Gruvliv del 5.

Även en lite längre helg går alldeles för fort, och resten av nationaldagen firar jag i sängen hemma i Orminge med katten Jax och lite bloggskrivande. Bortser man från att bilen numera låter som en hel raggarkaravan eftersom ljuddämparen rostat och skakats av har det varit en nästan perfekt långhelg.

wp-1464988565017.jpg

 

wp-1464988648448.jpg

Jag har försökt snygga till och byta lite ruttna brädor på det som ska bli ett potatisland bland annat. Förmodligen är det i senaste laget  att sätta potatis nu, men man kan lika gärna göra ett försök. Om inte annat får man kanske färskpotatis till julbordet.

wp-1465219674557.jpg

Igår drog jag och Simon på oss stövlar och utrustade oss med ficklampor för att utforska Alsgruvan lite. Gruvan ligger mindre än 100 meter från stugan och under glansdagarna försåg den sin ägare med nickelmalm, men det är 100 år sedan nu.

20160606_152719.jpg

Ventilationen är god eftersom det är hål i taket. Antagligen kallas hål för schakt eller något på gruvspråk, men man kanske inte behöver vara så petig. Hål-schaktet kan man titta ner genom uppifrån och det är omgärdat av ett stängsel. Det stängslet ska man dock inte lägga hela sin tyngd mot har jag konstaterat, även om jag hade tur och inte behövde ta snabbaste vägen ner den gången.

20160606_152620.jpg

Gruvan är inte så lång som man skulle önska ur ett spänningsperspektiv, men det är förvånansvärt högt i tak.

20160606_152518.jpg

Gårdagens enda fynd var en gammal handske vilken jag utgår från har tillhört den turkiske fältmarskalken Osman Pascha en gång i tiden. Tydligen har han någon koppling till Alsgruvan, möjligen bara som köpare av lite genuint sörmländskt nickel, men ändå.

Aningen bekymmersamt gällande dateringen av handsken är att jag tyckte mig skönja spår av plast i den, men det är inget jag låter stå i vägen för nuvarande hypotes. Särskilt inte sedan jag och Peter redan tidigare förmodligen hittat Osman Paschas gamla bältespänne uppe i stugans trädgårdsland. Den rostiga burken Bullens pilsnerkorv tillskriver vi ännu inte den turkiska krimkrigaren.

20160606_151621.jpg

När vi var klara med gruvan fortsatte vi ivrigt med en rundvandring i engelska parken med Kenneth och Eyla. En gång i tiden ägdes Mälby säteri av Johan Gustaf von Carlson. Carlson tillhörde Gustav den III:s innersta krets då det begav sig och var en stor dyrkare av de sköna gustavianska konsterna. Tobias Sergel, Carl August Ehrensvärd och susperskalden Carl Michael Bellman var ofta gäster här.

20160606_151447.jpg

Fantastisk utsikt över sjön Sillen från Tempelberget och ett bra stopp för påfyllning av kakor, öl och calvados.

wp-1465218818461.jpg

Enligt den gamla legenden ska von Carlsson ligga begravd någonstans i krokarna och vi är inte sämre än att vi ganska omgående hittade gravplatsen.

wp-1465218694853.jpg

Mina skickliga expeditionskamrater pustar ut vid von Carlssons grav. Även om parken är igenväxt idag mot hur det troligen såg ut då gustavianerna gled omkring där i sina vita peruker och försilvrade brännvinstop är det fantastiskt vackert och det kryllar av uråldriga ekar. Samma ekar som Bellman en gång i tiden sovit ruset av sig under.

Vid nästa expedition har vi för avsikt att hitta den mytomspunna ”kärleksgrottan” som lär finnas någonstans i parken och som en gång i tiden var tillhåll för den något mer komplicerade kärleken.

20160606_153037.jpg

Bygget av en pergola är i full gång vid grufstugan och hade vi bara kommit ihåg att köpa tillräckligt med spik hade den varit klar nu.

20160606_153113.jpg

Det blev även tid över att sätta upp fågelholken Simon gjort i slöjden. I den fågelholk som redan fanns här bor nu en liten familj blåmesar med ständigt hungriga ungar och stressade föräldrar som åker i skytteltrafik med mask och larver. Ljuvligt. Nu hoppas vi på lite hyresgäster i den nya holken också.

Gruvliv del 4.

wp-1464712891794.jpg

Eller det är egentligen inte så mycket gruvstugeliv att skriva om just i detta nu, men det kommer förhoppningsvis att ändras i morgon så fort min arbetsdag är över. Och tänker man ett varv extra på det och en aning filosofiskt är det förstås gruvliv hela tiden. Tankarna befinner sig ju där även när man är hemma i lägenheten i Orminge eller sitter i den kokheta postbilen någonstans i Saltsjö-Duvnäs och förtjänar sitt uppehälle och allt det dagliga bröd man måste stoppa i sig.

Idag kändes det verkligen som att sommaren tagit ett litet grepp om oss och så fort solen ens visar sig vill min son åka och bada. Invändningar och skrämseltaktik med hänvisning till si och så många (eller rättare sagt få) grader i vattnet brukar sällan bita. Naturligtvis blev det en sväng ner till Glasbrukssjön.

wp-1464712881501.jpg

Nu är det avklarat i alla fall och min medverkan inskränkte sig till moraliskt stöd, uppsyn och badvaktande, samt ett kort och föga intensivt fotbad.

De här lite för tidiga kvällsdoppen har varit stadigt återkommande från april eller maj i flera år redan och jag njuter av dem trots att jag inte är badsugen själv. För sällskapet, för avkopplingen i den varma kvällssolen, för sonens glädje och allt övrigt som gör vardagskvällen till något mer än att man bara ligger trött på soffan och väntar på att gå och lägga sig.

wp-1464712867619.jpg

I morgon räknar jag i alla fall med att bli klar ganska tidigt på jobbet så att jag kan ta en sväng till stugan. Jag tänkte passa på att köra dit lite saker som kan vara svåra att få plats med när vi åker hela familjen inklusive katter och dessutom tror jag att både chiliplantorna och en del blommor kan behöva lite vatten.

Det är lätt att bli för ivrig och vilja för mycket de få timmar man hinner vara där en kväll efter jobbet, så planen utöver vattningen får hållas till att bygga två nya sidor till det potentiella potatislandet och att kapa lite timmer. Det är galet tungt att såga nedblåsta tallar (som det finns gott om) för hand, men man får bita ihop och se det som ett träningspass. Det är synd att bara låta träden ligga och ruttna bort.

Gruvliv del 3.

När man är nybörjare i stugsammanhang blir det lilla väldigt lätt stort. Som att hitta en kopparorm under en sten till exempel. Visserligen gick jag i Mulleskola under 1970-talets sista år (jag vet, så gammal är jag) så varken huggormar, tvestjärtar eller högar av kulformade harpluttar är något nytt för mig. Ändå känns det som att naturen kommer tillbaka och på nytt på en och samma gång nu.

wp-1464256773476.jpg

När man vänder på stenar eller gräver upp jorden i trädgårdslanden möts man varje gång av nya skalbaggar, spindlar, larver och myrkolonier. Det kan låta lite fånigt, men jag blir ofta uppspelt numera när jag för några sekunder tänker på alla de universum av mindre kryp vi har som grannar och som man normalt inte ägnar någon större tanke. Jag har för mig att jag läste någon artikel nyligen där forskare kommit fram till att just myrorna skulle bli den dominerande arten på jorden om människorna försvann helt över en natt. Att döma av antalet stackar på vår lilla tomt verkar det rimligt.

wp-1464256161841.jpg

Ödlor eller salamandrar har jag knappt sett sedan jag var barn, och jag hoppas verkligen inte att våra katter hinner utrota dem helt här. Än så länge har de tagit betydligt fler sådana än de tagit näbbmöss och sorkar. Rättelse: Jax har fångat byten. Opie väntar fortfarande på att jaktinstinkterna ska slå igenom och har ännu inte toppat den halvätna skiva formfranska och de sotiga grillkorvar han stolt visade upp på balkongen hemma i Orminge förrförra sommaren.

wp-1464256020623.jpg

Förra veckan hittade jag dessutom skalet från ett litet ägg på tomten. Det uppenbara gör sig påmint och fantasin sätts i gungning när man inser att andra fåglar än höns lägger ägg.

wp-1464255858119.jpg

Trots att jag fått låna fina böcker av bland annat Anna på jobbet om skötseln av äldre trädgårdar är det svårt att hejda sig. Vi VET att man ska avvakta första sommaren och se vad som dyker upp när det blommar. Men det går inte att låta bli att göra fint i landen. Vi sparar fläckvis växter som verkar vara gamla torparväxter och vi planterar om en del på andra ställen. Dessutom verkar perenna växter finnas i oändlig utsträckning.

wp-1464256114237.jpg

Utforskningen av gruvan fortgår, men består än så länge av att Hårdrocks-Peter letar historia i arkiv och några ströfynd av metall i trädgården. Tydligen måste kanske en resa till något arkiv i Vadstena företas under sommaren för att bringa ytterligare klarhet.

Dessutom börjar det bli hög tid att ta på sig stövlarna och få lite förstahandsinformation inifrån.

screenshot_20160526-114105.png

Avslutningsvis vill jag slå ett slag för menyerna i grufstugan.com. Jag jobbar mycket med dem nu och alla flikar har underavdelningar där man enkelt kan hitta det man vill ha. Enstaka dikter, noveller och lite annat jag skrev för länge sedan. Till exempel matchrapporter från korpfotbollstiden. De är inte så språkligt bra och välskrivna, men kan vara roliga på något nostalgiskt plan för en och annan.

Gruvliv del 2.

En bloggtext om att oväntat finna helt nya saker i livet att bli passionerat förälskad i.

wp-1463740961206.jpg

Att från den ena dagen till den andra ha tillgång till en enkel stuga i skogen blev betydligt mer omvälvande än jag kunnat ana. När vi skrev på arrendekontraktet med storbonden i oktober var det första och mest påtagliga som hände att jag plötsligt blev tvungen att göra plats i huvudet för helt annorlunda saker att lägga mitt fokus på. Eftersom stugan är gammal och enkel behövde vi hugga ved för att få värme och för att kunna laga mat till exempel. Det är inte svårt att hugga ved ens för en nybörjare som mig, men det intressanta är att själva verktyget yxa nu lämnade sin plats som ett abstrakt ord i periferin och blev någonting mycket påtagligt och väldigt intressant.

Jag köpte en enkel klyvyxa på en lågpriskedja för fritidstillbehör och klöv ivrigt lagom stora vedklabbar med den i nästan två månader innan jag slog sönder skaftet på den. Det berodde nog inte enbart på att jag är jättestark. Men man behöver verkligen ha en yxa när man hugger ved och årskostnaden för en lågprisyxa med en livslängd på två månader skulle hamna på ungefär femtonhundra spänn, så det blev omgående tid att uppgradera till en yxa av bättre kvalitet. Gärna en som är tillverkad i de genuina svenska skogarna, med ett handsmidet yxhuvud och med smeden i frågas initialer ingraverade. Naturligtvis med en närmast oändlig livslängd och med en prislapp jag hade skrattat mig krokig åt för ett halvår sedan.

wp-1463717854197.jpg

Bara det att saker som yxor, regnvattentunnor, skottkärror och spadar plötsligt betyder något är helt fantastiskt. Att nya intressen ersätter de gamla och att det man längtar till efter arbetsveckan på brevbärarkontoret är att få rensa ogräs, gräva upp trädgårdsland eller klura på om man kan ro iland projektet att laga det insjunkna taket på jordkällaren helt själv och utan tidigare kunskaper. Och att man gärna gräver upp landet med försiktighet och ser till att spara det man misstänker är återkommande gamla torparväxter som ska få finnas kvar.

wp-1463740991173.jpg

Och don’t get me starded on insekter, fåglar och djur. Hela nästkommande blogginlägg kommer ändå att handla om det.

Igår var jag på en kortare visit över dagen i Grufstugan med min gode vän Hårdrocks-Peter. Eftersom vi inte är tonåringar längre passar en sopplunch, lite eftermiddagskaffe med bulle och en del trädgårdspåtande alldeles utmärkt som umgängesform numera. Jag måste dock medge att jag nästan kunde känna rent fysiskt hur mycket äldre jag plötsligt blev.

wp-1463740721689.jpg

Har man med sig en vetgirig vän som gärna nördar ner sig i nya och okända saker får man snabbt ännu fler intressen man aldrig kunnat drömma om att man en dag skulle ha. När jag av en slump grävt fram ett rostigt gammalt gångjärn i ett av trädgårdslanden och Hårdrocks-Peter med stort engagemang och i storstilad amatörarkeolog-stil börjat rengöra det från smuts, kände vi oss också manade att ta en promenad ned till själva Alsgruvans ingång.

wp-1463740752489.png

Nu i jakt på omgivningens historia. Tyvärr visade det sig att ingången för tillfället är ganska vattenfylld och eftersom vi bara hade ett par högskaftade stövlar att dela på två man fick själva utforskandet vänta lite och fantasin i stället ta över.

Kan turken Osman Pascha som nämns på skylten vid gruvans ingång rent fysiskt ha besökt stugan? Är det möjligt att i hemlighet återuppta brytandet av nickelmalm hundra år efter gruvans glansdagar? Vem vill i så fall köpa nickelmalm svart förutom möjligen Nordkoreas ledare Kim Jong-un? Borde vi samla alla rostiga föremål vi hittar i jorden i glasmontrar och grunda ett museum? Om vi nu gör det, ska i så fall allmänheten någonsin få besöka museet? Är det till och med möjligt att gräva en lång gång från gruvschaktet som mynnar ut i en golvlucka framför stugans järnspis? I vilken utsträckning kommer min fru att tycka att allt det här är en bra idé?

wp-1463717285321.jpg

Så många frågor och förmodligen lika många svar, men en sak är dock säker. Har du och jag någon gång i livet träffats och jag då har raljerat över din vurm för lövräfsor, trädgårdsmässor och mördarsnigelbekämpningsmedel ber jag om ursäkt. Jag är också där nu, det tog bara lite längre tid innan jag hittade en gruvstuga.