Nä, det kanske det inte är, men det är väl ändå något? Jag bor på vandrarhem nu igen. Sedan jag träffade min underbara fru och fick en son ändrades livets spelregler radikalt, det gör det väl för alla som har turen att få bli en del av en ny familj? Det är det största och vackraste som hänt mig, ännu mer för att jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om det. Så jag tog mig an uppgiften att vara far och make med en glöd jag inte trodde fanns inom mig och det jag har haft svårt att visa med överraskningsmiddagar och orimliga fång av rosor har jag kompenserat med hängivenhet alla årets dagar. Jag fixar och trixar så mycket jag kan för att familjen ska må bra och fungera, det sätter jag en ära i och det är en av få saker jag kan skryta om utan att skämmas.
Lite vid sidan av det här stora finns alltid en människa som är en själv, en som också är viktig. Jag har alltid behövt dra mig undan och vara själv, jag har ofta stängt av telefonen eller gått ut i skogen några timmar mitt i natten. Det var viktigt redan när jag var tio år och det är fortfarande viktigt. Jag förundrats ofta av att andra inte tycks ha samma behov, men har på senare tid förstått att de flesta har det, men att många inte klarar av att säga det. Det är helt obegripligt för mig som både måste och klarar av det, man kan väl bara vara sitt bästa med någon annan om man också får tillfälle att vara sitt bästa med sig själv? Det är möjligt att jag inte är en bra måttstock på mänskligt behov, det är till och med troligt att jag inte är det, så jag släpper det nu.
Det jag ville komma till är att jag det senaste decenniet använt vandrarhem som samtalsplats med mig själv. Jag är inte särskilt nyfiket lagd och blir inte lyckligare av att lägga krut på att ta mig utomlands eller ens till Norrland, det räcker bra att röra sig inom en radie av 1-15 mil från Stockholm. Dessutom finns det enormt många billiga vandrarhem på Svenska Turistföreningens hemsida, så bara undantagsvis har jag bott på samma ställe mer än en gång trots allt. Jag rymmer iväg minst två-tre gånger om året och även om det ofta blivit vår egen gruvstuga den senaste tiden gissar jag att jag bott på i alla fall 15-20 olika ställen. Den här vändan är det tre nätter i Tyresö som gäller, knappt en halvtimme hemifrån, men med samma välgörande effekt.
Det kan skilja en del i standard från vandrarhem till vandrarhem, men pensionat Lilla Tyresö precis intill Tyresö Slott visade sig vara ett av toppklass. Välskött och mysigt med fantastisk natur runt om. Ett av Prins Eugens gamla sommarställen är det tydligen också, vilket gör att man känner sig kungligt anrik och historisk trots att taket i det mikroskopiska rummet sluttar så att man får krypa om man behöver ta sig ut till toaletten i korridoren.
En annan sak som skiljer sig är de grannar man får numera. Tidigare var det några finska orienterare eller en och annan tysk fågelskådare man mötte som hastigast i köket, men nu har vandrarhemmen blivit hårdvaluta i integrationens, rörelsefrihetens och bostadsbristens Sverige.
För några år sedan bodde jag på ett ställe i Eskilstuna. Det var oförskämt billigt redan då och nära till både centrum och natur. Jag tror inte jag såg några andra gäster alls under mina dagar där. När jag återkom några år senare hängde det tvätt över alla balkongräcken och de gemensamma utrymmena dominerades helt av flyktingar från Irak som placerats där i väntan på uppehållstillstånd. Det var ganska trevligt med stora grytor som ständigt puttrade på den gemensamma spisen och släppte ifrån sig exotiska dofter, och jag pratade ett par gånger med en liten kille som drömde om en bra framtid i Zlatans Sverige. Men i ett tillknäppt land som vårt är det nog mer sällsynt med medmänniskor som brinner för spännande möten med nya människor än vad många vill tro eller hoppas på, och har de otur träffar de mig som knappt brinner för något möte alls.
Det andra som förändrats den senaste tiden är att hantverkare från östblocket upptäckt att man kan bo billigt genom turistföreningen. Jag kan erkänna att jag har en och annan fördom om den kategorin grannar och det är överlägset den vanligaste jag får när jag åker iväg numera. Men å andra sidan har ingen av de fördomarna punkterats vid något av de tillfällena heller.
En skåpbuss med dåliga däck slirade därför som väntat in på parkeringen igår och snart stod fem polacker i köket och lassade in surkål, öl och grovt rågbröd i kylskåpet. Alla var orakade, kortklippta och såg helt oförstående ut när jag gick förbi och hälsade. De smällde lite i dörrarna till duschar och toaletter några timmar, de tittade på tv med hög volym och pratade ännu högre för att överrösta tv:n, men lade sig ändå som väntat ganska tidigt. På morgonen stod de som jag vant mig vid utanför ingången med ölburkar av okända märken i händerna och kedjerökte innan de försvann iväg till ännu en arbetsdag. Jag passade på att läsa lite i mina böcker och skriva några rader.
Jag förstår naturligtvis att det här är en följd av politik och något som bottnar i fattigdom och bostadsbrist, jag förstår också att det är bra för vandrarhem att alltid ha betalande gäster. Jag förstår även att migrationsverket har ont om sovplatser och jag förstår att man behöver bo billigt när man jobbar tillfälligt i ett annat land för att försörja sin familj. Samtidigt är jag ändå så egoistisk att jag kan sakna de ganska nyliga år när man bodde enkelt och billigt på en okänd ort med tillbakadragna grannar som precis som jag bara var där för lite eftertanke och lugn och ro.
grufstugan 