Chili – Sida 2 – grufstugan

Gruvliv del 17.

Förra helgen skedde plötsligt ett under. Eller förresten, man kan nog i ärlighetens namn kalla det för ett mirakel. Som genom ett trollslag ersattes den åtta månader långa och vedervärdigt gråkalla vintern av en plötslig sommar. Jag och familjen kastade oss förstås in i bilen och åkte till Gruvstugan, trots att vi på grund av andra aktiviteter på söndagen bara skulle få en övernattning där.

Bonden Anders har generöst nog gett oss tillåtelse att ta av det prima kogödsel som legat och bränt till sig ute i en av hagarna och nu är högpotent mull till näringsfattiga rabatter. Det var ett tag sedan vi pratade med honom och när vi kom fram märkte vi att hagen var stängd. Min fru är betydligt mindre tafatt än mig och krokade raskt bara av elstängslet så att jag kunde rulla in skottkärran.

När vi var framme och precis skulle sätta spadarna i gödselstacken såg jag till min förfäran att vi inte var ensamma. Under taket på en liten träställning en bit bort stirrade några tjurar på oss. Inte för att jag är den räddhågsna typen, ännu mindre sedan jag började träna på gym, men jag har ändå respekt för stora djur. I synnerhet sådana som väger ett halvt ton eller mer. Lugnt och sansat pekade jag mot tjurarna för att varna min fru och satte därefter av mot utgången med skottkärran skumpande över tuvorna. Jag tror inte att det finns några vittnen som såg förloppet, så vi kan säga att det var en välordnad men ändå skyndsam omgruppering.

När vi satt oss i säkerhet ringde en av oss Anders. Jag skulle kanske kunnat göra det, men tampas med och handikappas av, en mångårig och helt irrationell telefonskräck. Den inledningsvis oförstående bonden lät när polletten trillat ned meddela att det bara var helt ofarliga kor och deras kalvar i den hagen. Antagligen skakade han sakta sitt huvud och himlade med ögonen i andra änden, men han har förhoppningsvis råkat utför stadsbor förr. Efter ett nytt besök i hagen var bilen sedan lastad med välfyllda svarta sopsäckar av den allra ädlaste blomsternäring.

Trots att jag har haft mina chiliplantor i ljusskåpet hemma i lägenheten under våren tycker jag nog att tillväxten gått lite trögt. Jag hade förväntat mig att flera av sorterna skulle vara ganska stora vid det här laget, men tvärtom har det nästan gått sämre än i fjol. Undantaget är sorten Habanero Natal som ser riktigt bra ut. Även Habanero Lemon och Brazilian red pumpkin ser rätt okej ut, men det stora bakslaget är ändå att jag inte lyckats få upp en enda Hot Lemon trots att jag sådde den i många krukor. Hot Lemon var den dominerande sorten förra säsongen och gav mängder med frukt. Vi hade kvar av den i torkad form långt in på vintern. Det är sällan det inte blir något alls av frön man sår, så jag har ingen aning om varför det blev som det blev.

På tomatavdelningen är det däremot strålande tider. Jag har redan många ståtliga plantor sprungna ur de frön jag sparade från förra sommarens fantastiska Hårdrockstomater. Jag vet inte vad sorten heter egentligen, men förra våren fick jag en tomatplanta av Hårdrocks-Peter, alltså måste det vara Hårdrockstomat. Den såg till en början mest ut som en sliten gammal toalettborste med sedan länge passerat bäst före datum, men jag satte ändå pliktskyldigt ut den vid stugans soligaste vägg. Snart slingrade den sig runt nästan hela huset och var full av små röda och helt fantastiskt goda tomater.

Jag har förstås ett projekt av lite mer långsiktig karaktär också. Carl von Linné gav den namnet Aesculus hippocastanum, men för mig duger Hästkastanj lika bra. Under mina sista dagar som brevbärare i Saltsjö-Dufvnäs, innan tvångsförflyttningen till Duvnäs Utskog och Ektorp, plockade jag några kastanjer från marken på Strandpromenaden. Varför vet jag inte, men jag tog hem dem och la dem i en burk som jag sen glömde bort. Efter nyår hittade jag burken och provade att stoppa ned några stycken i jord och glömde bort dem igen. Krukorna stod i sovrumsfönstret hemma i flera månader utan att något hände, men ibland hällde jag lite vatten i dem i alla fall. Till min förvåning upptäckte jag för några dagar sedan att jag faktiskt verkade ha ett träd på gång i en av krukorna. Nu funderar jag som bäst på vart jag ska plantera det. Nära Gruvstugan så klart, men det gäller att planera lite. Det vore snopet om min alldeles egna kastanj om sisådär en 30-40 år står i vägen för solen så att jag inte längre kan odla Hårdrockstomater.

En sista parantes. Mördarjägarkatten Jax tog ett nytt orimligt byte förra helgen. En hare. Visserligen en unge, men ändå. Jag är fortfarande alldeles för chockad för att kunna skriva mer om det och har ständigt drömmar om att han ska ta ett vildsvin nästa gång.

Gruvliv del 16.

Det är påsk, och på något märkligt sätt blir det alltid det igen om man bara låter ett helt år passera. När jag var barn målade man ägg och åt sill och sedan sa farmor att hon hört tuppen värpa i vardagsrummet. Hur nu det gick till. Man letade fågel, fisk och mittemellan. Är det varmt eller kallt här borta? Bränns det om jag tittar under kudden i den obekvämt hårda och grå funkissoffan med sågspånstoppning?

Numera är både jag och min lilla familj rätt dåliga på att hålla traditioner vid liv, ingen är intresserad nog. Vi köper godis så klart, men behöver bara leta efter det om den som packade upp matkassarna glömt var man ställde det. Vi har ätit pasta och köttfärssås, men fick i alla fall i oss lite ägg. Visserligen stekta till bacon och vita bönor när vi åt lunch, men ändå. Nästa år kanske jag målar mitt stekta ägg också, vi får se.

Med hela sex lediga dagar på raken var det på förhand upplagt för trädgårdsliv vid gruvstugan, men vinterns återkomst satte käppar i de planernas hjul. Bitande minusgrader och snö inspirerade inte till att hämta säckar med koskit hos bonden att strössla jorden med. Min fru gjorde dock en gedigen insats och grävde upp en stor del av det landet vi struntade i förra året. Det finns massa fina lupiner där som ska sparas, men hallonbuskarna gav inte ett enda bär förra sommaren och kanske har gjort sitt? Kan man få liv i gamla fruktbuskar igen, eller har dom möjligen ett bäst före datum? Det tål att forskas i. Krusbärsbusken knoppar i alla fall som aldrig förr efter fjolårets aggressiva nedklippning, det återstår att se om det hjälper.

Nä, det blev mest tid inomhus den här gången, långa partier brädspel och då mestadels klassikern Finans. Jag var inte ens nära att vinna någon av gångerna. När Leia och Simon slår för gratifikation och får femmor och sexor, slår jag dubbelettor och ibland någon tvåa. Då har man faktiskt inte råd att hamna på Sågverket varenda j*vla varv.

Det verkar som vi har en återkommande rödhake vid Gruvstugan. Han har av någon outgrundlig anledning fått namnet Mattias och satt utanför stugan nästan varje dag redan förra året. Jag tog tyvärr inget fotografi på honom, men har återskapat en ganska autentisk bild ur minnet med hjälp av det enda ritprogram jag behärskar till fullo – Paint. Han är väldigt fin, men vi vågar inte börja mata honom med tanke på att vår ena katt Jax är en sådan mördarmaskin. Han har redan så gott som utrotat hela beståndet av ödlor här och förra helgen åt han upp en annan fågel. En grå…mes? Eller något sånt. I fredags satt han och smaskade i sig huvudet på en fet sork. Den andra katten Opie har fortfarande störst jaktlycka vid sin skål med torrfoder.

Nu är vi tillbaka i Orminge igen. I den förra bloggen lovade jag en liten genomgång av det som förodlas inför sommaren, bland annat chili och tomat. Jag får återkomma till det makalöst spännande avsnittet lite senare, och avslutar i stället med en riktig cliffhanger i form av den här symbolikmättade bilden. En Brazilian Red Pumpkin som kämpar sig upp ur sin kruka med ett vintergrått Betsövägen i bakgrunden. Och vi kan gärna utgå från att fläckarna på fönstret faktiskt är snö och inte resultatet av någon lättja vad gäller fönsterputs.

Men var inte det där ett jävla liv?

Jag började skriva en text här i lördags, men den blev så deppig eftersom huvudet var fyllt av det som hänt på Drottninggatan dagen innan. Jag tyckte inte att det var roligt att skriva vidare om att bunkra förråd inför domedagen och ni som läser den här bloggen vet att jag inte heller är något vidare på samtidsanalyser och politik. Jag gör mig nog faktiskt bäst när jag förmedlar ytliga och glättiga upplevelser ur mitt eget liv.

Men jag ska återkomma till förra fredagen i alla fall eftersom jag hade en egen liten upplevelse av vårt omtalade polisväsende bara någon timme före den där galningen snodde en lastbil och förstörde livet för så många människor. Jag var på väg till Tatueringsstudion på Borgmästargatan för att fortsätta projektet med färgläggandet av min egen arm och eftersom jag sällan kör bil inne i stan har jag varit mer än nöjd över att ha upptäckt en bra väg dit. Jag svänger bara vänster direkt efter Danvikstullsbron och sedan första höger och sen är det raka spåret. Ofta finns det dessutom lediga parkeringsplatser i närheten. När jag nu svängde in på min vanliga rutt såg jag två poliser som precis hade stoppat en tant. Jag undrade i förbigående om det möjligen var ett rattfyllo, men noterade också att en av poliserna tittade på mig och sa något i en komradio. Sen tänkte jag inte mer på det förrän jag kom över backkrönet där jag omgående stoppades av en hel drös poliser. Aha, nykterhetskontroll tänkte jag. För andra gången sedan jag tog körkort 1997, vad spännande! En ung poliskvinna, förmodligen under utbildning med tanke på hur osäker hon var och att alla de äldre polisgubbarna bara stod och tittade på en bit bort.

Hon frågade om jag var medveten om att jag just hade kört i bussfilen? Jag blev lite förvånad och började skratta. Nä, jag kör ju alltid den här vägen när jag ska till söder? Men det är faktiskt belagt med böter på 1000 kronor sa hon allvarligt, varpå jag sken upp och svarade lite mer ironiskt än jag hade tänkt; vad kul! Nej sa hon fortfarande med allvar i blicken och började fumlande skriva ut böter, lät mig blåsa för alkohol och granskade mitt körkort.

Det värsta med det här var verkligen inte att jag fick mina första trafikböter, utan att jag nu inte vet hur jag ska köra nästa gång? Jag får ta bilen in till stan någon natt och reka en lagligare väg helt enkelt.

Jag har varit lite sugen på att göra en tatuering ända sedan gymnasiet. Det som har hindrat mig har dels varit att jag aldrig haft råd och dels att jag inte vetat vad jag ska göra för motiv. Nu är jag vuxen, jobbar övertid, får tillbaka på skatten och har inte flera miljoner i huslån, så då återstod bara motivet. Efter att ha träffat Andy som gjort de flesta av min frus motiv ett par gånger och upptäckt att han förutom att vara konstnär är jätterolig att prata musik och litteratur med, kom vi fram till att jag ville ha någon grej med anknytning till mitt favoritband Monster Magnet. Det som i tanken började som något litet växte snabbt eftersom jag har legendariskt dålig impulskontroll och nu är hela armen på väg att bli en enda hyllning till nämnda band. Deras Bullgod, tjejen från omslaget till ”Dopes to infinity” och en planet ska få sällskap av lite eld och en orm bland annat. All in på hårdrocksklichéer. Det känns hur bra som helst och är enligt mig ett roligare om än smärtsammare sätt att hantera sin medelålderskris än att köpa en sportbil. Och vad spelar det för roll om man har lite bläck i huden när man i bästa eller värsta fall har ungefär fyrtio år kvar att leva? Det är bara att åk som Stenmark skulle sagt.

Och eftersom det här ändå är en blogg med huvudsakligt fokus på livet vid Gruvstugan och den odling som sker där på hobbynivå, vill jag också berätta att jag äntligen fått i ordning ljusskåpet hemma. Tanken är att plantorna med chili och tomat ska hinna växa sig starkare och ge mer skörd när sommaren väl har kommit. Att det sen kan se ut som en illa dold knarkfabrik för de som passerar förbi min sons fönster är en risk man får leva med. I nästa blogg som förhoppningsvis inte dröjer så länge blir det en närmare genomgång av vad jag förväntar mig av odlingen vid Gruvstugan.

Gruvliv del 15.

Dock får jag kanske vara beredd på att konstapeln knackar på här framöver efter att någon orolig med- (eller motborgare) med starkt rättspatos tipsat om ett misstänkt ljussken från garderoben i min sons rum. Den som lever får se, men i just detta fall ingen blommande cannabis.

Det har ju blivit så att den här bloggen mest kommit att handla om mitt amatörmässiga rafsande i rabatter, barnsligt fantiserande om gruvor eller om sågar och yxor. Det finns ett talesätt som säger något i stil med att man inte blir äldre än man gör sig, så de aktiviteter jag fyller mitt liv med nu kanske speglar en allt mer åldrande människa. Om nu lantliga aktiviteter är ett tecken på att man börjar bli gammal vill säga.

Trots att min son tycker att jag och min fru känns unga i jämförelse med andras föräldrar fyller jag trots allt 45 i år. Jag vet inte längre om det är gammalt eller ungt, det beror nog på vem man frågar. Helt klart har jag bytt områden för mina intressen de senaste åren och det som gjorde mig uppspelt förut har inte samma dragningskraft på mig längre. Med risk för att låta lite pessimistisk är det egentligen inte särskilt mycket jag tycker är roligt överhuvudtaget numera, jag är dock inte så bitter som det kanske låter. Innehållet i mitt liv har nog bara koncentrerats, eller reducerats som basen till en rödvinssås.

Böcker har alltid varit min största passion och är det fortfarande. Mitt läsande har rent av eskalerat sedan i höstas och jag läser i snitt säkert två gedigna romaner i veckan nu. En av anledningarna till det är att jag har blivit väldigt selektiv när det kommer till film och tv-serier. Verkar det jag möjligen tänker titta på inte vara rent fantastiskt, väljer jag direkt mina böcker i stället för att ödsla tid på något som kanske är halvdant.

Utöver läsandet ser jag gärna på fotboll fortfarande, men då jag förr kunde se flera matcher om dagen från alla möjliga ligor, ser jag nästan enbart Evertons matcher nu. I någon mån även toppmötena i Champions League och möjligen en och annan landskamp. Hammarby som nästan var det största av allt i mitt liv förut och som jag följde på plats hemma såväl som borta över hela landet, började någon gång gradvis tyna bort för mig. Nu vet jag knappt vilka som spelar i det laget längre. Märkligt.

För att återkomma till inledningen av bloggen; det jag verkligen mår bra av, det som fyller mig med både glädje, energi och ro är just det där med att göra något fysiskt. Och att göra det i en fridfull miljö med sporadiskt fågelkvitter i stället för motorvägens dån. Trots att kroppen till slut värker och musklerna blivit så trötta att armarna darrar, bubblar hela mitt inre av lycka när jag svingar yxan ännu en gång. Den växande högen av kluven ved ger intrycket av att någon med karaktär och envishet varit där. Att den känslan blir så stark beror nog på att just de egenskaperna är sådana jag aldrig tyckt mig besitta.

Jag har alltid gett upp det jag föresatt mig redan innan jag kommit igång, och mitt motto har varit ”Det är aldrig för tidigt att ge upp”. Men inte längre, inte när det handlar om en rabatt som ska grävas upp, ett träd som skall kapas, eller ved som ska klyvas. Dessutom är ju veden helt nödvändig för att kunna vistas i Gruvstugan då vi helt saknar el där. Visst kan man köpa ett par kubikmeter färdig ved, det är inte ens särskilt dyrt. Men vad skall jag då bli lycklig av?

Marken framför Gruvstugan är gammal åkermark och den första metern ned består i princip av ett tunt jordlager och därefter ganska mjuk lera. Inom loppet av bara någon månad har därför tre stora granar blåst ned utanför stugan.

I arrendekontraktet med bonden står det att vi får ta tillvara på de träd som fallit av sig själva, så det är bara att passa på. Och samtidigt då skicka ett tyst tack till de kraftiga höst-och vinterstormarna för bränslet.

Inför vårens planteringar vid Gruvstugan gäller det att vara förberedd. Egna och andras frön från förra året är nu för-sådda, även om variationen är måttlig. Det blir som vanligt nästan uteslutande olika sorters chili, men även de grymma tomaterna från Hårdrocks-Peter och en mystisk liten sorts minimelon som egentligen är en trädväxande gurka från Sydamerika. Det gäller att begränsa sig något och välja med omsorg.

I år är tanken att plantorna ska vara mer utvecklade när sommaren kommer, därför håller jag nu på att bygga ett växtskåp hemma. Dock får jag kanske vara beredd på att konstapeln knackar på här framöver efter att någon orolig med- (eller motborgare) med starkt rättspatos tipsat om ett misstänkt ljussken från garderoben i min sons rum. Den som lever får se, men i just detta fall ingen blommande cannabis.

Vinterkrönika 2017.

”Well he never ever smiled
But he always seemed pleased
Said I’ll never live down upon my bended knees
I see the game and the game it sees me
We will dance until they bury me.”

”The Bullet” – The Devil Makes Three

31/12-1/1.

År 2016 avslutades traditionsenligt med nationstemakalas hos Maulin och Kenta på Tallåsen utanför Gnesta. Varför det har blivit så här är det nog ingen av oss som riktigt minns, men 2013 var det plötsligt mexikanskt tema på mat, dryck och klädsel till nyårsfirandet. Det följdes av ett tyskt och ett finskt dito och denna fjärde gång valdes passande nog landet på allas läppar, U.s and A ut.

Jag har ju alltid känt mig lite som en potentiell landsfader innerst inne och kunde inte motstå frestelsen att ikläda mig rollen som emancipationsproklamationens fanbärare Abraham Lincoln. Frigivandet av slavar har alltid varit en hjärtefråga även för mig. Här flankeras jag av Jake Twist från Brokeback mountain och Laura Ingalls från ett väldigt litet hus på prärien.

Ibland säger man ju om en tillställning att ”alla var där” och sällan har det stämt så bra som på denna nyårsfest. Här har vi Donald Trump i egen hög person, samt legendaren Fred ”Curly” Neil från Harlem Globetrotters.

Pimps, cheer leaders, wookies och indianer rådde det heller ingen brist på.

Kulinariskt var året ett fall framåt, åtminstone för barnen. Coca Cola, corndogs och hamburgare sparkade tydligen fjolårets finska morotslåda och korvsoppas arsle. För oss vuxna var det hugget som stucket eftersom man lika gärna kan dricka Koskenkorva och Karhu som Miller, Budweiser och Jack Daniels.

Det blev som alltid ett fruktansvärt bra nyårsfirande med musik, dans, skratt och långa osammanhängande samtal framåt småtimmarna. Trots att barnen numera är ganska stora bränner vi fortfarande av fyrverkerierna på det legendariska 21-slaget så att alla får vara med. Det är förmodligen bra även ur en rent säkerhetsmässig aspekt då pyroteknikerna Dennis och Björn inte hunnit bli för fulla så tidigt och fortfarande efter fyra år har samtliga fingrar kvar.

Till femårsjubileet nästa år vänder vi oss mot den afrikanska kontinenten i allmänhet och Etiopien i synnerhet. Schyssta pannkakor, kryddiga grytor och äta maten med händerna lär inte vålla några större problem, men att hitta den etiopiska avdelningen på Systembolaget kan bli värre.

4/1-7/1.

De inledande två veckorna av 2017 hade jag mirakulöst nog lyckats utverka kompledighet, så trots temperaturer nedåt 16 minusgrader klämde familjen ihop sig i gruvstugan och satte igång att elda. Då den stora järnspisen i köket fortfarande ryker in trots besök av sotaren blev vi tvungna att förlita oss enbart på den lilla kaminen i sovrummet. Det blev ändå väldigt mysiga dagar trots att jag och Leia fick ställa larm en gång i timmen under natten och turas om att gå upp och lägga in mer ved för att inte frysa ihjäl. Att mänskligheten på våra breddgrader inte utplånades helt innan elektricitetens intåg är en gåta i sig, men jag antar att folk var utrustade med mycket självbevarelsedrift och en hel del jävlar anamma.

Vi grillade bland annat lax ute i beckmörkret som vi sedan åt med hollandaisesås och kokt potatis och vi kurade så fort tillfälle gavs ihop oss i sängen alla tre och tittade på film. En av oss backade även ner bilen i ett dike intill uppfarten mot torpet och fick ringa bärgare. De ganska oansenliga bucklorna på Volvons båda sidodörrar gör att de tydligen måste bytas ut och det till en kostnad av fyrtio lakan enligt skaderegleraren. Jag ser med spänning fram emot den nya årspremien på bilförsäkringen nästa år.

8/1-12/1.

Allt har sin tid och när familjen fått sin beskärda del av mig drog jag iväg på ego-safari till min morbrors stuga utanför Torshälla i närheten av Eskilstuna. Tanken var att jag skulle jobba med mina två evighetsprojekt, romanen och diktsamlingen.

Det är inte lätt att orka skriva i vardagen när man jobbar 50 timmar i veckan eftersom ens arbetsgivare byggt in två timmar av ofrivillig övertid i den genomruttna organisationen. Men nu, plötsligt helt själv i ett par dagar på annan ort och utan telefon och internet för att undvika distraktioner! Det blev jäkligt mycket skrivet den här gången, jag jobbade som besatt mellan tio och tolv timmar om dagen och fick uppleva hur skrivandet äntligen lossnade igen. Jag skulle behöva lite fler sådana här perioder.

När jag inte orkade skriva längre om dagarna såg jag på dvd-filmer. Bara gamla klassiker som Lars Molins ”Badjävlar” (1971) och ”Midvinterduell” (1983), ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon och Jaques Tatis”Fest i byn” (1949). Det är inte ofta det blir tid över att se filmer man länge velat se heller, så mitt inre liv fick en rejäl kick.

Återförenad med familjen blev det en vända till stugan igen. De kraftiga stormvindarna hade blåst ned två rejäla tallar framför huset så det var helt klart motorsågsdags. Som deltidsboende i ett kaminuppvärmt universum måste man skynda att ta tillvara på veden när den faller som manna från skyn. Det var ingen uppgift för veklingar (som mig själv) egentligen och efter att ha sågat till mig både kramp och träningsvärk återstod att konka bort stubbarna till vedboden med handkraft för att ytterligare spä på värken i kroppen. Jag överväger nu att köpa en arbetshäst, vad nu en sådan kan tänkas kosta.

Trots att det kan innebära lite slit att bo enkelt är det helt klart värt det. Vackrare miljö finns faktiskt inte att skotta sig fram genom.

16/1-27/1.

Tillbaka i verkligheten. 10 timmars arbetsdagar och några dagar vård av febrigt barn. Monumental trötthet av mörker och kyla, men redan mängder av böcker lästa knappt en månad in på det nya året.

Januari och Februari brukar innebära en intensiv läsperiod för mig, men det här blev nästan ett rekordår sett till antalet sidor. Det är visserligen mer lättsmälta böcker som avverkats den senaste tiden, uteslutande science fiction, men ändå. Jag älskar att bli så uppslukad av orden att jag går omkring med boken när jag förflyttar mig i lägenheten och sen går och lägger mig innan 21.00 för att jag ändå bara vill fortsätta läsa.

28/1-29/1.

Min son har två intressen. Att spela FIFA17 på sin Xbox One och att titta på olika så kallade youtubers. De här unga youtube-människorna är hans idoler på samma sätt som Dave Wyndorf, Ola Magnell, Henrik Järell och Bob Dylan är mina.

Han berättade aningen modfällt strax innan jul att ett nordiskt mästerskap i Fifa17 skulle gå av stapeln i Partille Arena, men att det låg utanför Göteborg och således förmodligen var utom räckhåll för oss. Efter ett rådslag med den kärleksfulla och förstående modern en kväll bestämde vi att jag och han skulle åka dit i alla fall.

Vi klev upp i ottan lördag morgon och bilade ner på exakt fem timmar och var i tid precis till insläppet.

Två dagar av total succé med spännande fotbollsmatcher och grabben min fick även spela en match mot en av sina favorit youtubers. Den lyckan!

Det är lätt att känna sig gammal på ett sånt här event där en massa ungdomar tittar på när andra spelar tv-spel. Jag pratade en del med några föräldrar från Borås om saken och som de moderna föräldrar vi är kom vi fram till att det är nya tider och att man inte kan göra annat än att försöka hänga med.

12/2.

Nu är det slut på äventyr för ett tag, men eftersom det är söndag och halva februari nästan passerat är det hög tid för lägenhetsmys på Edövägen. Dagen är vigd åt att skriva klart den här bloggen och sedan för-så lite chilifrön innan jag ställer mig i köket och lagar en lasagne till morgondagens middag. Ute skiner solen och på det hela taget är livet inte så jäkla dumt just nu.

Gruvuven, gruvuret, gruvundret, gruvhåret och gruvåret osv…

Ett år tar ungefär ett år att på sig att bli genomfört, vilket känns alldeles för fort varje gång det händer. Åtminstone när man börjar komma upp i min ålder, då går det mesta för fort. Om jag försöker tänka tillbaka på 2016 känns det instinktivt som ett lite bortkastat mellanår, varken bu eller bä som man säger. Instinkten är dock sällan någon bra måttstock över längre tid och då jag går igenom mitt 44:e levnadsår aningen mer på djupet förstår jag att det faktiskt varit ett av de bättre jag haft turen att få genomnjuta. Då det inte är helt enkelt och förmodligen inte heller särskilt intressant att berätta om precis allt som här hänt, tänkte jag göra en sån där klassisk årsbästalista som brukligt är strax innan nyårsafton. Här är den.

Topp tre odling:

1. Hot Lemon.

Visst, den här chilisorten är känd för att ge stora skördar och vara så lättodlad att även en blind demenssjuk chimpans utan armar och ben kan göra det i sömnen, men det förtar ändå inte glädjen när ens egen plantas grenar framåt augusti dignar av de gyllengula, välsmakande och lagom heta frukterna. Sann glädje!

2. Hårdrockstomat.

Namnet på tomaten är bara ett alias i brist på bättre då jag inte vet vad sorten egentligen heter. I våras fick jag en tanig liten tomatplanta i en kruka av hårdrocks-Peter. Den såg så skraltig ut att jag inte hyste något större hopp om att den varken skulle ta sig eller ens överleva, men ack vad jag blev bedragen. Plantan fullkomligt exploderade i torpets rabatt längs husväggens framsida och blev så småningom över två meter hög och gav massor av små röda tomater. Inte nog med det, det var också de godaste och sötaste tomater jag någonsin ätit. Tomatevolutionens examensarbete skulle man kunna säga. Jag har sparat fröer och tänkte driva upp massor av plantor till våren som jag sedan ska sälja här på grufstugan.com för en krona styck.

3. Amatörpotatis.

Mitt första år som torpare innebar inte att jag satte min sista potatis, men väl min första. Grunden till, eller lämningarna av vad som kan ha varit ett potatisland, eller för all del lika gärna en kompost fanns i ett hörn av torpets trädgård när vi flyttade in. Aningen sent på säsongen beslöt vi oss för att stoppa ned några potatisar vi hittade bortglömda längst in i skafferiet och som utvecklat groddar i jorden. Den blygsamma skörden på 6-7 kilo var för all del välsmakande, men knappast värda allt slit med de 100-tals liter vatten jag släpade i tjugolitersdunkar från Statoil-macken under den torra sommaren. Nästa år ska landet fyllas på med mer jord och göras djupare för att ge mer svängrum för potatisavkommorna.

Bubblare inför 2017.

För-sådd av kastanj har redan inletts, men jag misstänker att det kan ta en 30-40 år innan jag får njuta av skuggan från mina alldeles egna kastanjeträd. Bulbiller från torpets praktfulla brandlilja är redan planterade i krukor hemma och det blir spännande att se om det dyker upp några små plantor till våren. Jag har fått frön till något som ska kunna bli ett baobab-träd, eller apfruktsträd av en arbetskamrat. Enligt honom ska frukterna stinka något fruktansvärt, vilket jag naturligtvis ser fram mot. Förmodligen tar det tyvärr mer än ett år även för den här plantan att utvecklas till ett stinkande och fruktgivande träd.

Topp tre arbetsredskap.

1. Motorsåg, Husqvarna.

Min första motorsåg är naturligtvis ohotad etta på listan. Det dröjde flera månader från inköp till att jag ens vågade starta den, men nu kapar jag ivrigt allt jag hittar till lagom stora vedklabbar i rasande fart.

2. Klyvyxa, Gränsfors Bruk.

Vedklyvningens svar på Paris Hilton och Clabbe af Geijerstam var ju förra årets listetta, och inte enbart beroende på att det var det enda verktyg värt namnet jag ägde. Den här handsmidda skönheten med tjugo års garanti jobbar sig lika enkelt genom de vresigaste stubbar som Kylo Rens lasersvärd går genom Han Solo. Den ger också trygghet och lugn genom sin blotta existens intill sängbordet när man övernattar själv i torpet.

3. Handslägga, Biltema.

Den lilla förvuxna hammaren är tung som ett normalstort traktordäck och ger handhavaren bra tryck i varje dask. Det kan verkligen komma in handy när man ska slå loss brädor som sitter ihop med varandra via spik. Eftersom jag har mängder av trälock jag tagit från jobbet och som går utmärkt att elda med när de sågats i lagom stora bitar har den lilla handsläggan blivit en nära vän under sommaren.

Bubblare inför 2017.

Ett av få verktyg jag verkligen upplever att jag saknar är ett hederligt järnspett. Att bända upp stora stenar ur trädgårdsland och gräsmatta enbart med hjälp av händerna är ett övermäktigt jobb även för en kraftkarl som mig. Ett järnspett var också det enda jag önskade mig i julklapp, men trots det fick jag inte något. Möjligen beroende på att ett sådant väger ganska mycket och att min fru inte har körkort, men jag kan ändå tycka att hon kunde ha baxat hem ett sådant genom den dagliga turen på bussar och tunnelbana. I varje fall om hon verkligen älskar mig som hon säger att hon gör.

Topp tre djurskådning.

1. Fladdermöss.

Under en av sommarkvällarna på torpet upptäckte vi två snabba fåglar som cirkulerade ovanför huset med ryckiga rörelser. Efter en stund förstod vi att det faktiskt var fladdermöss och sådana har jag inte sett förut i det vilda vad jag kan minnas. Det närmaste jag varit fladdermöss förutom pojkårens serietidningar med Läderlappen (nu mer känd som Batman) eller den uppstoppade fladdermus som min farfar hade och som gått i arv till min far. Med lite tur går den så småningom i arv till mig och därefter till min son. Fladdermuskvällarna känns hur som helst lite extra minnesvärda så här i backspegeln.

2. Rovfåglar.

Livet på landet för med sig dagligt skådande av allehanda rovfåglar. Min ornitologiska nivå är tyvärr ganska låg, men jag gissar att det oftast är sparvhök och ormvråk jag ser. Det säger jag dock bara eftersom det nästan är de enda rovfåglar jag kan namnet på. Men det allra mäktigaste är att jag vid minst två tillfällen även fått se havsörn. Även långt nedifrån ser de så enorma ut att man nästan blir ödmjuk.

3. Rödhake.

Vad är det för spännande med pippin Erithacus rubecula ur släktet flugsnappare (nej, den klassas inte längre som en trast) undrar ni kanske nu? Det är ju en art som uppskattas finnas i ett antal av mellan 129 och 249 miljoner i Europa? Naturligtvis är det min familjs personliga band till vår alldeles egen återkommande rödhake Mattias som ger en plast på listan. Nästan varje dag under sommaren har han dykt upp och satt sig på den rostiga mjölkkannan i trädgårdlandet framför torpet och hälsat på oss med sitt kvittrande. Ganska orädd och uppenbarligen mycket social. Den stora skräcken är att någon av katterna, främst storjägaren Jax, ska ta honom av daga någon olycklig dag. Tack och lov har Jax hittills haft fullt upp med att slakta sorkar, möss, snokar, kopparormar och ödlor.

Bubblare inför 2017.

Varg har setts till vid närbelägna Järna ett flertal gånger. Vem vet, kanske träffar man på en stor och stygg sådan när man kliver ut för att slå en tidig morgonbåge bakom husknuten nästa år? Till dess måste jag definitivt ha sytt klart mitt dubbelhölster för klyvyxa och handslägga.

Topp tre besvärliga göromål.

1. Hämta vatten.

Det jobbigaste med att bo i ett charmigt torp utan rinnande vatten och el har definitivt varit att se till att all växtlighet fått vatten en sommar där regnskurar varit lika sällsynt som ömsesidig respekt och värdighet i ett amerikanskt presidentval. Ett flertal regnvattentunnor, varav två på hela 200 liter stod mestadels förgäves och törstade efter vatten. Året inleddes med två tjugolitersdunkar som åkte i skytteltrafik till Statoil för påfyllnad och avslutades med inte mindre än tio dunkar, varav två på tjugofem liter. Med halva trädgården full av nyanlagda rabatter och utplanterade plantor blev vattningen nästan en heltidssysselsättning.

2. Kratta grus.

Vägen fram genom skogen till stugan inleds med en rejält brant uppförsbacke. För att en fullastad kombi skall ta sig upp måste man ha lite fart vilket får gruset att spruta runt och därmed skapa stora gropar. Till slut går det inte att ta sig uppför backen utan att slå sönder bilens underrede eller ådra sig själv omfattande skelettskador. I omgångar har jag varit hos arrendatorn och hämtad grus, singel och lite finare sand som jag fyllt på med, men efter två vändor upp med bilen får man försöka fördela om allt igen medelst en kratta. Krattan har använts så flitigt att skaftet till och med gick av häromsistens, trots att den är mindre än ett år gammal. Till nästa år funderar jag på att anlita några irländska asfaltsläggare för att råda bukt på problemet, men det blir knappast samma idyll om skogsstigen genom ormbunkar och surrande humlor går fram till det månghundraåriga trätorpet i falurött på en mindre Europaväg.

3. Gräva ned bajstunnor.

Kretsloppshanteringen av vårt avskräde är egentligen bara riktigt oangenämt när sommaren är som varmast och tunnan vibrerar av dyngbaggar. Själva hantverket att gräva ett hål i den porösa skogsmarken är ganska snabbt avklarat och det sker inte särskilt ofta, men det finns faktiskt några andra saker jag mycket hellre gör.

Bubblare inför 2017.

Att lyckas övertala arrendatorn att göra verklighet av det halva löftet att låta pumpa ur den igenslaggade brunnen så att vi får användbart vatten på tomten. Det känns besvärligt nästintill det omöjliga på en valfri skala.

Topp tre bra sysselsättningar.

1. Arkeologi.

Stugan heter ju Gruvstugan av en anledning. I princip på tomten ligger en gammal nickelgruva öppen för allmänheten att uppleva och beskåda. Det sätter om inte annat fart på fantasin och titt som tätt gräver man fram något rostigt metallföremål i trädgården som genast klassificeras som ett viktigt bevis för till exempel den turkiske krigsherren Osman Pashas tidigare besök på ägorna.

2. Vedhuggning.

Aldrig hade jag trott att jag en dag skulle bli vedhuggare. Då ved är helt avgörande för värme och matlagning i torpet är tillgången på densamma konstant. Att det kunde vara så totalt befriande och meditativt att hugga ved så att svetten rinner anande jag inte innan, men nu längtar jag oftast till min klyvyxa och huggkubben när jag är mentalt slutkörd av arbete och vardagsbekymmer.

3. Brädspel.

Den analoga klassikern brädspel har gjort comeback i elektricitetens frånvaro. Otaliga är de kvällar då familjen roat sig i timmar med Monopol, Finans eller Bondespelet. Det har till och med gått så långt att vi tvingats tidigarelägga kvällsmaten för att vara säkra på att hinna spela klart någon av ovannämnda långkörare. Förutom att det är ett roligt tidsfördriv har det fört familjen närmare då vi plötsligt pratar och skrattar tillsammans i stället för en och en med respektive telefon eller surfplatta. Allt var inte bättre förr, men man kom nog varandra närmare, på gott och ont.

Bubblare inför 2017.

Här är det svårt att bara utse något av alla oändliga alternativ. Att få igång driften av gruvan och börja producera högklassig nickelmalm ligger nog ändå bra till vid sidan om invigningen av ett museum där de olika fynden från trädgårdslanden visas upp i respektingivande och egentillverkade montrar.

Gruvliv del 12

Först blir det vår. Snön smälter, tjälen går sakta ur jorden och plötsligt en dag går det att sätta sin nyinköpta spade från Clas Ohlsson eller Biltema i jorden. Alla de möjligheter som är en sedan länge obrukad torparträdgårds inneboende själ och löften flimrar förbi amatörlantbrukarens inre öga. Några av dem fastnar där, likt genetiskt alkoholiserade mördarsniglar blir kvar i en oemotståndlig ölfälla. Dessa små embryon utgör sedan både grunden till och inledningen av en nybörjares odlarliv.

Sommaren som följer är kanske varm och solig med inslag av lata semesterdagar som spenderas i ett behagligt töcken av lådvin och karrébitar med svärtade kanter. Utöver detta består sommaren nästan bara av omsorg. Den osjälviskt kärleksfulla sorts omsorg som normalt är förbehållen nyfödda barn, skadade och lågintelligenta bofinkar som krockat med en altandörr, en dödligt sjuk familjemedlem eller kanske en hembränningsapparat som gått i arv i generationer. Jag pratar om den kärleksfulla vattningen och tillförseln av näring till de växter som trängt sig upp ur jorden, den som tar sig uttryck i impulsiva och tålamodsprövande dagsturer genom den vedervärdiga eftermiddagstrafiken på Stockholms ringleder. Turer som alltid är mödan värd då målet är ett litet sörmländskt paradis gömt inne i den täta granskogen och bortom en kraftig grönmålad järnbom någon kilometer utanför Gnesta. Sommaren är också mor till en otålig kärlek som heter väntan och som är allra starkast i det vuxna odlarbarnets längtan.

Sedan har vi den underbara hösten. Hösten bjuder oss, trots sitt strama och karga yttre, mycket frikostigt ur en ask av kulörta praliner. Delikatesser som är djupröda och brandgula, oändligt vackra och med en kraftig smak av final och målgång. En smak som de allra sista inringda telefonrösterna i ett tävlingsprogram på tv, en smak av planteringsjord, nu på väg att åter förmultna i det kretslopp den en gång är sprungen ur. En smak som när den långsamt tuggats färdigt gör att man vill se, känna, lukta och ha allt det som vuxit omedelbart, samtidigt!

Ja ni börjar förstå. Jag ska alltså redogöra lite för mitt första odlingsår vid Grufstugan.

Brandliljan. Den här magnifika blomman som jag pratat mycket om tidigare är ju inte på något sätt frukten av mitt eget hårda arbete. Den är inte heller särskilt ovanlig, även om jag förstått att Tigerlijan är populärare nuförtiden. Och den dök bara upp mitt i ogräsrensandet en dag i våras. Att den överlevde beror enbart på att dess blad var så fascinerande. Jag förmådde inte slita upp en växt som såg ut som en rymdvarelse, eller något som åtminstone såg ut att kunna vara medfört hit av en alien och planterad på vår jord. Ett bra beslut att den blev kvar.

Det jag faktiskt har gjort är att jag plockade bulbiller, små lökar som finns mellan bladet och stammen och planterat dem i krukor hemma. Om allt går som det ska får jag tre nya brandliljor nästa år, men de kommer inte att blomma förrän tidigast 2018. Spännande i alla fall om det fungerar!

Potatis. Inledningsvis hade varken jag eller min fru Leia några större planer på att odla den klassiska knölen då vi var helt upptagna av tankar på de gamla torparväxter som förmodligen gömde sig i den vildvuxna trädgården. Någon gång runt midsommar började vi dock fundera på om den både murkna och skeva komposten möjligen hade varit eller kanske kunde bli ett potatisland. Jag ersatte de mest söndervittrade brädorna som omgav den med nya, och gjorde i ett svep mitt både första och mest händiga handtag i livet. Om man betänker att jag knappt vet hur man håller i en hammare var det här islagandet av några spikar en smärre bedrift. Sedan fyllde jag på med lite ny planteringsjord och stoppade ner några potatisar som av en slump legat lite för länge i skafferiet och utvecklat groddar. Allt på ren amatörkänsla och sedan hoppades jag på det bästa.

Dom om min förvåning när det redan efter ett par veckor stack upp stora blast över allt. Någon gång på sensommaren när värmen började sjunka grävde vi upp den trots att de inte hade blommat, något jag fått för mig att de ska innan skörd. Det blev en halv plasthink finfina och delikata potatisar, men jag hade nog hoppats på en större skörd.

Gissningsvis var djupet lite för odjupt, så till nästa år ska jag höja kanten ytterligare och fylla på med mer jord. Tanken är då att sätta mandelpotatis eftersom jag skulle känna mig så norrländskt Torgny Lindgren-cool om jag kunde äta min pölsa med egenodlad mandelpotatis. Kanske ger jag mig på att göra egen pölsa också om jag kommer över ett parti ratade djurdelar.

Tomater. I våras fick jag en tomatplanta av hårdrocks-Peter. Den såg rätt ömklig ut och jag var ganska övertygad om att den sakta skulle tyna bort till ingenting, men jag satte den i rabatten på stugans solsida i alla fall. Jag döpte den till ”Hårdrockstomat” i brist på bättre då jag saknade kunskap om vilken sort det faktiskt var.

Mot slutet av sommaren var plantan två meter hög och stor som den gamla brottaren Karelin. Vi fick mängder av röda tomater med lite hårt skal och underbar smak. Faktiskt de godaste tomater jag ätit och att säga annat än att hårdrockstomaten är en veritabel odlardröm är inte möjligt.

Vid sidan av denna tomaternas hybrid av innovatören Elon Musk och snyggingen Ryan Gosling fick jag även tre fina plantor av företagscenter-Anna på jobbet. Anna har lite mer ordning på detaljerna än en genomsnittlig före detta death metal-sångare, så därför vet jag att jag även planterade ut Chadwick, Tete de Venus och Green envy. Av dem utmärkte sig Green envy mest då den var grön hela tiden och slutprodukten skulle ha samma färg. Man fick lära sig på egen hand att den var mogen när den hade fått en lätt spräcklig ton, lite som ett krusbär. Den var även väldigt god!

Citron. Kärna från någon sönderavlad industrivariant köpt i matbutiken. Det gick åt helvete. Den här plantan är nästan två år gammal och ser ut som ett dagsgammalt föl.

Chili. Huvudtanken med tillgången till en trädgård för min egen del var möjligheten att prova att odla chili utomhus. Så småningom blev även alla de perenna torparväxter vi upptäckte ett nästan lika stort intresse, men nu pratar vi ju faktiskt chili, så det tar vi en annan gång. Jag gjorde många misstag i början. Till exempel skulle jag bytt till större krukor tidigare under förkultiveringen och jag borde tillfört mer näring tidigare. Mitt i sommaren bombade vi planteringarna med kogödsel från bonden vi arrenderar av, men med facit i hand skulle det ha skett flera månader tidigare. Även tillförseln av växtnäring för att motverka kaliumbrist blev alltför sällsynt och sporadisk.

Habanero laranjade grande fick mycket blomknoppar men kom aldrig längre än så. Trinidad Berry såg ut som ett bittert, nyligen avsatt landstingsråd hela sommaren och i augusti var jag så trött på hans uppsyn att jag slutade vattna honom av ren illvilja. Den övervintrade habaneron från vår lokala coopbutik gick dock bananas och gav flera hundra starka röda frukter. Även Hot Lemon gav mycket frukt, men det gick lite trögt mot slutet. Jag fick plocka fullstora och färdigvuxna frukter och låta dem gulna i köksfönstret, men ibland måste man hjälpa naturen lite på traven.

Den svaga finska (!) sorten AJ White Fantasy gav även den mycket frukt. Dessa var så svaga i styrka att man med fördel kunde äta dem som paprika eller snacks. Den gav även fin smak till fetaostcreme att ha som tillbehör till grillat kött. Creme fraiche, feta ost och någon favoritchili hoprört är en favorit jag lärde mig av mästerkocken Jon när vi hängde på Utö några dagar en sommar. Också djävulschilin Bhut Jolokia White med en styrka på upp mot en miljon scoville gav mycket frukt, men mina blev aldrig lika stora som de hårdrocks-Peter odlade fram på sin balkong på sjätte våningen i Blackeberg. En förklaring kan vara att hans balkong har sol i princip 24 timmar om dygnet och är rena drömmen för en chilifantast.

Ja, det var väl allt för den här gången. I nästa blogg ska jag redogöra för varför jag har en sprillans ny motorsåg jag köpte för tre månader sedan, men ännu inte vågat starta.

Gruvliv del 11.

Om en spillkråkas kvitter, några prunkande plantor och en aningslös ormjägare. Dessutom vidrörs det poetiska och förgängliga som bor inom några semesterveckor vilka visar sig vara flyktiga som om vore de en lätt gas.

Juli har redan blivit augusti, men det känns ändå som om jag fortfarande går och väntar på att sommaren ska börja. Trots att mina fem veckors semester redan över sedan en vecka tillbaka. Till någon del beror det nog på att jag hade min tidigaste semesterperiod någonsin, men jag blir i alla fall inte kvitt känslan av att sommaren aldrig riktigt lyfte. För mycket moln och för lite hetta möjligen, jag glömmer nog bort att jag bor i Sverige ibland.

Men det är som det är med det, jag och familjen har faktiskt träffat en hel drös fina vänner och vi hann med en sväng till Skåne och Danmark. Dessutom sa min son häromdagen att det här har varit ett av hans bästa sommarlov någonsin, och det är ju ett betyg som egentligen undanröjer alla tvivel för mig. Bra semester helt enkelt, basta!

En stor del av min lediga tid har jag naturligtvis spenderat i Gruvstugan där jag både upptäckt och återupptäckt mycket av naturens enkelhet och självklarheter.

Jax, den av katterna med bäst utvecklad rovdjursinstinkt levererade bland annat sin tredje snok i karriären. Den här gången var den inte ens skadad och jag kan verkligen inte begripa hur en liten kisse kommer på tanken att ge sig på en enorm reptil som den på bilden.

Dessutom har jag nu sett honom faktiskt äta många av de byten han släpar hem, vilket även det förvånar mig lite. Det finns ju alltid kattmat i hans och brorsans skålar. Förutom möss har jag sett honom sluka två fågelungar med fjädrar och hela rubbet en natt när jag var ute och inspekterade trädgården med ficklampa. Jag tvingar mig själv att ge honom beröm när han tar alla byten eftersom han går på instinkter lagrade djupt i sitt katt-dna, men det skär i hjärtat när det just är fåglar och deras ungar. Det känns lite orättvist.

Det hade varit bättre om han gett sig på de horder av getingar som invaderat oss. Min getingskräck står inte i proportion till smärtan och obehaget och är naturligtvis helt irrationell, men jag springer, fäktar och skriker som en besatt när jag hör surret bakom nacken. Det är väl det närmsta en fobi jag har skulle jag gissa. Jag älskar djur och räddar drunknande humlor ur vattentunnor och väjer för sniglar när jag kör bil, men getingar kan jag inte komma på tillräckligt bestialiska sätt att avliva.

Några dränker sig själva tack och lov, men två stora getingbon har jag anfallit i skymningen med enorma sprayburkar ”Killmaster” och ”Kill-it” som beväpning.

Till min stora glädje är flugklistret jag satte på fönsterna mot bromsar även effektivt mot getingar. Ibland står jag länge och tittar på när getingarna försöker komma loss, men ibland är jag också barmhärtig på ett sadistiskt vis och skiljer huvudet från den ilskna taggens juckande underkropp med spetsen på en kökskniv. Jag kan bara hoppas att jag gör tillräckligt mycket gott i övrigt för att inte bli alltför hårt straffad i karma-stegens andra ände för detta. Och ja, jag vet att getingar är nyttiga också, men inte tjugo-getingar-i-ansiktet-varje-gång-jag-äter-nyttiga. Väl?

I våras när jag fick några förkultiverade chiliplantor av Hårdrocks-Peter slängde han även in en tomatplanta i mixen. Den var så tanig och ranglig att jag först tänkte slänga den, men satte den tillslut bredvid chilin. Sen exploderade den bara. Nu är den en och en halv meter hög och det vimlar av tomater på den. Jag vet inte vad det är för sort, men jag skrev ”Hårdrocks-tomat” på den lilla namnpinnen och är inte den här plantan hårdrock så vet jag inte vad som är det.

Jag fick även tre fina tomatplantor av min grönsakskollega Anna på jobbet för några veckor sedan och som nu gör hårdrockstomaten sällskap. De ser också ut att arta sig riktigt bra och är tydligen av sorterna Chadwick, Tete de Venus och Green Envy vilket inte säger mig så mycket eftersom jag är helt tomatobildad. Däremot gillar jag namnen och föreställer mig att plantorna kommer leverera antingen En trio superhjältar i DC Comics stil, eller tre fruktansvärt imponerande dvärgar och alver man glömde att ta med i Harry Potter-filmerna. Återstår att se om också dom har hårdrock i sig.

Från ingenstans upptäckte jag i lördags att det är fullstora frukter på den chilisort som heter Hot Lemon. Nu ska de bara mogna lite till och bli gula så att de kan ätas.

Även mördarsuperstarkingen Bhut Jolokia White som sägs kunna komma upp i en miljon scoville på styrkeskalan (typ som 9,7 på richterskalan om de vore jordbävning jag odlade) är full av härliga frukter.

En ynka, men ack så vacker Nepalese Bell har jag fått än så länge.

Avslutningsvis. En av sonens födelsedagspresenter var att vi byggde en kampsportsdojo i lantmiljö till honom på stugans ovanvåning. Det blev rätt schysst får jag lov att säga.

Gruvliv del 9.

Jag inser att det nästan kan verka makabert i överkant att inleda en text med en närbild på en så tydligt avliden fågel, men jag ska göra mitt bästa för att göra stackaren rättvisa.

Man får då och då konstatera att livet inte alltid blir som man tänkt sig. När jag i fredags morse återförenades med min familj i gruvstugan igen efter att under några dagar på egen hand hämtat andan och nya krafter hemma i Orminge, möttes jag av den här synen. På väg mot utedasset råkade jag titta ner i den av regnvattentunnorna som läcker lite och som jag under en tid planerat byta ut. Jag svalde närapå hela snusprillan i ren förskräckelse när jag såg kadavret av vad som troligen var en ung björktrast som guppade omkring på rygg bland de omogna körsbär som regelbundet trillar ner från träden intill.

Jag vet alldeles för lite om fåglar för att ha den minsta aning om vad som kan få en ung sådan att plötsligt drunkna i en halvfull, något läckande, men hjälpligt lagad regntunna i de sörmländska skogarna. Hade pippin en sen natt möjligen drabbats av dålig sikt på grund av regn och hårda vindar och råkat flyga in i väggen ovanför tunnan? Kanske på väg hem till familjen igen, stolt och självsäker efter sin första flygtur på egen hand? Eller hade kärlekssorg drivit fram ett desperat och förtvivlat fågelsjälvmord genom dränkning? Var det något genetiskt fel gömt i arvsmassan som gjort att den trots sin till synes låga ålder redan blivit så gammal och skröplig invärtes att kroppen redan levt ut sitt fulla liv och nu gett upp? Oavsett vilket svaret är känner jag mig övertygad om att livet faktiskt inte alls blev som just denna fågel hade tänkt sig.

Motsatsen till död och förruttnelse är spirande knoppar och nyfött liv. Det har vi tack och lov betydligt mer av i gruvstugans trädgård. Man fullkomligt häpnar över varje ny färg och blomma som från den ena dagen till den andra ersatt en oansenlig liten knopp.

Trädgårdslivet är som jag tidigare nämnt helt outforskade domäner för mig och dessutom något jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag skulle bli intresserad av. Eftersom det här är vår första sommar i stugan har vi nästan gått över styr med grävande och planterande i ren iver, men ändå är det mestadels tidigare stuginnehavares frukter vi skördar.

Mycket av det som växer här är klassiska gamla torparväxter som återkommer år efter år och för varje kvadratmeter fjolårsgräs och sly vi petar lite i dyker det upp nya växter och gömda stenläggningar. Nåja, de stenläggningar och gångar som är riktigt fina har faktiskt min fru slitit med och anlagt nu i år, men det är tacksamt att det alltid finns någon spännande gammal växt att renodla, rensa fri från ogräs eller plantera om på någon annan plats.

Vad som roat mig så här långt och som jag kan ta åt mig lite ära för, är förutom en massa grävande, kånkande på vattendunkar, vedhuggande och andra typiska machogöromål, det här.

Till någon del känner jag att faktumet att vi nu har en otroligt ståtlig brandlilja faktiskt är min förtjänst, trots att det inte är jag som har planterat den. Bland det första vi gjorde när snön försvann och tjälen släppte i jorden var att vi grävde upp det inferno till rabatt som fanns på husets framsida. Så ska man naturligtvis inte göra på ett gammalt torp innan man sett vad som kommer fram första sommaren, men det kändes tvunget. Dels för att någon slags kraftig klängväxt dominerade hela landet och slingrade sig in bakom husväggens brädor och riskerade att förstöra huset, men kanske mest för att jag var ute efter plats vid en bra vägg i söderläge att sätta ut mina chiliplantor vid.

Tack och lov gick jag långsamt och försiktigt till väga och upptäckte då en decimeterhög planta gömd under all annan växtlighet som såg ut som något rymdvarelser haft med sig till jorden. På bara några veckor växte den flera decimeter och slog sedan ut fantastiska orangea blommor. Lite efterforskning visade att det var en brandlilja av finaste sort. Jag har vattnat och vårdat den ömt och sedan fått veta att man kan plocka små lökliknande saker från bladvecken som kallas bulbiler.

Planterar man sådana i krukor inomhus och håller dem nöjda och glada har man inom 2-4 år direkta kloner av just sin egen planta. Otroligt spännande!

Redan i mitten av maj tog jag med fyra ståtliga och förkultiverade chiliplantor jag fått från Hårdrocks-Peter och placerade dem vid väggen och idag grävde jag ned dem direkt i jorden för att se om de blir ännu mer majestätiska om rötterna får fritt spelrum. Utöver de fyra plantorna grävde jag också ner tre andra sorter jag fått upp i hyfsad storlek hemma i lägenhetens fönster.

En sort från Finland (märkligt nog) som heter AJ White Fantasy svämmar redan över av frukt som bara ska växa till sig lite innan den kan skördas och grenarna är så tunga att jag fått staga upp dem för att de inte ska knäckas. Utöver den är det redan frukt på en planta av frön från en vanlig habanero köpt i den lokala Coop-butiken där jag bor och som jag inte vet exakt vilken sort den är och även små frukter på min Bhut Jolokia White. Trinidad Berryn, och de tre nya plantorna Hot Lemon, Habanero Laranjada Grande och Nepalese Bell ligger lite efter i blomningen.

Var jag ska sätta alla plantor jag har hemma i Orminge har jag inte listat ut ännu, men där kämpar bland annat Brazilian Red Ghost, Espelette, Apache och några andra sorter vidare för att bli ytterligare förstärkning till projektet. Och vad jag sedan ska göra med all min chili vet jag inte heller riktigt.

En liten plan är i alla fall att experimentera fram lite olika goda såser, så jag har redan börjat diska ur flaskor jag kan hälla över min ”Grufsås” i om så blir fallet.

Som avslutning tänkte jag visa att man inte behöver vara ute i skogen för att träffa på det storslagna djurlivet. Hemma på balkongen på Edövägen hade en flitig liten spindel byggt sin sinnrika dödsfälla mellan två av våra stolar. Förorten kan också, och kanske blev just den här lilla gynnarens liv exakt som han hade tänkt sig.

	Pottaska med Seth Ry… om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	tobaccohasse om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	grufstugan om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	mikulv om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	Lena Engfeldt om Snusliv del 1.