Etikett: Historia

Ett år tar ungefär ett år att på sig att bli genomfört, vilket känns alldeles för fort varje gång det händer. Åtminstone när man börjar komma upp i min ålder, då går det mesta för fort. Om jag försöker tänka tillbaka på 2016 känns det instinktivt som ett lite bortkastat mellanår, varken bu eller bä som man säger. Instinkten är dock sällan någon bra måttstock över längre tid och då jag går igenom mitt 44:e levnadsår aningen mer på djupet förstår jag att det faktiskt varit ett av de bättre jag haft turen att få genomnjuta. Då det inte är helt enkelt och förmodligen inte heller särskilt intressant att berätta om precis allt som här hänt, tänkte jag göra en sån där klassisk årsbästalista som brukligt är strax innan nyårsafton. Här är den.

Topp tre odling:

1. Hot Lemon.

Visst, den här chilisorten är känd för att ge stora skördar och vara så lättodlad att även en blind demenssjuk chimpans utan armar och ben kan göra det i sömnen, men det förtar ändå inte glädjen när ens egen plantas grenar framåt augusti dignar av de gyllengula, välsmakande och lagom heta frukterna. Sann glädje!

2. Hårdrockstomat.

Namnet på tomaten är bara ett alias i brist på bättre då jag inte vet vad sorten egentligen heter. I våras fick jag en tanig liten tomatplanta i en kruka av hårdrocks-Peter. Den såg så skraltig ut att jag inte hyste något större hopp om att den varken skulle ta sig eller ens överleva, men ack vad jag blev bedragen. Plantan fullkomligt exploderade i torpets rabatt längs husväggens framsida och blev så småningom över två meter hög och gav massor av små röda tomater. Inte nog med det, det var också de godaste och sötaste tomater jag någonsin ätit. Tomatevolutionens examensarbete skulle man kunna säga. Jag har sparat fröer och tänkte driva upp massor av plantor till våren som jag sedan ska sälja här på grufstugan.com för en krona styck.

3. Amatörpotatis.

Mitt första år som torpare innebar inte att jag satte min sista potatis, men väl min första. Grunden till, eller lämningarna av vad som kan ha varit ett potatisland, eller för all del lika gärna en kompost fanns i ett hörn av torpets trädgård när vi flyttade in. Aningen sent på säsongen beslöt vi oss för att stoppa ned några potatisar vi hittade  bortglömda längst in i skafferiet och som utvecklat groddar i jorden. Den blygsamma skörden på 6-7 kilo var för all del välsmakande, men knappast värda allt slit med de 100-tals liter vatten jag släpade i tjugolitersdunkar från  Statoil-macken under den torra sommaren. Nästa år ska landet fyllas på med mer jord  och göras djupare för att ge mer svängrum för potatisavkommorna.

Bubblare inför 2017.

För-sådd av kastanj har redan inletts, men jag misstänker att det kan ta en 30-40 år innan jag får njuta av skuggan från mina alldeles egna kastanjeträd. Bulbiller från torpets praktfulla brandlilja är redan planterade i krukor hemma och det blir spännande att se om det dyker upp några små plantor till våren. Jag har fått frön till något som ska kunna bli ett baobab-träd, eller apfruktsträd av en arbetskamrat. Enligt honom ska frukterna stinka något fruktansvärt, vilket jag naturligtvis ser fram mot. Förmodligen tar det tyvärr mer än ett år även för den här plantan att utvecklas till ett stinkande och fruktgivande träd.

Topp tre arbetsredskap.

1. Motorsåg, Husqvarna.

Min första motorsåg är naturligtvis ohotad etta på listan. Det dröjde flera månader från inköp till att jag ens vågade starta den, men nu kapar jag ivrigt allt jag hittar till lagom stora vedklabbar i rasande fart.

2. Klyvyxa, Gränsfors Bruk.

Vedklyvningens svar på Paris Hilton och Clabbe af Geijerstam var ju förra årets listetta, och inte enbart beroende på att det var det enda verktyg värt namnet jag ägde. Den här handsmidda skönheten med tjugo års garanti jobbar sig lika enkelt genom de vresigaste stubbar som Kylo Rens lasersvärd går genom Han Solo. Den ger också trygghet och lugn genom sin blotta existens intill sängbordet när man övernattar själv i torpet.

3. Handslägga, Biltema.

Den lilla förvuxna hammaren är tung som ett normalstort traktordäck och ger handhavaren bra tryck i varje dask. Det kan verkligen komma in handy när man ska slå loss brädor som sitter ihop med varandra via spik. Eftersom jag har mängder av trälock jag tagit från jobbet och som går utmärkt att elda med när de sågats i lagom stora bitar har den lilla handsläggan blivit en nära vän under sommaren.

Bubblare inför 2017.

Ett av få verktyg jag verkligen upplever att jag saknar är ett hederligt järnspett. Att bända upp stora stenar ur trädgårdsland och gräsmatta enbart med hjälp av händerna är ett övermäktigt jobb även för en kraftkarl som mig. Ett järnspett var också det enda jag önskade mig i julklapp, men trots det fick jag inte något. Möjligen beroende på att ett sådant väger ganska mycket och att min fru inte har körkort, men jag kan ändå tycka att hon kunde ha baxat hem ett sådant genom den dagliga turen på bussar och tunnelbana. I varje fall om hon verkligen älskar mig som hon säger att hon gör.

Topp tre djurskådning.

1. Fladdermöss.

Under en av sommarkvällarna på torpet upptäckte vi två snabba fåglar som cirkulerade ovanför huset med ryckiga rörelser. Efter en stund förstod vi att det faktiskt var fladdermöss och sådana har jag inte sett förut i det vilda vad jag kan minnas. Det närmaste jag varit fladdermöss förutom pojkårens serietidningar med Läderlappen (nu mer känd som Batman) eller den uppstoppade fladdermus som min farfar hade och som gått i arv till min far. Med lite tur går den så småningom i arv till mig och därefter till min son. Fladdermuskvällarna känns hur som helst lite extra minnesvärda så här i backspegeln.

2. Rovfåglar.

Livet på landet för med sig dagligt skådande av allehanda rovfåglar. Min ornitologiska nivå är tyvärr ganska låg, men jag gissar att det oftast är sparvhök och ormvråk jag ser. Det säger jag dock bara eftersom det nästan är de enda rovfåglar jag kan namnet på. Men det allra mäktigaste är att jag vid minst två tillfällen även fått se havsörn. Även långt nedifrån ser de så enorma ut att man nästan blir ödmjuk.

3. Rödhake.

Vad är det för spännande med pippin Erithacus rubecula ur släktet flugsnappare (nej, den klassas inte längre som en trast) undrar ni kanske nu? Det är ju en art som uppskattas finnas i ett antal av mellan 129 och 249 miljoner i Europa? Naturligtvis är det min familjs personliga band till vår alldeles egen återkommande rödhake Mattias som ger en plast på listan. Nästan varje dag under sommaren har han  dykt upp och satt sig på den rostiga mjölkkannan i trädgårdlandet framför torpet och hälsat på oss med sitt kvittrande. Ganska orädd och uppenbarligen mycket social. Den stora skräcken är att någon av katterna, främst storjägaren Jax, ska ta honom av daga någon olycklig dag. Tack och lov har Jax hittills haft fullt upp med att slakta sorkar, möss, snokar, kopparormar och ödlor.

Bubblare inför 2017.

Varg har setts till vid närbelägna Järna ett flertal gånger. Vem vet, kanske träffar man på en stor och stygg sådan när man kliver ut för att slå en tidig morgonbåge bakom husknuten nästa år? Till dess måste jag definitivt ha sytt klart mitt dubbelhölster för klyvyxa och handslägga.

Topp tre besvärliga göromål.

1. Hämta vatten.

Det jobbigaste med att bo i ett charmigt torp utan rinnande vatten och el har definitivt varit att se till att all växtlighet fått vatten en sommar där regnskurar varit lika sällsynt som ömsesidig respekt och värdighet i ett amerikanskt presidentval. Ett flertal regnvattentunnor, varav två på hela 200 liter stod mestadels förgäves och törstade efter vatten. Året inleddes med två tjugolitersdunkar som åkte i skytteltrafik till Statoil för påfyllnad och avslutades med inte mindre än tio dunkar, varav två på tjugofem liter. Med halva trädgården full av nyanlagda rabatter och utplanterade plantor blev vattningen nästan en heltidssysselsättning.

2. Kratta grus.

Vägen fram genom skogen till stugan inleds med en rejält brant uppförsbacke. För att en fullastad kombi skall ta sig upp måste man ha lite fart vilket får gruset att spruta runt och därmed skapa stora gropar. Till slut går det inte att ta sig uppför backen utan att slå sönder bilens underrede eller ådra sig själv omfattande skelettskador. I omgångar har jag varit hos arrendatorn och hämtad grus, singel och lite finare sand som jag fyllt på med, men efter två vändor upp med bilen får man försöka fördela om allt igen medelst en kratta. Krattan har använts så flitigt att skaftet till och med gick av häromsistens, trots att den är mindre än ett år gammal. Till nästa år funderar jag på att anlita några irländska asfaltsläggare för att råda bukt på problemet, men det blir knappast samma idyll om skogsstigen genom ormbunkar och surrande humlor går fram till det månghundraåriga trätorpet i falurött på en mindre Europaväg.

3. Gräva ned bajstunnor.

Kretsloppshanteringen av vårt avskräde är egentligen bara riktigt oangenämt när sommaren är som varmast och tunnan vibrerar av dyngbaggar. Själva hantverket att gräva ett hål i den porösa skogsmarken är ganska snabbt avklarat och det sker inte särskilt ofta, men det finns faktiskt några andra saker jag mycket hellre gör.

Bubblare inför 2017.

Att lyckas övertala arrendatorn att göra verklighet av det halva löftet att låta pumpa ur den igenslaggade brunnen så att vi får användbart vatten på tomten. Det känns besvärligt nästintill det omöjliga på en valfri skala.

Topp tre bra sysselsättningar.

1. Arkeologi.

Stugan heter ju Gruvstugan av en anledning. I princip på tomten ligger en gammal nickelgruva öppen för allmänheten att uppleva och beskåda. Det sätter om inte annat fart på fantasin och titt som tätt gräver man fram något rostigt metallföremål i trädgården som genast klassificeras som ett viktigt bevis för till exempel den turkiske krigsherren Osman Pashas tidigare besök på ägorna.

2. Vedhuggning.

Aldrig hade jag trott att jag en dag skulle bli vedhuggare. Då ved är helt avgörande för värme och matlagning i torpet är tillgången på densamma konstant. Att det kunde vara så totalt befriande och meditativt att hugga ved så att svetten rinner anande jag inte innan, men nu längtar jag oftast till min klyvyxa och huggkubben när jag är mentalt slutkörd av arbete och vardagsbekymmer.

3. Brädspel.

Den analoga klassikern brädspel har gjort comeback i elektricitetens frånvaro. Otaliga är de kvällar då familjen roat sig i timmar med Monopol, Finans eller Bondespelet. Det har till och med gått så långt att vi tvingats tidigarelägga kvällsmaten för att vara säkra på att hinna spela klart någon av ovannämnda långkörare. Förutom att det är ett roligt tidsfördriv har det fört familjen närmare då vi plötsligt pratar och skrattar tillsammans i stället för en och en med respektive telefon eller surfplatta. Allt var inte bättre förr, men man kom nog varandra närmare, på gott och ont.

Bubblare inför 2017.

Här är det svårt att bara utse något av alla oändliga alternativ. Att få igång driften av gruvan och börja producera högklassig nickelmalm ligger nog ändå bra till vid sidan om invigningen av ett museum där de olika fynden från trädgårdslanden visas upp i respektingivande och egentillverkade montrar.