Jag steg upp för inte särskilt länge sedan och hade precis ätit lite frukost och valt lag i morgonens FIFA-match mot min son när det ringde på dörren. Eftersom vi båda var klädda i kalsonger, men den yngre av oss faktiskt hade en t-shirt på sig var det han som fick öppna. Gömd bakom hörnet av dörrposten in mot vardagsrummet hörde jag en självsäker mansröst fråga om mamma eller pappa var hemma och jag insåg att det var dags att göra entré. Det är bara människor med en personlighet av typen ”well, jag bryr mig faktiskt inte” som sedan kliver fram nästan helt nakna och frågar vad som står på. Jag till exempel.
”Tjena, har ni funderat på att byta dörr?”
När han fått konstatera att jag bara hade kalsonger på mig och jag hade konstaterat att jag faktiskt aldrig hade funderat på det och att det inte berodde på att jag var nyinflyttad utan snarare på att vi redan hade en dörr som både satt kvar på gångjärnen och i allt övrigt fungerade utmärkt avslutades mötet.
Saken är den att jag väldigt sällan köper nytt av någonting som inte är trasigt, inte ens kläder. Jag har ingen känsla för stil eller mode och jag har det ännu mindre när det kommer till dörrar. Troligen hade den tilltänkta dörren haft precis så jättefina lås och dämpat ljudnivån mellan lägenheten och trapphuset precis så bra som dörrsnubben hävdade, men vad ska man med det till när alla störande ljud ändå kommer inifrån vår egen lägenhet?
När jag i förrgår kväll pratade med Danne, en kompis sedan högstadietiden och numera far till min sons kompis, berättade jag att jag igår skulle jobba sista dagen innan min semester. Hans replik var blixtsnabb: ”Årets bästa dag!”
Jag tänkte på det när jag med brännande ögonlock och i fullt ösregn baxade en skottkärra nästan helt utan luft i hjulet och lastad med brädor och vattendunkar uppför den branta backen mot Gruvstugan. Jag var egentligen alldeles för trött och sliten efter en tuff sista vecka på brevbärarkontoret för att hoppa in i bilen efter jobbet, men den var så full av saker som skulle till stugan att vare sig katter eller övriga familjemedlemmar hade fått plats nu idag om jag inte gjort det.
Omständigheter som väder och grad av hur utvilad man är kan faktiskt inte förstöra ”årets bästa dag”. Det är något romantiskt och förväntansfullt på ett skolpojkeaktigt vis att känna att fem veckors ledighet stundar. Oändlig frihet, oändliga möjligheter.
Under det korta besöket i stugan upptäckte jag det första tecknet på att potatisen kämpar på i mitt nygrävda land.
Dessutom hade den decimeterhöga, taggiga och broccoliliknande plantan vi hittade i våras nu skjutit rejält i höjden och börjat blomma. Helt fantastiskt vacker är den och med lite hjälp av Hårdrocks-Peter som inte bara är amatörhistoriker, gruvdriftspecialist och ölkännare, utan tydligen också amatörbotaniker, har jag kommit fram till att det är en brandlilja. Något bättre sätt att börja semestern på än att inte köpa en dörr man inte behöver och dessutom upptäcka att man har en vacker orange blomma, känner åtminstone inte jag till.
grufstugan 