Grufkrönika för stugåret 2019.

Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Det nya årtiondet har bjudit på en lite oväntad inledning med 39-40 graders feber i fem dygn. Nu är jag vaken igen trots att det är mitt i natten, eller som allra tidigast på söndagsmorgonen. Det lär inte bli någon mer sömn i natt, lakan och kuddar är dyngsura efter ännu en stressdröm där jag låg efter med sorteringen av post eftersom någon bågskytteklubb som inte finns hade gjort ett massutskick exklusivt till mitt brevbärardistrikt. Trots att det var så bråttom kom jag aldrig igång, utan gick runt och letade efter något som inte var mat i flera olika lunchlådor. Som en märklig parantes kan jag inflika att postkontoret var inhyst i mataffären Metros tidigare lokaler i det gamla Orminge Centrum som det såg ut innan ombyggnad och inglasning. De lokalerna försvann innan jag började högstadiet.

Nu tycks jag i alla fall vara feberfri, jag ligger i badet och har börjat skriva den här årskrönikan på telefonen. Tekniken är allt bra fantastisk numera. Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Januari

2019 inleddes med en lika förvirrande vinterväderlek som 2020 uppvisat så här långt. Lite regn, lite blåst och gott om kladdig lera i stället för skare och isfläckar på marken.

wp-15781544592554930330881583953407.jpg

Den 6:e januari stormade det så hårt vid Grufstugan att halva det döda trädet (som jag eventuellt tror är en oxel men egentligen är för ekologiskt obildad att verkligen kunna fastställa) blåste ner i småbitar.

wp-1578154475865175792937153007778.jpg

Under årets första månad tänkte jag kanske en del på att klimatet verkligen håller på att förändras och att vi för första gången någonsin skulle kunna bli utan en kall vinter, men innan januari hunnit passera låg Grufstugan inbäddad i en klassisk tomteskrud.

Bilden är från den 30:e januari vilket är samma datum fast 1955 då den 23-årige ripjägaren Evert Stenmark räddades efter att ha suttit fast under ett snöskred i lappländska Tärnaby i åtta dygn. Det var även denna dag år 1592 då Ippolito Aldibrandini valdes till ny påve och tog sig namnet Clemens VIII. Hade Clemens VIII fortfarande varit i livet hade han vid denna tidpunkt hunnit vara påve i exakt 427 år. De plågade grymtningarna och stönande gubbljuden jag ger ifrån mig när jag försöker ta på mig strumporna om morgnarna skulle garanterat blekna i jämförelse med Clempan Åttas diton.

Februari

Hårdrockstomatens återuppståndelse. I oktober 2018 fick jag veta att hårdrockstomatens anfader Hårdrocks-Peter inte hade lyckats hålla någon av sina sticklingar till denna salladens och småsnaskandets c-vitaminberikade släkting till Rolexklockor och lyxbilar vid liv. Han hade heller inte sparat några fröer från tidare års skördar, något åtminstone jag trodde att jag gjort. Men ack nej, även mina fröer verkade ha blivit bortslarvade. Antagligen hade samma mytiska väsen och vättar som i fyrtiosju år envisats med att flytta på eller gömt mina cykelnycklar, plånböcker, klockor, kreditkort, jackor, skor och i några fall också bilar varit i farten igen.

Med stigande desperation över tanken på att denna makalösa lilla röda, växtstarka och underbart goda tomat kanske skulle dö ut nu åkte jag till Grufstugan och letade runt i rabatterna längs med stugans fasader. Bland frostnupna och halvt förmultnade blad hittade jag faktiskt några av det årets fallna tomater, men hade deras frön lyckats överleva svår blåst, hungriga djur och minusgrader, det var frågan?

Denna februaridag upptäckte jag till min stora glädje att den första lilla hårdrocksplantan krigat sig upp genom gladpacken och rest sig som en knuten näve av renaste råstyrka och obändig vilja i bästa sovjetskulpturanda. Vi kunde andas ut eftersom det uppenbarligen inte finns någonting som kan stoppa Hårdrockstomatens fortsatta erövring av Mellansverige i allmänhet och Södermanland i synnerhet.

Februari börjar alltid på samma veckodag som mars och november om det inte är skottår, och samma veckodag som augusti om det är skottår. Under skottår börjar och slutar februari med samma veckodag, vilket aldrig sker annars vare sig med februari eller någon annan månad. I övrigt finns det verkligen ingenting mer att säga om februari 2019.

Mars

Det är intressant att vara människa på många sätt, men det bästa är nog att man lär sig något nytt nästan varje dag. I början av Mars lärde jag mig till exempel att kondenserad mjölk tydligen inte är samma sak som kokosmjölk. Det upptäckte jag när min exotiska indiska kyckling plötsligt smakade betydligt mer som exotisk indisk julfudge. Man kan förstås se det som en gammaldags uppmaning av typen ”en skomakare skola helst bliva vid sin läst” och fortsättningsvis enbart laga köttbullar med mos, men det känns för trist och inrutat. Jag valde att i stället glädja mig åt tanken på en möjlig framtid som livsmedelskreatör där jag försåg förtjusta barn på Calcuttas gator med kolaöverdragna kycklingklubbor med touch av het chili och fänkål.

Mars var även kodnamnet för andra Rzjev-Sytjovka-offensiven, en sovjetisk offensiv under andra världskriget.

April

Månaden som kommer med antydningar om vår och kanske så småningom ännu en sommar inleddes med projekt ”Bredda landet”. Eftersom det är ganska jobbigt att vända tung gammal åkerjord med handkraft när man uppnått gubbålder gör man det inte enbart för skojs skull, tanken var också att kunna plantera ut enorma mängder tomater intill väggen som får mest sol och samtidigt ha utrymme kvar framför att placera chili i krukor.

Hemma i lägenheten i Orminge började det bli så trångt på köksbordet av alla små krukor med försådda frukter och grönsaker att det ibland gick flera dagar utan att vi kunde få i oss någon mat. Räddningen blev de gånger vi lyckades uppbåda krafter att släpa våra utmärglade kroppar ner till den lokala pizzerian eller grillkiosken, men så här kunde det inte fortsätta länge till. Vi satte vårt hopp till att våren skulle komma tidigt så att jag vågade plantera ut en och annan växt.
Månaden april är faktiskt förknippad med en del sedvänjor, talesätt och skrock. Man får ju faktiskt lov att luras den 1 april till exempel, något en eritreansk arbetskamrat till mig försökte sig på för många år sedan. Han stormade helt enkelt in på kontoret en morgon och började uppjagat berätta för alla chockerade arbetskamrater att jag blivit överkörd av tåget och dött. Det var förstås inte helt sant och vi fick ha ett litet samtal om rim och reson och vad som gjorde ett ”aprilskämt” roligt.

Sedan har vi det klassiska talesättet Aprilsnö ger fåragö. Snöar det i april blir det alltså gott om mat för fåren (boskapen), men det känner ni alla redan till så klart.

Maj

Jag lagade mat igen, utan kondenserad mjölk den här gången, men väl med en tvåbent champinjon. Det var första gången jag provade att ha en sådan i matlagning, men på det hela taget var det tyvärr en besvikelse. Den smakade precis likadant som champinjoner med endast en fot.

I maj inföll också milstolpen och brytpunkten när jag av ekonomiska skäl sökte mig mot murarskråets redskap i stället för trädgårdsfirmornas diton. Hinkar och tråg är billiga så länge de säljs som hinkar och tråg. I samma ögonblick man döper om dem till stora planteringskrukor eller balkonglådor dubblas eller tredubblas priset direkt. En ‘Murbruksbalja 90 L’ (eller Chilikruka maximum som jag kallar den) betingar blott 79 spänn. Vad den hade kostat på Plantagen eller Blomsterlandet vågar jag knappt tänka på.

Maj var även den månad 1990 då Mikael Reuterswärd och Oskar Kihlborg blev de första svenskarna att bestiga Mount Everest liksom att det var då Somaliland utropade sig som en självständig stat 1991. Snopet nog för det nya landet har ännu inget annat land i hela världen erkänt dem som stat, men man får väl kämpa på som de brukar sucka i huvudstaden Hargesia.

Juni

Sommaren stod för dörren och fler och fler plantor fick flytta från lägenheten ut till Grufstugans trädgård. Tyvärr hade jag problem under våren med en del sorter som aldrig tog sig eftersom de blev angripna av småflugor och andra skadedjur under försådden. Jag gissar att ohyran följde med såjorden jag använde och tycker mig minnas att jag sett någonstans att man kan värma jorden i ugn som en slags sterilisering innan man använder den. När jag satte mina första frön använde jag ekologisk såjord, men den kanske var för snäll och välkomnande även mot sådant som inte är välkommet? Nu har jag i alla fall lärt mig den läxan. Det verkar som att jord försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara tuffare, så i fortsättningen tänker jag uteslutande använda mig av jord fullproppad med oekologiska helveteskemikalier. Helst skall den vara lite radioaktiv också.

Revyartisterna Eva Rydberg och Johnny Depp fyllde 76 respektive 56, så rent åldersmässigt skulle Eva Rydberg kunna vara Johnny Depps mor alltså, Tänk om hon är det?

Juli

20190630_1959441572474453776680321.jpg

20190630_1630156076258511602303149.jpg

Under den stora semestermånaden handlade det mesta om att forsla vatten i dunkar till stugan eftersom brunnen är grund och regnet sällan föll. Jag städade också bort all bråte från loftet ovanför vedboden och förrådet för att kunna hänga tobak på tork där.

I nära anslutning till Grufstugan ligger Mälby säteri som en gång i tiden beboddes av Johan Gustaf von Carlson, statssekreterare i krigsexpeditionen och Gustav III:s förtrogne. Han omformade Mälby i den klassicistiska stilen. På Mälby hade von Carlson en samling avgjutningar av klassiska skulpturer, och även en av de största enskilda samlingar av uppstoppade fåglar i Sverige. Mälby säteri var välkänt under den gustavianska tiden och några av gästerna på Mälby förutom Gustav III var Carl Michael Bellman, Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd. Umgänget utspelade sig gissningsvis rätt ofta i Engelska parken som anlagts på ägorna och en junidag fick jag och min vän Hårdrocks-Peter en guidad rundvisning av den. I just Engelska parken kunde dessa prominenta överklassherrar leva ut även sin mer förbjudna manlighet i lugn och ro bakom allehanda buskar och snår enligt vår guide lokalamatörhistoriker Kenneth von Björklund.

wp-15782273013784381356563334841337.jpg

På bilden flankeras von Björklund av amatörtobaksodlaren Björn von Lette intill stenen som sannolikt märker ut var von Carlssons ligger begravd.

Juli 2019. En okänd person lämnar kvar två små hundar i en djurbutik på Södermalm kommer sedan tillbaka. Länsvakthavande tar beslut om att omhänderta hundarna enligt Djurskyddslagen och anmälan kommer att skrivas om brott mot Djurskyddslagen kapitel 2 §8 om förbud att överge tamdjur. Detta angår egentligen varken mig eller Grufstugan alls, inte ens på något långsökt sätt, men ibland är Google faktiskt inte din vän.

Augusti

wp-15783286519212612321421133728857.jpg

Årets mest oväntade problem med min odling av både det ena och andra var nyheten ”bladlus-armageddon” vilket jag aldrig hört någon vara med om tidigare. Dessa till synes ofarliga små as grävde äckliga kratrar i alla mina tomater, lade ägg i bladvecken på min afrikanska horngurka och gjorde ett tappert försök att sänka min tobaksodling på samma sätt, men där lade jag ner timmar på att handplocka dem och sedan släppa ner dem skrikande i ett osande bad av t-röd. (Parantes 1. De var många på sorten ‘Shirazi’, betydligt färre på ‘Virginia Gold’ och bara någon enstaka på ‘Golden Burley’). (Parantes 2. Bärfisarna dog i samtliga fall utom två omedelbart i tortyrbadet. I de två fall där så inte skedde handlade det om större exemplar, honor gissningsvis, och de vände sig på rätt köl i t-röden och började klättra upp för skålens kant som några jävla terminators. När jag petade ner dem igen dog de). (Parantes 3. Jag använde inte giftbassängen av sadistiska skäl, jag stod inte ut i längden med att klämma sönder dem mellan mina diskhandskebeklädda fingrar).

Då jag senare sammanfattade odlingsåret hade jag nästan bara tobak och chili kvar, det mesta av allt annat var förstört. Chilin å andra sidan vägrade mogna efter så många veckor i sträck av enbart halvvarmt gråväder med mycket få solstrålar.

20190813_0546513451610366098272557.jpg

Förra årets tobak hade nu legat i källaren för att mogna till sig lite i ungefär ett år. Mycket av tobaken var för snabbt torkad och hade fortfarande kvar enhel del av den så bespottade gröna klorofyllen i sina blad, men en liten mängd anständig tobak fanns det i alla fall.

Tillräckligt för att göra ett kilo av mitt första helt egna snus av tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Naturligtvis smakade det fantastiskt, och det kändes stort, nästan som att ta studenten, gifta sig eller att få barn. Men jag avstår gärna från att rangordna dessa milstolpar.

20190829_2154216929452629573447036.jpg

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och för att kunna ha något snus att ta med mig till ”Den legendariska snusträffen” på Kungssnus i småländska Åfors sista helgen i augusti. Mitt undergivna och ursäktande skämtsnus blev dock (märkligt nog) inte så hemskt alls med några centiliter mörk rom i. Tvärtom blev det riktigt gott efter några dagar när natriumkarbonat lugnat ner sig lite.

Till snusträffen samåkte jag med två andra odlare jag aldrig träffat tidigare men som jag gärna träffar många gånger igen.

wp-15783303683746455817993664550900.jpg

Supergrymma och jättetrevliga Lena…

wp-15783304254723054534907688788164.jpg

…supergrymma och jättetrevliga Myrten…

wp-15783304399782045483764131243851.jpg

…samt supergrymma och jättevanliga Dennis som jag började första klass samtidigt med för 39 år sedan.

I augusti 1719 inleds ett ryskt angrepp mot Stockholm, men avvärjs genom slaget vid Stäket. Stäket ligger ganska nära där jag bor och jag skänker en tanke åt de tappra svenskar som föll där så att jag 300 år senare själv kan välja att inte slå min fru utan lagenlig påföljd och själv välja att inte spräcka massa blodkärl i pannan om en man råkar bli kär i en annan man.

September

wp-15783304869927930682533966581444.jpg

Äpplegurkan klarade sig faktiskt också från bärfisinvasionen, men vad jag skulle ha den till var lite oklart. Den smakade som ett mesigt äpple, trots att den var ganska fin.

Denna månad 1958 håller Svenska Kyrkan ett möte varvid kvinnors behörighet till prästämbetet godkänns, efter beslut i Sveriges riksdag. Mötet är dock ej enigt, 69 röstar för och 29 mot och man antar också den så kallade samvetsklausulen, som säger att biskopar inte skall tvingas att prästviga kvinnor och att inga präster mot sitt samvete ska tvingas tjänstgöra ihop. Trossamfund var alltså retarderade redan förr i tiden och även när de försökte vara mindre retarderade var de det ändå.

Oktober

Folk jag känner och tycker om hörde talas om mitt egenodlade snus och ville gärna prova. Alla är vi ju inte lössnusare (tyvärr), men jag är inte den som inte knåpar ihop några portionsprillor när det kommer till dem jag gillar.

Jag började beställa frön från Ukraina och Ryssland på eBay inför 2020.

Revolverstriden vid O.K. Corral var en strid som utspelades i staden Tombstone, Arizona, USA den 26 oktober 1881 och som har givit upphov till flera Westernfilmer. Det var en onsdagsmorgon på en obebyggd tomt bakom ett stall (corral på engelska) som nio män drabbade samman i en eldstrid som varade i 30 sekunder. På de sekunderna avfyrades 30 skott och tre av männen fick sätta livet till. De män som deltog var Wyatt Earp, Morgan Earp, Virgil Earp och Doc Holliday som stred mot Billy Claiborne, Frank McLaury, Tom McLaury, Billy Clanton och Ike Clanton. Frank och Tom McLaury samt Billy Clanton dödades.

November

När man gör snus måste man blanda i en soda, antingen natriumkarbonat eller kaliumkarbonat (pottaska). Kaliumkarbonatet i form av pottaska kan man göra själv även om det knappast är värt det av ekonomiska skäl. Det gjorde jag i november, men det har jag skrivit om tidigare. Även i sammanfattande form hos den nya uppdragsgivare jag fick i december, mer om det alldeles strax.

Åke Holmberg utkommer med boken ‘Ture Sventon, privatdetektiv’ i november 1948.

December

Visst hände det ett och annat i december, men jag minns nästan bara en enda sak. Jag blev nämligen tillfrågad om att skriva lite bloggar om snus på Kungssnus hemsida. Ett ytterst fantastiskt hedersuppdrag för någon som mest bara vill skriva om tobak numera, men också till glädje för många av er som läser det här också. Nu kan jag ju återgå till att skriva om annan växtlighet och mina vanliga tillkortakommanden på grufstugan.com och ta med mig snusfascinationen till en annan blogg. För er som ändå gillar snus och tobak postar jag länkarna till mina tre första inlägg där som avslutning. Och den kommer nu, så tack för att ni vill läsa:

Presentation

Pottaska

Snusårskrönika

Pottaska med Seth Rydell, del 5 [Directors cut – full 3D-HD]

Men man behöver också ha i soda för att det åtråvärda giftet 3-[(2S)-1-metylpyrrolidin-2-yl]pyridin med den kemiska formeln CH3C4H7NC5H5N (eller nikotin som det också kallas) ska kunna frigöras.

Jo det stämmer bra, jag lovade faktiskt att jag skulle återkomma med en utvärdering av mitt lilla nyfiken-i-en-strut-projekt, det som gick ut på att undersöka om man kunde använda en enkel hemsnickrad pottaska på björkved som soda i sitt snus och om det kanske till och med fanns någon fördel med det. Vi börjar väl med en kort repetition.

När man har värmebehandlat det tobaksmjöl man vill göra snus av i antingen ugn, tryckkokare eller i en så kallad slow cooker som en del fantaster använder, brukar man vanligen tillsätta glycerin för att snuset inte ska torka ut och propylenglykol som också har den egenskapen, men även är bakteriedödande. På så vis får snuset längre hållbarhet.

Men man behöver också ha i soda för att det åtråvärda giftet 3-[(2S)-1-metylpyrrolidin-2-yl]pyridin med den kemiska formeln CH3C4H7NC5H5N (eller nikotin som det också kallas) ska kunna frigöras. Jag gissar att man nog får i sig en del n-vitamin (snusmänniskors nördskojiga namn för nikotin) även om man inte skulle göra det. Men poängen är så klart att man vill frisätta några olika signalsubstanser, framförallt noradrenalin, eftersom det leder till en förhöjd känsla av välbefinnande. Man känner sig bättre till mods helt enkelt. Detta dödliga gift som helst skall rusa fram som en målmedveten liten orkan genom nervsystemet när man lägger in en pris måste alltså lockas fram med hjälp av en soda.

Det vanligaste numera är att man använder natriumkarbonat. En och annan använder dock kaliumkarbonat i stället eftersom de anser att snuset blir skonsammare för läppen av det och att det även smakar bättre. Kaliumkarbonat kallas också för pottaska och det kan man göra själv ganska enkelt av aska från björkved vilket jag skrev om i det förra inlägget.

Nyfiken-i-en-strut-projektet gick ut på att jag först tillverkade 2 kilo snus av den snussats från Kungssnus som heter Original Brand som enbart pimpades en aning med lite hårt rostad amerikansk ek. Det nästan färdiga snuset delades upp i tre lika stora delar som jag vispade med tre olika varianter av soda: natriumkarbonat, kaliumkarbonat samt förstås mitt eget kaliumkarbonat i form av gammaldags pottaska.

Snus blir mycket bättre om det lagras någon månad eller två i kylskåpet innan man börjar lassa in det, men är man otålig räcker det faktiskt om man väntar en vecka så att det värsta av den skarpa sodan hinner lägga sig någorlunda tillrätta i det svarta guldet. Jag brukar alltid ta någon provprilla direkt när snuset blandats med sodan, men den här gången lyckades jag hålla mig en hel vecka.

Jag ville givetvis att snuset med min pottaska i skulle bli bäst, men tyckte först att det hade en lite torr och dammig ton (märkligt nog nästan som om man hade petat ner aska från en kamin i det), men det gick över efter ett tag och i övrigt var smaken god. Känslan av det vanliga välbehaget infann sig också vilket nästan fick mig att göra en spontan glädjedans eftersom det måste betyda att pottaskan i alla fall fungerade.

Snuset med fabriksframställt kaliumkarbonat var fint även det, men till stor bestörtning upplevde jag att snuset med mainstreamsodan natriumkarbonat var godast och mest smakrikt.

Att vara i vetenskapens tjänst är ett hårt slit som kräver mycket noggrannhet och tålamod, så snuslådorna ställdes därför åter in i kylskåpet för att mogna ytterligare en vecka.

Under helgen som gick har jag med både glöd och sprudlande entusiasm oavbrutet lagt in prilla efter prilla i någorlunda ordningsföljd av de olika varianterna och kan nu faktiskt konstatera att utfallet har svängt. Alla tre sorter är väldigt goda, men man känner lite skillnad i smak på det med natriumkarbonat och det med kaliumkarbonat. Som två olika men lika goda flaskor vin. Det mest fantastiska är att snuset med pottaska är det jag tycker har blivit allra godast. Den dammiga tonen har försvunnit helt, men spåren av de många restprodukter (orenheter) som naturligtvis blir kvar när man tillverkar pottaska själv hemma i köket verkar ha gett snuset en något annorlunda och mer robust ton. Lite mer själ helt enkelt. Visst kan jag ha projicerat mitt önsketänkande i denna slutsats, men jag tror inte det. Snuset med pottaska ÄR faktiskt min favorit. Jag kommer definitivt att göra kaliumkarbonat själv i så stor utsträckning jag kan i fortsättningen.

Gruvliv del 25.

Här återges äntligen hela den ocensurerade historien om den stupfulla trädgårdsmaskinsreparatören och den missunnsamma vattensnåljåpen och Stockholmshataren på Gnestas enda bilverkstad.

Jag måste alltid göra listor för att få saker gjorda. Ibland skriver jag dem på papper, kanske baksidan av ett öppnat kuvert jag lagt i en hög i köket i stället för att slänga det direkt, men eftersom jag också vill försöka hänga med i samtiden händer det att jag också skriver i Samsung Notes, det praktiska lilla anteckningsverktyget som finns i min telefon.

Där har jag bland annat en lista över mat som skall inhandlas, en annan över odlingsrelaterade saker och ett flertal listor över viktiga saker jag verkligen måste ta tag i. Som att boka service på bilen eller ringa försäkringsbolag och banker. De listorna är mina hatlistor eftersom jag har svårt för att prata om allvarliga saker med vuxna människor på myndigheter och företag. Jag känner mig alltid bortkommen och underlägsen när andra vet mer om det vi pratar om än jag själv gör.

Vid Grufstugan finns det alltid mycket som måste eller åtminstone borde göras och en sådan lista kan ofta komponeras när man väl är på plats. Vissa dagar väljer jag bara ut de roliga sakerna, som att hugga ved, och gör dem först. På så sätt återstår endast tråkiga saker om motivationen skulle råka tryta.

Andra gånger bestämmer jag mig för att vara lite vuxen och gör de tråkiga sakerna först. Jag blir min egen förälder som säger åt mig själv att äta upp min äckliga mat om jag vill ha efterrätt så att säga.

20190702_1353011848179131642722811.jpg

Igår var jag ensam hela dagen vid stugan, så kvällen innan gjorde jag en ganska lång lista och lovade mig själv att följa den helt i ordning uppifrån och ner, oavsett vad jag egentligen kände inför göromålet som stod näst på tur.

Det finns en anledning till att första punkten på listan, att hämta vatten, måste göras direkt när man vaknar. Grufstugan saknar ju rinnande vatten och även om regntunnorna liksom hängrännorna ovanför dem blir fler för varje år fylls de alltför sällan på. Området kring Grufstugan som heter Mälby verkar vara någon slags nederbördsfri zon, i alla fall under sommarhalvåret. Igår när jag var inne i Gnesta och handlade började regnet till exempel vräka ner, men så fort jag lämnade rondellen utanför stan och svängde in på väg 224 mot stugan regnade det inte längre och solen sken som vanligt. Den brunn som finns på tomten innehåller vatten man inte gärna dricker av, men kan vattna med. Tyvärr sinar den fort eftersom den är grundare än vi först trodde. Alltså måste man hämta vatten till disk, matlagning och även vattning, i dunkar från någon närliggande bensinstation. Vid Circle K-macken är det ofta mycket folk så det blir jobbigt att stå vid deras kran och fylla på tolv stora dunkar om sammanlagt 270 liter samtidigt som ortsborna suckar och väntar på sin tur. Dessutom är skåpet till vattenkranen försedd med hänglås när macken är stängd, så udda tider funkar inte heller.

Förra året uppfördes dock en obemannad bensinpump med både vatten och luft tillgängliga dygnet runt alldeles intill. Där är det aldrig kö så jag började fylla mina dunkar där i stället. En förmiddag tog vattnet plötsligt slut. Jag kliade mig fundersamt i skägget men ställde sakta in de dunkar jag ännu inte fyllt på i bilen igen. Då hördes ett knäppande ljud från kranen och när jag vred på den fanns det vatten igen. Jag hämtade en dunk och fortsatte fylla den, men så sinade vattnet åter. Intill macken ligger en bilverkstad som antagligen har hand om underhållet för de obemannade pumparna och genom ett solskyddsmörkat fönster anande jag någon som tittade på mig. Någon med makt över huvudkranen som jävlades med mig? Det kan eventuellt ha varit menat som ett skämt, men eftersom det var en torr sommar i fjol och mycket prat om vattenbrist och jag alltid utgår från att människor på mindre orter är missunnsamma och trångsynta Stockholmshatare fylldes jag av olustkänslor.

Sannolikt är vattnet i kranen inte privat utan kommunalt och vi kan inte slösa vatten med vattenspridare eller pool på torpets tomt eftersom vi inte har något kommunalt vatten. Jag stöttar dessutom orten genom att betala för att lämna saker på återvinningsstationen, tankar på mackarna äter på de matställen som finns och handlar i butikerna där under uppskattningsvis 50-60 dagar varje år. Men efter den här hemska behandlingen hämtar jag bara vatten sent på kvällen, om jag råkar vara tillräckligt nykter för att köra bil, men mer vanligen under så tidig morgon att de Stockholmshatande bilmekanikerna ännu inte hunnit vakna.

Ihop med första punkten står det också ”kratta backen” vilket är ett evigt skitgöra. Den två hundra meter korta lilla skogsväg som leder in bland träden från väg 224 och fram till Grufstugan inleds med först en liten backe som knappt går att ta sig uppför om det är vinter och snö, vår och lera, eller höst och nedfallna löv. Sedan kommer en längre brantare backe som knappt går att ta sig uppför alls, oavsett årstid. I alla fall inte med en framhjulsdriven Volvo V70 lastad med 270 kilo vatten, säckar med planteringsjord, eller bara en liten familj med matvaror och två katter i bur. Gruset i backen sprätter runt när jag gasar på för fullt och efter två eller tre gånger måste man jämna till backen med kratta för att bilen ska kunna ta sig över krönet nästa gång. Andra som besöker oss glider långsamt upp i sina bakhjulsdrivna eller fyrhjulsdrivna bilar och flinar lite elakt. Det får helt enkelt bli en mer lantligt anpassad bil nästa gång, någon jeepaktig variant som våra Gnestagrannar Per Morberg och Leif GW Pehrsson eller bonden vi arrenderar torpet av har.

Väl framme vid stugan var det dags att tömma över de dunkar jag i skydd av den tidiga morgontimmen hämtat i tomma regntunnor. Det är inget dåligt substitut för gymmet att bära runt på tjugo och tjugofemlitersdunkar på en kuperad skogstomt.

Sedan favoritsysslan, tömning av utedassets uppsamlingskärl, eller bajstunnan som vi brukar säga. Enligt moderna paragrafer hos länsstyrelsen och liknande institutioner får man säkert inte göra som man gjorde förr och bara gräva ner sina restprodukter i en grop hursomhelst, men så har man gjort de första 13940 åren av de 14000 människor befolkat Sverige. I det avseendet är vi kriminella rebeller. Jag väljer bara ut ett ställe i skogen där jag tror att jag inte grävt nyligen och gräver. Det är inte helt lätt eftersom den närliggande skogen var åkermark fram till för ungefär sjuttio år sedan och därför består av hård och tung blålera som fastnar på spaden redan efter några grävtag. Det här är som sagt ingen syssla jag utför visslande med ett leende på läpparna, det är bara vad det är. Men även om det troligtvis är en illegal handling är det i grund och botten en del av ett naturligt kretslopp. Tunnans innehåll blir mat för insekter som sedan antingen äter upp mina plantor eller blir mat åt större djur som äter upp mina plantor så att jag ilsket måste skynda iväg och sätta mig på dasset för att i lugn och ro komma på ett bra sätt att ta kål på djuren jag fött upp.

20190630_1931055013117049139869439.jpg

Nästa projekt, att bära tunga stubbar är inte heller någon favoritsyssla, men det beror enbart på att det är så fysiskt ansträngande. Kvällen innan hade jag i alla fall roligt när jag kapade upp en fullstor gran som blåst omkull under våren i lagom bitar.

I arrendekontraktet står det att vi har rätt att ta vara på nedblåsta träd, men tyvärr har motorsågen varit obrukbar sedan förra sommaren eftersom det problemet stod på den besvärliga listan av saker som innebär kontakt med okända människor. För någon månad sedan när även gräsklipparen gav upp efter att jag hunnit klippa hälften av tomtens halvmeterlånga gräs fanns det ingen återvändo längre. Jag letade intensivt på internet efter reparatörer av trädgårdsredskap som inte hade kötid på två månader eller mer. Till slut hittade jag ett ställe i en av Stockholms förorter som kunde göra jobbet på en vecka. Det hann gå några dagar då jag frustande av ångest hela tiden hittade på nya anledningar till att det inte kunde bli av just den dagen heller, men lyckades till slut finna mod och en hyfsat vuxen dagsform.

När jag klev in med mina maskiner i företagets verkstadsdel en fredag förmiddag möttes jag av en ung kille som såg lite sliten ut. Han pratade med en sorts söderdialekt jag nästan bara hört hos den gamla stammens haschrökande Hammarbysuportrar av Kenta och Stoffe-typ, de som brukade hålla till längst upp i ena hörnet på gamla Söderstadions norra ståplats. När vi diskuterat mina önskemål en stund noterade jag en skarp, nästan industriell doft. Möjligen kanske något lösningsmedel, eller olja tänkte jag? Sen insåg jag att lukten i själva verket kom från verkstadsarbetaren och med stor säkerhet var gårdagens fylla som trängde ut genom porerna på en oduschad kropp. Nu även lite uppblandad med några nyligen intagna återställare. Han var rejält dragen, så tydligen får man fortfarande vara full på jobbet inom vissa yrkesgrupper, men han var också utomordentligt trevlig även om han fick anstränga sig lite när han siktade med fingret mot tangentbordet för skriva in arbetsordern. En vecka senare var jobbet gjort och glädjande nog lite billigare än förväntat. Med hjälp av hans flinka och yrkesskickliga fingrar och att han dessutom tagit sig tid att leta upp en begagnad men nyslipad och välfungerande sågkedja.

Granens nu yxvänliga bitar lastade jag i stora bärkassar från Biltema och bar under flämtande och stönande genom skogens torra och knöliga myrmark upp till huggkubben vid uthuset. Eftersom jag tycker om ved som är snygg och estetisk, men kanske framför allt för att jag behövde vila ofta satte jag mig ner och borstade bort den skäggiga laven på stubbarna med en stålborste mellan vändorna. När jag var klar svajade mitt fokus och min disciplinerade lista höll på att spricka. Klockan var bara 08:35 och jag hade redan fått en del gjort, så nu blev jag intresserad av högen med rötter från körsbärsträd min fru grävt upp ur gräsmattan några dagar tidigare. Rötterna var stora som grenar och träet var vackert snirkligt och alldeles gyllene i färgen. Kunde jag möjligen bli en man som snidade vackra saker av rötter också? För några år sedan gjorde jag några försök med att skulptera morötter, gurkor och mandariner?

Jag lyckades besinna mig och tvingade mig själv att minnas hur viktigt det är för sådana som mig att hålla sig hårt till listor.

Uppgiften med eldplatsen var enkel. I utkanten av tomten finns en förskräckligt ful pergola av pallock som jag och kompisen Dennis spikade ihop under det första året vi hade stugan. Den leder ner till en avskild plats med en enkel eldstad och några rostiga trädgårdsmöbler. Det har hänt att vi suttit där och eldat några sommarkvällar, men man får alltid mycket rök i ögonen och det känns lite nervöst att ha en öppen eld så nära gamla byggnader av trä. Särskilt som vi inte har någon vidare tillgång till vatten att släcka bränder med. Nu hade i alla fall min fru kört ett varv med gräsklipparen där och samtidigt råkat göra konfetti av en gammal dagstidning väl gömd under det högväxta gräset. Jobbet bestod bara av att räfsa bort så mycket papper som möjligt och sedan klippa till kanterna runt eldplatsen där gräsklipparen inte kommit åt. Men en avprickad punkt på listan är en avprickad punkt på listan.

Dags för projektet med husets oexploaterade gavel, den som bara har några timmars morgonsol. Tidigare år har jag haft någon enstaka tomatplanta i hörnet närmast framsidan, resten har tagits över av ogräs, stora stenar, kvickrot och en meningslös buske av okänd art som bara ger skydd åt vinbärssnäckor, spindlar och tvestjärtar. Nu skulle hela sidan bli plats för svartvinbärsbuskar. Det blev väldigt mycket klippande, sågande, slitande och ryckande för att bli av med buskar och rötter. Dessutom låg enorma stenbumlingar gömda under den torra näringsfattiga lerjorden och dem fick jag bryta och baxa upp med mitt fina järnspett. Har man inte haft ett spett förut förstår man nog inte att man alltid har saknat ett sådant. Jag fick mitt första spett i födelsedagspresent av min förstående fru förra året och kan uppriktigt säga att det är den bästa present jag fått. Jag vill inte ens minnas mina år utan spett längre och om jag gör det är det med en rysning.

Klockan var väl runt 11.00 vid det här laget och jag försökte komma på någon bra ursäkt för att åka in till Gnesta. Kunde jag bara komma på något jag verkligen behövde skulle mina trötta armar och min genomsvettiga rygg samtidigt få lite vila. Jag tänkte att mer plantjord till svartvinbärsbuskarna och ett riktigt bra snöre att hänga upp tobak på vore bra, även om jag hade lite jord och tobaken nog inte skulle kunna skördas förrän framåt Augusti. Om jag händelsevis råkade passera Systembolaget på vägen kunde jag ju passa på att handla några öl också eftersom det var helt slut på dylika i stugans skafferi.

Jag hade jobbat hårt halva dagen enbart på kolsyrat vatten och viljestyrka, så när jag kom hem igen kände jag hur kroppen värkte av kroppsarbete. Eftersom jag var så utmattad att jag inte ens orkade gå till medicinskåpet för att se om det fanns några Alvedon kvar i burken där, nödgades jag genast dricka några öl och till dem ett par kokta wienerkorvar med bröd. Med nyvunna krafter kom sedan svartvinbärsbuskarna enkelt på plats.

FÖRE

EFTER

Nu var tiden inne för att ge sig på Sisyfosprojektet med att rensa upp bland bråten på uteloftet så att årets tobaksskörd kunde hänga någonstans där den inte ockuperade en hel övervåning i själva boningsstugan.

Brädor hivades ner för att kasseras eller sparas och sorteras för framtida bruk och damm från gammalt hö, årtionden av getingbon och tidigare generationers samlade och lätt förmultnade bohag yrde genom luften. Det blev enorma högar och jag kunde inte komma på något bra sätt att få ner det från loftet utan att täcka hela tomten och alla mina nysågade vedstubbar med skräpet.

Det slog mig att jag kanske kunde borsta ner allt i det lilla hörn av loftet som har en liten nedsänkning mellan två balkar och sedan täcka över det med gamla flyttkartonger och några glanslackerade hyllplan från ett skåp jag nyligen haft sönder när jag försökte flytta det?

Det gamla knepet med att sopa saker under mattan visade sig fortfarande fungera utmärkt och när nästa hyresgäst en dag tar över Grufstugan kommer denne kanske att finna en riklig kulturhistorisk skatt av torkade växter och damm från 1950-talet och framåt i en tidskapsel av wellpapp och lackerade delar till ett omodernt Ikeaskåp.

Det som är kvar att göra för att man enkelt skall kunna torka tobak på loftet är att bygga ett litet nät av hållfasta språngbrädor mellan balkarna över den öppna delen, men till det behöver jag hjälp av någon smartare än mig själv. Alltså väntar jag till min vän Peter kommer på besök i helgen. Han har över hundra universitetspoäng i filosofi och idéhistoria, så tillsammans borde vi nog kunna hitta den ingenjörsmässigt bästa lösningen.

Uppröjningen av loftet drog ut en del på tiden trots att jag fuskade. Antagligen till viss del beroende på att jag blev så törstig av dammet att jag tvingades öka takten på öldrickandet, och när jag också hämtat 200 liter vatten ur brunnen med tunga, skvalpande hinkar och sedan vattnat all växtlighet sinade krafterna helt.

Men det är inte alltid så många punkter på en ansträngande arbetslista blir gjorda på en och samma dag, så att punkten med vedhuggning fick skjutas upp är inte hela världen. Nu har jag faktiskt något att se fram mot, en lista som börjar med det roligaste.

Gruvliv del 24.

När jag satte mina första frön i slutet av januari använde jag ekologisk såjord, men nu har jag lärt mig av den läxan. Det verkar som att jord för försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara lite tuffare än så och i fortsättningen kommer jag uteslutande att använda mig av jord fullproppad med oekologiska kemikalier och som helst är lite radioaktiv också.

Äntlingen semester och i år en ganska lång sådan. Det känns skönt att inte behöva infinna sig på brevbärarkontoret på sex hela veckor trots att både omklädningsrummet och lunchrummet är ganska nymålade för första gången på flera decennier och att arbetsplatsen kryllar av hoppfulla och entusiastiska ungdomar som provar på det spännande arbetet i statlig tjänst.

Att ibland behöva jobba längre dagar än schemat anger under året kan givetvis kännas som en av nackdelarna med brevbäraryrket, men framåt sommaren när man inventerar saldot över inarbetade komptimmar känns det inte så dumt.

20190608_1243587794647413110871318.jpg

Under hösten skördade jag frukterna av frukterna jag skördat genom att experimentera lite med tillverkning av chilisås. Jag har odlat chili i några år nu och verkar faktiskt ha lärt mig ett och annat på vägen. De första årens klena skördar blir numera rätt så rikliga. Även om jag fortfarande odlar mest för odlandets skull, för den alltid lika överväldigande magin i att små, små frön blir till plantor, är det kul att kunna använda slutresultatet också. Det mesta av såsproduktionen gav jag bort till en testpanel bestående av människor som uppskattar både hetta och smak. I år vill jag försöka göra ännu bättre chilisåser och ett mål var att såserna enbart skulle bestå av egenodlade ingredienser.

20190614_0607317646203437097110443.jpg

Det kommer visserligen att skita sig eftersom jag glömde att sätta helt vanlig gul lök, men vid Grufstugan växer i alla fall vitlök, paprika, gurka och flera sorters tomater och hemma i lådor på balkongen finns fänkål, senapskål (det som fånigt nog brukar kallas ruccola i våra tv-kocktider trots att det finns ett utmärkt svenskt namn) och landets kanske spinkigaste blekselleri.

Chilifrukt. Naturligtvis måste man fortsätta odla sina säkra kort som Hot Lemon och Aji Pineapple, men det är också roligt att testa nya sorter. I år blev det flera. Dorset Naga, Apocalypse Scorpion Chocolate, Borg 9 Chocolate, Aji Ahuachapáu, Aji Russian, Abchazskij Ostruyi, Bengle Naga Peach och Aji Mango bland annat.

img_29994226378820374274677.jpg

Tyvärr hade jag lite problem med några sorter som aldrig tog sig eftersom de blev svårt angripna av skadedjur redan under försådden i garderoben hemma i min sons rum. Bland annat överlevde inget exemplar av Big Yellow Mama och Peter Pepper. Den sistnämnda försökte jag dock enbart odla eftersom den lär se ut som en penis och jag är precis så omogen. När jag satte mina första frön i slutet av januari använde jag ekologisk såjord, men nu har jag lärt mig av den läxan. Det verkar som att jord för försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara lite tuffare än så och i fortsättningen kommer jag uteslutande att använda mig av jord fullproppad med oekologiska kemikalier och som helst är lite radioaktiv också.

Tomat. Tidigare år har jag bara odlat den berömda Hårdrockstomaten som alltid ger enorma skördar av små söta röda tomater på över två meter höga och rangliga plantor. Det här året ville jag ha en större tomatskörd med tanke på såstillverkningen och odlar även den gul-svarta Tigrellatomaten och en nästan svart bifftomat som heter Black Elephant. Eftersom tomater är basen i chilisås hoppas jag kunna variera färgen på såserna lite med tomatköttet.

Paprika. Även paprika är en bra komponent i chilisås så jag försökte få upp några plantor Ukrainian Sweet, men de har inte tagit sig något vidare och det känns tveksamt om det blir några paprikor alls tyvärr.

Tobak. Förra året gjorde jag ett försök att odla tobak till snus och sådde vanlig Virginia- och Bondtobak. Alla plantor växte så det knakade och blev över två meter höga, men jag hade inte riktigt kläm på skördeprosessen och de flesta blad var fortfarande halvgröna efter torkning. Gröna blad har tydlugen för mycket klorofyll i sig och lär ge ett väldigt beskt (obrukbart) snus, men man lär så länge man lever.

20190611_2230075856550943156004466.jpg

Jag fick i alla fall ihop några hundra gram tobak som kan vara okej och nu efter snart ett år av lagring är det nog dags att koka en liten experimentomgång snus.

20190624_144846789245637708801337.jpg

20190625_1058154748211802983228888.jpg

Under tiden övar jag på att göra färdiga snussatser i tryckkokare och smaksätta dem.

Det här året satte jag rejäla tobakssorter mer avsedda för ändamålet som Virginia Gold och Golden Burley, men även Shirazi. Den sistnämnda är egentligen en iransk röktobak och jag har inte läst någonstans att man gör snus av den, så just därför vill ju jag göra det.

Gruvliv del 23.

De var långt ifrån färdigvuxna och såg mest ut som gamla tandlösa gummor ur något reportage från den ukrainska landsbygden.

20180906_1546542950929831584229022.jpg

I somras när jag började ana att det kunde bli en hel del frukter på chilibuskarna tänkte jag att det vore roligt att använda en del av skörden på något annat sätt än att bara hacka ner den direkt i matlagningen. Jag vet att det är vanligt bland chilifantaster att göra stark sås, men det fåtal varianter jag provat tidigare har inte tilltalat mig riktigt. Jag började leta mer ingående och för några dagar sedan kändes det som att jag hittat ett recept i min smak. Det verkade enkelt och krävde inte mycket tid, samtidigt som många använt och gillat det enligt kommentarerna. Dessutom såg det ut som att man utan problem skulle kunna lägga till eller byta ut ingredienser för att hitta sin egen smak. Igår kväll gjorde jag den första satsen som fick det högtidliga namnet Grufsås, batch no.1. Den som skrivit receptet föreslog att man skulle ha 17-18 chilifrukter i det som skulle bli ungefär en liter sås, varav några var  jävligt starka sorter. Jag tyckte att det lät överdrivet eftersom man helst skall kunna äta såsen också, så jag nöjde mig med 12 stycken frukter av medelstyrka.

Visserligen blev såsen otroligt god precis som utlovat, men tyvärr hade min feghet straffat sig och där fanns inte särskilt mycket hetta. Ärligt talat kan man förmodligen använda Grufsås, batch no.1 både som modersmjölksersättning för prematura spädbarn eller svalkande salva på öppna och svårt infekterade bensår.

Självklart måste man prova sig fram och den som söker skola finna. I kväll kokar jag nästa omgång och då tänkte jag slänga i lite av värstingen 7-pot brain strain yellow och lägga till två extra äpplen innan jag pudrar ner den fina rökaromen mesquite. Men nog om chili, det blev tillräckligt av det i förra bloggen. Nu ska vi snacka grönsaker.

Det kan låta märkligt, men i trädgården kring Grufstugan växer också annat än tobak och chili. Jag vill passa på att förvarna läsare som efter mina senaste inlägg förväntar sig okända växter man kan ha i helt unikt exotiska sallader, att inom bruksodlandet är jag tyvärr än mer nybörjare. För att ytterligare sänka förväntningarna tänkte jag börja med plantor som inte fungerade så bra, men efter det åker vi spikrakt uppåt mot en vardagsträdgårds blygsamma odlingsframgångar och små glädjeämnen.

20180605_1517573543558733420568537.jpg

Min stora dröm om att en dag sakta få vandra omkring i ett eget majsfält klädd i hängselbyxor och halmhatt precis som en åttonde generationens farmare från den amerikanska södern, uppfylldes tyvärr inte det här året heller. Under våren drev jag upp fyra plantor sockermajs av sorten Gucio som jag sedan planterade ut på en plätt intill tobaken. De växte snabbt och när sommaren var som hetast åkte jag ofta fjorton mil tur och retur mitt i arbetsveckan för att se till att de fick tillräckligt med vatten. Ungefär vid den här tiden hörde jag till min stora besvikelse någon säga att det bara blir en majskolv på varje planta. Om det var sant skulle allt slit med vattning och de extra bensinkostnaderna göra mina fyra majskolvar helt orimligt dyra, även om man slog ut resan på övriga grödors samtidiga omsorg . Kort därpå råkade jag till råga på allt halka när jag skulle vattna tobaken och bröt av en majsplanta i fallet. Redan majsmässigt missnöjd fick jag i slutet av juli för mig att majsen i alla fall såg mogen ut. Kanske kunde de åtminstone bli tillbehör till en grillmiddag? När jag plockat dem och skalat av blasten möttes jag av en sorglig syn. Kolvarna var långt ifrån färdigvuxna och såg ut som gamla tandlösa gummor ur något reportage från den ukrainska landsbygden. Antagligen hade tomrummen som upptog hälften av kolvarnas yta hunnit fyllas med majskorn om jag hade väntat, men jag tror inte att det blir något nytt försök ändå. Det verkar inte vara värt besväret.

20180605_1517352747547075019871812.jpg

Gustafs sallaten som såg lite tanig ut hemma i sovrumsfönstret tog fart när den kom ner i jorden ute vid stugan. Tyvärr råkade jag nog vattna dem för mycket, för en dag var de plötsligt döda. Jag hann bara provsmaka ett enda litet blad som för all del var ganska gott, eller smakade sallad i alla fall. Jag tänker ändå göra ett nytt försök nästa säsong.

screenshot_20180902-155949_gallery3007062491170148772.jpg

En vit paprikasort jag blev nyfiken på hette Amyka. Den gav tidigt flera mellanstora paprikor, men tyvärr var dessa inte särskilt goda. Hur kan en rätt vanlig paprika skilja sig mot andra genom att inte vara god? Min son sammanfattade faktiskt smaken bra när han utan omsvep konstaterade att den smakade diskmedel. Den här bleka rackaren förpassar vi således till den eviga glömskans fröbod.

20180902_1513516917425928802755533.jpg

Bättre framgång blev det med en paprika jag drivit upp från frön av en helt vanlig snackpaprika inhandlad i den lokala matbutiken. Jag antar att den har sitt ursprung i Holland, garanterat genmodifierad och industriodlad i ett hangarliknande växthus. Eftersom jag inte var säker på om fröna möjligen var sterila vilket jag hört att sådana sorter kan vara, blev jag glatt överraskad när den snabbt gav mängder med söta och goda små paprikor. Jag har tagit frön även från den vidareodlade paprikan och testar om den går att odla även nästa år, eller har en inbyggd ”self destruction-gen”.

20180902_1509496531213359677978034.jpg

En annan succé blev gurkorna vars frön såldes under namnet ”krukgurka”. Hela sommaren skördade vi små och jättegoda gurkor och fast vi plockade alla som fanns innan vi åkte hem på söndagen, fanns det nya att skörda nästa helg. I år hade jag bara två plantor, men siktar på många fler nästa.

20180902_151306308240890242870453.jpg

Och nu till flaggskeppet, de så kallade Hårdrockstomaterna. Som jag har skrivit om i flera tidigare bloggar vet jag inte vad sorten ursprungligen heter, men eftersom jag fick mina frön av Hårdrocks-Peter kallar jag dem Hårdrockstomater. Ett litet frö växer upp över stugans takpannor på några månader och grenarna tyngs sedan av hundratals söta små tomater. I år nöjde jag mig med två plantor eftersom vi inte orkade plocka alla tomater vi fick förra året. Tyvärr har de mognat mycket långsammare i år, trots den varma sommaren. Jag tror det beror på att de stod för nära det andra snabbväxande monstret som kallas Djungelgurka.

20180902_1516093196194183525294170.jpg

Från att ha varit så klen att jag knappt trodde den skulle överleva täckte Djungelgurkans blad snart merparten av husväggen, och tyvärr det mesta av Hårdrockstomaten intill. Djungelgurkans slingrande tentakler letar sig in och runt allt i sin närhet, men blir också full av vindruvsstora melon-gurkor. Smaken är syrlig med tydligt inslag av gurka, men ärligt talat är det ingen stor smakupplevelse, även om den funkar helt okej som ett pikant inslag i en grönsallad. Den monsterstora skörden har ändå gjort att jag vill ta hand om lite av överflödet så jag letade upp ett recept på inlagd djungelgurka för att prova.

20180903_1644486147158091612563275.jpg

Nu återstår att se om Djungelgurkan blir lite roligare efter några veckor i en 1-2-3-lag tillsammans med dill, pepparrot och två sorters chili. Jag tror det var det hela.

Gruvliv del 20.

Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan.

Eftersom sommaren kom alldeles för tidigt men inte en minut för sent, såg jag ingen annan utväg än att temporärt lägga ned min bisyssla som brevbärare och med full kraft ägna mig åt torparlivet ett par dagar.

Jag är inte speciellt van vid att mina tidigare beslut och gärningar visar sig vara de rätta, men i år verkar det banne mig vara så. Mellan januari och februari sådde jag frön till framför allt chili och paprika och sedan i början av mars, tobak och majs . Tiden plantorna i lugn och ro fått spendera i min sons garderob vilken jag byggt om till ljusskåp, har sett till att de var mer än redo att släppas ut i den tidiga högsommarvärmen.

Samtliga plantor (utom de mest djävulsstarka som Carolina Reaper och 7-Pot Brain Strain) har redan fått frukt, och bara en gräshoppssvärm av bibliska proportioner kan hindra en fin skörd under sommaren. Mest nyfiken är jag förstås på de sorter jag aldrig odlat förut, t. ex. Elephant Pepper Mini som ska se ut som en liten elefantsnabel och Aji Pineapple som ska likna Hot Lemon (eller Hot Lenin som stavningsprogrammet gärna vill döpa om den till).

img_20180602_105213_6786026759612211882701.jpg

I år testar jag också att plantera fler saker än chili och kan glädjas åt riktigt styva gurkor.

20180605_1517573543558733420568537.jpg

Några majsplantor står stadigt intill tobaken, men jag fick till min förskräckelse höra av en arbetskamrat att det bara blir en majskolv per planta? Det låter helt orimligt och med tanke på allt vatten jag släpat för att hålla dem vid liv blir det i så fall en ren förlustaffär både ekonomiskt och i investerad tid.

20180605_1518169111228397771255741.jpg

Virginia-tobaken växer med flera centimeter om dygnet känns det som…

20180605_1518332680855740737461829.jpg

…medan dess svenska kusin bondtobaken som odlats i vårt land i flera hundra år har mer anspråkslöst omfång på sina blad.

20180601_1751237636656970429360017.jpg

Detta trots att jag nu börjat nypa av blommorna så att plantorna kan lägga sin energi på bladen i stället. Tanken är att jag till hösten ska kunna experimentera lite genom att blanda sorterna till den råtobak som ska bli blötsnus, luktsnus och kanske röktobak. Min gode vän magister Helgesson föreslog dessutom att jag skulle krydda blandningen ytterligare…

20180605_1514311117341580154110039.jpg

…med lite gräs från den numera rivna Söderstadion.

20180605_151735-11188444129460423626.jpg

Gustafs sallaten är ännu inget att skryta om…

20180605_151857-14984715600390037281.jpg

…och inte heller potatisåkern eftersom jag satte min sista potatis ganska sent. Potatisen har jag aldrig lagt någon större energi på, det blir alltid bara sådana man hittar bortglömda längst in i skafferiet framåt våren. Till nästa år ska jag nog läsa på lite om potatis och inskaffa några mer spännande sorter.

Snart blommar nog min favoritblomma Brandliljan! Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan. Men den är antagligen mycket vacker.

Hösten 2018 – Centrumrökats genombrott.

Vid ett stort överskott av råtobak finns även planer på att lansera cigaretten ”Centrumröka” med ett tydligt fokus på att locka barn och ungdomar till nikotinets spännande värld och förhoppningsvis livslånga beroende.

Jag antar att jag inte är den enda som är uppspelt över höstens premiär för Ormingesnuset? Eftersom inga marknadsundersökningar har föregått lanseringen av denna på inget sätt unika muntobaksprodukt är det svårt att avgöra om den ens är marginellt efterfrågad eller över huvud taget önskad. 

Hur som helst är det ett lokalproducerat snus som ännu aldrig har tillverkats och består av ekologiskt odlad virginia- och bondtobak blandad med svett och trycksvärta från uppgivna brevbärarfingrar. Huruvida det även kommer att finnas en portionsvariant beror helt på om verkstadsteknikern som ännu inte är anställd hinner få tag på några  flinka vättar med jättesmå symaskiner som kan sy de jättesmå påsar som behövs. Hoppet är dock det första som överger en tobaksodlare som sedan länge är van vid att alltid ge upp.

20180504_1013071185201227.jpg

Vid ett stort överskott av råtobak finns även planer på att lansera cigaretten ”Centrumröka” med ett tydligt fokus på att locka barn och ungdomar till nikotinets spännande värld och förhoppningsvis livslånga beroende.

Det var en reklamkampanj som hette duga va? Jag ville visa hur enkelt det är att med vackra ord få oss att köpa en produkt vi inte själva visste att vi ville ha. Och så är jag lite uppspelt över att mina tobaksplantor växer så att det knakar. Att sedan till hösten faktiskt göra lite eget snus verkar inte heller vara särskilt svårt. Jag har redan tidigare gjort det från råtobak, så nu tänkte jag prova att hålla i hela kedjan själv. Det var ungefär det jag ville ha sagt.

20180504_101849549598676.jpg