Jag nådde nog min fulla potential som människa redan i lågstadiet. Efter det har mina åstadkommanden enbart bestått av små försiktiga steg bakåt i den personliga evolutionen. De tydliga bristerna i min organisationsförmåga samarbetar tätt med avsaknaden av ett någorlunda hyggligt närminne, vilket försätter mig i situationer där jag måste offra en hel del tid för att få båten Björn på rätt köl igen.
Jag har åkt kommunalt i flera timmar med ett bilbatteri i ryggsäcken en lördagsmorgon för att få igång min bil som stått stendöd i ett köpcentrums parkeringsgarage under natten och kostat dyra pengar, glömt en annan bil med lyset på ett dygn utanför min lokala mataffär (två gånger), samt stått på landet med helljuset på en natt och fått låna grannarnas bil och köra tre mil för att köpa nytt batteri eftersom ingen vågar köra backen upp till vår stuga och starta bilen med kablar.
Igår kväll precis när jag slängde mina engångslinser bland kaffesump och barbequesås i soppåsen i grufstugan kände jag direkt att det var dumt gjort. Jag sprang in till väskan i sovrummet, trots att jag redan visste att jag glömt packa med mig fler linser. Jag kollade i medicinskåpet där jag brukar lämna några par i reserv, men det var lika tomt där. Eftersom jag inte kan se skillnad på en motorcykel och en elefant utan linser kändes det som en dålig idé att försöka köra hem familjen och våra katter med varningsblinkers i vägrenen och i en maxhastighet på tjugo kilometer i timmen. Jag vet, jag borde ha ett par glasögon i reserv. Jag har tänkt skaffa det sedan innan jag fick fru och barn, det har bara inte blivit av.
Men sen kom jag på att man numera kan köpa linser på vissa apotek utan recept från optiker, och att det kunde bli min räddning. Ett besök på internet visade dock att Gnesta inte är Stockholm och att farmaceuterna på deras apotek helgar vilodagen genom att hålla verksamheten helt stängd. När jag sökte vidare stod det klart att närmaste apotek som saluförde synhjälpmedel på söndagar var beläget i Södertälje.
I morse promenerade jag uppgivet de sex kilometerna till Gnesta Centrum i en suddig dimma och ni som eventuellt vinkade åt mig från passerande bilar utan att få något gensvar får förlåta en halvblind man.
När jag nådde mitt första delmål blev det även tydligt att pendeltågstätheten inte är så stor på söndagar som man kunde önska. 57 minuter går inte ens fort om man köper kaffe och en bulle och läser en bok på perrongen. I Södertälje fick jag i alla fall tag på nya linser, men eftersom gallerian Kringlan vill ha fem spänn för att låna ut en toalett med spegel och jag inte hade några mynt gick jag tillbaka till tågstationen i samma dimma. Där fanns endast en gratis pissoar utan handfat och spegel, så det blev fortsatt resa utan att se något.
Nu hade jag till en början lite tur, tåget tillbaka till Gnesta som skulle gå om 45 minuter stod redan inne, så jag slapp sitta ute och frysa. Jag slog mig ned och öppnade min medhavda bok för att få tiden att gå, men när jag läst första sidan fick jag sällskap i den annars tomma vagnen. En äldre man med rosa skjorta, flint på hjässan och grått skägg och hår på sidorna av huvudet satte sig på en plats knappt två meter bort och började omedelbart äta och dricka en mängd olika saker under högljutt smaskande, stönande och stånkande. Ett tag trodde jag att han klippte naglarna också, men ljudet som fick mig att läsa om samma mening i min bok hela tiden kom från den kulspetspenna han målmedvetet klickade ut och in hela vägen till Gnesta.
Nu återstod bara de avslutande sex kilometerna tillbaka till stugan och det firade jag med en hamburgare hos Gnesta-Kurre. Gatukökets ursprungliga ägare Gnesta-Kurre var antagligen en äldre man vid namn Kurt, men sedan länge är nu Gnesta-Kurre två syrianer från Södertälje. De båda kurrarna lagar dock mycket bra snabbmat och de har en toalett där man kan tvätta händerna och sätta in sina nya linser. Men det är bara under förutsättning att toaletten inte är oavbrutet upptagen av en familj på sex personer som samtliga är i nöd.
Efter cirka fyra och en halv timme var jag i alla fall tillbaka i stugan och kunde återfå fullgod syn och ytterligare någon timme senare var familjen säkert transporterad till lägenheten i Orminge. I morgon när alla andra firar Valborg med klämdag och långhelg pustar jag ut med en avkopplande arbetsdag i postbilen. Det ska bli riktigt skoj.
grufstugan 