Gruvliv del 22.

Det är något med den orangea färgen som får oss 70-talister att drömmande längta tillbaka till den trygga känslan av att slippa välja som Televerkets Volvo 240-bilar utstrålade.

Annonser

I mitt förra inlägg var det snus och snustillverkning som gällde, men tobak är inte det enda av exotisk karaktär som går bra att odla på våra breddgrader. Hur otroligt det än låter. Särskilt inte när vi får en stekhet klimatkatastrofsommar som den i år.

För ett par år sedan noterade jag att allt fler människor i min omgivning odlade chili. Nu i efterhand har det slagit mig att det precis som inom snustillverkningen nästan alltid är lugna, behagliga och fina människor som sysslar med det. Det är inte ofta man stöter på aggressiva, hatiska eller nedlåtande odlare i någon av grupperna. Jag tycker naturligtvis bättre om snälla än elaka människor och dessutom verkade det kul att få ett konkret resultat av något man lagt möda på.

Att välja hobby efter utövares personlighet är antagligen inget bra sätt att sålla bland alternativen eftersom jag gissar att det vimlar av fina människor bland ornitologer, frimärkssamlare och flaskskeppsbyggare också. Med minsta lilla påverkan är risken stor att jag prövar på något av det också.

Eftersom jag aldrig varit någon storkonsument av chili och heller aldrig varit mer tålig mot dessa frukters styrka än någon annan, är det egentligen helt orimligt att jag gav mig på just detta odlande. Med tiden och många inspirerande tips har jag dock kommit att uppskatta dessa heta och ofta förvånansvärt smakrika frukter. Innan trodde jag att det enda som skiljde olika sorters chili åt bara var hur starka de var, men så är det naturligtvis inte. Bortom hettan finns ett universum av smaker.

I princip kan man ta vilken chilisort som helst man har färdig och skära en skåra längs med hela långsidan, peta ur kärnorna, fylla den med mozarellaost och sedan linda in den i bacon. Sen är det bara att lägga den på den på grillen tills baconet fått färg, fruktköttet mjuknat lite och osten börjar tränga sig ut. Ett mycket gott tillbehör till sommarens grillmiddag eller bara som snacks till någon välkyld dryck. Man behöver inte tveka av rädsla att det ska vara för starkt att äta en eller flera heta chili på en gång, för av någon anledning verkar styrkan avta betydligt under grillningen. På bilden ovan har jag använt Hot Lemon (eller Hot Lenin som autocorrect brukar föreslå.) Den har som namnet antyder en tydlig frisk och fruktig smak av citron.

20180902_1507221154166253328387222.jpg

Det här året var första gången jag odlade Elephant pepper mini som faktiskt ser ut lite som en elefantsnabel. Jag har inte använt den i matlagning ännu, bara provsmakat en bit, men jag har hört att den gör sig bra som smaksättare i långkok och grytor. Den har en del hetta och är köttig, seg och lite tuggig i konsistensen. Utanpå är den ganska hård och skrovlig vilket gjort att jag funderat på att försöka sy ett par skor av det robusta skalet. Idén är möjligen en aning orealistisk att genomföra, men jag återkommer om jag trots allt förverkligar det projektet.

20180902_1513334610838429850610298.jpg

Det här var också första året jag odlade Koral. Vackra små röda frukter med syrlig hetta och skapligt sting. Busken blir inte så stor och passar antagligen perfekt på en köksbänk vid ett fönster med mycket sol. Dekorativ och samtidigt nära till hands när man snabbt behöver ha mera sting i maten. Idag tänkte jag använda bland annat Koral tillsammans med ättikslag när jag provar att göra några burkar inlagd Djungelgurka (mer om denna lilla melon i nästa blogg.)

20180902_1508316416573680885802618.jpg

Vad den här sortens habanero heter vet jag faktiskt inte. Jag fick en frukt av min arbetskamrat Keith förra året och sparade några frön under namnet ”Keiths röda”. Det låter lite Mao-kommunistiskt, men om den har smak av ”det stora språnget” eller ”kulturrevolution” kan jag inte säga då jag inte smakat den ännu. Jag är egentligen inte heller speciellt förtjust i just habanero, men den går säkert att använda till något.

Även för Poblanon var det premiär. Den räknas kanske mer som paprika och har knappt någon hetta alls när den är grön. Det går hur bra som helst att skörda den grön och i sann 70-talsanda fylla den med köttfärs och ost (eller något annat man gillar) innan den gratineras i ugn. Väntar man en månad längre blir den röd och betydligt hetare. Även om det fortfarande inte är någon värsting var den tydligen tillräckligt het för att min fru skulle känna sig lurad av smakprovet jag gav henne. ”Jag hatar dig” var det sista jag hörde henne fräsa innan hennes huvud försvann in under vattenkranen i badrummet.

20180902_1508524698879253218164516.jpg

I tidigare baconsammanhang nämnda Hot Lemon är nog favoriten bland mina sorter och den har jag haft varje år sedan jag började odla. Fram till i år var det en av sorterna jag provade att gräva ner direkt i jorden utan kruka, vilket den inte hade några problem med. Det blev lika mycket frukt ändå. I år har jag dock inte haft någon chili på friland utan låtit alla stå i stora tioliterskrukor. Det har fungerat bättre för tillväxten över lag och det är praktiskt att kunna flytta runt krukorna efter solen de dagar man har lite för mycket fritid och känner extra starkt för sina fotosynteslevande bonusbarn.

Den är precis lagom het utan att vara mesig och har som sagt en frisk citronsmak. Hemma hos oss är den huskrydda och förutom att fylla och grilla den, används den i all mat som ska ha lite styrka. Det beror väl också på att förrådet aldrig brukar sina, då varje planta ger otroligt mycket frukt. Det här året hade jag två plantor, eller buskar får man nästan säga eftersom de blir över en meter höga och ganska spretiga. Frukterna är först gröna och blir sedan gula när de är mogna. De frukter som fortfarande inte gulnat när det är dags att packa ihop trädgården för året brukar ofta kunna mogna med tiden på ett fat hemma i lägenhetens köksfönster.

20180902_150915649006290606089289.jpg

Aji Pineapple väckte min nyfikenhet eftersom den nästan är identisk med Hot Lemon till utseendet, så det fick bli ännu en ny sort i år. Även den här gav mycket frukt, men blev aningen mindre storleksmässigt (trots att den enligt beskrivningen skulle bli lite större än Hot Lemon.) Smaken var helt fantastisk. Lite syrlig åt citronhållet som Hot Lemon, men utöver det med en tydlig smak av ananas. Dess enda svaghet är egentligen min egen svaghet. Mitt ordningssinne klarar inte riktigt likheten mellan de båda sorterna, så trots att jag försöker memorera vilken burk eller påse jag lagt vad i, är jag rätt säker på att jag råkat blanda ihop dem flera gånger. Det lär garanterat bli en finfin mixburk att ösa ur under året hur som helst och jag har lyckats separera några av dem både i frysen och när jag sparade fröer till nästa år.

Anledningen till att det blev så många nya sorter i år är flera. Tidigare har jag använt egna frön från året innan, varav en hel del har varit klena och undermåliga. En och annan sort har jag fått av hobbyodlande vänner och några fröer har jag valt ut på måfå från någon spännande fröhandel på nätet, oftast jalapeño.nu. Då förra sommaren knappt var någon sommar om man räknar antalet solstrålar som nådde fram till Grufstugan blev det inte heller många chilifrukter alls att skörda.

Jag ville ha en nystart och letade upp lite klassiska, men oprövade chilisorter och övergav som sagt helt idén med att plantera på friland. Dessutom var jag ute i god tid och sådde mina första fröer redan i månadsskiftet Januari-Februari och drev sedan upp plantorna i garderoben jag pimpat med lite belysning och en timer. Pricken över i:et var nog att jag regelbundet omplanterade i större krukor ganska slaviskt efter de odlingsråd jag läst.

20180902_1509353066763513908078615.jpg

Så med risk för att bli tjatig, även den här chilin som heter 7-Pot brain strain yellow odlar jag för första gången. Jag ville se om jag kunde få resultat på någon av de superstarka sorterna som brukar vara svårodlade och det gick fint, åtminstone med den här. Min Carolina Reapers frukter är så små och omogna fortfarande att hoppet är förlorat. Vad jag ska ha en så här stark chili till vet jag inte riktigt, kanske när jag försöker mig på att göra några flaskor het chilisås? Sidan jag köpte fröer från säger så här: ”Smaken är söt och fruktig i några sekunder innan den extrema hettan slår till med full kraft. 7 Pot Brain Strain Yellow har en styrka som kan uppgå till strax över en miljon Scoville.”

Scoville är skalan man mäter chilistyrka i och som en jämförelse ligger Aji Pineapple, som ändå bränner till skapligt, på mellan 10000-30000 Scoville.

20180902_1507454510853681103820878.jpg

Bulgarian Carrot, eller ”Shipkas” som bulgarerna själva säger är kanske den snyggaste och mest estetiska chilin jag odlar för första gången. Visserligen i hård konkurrens med Elephant pepper mini. Det är något med den orangea färgen som får oss 70-talister att drömmande längta tillbaka till den trygga känslan av att slippa välja som Televerkets Volvo 240-bilar utstrålade. Frukterna blir stora och saftiga med en intensiv hetta. Med tanke på formen naturligtvis perfekta att fylla med ost och linda in i bacon eller bara hacka ner i köttfärssåsen. Även denna tänkte jag ha med i lagen till de inlagda Djungelgurkorna idag.

img_20180804_114454_827554624141591683076.jpg

Black Jalapeno är en ganska mild chili, vars buskar liksom hos Koral blir ganska små och behändiga så att den gör sig också bra på köksbänken. Fruktväggen är lite tjockare än hos mina andra chilisorter och mycket saftig. Konsistensen påminner lite om vindruva, vilket nästan lurar smaklökarna att känna en aning av det innan en viss hetta gör sig påmind. Förutom att även den här sorten är perfekt att grilla med ost och bacon, kan man använda den till att smaksätta redda soppor, eller skiva den tunt i en grönsallad.

20180830_1721216682476926902884664.jpg

Det vanligaste sättet att förvara sin färdiga chili är nog genom att torka dem. Jag brukar hänga dem på en lina i kökets tak med hjälp av sytråd eller ett tunt snöre. När de är torra förvarar jag dem i en skål eller burk och hackar ner en bit när jag behöver. I bland finhackar jag dem direkt efter skörd och torkar dem som färdighackade flingor i en skål. I år har jag dock lagt ner lite möda på att kärna ur, skiva och sedan frysa in ganska mycket. Jag vet inte om det är bättre eller sämre, men jag inbillar mig att det känns lite fräschare, nästan som att chilin är nyskördad när jag tinat upp en nypa av den sort jag vill använda.

Det blev nog lite mer text än jag hade tänkt mig i den här bloggen, så jag tror vi avslutar här. Några bilder och förhoppningsvis väl valda ord om allt det som inte är tobak eller chili men också trängt sig upp ur jorden vid Grufstugan får jag återkomma med nästa gång.

 

Gruvliv del 20.

Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan.

Eftersom sommaren kom alldeles för tidigt men inte en minut för sent, såg jag ingen annan utväg än att temporärt lägga ned min bisyssla som brevbärare och med full kraft ägna mig åt torparlivet ett par dagar.

Jag är inte speciellt van vid att mina tidigare beslut och gärningar visar sig vara de rätta, men i år verkar det banne mig vara så. Mellan januari och februari sådde jag frön till framför allt chili och paprika och sedan i början av mars, tobak och majs . Tiden plantorna i lugn och ro fått spendera i min sons garderob vilken jag byggt om till ljusskåp, har sett till att de var mer än redo att släppas ut i den tidiga högsommarvärmen.

Samtliga plantor (utom de mest djävulsstarka som Carolina Reaper och 7-Pot Brain Strain) har redan fått frukt, och bara en gräshoppssvärm av bibliska proportioner kan hindra en fin skörd under sommaren. Mest nyfiken är jag förstås på de sorter jag aldrig odlat förut, t. ex. Elephant Pepper Mini som ska se ut som en liten elefantsnabel och Aji Pineapple som ska likna Hot Lemon (eller Hot Lenin som stavningsprogrammet gärna vill döpa om den till).

img_20180602_105213_6786026759612211882701.jpg

I år testar jag också att plantera fler saker än chili och kan glädjas åt riktigt styva gurkor.

20180605_1517573543558733420568537.jpg

Några majsplantor står stadigt intill tobaken, men jag fick till min förskräckelse höra av en arbetskamrat att det bara blir en majskolv per planta? Det låter helt orimligt och med tanke på allt vatten jag släpat för att hålla dem vid liv blir det i så fall en ren förlustaffär både ekonomiskt och i investerad tid.

20180605_1518169111228397771255741.jpg

Virginia-tobaken växer med flera centimeter om dygnet känns det som…

20180605_1518332680855740737461829.jpg

…medan dess svenska kusin bondtobaken som odlats i vårt land i flera hundra år har mer anspråkslöst omfång på sina blad.

20180601_1751237636656970429360017.jpg

Detta trots att jag nu börjat nypa av blommorna så att plantorna kan lägga sin energi på bladen i stället. Tanken är att jag till hösten ska kunna experimentera lite genom att blanda sorterna till den råtobak som ska bli blötsnus, luktsnus och kanske röktobak. Min gode vän magister Helgesson föreslog dessutom att jag skulle krydda blandningen ytterligare…

20180605_1514311117341580154110039.jpg

…med lite gräs från den numera rivna Söderstadion.

20180605_151735-11188444129460423626.jpg

Gustafs sallaten är ännu inget att skryta om…

20180605_151857-14984715600390037281.jpg

…och inte heller potatisåkern eftersom jag satte min sista potatis ganska sent. Potatisen har jag aldrig lagt någon större energi på, det blir alltid bara sådana man hittar bortglömda längst in i skafferiet framåt våren. Till nästa år ska jag nog läsa på lite om potatis och inskaffa några mer spännande sorter.

Snart blommar nog min favoritblomma Brandliljan! Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan. Men den är antagligen mycket vacker.

Gruvliv del 17.

Förra helgen skedde plötsligt ett under. Eller förresten, man kan nog i ärlighetens namn kalla det för ett mirakel. Som genom ett trollslag ersattes den åtta månader långa och vedervärdigt gråkalla vintern av en plötslig sommar. Jag och familjen kastade oss förstås in i bilen och åkte till Gruvstugan, trots att vi på grund av andra aktiviteter på söndagen bara skulle få en övernattning där.

Bonden Anders har generöst nog gett oss tillåtelse att ta av det prima kogödsel som legat och bränt till sig ute i en av hagarna och nu är högpotent mull till näringsfattiga rabatter. Det var ett tag sedan vi pratade med honom och när vi kom fram märkte vi att hagen var stängd. Min fru är betydligt mindre tafatt än mig och krokade raskt bara av elstängslet så att jag kunde rulla in skottkärran.

20170523_162002-01

När vi var framme och precis skulle sätta spadarna i gödselstacken såg jag till min förfäran att vi inte var ensamma. Under taket på en liten träställning en bit bort stirrade några tjurar på oss. Inte för att jag är den räddhågsna typen, ännu mindre sedan jag började träna på gym, men jag har ändå respekt för stora djur. I synnerhet sådana som väger ett halvt ton eller mer. Lugnt och sansat pekade jag mot tjurarna för att varna min fru och satte därefter av mot utgången med skottkärran skumpande över tuvorna. Jag tror inte att det finns några vittnen som såg förloppet, så vi kan säga att det var en välordnad men ändå skyndsam omgruppering.

När vi satt oss i säkerhet ringde en av oss Anders. Jag skulle kanske kunnat göra det, men tampas med och handikappas av, en mångårig och helt irrationell telefonskräck. Den inledningsvis oförstående bonden lät när polletten trillat ned meddela att det bara var helt ofarliga kor och deras kalvar i den hagen. Antagligen skakade han sakta sitt huvud och himlade med ögonen i andra änden, men han har förhoppningsvis råkat utför stadsbor förr. Efter ett nytt besök i hagen var bilen sedan lastad med välfyllda svarta sopsäckar av den allra ädlaste blomsternäring.

Trots att jag har haft mina chiliplantor i ljusskåpet hemma i lägenheten under våren tycker jag nog att tillväxten gått lite trögt. Jag hade förväntat mig att flera av sorterna skulle vara ganska stora vid det här laget, men tvärtom har det nästan gått sämre än i fjol. Undantaget är sorten Habanero Natal som ser riktigt bra ut. Även Habanero Lemon och Brazilian red pumpkin ser rätt okej ut, men det stora bakslaget är ändå att jag inte lyckats få upp en enda Hot Lemon trots att jag sådde den i många krukor. Hot Lemon var den dominerande sorten förra säsongen och gav mängder med frukt. Vi hade kvar av den i torkad form långt in på vintern. Det är sällan det inte blir något alls av frön man sår, så jag har ingen aning om varför det blev som det blev.

På tomatavdelningen är det däremot strålande tider. Jag har redan många ståtliga plantor sprungna ur de frön jag sparade från förra sommarens fantastiska Hårdrockstomater. Jag vet inte vad sorten heter egentligen, men förra våren fick jag en tomatplanta av Hårdrocks-Peter, alltså måste det vara Hårdrockstomat. Den såg till en början mest ut som en sliten gammal toalettborste med sedan länge passerat bäst före datum, men jag satte ändå pliktskyldigt ut den vid stugans soligaste vägg. Snart slingrade den sig runt nästan hela huset och var full av små röda och helt fantastiskt goda tomater.

20170523_160607-01

Jag har förstås ett projekt av lite mer långsiktig karaktär också. Carl von Linné gav den namnet Aesculus hippocastanum, men för mig duger Hästkastanj lika bra. Under mina sista dagar som brevbärare i Saltsjö-Dufvnäs, innan tvångsförflyttningen till Duvnäs Utskog och Ektorp, plockade jag några kastanjer från marken på Strandpromenaden. Varför vet jag inte, men jag tog hem dem och la dem i en burk som jag sen glömde bort. Efter nyår hittade jag burken och provade att stoppa ned några stycken i jord och glömde bort dem igen. Krukorna stod i sovrumsfönstret hemma i flera månader utan att något hände, men ibland hällde jag lite vatten i dem i alla fall. Till min förvåning upptäckte jag för några dagar sedan att jag faktiskt verkade ha ett träd på gång i en av krukorna. Nu funderar jag som bäst på vart jag ska plantera det. Nära Gruvstugan så klart, men det gäller att planera lite. Det vore snopet om min alldeles egna kastanj om sisådär en 30-40 år står i vägen för solen så att jag inte längre kan odla Hårdrockstomater.

En sista parantes. Mördarjägarkatten Jax tog ett nytt orimligt byte förra helgen. En hare. Visserligen en unge, men ändå. Jag är fortfarande alldeles för chockad för att kunna skriva mer om det och har ständigt drömmar om att han ska ta ett vildsvin nästa gång.