Först blir det vår. Snön smälter, tjälen går sakta ur jorden och plötsligt en dag går det att sätta sin nyinköpta spade från Clas Ohlsson eller Biltema i jorden. Alla de möjligheter som är en sedan länge obrukad torparträdgårds inneboende själ och löften flimrar förbi amatörlantbrukarens inre öga. Några av dem fastnar där, likt genetiskt alkoholiserade mördarsniglar blir kvar i en oemotståndlig ölfälla. Dessa små embryon utgör sedan både grunden till och inledningen av en nybörjares odlarliv.
Sommaren som följer är kanske varm och solig med inslag av lata semesterdagar som spenderas i ett behagligt töcken av lådvin och karrébitar med svärtade kanter. Utöver detta består sommaren nästan bara av omsorg. Den osjälviskt kärleksfulla sorts omsorg som normalt är förbehållen nyfödda barn, skadade och lågintelligenta bofinkar som krockat med en altandörr, en dödligt sjuk familjemedlem eller kanske en hembränningsapparat som gått i arv i generationer. Jag pratar om den kärleksfulla vattningen och tillförseln av näring till de växter som trängt sig upp ur jorden, den som tar sig uttryck i impulsiva och tålamodsprövande dagsturer genom den vedervärdiga eftermiddagstrafiken på Stockholms ringleder. Turer som alltid är mödan värd då målet är ett litet sörmländskt paradis gömt inne i den täta granskogen och bortom en kraftig grönmålad järnbom någon kilometer utanför Gnesta. Sommaren är också mor till en otålig kärlek som heter väntan och som är allra starkast i det vuxna odlarbarnets längtan.
Sedan har vi den underbara hösten. Hösten bjuder oss, trots sitt strama och karga yttre, mycket frikostigt ur en ask av kulörta praliner. Delikatesser som är djupröda och brandgula, oändligt vackra och med en kraftig smak av final och målgång. En smak som de allra sista inringda telefonrösterna i ett tävlingsprogram på tv, en smak av planteringsjord, nu på väg att åter förmultna i det kretslopp den en gång är sprungen ur. En smak som när den långsamt tuggats färdigt gör att man vill se, känna, lukta och ha allt det som vuxit omedelbart, samtidigt!
Ja ni börjar förstå. Jag ska alltså redogöra lite för mitt första odlingsår vid Grufstugan.
Brandliljan. Den här magnifika blomman som jag pratat mycket om tidigare är ju inte på något sätt frukten av mitt eget hårda arbete. Den är inte heller särskilt ovanlig, även om jag förstått att Tigerlijan är populärare nuförtiden. Och den dök bara upp mitt i ogräsrensandet en dag i våras. Att den överlevde beror enbart på att dess blad var så fascinerande. Jag förmådde inte slita upp en växt som såg ut som en rymdvarelse, eller något som åtminstone såg ut att kunna vara medfört hit av en alien och planterad på vår jord. Ett bra beslut att den blev kvar.
Det jag faktiskt har gjort är att jag plockade bulbiller, små lökar som finns mellan bladet och stammen och planterat dem i krukor hemma. Om allt går som det ska får jag tre nya brandliljor nästa år, men de kommer inte att blomma förrän tidigast 2018. Spännande i alla fall om det fungerar!
Potatis. Inledningsvis hade varken jag eller min fru Leia några större planer på att odla den klassiska knölen då vi var helt upptagna av tankar på de gamla torparväxter som förmodligen gömde sig i den vildvuxna trädgården. Någon gång runt midsommar började vi dock fundera på om den både murkna och skeva komposten möjligen hade varit eller kanske kunde bli ett potatisland. Jag ersatte de mest söndervittrade brädorna som omgav den med nya, och gjorde i ett svep mitt både första och mest händiga handtag i livet. Om man betänker att jag knappt vet hur man håller i en hammare var det här islagandet av några spikar en smärre bedrift. Sedan fyllde jag på med lite ny planteringsjord och stoppade ner några potatisar som av en slump legat lite för länge i skafferiet och utvecklat groddar. Allt på ren amatörkänsla och sedan hoppades jag på det bästa.
Dom om min förvåning när det redan efter ett par veckor stack upp stora blast över allt. Någon gång på sensommaren när värmen började sjunka grävde vi upp den trots att de inte hade blommat, något jag fått för mig att de ska innan skörd. Det blev en halv plasthink finfina och delikata potatisar, men jag hade nog hoppats på en större skörd.
Gissningsvis var djupet lite för odjupt, så till nästa år ska jag höja kanten ytterligare och fylla på med mer jord. Tanken är då att sätta mandelpotatis eftersom jag skulle känna mig så norrländskt Torgny Lindgren-cool om jag kunde äta min pölsa med egenodlad mandelpotatis. Kanske ger jag mig på att göra egen pölsa också om jag kommer över ett parti ratade djurdelar.
Tomater. I våras fick jag en tomatplanta av hårdrocks-Peter. Den såg rätt ömklig ut och jag var ganska övertygad om att den sakta skulle tyna bort till ingenting, men jag satte den i rabatten på stugans solsida i alla fall. Jag döpte den till ”Hårdrockstomat” i brist på bättre då jag saknade kunskap om vilken sort det faktiskt var. 
Mot slutet av sommaren var plantan två meter hög och stor som den gamla brottaren Karelin. Vi fick mängder av röda tomater med lite hårt skal och underbar smak. Faktiskt de godaste tomater jag ätit och att säga annat än att hårdrockstomaten är en veritabel odlardröm är inte möjligt.
Vid sidan av denna tomaternas hybrid av innovatören Elon Musk och snyggingen Ryan Gosling fick jag även tre fina plantor av företagscenter-Anna på jobbet. Anna har lite mer ordning på detaljerna än en genomsnittlig före detta death metal-sångare, så därför vet jag att jag även planterade ut Chadwick, Tete de Venus och Green envy. Av dem utmärkte sig Green envy mest då den var grön hela tiden och slutprodukten skulle ha samma färg. Man fick lära sig på egen hand att den var mogen när den hade fått en lätt spräcklig ton, lite som ett krusbär. Den var även väldigt god!
Citron. Kärna från någon sönderavlad industrivariant köpt i matbutiken. Det gick åt helvete. Den här plantan är nästan två år gammal och ser ut som ett dagsgammalt föl.
Chili. Huvudtanken med tillgången till en trädgård för min egen del var möjligheten att prova att odla chili utomhus. Så småningom blev även alla de perenna torparväxter vi upptäckte ett nästan lika stort intresse, men nu pratar vi ju faktiskt chili, så det tar vi en annan gång. Jag gjorde många misstag i början. Till exempel skulle jag bytt till större krukor tidigare under förkultiveringen och jag borde tillfört mer näring tidigare. Mitt i sommaren bombade vi planteringarna med kogödsel från bonden vi arrenderar av, men med facit i hand skulle det ha skett flera månader tidigare. Även tillförseln av växtnäring för att motverka kaliumbrist blev alltför sällsynt och sporadisk.
Habanero laranjade grande fick mycket blomknoppar men kom aldrig längre än så. Trinidad Berry såg ut som ett bittert, nyligen avsatt landstingsråd hela sommaren och i augusti var jag så trött på hans uppsyn att jag slutade vattna honom av ren illvilja. Den övervintrade habaneron från vår lokala coopbutik gick dock bananas och gav flera hundra starka röda frukter. Även Hot Lemon gav mycket frukt, men det gick lite trögt mot slutet. Jag fick plocka fullstora och färdigvuxna frukter och låta dem gulna i köksfönstret, men ibland måste man hjälpa naturen lite på traven.
Den svaga finska (!) sorten AJ White Fantasy gav även den mycket frukt. Dessa var så svaga i styrka att man med fördel kunde äta dem som paprika eller snacks. Den gav även fin smak till fetaostcreme att ha som tillbehör till grillat kött. Creme fraiche, feta ost och någon favoritchili hoprört är en favorit jag lärde mig av mästerkocken Jon när vi hängde på Utö några dagar en sommar. Också djävulschilin Bhut Jolokia White med en styrka på upp mot en miljon scoville gav mycket frukt, men mina blev aldrig lika stora som de hårdrocks-Peter odlade fram på sin balkong på sjätte våningen i Blackeberg. En förklaring kan vara att hans balkong har sol i princip 24 timmar om dygnet och är rena drömmen för en chilifantast.
Ja, det var väl allt för den här gången. I nästa blogg ska jag redogöra för varför jag har en sprillans ny motorsåg jag köpte för tre månader sedan, men ännu inte vågat starta.
grufstugan 