Gruvliv del 10.

Om de lite mer hårda värdena i ett torparliv. Yxor och Motorsågar till exempel.

När vi fick tillträde till gruvstugan i höstas hade den tidigare hyresgästen inte varit där särskilt mycket senaste tiden. Det märktes bland annat på det meterhöga och synnerligen oklippta gräset som dolde i princip hela trädgården och fick mina tankar att vandra åt hederligt gammalt svedjebruk. Hur det såg ut på ovanvåningen i stugan kan han nog inte ensam lastas för däremot.

wp-1467634289994.jpg

Den såg ut att ha lämnats helt åt sitt eget öde många år tidigare och fungerade nu huvudsakligen som skrotupplag och avstjälpningsplats för allehanda saker som under åren inte riktigt kvalificerat sig för den sista färden till återvinningsstationen. Många saker hade nog en gång klassificerats som ”bra att ha” men med tiden glidit över mer åt att ”bara vara skräp”. Skon ni ser på bilden fann jag under trappan. Jag satt länge med den i handen en sen kväll och grubblade över vems den var.

Kunde den ha tillhört någon av de två damerna som många år tidigare lade grunden till kryddträdgårdar och stenrabatter här? De som enligt arrendatorn förmodligen var ”När två damer bor själva här *fniss* kan man ju misstänka att de…”

Eller var det den ensamma ingenjörens? Han som hade ett bra jobb på ett stort svenskt företag och som hade stugan som rekreation på somrarna och som experimenterade med gasolkyl och gasolbelysning? Stod han plötsligt en sensommardag och kliade sig i huvudet iförd endast en högersko?

Om man ur ett rent gruvdriftsperspektiv fantiserar ännu vildare – kunde den rent av ha tillhört den turkiske divisionsgeneralen och fältmarskalken Osman Nuri Pascha? Han som en gång i tiden var den största uppköparen av förstklassigt nickel från Alsgruvan?  Tanken svindlar, även om inget tyder på att Pascha någonsin satt sin fot i sörmland.

Eftersom jag är ganska rationell (även om en del möjligen skulle föredra att kalla mig lat) när det kommer till orimlig oreda och stökigt kaos, tänkte jag helt enkelt att vi bara skulle stänga dörren till övervåningen. Vi kunde låtsas som om den inte fanns eftersom nedervåningen ju var så mysig i alla fall.

Min fru som kan se potential till och med i ett utbränt bilvrak eller en gammal fuktskadad skokartong från tidigt 80-tal, kavlade dock upp ärmarna med ögonen brinnande av iver och satte i gång. Hon började slänga bråte, sopa och skura golv och väggar med kokande såpvatten. Om och om igen. Till slut hade hon frilagt lika mycket yta till i huset, yta vi på sikt även skulle kunna hysa övernattande gäster på. Det hela var ett mirakel, precis som min fru.

wp-1467555146191.jpg

Nu pågår slipning och målning och allt sånt där som tjejer gillar och snart vete fasen om man inte hellre vill vara där uppe hela tiden i stället.

Stugan är inte särskilt stor och om man räknar bort övervåningen som precis återuppstått från de döda består den i princip av ett lite större rum med en gammal soffa och en järnspis, samt ett mindre sovrum. Det räcker utmärkt för vår lilla familj, men övervåningen blir naturligtvis en oväntad bonus.

Tidigare i den här bloggen har jag skrivit ganska mycket om blommor och växter och andra mjuka och fluffiga saker. Och för all del, är det vacker är det oftast fint som jag brukar säga. Vidare hyser jag den djupaste respekt för såväl över- som undervåningar, men vi vet ju alla att det mest spännande som kommer med att få tillgång till trädgård och natur är den utrustning som kan behövas.

wp-1467709076062.jpg

Till en början insåg jag inte till fullo omfattningen av torparlivets livsnödvändiga hårdvarusida. Är man som jag född med fem tummar på varje hand, samtliga placerade tätt intill varandra exakt i mitten av handflatan, har avdelningarna med verktyg i landets lågprislador alltid bara utgjort irriterande transportsträckor. Något man hastigt passerar på väg mot billiga värmeljus, storpack tvättmedel och termosar med Ninja Turtles på.

För varenda grabb uppväxt i Fårbo, Rävemåla eller Orsa är begreppet ”verktygsbod” förmodligen lika spännande som ”foppatofflor” eller ”jaktlicens”, men för en lägenhetsinnehavare som undertecknad har det alltid varit något mycket exotiskt och lagom sorgesamt oåtkomligt. Lite som att någon gång få färdas till Jura-tiden med en tidsmaskin, gifta sig ”på skoj” i Las Vegas, eller att komma ihåg det nya lösenordet till inloggningen på jobbdatorn man valde dagen innan man gick på semester.

Plötsligt har jag ett uppriktigt behov av saker jag aldrig behövt tidigare, saker som måste finnas i min verktygsbod! Sågar, hammare, räfsor, skottkärror (kanske inte i plural, men ändå), krattor, spadar, gräsklippare. Och yxor.

wp-1467709034304.jpg

Eftersom stugan inte bara ligger i sörmland, utan också någonstans i den industriella revoulutionens begynnelse, saknas nymodigheter som till exempel elektricitet. Den detaljen kan man rent ljusmässigt lösa tillräckligt bra med stearinljus och matlagningen går utmärkt att utföra med hjälp av grillkol och ett spritkök. Men för att mota bort kylan under huden, isen på insidan av fönsterrutorna eller för att koka upp större mängder skurvatten behöver man dock ha eld. Och naturligtvis lite ved att mata elden med.

wp-1467709516633.jpg

I höstas köpte jag den första yxa jag hittade på en av de där avdelningarna jag brukade skynda förbi. Den såg rejäl ut och fungerade bra att klyva ved med i några månader till jag plötsligt en dag i februari när vedbehovet var som störst slog av skaftet på den. Eftersom jag nyligen börjat styrketräna blev jag först lite nöjd, men landade snart i mer realistiska tankebanor. Det gick upp för mig att man nog inte ska tumma på kvaliteten när man försöker leva som soldat Rask.

wp-1467636488123.jpg

Den nya yxan blev en handsmidd skönhet från Gränsfors Bruk i norra Hälsingland. Den svingar sig alltid genom luften i en perfekt båge, nästan som i en slow motion-scen på film, innan den enkelt klyver den vresigaste stubbe som om den vore kalvsylta. Jag går aldrig tillbaka till lågprisavdelningen igen. Dessutom ingjuter den mod i mig när jag sover själv i stugan då jag är övertygad om att den biter lika bra på vildsvin, troll och de baltiska tjuvligor kvällstidningarna matat mina fördomar med.

wp-1467712653050.jpg

Jag har också insett att vi kommer frysa ihjäl om jag envisas med att försöka kapa upp nedblåsta granar med en vanlig såg. Förmodligen får jag dessutom en hjärtinfarkt innan det inträffar. Därför har jag nu tagit det smått overkligt stora steget rakt in i supermanlighetens högborg och inhandlat en motorsåg. Ni som har förstahandsupplevelser av mina förmågor som handyman (primärt ni som haft mig som fastighetsskötare på äldreboendet Sarvträsk) slår säkert upp händerna i ansiktet av ren fasa nu, men lugn bara.

Jag är fullt medveten om farorna med ett kraftverktyg av den här digniteten och jag trivs bra med mina tio fingrar och båda mina ben, så jag tvekade ganska länge. Som tur är finns det en gammal kapten nere i de småländska skogarna jag haft den osannolika turen att få internet-lära-känna. Han är så full av visdom och kunskap om lantliv i allmänhet och motorsågsliv i synnerhet att det knappt vet några gränser. Av honom har jag fått tips på exakt allt jag behöver och vad jag måste tänka på. Dessutom har han i sin bottenlösa generositet skänkt mig ett par fullt fungerande skyddsbyxor avsedda för motorsågande. Och det utan att vi ännu skakat hand i verkliga livet någon gång.

Det har blivit mängder med instruktionsfilmer på youtube och tanken var att jag skulle premiärstarta sågen föregående helg, men när jag kom fram till stugan hade jag glömt den svenska manualen hemma i Orminge. Jag tyckte mig minnas att man skulle göra något viktigt med en hylsnyckelliknande grej innan man tankade och startade motorsågen första gången, men då varken min polska eller bulgariska var tillräcklig för att jag skulle begripa mig på den av manualerna jag fått med mig, bestämde jag mig för att avvakta lite.

För hur spännande det än är med nya intressen är det sällan så brådskande att man inte kan ta sig tid för sina älskade familjemedlemmar en stund så länge.

 

Mysteriet Durstlöscher och jag.

Om svår törst och förvirrade smaklökar.

Jag vaknade natten till idag redan innan jag somnat. Lederna värkte av gårdagens ovana gymnastik det mödosamma målandet av övervåningen här i grufstugan inneburit. Därtill var jag törstig som en hårt insaltad sill vilken precis ätit en hink jordnötssmör sittandes i en tryckkokare instängd i en vedeldad bastu i en brinnande öken. Sommartid.

Då det åtråvärda plastdunksvattnet från Statoilmacken (eller rättare sagt Circle K-macken som det heter numera sedan ännu ett jättestort bolag blivit uppköpt av ett ännu jättestörre bolag) var så gott som slut, hasade jag mig ut till kökets skafferi. Mina läppar var frasiga och uttorkade när jag segade mig fram över trägolvet på knogar som vitnade av anspänningen och vätskebristen. Händerna famlade ett ögonblick i blindo över ketchupflaskor, buljongtärningar och urdruckna vinboxar innan de slutligen fann sitt mål.

Med en samurajkrigares viljestyrka lyckades jag få av plasten kring det mikroskopiska sugröret och slutligen också föra ner det i den halvliterstora Tetra Paken (apropå jättestora bolag) innehållandes Durstlöscher. Girigt sög jag i mig det smaksatta isteet medan jag konstaterade att jag lyckats få fatt i en av de få återstående förpackningarna med smaken pfirsich, vilket är vad tysken valt att kalla sin persika.

wp-1467555809734.jpg

Det lustiga med detta smaksatta iste vi köpt flakvis av eftersom de blott kostar fem kronor stycket på Hemköp i Gnesta är att tillverkaren valt att stoltsera med frukthalten ganska tydligt. I en liten ring på framsidan står det således: 1% fruktinnehåll. Jag kan tycka att det känns lite som att skryta om att man knutit en fjärdedels sko eller rakat en tolftedel av hakan. Eller som att säga att man brukar löpträna när man en gång sprungit från en ilsken broms. Ja ni fattar. Att INTE få ner 1% frukt i femtio centiliter vätska måste nästan vara svårt. Det räcker förmodligen att en persika tittar på drycken i fråga. Jag har helt enkelt svårt att tycka att det är prestation nog för en plats på förstasidan.

När jag släckt min bottenlösa törst tittade jag lite närmare på förpackningen för att se om det fanns några fler tyska ord än ”erfrischungsgetränk” jag kunde lägga på minnet i händelse av framtida samtal på rostig skoltyska. Då märkte jag till min förvåning att det inte alls var smaken pfirsich jag avnjutit, utan den vanligtvis betydligt mer åtråvärda zitrone, som tysken oftast kallar sin citron.

Min dryckesvärld skälvde i sina grundvalar. Hur kunde mitt smaksinne tagit så fel? Förvisso var munhålans sensorer inte i toppform efter de få minuterna nattvila och sömn de fått, samt gårdagens blandfärsbiffburgare med chili, rödlök, oregano och tjogvis med vitlök. Men ändå? Jag gick tillbaka till skafferiet och letade upp en tetra pfirsich och drack även den för att jämföra. Nu blev det faktiskt tydligt att ”Eistee Pfirsich” (logiskt nog) smakade betydligt mer persika än ”Eistee Zitrone”.

wp-1467555594585.jpg

Detta korta men för mig relativt omtumlande händelseförlopp gjorde mig så uppjagad att jag omöjligt kunde somna om igen och så fort jag skrivit ner allt du förstummad fått ta del av här klev jag upp och klädde på mig. Jag letade upp mitt nyinköpta brytjärn och gick ut i vedboden för att bända spik ur pall-locken i obehandlat trä jag tagit hem från jobbet. Det brukar vara ett bra sätt att rensa tankarna på.

Fuckar alltid upp långsamma cash.

En liten saga som började med att jag och min son roade oss med att karva i grönsaker en dag för några år sedan då han var sjuk och jag var hemma med honom. Han tröttnade efter ett tag, men jag blev så inne i det att jag inte kunde sluta.

 

Tjena! Nu ska du få träffa Moe Route. Han är en livsbejakande och genomsnäll rotsnubbe från Oklahoma som lever på royalties från ett formulär för snabbansökning av skilsmässor i Nevada och Las Vegas som han utformade i sin ungdom. Genom att ha varit först med att få med åberopandet av det 16:e tillägget i sin version: ”Jag var full och minns inte ett skit” trillar några dollar in då och då vilket ger Moe ett bekymmerslöst och behagligt liv.

Moe har aldrig varit gift själv och vet faktiskt  inte ens om han dras till morötter av samma kön. Han har helt enkelt alltid känt sig lite könlös och inte varit särskilt intresserad av det som sker bakom fördragna åkrar och nedsläckta rabatter. Det enda han vet är att han gillar att hänga med den före detta gängmedlemmen och rapartisten Grapehead.

20160512_161446.png

Moe och Grapehead brukar ofta dra till köksbordet på Edövägen för att bowla och dricka flädersaft och nästan alltid när Grapehead fått i sig två eller tre glas kommer tårarna i ögonen och det gamla vanliga sentimentala pratet om det som varit.

– Du vet Moe, jag hade en jäkla hit med ”Fruit & vegetables before hoes” 1989, den spelades på ALLA radiostationer. Fan, jag kunde blitt nått ju!

– Jaja, svarar alltid Moe överseende, men du lever ju i alla fall och har hälsan. De flesta morötter som får en vindruva transplanterad längst upp i stället för ett vanligt morotshuvud klarar sig inte en månad  ens. Och så har du ju mig, din sugarcarrot! Jag betalar ju alltid för både bowling och flädersaft.

– Jag vet Moe, jag vet. Det hade bara varit så schysst att stå på egna rötter…

I andra änden av stan sitter Abbe Elsin och dricker gin och äter habanero. Ensam som alltid. Och arg. Abbe får aldrig vara med när Moe och Grapehead spelar bowling eftersom Abbe alltid förstör spelet och bråkar när han förlorar. Abbe gillar inte att förlora eftersom han har gjort det i hela sitt liv och utan att någonsin vänja sig vid det.

Först förlorade han sin farsa som en dag rymde med en ung clementin och lämnade Abbe och Abbes morsa själva i den förfallna apelsinlunden i Kalifornien. Sedan förlorade Abbe även sin morsa. En dag kom hon helt enkelt inte hem. Hon hade blivit bortrövad och brutalt inkastad i en skåpbil och hittades först flera dagar senare. Då i en stor sejdel Coca Cola på en restaurang på den grekiska ön Sakynthos, ett fruktansvärt öde. Först skuren i skivor för ett kort ögonblicks simtur i någons läskeblask och där efter bara kastad i en sophink på en smutsig bakgård. Sedan dess har Abbe krökat och varit arg.

wp-1463058435826.jpg

I samma ände av stan sitter turken Gurkhan. Han är inte särskilt klipsk eftersom han snortat kola sedan han bara var en liten pickelsgurka och av gurkcellerna är det inte många kvar av de få han hade från början. Gurkhan är inte lika arg som Abbe, men han är helt likgiltig inför allt. Allt utom kokainet, som är det som driver honom ur sängen på morgnarna. Han är alltid på jakt efter mer och mer och mer. Gurkhan har inte sovit många timmar i sitt liv och har därför aldrig heller hunnit drömma om hur det skulle vara att dela sina dagar med någon. En vän, eller en snygg liten gurkinna till exempel.

wp-1463058445927.jpg

Av en slump ragglar plötsligt Abbe in genom dörren till Gurkhans lägenhet, full som en apelsin och fullkomligt stinkande av gin. Gurkhan som är så väck på kolan att han knappt vet vart han är bjuder reflexmässigt Abbe på en lina och får i retur slatten i Abbes ginpava.

När de pratat en stund, sluddrigt och mycket osammanhängande, men ändå lyckats förstå varandra hyggligt, föreslår Abbe att de ska ta bort allt det roliga för någon som är glad.

– Jag hatar glad! väser Abbe.

– Visst, whatever, svarar Gurkhan utan varken entusiasm eller egentligt ointresse, medan han försöker plocka bort en osynlig tråd som kliar något överjävligt i ansiktet.

De tar med sig en blå kökskniv och en sax från IKEA och ger sig ut för att leta upp någon som har för mycket gladhet.

wp-1463058457691.jpg

Det blir tyvärr stackars Moe och Grapehead som råkar komma i de två bittra rotfruktsföraktande missbrukarnas väg. Inget muckande, tjafsande eller grälande föregår illgärningen och bara några korta skrik och ljudet av välta glas senare ligger våra bowlingälskande grönsakskompisar i slamsor.

wp-1463058468597.jpg

Varken Abbe eller Gurkhan känner någon ånger, men tyvärr inte hellre någon lättnad eller glädje. De står menlöst och betraktar sina offer en stund under tystnad innan Abbe mumlar:

– Fan, jag blir inte kvitt känslan av att det finns mer glad här i världen. Det här räcker inte.

Gurkhan som sett en del Criminal Minds-avsnitt på Tv Gurka Extra Film föreslår att de ska fortsätta nu när de ändå börjat.

– Om jag nu ändå ska göra NÅGONTING fast det knappt intresserar mig vill jag åtminstone bli seriegrönsaksmördare.

Abbe lyser långsamt upp och ett elakt leende sprider sig över hans torra citrusläppar.

– Exakt! Vi fortsätter tills allt det jävla glada är borta!

 

Epilog:

 

Vi har nu lärt oss att det mörka finns överallt, även i grönsakernas och frukternas värld. Och att bara vara glad inte är någon garanti för ett lyckligt liv. Man måste alltid ha ett vakande öga mot kylskåpsdörren och dessutom bör man vara extra försiktig om man plötsligt hör hasande steg av gurkfötter eller känner en svag doft av gin i rummet. För så vitt jag vet är Abbe Elsin och Gurkhan fortfarande där ute någonstans, på fri fot och med ett rasande förakt för omvärldens glad. Och jag är rädd att de inte stoppar för någonting.