Chili – grufstugan

Grufkrönika för stugåret 2019.

Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Det nya årtiondet har bjudit på en lite oväntad inledning med 39-40 graders feber i fem dygn. Nu är jag vaken igen trots att det är mitt i natten, eller som allra tidigast på söndagsmorgonen. Det lär inte bli någon mer sömn i natt, lakan och kuddar är dyngsura efter ännu en stressdröm där jag låg efter med sorteringen av post eftersom någon bågskytteklubb som inte finns hade gjort ett massutskick exklusivt till mitt brevbärardistrikt. Trots att det var så bråttom kom jag aldrig igång, utan gick runt och letade efter något som inte var mat i flera olika lunchlådor. Som en märklig parantes kan jag inflika att postkontoret var inhyst i mataffären Metros tidigare lokaler i det gamla Orminge Centrum som det såg ut innan ombyggnad och inglasning. De lokalerna försvann innan jag började högstadiet.

Nu tycks jag i alla fall vara feberfri, jag ligger i badet och har börjat skriva den här årskrönikan på telefonen. Tekniken är allt bra fantastisk numera. Jag inser att jag inte har druckit något kaffe alls sedan jag blev sjuk den 30:e december, så jag kanske har slutat med det också. Jag har ju inte heller druckit någon alkohol alls under 2020, men det beror mer på att jag har som tradition att ta en vit månad varje januari än på sjukdomen. Jag kanske helt enkelt bara ska vara beroende av nikotinet i snus och den ecstasyliknande upprymdheten man får genom spontan och överdrivet omfattande frösådd av helt orimliga proportioner detta nya blanka decennium? Vi får se, först lite om året som gick.

Januari

2019 inleddes med en lika förvirrande vinterväderlek som 2020 uppvisat så här långt. Lite regn, lite blåst och gott om kladdig lera i stället för skare och isfläckar på marken.

Den 6:e januari stormade det så hårt vid Grufstugan att halva det döda trädet (som jag eventuellt tror är en oxel men egentligen är för ekologiskt obildad att verkligen kunna fastställa) blåste ner i småbitar.

Under årets första månad tänkte jag kanske en del på att klimatet verkligen håller på att förändras och att vi för första gången någonsin skulle kunna bli utan en kall vinter, men innan januari hunnit passera låg Grufstugan inbäddad i en klassisk tomteskrud.

Bilden är från den 30:e januari vilket är samma datum fast 1955 då den 23-årige ripjägaren Evert Stenmark räddades efter att ha suttit fast under ett snöskred i lappländska Tärnaby i åtta dygn. Det var även denna dag år 1592 då Ippolito Aldibrandini valdes till ny påve och tog sig namnet Clemens VIII. Hade Clemens VIII fortfarande varit i livet hade han vid denna tidpunkt hunnit vara påve i exakt 427 år. De plågade grymtningarna och stönande gubbljuden jag ger ifrån mig när jag försöker ta på mig strumporna om morgnarna skulle garanterat blekna i jämförelse med Clempan Åttas diton.

Februari

Hårdrockstomatens återuppståndelse. I oktober 2018 fick jag veta att hårdrockstomatens anfader Hårdrocks-Peter inte hade lyckats hålla någon av sina sticklingar till denna salladens och småsnaskandets c-vitaminberikade släkting till Rolexklockor och lyxbilar vid liv. Han hade heller inte sparat några fröer från tidare års skördar, något åtminstone jag trodde att jag gjort. Men ack nej, även mina fröer verkade ha blivit bortslarvade. Antagligen hade samma mytiska väsen och vättar som i fyrtiosju år envisats med att flytta på eller gömt mina cykelnycklar, plånböcker, klockor, kreditkort, jackor, skor och i några fall också bilar varit i farten igen.

Med stigande desperation över tanken på att denna makalösa lilla röda, växtstarka och underbart goda tomat kanske skulle dö ut nu åkte jag till Grufstugan och letade runt i rabatterna längs med stugans fasader. Bland frostnupna och halvt förmultnade blad hittade jag faktiskt några av det årets fallna tomater, men hade deras frön lyckats överleva svår blåst, hungriga djur och minusgrader, det var frågan?

Denna februaridag upptäckte jag till min stora glädje att den första lilla hårdrocksplantan krigat sig upp genom gladpacken och rest sig som en knuten näve av renaste råstyrka och obändig vilja i bästa sovjetskulpturanda. Vi kunde andas ut eftersom det uppenbarligen inte finns någonting som kan stoppa Hårdrockstomatens fortsatta erövring av Mellansverige i allmänhet och Södermanland i synnerhet.

Februari börjar alltid på samma veckodag som mars och november om det inte är skottår, och samma veckodag som augusti om det är skottår. Under skottår börjar och slutar februari med samma veckodag, vilket aldrig sker annars vare sig med februari eller någon annan månad. I övrigt finns det verkligen ingenting mer att säga om februari 2019.

Mars

Det är intressant att vara människa på många sätt, men det bästa är nog att man lär sig något nytt nästan varje dag. I början av Mars lärde jag mig till exempel att kondenserad mjölk tydligen inte är samma sak som kokosmjölk. Det upptäckte jag när min exotiska indiska kyckling plötsligt smakade betydligt mer som exotisk indisk julfudge. Man kan förstås se det som en gammaldags uppmaning av typen ”en skomakare skola helst bliva vid sin läst” och fortsättningsvis enbart laga köttbullar med mos, men det känns för trist och inrutat. Jag valde att i stället glädja mig åt tanken på en möjlig framtid som livsmedelskreatör där jag försåg förtjusta barn på Calcuttas gator med kolaöverdragna kycklingklubbor med touch av het chili och fänkål.

Mars var även kodnamnet för andra Rzjev-Sytjovka-offensiven, en sovjetisk offensiv under andra världskriget.

April

Månaden som kommer med antydningar om vår och kanske så småningom ännu en sommar inleddes med projekt ”Bredda landet”. Eftersom det är ganska jobbigt att vända tung gammal åkerjord med handkraft när man uppnått gubbålder gör man det inte enbart för skojs skull, tanken var också att kunna plantera ut enorma mängder tomater intill väggen som får mest sol och samtidigt ha utrymme kvar framför att placera chili i krukor.

Hemma i lägenheten i Orminge började det bli så trångt på köksbordet av alla små krukor med försådda frukter och grönsaker att det ibland gick flera dagar utan att vi kunde få i oss någon mat. Räddningen blev de gånger vi lyckades uppbåda krafter att släpa våra utmärglade kroppar ner till den lokala pizzerian eller grillkiosken, men så här kunde det inte fortsätta länge till. Vi satte vårt hopp till att våren skulle komma tidigt så att jag vågade plantera ut en och annan växt.
Månaden april är faktiskt förknippad med en del sedvänjor, talesätt och skrock. Man får ju faktiskt lov att luras den 1 april till exempel, något en eritreansk arbetskamrat till mig försökte sig på för många år sedan. Han stormade helt enkelt in på kontoret en morgon och började uppjagat berätta för alla chockerade arbetskamrater att jag blivit överkörd av tåget och dött. Det var förstås inte helt sant och vi fick ha ett litet samtal om rim och reson och vad som gjorde ett ”aprilskämt” roligt.

Sedan har vi det klassiska talesättet Aprilsnö ger fåragö. Snöar det i april blir det alltså gott om mat för fåren (boskapen), men det känner ni alla redan till så klart.

Maj

Jag lagade mat igen, utan kondenserad mjölk den här gången, men väl med en tvåbent champinjon. Det var första gången jag provade att ha en sådan i matlagning, men på det hela taget var det tyvärr en besvikelse. Den smakade precis likadant som champinjoner med endast en fot.

I maj inföll också milstolpen och brytpunkten när jag av ekonomiska skäl sökte mig mot murarskråets redskap i stället för trädgårdsfirmornas diton. Hinkar och tråg är billiga så länge de säljs som hinkar och tråg. I samma ögonblick man döper om dem till stora planteringskrukor eller balkonglådor dubblas eller tredubblas priset direkt. En ‘Murbruksbalja 90 L’ (eller Chilikruka maximum som jag kallar den) betingar blott 79 spänn. Vad den hade kostat på Plantagen eller Blomsterlandet vågar jag knappt tänka på.

Maj var även den månad 1990 då Mikael Reuterswärd och Oskar Kihlborg blev de första svenskarna att bestiga Mount Everest liksom att det var då Somaliland utropade sig som en självständig stat 1991. Snopet nog för det nya landet har ännu inget annat land i hela världen erkänt dem som stat, men man får väl kämpa på som de brukar sucka i huvudstaden Hargesia.

Juni

Sommaren stod för dörren och fler och fler plantor fick flytta från lägenheten ut till Grufstugans trädgård. Tyvärr hade jag problem under våren med en del sorter som aldrig tog sig eftersom de blev angripna av småflugor och andra skadedjur under försådden. Jag gissar att ohyran följde med såjorden jag använde och tycker mig minnas att jag sett någonstans att man kan värma jorden i ugn som en slags sterilisering innan man använder den. När jag satte mina första frön använde jag ekologisk såjord, men den kanske var för snäll och välkomnande även mot sådant som inte är välkommet? Nu har jag i alla fall lärt mig den läxan. Det verkar som att jord försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara tuffare, så i fortsättningen tänker jag uteslutande använda mig av jord fullproppad med oekologiska helveteskemikalier. Helst skall den vara lite radioaktiv också.

Revyartisterna Eva Rydberg och Johnny Depp fyllde 76 respektive 56, så rent åldersmässigt skulle Eva Rydberg kunna vara Johnny Depps mor alltså, Tänk om hon är det?

Juli

Under den stora semestermånaden handlade det mesta om att forsla vatten i dunkar till stugan eftersom brunnen är grund och regnet sällan föll. Jag städade också bort all bråte från loftet ovanför vedboden och förrådet för att kunna hänga tobak på tork där.

I nära anslutning till Grufstugan ligger Mälby säteri som en gång i tiden beboddes av Johan Gustaf von Carlson, statssekreterare i krigsexpeditionen och Gustav III:s förtrogne. Han omformade Mälby i den klassicistiska stilen. På Mälby hade von Carlson en samling avgjutningar av klassiska skulpturer, och även en av de största enskilda samlingar av uppstoppade fåglar i Sverige. Mälby säteri var välkänt under den gustavianska tiden och några av gästerna på Mälby förutom Gustav III var Carl Michael Bellman, Tobias Sergel och Carl August Ehrensvärd. Umgänget utspelade sig gissningsvis rätt ofta i Engelska parken som anlagts på ägorna och en junidag fick jag och min vän Hårdrocks-Peter en guidad rundvisning av den. I just Engelska parken kunde dessa prominenta överklassherrar leva ut även sin mer förbjudna manlighet i lugn och ro bakom allehanda buskar och snår enligt vår guide lokalamatörhistoriker Kenneth von Björklund.

På bilden flankeras von Björklund av amatörtobaksodlaren Björn von Lette intill stenen som sannolikt märker ut var von Carlssons ligger begravd.

Juli 2019. En okänd person lämnar kvar två små hundar i en djurbutik på Södermalm kommer sedan tillbaka. Länsvakthavande tar beslut om att omhänderta hundarna enligt Djurskyddslagen och anmälan kommer att skrivas om brott mot Djurskyddslagen kapitel 2 §8 om förbud att överge tamdjur. Detta angår egentligen varken mig eller Grufstugan alls, inte ens på något långsökt sätt, men ibland är Google faktiskt inte din vän.

Augusti

Årets mest oväntade problem med min odling av både det ena och andra var nyheten ”bladlus-armageddon” vilket jag aldrig hört någon vara med om tidigare. Dessa till synes ofarliga små as grävde äckliga kratrar i alla mina tomater, lade ägg i bladvecken på min afrikanska horngurka och gjorde ett tappert försök att sänka min tobaksodling på samma sätt, men där lade jag ner timmar på att handplocka dem och sedan släppa ner dem skrikande i ett osande bad av t-röd. (Parantes 1. De var många på sorten ‘Shirazi’, betydligt färre på ‘Virginia Gold’ och bara någon enstaka på ‘Golden Burley’). (Parantes 2. Bärfisarna dog i samtliga fall utom två omedelbart i tortyrbadet. I de två fall där så inte skedde handlade det om större exemplar, honor gissningsvis, och de vände sig på rätt köl i t-röden och började klättra upp för skålens kant som några jävla terminators. När jag petade ner dem igen dog de). (Parantes 3. Jag använde inte giftbassängen av sadistiska skäl, jag stod inte ut i längden med att klämma sönder dem mellan mina diskhandskebeklädda fingrar).

Då jag senare sammanfattade odlingsåret hade jag nästan bara tobak och chili kvar, det mesta av allt annat var förstört. Chilin å andra sidan vägrade mogna efter så många veckor i sträck av enbart halvvarmt gråväder med mycket få solstrålar.

Förra årets tobak hade nu legat i källaren för att mogna till sig lite i ungefär ett år. Mycket av tobaken var för snabbt torkad och hade fortfarande kvar enhel del av den så bespottade gröna klorofyllen i sina blad, men en liten mängd anständig tobak fanns det i alla fall.

Tillräckligt för att göra ett kilo av mitt första helt egna snus av tobaksfrön jag planterat, omskolat, vattnat och skördat. Naturligtvis smakade det fantastiskt, och det kändes stort, nästan som att ta studenten, gifta sig eller att få barn. Men jag avstår gärna från att rangordna dessa milstolpar.

Den gröna tobaken gjorde jag också snus av bara för att prova och för att kunna ha något snus att ta med mig till ”Den legendariska snusträffen” på Kungssnus i småländska Åfors sista helgen i augusti. Mitt undergivna och ursäktande skämtsnus blev dock (märkligt nog) inte så hemskt alls med några centiliter mörk rom i. Tvärtom blev det riktigt gott efter några dagar när natriumkarbonat lugnat ner sig lite.

Till snusträffen samåkte jag med två andra odlare jag aldrig träffat tidigare men som jag gärna träffar många gånger igen.

Supergrymma och jättetrevliga Lena…

…supergrymma och jättetrevliga Myrten…

…samt supergrymma och jättevanliga Dennis som jag började första klass samtidigt med för 39 år sedan.

I augusti 1719 inleds ett ryskt angrepp mot Stockholm, men avvärjs genom slaget vid Stäket. Stäket ligger ganska nära där jag bor och jag skänker en tanke åt de tappra svenskar som föll där så att jag 300 år senare själv kan välja att inte slå min fru utan lagenlig påföljd och själv välja att inte spräcka massa blodkärl i pannan om en man råkar bli kär i en annan man.

September

Äpplegurkan klarade sig faktiskt också från bärfisinvasionen, men vad jag skulle ha den till var lite oklart. Den smakade som ett mesigt äpple, trots att den var ganska fin.

Denna månad 1958 håller Svenska Kyrkan ett möte varvid kvinnors behörighet till prästämbetet godkänns, efter beslut i Sveriges riksdag. Mötet är dock ej enigt, 69 röstar för och 29 mot och man antar också den så kallade samvetsklausulen, som säger att biskopar inte skall tvingas att prästviga kvinnor och att inga präster mot sitt samvete ska tvingas tjänstgöra ihop. Trossamfund var alltså retarderade redan förr i tiden och även när de försökte vara mindre retarderade var de det ändå.

Oktober

Folk jag känner och tycker om hörde talas om mitt egenodlade snus och ville gärna prova. Alla är vi ju inte lössnusare (tyvärr), men jag är inte den som inte knåpar ihop några portionsprillor när det kommer till dem jag gillar.

Jag började beställa frön från Ukraina och Ryssland på eBay inför 2020.

Revolverstriden vid O.K. Corral var en strid som utspelades i staden Tombstone, Arizona, USA den 26 oktober 1881 och som har givit upphov till flera Westernfilmer. Det var en onsdagsmorgon på en obebyggd tomt bakom ett stall (corral på engelska) som nio män drabbade samman i en eldstrid som varade i 30 sekunder. På de sekunderna avfyrades 30 skott och tre av männen fick sätta livet till. De män som deltog var Wyatt Earp, Morgan Earp, Virgil Earp och Doc Holliday som stred mot Billy Claiborne, Frank McLaury, Tom McLaury, Billy Clanton och Ike Clanton. Frank och Tom McLaury samt Billy Clanton dödades.

November

När man gör snus måste man blanda i en soda, antingen natriumkarbonat eller kaliumkarbonat (pottaska). Kaliumkarbonatet i form av pottaska kan man göra själv även om det knappast är värt det av ekonomiska skäl. Det gjorde jag i november, men det har jag skrivit om tidigare. Även i sammanfattande form hos den nya uppdragsgivare jag fick i december, mer om det alldeles strax.

Åke Holmberg utkommer med boken ‘Ture Sventon, privatdetektiv’ i november 1948.

December

Visst hände det ett och annat i december, men jag minns nästan bara en enda sak. Jag blev nämligen tillfrågad om att skriva lite bloggar om snus på Kungssnus hemsida. Ett ytterst fantastiskt hedersuppdrag för någon som mest bara vill skriva om tobak numera, men också till glädje för många av er som läser det här också. Nu kan jag ju återgå till att skriva om annan växtlighet och mina vanliga tillkortakommanden på grufstugan.com och ta med mig snusfascinationen till en annan blogg. För er som ändå gillar snus och tobak postar jag länkarna till mina tre första inlägg där som avslutning. Och den kommer nu, så tack för att ni vill läsa:

Presentation

Pottaska

Snusårskrönika

Snusliv del 2.

Det är tämligen välkänt att något av mina plötsliga infall ibland övergår i en stark passion som sedan brinner med intensiv eld ett tag för att sedan slockna tvärt när tålamodet och uthålligheten kastar sitt nyktra och fantasilösa vatten över den. Då och då blossar den falnade glöden upp till eld igen som den ofta gör med ved. Varje gång jag tar mig för att såga upp, klyva och stapla veden från ett vindfällt träd blir allt som har med det att göra det enda som betyder något.

Jag läser pdf-filer om avverkning på Skogsstyrelsens hemsida trots att det inte är jag som är markägare just vid Grufstugan, jag bläddrar i Lars Myttings bok ‘Ved’ och fastnar i diagram om olika träslags brännvärden, jag googlar fakta om kraftfulla motorsågar jag inte har råd att köpa och jag blir nyförälskad i min handsmidda klyvyxa från Gränsforsbruk. När veden ligger staplad i vedboden glömmer jag bort att jag har en motorsåg i ett hörn längst in i förrådet och Myttings bok får samla damm under sängbordet.

Liknande scenario brukar utspela sig när odlingssäsongen närmar sig och det som började med frön till en sorts chili för några år sedan utökas hela tiden. Jag letar runt på svenska och utländska frösidor och numera blir det 15-20 sorter och jag har även lagt till exotiska grönsaker, paprika, bärbuskar och flera sorters tomater. Jag kokar såser, köper flaskor och ritar etiketter och åker sedan runt med bilen på höstkvällar och lämnar smakprover till vänner som är intresserade.

Andra gånger tar det mycket längre tid än ett år för glöden att bli till eld igen, eller så slocknar den för evigt. Det är förstås omöjligt att veta innan hur det kommer att utveckla sig. fullständigt facit kommer inte förrän dagen jag lägger mig ner i den sörmländska myllan eller i något olåst grovsoprum i förorten och drar min sista suck. Hit hör nog mina planer på att bli fysiker och astronom så att jag kan klura ut hur man färdas genom universum med hjälp av maskhål och att kröka rumtiden.

För tillfället upptas all min fritid av tobaksodlingens och snustillverkningens fängslande och belönande konst. Tydlig belöning och avkastning i någon form verkar för övrigt vara det starkaste incitamentet för att ett infall ska övergå i ett återkommande och permanent intresse. Man får färdig ved, man skördar frukt som blir till sås, man får snus. Sannolikt är det anledningen till att det blivit mer odling än stjärnhimlen och astrofysik för min del.

Hur som helst. Jag upprepade 2017 års försök till tobaksodling det här året och gick från 12 plantor till 23. Det var mycket jobb, men det hade nog kunnat vara aningen mindre med lite bättre planering av skörden. Nästa år siktar jag på runt 70-80 plantor och 15-20 sorters tobak. Och ja, jag har redan mängder av fröer från svenska försäljare och naturligtvis några från ukrainska odlare jag hittat på eBay, men det får jag återkomma till.

Årets skörd resulterade i två fulla ganska hårt packade flyttkartonger med tobak. Det lär knappast räcka till en årsförbrukning och eftersom den helst ska stå och lagras något år för smakutvecklingens skull får jag fortsätta att göra snus av köpt tobak och färdiga snussatser. Även det är otroligt roligt och lärorikt och att en dosa gott lössnus nu kostar mig ungefär tio kronor i stället för sextio har sina uppenbara fördelar. Jag har nog inte ens köpt snus sedan början på September när jag tänker efter.

Förra helgen blev en riktig snuskokarhelg, kanske lite mer till min än min familjs stora glädje, men mina snusbröder och snussystrar runt om i landet för hela tiden detta hantverket framåt på alla plan genom gedigen empirisk forskning hemma i stugorna, så plågan för den eventuella omgivning som ännu inte upptäckt tjusningen av munsnusets hela doftspektra blir hela tiden mindre. För några år sedan värmebehandlades tobaksmjölet alltid i ugn vilket gjorde att den distinkta tobaksdoften fyllde hemmet i 36 eller 24 timmar, men sedan kom någon listig jäkel på att man kunde korta ner processen till 4-5 timmar genom att använda tryckkokare. Det har antagligen räddat många äktenskap, men snusmänniskor slutar aldrig att finslipa konsten, så någon klurade också ut att doften kunde minskas ytterligare om man inneslöt tobaken i en stekpåse. Snuskokandet blir väl fortfarande inte helt doftfritt, men skillnaden är så stor att åtminstone min familj nästan helt har slutat skrika på mig när jag bakar snus.

Jag älskar Kungssnus tobak och snusatser och använder enbart deras produkter. Det beror till lika delar på att det är den enda leverantör i Sverige som uteslutande saluför riktig kvalitetstobak eftersom de själva är kräsna och riktiga finsmakare och dessutom är människorna som jobbar där oöverträffat ödmjuka, trevliga och kärleksfulla. Först satte jag igång en av deras färdiga snussatser som heter ‘Ragnarrök’ i tryckkokaren hemma.

I jakten på det mest fantastiska snuset bytte jag ut allt vatten i receptet och blandade i stället tobaksmjölet med två flaskor av Ballast Points imperial stout ‘Peanut victory at sea’ från Systembolagets beställningssortiment. Det kändes nyskapande att hälla i dyr, svåråtkomlig jordnötssmörsöl. (Med facit i hand skulle jag nog ha hållit mig till vanligt vatten och druckit ölen i stället eftersom jag ännu inte kunnat notera någon inverkan på snuset överhuvudtaget från dem.)

Min far var bortrest denna helg, så när jag ändå skulle gå över till hans lägenhet och vattna blommorna slängde jag in en snussats med namnet ‘Medusa’ i ugnen där också. Den lät jag dock bli att mixtra med vätskan i. När Ragnarröken puttrat klart hemma efter ungefär fyra timmar delade jag upp den i två halvor innan jag körde den i hushållsassistenten.

En mer naturell med ytterligare lite öl och en med ‘Ormingeginen’. ‘Ormingeginen’ görs av AB Svenska Sprit som tillverkar högkvalitativ premiumsprit i ganska liten skala och vars grundare Lars Taavola jag är lite bekant med. Deras produkter måste beställas hos Systembolaget, men det är ett nästan obefintligt omak och helt klart värt mödan. Nu står de färdiga varianterna av ‘Ragnarrök’ i kylskåpet för att lagras ett par veckor.

När ‘Medusan’ i faderns ugn var färdig efter 24 timmar lät jag den förbli enligt manualen och tillsatte bara mer vätska, men nu var jag uppe i varv och ville göra mer snus. Jag struntade i att den tobak jag skördat i år var långt ifrån färdiglagrad och malde lite av alla tre sorter till mjöl. Golden Burley och Virginia Gold som är två av de vanligaste sorterna till snus, samt den iranska röktobaken Shirazi som tillhör orientalsläktet. Orientaltobak som Shirazi eller den populära sorten Prilep från Makedonien har en helt annan smak som är ganska söt och kraftig. (Det blev tydligt att den lätt tar över om man har i för mycket av den och de 29% jag hade i var definitivt i överkant. Särskilt om man vill ge snuset smak av något annat som jag hade tänkt, men det visste jag inte innan.)

Jag bytte ut allt vatten och blandade tobaken med ekologisk havtornsdryck eftersom det verkade lagom genomtänkt, lite spännande och överdrivet hipsteraktigt. Jag hade heller inte hört att någon annan gjort det tidigare. När tobaken värmebehandlats i tryckkokaren delades jag upp den i tre delar. En lät jag vara naturell och de andra två smaksatte jag med sprit.

Den första med den godaste punsch jag smakat, även den från AB Svenska sprit.

Den sista tredjedelen pimpade jag med rom jag fått från en annan Björn jag känner. Den romen är helt unik och kommer från hans alldeles eget fat han grävde ner i Panama för några år sedan och är döpt till ‘Starbear’. Förutom att vara väldigt generös är min namne också Nackas trevligaste bensinmacksföreståndare och en av munskänkarna när jag experimenterar med nya chilisåser.

Nu har jag ungefär sex och ett halvt kilo färdigt snus i kylskåpet vilket borde räcka åtminstone till februari nästa år. Det kunde vara nog i en och annans ögon, men idag måste jag faktiskt göra mer snus eftersom jag aldrig har provat att använda kaliumkarbonat som soda i stället för natriumkarbonat som är det vanligaste numera. Kaliumkarbonat kallas också pottaska och är den äldre varianten av soda i snus. Det tillverkades ute i stugorna förr genom att man lade aska från eldad björkved i vatten i en kruka över natten, silade bort grövre bitar och sedan kokade bort vätskan i det som var kvar. I botten på grytan hade man nu kaliumkarbonat.

Det är så klart enklare att köpa hem det som färdig produkt numera vilket jag har gjort, men naturligtvis gav det mig också ännu en idé som bara måste provas omgående. Det är därför det står en hink med björkaska i köket nu.

Gruvliv del 27.

Jag vet egentligen alldeles för lite om tobak för att ha en aning om vad jag håller på med och jag gör därför som vanligt i tillvaron; går helt ovetenskapligt på vanlig hederlig känsla och feeling.

Som en och annan kanske har noterat upptar tobak och snus det mesta av min fritid just nu. Dels är det ju skördetid för den tobak jag odlar själv, men mitt intresse för att koka snus blomstrar ytterligare efter snusträffen hos Kungssnus i småländska Åfors förra helgen där jag fick umgås med andra snusmänniskor och tobaksodlare.

Eftersom jag inte hunnit göra eget snus särskilt många gånger är hela processen ett outforskat universum fullt av överraskningar. I förra inlägget skrev jag om ”Rövstugan”, ett snus gjort mest på skoj av förra årets dåligt torkade Virginiatobak. Nästan alla säger att det bara är att kasta tobaken eftersom den innehåller massa klorofyll vilket gör snuset beskt, men om den ändå skulle kasseras kunde jag ju lika gärna göra snus av den så att jag fick känna skillnaden i smak själv?

Märkligt nog blev det ett riktigt gott snus när det stått till sig i kylskåpet några dagar och det skulle ju inte kunna hända? Smaken är mycket rund och lite söt, antagligen av den lilla skvätt ljus rom jag löste upp natriumkarbonatet i. Den enda övriga ingrediensen som kan ha gett smak var grundaromen från Kungssnus som jag blandade ner i stället för ren glycerol och propylenglykol. Det skall bli intressant att se om den här oväntade bragden går att upprepa med resterande gröntorkad tobak.

Nu i helgen har jag kokat mer snus, men på färdigt tobaksmjöl som jag har köpt. Det är alltid bra med övning och dessutom ville jag prova en tobakssort som heter Prilep då jag tänkt odla den själv nästa år. Jag vet egentligen alldeles för lite om tobak för att ha en aning om vad jag håller på med och gör därför som vanligt i tillvaron; går helt ovetenskapligt på vanlig hederlig känsla och feeling.

Makedonien känns som ett otroligt exotiskt land för en gammal öststatsvurmare som mig och när jag kommit till ”Institutionen för genetik” i beskrivningen var jag redan såld.

Förutom bladmjöl av Prilep använde jag bladmjöl av Burley och stjälkmjöl av Virginia. Det mesta av snuset behöll jag utan smaksättning, men i en liten del droppade jag i essens av cederträ. Vid det obligatoriska provsmaket innan snuset åkte in i kylskåpet för att mogna till sig några veckor kunde jag redan konstatera en kraftfull och god smak av ren tobak, nästan lite åt cigarrhållet. Även den här batchen lär bli ett gott snus och det känns allt mer otänkbart att någonsin återgå till köpt snus som är mycket dyrare, mer frätigt för läppen och smakar mindre.

Gällande övrigt vid Grufstugan går det inte jättebra. Tomaterna är hårt ansatta av horder med äckliga bärfisar. Jag har aldrig varit med om det förut och är trött i fingrarna av att ha klämt ihjäl hundratals. Dessutom vägrar chilin fortfarande mogna klart så det känns osäkert om det blir någon skörd alls i år tyvärr.

Men torparlivets allra största bajsmacka var ändå att jag nu i veckan upptäckte att någon gjort inbrott i förrådet. Först blev jag alldeles kall i en sekund, sedan orolig och besviken innan vreden började koka i blodet. Man får så klart inte gå runt beväpnad hur som helst ens på landsbygden, men av en slump råkar jag samla på teleskopbatonger. Jag har länge bara haft en enda i min samling och med samlarobjektet i högsta hugg sökte jag av alla skrymslen och vrår både inne och ute. Naturligtvis var tjuvarna borta en onsdag mitt på dagen och hade antagligen varit det sedan någon mörk natt helgen innan.

Eftersom jag gärna bejakar en och annan fördom gissade jag att någon baltisk stöldliga hade varit i farten, men brytmärkena på hänglåset var mer en rispa och innan gärningsmannen/gärningsmännen lyckades bända av den 50 år gamla låsbygeln hade det gjorts tafatta försök att hacka sig runt den. Det såg mer ut som en undernärd hackspett hade varit i farten, antagligen en i tonårsåldern. Den hypotesen stärktes av att ingenting var stulet. Motorsåg, gräsklippare, verktyg, ALLT var orört. Säkerligen tonåringar ute efter alkohol alltså, men eftersom jag är rätt törstig själv finns det sällan något kvar att dricka när jag lämnar torpet. Efter att ha processat detaljerna något dygn känner jag mig nu ganska säker på att det är några av alla de deprimerade och missnöjda antroposofungar som finns i stora antal runt Gnesta och Järna. Uppväxta i en tillvaro utan skratt och humor och med enbart leksaker av trä och kottar kommer naturligtvis någon sorts revolt någon gång. Dock kommer jag att kräva dem på 89 spänn för en ny låsbygel om jag träffar på dem i framtiden.

Gruvliv del 25.

Här återges äntligen hela den ocensurerade historien om den stupfulla trädgårdsmaskinsreparatören och den missunnsamma vattensnåljåpen och Stockholmshataren på Gnestas enda bilverkstad.

Jag måste alltid göra listor för att få saker gjorda. Ibland skriver jag dem på papper, kanske baksidan av ett öppnat kuvert jag lagt i en hög i köket i stället för att slänga det direkt, men eftersom jag också vill försöka hänga med i samtiden händer det att jag också skriver i Samsung Notes, det praktiska lilla anteckningsverktyget som finns i min telefon.

Där har jag bland annat en lista över mat som skall inhandlas, en annan över odlingsrelaterade saker och ett flertal listor över viktiga saker jag verkligen måste ta tag i. Som att boka service på bilen eller ringa försäkringsbolag och banker. De listorna är mina hatlistor eftersom jag har svårt för att prata om allvarliga saker med vuxna människor på myndigheter och företag. Jag känner mig alltid bortkommen och underlägsen när andra vet mer om det vi pratar om än jag själv gör.

Vid Grufstugan finns det alltid mycket som måste eller åtminstone borde göras och en sådan lista kan ofta komponeras när man väl är på plats. Vissa dagar väljer jag bara ut de roliga sakerna, som att hugga ved, och gör dem först. På så sätt återstår endast tråkiga saker om motivationen skulle råka tryta.

Andra gånger bestämmer jag mig för att vara lite vuxen och gör de tråkiga sakerna först. Jag blir min egen förälder som säger åt mig själv att äta upp min äckliga mat om jag vill ha efterrätt så att säga.

Igår var jag ensam hela dagen vid stugan, så kvällen innan gjorde jag en ganska lång lista och lovade mig själv att följa den helt i ordning uppifrån och ner, oavsett vad jag egentligen kände inför göromålet som stod näst på tur.

Det finns en anledning till att första punkten på listan, att hämta vatten, måste göras direkt när man vaknar. Grufstugan saknar ju rinnande vatten och även om regntunnorna liksom hängrännorna ovanför dem blir fler för varje år fylls de alltför sällan på. Området kring Grufstugan som heter Mälby verkar vara någon slags nederbördsfri zon, i alla fall under sommarhalvåret. Igår när jag var inne i Gnesta och handlade började regnet till exempel vräka ner, men så fort jag lämnade rondellen utanför stan och svängde in på väg 224 mot stugan regnade det inte längre och solen sken som vanligt. Den brunn som finns på tomten innehåller vatten man inte gärna dricker av, men kan vattna med. Tyvärr sinar den fort eftersom den är grundare än vi först trodde. Alltså måste man hämta vatten till disk, matlagning och även vattning, i dunkar från någon närliggande bensinstation. Vid Circle K-macken är det ofta mycket folk så det blir jobbigt att stå vid deras kran och fylla på tolv stora dunkar om sammanlagt 270 liter samtidigt som ortsborna suckar och väntar på sin tur. Dessutom är skåpet till vattenkranen försedd med hänglås när macken är stängd, så udda tider funkar inte heller.

Förra året uppfördes dock en obemannad bensinpump med både vatten och luft tillgängliga dygnet runt alldeles intill. Där är det aldrig kö så jag började fylla mina dunkar där i stället. En förmiddag tog vattnet plötsligt slut. Jag kliade mig fundersamt i skägget men ställde sakta in de dunkar jag ännu inte fyllt på i bilen igen. Då hördes ett knäppande ljud från kranen och när jag vred på den fanns det vatten igen. Jag hämtade en dunk och fortsatte fylla den, men så sinade vattnet åter. Intill macken ligger en bilverkstad som antagligen har hand om underhållet för de obemannade pumparna och genom ett solskyddsmörkat fönster anande jag någon som tittade på mig. Någon med makt över huvudkranen som jävlades med mig? Det kan eventuellt ha varit menat som ett skämt, men eftersom det var en torr sommar i fjol och mycket prat om vattenbrist och jag alltid utgår från att människor på mindre orter är missunnsamma och trångsynta Stockholmshatare fylldes jag av olustkänslor.

Sannolikt är vattnet i kranen inte privat utan kommunalt och vi kan inte slösa vatten med vattenspridare eller pool på torpets tomt eftersom vi inte har något kommunalt vatten. Jag stöttar dessutom orten genom att betala för att lämna saker på återvinningsstationen, tankar på mackarna äter på de matställen som finns och handlar i butikerna där under uppskattningsvis 50-60 dagar varje år. Men efter den här hemska behandlingen hämtar jag bara vatten sent på kvällen, om jag råkar vara tillräckligt nykter för att köra bil, men mer vanligen under så tidig morgon att de Stockholmshatande bilmekanikerna ännu inte hunnit vakna.

Ihop med första punkten står det också ”kratta backen” vilket är ett evigt skitgöra. Den två hundra meter korta lilla skogsväg som leder in bland träden från väg 224 och fram till Grufstugan inleds med först en liten backe som knappt går att ta sig uppför om det är vinter och snö, vår och lera, eller höst och nedfallna löv. Sedan kommer en längre brantare backe som knappt går att ta sig uppför alls, oavsett årstid. I alla fall inte med en framhjulsdriven Volvo V70 lastad med 270 kilo vatten, säckar med planteringsjord, eller bara en liten familj med matvaror och två katter i bur. Gruset i backen sprätter runt när jag gasar på för fullt och efter två eller tre gånger måste man jämna till backen med kratta för att bilen ska kunna ta sig över krönet nästa gång. Andra som besöker oss glider långsamt upp i sina bakhjulsdrivna eller fyrhjulsdrivna bilar och flinar lite elakt. Det får helt enkelt bli en mer lantligt anpassad bil nästa gång, någon jeepaktig variant som våra Gnestagrannar Per Morberg och Leif GW Pehrsson eller bonden vi arrenderar torpet av har.

Väl framme vid stugan var det dags att tömma över de dunkar jag i skydd av den tidiga morgontimmen hämtat i tomma regntunnor. Det är inget dåligt substitut för gymmet att bära runt på tjugo och tjugofemlitersdunkar på en kuperad skogstomt.

Sedan favoritsysslan, tömning av utedassets uppsamlingskärl, eller bajstunnan som vi brukar säga. Enligt moderna paragrafer hos länsstyrelsen och liknande institutioner får man säkert inte göra som man gjorde förr och bara gräva ner sina restprodukter i en grop hursomhelst, men så har man gjort de första 13940 åren av de 14000 människor befolkat Sverige. I det avseendet är vi kriminella rebeller. Jag väljer bara ut ett ställe i skogen där jag tror att jag inte grävt nyligen och gräver. Det är inte helt lätt eftersom den närliggande skogen var åkermark fram till för ungefär sjuttio år sedan och därför består av hård och tung blålera som fastnar på spaden redan efter några grävtag. Det här är som sagt ingen syssla jag utför visslande med ett leende på läpparna, det är bara vad det är. Men även om det troligtvis är en illegal handling är det i grund och botten en del av ett naturligt kretslopp. Tunnans innehåll blir mat för insekter som sedan antingen äter upp mina plantor eller blir mat åt större djur som äter upp mina plantor så att jag ilsket måste skynda iväg och sätta mig på dasset för att i lugn och ro komma på ett bra sätt att ta kål på djuren jag fött upp.

Nästa projekt, att bära tunga stubbar är inte heller någon favoritsyssla, men det beror enbart på att det är så fysiskt ansträngande. Kvällen innan hade jag i alla fall roligt när jag kapade upp en fullstor gran som blåst omkull under våren i lagom bitar.

I arrendekontraktet står det att vi har rätt att ta vara på nedblåsta träd, men tyvärr har motorsågen varit obrukbar sedan förra sommaren eftersom det problemet stod på den besvärliga listan av saker som innebär kontakt med okända människor. För någon månad sedan när även gräsklipparen gav upp efter att jag hunnit klippa hälften av tomtens halvmeterlånga gräs fanns det ingen återvändo längre. Jag letade intensivt på internet efter reparatörer av trädgårdsredskap som inte hade kötid på två månader eller mer. Till slut hittade jag ett ställe i en av Stockholms förorter som kunde göra jobbet på en vecka. Det hann gå några dagar då jag frustande av ångest hela tiden hittade på nya anledningar till att det inte kunde bli av just den dagen heller, men lyckades till slut finna mod och en hyfsat vuxen dagsform.

När jag klev in med mina maskiner i företagets verkstadsdel en fredag förmiddag möttes jag av en ung kille som såg lite sliten ut. Han pratade med en sorts söderdialekt jag nästan bara hört hos den gamla stammens haschrökande Hammarbysuportrar av Kenta och Stoffe-typ, de som brukade hålla till längst upp i ena hörnet på gamla Söderstadions norra ståplats. När vi diskuterat mina önskemål en stund noterade jag en skarp, nästan industriell doft. Möjligen kanske något lösningsmedel, eller olja tänkte jag? Sen insåg jag att lukten i själva verket kom från verkstadsarbetaren och med stor säkerhet var gårdagens fylla som trängde ut genom porerna på en oduschad kropp. Nu även lite uppblandad med några nyligen intagna återställare. Han var rejält dragen, så tydligen får man fortfarande vara full på jobbet inom vissa yrkesgrupper, men han var också utomordentligt trevlig även om han fick anstränga sig lite när han siktade med fingret mot tangentbordet för skriva in arbetsordern. En vecka senare var jobbet gjort och glädjande nog lite billigare än förväntat. Med hjälp av hans flinka och yrkesskickliga fingrar och att han dessutom tagit sig tid att leta upp en begagnad men nyslipad och välfungerande sågkedja.

Granens nu yxvänliga bitar lastade jag i stora bärkassar från Biltema och bar under flämtande och stönande genom skogens torra och knöliga myrmark upp till huggkubben vid uthuset. Eftersom jag tycker om ved som är snygg och estetisk, men kanske framför allt för att jag behövde vila ofta satte jag mig ner och borstade bort den skäggiga laven på stubbarna med en stålborste mellan vändorna. När jag var klar svajade mitt fokus och min disciplinerade lista höll på att spricka. Klockan var bara 08:35 och jag hade redan fått en del gjort, så nu blev jag intresserad av högen med rötter från körsbärsträd min fru grävt upp ur gräsmattan några dagar tidigare. Rötterna var stora som grenar och träet var vackert snirkligt och alldeles gyllene i färgen. Kunde jag möjligen bli en man som snidade vackra saker av rötter också? För några år sedan gjorde jag några försök med att skulptera morötter, gurkor och mandariner?

Jag lyckades besinna mig och tvingade mig själv att minnas hur viktigt det är för sådana som mig att hålla sig hårt till listor.

Uppgiften med eldplatsen var enkel. I utkanten av tomten finns en förskräckligt ful pergola av pallock som jag och kompisen Dennis spikade ihop under det första året vi hade stugan. Den leder ner till en avskild plats med en enkel eldstad och några rostiga trädgårdsmöbler. Det har hänt att vi suttit där och eldat några sommarkvällar, men man får alltid mycket rök i ögonen och det känns lite nervöst att ha en öppen eld så nära gamla byggnader av trä. Särskilt som vi inte har någon vidare tillgång till vatten att släcka bränder med. Nu hade i alla fall min fru kört ett varv med gräsklipparen där och samtidigt råkat göra konfetti av en gammal dagstidning väl gömd under det högväxta gräset. Jobbet bestod bara av att räfsa bort så mycket papper som möjligt och sedan klippa till kanterna runt eldplatsen där gräsklipparen inte kommit åt. Men en avprickad punkt på listan är en avprickad punkt på listan.

Dags för projektet med husets oexploaterade gavel, den som bara har några timmars morgonsol. Tidigare år har jag haft någon enstaka tomatplanta i hörnet närmast framsidan, resten har tagits över av ogräs, stora stenar, kvickrot och en meningslös buske av okänd art som bara ger skydd åt vinbärssnäckor, spindlar och tvestjärtar. Nu skulle hela sidan bli plats för svartvinbärsbuskar. Det blev väldigt mycket klippande, sågande, slitande och ryckande för att bli av med buskar och rötter. Dessutom låg enorma stenbumlingar gömda under den torra näringsfattiga lerjorden och dem fick jag bryta och baxa upp med mitt fina järnspett. Har man inte haft ett spett förut förstår man nog inte att man alltid har saknat ett sådant. Jag fick mitt första spett i födelsedagspresent av min förstående fru förra året och kan uppriktigt säga att det är den bästa present jag fått. Jag vill inte ens minnas mina år utan spett längre och om jag gör det är det med en rysning.

Klockan var väl runt 11.00 vid det här laget och jag försökte komma på någon bra ursäkt för att åka in till Gnesta. Kunde jag bara komma på något jag verkligen behövde skulle mina trötta armar och min genomsvettiga rygg samtidigt få lite vila. Jag tänkte att mer plantjord till svartvinbärsbuskarna och ett riktigt bra snöre att hänga upp tobak på vore bra, även om jag hade lite jord och tobaken nog inte skulle kunna skördas förrän framåt Augusti. Om jag händelsevis råkade passera Systembolaget på vägen kunde jag ju passa på att handla några öl också eftersom det var helt slut på dylika i stugans skafferi.

Jag hade jobbat hårt halva dagen enbart på kolsyrat vatten och viljestyrka, så när jag kom hem igen kände jag hur kroppen värkte av kroppsarbete. Eftersom jag var så utmattad att jag inte ens orkade gå till medicinskåpet för att se om det fanns några Alvedon kvar i burken där, nödgades jag genast dricka några öl och till dem ett par kokta wienerkorvar med bröd. Med nyvunna krafter kom sedan svartvinbärsbuskarna enkelt på plats.

FÖRE

EFTER

Nu var tiden inne för att ge sig på Sisyfosprojektet med att rensa upp bland bråten på uteloftet så att årets tobaksskörd kunde hänga någonstans där den inte ockuperade en hel övervåning i själva boningsstugan.

Brädor hivades ner för att kasseras eller sparas och sorteras för framtida bruk och damm från gammalt hö, årtionden av getingbon och tidigare generationers samlade och lätt förmultnade bohag yrde genom luften. Det blev enorma högar och jag kunde inte komma på något bra sätt att få ner det från loftet utan att täcka hela tomten och alla mina nysågade vedstubbar med skräpet.

Det slog mig att jag kanske kunde borsta ner allt i det lilla hörn av loftet som har en liten nedsänkning mellan två balkar och sedan täcka över det med gamla flyttkartonger och några glanslackerade hyllplan från ett skåp jag nyligen haft sönder när jag försökte flytta det?

Det gamla knepet med att sopa saker under mattan visade sig fortfarande fungera utmärkt och när nästa hyresgäst en dag tar över Grufstugan kommer denne kanske att finna en riklig kulturhistorisk skatt av torkade växter och damm från 1950-talet och framåt i en tidskapsel av wellpapp och lackerade delar till ett omodernt Ikeaskåp.

Det som är kvar att göra för att man enkelt skall kunna torka tobak på loftet är att bygga ett litet nät av hållfasta språngbrädor mellan balkarna över den öppna delen, men till det behöver jag hjälp av någon smartare än mig själv. Alltså väntar jag till min vän Peter kommer på besök i helgen. Han har över hundra universitetspoäng i filosofi och idéhistoria, så tillsammans borde vi nog kunna hitta den ingenjörsmässigt bästa lösningen.

Uppröjningen av loftet drog ut en del på tiden trots att jag fuskade. Antagligen till viss del beroende på att jag blev så törstig av dammet att jag tvingades öka takten på öldrickandet, och när jag också hämtat 200 liter vatten ur brunnen med tunga, skvalpande hinkar och sedan vattnat all växtlighet sinade krafterna helt.

Men det är inte alltid så många punkter på en ansträngande arbetslista blir gjorda på en och samma dag, så att punkten med vedhuggning fick skjutas upp är inte hela världen. Nu har jag faktiskt något att se fram mot, en lista som börjar med det roligaste.

Gruvliv del 24.

När jag satte mina första frön i slutet av januari använde jag ekologisk såjord, men nu har jag lärt mig av den läxan. Det verkar som att jord för försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara lite tuffare än så och i fortsättningen kommer jag uteslutande att använda mig av jord fullproppad med oekologiska kemikalier och som helst är lite radioaktiv också.

Äntlingen semester och i år en ganska lång sådan. Det känns skönt att inte behöva infinna sig på brevbärarkontoret på sex hela veckor trots att både omklädningsrummet och lunchrummet är ganska nymålade för första gången på flera decennier och att arbetsplatsen kryllar av hoppfulla och entusiastiska ungdomar som provar på det spännande arbetet i statlig tjänst.

Att ibland behöva jobba längre dagar än schemat anger under året kan givetvis kännas som en av nackdelarna med brevbäraryrket, men framåt sommaren när man inventerar saldot över inarbetade komptimmar känns det inte så dumt.

Under hösten skördade jag frukterna av frukterna jag skördat genom att experimentera lite med tillverkning av chilisås. Jag har odlat chili i några år nu och verkar faktiskt ha lärt mig ett och annat på vägen. De första årens klena skördar blir numera rätt så rikliga. Även om jag fortfarande odlar mest för odlandets skull, för den alltid lika överväldigande magin i att små, små frön blir till plantor, är det kul att kunna använda slutresultatet också. Det mesta av såsproduktionen gav jag bort till en testpanel bestående av människor som uppskattar både hetta och smak. I år vill jag försöka göra ännu bättre chilisåser och ett mål var att såserna enbart skulle bestå av egenodlade ingredienser.

Det kommer visserligen att skita sig eftersom jag glömde att sätta helt vanlig gul lök, men vid Grufstugan växer i alla fall vitlök, paprika, gurka och flera sorters tomater och hemma i lådor på balkongen finns fänkål, senapskål (det som fånigt nog brukar kallas ruccola i våra tv-kocktider trots att det finns ett utmärkt svenskt namn) och landets kanske spinkigaste blekselleri.

Chilifrukt. Naturligtvis måste man fortsätta odla sina säkra kort som Hot Lemon och Aji Pineapple, men det är också roligt att testa nya sorter. I år blev det flera. Dorset Naga, Apocalypse Scorpion Chocolate, Borg 9 Chocolate, Aji Ahuachapáu, Aji Russian, Abchazskij Ostruyi, Bengle Naga Peach och Aji Mango bland annat.

Tyvärr hade jag lite problem med några sorter som aldrig tog sig eftersom de blev svårt angripna av skadedjur redan under försådden i garderoben hemma i min sons rum. Bland annat överlevde inget exemplar av Big Yellow Mama och Peter Pepper. Den sistnämnda försökte jag dock enbart odla eftersom den lär se ut som en penis och jag är precis så omogen. När jag satte mina första frön i slutet av januari använde jag ekologisk såjord, men nu har jag lärt mig av den läxan. Det verkar som att jord för försådd i lägenhetsgarderober under svensk vinter måste vara lite tuffare än så och i fortsättningen kommer jag uteslutande att använda mig av jord fullproppad med oekologiska kemikalier och som helst är lite radioaktiv också.

Tomat. Tidigare år har jag bara odlat den berömda Hårdrockstomaten som alltid ger enorma skördar av små söta röda tomater på över två meter höga och rangliga plantor. Det här året ville jag ha en större tomatskörd med tanke på såstillverkningen och odlar även den gul-svarta Tigrellatomaten och en nästan svart bifftomat som heter Black Elephant. Eftersom tomater är basen i chilisås hoppas jag kunna variera färgen på såserna lite med tomatköttet.

Paprika. Även paprika är en bra komponent i chilisås så jag försökte få upp några plantor Ukrainian Sweet, men de har inte tagit sig något vidare och det känns tveksamt om det blir några paprikor alls tyvärr.

Tobak. Förra året gjorde jag ett försök att odla tobak till snus och sådde vanlig Virginia- och Bondtobak. Alla plantor växte så det knakade och blev över två meter höga, men jag hade inte riktigt kläm på skördeprosessen och de flesta blad var fortfarande halvgröna efter torkning. Gröna blad har tydlugen för mycket klorofyll i sig och lär ge ett väldigt beskt (obrukbart) snus, men man lär så länge man lever.

Jag fick i alla fall ihop några hundra gram tobak som kan vara okej och nu efter snart ett år av lagring är det nog dags att koka en liten experimentomgång snus.

Under tiden övar jag på att göra färdiga snussatser i tryckkokare och smaksätta dem.

Det här året satte jag rejäla tobakssorter mer avsedda för ändamålet som Virginia Gold och Golden Burley, men även Shirazi. Den sistnämnda är egentligen en iransk röktobak och jag har inte läst någonstans att man gör snus av den, så just därför vill ju jag göra det.

Grufsås, del 1.

Då jag aldrig använt så stark chili förut visste jag inte riktigt hur jag skulle våga dosera, men när jag delade ett medelstort exemplar fylldes min näsa omgående av en stark och fruktig, nästan lite kemisk doft. Bara ångorna fick det att svida i ögonen, samtidigt som snoret började rinna ur näsan på mig.

Nu har jag äntligen fått arslet ur den där vagnen man hört talas om och påbörjat experimenterandet med hemgjord chilisås. Jag har tänkt prova på det länge, men det slutar alltid med att jag bara torkar skörden för senare bruk i alla fall.

Om man tänker efter är det rätt respektlöst mot dessa färggranna frukter som under så lång tid fått min kärlek och omsorg. De är ju faktiskt som finast och smakar allra mest när de är helt nyskördade. Dessutom hade jag nyligen turen att hitta ett recept som såg ut att vara i min smak och verkade enkelt att variera.

I det första koket följde jag i princip grundreceptet helt, men lade till hackat äpple och bytte ut en del av de krossade tomaterna mot de färska tomater jag hade hemma, en tredjedel ungefär. Vilken sorts chili och hur många man har i är naturligtvis en smaksak, men jag hade ingen aning om i fall man kunde ha i en hel, en halv eller rent av flera stycken. Helst ska väl såsen smaka bra och vara stark, men inte så överjävligt stark att den blir oätlig. Receptet som heter ”Lasses goda chilisås” hittade jag i en Facebookgrupp och Lasse själv använde 17-18 chilifrukter av sorter jag inte visste någonting om styrkan på. Jag provade med 5 Aji pineapple, 5 Hot lemon och 2 Koral, trots att det verkade vara mer än nog. Såsen blev fantastiskt god, men inte jättehet.

I den andra omgången ville jag prova den superstarka chilin 7-pot brain strain yellow som jag med viss upphetsning pratat om tidigare. Eftersom den både är gul till sin färg och sitt namn blev jag direkt fixerad vid att även såsen skulle vara så gul som möjligt. I grundreceptet är det orange paprika men jag använde gul. Jag skippade krossade tomater helt och ersatte dem med färska gula plommontomater. Det var ett fasligt sjå att skålla och skala ett helt kilo pyttesmå tomater, men slutresultatets färg gjorde helt klart mödan värd.

Då jag aldrig använt så här stark chili förut visste jag inte riktigt hur jag skulle våga dosera, men när jag delade ett medelstort exemplar fylldes min näsa omgående av en stark och fruktig, nästan lite kemisk doft. Bara ångorna fick det att svida i ögonen samtidigt som snoret började rinna. Jag gissade att det inte skulle behövas fler än en, men valde att åtminstone använda hela. Den vackert senapsgula såsen fick en tydlig (och förmodligen väldigt karaktäristisk) smak av 7-pot brain strain yellow).

När man smakar bränner det först till rejält, men hettan går över oväntat fort. Den här såsen kan nog passa att ha som tillbehör när man vill addera ett omedelbart och rejält drag i sin valfria mat. Men det går definitivt att öka styrkan lite…

Eftersom min familj aldrig verkar kunna tröttna på tacos äter vi det fortfarande ofta. Att det ska finnas en sås eller salsa med tropiska toner till behöver jag knappt säga eftersom det är allmänt vedertaget, så i det tredje såskoket tärnade jag ner en hel färsk ananas. I den första såsen hade jag bara ett äpple, men nu blev det två. Jag kan redan nu konstatera att det generellt bör ingå ytterligare minst ett äpple i all sås fortsättningsvis.

Huvudingrediensen den här gången bestod enbart av chilisorten Aji pineapple, som förutom att den har en lagom hetta ger god smak och en ton av ananas. Det blev ungefär 12-13 stycken. Även den här såsen blev god, ananassmaken är tydlig, men det känns som den saknar lite volym. Ungefär det som en extra buljongtärning kan ge i matlagning. Antingen behövs något som balanserar fruktens sötma lite, eller så beror det på att den kändes lite för tjock av att ha kokat något längre än de tidigare såserna och att jag då spädde den med mer vatten. Kanske mer vinäger kan vara något? Den som provar sig fram får se.

När jag halkar in på ett nytt spår kan jag lätt bli så uppspelt att det snart gränsar till både hybris och storhetsvansinne. Av den anledningen vill jag nu förtydliga att jag inte planerar någon storskalig tillverkning eller försäljning av chilisåser, trots att jag lagt ner tid på att få flaskorna att se proffsiga ut med hjälp av både svart märkpenna och färgglada överstrykningspennor.

Det beror enbart på den uppskattning jag fått från en och annan älskare av starka såser som hört av sig och velat provsmaka. Jag har gett bort några små men vackert dekorerade provbuteljer till dem. Om inte annat kan det vara nyttigt att få synpunkter från andra på vad som eventuellt kan förbättras. När man sen ser hur lycklig Jonas blev på bilden ovan är det belöning nog.

Som avslutning får ni receptet jag utgår ifrån om ni vill koka lite sås själva. Det är otroligt enkelt och går relativt fort, samtidigt som det är roligt och blir gott!

Lasses goda chilisås (ungefär en liter):

1 gul lök,

4 vitlöksklyftor,

1 orange paprika

2 msk vitvinsvinäger

2 msk farinsocker

1 tsk salt

1 kg krossade tomater

2 dl vatten

1 dl olivolja

Chilifrukter (efter tycke och smak, Lasse körde med 17 stycken av okänd styrka).

Hacka lök, paprika, vitlök och chili. Fräs lök, paprika och vitlök mjuk i oljan. Häll i tomaterna och vatten, koka upp och dra sedan ned värmen. I med farinsocker, chili, vinäger och salt. Låt sjuda i 45 minuter, rör om då och då. Mixa slät med t. ex. stavmixer. När såsen svalnat lite kan man ha i en tsk Atanom om man vill öka hållbarheten, sen är det bara att hälla över i burkar eller flaskor.

Själv har jag som sagt provat att byta ut krossade mot färska tomater helt eller delvis. Jag har också hackat i äpple och färsk ananas. Man kan testa det mesta och i nästa sås ska jag ha stark röd habanero och en rökaromen som heter mesquite.

Gruvliv del 22.

Det är något med den orangea färgen som får oss 70-talister att drömmande längta tillbaka till den trygga känslan av att slippa välja som Televerkets Volvo 240-bilar utstrålade.

I mitt förra inlägg var det snus och snustillverkning som gällde, men tobak är inte det enda av exotisk karaktär som går bra att odla på våra breddgrader. Hur otroligt det än låter. Särskilt inte när vi får en stekhet klimatkatastrofsommar som den i år.

För ett par år sedan noterade jag att allt fler människor i min omgivning odlade chili. Nu i efterhand har det slagit mig att det precis som inom snustillverkningen nästan alltid är lugna, behagliga och fina människor som sysslar med det. Det är inte ofta man stöter på aggressiva, hatiska eller nedlåtande odlare i någon av grupperna. Jag tycker naturligtvis bättre om snälla än elaka människor och dessutom verkade det kul att få ett konkret resultat av något man lagt möda på.

Att välja hobby efter utövares personlighet är antagligen inget bra sätt att sålla bland alternativen eftersom jag gissar att det vimlar av fina människor bland ornitologer, frimärkssamlare och flaskskeppsbyggare också. Med minsta lilla påverkan är risken stor att jag prövar på något av det också.

Eftersom jag aldrig varit någon storkonsument av chili och heller aldrig varit mer tålig mot dessa frukters styrka än någon annan, är det egentligen helt orimligt att jag gav mig på just detta odlande. Med tiden och många inspirerande tips har jag dock kommit att uppskatta dessa heta och ofta förvånansvärt smakrika frukter. Innan trodde jag att det enda som skiljde olika sorters chili åt bara var hur starka de var, men så är det naturligtvis inte. Bortom hettan finns ett universum av smaker.

I princip kan man ta vilken chilisort som helst man har färdig och skära en skåra längs med hela långsidan, peta ur kärnorna, fylla den med mozarellaost och sedan linda in den i bacon. Sen är det bara att lägga den på den på grillen tills baconet fått färg, fruktköttet mjuknat lite och osten börjar tränga sig ut. Ett mycket gott tillbehör till sommarens grillmiddag eller bara som snacks till någon välkyld dryck. Man behöver inte tveka av rädsla att det ska vara för starkt att äta en eller flera heta chili på en gång, för av någon anledning verkar styrkan avta betydligt under grillningen. På bilden ovan har jag använt Hot Lemon (eller Hot Lenin som autocorrect brukar föreslå.) Den har som namnet antyder en tydlig frisk och fruktig smak av citron.

Det här året var första gången jag odlade Elephant pepper mini som faktiskt ser ut lite som en elefantsnabel. Jag har inte använt den i matlagning ännu, bara provsmakat en bit, men jag har hört att den gör sig bra som smaksättare i långkok och grytor. Den har en del hetta och är köttig, seg och lite tuggig i konsistensen. Utanpå är den ganska hård och skrovlig vilket gjort att jag funderat på att försöka sy ett par skor av det robusta skalet. Idén är möjligen en aning orealistisk att genomföra, men jag återkommer om jag trots allt förverkligar det projektet.

Det här var också första året jag odlade Koral. Vackra små röda frukter med syrlig hetta och skapligt sting. Busken blir inte så stor och passar antagligen perfekt på en köksbänk vid ett fönster med mycket sol. Dekorativ och samtidigt nära till hands när man snabbt behöver ha mera sting i maten. Idag tänkte jag använda bland annat Koral tillsammans med ättikslag när jag provar att göra några burkar inlagd Djungelgurka (mer om denna lilla melon i nästa blogg.)

Vad den här sortens habanero heter vet jag faktiskt inte. Jag fick en frukt av min arbetskamrat Keith förra året och sparade några frön under namnet ”Keiths röda”. Det låter lite Mao-kommunistiskt, men om den har smak av ”det stora språnget” eller ”kulturrevolution” kan jag inte säga då jag inte smakat den ännu. Jag är egentligen inte heller speciellt förtjust i just habanero, men den går säkert att använda till något.

Även för Poblanon var det premiär. Den räknas kanske mer som paprika och har knappt någon hetta alls när den är grön. Det går hur bra som helst att skörda den grön och i sann 70-talsanda fylla den med köttfärs och ost (eller något annat man gillar) innan den gratineras i ugn. Väntar man en månad längre blir den röd och betydligt hetare. Även om det fortfarande inte är någon värsting var den tydligen tillräckligt het för att min fru skulle känna sig lurad av smakprovet jag gav henne. ”Jag hatar dig” var det sista jag hörde henne fräsa innan hennes huvud försvann in under vattenkranen i badrummet.

I tidigare baconsammanhang nämnda Hot Lemon är nog favoriten bland mina sorter och den har jag haft varje år sedan jag började odla. Fram till i år var det en av sorterna jag provade att gräva ner direkt i jorden utan kruka, vilket den inte hade några problem med. Det blev lika mycket frukt ändå. I år har jag dock inte haft någon chili på friland utan låtit alla stå i stora tioliterskrukor. Det har fungerat bättre för tillväxten över lag och det är praktiskt att kunna flytta runt krukorna efter solen de dagar man har lite för mycket fritid och känner extra starkt för sina fotosynteslevande bonusbarn.

Den är precis lagom het utan att vara mesig och har som sagt en frisk citronsmak. Hemma hos oss är den huskrydda och förutom att fylla och grilla den, används den i all mat som ska ha lite styrka. Det beror väl också på att förrådet aldrig brukar sina, då varje planta ger otroligt mycket frukt. Det här året hade jag två plantor, eller buskar får man nästan säga eftersom de blir över en meter höga och ganska spretiga. Frukterna är först gröna och blir sedan gula när de är mogna. De frukter som fortfarande inte gulnat när det är dags att packa ihop trädgården för året brukar ofta kunna mogna med tiden på ett fat hemma i lägenhetens köksfönster.

Aji Pineapple väckte min nyfikenhet eftersom den nästan är identisk med Hot Lemon till utseendet, så det fick bli ännu en ny sort i år. Även den här gav mycket frukt, men blev aningen mindre storleksmässigt (trots att den enligt beskrivningen skulle bli lite större än Hot Lemon.) Smaken var helt fantastisk. Lite syrlig åt citronhållet som Hot Lemon, men utöver det med en tydlig smak av ananas. Dess enda svaghet är egentligen min egen svaghet. Mitt ordningssinne klarar inte riktigt likheten mellan de båda sorterna, så trots att jag försöker memorera vilken burk eller påse jag lagt vad i, är jag rätt säker på att jag råkat blanda ihop dem flera gånger. Det lär garanterat bli en finfin mixburk att ösa ur under året hur som helst och jag har lyckats separera några av dem både i frysen och när jag sparade fröer till nästa år.

Anledningen till att det blev så många nya sorter i år är flera. Tidigare har jag använt egna frön från året innan, varav en hel del har varit klena och undermåliga. En och annan sort har jag fått av hobbyodlande vänner och några fröer har jag valt ut på måfå från någon spännande fröhandel på nätet, oftast jalapeño.nu. Då förra sommaren knappt var någon sommar om man räknar antalet solstrålar som nådde fram till Grufstugan blev det inte heller många chilifrukter alls att skörda.

Jag ville ha en nystart och letade upp lite klassiska, men oprövade chilisorter och övergav som sagt helt idén med att plantera på friland. Dessutom var jag ute i god tid och sådde mina första fröer redan i månadsskiftet Januari-Februari och drev sedan upp plantorna i garderoben jag pimpat med lite belysning och en timer. Pricken över i:et var nog att jag regelbundet omplanterade i större krukor ganska slaviskt efter de odlingsråd jag läst.

Så med risk för att bli tjatig, även den här chilin som heter 7-Pot brain strain yellow odlar jag för första gången. Jag ville se om jag kunde få resultat på någon av de superstarka sorterna som brukar vara svårodlade och det gick fint, åtminstone med den här. Min Carolina Reapers frukter är så små och omogna fortfarande att hoppet är förlorat. Vad jag ska ha en så här stark chili till vet jag inte riktigt, kanske när jag försöker mig på att göra några flaskor het chilisås? Sidan jag köpte fröer från säger så här: ”Smaken är söt och fruktig i några sekunder innan den extrema hettan slår till med full kraft. 7 Pot Brain Strain Yellow har en styrka som kan uppgå till strax över en miljon Scoville.”

Scoville är skalan man mäter chilistyrka i och som en jämförelse ligger Aji Pineapple, som ändå bränner till skapligt, på mellan 10000-30000 Scoville.

Bulgarian Carrot, eller ”Shipkas” som bulgarerna själva säger är kanske den snyggaste och mest estetiska chilin jag odlar för första gången. Visserligen i hård konkurrens med Elephant pepper mini. Det är något med den orangea färgen som får oss 70-talister att drömmande längta tillbaka till den trygga känslan av att slippa välja som Televerkets Volvo 240-bilar utstrålade. Frukterna blir stora och saftiga med en intensiv hetta. Med tanke på formen naturligtvis perfekta att fylla med ost och linda in i bacon eller bara hacka ner i köttfärssåsen. Även denna tänkte jag ha med i lagen till de inlagda Djungelgurkorna idag.

Black Jalapeno är en ganska mild chili, vars buskar liksom hos Koral blir ganska små och behändiga så att den gör sig också bra på köksbänken. Fruktväggen är lite tjockare än hos mina andra chilisorter och mycket saftig. Konsistensen påminner lite om vindruva, vilket nästan lurar smaklökarna att känna en aning av det innan en viss hetta gör sig påmind. Förutom att även den här sorten är perfekt att grilla med ost och bacon, kan man använda den till att smaksätta redda soppor, eller skiva den tunt i en grönsallad.

Det vanligaste sättet att förvara sin färdiga chili är nog genom att torka dem. Jag brukar hänga dem på en lina i kökets tak med hjälp av sytråd eller ett tunt snöre. När de är torra förvarar jag dem i en skål eller burk och hackar ner en bit när jag behöver. I bland finhackar jag dem direkt efter skörd och torkar dem som färdighackade flingor i en skål. I år har jag dock lagt ner lite möda på att kärna ur, skiva och sedan frysa in ganska mycket. Jag vet inte om det är bättre eller sämre, men jag inbillar mig att det känns lite fräschare, nästan som att chilin är nyskördad när jag tinat upp en nypa av den sort jag vill använda.

Det blev nog lite mer text än jag hade tänkt mig i den här bloggen, så jag tror vi avslutar här. Några bilder och förhoppningsvis väl valda ord om allt det som inte är tobak eller chili men också trängt sig upp ur jorden vid Grufstugan får jag återkomma med nästa gång.

Gruvliv del 20.

Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan.

Eftersom sommaren kom alldeles för tidigt men inte en minut för sent, såg jag ingen annan utväg än att temporärt lägga ned min bisyssla som brevbärare och med full kraft ägna mig åt torparlivet ett par dagar.

Jag är inte speciellt van vid att mina tidigare beslut och gärningar visar sig vara de rätta, men i år verkar det banne mig vara så. Mellan januari och februari sådde jag frön till framför allt chili och paprika och sedan i början av mars, tobak och majs . Tiden plantorna i lugn och ro fått spendera i min sons garderob vilken jag byggt om till ljusskåp, har sett till att de var mer än redo att släppas ut i den tidiga högsommarvärmen.

Samtliga plantor (utom de mest djävulsstarka som Carolina Reaper och 7-Pot Brain Strain) har redan fått frukt, och bara en gräshoppssvärm av bibliska proportioner kan hindra en fin skörd under sommaren. Mest nyfiken är jag förstås på de sorter jag aldrig odlat förut, t. ex. Elephant Pepper Mini som ska se ut som en liten elefantsnabel och Aji Pineapple som ska likna Hot Lemon (eller Hot Lenin som stavningsprogrammet gärna vill döpa om den till).

I år testar jag också att plantera fler saker än chili och kan glädjas åt riktigt styva gurkor.

Några majsplantor står stadigt intill tobaken, men jag fick till min förskräckelse höra av en arbetskamrat att det bara blir en majskolv per planta? Det låter helt orimligt och med tanke på allt vatten jag släpat för att hålla dem vid liv blir det i så fall en ren förlustaffär både ekonomiskt och i investerad tid.

Virginia-tobaken växer med flera centimeter om dygnet känns det som…

…medan dess svenska kusin bondtobaken som odlats i vårt land i flera hundra år har mer anspråkslöst omfång på sina blad.

Detta trots att jag nu börjat nypa av blommorna så att plantorna kan lägga sin energi på bladen i stället. Tanken är att jag till hösten ska kunna experimentera lite genom att blanda sorterna till den råtobak som ska bli blötsnus, luktsnus och kanske röktobak. Min gode vän magister Helgesson föreslog dessutom att jag skulle krydda blandningen ytterligare…

…med lite gräs från den numera rivna Söderstadion.

Gustafs sallaten är ännu inget att skryta om…

…och inte heller potatisåkern eftersom jag satte min sista potatis ganska sent. Potatisen har jag aldrig lagt någon större energi på, det blir alltid bara sådana man hittar bortglömda längst in i skafferiet framåt våren. Till nästa år ska jag nog läsa på lite om potatis och inskaffa några mer spännande sorter.

Snart blommar nog min favoritblomma Brandliljan! Den lilla ensamma på bilden bredvid är någon mystisk asiatisk lilja som min fru köpt från Ali Express i Kina och sedan planterat i syfte att förstöra det ursvenska ekosystemet här vid gruvstugan. Men den är antagligen mycket vacker.

Gruvliv del 19.

7 pot brain strain yellow och Carolina reaper finns det egentligen ingen anledning att odla, de är antagligen oanvändbara eftersom man nästan dör av hettan om man äter dem.

Jag ska börja spionera på folk. Sitta i en bil med kaffe på termos och äta limpsmörgås med med ena handen och samtidigt som jag tuggar lyfta en kikare mot ögonen med den andra. Kanske noterar jag att ingenting alls har hänt och gör en anteckning om det. Men det är inte vad den här bloggen ska handla om idag tyvärr, för det blev nämligen vår i en garderob på Edövägen för några veckor sedan.

Förra året blev en enorm besvikelse på många plan vad gäller amatörodlingen av främst chili. Fröna kom ner i jorden lite för sent och jag planterade inte om i större krukor så regelbundet man ska. Att det dessutom var en sommar med näst intill total avsaknad av värme och sol blev förmodligen dödsstöten för plantornas utveckling. Då hjälpte det inte att regnrekordet vid stugan gjorde att vatten blev ett mindre problem än vanligt eftersom tunnorna alltid var välfyllda. Med facit i hand skulle man ha planterat alger och sjögräs i rabatterna runt stugan, men det är lätt att vara efterklok.

I år ligger jag därför i framkant. De flesta chilisorter jag sått de senaste veckorna har redan tittat upp i garderoben som gjorts om till odlingsskåp på sonens rum. I år testar jag många nya sorter som Elephant pepper mini, Bulgarian Carrot, och Jalapeno black. De flesta av dem är milda till medelheta eftersom det är kul om det går att använda sin chili i matlagning, men jag har så klart även sått några extremt starka varianter eftersom det också är kul att vara nyfiken. 7 pot brain strain yellow och Carolina reaper finns det egentligen ingen anledning att odla, de är antagligen oanvändbara eftersom man nästan dör av hettan om man äter dem. Det kan för all del vara skoj att fylla en sådan med mozarella, linda in den i bacon, grilla den och sedan bjuda någon aningslös på ett hett tilltugg och faktum är att en del av hettan brukar försvinna vid grillning. Förrförra året åt jag och min son sådana skapelser av Bhut jolokia white som är en erkänt skitstark sort och överlevde.

Förutom de obligatoriska små hårdrockstomaterna som alltid ger stora skördar oavsett väder och djungelgurkan som var ett roligt inslag förra året satsar jag i år även på vit paprika och ett mystiskt kulturarv från 1894 som heter Äppelgurka. Och har man ett vildvuxet gammalt torps fulla potential gällande tänkbar odlingsyta är det väl dumt att inte spänna strängen på odlarbågen ännu längre? Alltså väntar jag nu på en beställning med frö till sockermajs och två sorters tobak.

Jag har som ni vet alltid drömt om att få vandra runt i stekande sol någonstans i den amerikanska mellanvästern iförd hängslebyxor och stråhatt samtidigt som jag spottar ut tuggtobak. Precis när jag har inspekterat klart mina höga plantor för dagen och torkar svetten från pannan med en vit bomullsnäsduk ropar Leia från huset och frågar om jag vill ha ett glas iste eller lemonad. Det vill jag alltid. Målet är nu att återskapa den drömmen vid Grufstugan i sommar. Utöver det är jag nog vid mina sinnens någorlunda fulla bruk.

Gruvliv del 18.

Om bortbytingar, lönnmord, medicinalväxter, potatis och rabarberpaj.

Jag skrev ett inlägg i bloggen redan förra helgen, men tyvärr gjorde jag det bara i mitt eget huvud, så nu måste vi alla låtsas att det är söndag. Vilket det visserligen är, men att du som läser och jag som skriver är övertygade om att det är den 18:e juni. Ganska najs att det endast är några dagar till midsommar och långhelg va?

På bara några dagar har växtligheten vid stugan gått fullständigt bananas. Lupinerna blommar för fullt och de är så många att man frestas att kalla vårt lilla bestånd för ett plantage. De växer som ogräs, vilket många också tycker att de är, men det är ett mäktigt ogräs i så fall, inget snack om den saken.

Förra året tyckte jag att fingerborgsblommorna min fru planterat mest var en parantes i trädgården, framför allt eftersom de inte gick att äta. I år har jag ändrat ståndpunkt, inte enbart för att de är väldigt vackra. Tydligen är hela växten så giftig och 2-3 blad är en dödlig dos för en vuxen, vilket bara det gör den riktigt cool. En lönnmördarblomma. Dessutom används den som hjärtmedicin och har så gjorts ända sedan medeltiden. Enligt folktron kan även bortbytingar avslöjas om de badas i avkok från växten vilket får trollen att byta tillbaka sina egna barn, och vi människorna får våra tillbaka. Jag ska prova att bada min egen son i ett avkok lite senare i sommar.

Vi har bergklint och aklejor också. Bergklint lär vara något av en favorit för humlor, bin och fjärilar. Eftersom den ofta står kvar på grunden där man flyttat bort ett hus, utgår jag från att Grufstugan vid något tillfälle flyttats bort, men sedan ställts tillbaka på sitt ursprungliga ställe. Akleja eller Akvileja är tydligen lite sällsynt i vild form i Sverige. Inom avdelningen för folkmedicinskt utövande anses den vara bra för utvärtes sårbehandling, men bör inte användas invärtes i större mängder då den kan ge upphov till diarréer, yrsel och andnöd. En och annan midsommarfirare lär antagligen misstänka en smärre överdosering av just akleja när de vaknar upp på midsommardagen om en vecka.

Vi har en liten buske med vita rosor också. Den mådde tydligen bra av att beskäras rejält i höstas och blommar i all sin prakt nu. Det lilla jag vet om just vita rosor är att det finns en karaktär i en japansk serie som kallas Månljusets Riddare. Han är klädd i vita arabiska kläder, bär sabel och kastar vita rosor omkring sig eftersom dessa likt röda rosor kan avbryta attacker från demoner.

Rabarbern jag planterade i höstas imponerar tyvärr inte ännu. Trots mängder av gödsel är den både klen och har fått bladen fulla av hål som en riktigt vällagrad ost. Jag hoppas dock att den stramar upp sig med tiden, för enligt urgammal folktro ska man tydligen kunna stoppa ned dess stjälkar i pajdeg och äta dem ihop med vaniljsås. Och alla vet ju att vaniljsås är fantastiskt gott.

Potatisarna vi glömde i skafferiet under våren hade fått fina groddar när de så småningom återfanns. Därför ligger de nu nedgrävda i väntan på att de ska föröka sig. Vi fick faktiskt lite potatis förra året också, trots att vi sådde dem lika sent som i år. Man får hålla ett par tummar helt enkelt.

Det bästa av allt är ändå att brandliljan är tillbaka i full blom. Den är utan någon egentlig konkurrens min absoluta favoritblomma. Dessutom har den ynglat av sig nu. Två nya små liljor är på gång bredvid som ett resultat av de små lökar som kallas bulbiller vi tog från bladvecken och planterade. Tyvärr dröjer det till nästa eller nästnästa år innan de också blommar, men den som väntar på något gott. Jag börjar för övrigt även bli sugen på att skaffa mig några tigerliljor, även om de så klart inte är lika orangea.

Det får räcka där, jag vill inte gröta ihop allt för mycket, så jag postar det här nu. Sedan får jag skriva två till inlägg i kväll, ett om några fantastiska möten med vilda djur såsom entitor med nykläckta ungar i våra holkar på tomten, samt den enorma örn jag såg häromsistens och som var bra nära att lyfta mig med både bil och allt. Den tredje bloggen får handla om midsommarhelgen då vi blev bestulna av illasinnade tjuvar på natten och vad en sådan händelse gör med en mentalt.

	Pottaska med Seth Ry… om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	tobaccohasse om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	grufstugan om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	mikulv om Ett tredjedel pottaska, avsnit…
	Lena Engfeldt om Snusliv del 1.