i sin ordning, jag väger ungefär 14 kilo mindre än jag gjorde för två år sedan och den ständiga värken i kroppen har mildrats, åtminstone en aning. Visserligen är axlarna stela fortfarande, utslitna och fyllda av kalk som de är efter ett arbetsliv som städare, vårdbiträde och brevbärare, men värken i handlederna som tvingat mig att vara sjukskriven ett par gånger är nästan helt försvunnen. Den återkommer bara sporadiskt, i synnerhet om det varit extra jävliga dagar på jobbet med tjocka gratistidningar, tung reklam eller Biltema-kataloger. Målet med min träning är helt enkelt att hålla kroppen i så pass hyfsat skick att den klarar av att jobba några år till. Jag fyller fyrtiofem om några månader så gissningsvis har jag minst tjugofem år kvar till ett liv som pensionär och jag kan ju inte mycket annat än sånt här monotont drängarbete.

Att jag i någon mån är en asocial jävel är väl en underdrift enligt en och annan, så jag föredrar givetvis att träna innan jobbet. Ett gym som är öppet dygnet runt bara 500 meter hemifrån är en skänk från ovan. Visst kan det svida i ögonen när väckarklockan går i gång 04:20, men det priset betalar jag gärna för att få komma till ett nästan folktomt gym. De fåtal andra galningar som också är där tidigt är jag helt okej med, vi har ju setts rätt många gånger vid det här laget. Sydamerikanen med det slappa linnet och den stora överkroppen hälsar alltid med ett glatt leende, och den kubformade lastbilschaffisen som jag alltid tyckte såg så arg ut för ett och ett halvt år sedan växlar jag några ord med ibland. Han visade sig vara en väldigt timid och mycket trevlig figur när jag en dag tog mod till mig och frågade vart han köpt sina läderhandskar med förstärkning runt handlederna. Jag hade sneglat avundsjukt på dem ett tag och efter det för mig sällsynta initiativet till kontakt har jag nu ett par likadana handskar själv. Och han som alltid kör knäböj hatar mig nog inte så fullt så mycket som jag länge trodde, han är antagligen bara den mest morgontrötta av oss alla där. Han undviker gärna ögonkontakt, men sedan min fru också började träna tidigt på morgnarna började hälsa på honom provocerande tydligt när vi kom dit, hälsar han faktiskt tillbaka. Om än fortfarande lika förvånad varje gång och antagligen även motvilligt.

Men den fjärde och sista av de som oftast är där i slutet av natten, är ändå den bästa. Han är en ganska osannolik karaktär att hitta på ett gym, men i mina ögon därför också ett riktigt intressant original. Han verkar vara några år äldre än mig och är kal som ett bowlingklot uppe på huvudet, men har en så riklig hårväxt på sidorna att det med lätthet kompenserar för detta. Han är alltid klädd i låga converse och stora khaki-shorts, samt en vit och sedan länge urtvättad t-shirt på vilken det någon gång verkar ha funnits en tryckt text. Det är dock lite svårt att se helt säkert. Jag har med tiden klurat ut att dricksflaskan han använder med stor sannolikhet tidigare innehållit någon slags munskölj. Han lyfter alltid på tok för tunga vikter så att det ser ut som om kroppen ska gå av på mitten, men har alltid glimten i ögat. Han brukar skämta om att det är dags att tänka på ”karriären” när han är klar och går förbi mig mot omklädningsrummet. Eftersom jag ofta tar av mig hörlurarna och pratar med honom en stund vet jag  nu att den karriären är av enklare sort och pågår i ett litet hörn av en stor lagerlokal någonstans på andra sidan stan.

Det händer i perioder att andra än de här välbekanta träningskamraterna smyger sig in vid denna tid, men de brukar återfå sitt förnuft efter ett tag. För en skygg brevbärare som inte har råd att bygga ett eget gym hemma, men ändå måste träna för att kunna klara av karriären, är det här ändå en klart ett överkomlig samling medmänniskor. Jag tror faktiskt att jag till och med gillar dem alla lite nu när jag tänker efter.

Snårsidan.

Jag har en bank. Alltså, jag har inte en bank som i att jag äger den, men jag använder en. Eller egentligen är det två banker, men den ena har hamnat i lite onåd hos mig. Det är min första bank i det här livet som numera bara har hand om mina pensionsfonder och de utbetalningar jag får från försäkringskassan när jag varit hemma och vårdat sjukt barn. Att jag övergav min första bank, som så kärleksfullt en gång gav mig mitt första Visakort trots att jag var minderårig, berodde enbart på ett snorkigt bemötande av en enda anställd där. Vid ett enda tillfälle. För några år sedan hörde jag och min fru oss för om möjligheten att låna pengar till en större lägenhet. Vi bodde i den lilla hyresettan på 37 kvadratmeter jag haft sedan jag flyttade hemifrån  och den började bli ganska trång för oss och vår ettåriga son. Bankmannen, eller bankpojken snarare, som tog emot oss hade det fettglänsande håret bakåtkammat och förvisso nyputsade, men hopplöst töntiga loafers på fötterna. Gissningsvis var han exakt hälften så gammal som mig och den kraftiga doft av rakvatten han spred i rummet var knappast spår från någon rakning, men han kanske övade sig inför att dagen skulle komma när det blev nödvändigt. Med ett nedlåtande tonfall som om han vore Ernst-Hugo Järegård eller Stefan Sauk förklarade han att vi absolut måste sätta igång ett större sparande innan vi fick låna pengar, för att visa rätt inställning och ekonomisk mognad. Jag visade honom vänligt men bestämt det mellersta av min högerhands fingrar och sedan sågs vi aldrig igen.

I stället kämpade vi på som hyresgäster och bytte till oss större och större lägenheter under åren. Plötsligt en dag kom den så nu så moderna ombildningscirkusen även till vårt kvarter, varpå vi blev erbjudna att köpa loss den fyrarummare på 90 kvadratmeter vi nu bor i. Nu kastade sig bankerna över oss och vi lånade pengar av den ivrigaste, en annan bank än min första. Sedan dess har den banken sakta tjänat pengar på lån, avgifter, samt kända och säkert okända tjänster de tillhandahållit oss. Ett bemötande kan betyda allt, särskilt om man är lite långsint.

Den nya banken har varit bra och tillmötesgående för oss på alla sätt, medan andra jag känner inte tycker om just den banken eftersom de blivit snorkigt bemötta av deras otrevliga personal. På samma sätt har jag ett försäkringsbolag som utan knussel omedelbart fixar och trixar med ändringar i min hemförsäkring, livförsäkring och bilförsäkring. Inte ett enda problem med byte av rutor stenskottade rutor, krockskadade dörrar eller bärgningshjälp om det har behövts. Andra jag känner hatar samma försäkringsbolag då de visat sig krångliga vid vattenskador i huset och liknande. Så kanske är alla banker och försäkringsbolag lika bra eller dåliga helt enkelt, det gäller bara att rätt anställd sitter i ena änden av telefonen. Och att man själv har sån tur att man råkar vara rätt kund i den andra änden.

Nu har en kort historia blivit ganska lång eftersom det är först nu jag kommit fram till det jag faktiskt hade i åtanke från början. Bakåtslickade onådsbanken med loafers har plötsligt börjat bjuda in mig till olika event. Inget märkligt med det om det hade handlat om sparande och andra bankiga saker, men det är det inte. Det är bland annat en inbjudan till en inspirerande skrivarkväll med en författare som ska inspirera mig till att skriva mina memoarer samt en annan inbjudan till en timmes föreläsning av en snubbe som har haft cancer. Han kan lära mig att tänka positivt, vilket jag säkert kan behöva.

Sen handlar det så klart i grunden om att jag ska bli sugen på att låna pengar till att ge ut mina torftiga memoarer, eller starta ett positivt företag efter kursen, men ändå. Det är förvirrande när de som alltid har tillhandahållit en viss tjänst plötsligt blir spretiga och börjar syssla med annat. Tänk om brevbäraren skulle köra ut matkassar men inte sälja frimärken? Äsch, det är väl så det ska vara i en flexibel värld, men jag tänker i alla fall inte ringa banken för inspiration när jag vill skriva mina memoarer.

 

 

Sidosnår.

Idag när jag delade ut post runt Svanevitsvägen och Sjöstigen i Nacka registrerade min hökmannamässiga brevbärarsyn plötsligt en tydlig avvikelse i miljön. Det var en stark känsla, mycket lik den man erfar om en stor och tjock grosshandlare iklädd endast kalsonger i en storlek avsedd för treåringar oväntat uppenbarar sig hemma i vardagsrummet. Någon eller något stod uppenbarligen inte i proportion till sig själv? Det visade sig vara en enorm, men mycket akrobatisk kråka som hängde upp och ned i en talgboll avsedd för betydligt mindre fåglar. Kråkan glufsade i sig innehållet som om det inte fanns någon morgondag och såg nästan lite skyldig ut när han fick syn på mig. Varför synen av denna ertappade kråka gjorde mig så orimligt glad vet jag inte. Jag missunnar verkligen inte talgoxarna en välförtjänt stödmåltid i vårkylan? Kanske blev det bara så tydligt att fel man på fel plats även kan kännas helt rätt. Särskilt om man råkar vara den som är fel.

IMG_20170427_213230

Att vara fel man på rätt plats är annars något jag vet en hel del om. Nyligen fick jag en notis från Google Maps om att den enda bild jag lagt upp där nu hade 1317 visningar. Jag brukar aldrig recensera platser eller produkter på internet och det tog en stund innan jag förstod vad det handlade om. När jag och Simon var i Everton förra hösten bodde vi hos våra vänner Madeleine och Steve en bit utanför staden. Morgonen när vi skulle åka därifrån hade jag fått en utförlig instruktion om hur vi skulle ta oss till pendeltågsstationen Blundelsands & Crosby, men naturligtvis lyckades jag ändå gå fel någonstans och det började bli bråttom. Jag tog Google Maps vägbeskrivning till hjälp och vi hann till slut med tåget i sista stund. Väl hemma i Sverige igen tyckte appen att jag skulle recensera den plats jag nyligen besökt. Av ren nyfikenhet, eller kanske var jag bara full, laddade jag hur som helst upp en bild. Den var visserligen från vänthallen på Gatwick och min son tog den när vi väntade på vårt försenade plan hem, men sen tänkte jag inte mer på det. Nu hoppas jag att ingen av de tusentals människor som sett bilden blivit besvikna när de vid ankomsten upptäckt att den lilla stationen i förorten varken visade sig ha taxfree, mjuka soffor eller stora horder av trötta och gråtande småbarn.

20170416_092146-1

När man talar om småbarn kommer man i regel även in på vädret. Jag är nog inte ensam om att ha upplevt April som en riktig skitmånad. Minusgrader, regn och blåst, skrapa is från rutorna på bilen var och varannan dag och de tunga grå molnen som nästan har lyckats pulvrisera den sista gnuttan hopp om ett värdigt liv man haft kvar. Om man dessutom tidigare i livet har gjort ett ganska tveksamt yrkesval är kroppen troligen sliten och man är ansatt av en värk i nacken sedan nästan ett halvår tillbaka. En värk som aldrig släpper, trots täta besök på rehabklinik och bottenlöst trista sjukgymnastikövningar hemma på vardagsumsgolvet. En skitmånad som sagt, eller? Det kan vara nyttigt att då och då få en annans, en lite bättre människas syn på livet. Kanske levererad i bilen en kväll på väg hem från en street dance-lektion.

”Pappa, jag måste nog säga att April har varit en väldigt bra månad!”

”Vafan säger du? Har det?”

”Ja? Jag har ju varit i Skåne och träffat kusin Bella och hennes kille. Och jag fick träffa mitt kusinbarn Alva för första gången. Sen har det gått bra i skolan också. Visserligen var jag sjuk hela veckan innan påsklovet, men ändå!”

Han gör ofta sådär den lilla optimisten. Han funderar och reflekterar över  livet, och han hittar alltid något som är bra. Han är tacksam över så mycket, vilket han säger ofta också. Det får alltid en surgubbe som mig att skämmas och vilja bättra mig, så nu hoppas jag bara att han säger samma sak han hittills sagt varje år i Augusti:

”Det här har nog varit mitt bästa sommarlov! ”

Jag är redan nu benägen att hålla med.