Dubbelliv, del 66.

Den här helgen är ju i mångt och mycket almanackans svar på skaldjursälskarens ostronpremiär. Midsommarhelgen är tiden på året då många inleder sin välförtjänta eller i en och annan pedofilanklagad idrottsledare som håller sig undan rättegångs fall, synnerligen oförtjänta semester.

Det mesta i min tillvaro är blommor och bin, motorsågar och yxor, chiliplantor och fågelholkar, men inte allt. Jag menar inte den lilla detaljen att jag måste ägna alldeles för mycket tid åt att dela ut brev, paket och reklam om dagarna, utan att även min stundtals perfekta drömtillvaro med en hyggligt klipsk och välartad son samt en bedårande vacker hustru kan solkas ned i kanterna.

Den här helgen är ju i mångt och mycket almanackans svar på skaldjursälskarens ostronpremiär. Midsommarhelgen är tiden på året då många inleder sin välförtjänta eller i en och annan pedofilanklagad idrottsledare som håller sig undan rättegångs fall, synnerligen oförtjänta semester. Ska man ännu inte börja semestra är det i alla fall långhelg och sommar och en ograverad dröm om paradiset.

Så även för oss. Vi hade fyllt kylväskan med mjukost, grillkorv och lite annat lull-lull till frukost och lunch och överst placerat lite mousserande vin. Ett flak öl, en dunk vin, samt den obligatoriska snapsen hade vi också med oss. Vi brukar låta mat och dryck stå på farstutrappen eftersom det är svalare där och dessutom är det aldrig någon som passerar förbi stugan då den ligger ett par hundra meter från bilvägen mitt i en skogsglänta. Trodde vi.

20170623_102725

På midsommaraftonens morgon när jag skulle hämta lite pålägg till frukostbrödet var kylväskan borta. Jag gick in igen för att kolla om någon i familjen hämtat in den redan, men icke. Efter en stunds huvudkliande upptäckte vi att avsaknaden av skinkost på tub var det minsta av våra problem. ALLT var borta. Utom ett paket ägg. Det enda spåret var ett kopparfärgat lättmetallrör vi aldrig sett förut, samt en av våra braständare slängda på gräsmattan. Först blev jag alldeles kall, sedan alldeles varm. Jag tog på mig ett par gympadojor och hämtade klyvyxan och började sedan iförd endast kalsonger och linne söka igenom omgivningarna.

Enligt ett rykte brukar ungdomar sitta nere i gruvan och kröka ibland, men där fanns inga spår. Enligt andra rykten brukar orakade bulgarer och tiggande romer ge sig ut på stöldturné i krokarna då och då, men det ryktet är säkert mer främlingsfientligt tidstypiskt än troligt. Särskilt om man betänker att ladudörren stod vidöppen och både motorsåg och gräsklippare var kvar. Och för den delen vet jag inte var man hittar det fåtal lokala immigranter som haft oturen att hamna i Gnesta med blott 5000 invånare.

IMG_20170623_155557_684

Nu har jag däremot plötsligt lättare att förstå vad folk som haft inbrott menar med känslan av förstörd oskuld. Obehaget. Vi är en lyckligt lottad liten familj och kunde därför utan problem äta frukost på café, roa oss på ett midsommarfirande i närbelägna Västerljung, samt få mat i oss på exklusiva Bohmans hotell i Trosa i stället. Men ändå, principen.

Natten mot midsommardagen satt jag uppe fullproppad med kaffe och det mellanöl vi fått köpa loss av grannarna. Yxan hade jag redo, samt några buntband om eventuellt återvändande tjuvar skulle överleva en konfrontation och behöva hållas på plats för polistransport i stället för att dumpas i det vattenfyllda prospekteringshållet bakom gruvan.

Med största sannolikhet var det bara ungdomar som skårat jackpott dagen innan midsommar och förhoppningsvis kommer vi inte få besök igen den närmsta framtiden. Ändå är det lite tråkigt att från och med nu låsa bodarna på natten och att jag nu har med mig motorsåg och yxa hem till Orminge igen. Att veta att någon varit utanför huset när man låg och sov.

20170625_141055

Gruvliv del 17.

Förra helgen skedde plötsligt ett under. Eller förresten, man kan nog i ärlighetens namn kalla det för ett mirakel. Som genom ett trollslag ersattes den åtta månader långa och vedervärdigt gråkalla vintern av en plötslig sommar. Jag och familjen kastade oss förstås in i bilen och åkte till Gruvstugan, trots att vi på grund av andra aktiviteter på söndagen bara skulle få en övernattning där.

Bonden Anders har generöst nog gett oss tillåtelse att ta av det prima kogödsel som legat och bränt till sig ute i en av hagarna och nu är högpotent mull till näringsfattiga rabatter. Det var ett tag sedan vi pratade med honom och när vi kom fram märkte vi att hagen var stängd. Min fru är betydligt mindre tafatt än mig och krokade raskt bara av elstängslet så att jag kunde rulla in skottkärran.

20170523_162002-01

När vi var framme och precis skulle sätta spadarna i gödselstacken såg jag till min förfäran att vi inte var ensamma. Under taket på en liten träställning en bit bort stirrade några tjurar på oss. Inte för att jag är den räddhågsna typen, ännu mindre sedan jag började träna på gym, men jag har ändå respekt för stora djur. I synnerhet sådana som väger ett halvt ton eller mer. Lugnt och sansat pekade jag mot tjurarna för att varna min fru och satte därefter av mot utgången med skottkärran skumpande över tuvorna. Jag tror inte att det finns några vittnen som såg förloppet, så vi kan säga att det var en välordnad men ändå skyndsam omgruppering.

När vi satt oss i säkerhet ringde en av oss Anders. Jag skulle kanske kunnat göra det, men tampas med och handikappas av, en mångårig och helt irrationell telefonskräck. Den inledningsvis oförstående bonden lät när polletten trillat ned meddela att det bara var helt ofarliga kor och deras kalvar i den hagen. Antagligen skakade han sakta sitt huvud och himlade med ögonen i andra änden, men han har förhoppningsvis råkat utför stadsbor förr. Efter ett nytt besök i hagen var bilen sedan lastad med välfyllda svarta sopsäckar av den allra ädlaste blomsternäring.

Trots att jag har haft mina chiliplantor i ljusskåpet hemma i lägenheten under våren tycker jag nog att tillväxten gått lite trögt. Jag hade förväntat mig att flera av sorterna skulle vara ganska stora vid det här laget, men tvärtom har det nästan gått sämre än i fjol. Undantaget är sorten Habanero Natal som ser riktigt bra ut. Även Habanero Lemon och Brazilian red pumpkin ser rätt okej ut, men det stora bakslaget är ändå att jag inte lyckats få upp en enda Hot Lemon trots att jag sådde den i många krukor. Hot Lemon var den dominerande sorten förra säsongen och gav mängder med frukt. Vi hade kvar av den i torkad form långt in på vintern. Det är sällan det inte blir något alls av frön man sår, så jag har ingen aning om varför det blev som det blev.

På tomatavdelningen är det däremot strålande tider. Jag har redan många ståtliga plantor sprungna ur de frön jag sparade från förra sommarens fantastiska Hårdrockstomater. Jag vet inte vad sorten heter egentligen, men förra våren fick jag en tomatplanta av Hårdrocks-Peter, alltså måste det vara Hårdrockstomat. Den såg till en början mest ut som en sliten gammal toalettborste med sedan länge passerat bäst före datum, men jag satte ändå pliktskyldigt ut den vid stugans soligaste vägg. Snart slingrade den sig runt nästan hela huset och var full av små röda och helt fantastiskt goda tomater.

20170523_160607-01

Jag har förstås ett projekt av lite mer långsiktig karaktär också. Carl von Linné gav den namnet Aesculus hippocastanum, men för mig duger Hästkastanj lika bra. Under mina sista dagar som brevbärare i Saltsjö-Dufvnäs, innan tvångsförflyttningen till Duvnäs Utskog och Ektorp, plockade jag några kastanjer från marken på Strandpromenaden. Varför vet jag inte, men jag tog hem dem och la dem i en burk som jag sen glömde bort. Efter nyår hittade jag burken och provade att stoppa ned några stycken i jord och glömde bort dem igen. Krukorna stod i sovrumsfönstret hemma i flera månader utan att något hände, men ibland hällde jag lite vatten i dem i alla fall. Till min förvåning upptäckte jag för några dagar sedan att jag faktiskt verkade ha ett träd på gång i en av krukorna. Nu funderar jag som bäst på vart jag ska plantera det. Nära Gruvstugan så klart, men det gäller att planera lite. Det vore snopet om min alldeles egna kastanj om sisådär en 30-40 år står i vägen för solen så att jag inte längre kan odla Hårdrockstomater.

En sista parantes. Mördarjägarkatten Jax tog ett nytt orimligt byte förra helgen. En hare. Visserligen en unge, men ändå. Jag är fortfarande alldeles för chockad för att kunna skriva mer om det och har ständigt drömmar om att han ska ta ett vildsvin nästa gång.