Gruvliv del 18.

Om bortbytingar, lönnmord, medicinalväxter, potatis och rabarberpaj.

Annonser

Jag skrev ett inlägg i bloggen redan förra helgen, men tyvärr gjorde jag det bara i mitt eget huvud, så nu måste vi alla låtsas att det är söndag. Vilket det visserligen är, men att du som läser och jag som skriver är övertygade om att det är den 18:e juni. Ganska najs att det endast är några dagar till midsommar och långhelg va?

På bara några dagar har växtligheten vid stugan gått fullständigt bananas. Lupinerna blommar för fullt och de är så många att man frestas att kalla vårt lilla bestånd för ett plantage. De växer som ogräs, vilket många också tycker att de är, men det är ett mäktigt ogräs i så fall, inget snack om den saken.

20170622_161547

Förra året tyckte jag att fingerborgsblommorna min fru planterat mest var en parantes i trädgården, framför allt eftersom de inte gick att äta. I år har jag ändrat ståndpunkt, inte enbart för att de är väldigt vackra. Tydligen är hela växten så giftig och 2-3 blad är en dödlig dos för en vuxen, vilket bara det gör den riktigt cool. En lönnmördarblomma. Dessutom används den som hjärtmedicin och har så gjorts ända sedan medeltiden. Enligt folktron kan även bortbytingar avslöjas om de badas i avkok från växten vilket får trollen att byta tillbaka sina egna barn, och vi människorna får våra tillbaka. Jag ska prova att bada min egen son i ett avkok lite senare i sommar.

Vi har bergklint och aklejor också. Bergklint lär vara något av en favorit för humlor, bin och fjärilar. Eftersom den ofta står kvar på grunden där man flyttat bort ett hus, utgår jag från att Grufstugan vid något tillfälle flyttats bort, men sedan ställts tillbaka på sitt ursprungliga ställe. Akleja eller Akvileja är tydligen lite sällsynt i vild form i Sverige. Inom avdelningen för folkmedicinskt utövande anses den vara bra för utvärtes sårbehandling, men bör inte användas invärtes i större mängder då den kan ge upphov till diarréer, yrsel och andnöd. En och annan midsommarfirare lär antagligen misstänka en smärre överdosering av just akleja när de vaknar upp på midsommardagen om en vecka.

20170622_161031

Vi har en liten buske med vita rosor också. Den mådde tydligen bra av att beskäras rejält i höstas och blommar i all sin prakt nu. Det lilla jag vet om just vita rosor är att det finns en karaktär i en japansk serie som kallas Månljusets Riddare. Han är klädd i vita arabiska kläder, bär sabel och kastar vita rosor omkring sig eftersom dessa likt röda rosor kan avbryta attacker från demoner.

20170622_160955

Rabarbern jag planterade i höstas imponerar tyvärr inte ännu. Trots mängder av gödsel är den både klen och har fått bladen fulla av hål som en riktigt vällagrad ost. Jag hoppas dock att den stramar upp sig med tiden, för enligt urgammal folktro ska man tydligen kunna stoppa ned dess stjälkar i pajdeg och äta dem ihop med vaniljsås. Och alla vet ju att vaniljsås är fantastiskt gott.

20170622_161157

Potatisarna vi glömde i skafferiet under våren hade fått fina groddar när de så småningom återfanns. Därför ligger de nu nedgrävda i väntan på att de ska föröka sig. Vi fick faktiskt lite potatis förra året också, trots att vi sådde dem lika sent som i år. Man får hålla ett par tummar helt enkelt.

20170622_161617

Det bästa av allt är ändå att brandliljan är tillbaka i full blom. Den är utan någon egentlig konkurrens min absoluta favoritblomma. Dessutom har den ynglat av sig nu. Två nya små liljor är på gång bredvid som ett resultat av de små lökar som kallas bulbiller vi tog från bladvecken och planterade. Tyvärr dröjer det till nästa eller nästnästa år innan de också blommar, men den som väntar på något gott. Jag börjar för övrigt även bli sugen på att skaffa mig några tigerliljor, även om de så klart inte är lika orangea.

Det får räcka där, jag vill inte gröta ihop allt för mycket, så jag postar det här nu. Sedan får jag skriva två till inlägg i kväll, ett om några fantastiska möten med vilda djur såsom entitor med nykläckta ungar i våra holkar på tomten, samt den enorma örn jag såg häromsistens och som var bra nära att lyfta mig med både bil och allt. Den tredje bloggen får handla om midsommarhelgen då vi blev bestulna av illasinnade tjuvar på natten och vad en sådan händelse gör med en mentalt.

 

Torium i vardagen. Avsnitt 37.

Jag tränar regelbundet på gym sedan något år tillbaka, men får trots det snarare köpa mindre än större storlekar de få gånger jag handlar nya kläder. Det är ändå ganska skönt att jag fortfarande verkar bekant för de som känner mig sedan länge, och att det är ytterst sällan någon råkar förväxla mig med The Rock, eller den unga David Hasselhof i Baywatch. Jag äter inte så mycket man ska om man vill bli större, jag sover alldeles för lite för att musklerna ska få rätt vila och jag lyfter inte tillräckligt tunga vikter. För mig är det ändå helt i sin ordning, jag väger ungefär 14 kilo mindre än jag gjorde för två år sedan och den ständiga värken i kroppen har mildrats, åtminstone en aning. Visserligen är axlarna stela fortfarande, utslitna och fyllda av kalk som de är efter ett arbetsliv som städare, vårdbiträde och brevbärare, men värken i handlederna som tvingat mig att vara sjukskriven ett par gånger är nästan helt försvunnen. Den återkommer bara sporadiskt, i synnerhet om det varit extra jävliga dagar på jobbet med tjocka gratistidningar, tung reklam eller Biltema-kataloger. Målet med min träning är helt enkelt att hålla kroppen i så pass hyfsat skick att den klarar av att jobba några år till. Jag fyller fyrtiofem om några månader så gissningsvis har jag minst tjugofem år kvar till ett liv som pensionär och jag kan ju inte mycket annat än sånt här monotont drängarbete.

Att jag i någon mån är en asocial jävel är väl en underdrift enligt en och annan, så jag föredrar givetvis att träna innan jobbet. Ett gym som är öppet dygnet runt bara 500 meter hemifrån är en skänk från ovan. Visst kan det svida i ögonen när väckarklockan går i gång 04:20, men det priset betalar jag gärna för att få komma till ett nästan folktomt gym. De fåtal andra galningar som också är där tidigt är jag helt okej med, vi har ju setts rätt många gånger vid det här laget. Sydamerikanen med det slappa linnet och den stora överkroppen hälsar alltid med ett glatt leende, och den kubformade lastbilschaffisen som jag alltid tyckte såg så arg ut för ett och ett halvt år sedan växlar jag några ord med ibland. Han visade sig vara en väldigt timid och mycket trevlig figur när jag en dag tog mod till mig och frågade vart han köpt sina läderhandskar med förstärkning runt handlederna. Jag hade sneglat avundsjukt på dem ett tag och efter det för mig sällsynta initiativet till kontakt har jag nu ett par likadana handskar själv. Och han som alltid kör knäböj hatar mig nog inte så fullt så mycket som jag länge trodde, han är antagligen bara den mest morgontrötta av oss alla där. Han undviker gärna ögonkontakt, men sedan min fru också började träna tidigt på morgnarna började hälsa på honom provocerande tydligt när vi kom dit, hälsar han faktiskt tillbaka. Om än fortfarande lika förvånad varje gång och antagligen även motvilligt.

Men den fjärde och sista av de som oftast är där i slutet av natten, är ändå den bästa. Han är en ganska osannolik karaktär att hitta på ett gym, men i mina ögon därför också ett riktigt intressant original. Han verkar vara några år äldre än mig och är kal som ett bowlingklot uppe på huvudet, men har en så riklig hårväxt på sidorna att det med lätthet kompenserar för detta. Han är alltid klädd i låga converse och stora khaki-shorts, samt en vit och sedan länge urtvättad t-shirt på vilken det någon gång verkar ha funnits en tryckt text. Det är dock lite svårt att se helt säkert. Jag har med tiden klurat ut att dricksflaskan han använder med stor sannolikhet tidigare innehållit någon slags munskölj. Han lyfter alltid på tok för tunga vikter så att det ser ut som om kroppen ska gå av på mitten, men har alltid glimten i ögat. Han brukar skämta om att det är dags att tänka på ”karriären” när han är klar och går förbi mig mot omklädningsrummet. Eftersom jag ofta tar av mig hörlurarna och pratar med honom en stund vet jag  nu att den karriären är av enklare sort och pågår i ett litet hörn av en stor lagerlokal någonstans på andra sidan stan.

Det händer i perioder att andra än de här välbekanta träningskamraterna smyger sig in vid denna tid, men de brukar återfå sitt förnuft efter ett tag. För en skygg brevbärare som inte har råd att bygga ett eget gym hemma, men ändå måste träna för att kunna klara av karriären, är det här ändå en klart ett överkomlig samling medmänniskor. Jag tror faktiskt att jag till och med gillar dem alla lite nu när jag tänker efter.

Gruvliv del 16.

skäggo

Det är påsk, och på något märkligt sätt blir det alltid det igen om man bara låter ett helt år passera. När jag var barn målade man ägg och åt sill och sedan sa farmor att hon hört tuppen värpa i vardagsrummet. Hur nu det gick till. Man letade fågel, fisk och mittemellan. Är det varmt eller kallt här borta? Bränns det om jag tittar under kudden i den obekvämt hårda och grå funkissoffan med sågspånstoppning?

Numera är både jag och min lilla familj rätt dåliga på att hålla traditioner vid liv, ingen är intresserad nog. Vi köper godis så klart, men behöver bara leta efter det om den som packade upp matkassarna glömt var man ställde det. Vi har ätit pasta och köttfärssås, men fick i alla fall i oss lite ägg. Visserligen stekta till bacon och vita bönor när vi åt lunch, men ändå. Nästa år kanske jag målar mitt stekta ägg också, vi får se.

20170416_103319

Med hela sex lediga dagar på raken var det på förhand upplagt för trädgårdsliv vid gruvstugan, men vinterns återkomst satte käppar i de planernas hjul. Bitande minusgrader och snö inspirerade inte till att hämta säckar med koskit hos bonden att strössla jorden med. Min fru gjorde dock en gedigen insats och grävde upp en stor del av det landet vi struntade i förra året. Det finns massa fina lupiner där som ska sparas, men hallonbuskarna gav inte ett enda bär förra sommaren och kanske har gjort sitt? Kan man få liv i gamla fruktbuskar igen, eller har dom möjligen ett bäst före datum? Det tål att forskas i. Krusbärsbusken knoppar i alla fall som aldrig förr efter fjolårets aggressiva nedklippning, det återstår att se om det hjälper.

20170416_103424

Nä, det blev mest tid inomhus den här gången, långa partier brädspel och då mestadels klassikern Finans. Jag var inte ens nära att vinna någon av gångerna. När Leia och Simon slår för gratifikation och får femmor och sexor, slår jag dubbelettor och ibland någon tvåa. Då har man faktiskt inte råd att hamna på Sågverket varenda j*vla varv.

rödhake

Det verkar som vi har en återkommande rödhake vid Gruvstugan. Han har av någon outgrundlig anledning fått namnet Mattias och satt utanför stugan nästan varje dag redan förra året. Jag tog tyvärr inget fotografi på honom, men har återskapat en ganska autentisk bild ur minnet med hjälp av det enda ritprogram jag behärskar till fullo – Paint. Han är väldigt fin, men vi vågar inte börja mata honom med tanke på att vår ena katt Jax är en sådan mördarmaskin. Han har redan så gott som utrotat hela beståndet av ödlor här och förra helgen åt han upp en annan fågel. En grå…mes? Eller något sånt. I fredags satt han och smaskade i sig huvudet på en fet sork. Den andra katten Opie har fortfarande störst jaktlycka vid sin skål med torrfoder.

20170416_091838

Nu är vi tillbaka i Orminge igen. I den förra bloggen lovade jag en liten genomgång av det som förodlas inför sommaren, bland annat chili och tomat. Jag får återkomma till det makalöst spännande avsnittet lite senare, och avslutar i stället med en riktig cliffhanger i form av den här symbolikmättade bilden. En Brazilian Red Pumpkin som kämpar sig upp ur sin kruka med ett vintergrått Betsövägen i bakgrunden. Och vi kan gärna utgå från att fläckarna på fönstret faktiskt är snö och inte resultatet av någon lättja vad gäller fönsterputs.

Men var inte det där ett jävla liv?

Jag började skriva en text här i lördags, men den blev så deppig eftersom huvudet var fyllt av det som hänt på Drottninggatan dagen innan. Jag tyckte inte att det var roligt att skriva vidare om att bunkra förråd inför domedagen och ni som läser den här bloggen vet att jag inte heller är något vidare på samtidsanalyser och politik. Jag gör mig nog faktiskt bäst när jag förmedlar ytliga och glättiga upplevelser ur mitt eget liv.

20170408_131015

Men jag ska återkomma till förra fredagen i alla fall eftersom jag hade en egen liten upplevelse av vårt omtalade polisväsende bara någon timme före den där galningen snodde en lastbil och förstörde livet för så många människor. Jag var på väg till Tatueringsstudion på Borgmästargatan för att fortsätta projektet med färgläggandet av min egen arm och eftersom jag sällan kör bil inne i stan har jag varit mer än nöjd över att ha upptäckt en bra väg dit. Jag svänger bara vänster direkt efter Danvikstullsbron och sedan första höger och sen är det raka spåret. Ofta finns det dessutom lediga parkeringsplatser i närheten. När jag nu svängde in på min vanliga rutt såg jag två poliser som precis hade stoppat en tant. Jag undrade i förbigående om det möjligen var ett rattfyllo, men noterade också att en av poliserna tittade på mig och sa något i en komradio. Sen tänkte jag inte mer på det förrän jag kom över backkrönet där jag omgående stoppades av en hel drös poliser. Aha, nykterhetskontroll tänkte jag. För andra gången sedan jag tog körkort 1997, vad spännande! En ung poliskvinna, förmodligen under utbildning med tanke på hur osäker hon var och att alla de äldre polisgubbarna bara stod och tittade på en bit bort.

Hon frågade om jag var medveten om att jag just hade kört i bussfilen? Jag blev lite förvånad och började skratta. Nä, jag kör ju alltid den här vägen när jag ska till söder? Men det är faktiskt belagt med böter på 1000 kronor sa hon allvarligt, varpå jag sken upp och svarade lite mer ironiskt än jag hade tänkt; vad kul! Nej sa hon fortfarande med allvar i blicken och började fumlande skriva ut böter, lät mig blåsa för alkohol och granskade mitt körkort. 

Det värsta med det här var verkligen inte att jag fick mina första trafikböter, utan att jag nu inte vet hur jag ska köra nästa gång? Jag får ta bilen in till stan någon natt och reka en lagligare väg helt enkelt.

20170412_160718

 

Jag har varit lite sugen på att göra en tatuering ända sedan gymnasiet. Det som har hindrat mig har dels varit att jag aldrig haft råd och dels att jag inte vetat vad jag ska göra för motiv. Nu är jag vuxen, jobbar övertid, får tillbaka på skatten och har inte flera miljoner i huslån, så då återstod bara motivet. Efter att ha träffat Andy som gjort de flesta av min frus motiv ett par gånger och upptäckt att han förutom att vara konstnär är jätterolig att prata musik och litteratur med, kom vi fram till att jag ville ha någon grej med anknytning till mitt favoritband Monster Magnet. Det som i tanken började som något litet växte snabbt eftersom jag har legendariskt dålig impulskontroll och nu är hela armen på väg att bli en enda hyllning till nämnda band. Deras Bullgod, tjejen från omslaget till ”Dopes to infinity” och en planet ska få sällskap av lite eld och en orm bland annat. All in på hårdrocksklichéer. Det känns hur bra som helst och är enligt mig ett roligare om än smärtsammare sätt att hantera sin medelålderskris än att köpa en sportbil. Och vad spelar det för roll om man har lite bläck i huden när man i bästa eller värsta fall har ungefär fyrtio år kvar att leva? Det är bara att åk som Stenmark skulle sagt.

20170409_203854

Och eftersom det här ändå är en blogg med huvudsakligt fokus på livet vid Gruvstugan och den odling som sker där på hobbynivå, vill jag också berätta att jag äntligen fått i ordning ljusskåpet hemma. Tanken är att plantorna med chili och tomat ska hinna växa sig starkare och ge mer skörd när sommaren väl har kommit. Att det sen kan se ut som en illa dold knarkfabrik för de som passerar förbi min sons fönster är en risk man får leva med. I nästa blogg som förhoppningsvis inte dröjer så länge blir det en närmare genomgång av vad jag förväntar mig av odlingen vid Gruvstugan.

Vinterkrönika 2017.

”Well he never ever smiled
But he always seemed pleased
Said I’ll never live down upon my bended knees
I see the game and the game it sees me
We will dance until they bury me.”

”The Bullet” – The Devil Makes Three

31/12-1/1.

År 2016 avslutades traditionsenligt med nationstemakalas hos Maulin och Kenta på Tallåsen utanför Gnesta. Varför det har blivit så här är det nog ingen av oss som riktigt minns, men 2013 var det plötsligt mexikanskt tema på mat, dryck och klädsel till nyårsfirandet. Det följdes av ett tyskt och ett finskt dito och denna fjärde gång valdes passande nog landet på allas läppar, U.s and A ut.

wp-1485681225718.jpg

Jag har ju alltid känt mig lite som en potentiell landsfader innerst inne och kunde inte motstå frestelsen att ikläda mig rollen som emancipationsproklamationens fanbärare Abraham Lincoln. Frigivandet av slavar har alltid varit en hjärtefråga även för mig. Här flankeras jag av Jake Twist från Brokeback mountain och Laura Ingalls från ett väldigt litet hus på prärien.

wp-1486822035554.jpg

Ibland säger man ju om en tillställning att ”alla var där” och sällan har det stämt så bra som på denna nyårsfest. Här har vi Donald Trump i egen hög person, samt legendaren Fred ”Curly” Neil från Harlem Globetrotters.

Pimps, cheer leaders, wookies och indianer rådde det heller ingen brist på.

Kulinariskt var året ett fall framåt, åtminstone för barnen. Coca Cola, corndogs och hamburgare sparkade tydligen fjolårets finska morotslåda och korvsoppas arsle. För oss vuxna var det hugget som stucket eftersom man lika gärna kan dricka Koskenkorva och Karhu som Miller, Budweiser och Jack Daniels.

Det blev som alltid ett fruktansvärt bra nyårsfirande med musik, dans, skratt och långa osammanhängande samtal framåt småtimmarna. Trots att barnen numera är ganska stora bränner vi fortfarande av fyrverkerierna på det legendariska 21-slaget så att alla får vara med. Det är förmodligen bra även ur en rent säkerhetsmässig aspekt då pyroteknikerna Dennis och Björn inte hunnit bli för fulla så tidigt och fortfarande efter fyra år har samtliga fingrar kvar.

Till femårsjubileet nästa år vänder vi oss mot den afrikanska kontinenten i allmänhet och Etiopien i synnerhet. Schyssta pannkakor, kryddiga grytor och äta maten med händerna lär inte vålla några större problem, men att hitta den etiopiska avdelningen på Systembolaget kan bli värre.

4/1-7/1.

wp-1485680900478.jpg

De inledande två veckorna av 2017 hade jag mirakulöst nog lyckats utverka kompledighet, så trots temperaturer nedåt 16 minusgrader klämde familjen ihop sig i gruvstugan och satte igång att elda. Då den stora järnspisen i köket fortfarande ryker in trots besök av sotaren blev vi tvungna att förlita oss enbart på den lilla kaminen i sovrummet. Det blev ändå väldigt mysiga dagar trots att jag och Leia fick ställa larm en gång i timmen under natten och turas om att gå upp och lägga in mer ved för att inte frysa ihjäl. Att mänskligheten på våra breddgrader inte utplånades helt innan elektricitetens intåg är en gåta i sig, men jag antar att folk var utrustade med mycket självbevarelsedrift och en hel del jävlar anamma.

wp-1486890926301.png

Vi grillade bland annat lax ute i beckmörkret som vi sedan åt med hollandaisesås och kokt potatis och vi kurade så fort tillfälle gavs ihop oss i sängen alla tre och tittade på film. En av oss backade även ner bilen i ett dike intill uppfarten mot torpet och fick ringa bärgare. De ganska oansenliga bucklorna på Volvons båda sidodörrar gör att de tydligen måste bytas ut och det till en kostnad av fyrtio lakan enligt skaderegleraren. Jag ser med spänning fram emot den nya årspremien på bilförsäkringen nästa år.

8/1-12/1.

Allt har sin tid och när familjen fått sin beskärda del av mig drog jag iväg på ego-safari till min morbrors stuga utanför Torshälla i närheten av Eskilstuna. Tanken var att jag skulle jobba med mina två evighetsprojekt, romanen och diktsamlingen.

Det är inte lätt att orka skriva i vardagen när man jobbar 50 timmar i veckan eftersom ens arbetsgivare byggt in två timmar av ofrivillig övertid i den genomruttna organisationen. Men nu, plötsligt helt själv i ett par dagar på annan ort och utan telefon och internet för att undvika distraktioner! Det blev jäkligt mycket skrivet den här gången, jag jobbade som besatt mellan tio och tolv timmar om dagen och fick uppleva hur skrivandet äntligen lossnade igen. Jag skulle behöva lite fler sådana här perioder.

När jag inte orkade skriva längre om dagarna såg jag på dvd-filmer. Bara gamla klassiker som Lars Molins ”Badjävlar” (1971) och ”Midvinterduell” (1983), ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon och Jaques Tatis”Fest i byn” (1949). Det är inte ofta det blir tid över att se filmer man länge velat se heller, så mitt inre liv fick en rejäl kick.

wp-1485680860408.jpg

Återförenad med familjen blev det en vända till stugan igen. De kraftiga stormvindarna hade blåst ned två rejäla tallar framför huset så det var helt klart motorsågsdags. Som deltidsboende i ett kaminuppvärmt universum måste man skynda att ta tillvara på veden när den faller som manna från skyn. Det var ingen uppgift för veklingar (som mig själv) egentligen och efter att ha sågat till mig både kramp och träningsvärk återstod att konka bort stubbarna till vedboden med handkraft för att ytterligare spä på värken i kroppen. Jag överväger nu att köpa en arbetshäst, vad nu en sådan kan tänkas kosta.

wp-1486890908893.png

Trots att det kan innebära lite slit att bo enkelt är det helt klart värt det. Vackrare miljö finns faktiskt inte att skotta sig fram genom.

16/1-27/1.

Tillbaka i verkligheten. 10 timmars arbetsdagar och några dagar vård av febrigt barn. Monumental trötthet av mörker och kyla, men redan mängder av böcker lästa knappt en månad in på det nya året.

wp-1486892560184.jpg

Januari och Februari brukar innebära en intensiv läsperiod för mig, men det här blev nästan ett rekordår sett till antalet sidor. Det är visserligen mer lättsmälta böcker som avverkats den senaste tiden, uteslutande science fiction, men ändå. Jag älskar att bli så uppslukad av orden att jag går omkring med boken när jag förflyttar mig i lägenheten och sen går och lägger mig innan 21.00 för att jag ändå bara vill fortsätta läsa.

28/1-29/1.

wp-1486898828390.jpg

Min son har två intressen. Att spela FIFA17 på sin Xbox One och att titta på olika så kallade youtubers. De här unga youtube-människorna är hans idoler på samma sätt som Dave Wyndorf, Ola Magnell, Henrik Järell och Bob Dylan är mina.

Han berättade aningen modfällt strax innan jul att ett nordiskt mästerskap i Fifa17 skulle gå av stapeln i Partille Arena, men att det låg utanför Göteborg och således förmodligen var utom räckhåll för oss. Efter ett rådslag med den kärleksfulla och förstående modern en kväll bestämde vi att jag och han skulle åka dit i alla fall.

Vi klev upp i ottan lördag morgon och bilade ner på exakt fem timmar och var i tid precis till insläppet.

Två dagar av total succé med spännande fotbollsmatcher och grabben min fick även spela en match mot en av sina favorit youtubers. Den lyckan!

Det är lätt att känna sig gammal på ett sånt här event där en massa ungdomar tittar på när andra spelar tv-spel. Jag pratade en del med några föräldrar från Borås om saken och som de moderna föräldrar vi är kom vi fram till att det är nya tider och att man inte kan göra annat än att försöka hänga med.

12/2.

Nu är det slut på äventyr för ett tag, men eftersom det är söndag och halva februari nästan passerat är det hög tid för lägenhetsmys på Edövägen. Dagen är vigd åt att skriva klart den här bloggen och sedan för-så lite chilifrön innan jag ställer mig i köket och lagar en lasagne till morgondagens middag. Ute skiner solen och på det hela taget är livet inte så jäkla dumt just nu.

Gruvliv del 12

Först blir det vår. Snön smälter, tjälen går sakta ur jorden och plötsligt en dag går det att sätta sin nyinköpta spade från Clas Ohlsson eller Biltema i jorden. Alla de möjligheter som är en sedan länge obrukad torparträdgårds inneboende själ och löften flimrar förbi amatörlantbrukarens inre öga. Några av dem fastnar där, likt genetiskt alkoholiserade mördarsniglar blir kvar i en oemotståndlig ölfälla. Dessa små embryon utgör sedan både grunden till och inledningen av en nybörjares odlarliv.

Sommaren som följer är kanske varm och solig med inslag av lata semesterdagar som spenderas i ett behagligt töcken av lådvin och karrébitar med svärtade kanter. Utöver detta består sommaren nästan bara av omsorg. Den osjälviskt kärleksfulla sorts omsorg som normalt är förbehållen nyfödda barn, skadade och lågintelligenta bofinkar som krockat med en altandörr, en dödligt sjuk familjemedlem eller kanske en hembränningsapparat som gått i arv i generationer. Jag pratar om den kärleksfulla vattningen och tillförseln av näring till de växter som trängt sig upp ur jorden, den som tar sig uttryck i impulsiva och tålamodsprövande dagsturer genom den vedervärdiga eftermiddagstrafiken på Stockholms ringleder. Turer som alltid är mödan värd då målet är ett litet sörmländskt paradis gömt inne i den täta granskogen och bortom en kraftig grönmålad järnbom någon kilometer utanför Gnesta. Sommaren är också mor till en otålig kärlek som heter väntan och som är allra starkast i det vuxna odlarbarnets längtan.

Sedan har vi den underbara hösten. Hösten bjuder oss, trots sitt strama och karga yttre, mycket frikostigt ur en ask av kulörta praliner. Delikatesser som är djupröda och brandgula, oändligt vackra och med en kraftig smak av final och målgång. En smak som de allra sista inringda telefonrösterna i ett tävlingsprogram på tv, en smak av planteringsjord, nu på väg att åter förmultna i det kretslopp den en gång är sprungen ur. En smak som när den långsamt tuggats färdigt gör att man vill se, känna, lukta och ha allt det som vuxit omedelbart, samtidigt!

Ja ni börjar förstå. Jag ska alltså redogöra lite för mitt första odlingsår vid Grufstugan.

wp-1466152934601.jpg

Brandliljan. Den här magnifika blomman som jag pratat mycket om tidigare är ju inte på något sätt frukten av mitt eget hårda arbete. Den är inte heller särskilt ovanlig, även om jag förstått att Tigerlijan är populärare nuförtiden. Och den dök bara upp mitt i ogräsrensandet en dag i våras. Att den överlevde beror enbart på att dess blad var så fascinerande. Jag förmådde inte slita upp en växt som såg ut som en rymdvarelse, eller något som åtminstone såg ut att kunna vara medfört hit av en alien och planterad på vår jord. Ett bra beslut att den blev kvar.

Det jag faktiskt har gjort är att jag plockade bulbiller, små lökar som finns mellan bladet och stammen och planterat dem i krukor hemma. Om allt går som det ska får jag tre nya brandliljor nästa år, men de kommer inte att blomma förrän tidigast 2018. Spännande i alla fall om det fungerar!

wp-1464988648448.jpg

Potatis. Inledningsvis hade varken jag eller min fru Leia några större planer på att odla den klassiska knölen då vi var helt upptagna av tankar på de gamla torparväxter som förmodligen gömde sig i den vildvuxna trädgården. Någon gång runt midsommar började vi dock fundera på om den både murkna och skeva komposten möjligen hade varit eller kanske kunde bli ett potatisland. Jag ersatte de mest söndervittrade brädorna som omgav den med nya, och gjorde i ett svep mitt både första och mest händiga handtag i livet. Om man betänker att jag knappt vet hur man håller i en hammare var det här islagandet av några spikar en smärre bedrift. Sedan fyllde jag på med lite ny planteringsjord och stoppade ner några potatisar som av en slump legat lite för länge i skafferiet och utvecklat groddar. Allt på ren amatörkänsla och sedan hoppades jag på det bästa.

wp-1467555650304.jpg

Dom om min förvåning när det redan efter ett par veckor stack upp stora blast över allt. Någon gång på sensommaren när värmen började sjunka grävde vi upp den trots att de inte hade blommat, något jag fått för mig att de ska innan skörd. Det blev en halv plasthink finfina och delikata potatisar, men jag hade nog hoppats på en större skörd.

Gissningsvis var djupet lite för odjupt, så till nästa år ska jag höja kanten ytterligare och fylla på med mer jord. Tanken är då att sätta mandelpotatis eftersom jag skulle känna mig så norrländskt Torgny Lindgren-cool om jag kunde äta min pölsa med egenodlad mandelpotatis. Kanske ger jag mig på att göra egen pölsa också om jag kommer över ett parti ratade djurdelar.

Tomater. I våras fick jag en tomatplanta av hårdrocks-Peter. Den såg rätt ömklig ut och jag var ganska övertygad om att den sakta skulle tyna bort till ingenting, men jag satte den i rabatten på stugans solsida i alla fall. Jag döpte den till ”Hårdrockstomat” i brist på bättre då jag saknade kunskap om vilken sort det faktiskt var. wp-1469957911086.jpg

Mot slutet av sommaren var plantan två meter hög och stor som den gamla brottaren Karelin. Vi fick mängder av röda tomater med lite hårt skal och underbar smak. Faktiskt de godaste tomater jag ätit och att säga annat än att hårdrockstomaten är en veritabel odlardröm är inte möjligt.

Vid sidan av denna tomaternas hybrid av innovatören Elon Musk och snyggingen Ryan Gosling fick jag även tre fina plantor av företagscenter-Anna på jobbet. Anna har lite mer ordning på detaljerna än en genomsnittlig före detta death metal-sångare, så därför vet jag att jag även planterade ut Chadwick, Tete de Venus och Green envy. Av dem utmärkte sig Green envy mest då den var grön hela tiden och slutprodukten skulle ha samma färg. Man fick lära sig på egen hand att den var mogen när den hade fått en lätt spräcklig ton, lite som ett krusbär. Den var även väldigt god!

Citron. Kärna från någon sönderavlad industrivariant köpt i matbutiken. Det gick åt helvete. Den här plantan är nästan två år gammal och ser ut som ett dagsgammalt föl.

wp-1475769756281.jpg

Chili. Huvudtanken med tillgången till en trädgård för min egen del var möjligheten att prova att odla chili utomhus. Så småningom blev även alla de perenna torparväxter vi upptäckte ett nästan lika stort intresse, men nu pratar vi ju faktiskt chili, så det tar vi en annan gång. Jag gjorde många misstag i början. Till exempel skulle jag bytt till större krukor tidigare under förkultiveringen och jag borde tillfört mer näring tidigare. Mitt i sommaren bombade vi planteringarna med kogödsel från bonden vi arrenderar av, men med facit i hand skulle det ha skett flera månader tidigare. Även tillförseln av växtnäring för att motverka kaliumbrist blev alltför sällsynt och sporadisk.

20161007_162310.jpg

Habanero laranjade grande fick mycket blomknoppar men kom aldrig längre än så. Trinidad Berry såg ut som ett bittert, nyligen avsatt landstingsråd hela sommaren och i augusti var jag så trött på hans uppsyn att jag slutade vattna honom av ren illvilja. Den övervintrade habaneron från vår lokala coopbutik gick dock bananas och gav flera hundra starka röda frukter. Även Hot Lemon gav mycket frukt, men det gick lite trögt mot slutet. Jag fick plocka fullstora och färdigvuxna frukter och låta dem gulna i köksfönstret, men ibland måste man hjälpa naturen lite på traven.

Den svaga finska (!)  sorten AJ White Fantasy gav även den mycket frukt. Dessa var så svaga i styrka att man med fördel kunde äta dem som paprika eller snacks. Den gav även fin smak till fetaostcreme att ha som tillbehör till grillat kött. Creme fraiche, feta ost och någon favoritchili hoprört är en favorit jag lärde mig av mästerkocken Jon när vi hängde på Utö några dagar en sommar. Också djävulschilin Bhut Jolokia White med en styrka på upp mot en miljon scoville gav mycket frukt, men mina blev aldrig lika stora som de hårdrocks-Peter odlade fram på sin balkong på sjätte våningen i Blackeberg. En förklaring kan vara att hans balkong har sol i princip 24 timmar om dygnet och är rena drömmen för en chilifantast.

Ja, det var väl allt för den här gången. I nästa blogg ska jag redogöra för varför jag har en sprillans ny motorsåg jag köpte för tre månader sedan, men ännu inte vågat starta.

Gruvliv del 10.

Om de lite mer hårda värdena i ett torparliv. Yxor och Motorsågar till exempel.

När vi fick tillträde till gruvstugan i höstas hade den tidigare hyresgästen inte varit där särskilt mycket senaste tiden. Det märktes bland annat på det meterhöga och synnerligen oklippta gräset som dolde i princip hela trädgården och fick mina tankar att vandra åt hederligt gammalt svedjebruk. Hur det såg ut på ovanvåningen i stugan kan han nog inte ensam lastas för däremot.

wp-1467634289994.jpg

Den såg ut att ha lämnats helt åt sitt eget öde många år tidigare och fungerade nu huvudsakligen som skrotupplag och avstjälpningsplats för allehanda saker som under åren inte riktigt kvalificerat sig för den sista färden till återvinningsstationen. Många saker hade nog en gång klassificerats som ”bra att ha” men med tiden glidit över mer åt att ”bara vara skräp”. Skon ni ser på bilden fann jag under trappan. Jag satt länge med den i handen en sen kväll och grubblade över vems den var.

Kunde den ha tillhört någon av de två damerna som många år tidigare lade grunden till kryddträdgårdar och stenrabatter här? De som enligt arrendatorn förmodligen var ”När två damer bor själva här *fniss* kan man ju misstänka att de…”

Eller var det den ensamma ingenjörens? Han som hade ett bra jobb på ett stort svenskt företag och som hade stugan som rekreation på somrarna och som experimenterade med gasolkyl och gasolbelysning? Stod han plötsligt en sensommardag och kliade sig i huvudet iförd endast en högersko?

Om man ur ett rent gruvdriftsperspektiv fantiserar ännu vildare – kunde den rent av ha tillhört den turkiske divisionsgeneralen och fältmarskalken Osman Nuri Pascha? Han som en gång i tiden var den största uppköparen av förstklassigt nickel från Alsgruvan?  Tanken svindlar, även om inget tyder på att Pascha någonsin satt sin fot i sörmland.

Eftersom jag är ganska rationell (även om en del möjligen skulle föredra att kalla mig lat) när det kommer till orimlig oreda och stökigt kaos, tänkte jag helt enkelt att vi bara skulle stänga dörren till övervåningen. Vi kunde låtsas som om den inte fanns eftersom nedervåningen ju var så mysig i alla fall.

Min fru som kan se potential till och med i ett utbränt bilvrak eller en gammal fuktskadad skokartong från tidigt 80-tal, kavlade dock upp ärmarna med ögonen brinnande av iver och satte i gång. Hon började slänga bråte, sopa och skura golv och väggar med kokande såpvatten. Om och om igen. Till slut hade hon frilagt lika mycket yta till i huset, yta vi på sikt även skulle kunna hysa övernattande gäster på. Det hela var ett mirakel, precis som min fru.

wp-1467555146191.jpg

Nu pågår slipning och målning och allt sånt där som tjejer gillar och snart vete fasen om man inte hellre vill vara där uppe hela tiden i stället.

Stugan är inte särskilt stor och om man räknar bort övervåningen som precis återuppstått från de döda består den i princip av ett lite större rum med en gammal soffa och en järnspis, samt ett mindre sovrum. Det räcker utmärkt för vår lilla familj, men övervåningen blir naturligtvis en oväntad bonus.

Tidigare i den här bloggen har jag skrivit ganska mycket om blommor och växter och andra mjuka och fluffiga saker. Och för all del, är det vacker är det oftast fint som jag brukar säga. Vidare hyser jag den djupaste respekt för såväl över- som undervåningar, men vi vet ju alla att det mest spännande som kommer med att få tillgång till trädgård och natur är den utrustning som kan behövas.

wp-1467709076062.jpg

Till en början insåg jag inte till fullo omfattningen av torparlivets livsnödvändiga hårdvarusida. Är man som jag född med fem tummar på varje hand, samtliga placerade tätt intill varandra exakt i mitten av handflatan, har avdelningarna med verktyg i landets lågprislador alltid bara utgjort irriterande transportsträckor. Något man hastigt passerar på väg mot billiga värmeljus, storpack tvättmedel och termosar med Ninja Turtles på.

För varenda grabb uppväxt i Fårbo, Rävemåla eller Orsa är begreppet ”verktygsbod” förmodligen lika spännande som ”foppatofflor” eller ”jaktlicens”, men för en lägenhetsinnehavare som undertecknad har det alltid varit något mycket exotiskt och lagom sorgesamt oåtkomligt. Lite som att någon gång få färdas till Jura-tiden med en tidsmaskin, gifta sig ”på skoj” i Las Vegas, eller att komma ihåg det nya lösenordet till inloggningen på jobbdatorn man valde dagen innan man gick på semester.

Plötsligt har jag ett uppriktigt behov av saker jag aldrig behövt tidigare, saker som måste finnas i min verktygsbod! Sågar, hammare, räfsor, skottkärror (kanske inte i plural, men ändå), krattor, spadar, gräsklippare. Och yxor.

wp-1467709034304.jpg

Eftersom stugan inte bara ligger i sörmland, utan också någonstans i den industriella revoulutionens begynnelse, saknas nymodigheter som till exempel elektricitet. Den detaljen kan man rent ljusmässigt lösa tillräckligt bra med stearinljus och matlagningen går utmärkt att utföra med hjälp av grillkol och ett spritkök. Men för att mota bort kylan under huden, isen på insidan av fönsterrutorna eller för att koka upp större mängder skurvatten behöver man dock ha eld. Och naturligtvis lite ved att mata elden med.

wp-1467709516633.jpg

I höstas köpte jag den första yxa jag hittade på en av de där avdelningarna jag brukade skynda förbi. Den såg rejäl ut och fungerade bra att klyva ved med i några månader till jag plötsligt en dag i februari när vedbehovet var som störst slog av skaftet på den. Eftersom jag nyligen börjat styrketräna blev jag först lite nöjd, men landade snart i mer realistiska tankebanor. Det gick upp för mig att man nog inte ska tumma på kvaliteten när man försöker leva som soldat Rask.

wp-1467636488123.jpg

Den nya yxan blev en handsmidd skönhet från Gränsfors Bruk i norra Hälsingland. Den svingar sig alltid genom luften i en perfekt båge, nästan som i en slow motion-scen på film, innan den enkelt klyver den vresigaste stubbe som om den vore kalvsylta. Jag går aldrig tillbaka till lågprisavdelningen igen. Dessutom ingjuter den mod i mig när jag sover själv i stugan då jag är övertygad om att den biter lika bra på vildsvin, troll och de baltiska tjuvligor kvällstidningarna matat mina fördomar med.

wp-1467712653050.jpg

Jag har också insett att vi kommer frysa ihjäl om jag envisas med att försöka kapa upp nedblåsta granar med en vanlig såg. Förmodligen får jag dessutom en hjärtinfarkt innan det inträffar. Därför har jag nu tagit det smått overkligt stora steget rakt in i supermanlighetens högborg och inhandlat en motorsåg. Ni som har förstahandsupplevelser av mina förmågor som handyman (primärt ni som haft mig som fastighetsskötare på äldreboendet Sarvträsk) slår säkert upp händerna i ansiktet av ren fasa nu, men lugn bara.

Jag är fullt medveten om farorna med ett kraftverktyg av den här digniteten och jag trivs bra med mina tio fingrar och båda mina ben, så jag tvekade ganska länge. Som tur är finns det en gammal kapten nere i de småländska skogarna jag haft den osannolika turen att få internet-lära-känna. Han är så full av visdom och kunskap om lantliv i allmänhet och motorsågsliv i synnerhet att det knappt vet några gränser. Av honom har jag fått tips på exakt allt jag behöver och vad jag måste tänka på. Dessutom har han i sin bottenlösa generositet skänkt mig ett par fullt fungerande skyddsbyxor avsedda för motorsågande. Och det utan att vi ännu skakat hand i verkliga livet någon gång.

Det har blivit mängder med instruktionsfilmer på youtube och tanken var att jag skulle premiärstarta sågen föregående helg, men när jag kom fram till stugan hade jag glömt den svenska manualen hemma i Orminge. Jag tyckte mig minnas att man skulle göra något viktigt med en hylsnyckelliknande grej innan man tankade och startade motorsågen första gången, men då varken min polska eller bulgariska var tillräcklig för att jag skulle begripa mig på den av manualerna jag fått med mig, bestämde jag mig för att avvakta lite.

För hur spännande det än är med nya intressen är det sällan så brådskande att man inte kan ta sig tid för sina älskade familjemedlemmar en stund så länge.