Idag kom vintern till Stockholm och vi är ju inte så bra på vinter. Eller jo, vi är faktiskt rätt bra på vinter, men bara om den kommer på vintern. När vi är beredda. Då rullar plogbilarna på och det sandas så att man knappt märker att det snöat ute. Men November räknas väl fortfarande till höst? I övermorgon skall det till exempel bli ganska många plusgrader var det någon på jobbet som sa och det är ju höstväder om något.
När två miljoner människor i Sveriges överlägset befolkningstätaste stad planerar och samordnar sina liv under förutsättningen att det är höst som gäller och det plötsligt ramlar ner 10-15 centimeter snö under de kritiska morgontimmar när alla ska till jobb och skolor samtidigt blir det inte bra alls. Att bli lurad är sällan roligt. Inte ens ett surpriseparty har ju en inneboende garanti för framgång, och en årstid som gör fel har det ännu mindre.
Själv har jag med åren försökt bli bättre på att vara beredd i största allmänhet. Uttrycket ”att ligga i framkant” har gått från att vara rent provocerande till något mer positivt. Uttrycket signalerar stabilitet, att man är rejäl och har tänkt till. Redan förra veckan hade jag därför långtgående planer på att byta till vinterdäck på bilen. Under alla år jag var arbetsledare bestämde jag (utan att fråga någon högre chef) att jag fick förvara mina däck i verkstaden nere i garaget på arbetsplatsen. Garaget är uppvärmt och försett med en rejäl domkraft vilket gör däckbytet en aning mindre betungande. Och det är väl ändå det minsta man kan få unna sig (om än i smyg) när några futtiga tusenlappar, ett begynnande magsår och lite utbrändhet är den enda övriga lön man får för att ansvara för ett brevbärarkontors dagliga drift? Nu är jag sedan ett par år visserligen inte arbetsledare längre, men jag har ändå valt att se mina privata fördelar med statens garage som ett slags fallskärmsavtal. Det är dessutom ett ganska blygsamt sådant om man jämför med vad politiker eller riksdagsmän som missköter sitt jobb så grundligt att de måste sparkas kan få.
I verkstaden hittade jag till min förvåning ett par hyfsade sommardäck till en Ford Fiesta jag skrotade 2013 och en uppsättning nästan nya dubbdäck till den Peugeot 407 jag skrotade 2015. Märkligt nog låg alltså den nuvarande Volvons däck hemma i källaren. Den vetskapen tog mig ändå ett steg närmare säker bilkörning på vinterväg. Jag tittade sorgset på mina tidigare bilars däck och konstaterade att om det inte vore för den lilla detaljen att kontakt med okända människor tycks vara ofrånkomlig när man vill sälja något på till exempel Blocket hade det faktiskt kunna vara ett alternativ.
På lördagen hämtade jag upp Volvons vinterdäck från källaren. Det är dubbfria däck vilket jag inte gillar, men eftersom jag var tvungen att köpa nya sommardäck i våras var jag inte sugen på att köpa fler däck det här året. När jag kom till mitt privata statliga garage hittade jag inte nyckeln till verkstaden där den schyssta domkraften ligger. Jag letade igenom alla lådor på alla kontor och runt omkring ute bland alla hyllor i det enorma sorteringslandskapet. Eventuellt letade jag också i en och annan av mina kollegors jackfickor, men inget napp. Jag fick ge upp och åka hem.
På söndagen bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet och byta däck med bilens tillhörande mindre domkraft. Jag var tillbaka i garaget och förberedde upphissningen innan jag började lossa hjulbultarna. De fyra första gick ganska bra med tanke på att firman som satte dit mina nya sommardäck gjort ett föredömligt jobb med sina tryckluftsgrejer. Den femte bulten gick dock inte att rubba. Att jag blivit så svag var retfullt men ändå logiskt då jag inte varit på gymmet på över två månader. Först en seg förkylning av influensakaraktär, sedan en rejäl inflammation i axeln och på det en uppskuren handled när jag råkade köra handen genom ett fönster när det rök in i Grufstugan, hade satt stopp för all fysisk aktivitet.
Nu slog det mig plötsligt att jag fortfarande inte lagat rutan, trots att jag förträngt det ganska bra ett par veckor. Och jag blev påmind igen om varför jag varit så fattig den senaste tiden. Alla åkommor och olyckor resulterade i två karensdagar och elva sjukdagar på förra lönen. Men går det inte så går det inte och då får man helt enkelt vända ut och in på den tomma plånboken och åka till människorna som byter däck mot betalning.
Igår var det äntligen dags, men efter lite mumlande och konfererande förklarade däckmänniskorna att mina däck var slut. Under tre millimeter på en del ställen och inte ens lagliga alltså. Jag förklarade med mitt bästa stenansikte att de i så fall kunde lasta in mina undermåliga däck i bilen igen, sen åkte jag hem för att leta upp nya däck på internet.
När jag läste alla testsidor för att hitta de bästa däcken för pengarna råkade jag få syn på de dubbfria och tydligen olagliga däck jag nyligen hade tänkt köra med. De låg på sista plats och hade ett minustecken av fem plus. När de var nya. Ändå känner jag att det var lite tur i oturen nu när snön faller och jag vet att jag ska köra på nya dubbdäck hela vintern. Fast det blir tidigast på onsdag nästa vecka när några helt andra däckmänniskor hade tid att få på dem. Så länge åker jag helt enkelt buss som vilken vanlig arbetare som helst.
grufstugan 