Advokat Castelius och vintern.

Eftersom jag tragglat med min berättelse om brevbäraren Bellman i mer än sex år utan att ens vara nära att få den klar, bjuder jag på ett litet smakprov. Dessutom passar väl just den här passagen bra nu när snön knackar på dörren.

Vintern hade slagit till med full kraft och det hade snöat oavbrutet i flera dagar. Att vara brevbärare på vintern är något helt annat än att vara det på sommaren. När snön lagt sig som ett kamouflerande täcke över alla isfläckar måste man som brevbärare hela tiden vara uppmärksam om man vill klara sig oskadd genom en arbetsdag. Trots dubbade cykeldäck och broddar halkar tjänstemän ändå omkring som blå, uniformsklädda käglor på yrkeslivets blankpolerade bowlingbana. Brev och reklamblad sprids för iskalla vintervindar samtidigt som deras spända kroppar bara kan bita ihop och blunda i väntan på att bli blåslagna.

20171128_152522-01167351997.jpeg

De postiljoner som kör bil halkar också när de måste kliva ut för att nå brevlådor ingen skottat framför, men plågas dessutom av vägarnas bristfälliga underhåll. De fastnar med slirande hjul eller glider baklänges utan kontroll över bilen då de av pliktkänsla försökt stanna även vid lådor i uppförsbackar som aldrig sandats.

Vinterns vedermödor hade kunnat vara lättare att hantera om landets vid den här tiden största arbetsgivare köpt in fordon bättre lämpade för nordiskt klimat. Men det är klart, om sydeuropeiska bilar är några kronor billigare kan man ha överseende med att de inte är konstruerade för decimeterdjup snö och tvåsiffriga minusgrader. Åtminstone om man är inköpschef med budgetansvar för väldigt många fordon.

20171128_152329-011904554329.jpeg

Ett återkommande problem med de franska och italienska bilar man inom Posten föredrog var att magneten i låset till lastutrymmets sidodörr slutade fungera när det blev för kallt. I regel blev det för kallt redan vid några få minusgrader, alltså strax efter årets sista kräftskiva i Sverige. När dörren en gång börjat kärva gled den hela tiden upp så fort man kom till minsta uppförsbacke, något Bellman fick lära sig den hårda vägen en kväll när han körde tillbaka från rundan på Tyresö.

Han kände plötsligt hur det drog kallt och tänkte att han antagligen stängt sidodörren slarvigt och stannade därför till för att dra igen den. Han passade på att kontrollera lastutrymmet så att inget hade ramlat ut då han kört med öppen sidodörr och antalet plastbackar dagens post hade legat i verkade stämma. Men säcken med brev som tömts från de gula lådorna såg ut att ha minskat i omfång? Det var mörkt ute och han kunde inte se några brev på vägen bakom bilen, men ovanför havet vid bergskanten på sidan tyckte han sig ana ett antal papperssvalor med postgirots logotyp på väg bort i riktning mot Finland. Han hoppades att det bara var inbillning, men i värsta fall att vinden var lika stadig som ryktet gjorde gällande att kompetensen hos grannlandets kollegor var.

20171128_1523561425746198.png

Bellman hade precis kammat upp det sista av dagens post och tittade bekymrat ut genom fönstret på snön som aldrig slutade falla när Friedmann kom gående mot honom. Han räckte över ett kuvert adresserat ”Ansvarig för brevbäringen i Älta”.

Nu är det ju du som är chef över brevbäringen” sade han högre än vad som egentligen var nödvändigt eftersom Bellman stod precis intill.

Om Friedmanns avsikt var att påminna både Bellman och kollegorna i lokalen om vem som nu var arbetsledare och på så sätt få Bellman att växa i sin nya roll, fungerade det. Bellmans rygg blev med ens rakare och han ursäktade sig för att gå åt sidan och öppna brevet. Den som hade skrivit till honom var en av de boende ute på Tyresö. Dagen innan hade han förutom ett stort antal tingsrättsprotokoll och några utländska tidskrifter även fått ett av postens förtryckta kort i sin låda av Bellman. På kortets ena sida fanns en bild av en glad snögubbe och på den andra stod en kort text formulerad på artig myndighetssvenska som i vädjande ordalag förklarade att den som dagligen delade ut posten skulle få en bättre arbetsmiljö om snövallen framför lådan möjligen kunde avlägsnas.

Adam Castelius som nu besvarade denna vädjan bodde i en enorm vitkalkad villa med utsikt över havet och var advokat till yrket. Av brevet att döma saknade han inte bara helt förståelse för brevbärarens syn på snöskottning, han var även upprörd. På tre tätskrivna sidor redogjorde han detaljerat för hur en av hans arbetsdagar såg ut och listade punkt för punkt upp de göromål en advokat av hans dignitet måste hinna med. Castelius bar i stort sett hela staden på sina axlar eftersom ingen känd, åtminstone nu levande människa, ens var nära att besitta den kompetens han själv gjorde. Detta borde för övrigt både Gud fader och mottagaren av denna skrivelse rimligen känna till? Den anklagande tonen hölls intakt genom hela brevet, men tilltog ytterligare i styrka mot slutet. När Bellman var framme vid den fjärde sidan var advokaten så upprörd att Bellmans ben faktiskt började darra lite.

Adam Castelius upplevde att staten via sin förlängda arm i form av en uppenbart lat och respektlös brevbärare genom att lämna denna provocerande pamflett vid hans dörr även attackerade honom på ett personligt plan. Den illa dolda socialism och obeskrivliga oförskämdhet han nu blivit utsatt för var som ett slag i magen, och detta enbart på grund av lite snö? Brevet avslutades med:

”Som ni förhoppningsvis begriper, eller åtminstone borde ha vett att begripa trots att ni är statsanställd, lämnar ingen av mina dagar något utrymme för trams. Att bli uppmanad att slaska runt framför sin egen postlåda bara för att någon lat tjänsteman inte orkar kliva ur bilen är väl trams om något? Det kan säkert upplevas som obekvämt för den som inte är van att anstränga sig, men vintern är inget nytt påfund. Ni borde acceptera vad som faktiskt är ert åtagande i samhället, ett åtagande jag för övrigt till stor del bekostar via en synnerligen orimlig skattsedel.

Adv. Adam Castelius

wp-1490557347699-01809333405.jpeg

Bellman suckade och konstaterade att advokaten förmodligen hade hunnit skotta och sanda framför både sin egen och alla grannarnas lådor under den tid det tagit att författa skrivelsen han nu hade i handen. Men det är klart, det är ju skillnad på folk och folk tänkte Bellman och slängde brevet i närmaste papperskorg. Det bröt antagligen mot ett flertal punkter i Postens regelverk och skulle förmodligen också kunna vara skäl för uppsägning. Han borde givetvis ha vidarebefordrat en kopia till Postens kundtjänst med ett svar om att han tagit emot klagomålet och därefter skickat originalet till arkivering i all evighet bland de övriga klagomål som låg i ett bergrum någonstans norr om Stockholm. Men det kändes meningslöst och man kan inte vinna alla strider. Fast det skulle vara roligt om man någon gång kunde vinna någon.

Vinterkrönika 2017.

”Well he never ever smiled
But he always seemed pleased
Said I’ll never live down upon my bended knees
I see the game and the game it sees me
We will dance until they bury me.”

”The Bullet” – The Devil Makes Three

31/12-1/1.

År 2016 avslutades traditionsenligt med nationstemakalas hos Maulin och Kenta på Tallåsen utanför Gnesta. Varför det har blivit så här är det nog ingen av oss som riktigt minns, men 2013 var det plötsligt mexikanskt tema på mat, dryck och klädsel till nyårsfirandet. Det följdes av ett tyskt och ett finskt dito och denna fjärde gång valdes passande nog landet på allas läppar, U.s and A ut.

wp-1485681225718.jpg

Jag har ju alltid känt mig lite som en potentiell landsfader innerst inne och kunde inte motstå frestelsen att ikläda mig rollen som emancipationsproklamationens fanbärare Abraham Lincoln. Frigivandet av slavar har alltid varit en hjärtefråga även för mig. Här flankeras jag av Jake Twist från Brokeback mountain och Laura Ingalls från ett väldigt litet hus på prärien.

wp-1486822035554.jpg

Ibland säger man ju om en tillställning att ”alla var där” och sällan har det stämt så bra som på denna nyårsfest. Här har vi Donald Trump i egen hög person, samt legendaren Fred ”Curly” Neil från Harlem Globetrotters.

Pimps, cheer leaders, wookies och indianer rådde det heller ingen brist på.

Kulinariskt var året ett fall framåt, åtminstone för barnen. Coca Cola, corndogs och hamburgare sparkade tydligen fjolårets finska morotslåda och korvsoppas arsle. För oss vuxna var det hugget som stucket eftersom man lika gärna kan dricka Koskenkorva och Karhu som Miller, Budweiser och Jack Daniels.

Det blev som alltid ett fruktansvärt bra nyårsfirande med musik, dans, skratt och långa osammanhängande samtal framåt småtimmarna. Trots att barnen numera är ganska stora bränner vi fortfarande av fyrverkerierna på det legendariska 21-slaget så att alla får vara med. Det är förmodligen bra även ur en rent säkerhetsmässig aspekt då pyroteknikerna Dennis och Björn inte hunnit bli för fulla så tidigt och fortfarande efter fyra år har samtliga fingrar kvar.

Till femårsjubileet nästa år vänder vi oss mot den afrikanska kontinenten i allmänhet och Etiopien i synnerhet. Schyssta pannkakor, kryddiga grytor och äta maten med händerna lär inte vålla några större problem, men att hitta den etiopiska avdelningen på Systembolaget kan bli värre.

4/1-7/1.

wp-1485680900478.jpg

De inledande två veckorna av 2017 hade jag mirakulöst nog lyckats utverka kompledighet, så trots temperaturer nedåt 16 minusgrader klämde familjen ihop sig i gruvstugan och satte igång att elda. Då den stora järnspisen i köket fortfarande ryker in trots besök av sotaren blev vi tvungna att förlita oss enbart på den lilla kaminen i sovrummet. Det blev ändå väldigt mysiga dagar trots att jag och Leia fick ställa larm en gång i timmen under natten och turas om att gå upp och lägga in mer ved för att inte frysa ihjäl. Att mänskligheten på våra breddgrader inte utplånades helt innan elektricitetens intåg är en gåta i sig, men jag antar att folk var utrustade med mycket självbevarelsedrift och en hel del jävlar anamma.

wp-1486890926301.png

Vi grillade bland annat lax ute i beckmörkret som vi sedan åt med hollandaisesås och kokt potatis och vi kurade så fort tillfälle gavs ihop oss i sängen alla tre och tittade på film. En av oss backade även ner bilen i ett dike intill uppfarten mot torpet och fick ringa bärgare. De ganska oansenliga bucklorna på Volvons båda sidodörrar gör att de tydligen måste bytas ut och det till en kostnad av fyrtio lakan enligt skaderegleraren. Jag ser med spänning fram emot den nya årspremien på bilförsäkringen nästa år.

8/1-12/1.

Allt har sin tid och när familjen fått sin beskärda del av mig drog jag iväg på ego-safari till min morbrors stuga utanför Torshälla i närheten av Eskilstuna. Tanken var att jag skulle jobba med mina två evighetsprojekt, romanen och diktsamlingen.

Det är inte lätt att orka skriva i vardagen när man jobbar 50 timmar i veckan eftersom ens arbetsgivare byggt in två timmar av ofrivillig övertid i den genomruttna organisationen. Men nu, plötsligt helt själv i ett par dagar på annan ort och utan telefon och internet för att undvika distraktioner! Det blev jäkligt mycket skrivet den här gången, jag jobbade som besatt mellan tio och tolv timmar om dagen och fick uppleva hur skrivandet äntligen lossnade igen. Jag skulle behöva lite fler sådana här perioder.

När jag inte orkade skriva längre om dagarna såg jag på dvd-filmer. Bara gamla klassiker som Lars Molins ”Badjävlar” (1971) och ”Midvinterduell” (1983), ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon och Jaques Tatis”Fest i byn” (1949). Det är inte ofta det blir tid över att se filmer man länge velat se heller, så mitt inre liv fick en rejäl kick.

wp-1485680860408.jpg

Återförenad med familjen blev det en vända till stugan igen. De kraftiga stormvindarna hade blåst ned två rejäla tallar framför huset så det var helt klart motorsågsdags. Som deltidsboende i ett kaminuppvärmt universum måste man skynda att ta tillvara på veden när den faller som manna från skyn. Det var ingen uppgift för veklingar (som mig själv) egentligen och efter att ha sågat till mig både kramp och träningsvärk återstod att konka bort stubbarna till vedboden med handkraft för att ytterligare spä på värken i kroppen. Jag överväger nu att köpa en arbetshäst, vad nu en sådan kan tänkas kosta.

wp-1486890908893.png

Trots att det kan innebära lite slit att bo enkelt är det helt klart värt det. Vackrare miljö finns faktiskt inte att skotta sig fram genom.

16/1-27/1.

Tillbaka i verkligheten. 10 timmars arbetsdagar och några dagar vård av febrigt barn. Monumental trötthet av mörker och kyla, men redan mängder av böcker lästa knappt en månad in på det nya året.

wp-1486892560184.jpg

Januari och Februari brukar innebära en intensiv läsperiod för mig, men det här blev nästan ett rekordår sett till antalet sidor. Det är visserligen mer lättsmälta böcker som avverkats den senaste tiden, uteslutande science fiction, men ändå. Jag älskar att bli så uppslukad av orden att jag går omkring med boken när jag förflyttar mig i lägenheten och sen går och lägger mig innan 21.00 för att jag ändå bara vill fortsätta läsa.

28/1-29/1.

wp-1486898828390.jpg

Min son har två intressen. Att spela FIFA17 på sin Xbox One och att titta på olika så kallade youtubers. De här unga youtube-människorna är hans idoler på samma sätt som Dave Wyndorf, Ola Magnell, Henrik Järell och Bob Dylan är mina.

Han berättade aningen modfällt strax innan jul att ett nordiskt mästerskap i Fifa17 skulle gå av stapeln i Partille Arena, men att det låg utanför Göteborg och således förmodligen var utom räckhåll för oss. Efter ett rådslag med den kärleksfulla och förstående modern en kväll bestämde vi att jag och han skulle åka dit i alla fall.

Vi klev upp i ottan lördag morgon och bilade ner på exakt fem timmar och var i tid precis till insläppet.

Två dagar av total succé med spännande fotbollsmatcher och grabben min fick även spela en match mot en av sina favorit youtubers. Den lyckan!

Det är lätt att känna sig gammal på ett sånt här event där en massa ungdomar tittar på när andra spelar tv-spel. Jag pratade en del med några föräldrar från Borås om saken och som de moderna föräldrar vi är kom vi fram till att det är nya tider och att man inte kan göra annat än att försöka hänga med.

12/2.

Nu är det slut på äventyr för ett tag, men eftersom det är söndag och halva februari nästan passerat är det hög tid för lägenhetsmys på Edövägen. Dagen är vigd åt att skriva klart den här bloggen och sedan för-så lite chilifrön innan jag ställer mig i köket och lagar en lasagne till morgondagens middag. Ute skiner solen och på det hela taget är livet inte så jäkla dumt just nu.

Gruvuven, gruvuret, gruvundret, gruvhåret och gruvåret osv…

20161228_160837.png

Ett år tar ungefär ett år att på sig att bli genomfört, vilket känns alldeles för fort varje gång det händer. Åtminstone när man börjar komma upp i min ålder, då går det mesta för fort. Om jag försöker tänka tillbaka på 2016 känns det instinktivt som ett lite bortkastat mellanår, varken bu eller bä som man säger. Instinkten är dock sällan någon bra måttstock över längre tid och då jag går igenom mitt 44:e levnadsår aningen mer på djupet förstår jag att det faktiskt varit ett av de bättre jag haft turen att få genomnjuta. Då det inte är helt enkelt och förmodligen inte heller särskilt intressant att berätta om precis allt som här hänt, tänkte jag göra en sån där klassisk årsbästalista som brukligt är strax innan nyårsafton. Här är den.

Topp tre odling:

1. Hot Lemon.

Visst, den här chilisorten är känd för att ge stora skördar och vara så lättodlad att även en blind demenssjuk chimpans utan armar och ben kan göra det i sömnen, men det förtar ändå inte glädjen när ens egen plantas grenar framåt augusti dignar av de gyllengula, välsmakande och lagom heta frukterna. Sann glädje!

2. Hårdrockstomat.

Namnet på tomaten är bara ett alias i brist på bättre då jag inte vet vad sorten egentligen heter. I våras fick jag en tanig liten tomatplanta i en kruka av hårdrocks-Peter. Den såg så skraltig ut att jag inte hyste något större hopp om att den varken skulle ta sig eller ens överleva, men ack vad jag blev bedragen. Plantan fullkomligt exploderade i torpets rabatt längs husväggens framsida och blev så småningom över två meter hög och gav massor av små röda tomater. Inte nog med det, det var också de godaste och sötaste tomater jag någonsin ätit. Tomatevolutionens examensarbete skulle man kunna säga. Jag har sparat fröer och tänkte driva upp massor av plantor till våren som jag sedan ska sälja här på grufstugan.com för en krona styck.

3. Amatörpotatis.

Mitt första år som torpare innebar inte att jag satte min sista potatis, men väl min första. Grunden till, eller lämningarna av vad som kan ha varit ett potatisland, eller för all del lika gärna en kompost fanns i ett hörn av torpets trädgård när vi flyttade in. Aningen sent på säsongen beslöt vi oss för att stoppa ned några potatisar vi hittade  bortglömda längst in i skafferiet och som utvecklat groddar i jorden. Den blygsamma skörden på 6-7 kilo var för all del välsmakande, men knappast värda allt slit med de 100-tals liter vatten jag släpade i tjugolitersdunkar från  Statoil-macken under den torra sommaren. Nästa år ska landet fyllas på med mer jord  och göras djupare för att ge mer svängrum för potatisavkommorna.

Bubblare inför 2017.

För-sådd av kastanj har redan inletts, men jag misstänker att det kan ta en 30-40 år innan jag får njuta av skuggan från mina alldeles egna kastanjeträd. Bulbiller från torpets praktfulla brandlilja är redan planterade i krukor hemma och det blir spännande att se om det dyker upp några små plantor till våren. Jag har fått frön till något som ska kunna bli ett baobab-träd, eller apfruktsträd av en arbetskamrat. Enligt honom ska frukterna stinka något fruktansvärt, vilket jag naturligtvis ser fram mot. Förmodligen tar det tyvärr mer än ett år även för den här plantan att utvecklas till ett stinkande och fruktgivande träd.

Topp tre arbetsredskap.

1. Motorsåg, Husqvarna.

Min första motorsåg är naturligtvis ohotad etta på listan. Det dröjde flera månader från inköp till att jag ens vågade starta den, men nu kapar jag ivrigt allt jag hittar till lagom stora vedklabbar i rasande fart.

2. Klyvyxa, Gränsfors Bruk.

Vedklyvningens svar på Paris Hilton och Clabbe af Geijerstam var ju förra årets listetta, och inte enbart beroende på att det var det enda verktyg värt namnet jag ägde. Den här handsmidda skönheten med tjugo års garanti jobbar sig lika enkelt genom de vresigaste stubbar som Kylo Rens lasersvärd går genom Han Solo. Den ger också trygghet och lugn genom sin blotta existens intill sängbordet när man övernattar själv i torpet.

3. Handslägga, Biltema.

Den lilla förvuxna hammaren är tung som ett normalstort traktordäck och ger handhavaren bra tryck i varje dask. Det kan verkligen komma in handy när man ska slå loss brädor som sitter ihop med varandra via spik. Eftersom jag har mängder av trälock jag tagit från jobbet och som går utmärkt att elda med när de sågats i lagom stora bitar har den lilla handsläggan blivit en nära vän under sommaren.

Bubblare inför 2017.

Ett av få verktyg jag verkligen upplever att jag saknar är ett hederligt järnspett. Att bända upp stora stenar ur trädgårdsland och gräsmatta enbart med hjälp av händerna är ett övermäktigt jobb även för en kraftkarl som mig. Ett järnspett var också det enda jag önskade mig i julklapp, men trots det fick jag inte något. Möjligen beroende på att ett sådant väger ganska mycket och att min fru inte har körkort, men jag kan ändå tycka att hon kunde ha baxat hem ett sådant genom den dagliga turen på bussar och tunnelbana. I varje fall om hon verkligen älskar mig som hon säger att hon gör.

Topp tre djurskådning.

1. Fladdermöss.

Under en av sommarkvällarna på torpet upptäckte vi två snabba fåglar som cirkulerade ovanför huset med ryckiga rörelser. Efter en stund förstod vi att det faktiskt var fladdermöss och sådana har jag inte sett förut i det vilda vad jag kan minnas. Det närmaste jag varit fladdermöss förutom pojkårens serietidningar med Läderlappen (nu mer känd som Batman) eller den uppstoppade fladdermus som min farfar hade och som gått i arv till min far. Med lite tur går den så småningom i arv till mig och därefter till min son. Fladdermuskvällarna känns hur som helst lite extra minnesvärda så här i backspegeln.

2. Rovfåglar.

Livet på landet för med sig dagligt skådande av allehanda rovfåglar. Min ornitologiska nivå är tyvärr ganska låg, men jag gissar att det oftast är sparvhök och ormvråk jag ser. Det säger jag dock bara eftersom det nästan är de enda rovfåglar jag kan namnet på. Men det allra mäktigaste är att jag vid minst två tillfällen även fått se havsörn. Även långt nedifrån ser de så enorma ut att man nästan blir ödmjuk.

3. Rödhake.

Vad är det för spännande med pippin Erithacus rubecula ur släktet flugsnappare (nej, den klassas inte längre som en trast) undrar ni kanske nu? Det är ju en art som uppskattas finnas i ett antal av mellan 129 och 249 miljoner i Europa? Naturligtvis är det min familjs personliga band till vår alldeles egen återkommande rödhake Mattias som ger en plast på listan. Nästan varje dag under sommaren har han  dykt upp och satt sig på den rostiga mjölkkannan i trädgårdlandet framför torpet och hälsat på oss med sitt kvittrande. Ganska orädd och uppenbarligen mycket social. Den stora skräcken är att någon av katterna, främst storjägaren Jax, ska ta honom av daga någon olycklig dag. Tack och lov har Jax hittills haft fullt upp med att slakta sorkar, möss, snokar, kopparormar och ödlor.

Bubblare inför 2017.

Varg har setts till vid närbelägna Järna ett flertal gånger. Vem vet, kanske träffar man på en stor och stygg sådan när man kliver ut för att slå en tidig morgonbåge bakom husknuten nästa år? Till dess måste jag definitivt ha sytt klart mitt dubbelhölster för klyvyxa och handslägga.

Topp tre besvärliga göromål.

1. Hämta vatten.

Det jobbigaste med att bo i ett charmigt torp utan rinnande vatten och el har definitivt varit att se till att all växtlighet fått vatten en sommar där regnskurar varit lika sällsynt som ömsesidig respekt och värdighet i ett amerikanskt presidentval. Ett flertal regnvattentunnor, varav två på hela 200 liter stod mestadels förgäves och törstade efter vatten. Året inleddes med två tjugolitersdunkar som åkte i skytteltrafik till Statoil för påfyllnad och avslutades med inte mindre än tio dunkar, varav två på tjugofem liter. Med halva trädgården full av nyanlagda rabatter och utplanterade plantor blev vattningen nästan en heltidssysselsättning.

2. Kratta grus.

Vägen fram genom skogen till stugan inleds med en rejält brant uppförsbacke. För att en fullastad kombi skall ta sig upp måste man ha lite fart vilket får gruset att spruta runt och därmed skapa stora gropar. Till slut går det inte att ta sig uppför backen utan att slå sönder bilens underrede eller ådra sig själv omfattande skelettskador. I omgångar har jag varit hos arrendatorn och hämtad grus, singel och lite finare sand som jag fyllt på med, men efter två vändor upp med bilen får man försöka fördela om allt igen medelst en kratta. Krattan har använts så flitigt att skaftet till och med gick av häromsistens, trots att den är mindre än ett år gammal. Till nästa år funderar jag på att anlita några irländska asfaltsläggare för att råda bukt på problemet, men det blir knappast samma idyll om skogsstigen genom ormbunkar och surrande humlor går fram till det månghundraåriga trätorpet i falurött på en mindre Europaväg.

3. Gräva ned bajstunnor.

Kretsloppshanteringen av vårt avskräde är egentligen bara riktigt oangenämt när sommaren är som varmast och tunnan vibrerar av dyngbaggar. Själva hantverket att gräva ett hål i den porösa skogsmarken är ganska snabbt avklarat och det sker inte särskilt ofta, men det finns faktiskt några andra saker jag mycket hellre gör.

Bubblare inför 2017.

Att lyckas övertala arrendatorn att göra verklighet av det halva löftet att låta pumpa ur den igenslaggade brunnen så att vi får användbart vatten på tomten. Det känns besvärligt nästintill det omöjliga på en valfri skala.

Topp tre bra sysselsättningar.

1. Arkeologi.

Stugan heter ju Gruvstugan av en anledning. I princip på tomten ligger en gammal nickelgruva öppen för allmänheten att uppleva och beskåda. Det sätter om inte annat fart på fantasin och titt som tätt gräver man fram något rostigt metallföremål i trädgården som genast klassificeras som ett viktigt bevis för till exempel den turkiske krigsherren Osman Pashas tidigare besök på ägorna.

2. Vedhuggning.

Aldrig hade jag trott att jag en dag skulle bli vedhuggare. Då ved är helt avgörande för värme och matlagning i torpet är tillgången på densamma konstant. Att det kunde vara så totalt befriande och meditativt att hugga ved så att svetten rinner anande jag inte innan, men nu längtar jag oftast till min klyvyxa och huggkubben när jag är mentalt slutkörd av arbete och vardagsbekymmer.

3. Brädspel.

Den analoga klassikern brädspel har gjort comeback i elektricitetens frånvaro. Otaliga är de kvällar då familjen roat sig i timmar med Monopol, Finans eller Bondespelet. Det har till och med gått så långt att vi tvingats tidigarelägga kvällsmaten för att vara säkra på att hinna spela klart någon av ovannämnda långkörare. Förutom att det är ett roligt tidsfördriv har det fört familjen närmare då vi plötsligt pratar och skrattar tillsammans i stället för en och en med respektive telefon eller surfplatta. Allt var inte bättre förr, men man kom nog varandra närmare, på gott och ont.

Bubblare inför 2017.

Här är det svårt att bara utse något av alla oändliga alternativ. Att få igång driften av gruvan och börja producera högklassig nickelmalm ligger nog ändå bra till vid sidan om invigningen av ett museum där de olika fynden från trädgårdslanden visas upp i respektingivande och egentillverkade montrar.

Doktor Ronsons kobbe.

”Så grips vi skuggor av en sällsam oro

när något säger oss att folk har färdats,

att några av de möjliga befriats.”

Färjesång, Gunnar Ekelöf

 

En kall, isande vind rev i mina torra och spruckna kinder och någonstans i bakgrunden hördes det dova bruset från stora vågor som slår hårt mot klippor. Fiskmåsars monotona skratt ekade i mina öron. Jag slog yrvaket upp ögonen och försökte orientera mig, men allt jag såg var becksvart mörker. Följaktligen var det mitt i natten. Men vilken natt? Och vart var jag? Jag befann mig nära havet, så mycket förstod jag. 

Jag försökte resa mig upp men kunde inte eftersom mina händer var bakbundna. Likaså benen, även om jag kunde röra dem något mer. Jag hade ont i baken och låren hade domnat bort helt. Efter en stund när ögonen anpassat sig till mörkret så att jag kunde se litet bättre noterade jag att jag satt på en toalettstol. Utomhus, men med kläderna på mig tack och lov. Så vitt jag kunde uppfatta när jag vred huvudet var vattnet mycket nära från alla håll. Jag verkade vara på en ö. Eller en ö var kanske att ta i, en kobbe snarare. Inte mer än tre eller fyra kvadratmeter på sin höjd. Hur långt från land jag befann mig var däremot omöjligt att avgöra på grund av mörkret. Varför stod en ensam toalettstol placerad på en liten kobbe mitt ute i havet? Och varför satt jag på den? Hur hade jag kommit hit?

Jag blev med ens medveten om att mitt huvud värkte kraftig och att tungan var så torr och tjock att jag knappt kunde svälja. Den plötsliga insikten om hur törstig jag faktiskt var drabbade mig som ett knytnävsslag. Jag kunde i det ögonblicket ha dödat för en enda liten klunk vatten. Om det funnits någon att döda vill säga, och om jag bara hade kunnat ta mig loss.

Jag började metodiskt dra armarna fram och tillbaka samtidigt som jag försökte lirka händerna ur de hårt knutna repen jag var bunden med, men det var hopplöst. Vem det än var som slagit de här knoparna så kunde han sin sak. Eller om det var en hon för den delen, jag hade ju ingen aning om hur jag hamnat här. Det hela kändes absurt. Jag försökte minnas det senaste jag hade gjort men övermannades av den allt mer stegrande huvudvärken och tuppade av igen.

Allt var ljusare när jag vaknade och jag hade inte längre ont i huvudet. Jag stod i kön till säkerhetskontrollen på en flygplats. Den kändes inte bekant, men jag brukar inte flyga särskilt ofta så jag har inte så många flygplatser att jämföra med. Jag var i alla fall säker på att jag aldrig hade varit på just den här förut. En ganska stor flygplats gissade jag, inte någon av de allra största, men den var ändå stor. När det blev min tur följde jag lydigt personalens alla instruktioner och lade mina värdesaker och mitt bälte i den fyrkantiga plastbehållaren på bandet som tog den genom röntgenapparaten. Sedan gick jag själv förbi den stora ramen med metalldetektorn vilken inte gav något utslag. När jag hade stoppat på mig min plånbok och min klocka och trätt på mig bältet igen gick jag i brist på bättre alternativ vidare ut i taxfreeområdet.

Vid en av barerna satt en kvinna och vinkade ivrigt åt mitt håll. Hon verkade inte bekant så jag vände mig om för att se om hon vinkade åt någon annan bakom mig. Då ställde hon sig upp och viftade ännu mer med armarna och ropade mitt namn högt.

”Flemming! Här borta!”

När jag stannade upp och pekade mot mig själv nickade hon instämmande, så jag gick fram till hennes bord.

”Men Flemming, såg du inte mig?”

Hon såg glad men ändå lite besviken ut. Jag dröjde med mitt svar.

”Jo visst, men jag är rädd att jag inte riktigt vet vem du är?”

Hon såg skeptiskt på mig, men fortfarande med ett leende.

”Du larvar dig, det är ju jag som är Julia. Från Economic researchs? Vi ska på samma konferens och du och jag är de enda från företaget som ska dit?”

Jag vaknade till med ett ryck när jag fick något blött på kinden. Ett stänk från vågorna eller spillning från någon av måsarna? Det kunde göra det samma, jag var glad att vara vaken igen. Drömmen jag nyss hade haft var absurd och gjorde mig bara förvirrad. Vad skulle den betyda? Jag hade aldrig jobbat på något företag där man åker på konferenser utomlands, jag hade varit en vanlig brevbärare i hela mitt liv.

Nu var jag om möjligt ännu törstigare än förra gången. Det var fortfarande becksvart ute och så kallt att hela jag skakade. Jag hade knappt någon känsel kvar i fingrarna men trots det kunde jag komma åt knuten på repet jag var bunden med. Efter en stund kände jag hur den började lossna lite. Jag fick lös händerna och reste mig upp, men benen var helt kraftlösa så jag blev tvungen att sätta mig igen. Medan jag andades ut varm luft i mina händer samtidigt som jag masserade dem försökte jag tänka ut vad jag skulle göra. Törsten var så plågsam att jag blev orolig att jag skulle dö om jag inte fick något att dricka snart. Jag prövade att resa mig ännu en gång, men insåg att jag var för svag och att jag var tvungen att utforska kobben krypande på alla fyra i stället. Efter bara två eller tre små steg nådde jag havet vid kanten. Hur var det nu, varför kunde man inte dricka havsvatten? Jag kupade handen och skopade upp lite vatten som jag förde mot munnen. Det sved till i mina såriga läppar, men jag hällde ändå in vattnet i munnen och svalde snabbt. Jag kräktes nästan, men fick ändå den lilla klunken saltvatten att stanna kvar. Men jag vågade inte dricka mer. Som en hund tog jag mig vidare i mörkret längs med kanten, men råkade ta stöd med ena handen i något halt. Jag hann tänka att det nog var sjögräs innan armen och hela jag med den snabbt halkade åt sidan så att jag slog huvudet i en sten.

Nu var jag tillbaka i drömmen och där stod jag med Julia på ett hustak och rökte. Framför oss sträckte en väldig stad ut sig och långt där nere var ett myller av bilar och människor. De såg ut som små leksaker.

”Visst är Singapore en mäktig stad?”

Julia stod med ryggen vänd mot mig och blåste ut ett litet rökmoln. Singapore alltså. Jag undrar vad det är för konferens jag är på där?

”Jag antar det.”

Julia var fortfarande vänd bort från mig när jag svarade. Samtidigt försökte jag göra mig av med cigarettstumpen, men eftersom jag inte såg någon askkopp stoppade jag den i byxfickan i stället.

”Jag kan knappt tro att Steve lät oss åka på den här konferensen, det måste kostat företaget hur mycket som helst!”

Julia hade vänt sig mot mig och hon verkade uppspelt.

”Det måste det verkligen ha gjort.”

Jag antog att det var bäst att spela med även om jag inte hade någon aning om vem Steve var, eller varför jag antogs jobba på samma företag som honom och Julia. När jag fingrade lite förstrött i byxfickan fick jag tag på fimpen jag nyss lagt där och knäppte reflexmässigt iväg den över kanten på hustaket.

”Nedskräpning är olagligt i Singapore.”

Julia låtsades se sträng ut.

”Men jag lovar att inte skvallra för polisen. Kom så letar vi upp något ställe där vi kan äta.”

Hon började gå mot glasdörren som ledde in till hissarna och jag följde efter. Vad annat kunde jag göra? Det enda bra med den här märkliga drömmen där jag tydligen befann mig i Singapore var att jag åtminstone inte var törstig längre. Hissen var nästan lika pampig och exklusivt utsmyckad som jag föreställde mig ett rum på ett slott. Dessutom stod en hisspojke klädd i rött och guld där och tryckte på knappen åt oss så att vi slapp den ansträngningen själva. Som brevbärare hade jag hunnit åka en hel del olika hissar genom åren, men jag hade aldrig delat ut några brev i ett hus med hisspojke.

Först märkte jag det knappt, men snart hördes det pysande ljudet allt starkare. Jag såg mig omkring för att se om Julia eller hisspojken också hade uppfattat det. Det verkade inte så. Julia stod vänd mot spegeln och var upptagen med att bättra på färgen på sina ögonfransar och hisspojken stirrade bara rakt fram utan att röra en min. När jag lyfte blicken mot taket såg jag en rök tunn som vattenånga strömma in i hissen från en liten ventil. Jag började bli yr och innan jag hann tänka fler tankar vek sig mina ben.

Hur länge jag hade legat på kobbens kalla mark den här gången hade jag ingen aning om, men det var fortfarande lika mörkt ute. Och den hemska törsten var tillbaka igen. Får jag inget att dricka nu är det verkligen ute med mig tänkte jag. Sen slog det mig att det enda förutom jag själv på kobben var en toalettstol och i sådana brukar det finnas vatten. Jag tog mig upp på knä och vräkte snabbt upp sitsen och tittade ner. Inget vatten, bara ett hål. Fan också! Jag böjde mig närmare och ropade allt vad jag orkade ner i hålet.

”Hallå! Är det någon som kan höra mig?!”

Mitt rop försvann ner i djupet utan att ge något eko tillbaka. Men hålet måste ju ta vägen någonstans? Jag började rycka i toalettstolen med båda händerna, men den var omöjlig att rubba. Eller? Var det inbillning eller hade den faktiskt rört sig en aning ändå? Jag tog i av alla de krafter jag hade kvar och även om jag kände mig svag kunde jag faktiskt rucka den lite mer i sidled för varje knuff. Med en sista desperat ansträngning kastade jag mig mot sidan av stolen och gav den en rejäl tackling så att den lossnade från sitt fäste innan den välte åt sidan och slog i berget med ett brak. Jag tittade ner i hålet där toaletten stått. Varm, helt doftlös luft blåste upp i en jämn ström därifrån. Även om hålet inte var särskilt stort var det kanske tillräckligt för att jag skulle kunna pressa mig ned?

Jag kunde inte längre fatta några genomtänkta beslut eftersom jag frös och mitt huvud höll på att sprängas. Dessutom var jag döende av törst. Jag stoppade försiktigt ned fötterna och började sedan pressa ned resten av mig själv i hålet. Nu var det bara huvudet och mina uppåtsträckta armar kvar ovanför marken. Det fanns inget under mig så fötterna dinglade fritt i den mån det var möjligt i det trånga utrymmet. Jag blåste ut all luft jag hade i lungorna för att bröstkorgen skulle bli mindre och sekunden senare lossnade jag och föll som en sten genom mörkret.

”Åh så underbart! Visst är det skönt Flemming?”

Julia kved njutningsfullt från britsen intill mig. En ung solbränd man i vita kläder och turban gav henne massage. Har man verkligen turban i Singapore tänkte jag samtidigt som ett par kraftiga händer klämde till strax under mina skulderblad? Visst var det skönt. Att bli masserad var en lyx jag som brevbärare normalt inte hade råd att unna mig, men som deltagare på en konferens i Singapore ihop med Julia från Economics research kunde jag tydligen det.

”Det är det verkligen.”

Jag kände mig lite modigare och mer självsäker nu än tidigare. Normalt var jag inte van vid att ta kontroll över situationer som uppstod i mitt liv, utan har alltid varit typen som avvaktar lite. Men eftersom jag ändå drömde nu vågade jag faktiskt vara djärvare än normalt.

”Och så givande dagen har varit, inte sant?”

Det var en chansning för att se om jag kunde spela med trots att jag inte hade en aning om vad vi hade gjort eller om dagen faktiskt varit givande. Men jag hade faktiskt blivit nyfiken. Julia skrattade till.

”Det är nog det minsta man kan säga! Dr Ronson är verkligen karismatisk. Jag känner att jag redan har tagit ett stort steg mot awakening.”

”Jag med!”

Jag svarade snabbt och försökte ge sken av att veta vad hon pratade om. Den kroniska förvirring alla dessa hopp i tid och rum gett mig var mindre besvärande nu och jag vände mig mot Julia.

”Skulle det inte vara gott med något att dricka?”

Min tanke var att beställa något från den room service jag antog att vi hade tillgång till, men Julia började genast leta med handen under den handduk som täckte merparten av hennes kropp. Jag hade tänkt mig någon exklusiv urgröpt frukt med färgglada sugrör och glittrande tomtebloss, men Julia sträckte fram en liten glasflaska mot mig och blinkade med ena ögat.

”Påfyllning.”

Det var en päronformad och intensivt mörkgrön flaska. Jag tog den och bet försiktigt loss korken med tänderna samtidigt som jag försökte skoja lite.

”Aye! Jag känner mig som en sjörövare.”

Jag sniffade hastigt i buteljen och konstaterade att innehållet var helt doftlöst, sedan tog jag försiktig en klunk. Påfyllning av vad? Ett surrande ljud, nästan exakt som det från en leksaksbilbana for igenom min kropp innan Julia, massören och rummet jag nyss befunnit mig i löstes upp.

Jag föll fortfarande. Hålet jag pressat mig genom kändes inte bredare eller större än det hade gjort när jag började falla, men jag slog aldrig mot några kanter. Jag föll bara spikrakt nedåt och utan den sugande känslan man får i magen när man till exempel åker karusell. Faktum är att jag kände ett stort lugn. Det var nästan som att sitta på bussen på väg till jobbet en helt vanlig dag, men med skillnaden att allt runt omkring mig var svart som natten. Och att jag visste säkert att jag föll i mycket hög hastighet.

”ÄRKEBERG NÄSTA! ÄRKEBERG SLUTSTATION!”

En högtalarröst bröt tystnaden i samma stund jag slutade jag falla och jag hade plötsligt fast mark under fötterna. Framför mig fanns en plåtdörr med någon sorts kortläsare intill dörrhandtaget. Jag kände efter i fickorna fast jag redan visste att jag inte hade något passerkort på mig. När jag böjde mig närmare kortläsaren för att se bättre ropade högtalarrösten igen och skrämde mig så att jag hoppade bakåt.

”ÄRKEBERG! LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Läppsynkronisering, vad menades med det? Jag såg mig omkring, men dörren med kortläsaren verkade vara den enda vägen ut, så jag böjde mig fram och tittade på den igen. Nu såg jag att den hade format sig till ett par läppar. En stor pussmun.

”LÄPPSYNKRONISERING! ÄRKEBERG!”

Den här gången blev jag inte skrämd av rösten. Pussmunnen var kvar. Vad hade jag egentligen för alternativ? Jag formade läpparna som om jag var tvungen att kyssa en gammal faster, sedan blundade jag och tryckte dem mot kortläsarmunnen. En grön lampa tändes och dörren gled upp med ett godkännande elektroniskt surr. Jag tog ett snabbt kliv ut varpå dörren genast stängdes bakom mig. När jag tog ytterligare några steg framåt möttes jag av applåder och en man i mörk kostym vinkade ivrigt att jag skulle fortsätta fram till podiet där han stod. Applåderna kom från en fullsatt konferenssal och fortsatte taktfast medan jag långsamt gick närmare.

”Låt mig presentera någon som egentligen inte behöver närmare presentation! En varm applåd fööööör DR FLEMMING RONSON!”

Applåderna nådde öronbedövande nivåer när jag aningen bryskt knuffades den sista biten upp i talarstolen. Det var säkert över tusen människor i bänkraderna framför scenen. När applåderna så småningom avtog återstod endast ett förväntansfullt sorl. Jag såg mig omkring och fick syn på en flaska mineralvatten på podiet som jag kastade mig över och drack djupa klunkar av. Det sved i mina torra läppar och brände till lite i halsen när jag svalde, men jag drack ändå ur resten av flaskan. Sedan knackade jag lätt med pekfingret på mikrofonen och harklade mig som om jag faktiskt hade något att säga. I samma stund blev konturerna av salen svagare och åskådarnas nu ansiktslösa kroppar flimrade snabbt framför mig i regnbågens alla färger.

Mina ben var så insnärjda att jag knappt kunde röra dem. Jag kände mig som en larv i en kokong, men det var en mjuk känsla. Glansigt, svalt och lite halt. Riktigt behagligt. Jag bländades av solen som strålade rakt i mitt ansikte genom ett stort fönster. Bredvid mig under hotellsängens lakan låg en kvinna. Jag hörde direkt på rösten att det var Julia.

”Är du vaken?”

Naturligtvis. Det var den där drömmen igen. Eller så hade jag precis vaknat från drömmen? Det började bli svårt att avgöra vad som var vad.

”Jag vet inte, kanske. Eller jag tror det.”

”Vi kanske inte borde gjort det här?”

Det lät som om hon frågade både mig och sig själv samtidigt. Hon såg blyg ut.

”Jag blev helt överrumplad, du var så självsäker och bestämd. Och väldigt flörtig.”

Julia klev ur sängen och drog på sig min vita skjorta och gick mot badrummet.

”Man tror att du är en riktig tråkmåns, men du kan vara jäkligt charmig när du slappnar av lite. Du gömmer det bara så väl bakom din stela fasad.”

Jag hörde kranarna spola vatten i handfatet så jag höjde rösten.

”Det kan jag säkert, men faktum är att jag börjar tröttna på det här. Jag minns knappt någonting av det som händer eller har hänt. Det är en flygplats här och ett hustak där, sedan plötsligt ett massageställe och nu är jag här. Det finns inget sammanhang och det är frustrerande. Jag vet inte ens varför du fått för dig att vi jobbar ihop? Vem tror du att jag är?”

Under tiden jag pratade hade jag rest mig upp och ställt mig vid fönstret. Jag suckade för mig själv och tittade ner på gatan där staden började vakna. Fortfarande Singapore, så rent geografiskt var det inga nya överraskningar i alla fall. Badrumsdörren öppnades igen och jag hörde Julias steg över hotellsvitens golv. Hon hade inte svarat så jag vände mig om för att se om hon hört vad jag sagt, men rummet var tomt. Bredvid sängen låg mina kläder i en hög. Min mörkblåa kostym, ett par dyra svarta läderskor jag bara kunnat haft råd med i en dröm, samt den vita skjorta Julia nyss hade lånat. När jag letat igenom rummet och konstaterat att hon faktiskt var borta tog jag på mig byxorna. Det fanns något hårt i fickan och när jag tog upp det såg jag att det var den lilla flaskan jag druckit ur vid massagen. Igår? Förra veckan? Eller för tio år sedan? Jag hade ingen tidsuppfattning alls. Flaskan var halvfull fortfarande och medan jag stod och funderade och klämde på den hade jag plötsligt tagit en klunk utan att tänka på det.

Publiken i salen såg på mig med förväntan där jag stod med torra läppar och smutsiga genomblöta kläder. Jag hörde min egen röst börja tala tydligt i mikrofonen.

”Jag har färdats mycket den senaste tiden, ofta väldigt långa sträckor. Men eftersom jag inte har haft measuremaster installerad på mobiltelefonen vet jag inte exakt hur långt. Kanske har jag då inte färdats alls enligt några av er? Ingenting finns ju dokumenterat och lagrat i claoudet? För mig råder dock ingen tvekan om att jag har rest. Jag har också sett vårens första tussilago under min resa, men jag tog inga bilder av den. Inga bilder som alla sedan kunde se och tycka om. Det var bara jag själv som upplevde den blomman i just det ögonblicket.”

Det var fortfarande nästan helt tyst i publiken, men jag såg att några av dem skruvade på sig och verkade lite obekväma. Jag pekade mot en av dem som satt på första raden.

”Du tror att det här är ett skämt, jag såg ingen tussilago enligt dig va? Men livet är inte en domstol, det är inte nödvändigt att föra allt i bevis. En vårblomma finns inte bara när den är bortom allt rimligt tvivel dömd till existens av vår elektroniska gemenskap.”

Mannen jag pekat på tittade besvärat bort och låtsades räta till ett veck på sin klanderfria kavaj.

”Jag har blivit inbjuden hit för att tala om två saker idag. Dels det jag nyss berättat för er, och jag säger det igen så att det får sjunka in ordentligt. Allt vi gör utan våra mobiltelefoner och alla dess applikationer händer också. Tingen vi ser omkring oss finns oavsett.”

Det gick ett sus genom publiken och jag förstärkte mitt anförande genom att skrika som en uppspelt sektledare.

”Det händer! Det har hänt! Allt finns även när vi är nakna!”

Det blev oroligt i publiken. Jag såg att någon hade ställt fram en ny flaska mineralvatten vid podiet så jag hällde snabbt i mig några klunkar för att få till en riktigt dramatisk sorti. Jag trodde att jag hade förstått mig på hoppen mellan drömmarna, men till min förvåning hände ingenting. Publikens ögon var fastnaglade vid mig uppe på podiet. De förväntade sig mer och jag kände mig tvungen att säga något. Min hjärna arbetade på högvarv.

”Det andra är… att vi måste ta hand om våra medmänniskor!”

Vad fick jag det ifrån tänkte jag, men fortsatte.

”Vi tränger undan och dödar varandra, vi tittar bort när en broder eller syster är i nöd. Vi skickar elektroniska meddelanden fyllda med styrkekramar och hjärtan i stället för att sträcka ut våra fysiska händer och öppna upp våra hem. Många av er märker inte av de negativa effekterna för egen del ännu, men hela vårt universum urholkas och hamnar i obalans. Till slut kommer det inte… att gå att återställa.”

Jag hörde mig själv säga orden men förstod inte varför jag sa dem. Vad var det för hippie-dravel? Trodde jag att jag var Dalai Lama? Till min förvåning gillade publiken tydligen vad de hörde. Det som först varit lågmält prat blev snabbt till livliga diskussioner och högljudda utrop bänkgrannar emellan.

Jag vände mig om och mannen med kostymen som knuffat upp mig på podiet klappade ivrigt sina händer, men jag ville bara bort därifrån.

”Ursäkta mig, jag mår lite illa. Jag måste till en toalett, fort!”

Jag började tränga mig förbi honom, men han höll fast min arm.

”Du kan inte gå nu!”

”Det är bråttom, jag lovar att jag kommer tillbaka så fort jag kan!”

Det var inte alls min avsikt och jag ljög honom rakt i ansiktet med ärligt bedjande ögon.

”Låt det gå undan då, dörren där borta till höger.”

Han såg stressad ut, men släppte taget och skyndade upp i podiet för att förklara att jag behövde ta en kort paus. Han försäkrade publiken om att jag snart skulle vara tillbaka.

Jag såg mig om och öppnade sedan dörren till vänster. Den ledde in i en hiss som bara hade en enda knapp och den tryckte jag på så fort dörren hade stängts.

När jag öppnade ögonen igen var jag tillbaka på kobben och satt på samma toalettstol där jag vaknat tidigare. Det var ljust ute nu. Fiskmåsarna cirkulerade ovanför med sitt karaktäristiska skrikande och vinden hade mojnat. När jag tittade åt sidan såg jag en man. Han satt på en likadan toalettstol och han såg exakt ut som jag. Eller faktum är att han var jag.

”Flemming!?” utbrast vi båda två i mun på varandra.

”Jag hade en riktigt skruvad dröm” sa jag till mitt andra Flemming.

”Prata inte om det. Skönt att vi äntligen har vaknat. Nu gäller det bara att vi listar ut ett sätt att ta oss härifrån.”

Det kändes helt naturligt att prata med sitt eget jag, men vi var tydligen inte ensamma.

”DU kan inte bestämma när du ska ta dig härifrån! Det blir aldrig så enkelt. Jag är en uråldrig och mycket kraftfull drog. Kanske den mest kraftfulla av alla. Sydamerikanska schamaner förstod redan för tusentals år sedan att ni människor aldrig kan styra vad som sker när man öppnar porten till något så potent som mig!”

Kvinnorösten kom från någon som stod precis bakom oss. Båda mina jag vände sig sakta om, men vi visste redan vem som stod där. Julia hade på sig samma vita skjorta hon lånat av mig på hotellet i Singapore. Hon log som vanligt. Sedan gav hon oss en rejäl knuff samtidigt som hon skrattade till och ropade med hög röst.

”MOT ÄRKEBERG!”

Jag föll snabbt genom mörkret ännu en gång.

Mysteriet Durstlöscher och jag.

Om svår törst och förvirrade smaklökar.

Jag vaknade natten till idag redan innan jag somnat. Lederna värkte av gårdagens ovana gymnastik det mödosamma målandet av övervåningen här i grufstugan inneburit. Därtill var jag törstig som en hårt insaltad sill vilken precis ätit en hink jordnötssmör sittandes i en tryckkokare instängd i en vedeldad bastu i en brinnande öken. Sommartid.

Då det åtråvärda plastdunksvattnet från Statoilmacken (eller rättare sagt Circle K-macken som det heter numera sedan ännu ett jättestort bolag blivit uppköpt av ett ännu jättestörre bolag) var så gott som slut, hasade jag mig ut till kökets skafferi. Mina läppar var frasiga och uttorkade när jag segade mig fram över trägolvet på knogar som vitnade av anspänningen och vätskebristen. Händerna famlade ett ögonblick i blindo över ketchupflaskor, buljongtärningar och urdruckna vinboxar innan de slutligen fann sitt mål.

Med en samurajkrigares viljestyrka lyckades jag få av plasten kring det mikroskopiska sugröret och slutligen också föra ner det i den halvliterstora Tetra Paken (apropå jättestora bolag) innehållandes Durstlöscher. Girigt sög jag i mig det smaksatta isteet medan jag konstaterade att jag lyckats få fatt i en av de få återstående förpackningarna med smaken pfirsich, vilket är vad tysken valt att kalla sin persika.

wp-1467555809734.jpg

Det lustiga med detta smaksatta iste vi köpt flakvis av eftersom de blott kostar fem kronor stycket på Hemköp i Gnesta är att tillverkaren valt att stoltsera med frukthalten ganska tydligt. I en liten ring på framsidan står det således: 1% fruktinnehåll. Jag kan tycka att det känns lite som att skryta om att man knutit en fjärdedels sko eller rakat en tolftedel av hakan. Eller som att säga att man brukar löpträna när man en gång sprungit från en ilsken broms. Ja ni fattar. Att INTE få ner 1% frukt i femtio centiliter vätska måste nästan vara svårt. Det räcker förmodligen att en persika tittar på drycken i fråga. Jag har helt enkelt svårt att tycka att det är prestation nog för en plats på förstasidan.

När jag släckt min bottenlösa törst tittade jag lite närmare på förpackningen för att se om det fanns några fler tyska ord än ”erfrischungsgetränk” jag kunde lägga på minnet i händelse av framtida samtal på rostig skoltyska. Då märkte jag till min förvåning att det inte alls var smaken pfirsich jag avnjutit, utan den vanligtvis betydligt mer åtråvärda zitrone, som tysken oftast kallar sin citron.

Min dryckesvärld skälvde i sina grundvalar. Hur kunde mitt smaksinne tagit så fel? Förvisso var munhålans sensorer inte i toppform efter de få minuterna nattvila och sömn de fått, samt gårdagens blandfärsbiffburgare med chili, rödlök, oregano och tjogvis med vitlök. Men ändå? Jag gick tillbaka till skafferiet och letade upp en tetra pfirsich och drack även den för att jämföra. Nu blev det faktiskt tydligt att ”Eistee Pfirsich” (logiskt nog) smakade betydligt mer persika än ”Eistee Zitrone”.

wp-1467555594585.jpg

Detta korta men för mig relativt omtumlande händelseförlopp gjorde mig så uppjagad att jag omöjligt kunde somna om igen och så fort jag skrivit ner allt du förstummad fått ta del av här klev jag upp och klädde på mig. Jag letade upp mitt nyinköpta brytjärn och gick ut i vedboden för att bända spik ur pall-locken i obehandlat trä jag tagit hem från jobbet. Det brukar vara ett bra sätt att rensa tankarna på.

Hermanssons vitvarulager AB – del 1.

När Robert hade ställt allt i rätt ordning på lastkajen skyndade han nedför trappan till garaget med bilnyckeln redo i handen. Det gällde att vara snabb. Allt för många gånger hade någon annan hunnit ställa sig precis framför det han skulle lasta in i bilen trots att fanns gott om plats vid sidan om. Ofta var det någon oförstående pensionär som det tog en evighet att få att förstå varför det var olämpligt att ställa bilen just där. Lika ofta var det någon stressad, smådryg, medelålders man i kostym och mobiltelefonen fastklämd mellan örat och axeln och som viftade bort Robert som luft om han försökte protestera.

Garageporten öppnades sakta av den gnisslande gamla automatiken medan Robert väntade med foten beredd på gaspedalen. När han kört upp skåpbilen för rampen, rundat betongmuren och sedan svängde in på gårdsplanen framför lastkajen såg han en mörkblå BMW-kombi som hade börjat backa upp mitt framför det han skulle lasta. Föraren tittade snabbt upp mot honom men fortsatte sedan backa, trots att han måste sett att han sakta rörde huvudet långsamt och nekande i sidled, och när han var ända inne vid kanten stängde han av motorn.

Robert klev uppgivet ut ur skåpbilen med motorn fortfarande i gång och började långsamt gå mot bilen som nu hindrade honom från att komma iväg i tid. Samtidigt flög dörren på kombin upp och en rasande man i kostym och solglasögon kastade sig ut och stormade mot honom.

– Vad fan skakar du på huvudet för! snäste mannen.

– Du ställde dig precis där jag har min last och nu kommer jag inte åt den. Det finns gott om plats precis bredvid och…

– Jag har också rätt att lasta här! avbröt mannen i kostym honom. Jag betalar flera tusen i månaden för ett kontor i den här byggnaden ska du veta.

– Lugn nu, svarade Robert. Jag hade ingen aning om det, jag trodde att du bara skulle in i segelbutiken och då kunde du ju ställa…

– Vad fan har du för rätt att leka nån jävla polis? Tror du att bestämmer allt här?

– Men alltså, jag visste ju inte att du jobbade här. Det är bara det att det nästan varje dag händer det att någon…

– Jag har EXAKT samma rätt som dig att stå här, avbröt mannen Robert igen, jag ska ha upp kartonger till mitt kontor! Som jag betalar mycket hyra för och då ska inte någon liten låtsaspolis komma här och säga vad jag får och inte får.

Robert skulle precis ge upp som vanligt eftersom det aldrig var någon idé att argumentera med idioter. Han var heller inte typen som någonsin stod på sig och varje gång det här hände vek han åt sidan med svansen mellan benen. Men nu vällde plötsligt en våg av ilska upp inom honom. Ett rent och skärt hat till och med och det gick inte att stoppa det. Han hade faktiskt hade fått nog av att bli trampad på. Fortfarande helt lugn utåt lyfte han sakta blicken mot den arroganta kostymmannen.

– Skitsamma. Men jag hoppas av hela mitt hjärta att all världens olycka drabbar dig och jag hoppas att du får cancer eller dör i en bilolycka. Helst redan i kväll så att jag aldrig någonsin behöver se ditt osmakliga ansikte igen.

Kostymmannen stod helt stilla och bara gapade någon sekund. Robert som inte riktigt kunde förstå att han precis sagt de där orden stod också som förstenad.

– Vad fan sa du nu? Kostymmannen verkade ha kommit över den första chocken.

– Jag tror du hörde, svarade Robert lugnt och sekunden efter landade kostymmannens knytnäve rakt i hans ansikte.

Det susade till i hans huvud, men han föll inte direkt. I stället satte han sig sakta ner på huk medan han gned handen mot kinden och såg upp mot lastkajen där två av hans kollegor stod. De var uppenbarligen helt förskräckta över vad de precis hade sett. Kostymmannen såg på Robert med hat i blicken, men han verkade faktiskt samtidigt lite förvånad över vad han precis gjort. Sedan reste sig Robert igen och nickade bort mot lastkajen.

– Jag hoppas att du inte har alltför mycket inplanerat i framtiden. Jag tänker polisanmäla dig för misshandel och de finns flera vittnen. Ha det så kul i fängelset din jävla översittare.

Robert gick upp för trappan till lastkajen och kollegorna där.

– Ni såg ju att han slog ner mig. Jag går in och ringer polisen nu.

Kollegorna bekräftade att de sett allt och ville veta om han var okej, men han var redan på väg in genom dörren till lagret och precis när den gick igen hörde han kostymmannens röst utifrån.

– Men fan också! Förlåt då! Det var du som…

Att begå äktenskapet.

Ännu en gammal saga i en helt ny kostym. Om en dalmas sökande efter kärleken och de nålsögon som måste passeras på vägen fram dit.

image

Jag vaknade en morgon i september med den överväldigande känslan av att alla kvinnor i hela världen fullkomligt avgudade eller rent av älskade mig. Uppriktigt och innerligt. Efter som solen sken beslöt jag att det var dags för mig att ge mig ut i världen för att äntligen försöka finna en fru. Det hade länge varit hög tid och mitt nyvunna, kanske aningen svulstiga självförtroende, gjorde dessutom att förutsättningarna nog  aldrig hade varit bättre.

Jag duschade lite för länge, rakade mig mycket omsorgsfullt, parfymerade mig lagom anständigt mycket och borstade till sist de få, ganska svarta tänder jag hade kvar. Sedan spände jag bröstet och knöt näven i fickan innan jag lämnade min lägenhet med spänst i stegen. Naturligtvis var jag helt naken då jag aldrig tyckt att jag har haft någonting att dölja eller skämmas för. Redan knappt hundra meter efter att jag klivit ut ur min port som slagit igen bakom mig med en sävlig gäspning drogs mina ögon mot ett första föremål för min eviga kärlek. Hon hade långt ljust hår, något små och därför mycket fina bröst och hon blossade så intensivt på sin cigarett utan filter att man lätt kunde tro att hela universums överlevnad hängde på det. Jag önskade som vanligt att jag hade kunnat uttala några kärlekens inledande ord på franska eftersom mitt dalmål många gånger visat sig vara ett alltför klent språk när det kommer till att förföra kvinnor. Den tillfälliga gnuttan vankelmod slog jag dock enkelt ur hågen eftersom jag kände på mig att just den här dagen var den då alla mina tillkortakommanden ändå bara skulle bli parenteser.
image

Jag väntade respektfullt och lika knäpptyst som ett vacuum bredvid henne till hon rökt klart, men så fort hon släckt fimpen under sina vita designerträskor öppnade jag munnen för att se om jag hamnat rätt. Min enda fråga var om hon kunde laga fullt ätlig potatisgratäng. Det var naturligtvis en aning framfusigt och dessutom en vild chansning, men hon nappade direkt som tur var. Hon hävdade, och det mycket bestämt, att just denna rotfruktsdelikatess var hennes absoluta specialitet. Efter att ha nickat sakta samtidigt som jag såg henne djupt i ögonen under tiden hon svarade, böjde jag mig snabbt fram och kysste henne fräckt på munnen. Min kyss var hård och någorlunda bestämd, men samtidigt precis lagom nonchalant och avslappnad. Sedan ursäktade jag mig och förklarade helt sanningsenligt, att en dag som denna är inte ens en perfekt potatisgratäng nog. Inte för den som vill nå den högsta kärleken i alla fall. Hon försökte dölja sin besvikelse och hon gjorde det förvånansvärt bra. Nästan som ett fullfjädrat proffs faktiskt, men ljudet av hjärtat som brast bakom den raserade fasaden hon försökte gömma sig bakom var öronbedövande och mer än nog för att tydligt avslöja hennes allvarligt sårade känslor. Jag bad universum om lite musik eftersom dagen verkligen krävde ett soundtrack. Omedelbart dånade sandstrandsdoftande reggaetoner i mina bakgrundskulisser och jag kunde målmedvetet och utan avbrott dansa vidare.

När jag en stund senare passerade ett blått festivaltält fylldes mina kärlekskranka näsborrar av den oemotståndliga doften av vildsvinskorv. Och antingen spelade min fantasi mig ett spratt, eller så anade jag även nysurad surkål. Om den kombinationen dolde sig där inne kunde det mer än väl duga som förspel. Jag och min nu uppväckta hunger kastade oss handlöst in i tältet och blev inte ens lite förvånade när en omänskligt vacker och naturligt rödhårig kvinna med yviga ögonfransar var det första som mötte oss. Nu kunde jag nästan ta på ljudet av alla kyrkklockor som klämtade i fjärran. Så fort jag ätit klart och hjälpligt lyckats torka den starka engelska senapen ur ansiktet pekade jag mot den hundörade och nötta boken intill stekbordet. Jag frågade henne vad det var för bok och om det eventuellt var hon som just nu läste den. Hon svarade ja utan att tveka och sade att hon var helt förtrollad av Pablo Coelho och att det här förmodligen var en av hans allra bästa böcker. Den var så makalöst bra att hon faktiskt inte kunde tänka sig ett liv utan den.

Drömmen om att kvinnan i tältet var den jag skulle gifta mig med sprack som en förrymd ballong i Freddy Krügers sybehörsaffär och jag blev till luften som pös ur den. Totalt förintad av sorg och med en röst som vred sig i avgrundsdjup plåga skrek hon efter mig när jag gick:

”Vad gjorde jag för fel! Var det något jag sa?”

Men då var jag redan långt utom hörhåll.

image

Besviken på det allra närmaste grannskapet och dess förutsättningar beslöt jag att lifta med en mycket sympatisk gås till något nytt och helt annat land. Flygturen var både rogivande och behaglig och därtill gick den med blixtens hastighet. Eftersom gåsen faktiskt hette Blixten. Knappt hade vi landat förrän, jag behöver väl knappt säga det, en makalöst vacker kvinna med håret klippt i en aristokratiskt modern och väldigt kort frisyr och som till råga på allt hade en hållning som den allra stoltaste amazon skulle varit avundsjuk på högg tag i mig. Hon drog mig genast med till sin boning. Väl hemma hos henne placerade hon mig resolut men ändå varsamt i ett varmt bad med massor av lavendel i och försåg mig med ett glas kall öl. Sedan läste hon högt för mig ur Jan Fridegårds storslagna och numera sorgligt bortglömda epos ”Lars Hård”. Litet då och då log hon ett leende som närmast kan liknas vid smaken av honung, vilket jag i min tur besvarade med ett som var nästan tandlöst. Tycke hade uppstått. Innan kvällen kom var vi redan gifta och hon var havande med vårt första barn som beräknades nedkomma redan på torsdag om någon vecka eller så.