Etikett: Blomma

Gruvliv del 25.

Här återges äntligen hela den ocensurerade historien om den stupfulla trädgårdsmaskinsreparatören och den missunnsamma vattensnåljåpen och Stockholmshataren på Gnestas enda bilverkstad.

Jag måste alltid göra listor för att få saker gjorda. Ibland skriver jag dem på papper, kanske baksidan av ett öppnat kuvert jag lagt i en hög i köket i stället för att slänga det direkt, men eftersom jag också vill försöka hänga med i samtiden händer det att jag också skriver i Samsung Notes, det praktiska lilla anteckningsverktyget som finns i min telefon.

Där har jag bland annat en lista över mat som skall inhandlas, en annan över odlingsrelaterade saker och ett flertal listor över viktiga saker jag verkligen måste ta tag i. Som att boka service på bilen eller ringa försäkringsbolag och banker. De listorna är mina hatlistor eftersom jag har svårt för att prata om allvarliga saker med vuxna människor på myndigheter och företag. Jag känner mig alltid bortkommen och underlägsen när andra vet mer om det vi pratar om än jag själv gör.

Vid Grufstugan finns det alltid mycket som måste eller åtminstone borde göras och en sådan lista kan ofta komponeras när man väl är på plats. Vissa dagar väljer jag bara ut de roliga sakerna, som att hugga ved, och gör dem först. På så sätt återstår endast tråkiga saker om motivationen skulle råka tryta.

Andra gånger bestämmer jag mig för att vara lite vuxen och gör de tråkiga sakerna först. Jag blir min egen förälder som säger åt mig själv att äta upp min äckliga mat om jag vill ha efterrätt så att säga.

20190702_1353011848179131642722811.jpg

Igår var jag ensam hela dagen vid stugan, så kvällen innan gjorde jag en ganska lång lista och lovade mig själv att följa den helt i ordning uppifrån och ner, oavsett vad jag egentligen kände inför göromålet som stod näst på tur.

Det finns en anledning till att första punkten på listan, att hämta vatten, måste göras direkt när man vaknar. Grufstugan saknar ju rinnande vatten och även om regntunnorna liksom hängrännorna ovanför dem blir fler för varje år fylls de alltför sällan på. Området kring Grufstugan som heter Mälby verkar vara någon slags nederbördsfri zon, i alla fall under sommarhalvåret. Igår när jag var inne i Gnesta och handlade började regnet till exempel vräka ner, men så fort jag lämnade rondellen utanför stan och svängde in på väg 224 mot stugan regnade det inte längre och solen sken som vanligt. Den brunn som finns på tomten innehåller vatten man inte gärna dricker av, men kan vattna med. Tyvärr sinar den fort eftersom den är grundare än vi först trodde. Alltså måste man hämta vatten till disk, matlagning och även vattning, i dunkar från någon närliggande bensinstation. Vid Circle K-macken är det ofta mycket folk så det blir jobbigt att stå vid deras kran och fylla på tolv stora dunkar om sammanlagt 270 liter samtidigt som ortsborna suckar och väntar på sin tur. Dessutom är skåpet till vattenkranen försedd med hänglås när macken är stängd, så udda tider funkar inte heller.

Förra året uppfördes dock en obemannad bensinpump med både vatten och luft tillgängliga dygnet runt alldeles intill. Där är det aldrig kö så jag började fylla mina dunkar där i stället. En förmiddag tog vattnet plötsligt slut. Jag kliade mig fundersamt i skägget men ställde sakta in de dunkar jag ännu inte fyllt på i bilen igen. Då hördes ett knäppande ljud från kranen och när jag vred på den fanns det vatten igen. Jag hämtade en dunk och fortsatte fylla den, men så sinade vattnet åter. Intill macken ligger en bilverkstad som antagligen har hand om underhållet för de obemannade pumparna och genom ett solskyddsmörkat fönster anande jag någon som tittade på mig. Någon med makt över huvudkranen som jävlades med mig? Det kan eventuellt ha varit menat som ett skämt, men eftersom det var en torr sommar i fjol och mycket prat om vattenbrist och jag alltid utgår från att människor på mindre orter är missunnsamma och trångsynta Stockholmshatare fylldes jag av olustkänslor.

Sannolikt är vattnet i kranen inte privat utan kommunalt och vi kan inte slösa vatten med vattenspridare eller pool på torpets tomt eftersom vi inte har något kommunalt vatten. Jag stöttar dessutom orten genom att betala för att lämna saker på återvinningsstationen, tankar på mackarna äter på de matställen som finns och handlar i butikerna där under uppskattningsvis 50-60 dagar varje år. Men efter den här hemska behandlingen hämtar jag bara vatten sent på kvällen, om jag råkar vara tillräckligt nykter för att köra bil, men mer vanligen under så tidig morgon att de Stockholmshatande bilmekanikerna ännu inte hunnit vakna.

Ihop med första punkten står det också ”kratta backen” vilket är ett evigt skitgöra. Den två hundra meter korta lilla skogsväg som leder in bland träden från väg 224 och fram till Grufstugan inleds med först en liten backe som knappt går att ta sig uppför om det är vinter och snö, vår och lera, eller höst och nedfallna löv. Sedan kommer en längre brantare backe som knappt går att ta sig uppför alls, oavsett årstid. I alla fall inte med en framhjulsdriven Volvo V70 lastad med 270 kilo vatten, säckar med planteringsjord, eller bara en liten familj med matvaror och två katter i bur. Gruset i backen sprätter runt när jag gasar på för fullt och efter två eller tre gånger måste man jämna till backen med kratta för att bilen ska kunna ta sig över krönet nästa gång. Andra som besöker oss glider långsamt upp i sina bakhjulsdrivna eller fyrhjulsdrivna bilar och flinar lite elakt. Det får helt enkelt bli en mer lantligt anpassad bil nästa gång, någon jeepaktig variant som våra Gnestagrannar Per Morberg och Leif GW Pehrsson eller bonden vi arrenderar torpet av har.

Väl framme vid stugan var det dags att tömma över de dunkar jag i skydd av den tidiga morgontimmen hämtat i tomma regntunnor. Det är inget dåligt substitut för gymmet att bära runt på tjugo och tjugofemlitersdunkar på en kuperad skogstomt.

Sedan favoritsysslan, tömning av utedassets uppsamlingskärl, eller bajstunnan som vi brukar säga. Enligt moderna paragrafer hos länsstyrelsen och liknande institutioner får man säkert inte göra som man gjorde förr och bara gräva ner sina restprodukter i en grop hursomhelst, men så har man gjort de första 13940 åren av de 14000 människor befolkat Sverige. I det avseendet är vi kriminella rebeller. Jag väljer bara ut ett ställe i skogen där jag tror att jag inte grävt nyligen och gräver. Det är inte helt lätt eftersom den närliggande skogen var åkermark fram till för ungefär sjuttio år sedan och därför består av hård och tung blålera som fastnar på spaden redan efter några grävtag. Det här är som sagt ingen syssla jag utför visslande med ett leende på läpparna, det är bara vad det är. Men även om det troligtvis är en illegal handling är det i grund och botten en del av ett naturligt kretslopp. Tunnans innehåll blir mat för insekter som sedan antingen äter upp mina plantor eller blir mat åt större djur som äter upp mina plantor så att jag ilsket måste skynda iväg och sätta mig på dasset för att i lugn och ro komma på ett bra sätt att ta kål på djuren jag fött upp.

20190630_1931055013117049139869439.jpg

Nästa projekt, att bära tunga stubbar är inte heller någon favoritsyssla, men det beror enbart på att det är så fysiskt ansträngande. Kvällen innan hade jag i alla fall roligt när jag kapade upp en fullstor gran som blåst omkull under våren i lagom bitar.

I arrendekontraktet står det att vi har rätt att ta vara på nedblåsta träd, men tyvärr har motorsågen varit obrukbar sedan förra sommaren eftersom det problemet stod på den besvärliga listan av saker som innebär kontakt med okända människor. För någon månad sedan när även gräsklipparen gav upp efter att jag hunnit klippa hälften av tomtens halvmeterlånga gräs fanns det ingen återvändo längre. Jag letade intensivt på internet efter reparatörer av trädgårdsredskap som inte hade kötid på två månader eller mer. Till slut hittade jag ett ställe i en av Stockholms förorter som kunde göra jobbet på en vecka. Det hann gå några dagar då jag frustande av ångest hela tiden hittade på nya anledningar till att det inte kunde bli av just den dagen heller, men lyckades till slut finna mod och en hyfsat vuxen dagsform.

När jag klev in med mina maskiner i företagets verkstadsdel en fredag förmiddag möttes jag av en ung kille som såg lite sliten ut. Han pratade med en sorts söderdialekt jag nästan bara hört hos den gamla stammens haschrökande Hammarbysuportrar av Kenta och Stoffe-typ, de som brukade hålla till längst upp i ena hörnet på gamla Söderstadions norra ståplats. När vi diskuterat mina önskemål en stund noterade jag en skarp, nästan industriell doft. Möjligen kanske något lösningsmedel, eller olja tänkte jag? Sen insåg jag att lukten i själva verket kom från verkstadsarbetaren och med stor säkerhet var gårdagens fylla som trängde ut genom porerna på en oduschad kropp. Nu även lite uppblandad med några nyligen intagna återställare. Han var rejält dragen, så tydligen får man fortfarande vara full på jobbet inom vissa yrkesgrupper, men han var också utomordentligt trevlig även om han fick anstränga sig lite när han siktade med fingret mot tangentbordet för skriva in arbetsordern. En vecka senare var jobbet gjort och glädjande nog lite billigare än förväntat. Med hjälp av hans flinka och yrkesskickliga fingrar och att han dessutom tagit sig tid att leta upp en begagnad men nyslipad och välfungerande sågkedja.

Granens nu yxvänliga bitar lastade jag i stora bärkassar från Biltema och bar under flämtande och stönande genom skogens torra och knöliga myrmark upp till huggkubben vid uthuset. Eftersom jag tycker om ved som är snygg och estetisk, men kanske framför allt för att jag behövde vila ofta satte jag mig ner och borstade bort den skäggiga laven på stubbarna med en stålborste mellan vändorna. När jag var klar svajade mitt fokus och min disciplinerade lista höll på att spricka. Klockan var bara 08:35 och jag hade redan fått en del gjort, så nu blev jag intresserad av högen med rötter från körsbärsträd min fru grävt upp ur gräsmattan några dagar tidigare. Rötterna var stora som grenar och träet var vackert snirkligt och alldeles gyllene i färgen. Kunde jag möjligen bli en man som snidade vackra saker av rötter också? För några år sedan gjorde jag några försök med att skulptera morötter, gurkor och mandariner?

Jag lyckades besinna mig och tvingade mig själv att minnas hur viktigt det är för sådana som mig att hålla sig hårt till listor.

Uppgiften med eldplatsen var enkel. I utkanten av tomten finns en förskräckligt ful pergola av pallock som jag och kompisen Dennis spikade ihop under det första året vi hade stugan. Den leder ner till en avskild plats med en enkel eldstad och några rostiga trädgårdsmöbler. Det har hänt att vi suttit där och eldat några sommarkvällar, men man får alltid mycket rök i ögonen och det känns lite nervöst att ha en öppen eld så nära gamla byggnader av trä. Särskilt som vi inte har någon vidare tillgång till vatten att släcka bränder med. Nu hade i alla fall min fru kört ett varv med gräsklipparen där och samtidigt råkat göra konfetti av en gammal dagstidning väl gömd under det högväxta gräset. Jobbet bestod bara av att räfsa bort så mycket papper som möjligt och sedan klippa till kanterna runt eldplatsen där gräsklipparen inte kommit åt. Men en avprickad punkt på listan är en avprickad punkt på listan.

Dags för projektet med husets oexploaterade gavel, den som bara har några timmars morgonsol. Tidigare år har jag haft någon enstaka tomatplanta i hörnet närmast framsidan, resten har tagits över av ogräs, stora stenar, kvickrot och en meningslös buske av okänd art som bara ger skydd åt vinbärssnäckor, spindlar och tvestjärtar. Nu skulle hela sidan bli plats för svartvinbärsbuskar. Det blev väldigt mycket klippande, sågande, slitande och ryckande för att bli av med buskar och rötter. Dessutom låg enorma stenbumlingar gömda under den torra näringsfattiga lerjorden och dem fick jag bryta och baxa upp med mitt fina järnspett. Har man inte haft ett spett förut förstår man nog inte att man alltid har saknat ett sådant. Jag fick mitt första spett i födelsedagspresent av min förstående fru förra året och kan uppriktigt säga att det är den bästa present jag fått. Jag vill inte ens minnas mina år utan spett längre och om jag gör det är det med en rysning.

Klockan var väl runt 11.00 vid det här laget och jag försökte komma på någon bra ursäkt för att åka in till Gnesta. Kunde jag bara komma på något jag verkligen behövde skulle mina trötta armar och min genomsvettiga rygg samtidigt få lite vila. Jag tänkte att mer plantjord till svartvinbärsbuskarna och ett riktigt bra snöre att hänga upp tobak på vore bra, även om jag hade lite jord och tobaken nog inte skulle kunna skördas förrän framåt Augusti. Om jag händelsevis råkade passera Systembolaget på vägen kunde jag ju passa på att handla några öl också eftersom det var helt slut på dylika i stugans skafferi.

Jag hade jobbat hårt halva dagen enbart på kolsyrat vatten och viljestyrka, så när jag kom hem igen kände jag hur kroppen värkte av kroppsarbete. Eftersom jag var så utmattad att jag inte ens orkade gå till medicinskåpet för att se om det fanns några Alvedon kvar i burken där, nödgades jag genast dricka några öl och till dem ett par kokta wienerkorvar med bröd. Med nyvunna krafter kom sedan svartvinbärsbuskarna enkelt på plats.

FÖRE

EFTER

Nu var tiden inne för att ge sig på Sisyfosprojektet med att rensa upp bland bråten på uteloftet så att årets tobaksskörd kunde hänga någonstans där den inte ockuperade en hel övervåning i själva boningsstugan.

Brädor hivades ner för att kasseras eller sparas och sorteras för framtida bruk och damm från gammalt hö, årtionden av getingbon och tidigare generationers samlade och lätt förmultnade bohag yrde genom luften. Det blev enorma högar och jag kunde inte komma på något bra sätt att få ner det från loftet utan att täcka hela tomten och alla mina nysågade vedstubbar med skräpet.

Det slog mig att jag kanske kunde borsta ner allt i det lilla hörn av loftet som har en liten nedsänkning mellan två balkar och sedan täcka över det med gamla flyttkartonger och några glanslackerade hyllplan från ett skåp jag nyligen haft sönder när jag försökte flytta det?

Det gamla knepet med att sopa saker under mattan visade sig fortfarande fungera utmärkt och när nästa hyresgäst en dag tar över Grufstugan kommer denne kanske att finna en riklig kulturhistorisk skatt av torkade växter och damm från 1950-talet och framåt i en tidskapsel av wellpapp och lackerade delar till ett omodernt Ikeaskåp.

Det som är kvar att göra för att man enkelt skall kunna torka tobak på loftet är att bygga ett litet nät av hållfasta språngbrädor mellan balkarna över den öppna delen, men till det behöver jag hjälp av någon smartare än mig själv. Alltså väntar jag till min vän Peter kommer på besök i helgen. Han har över hundra universitetspoäng i filosofi och idéhistoria, så tillsammans borde vi nog kunna hitta den ingenjörsmässigt bästa lösningen.

Uppröjningen av loftet drog ut en del på tiden trots att jag fuskade. Antagligen till viss del beroende på att jag blev så törstig av dammet att jag tvingades öka takten på öldrickandet, och när jag också hämtat 200 liter vatten ur brunnen med tunga, skvalpande hinkar och sedan vattnat all växtlighet sinade krafterna helt.

Men det är inte alltid så många punkter på en ansträngande arbetslista blir gjorda på en och samma dag, så att punkten med vedhuggning fick skjutas upp är inte hela världen. Nu har jag faktiskt något att se fram mot, en lista som börjar med det roligaste.

Annons

Vinterkrönika 2017.

”Well he never ever smiled
But he always seemed pleased
Said I’ll never live down upon my bended knees
I see the game and the game it sees me
We will dance until they bury me.”

”The Bullet” – The Devil Makes Three

31/12-1/1.

År 2016 avslutades traditionsenligt med nationstemakalas hos Maulin och Kenta på Tallåsen utanför Gnesta. Varför det har blivit så här är det nog ingen av oss som riktigt minns, men 2013 var det plötsligt mexikanskt tema på mat, dryck och klädsel till nyårsfirandet. Det följdes av ett tyskt och ett finskt dito och denna fjärde gång valdes passande nog landet på allas läppar, U.s and A ut.

wp-1485681225718.jpg

Jag har ju alltid känt mig lite som en potentiell landsfader innerst inne och kunde inte motstå frestelsen att ikläda mig rollen som emancipationsproklamationens fanbärare Abraham Lincoln. Frigivandet av slavar har alltid varit en hjärtefråga även för mig. Här flankeras jag av Jake Twist från Brokeback mountain och Laura Ingalls från ett väldigt litet hus på prärien.

wp-1486822035554.jpg

Ibland säger man ju om en tillställning att ”alla var där” och sällan har det stämt så bra som på denna nyårsfest. Här har vi Donald Trump i egen hög person, samt legendaren Fred ”Curly” Neil från Harlem Globetrotters.

Pimps, cheer leaders, wookies och indianer rådde det heller ingen brist på.

Kulinariskt var året ett fall framåt, åtminstone för barnen. Coca Cola, corndogs och hamburgare sparkade tydligen fjolårets finska morotslåda och korvsoppas arsle. För oss vuxna var det hugget som stucket eftersom man lika gärna kan dricka Koskenkorva och Karhu som Miller, Budweiser och Jack Daniels.

Det blev som alltid ett fruktansvärt bra nyårsfirande med musik, dans, skratt och långa osammanhängande samtal framåt småtimmarna. Trots att barnen numera är ganska stora bränner vi fortfarande av fyrverkerierna på det legendariska 21-slaget så att alla får vara med. Det är förmodligen bra även ur en rent säkerhetsmässig aspekt då pyroteknikerna Dennis och Björn inte hunnit bli för fulla så tidigt och fortfarande efter fyra år har samtliga fingrar kvar.

Till femårsjubileet nästa år vänder vi oss mot den afrikanska kontinenten i allmänhet och Etiopien i synnerhet. Schyssta pannkakor, kryddiga grytor och äta maten med händerna lär inte vålla några större problem, men att hitta den etiopiska avdelningen på Systembolaget kan bli värre.

4/1-7/1.

wp-1485680900478.jpg

De inledande två veckorna av 2017 hade jag mirakulöst nog lyckats utverka kompledighet, så trots temperaturer nedåt 16 minusgrader klämde familjen ihop sig i gruvstugan och satte igång att elda. Då den stora järnspisen i köket fortfarande ryker in trots besök av sotaren blev vi tvungna att förlita oss enbart på den lilla kaminen i sovrummet. Det blev ändå väldigt mysiga dagar trots att jag och Leia fick ställa larm en gång i timmen under natten och turas om att gå upp och lägga in mer ved för att inte frysa ihjäl. Att mänskligheten på våra breddgrader inte utplånades helt innan elektricitetens intåg är en gåta i sig, men jag antar att folk var utrustade med mycket självbevarelsedrift och en hel del jävlar anamma.

wp-1486890926301.png

Vi grillade bland annat lax ute i beckmörkret som vi sedan åt med hollandaisesås och kokt potatis och vi kurade så fort tillfälle gavs ihop oss i sängen alla tre och tittade på film. En av oss backade även ner bilen i ett dike intill uppfarten mot torpet och fick ringa bärgare. De ganska oansenliga bucklorna på Volvons båda sidodörrar gör att de tydligen måste bytas ut och det till en kostnad av fyrtio lakan enligt skaderegleraren. Jag ser med spänning fram emot den nya årspremien på bilförsäkringen nästa år.

8/1-12/1.

Allt har sin tid och när familjen fått sin beskärda del av mig drog jag iväg på ego-safari till min morbrors stuga utanför Torshälla i närheten av Eskilstuna. Tanken var att jag skulle jobba med mina två evighetsprojekt, romanen och diktsamlingen.

Det är inte lätt att orka skriva i vardagen när man jobbar 50 timmar i veckan eftersom ens arbetsgivare byggt in två timmar av ofrivillig övertid i den genomruttna organisationen. Men nu, plötsligt helt själv i ett par dagar på annan ort och utan telefon och internet för att undvika distraktioner! Det blev jäkligt mycket skrivet den här gången, jag jobbade som besatt mellan tio och tolv timmar om dagen och fick uppleva hur skrivandet äntligen lossnade igen. Jag skulle behöva lite fler sådana här perioder.

När jag inte orkade skriva längre om dagarna såg jag på dvd-filmer. Bara gamla klassiker som Lars Molins ”Badjävlar” (1971) och ”Midvinterduell” (1983), ”I hetaste laget” (1959) med Marilyn Monroe, Tony Curtis och Jack Lemmon och Jaques Tatis”Fest i byn” (1949). Det är inte ofta det blir tid över att se filmer man länge velat se heller, så mitt inre liv fick en rejäl kick.

wp-1485680860408.jpg

Återförenad med familjen blev det en vända till stugan igen. De kraftiga stormvindarna hade blåst ned två rejäla tallar framför huset så det var helt klart motorsågsdags. Som deltidsboende i ett kaminuppvärmt universum måste man skynda att ta tillvara på veden när den faller som manna från skyn. Det var ingen uppgift för veklingar (som mig själv) egentligen och efter att ha sågat till mig både kramp och träningsvärk återstod att konka bort stubbarna till vedboden med handkraft för att ytterligare spä på värken i kroppen. Jag överväger nu att köpa en arbetshäst, vad nu en sådan kan tänkas kosta.

wp-1486890908893.png

Trots att det kan innebära lite slit att bo enkelt är det helt klart värt det. Vackrare miljö finns faktiskt inte att skotta sig fram genom.

16/1-27/1.

Tillbaka i verkligheten. 10 timmars arbetsdagar och några dagar vård av febrigt barn. Monumental trötthet av mörker och kyla, men redan mängder av böcker lästa knappt en månad in på det nya året.

wp-1486892560184.jpg

Januari och Februari brukar innebära en intensiv läsperiod för mig, men det här blev nästan ett rekordår sett till antalet sidor. Det är visserligen mer lättsmälta böcker som avverkats den senaste tiden, uteslutande science fiction, men ändå. Jag älskar att bli så uppslukad av orden att jag går omkring med boken när jag förflyttar mig i lägenheten och sen går och lägger mig innan 21.00 för att jag ändå bara vill fortsätta läsa.

28/1-29/1.

wp-1486898828390.jpg

Min son har två intressen. Att spela FIFA17 på sin Xbox One och att titta på olika så kallade youtubers. De här unga youtube-människorna är hans idoler på samma sätt som Dave Wyndorf, Ola Magnell, Henrik Järell och Bob Dylan är mina.

Han berättade aningen modfällt strax innan jul att ett nordiskt mästerskap i Fifa17 skulle gå av stapeln i Partille Arena, men att det låg utanför Göteborg och således förmodligen var utom räckhåll för oss. Efter ett rådslag med den kärleksfulla och förstående modern en kväll bestämde vi att jag och han skulle åka dit i alla fall.

Vi klev upp i ottan lördag morgon och bilade ner på exakt fem timmar och var i tid precis till insläppet.

Två dagar av total succé med spännande fotbollsmatcher och grabben min fick även spela en match mot en av sina favorit youtubers. Den lyckan!

Det är lätt att känna sig gammal på ett sånt här event där en massa ungdomar tittar på när andra spelar tv-spel. Jag pratade en del med några föräldrar från Borås om saken och som de moderna föräldrar vi är kom vi fram till att det är nya tider och att man inte kan göra annat än att försöka hänga med.

12/2.

Nu är det slut på äventyr för ett tag, men eftersom det är söndag och halva februari nästan passerat är det hög tid för lägenhetsmys på Edövägen. Dagen är vigd åt att skriva klart den här bloggen och sedan för-så lite chilifrön innan jag ställer mig i köket och lagar en lasagne till morgondagens middag. Ute skiner solen och på det hela taget är livet inte så jäkla dumt just nu.

Gruvliv del 11.

Om en spillkråkas kvitter, några prunkande plantor och en aningslös ormjägare. Dessutom vidrörs det poetiska och förgängliga som bor inom några semesterveckor vilka visar sig vara flyktiga som om vore de en lätt gas.

Juli har redan blivit augusti, men det känns ändå som om jag fortfarande går och väntar på att sommaren ska börja. Trots att mina fem veckors semester redan över sedan en vecka tillbaka. Till någon del beror det nog på att jag hade min tidigaste semesterperiod någonsin, men jag blir i alla fall inte kvitt känslan av att sommaren aldrig riktigt lyfte. För mycket moln och för lite hetta möjligen, jag glömmer nog bort att jag bor i Sverige ibland.

Men det är som det är med det, jag och familjen har faktiskt träffat en hel drös fina vänner och vi hann med en sväng till Skåne och Danmark. Dessutom sa min son häromdagen att det här har varit ett av hans bästa sommarlov någonsin, och det är ju ett betyg som egentligen undanröjer alla tvivel för mig. Bra semester helt enkelt, basta!

En stor del av min lediga tid har jag naturligtvis spenderat i Gruvstugan där jag både upptäckt och återupptäckt mycket av naturens enkelhet och självklarheter.

wp-1469958361709.jpg

Jax, den av katterna med bäst utvecklad rovdjursinstinkt levererade bland annat sin tredje snok i karriären. Den här gången var den inte ens skadad och jag kan verkligen inte begripa hur en liten kisse kommer på tanken att ge sig på en enorm reptil som den på bilden.

Dessutom har jag nu sett honom faktiskt äta många av de byten han släpar hem, vilket även det förvånar mig lite. Det finns ju alltid kattmat i hans och brorsans skålar. Förutom möss har jag sett honom sluka två fågelungar med fjädrar och hela rubbet en natt när jag var ute och inspekterade trädgården med ficklampa. Jag tvingar mig själv att ge honom beröm när han tar alla byten eftersom han går på instinkter lagrade djupt i sitt katt-dna, men det skär i hjärtat när det just är fåglar och deras ungar. Det känns lite orättvist.

Det hade varit bättre om han gett sig på de horder av getingar som invaderat oss. Min getingskräck står inte i proportion till smärtan och obehaget och är naturligtvis helt irrationell, men jag springer, fäktar och skriker som en besatt när jag hör surret bakom nacken. Det är väl det närmsta en fobi jag har skulle jag gissa. Jag älskar djur och räddar drunknande humlor ur vattentunnor och väjer för sniglar när jag kör bil, men getingar kan jag inte komma på tillräckligt bestialiska sätt att avliva.

wp-1469958061302.jpg

Några dränker sig själva tack och lov, men två stora getingbon har jag anfallit i skymningen med enorma sprayburkar ”Killmaster” och ”Kill-it” som beväpning.

wp-1469958075275.jpg

Till min stora glädje är flugklistret jag satte på fönsterna mot bromsar även effektivt mot getingar. Ibland står jag länge och tittar på när getingarna försöker komma loss, men ibland är jag också barmhärtig på ett sadistiskt vis och skiljer huvudet från den ilskna taggens juckande underkropp med spetsen på en kökskniv. Jag kan bara hoppas att jag gör tillräckligt mycket gott i övrigt för att inte bli alltför hårt straffad i karma-stegens andra ände för detta. Och ja, jag vet att getingar är nyttiga också, men inte tjugo-getingar-i-ansiktet-varje-gång-jag-äter-nyttiga. Väl?

wp-1469957911086.jpg

I våras när jag fick några förkultiverade chiliplantor av Hårdrocks-Peter slängde han även in en tomatplanta i mixen. Den var så tanig och ranglig att jag först tänkte slänga den, men satte den tillslut bredvid chilin. Sen exploderade den bara. Nu är den en och en halv meter hög och det vimlar av tomater på den. Jag vet inte vad det är för sort, men jag skrev ”Hårdrocks-tomat” på den lilla namnpinnen och är inte den här plantan hårdrock så vet jag inte vad som är det.

wp-1469958026531.jpg

Jag fick även tre fina tomatplantor av min grönsakskollega Anna på jobbet för några veckor sedan och som nu gör hårdrockstomaten sällskap. De ser också ut att arta sig riktigt bra och är tydligen av sorterna Chadwick, Tete de Venus och Green Envy vilket inte säger mig så mycket eftersom jag är helt tomatobildad. Däremot gillar jag namnen och föreställer mig att plantorna kommer leverera antingen En trio superhjältar i DC Comics stil, eller tre fruktansvärt imponerande dvärgar och alver man glömde att ta med i Harry Potter-filmerna. Återstår att se om också dom har hårdrock i sig.

wp-1469957936608.jpgwp-1469957954839.jpg

Från ingenstans upptäckte jag i lördags att det är fullstora frukter på den chilisort som heter Hot Lemon. Nu ska de bara mogna lite till och bli gula så att de kan ätas.

wp-1469957977780.jpg

Även mördarsuperstarkingen Bhut Jolokia White som sägs kunna komma upp i en miljon scoville på styrkeskalan (typ som 9,7 på richterskalan om de vore jordbävning jag odlade) är full av härliga frukter.

wp-1469958002184.jpg

En ynka, men ack så vacker Nepalese Bell har jag fått än så länge.

Avslutningsvis. En av sonens födelsedagspresenter var att vi byggde en kampsportsdojo i lantmiljö till honom på stugans ovanvåning. Det blev rätt schysst får jag lov att säga.

Gruvliv del 10.

Om de lite mer hårda värdena i ett torparliv. Yxor och Motorsågar till exempel.

När vi fick tillträde till gruvstugan i höstas hade den tidigare hyresgästen inte varit där särskilt mycket senaste tiden. Det märktes bland annat på det meterhöga och synnerligen oklippta gräset som dolde i princip hela trädgården och fick mina tankar att vandra åt hederligt gammalt svedjebruk. Hur det såg ut på ovanvåningen i stugan kan han nog inte ensam lastas för däremot.

wp-1467634289994.jpg

Den såg ut att ha lämnats helt åt sitt eget öde många år tidigare och fungerade nu huvudsakligen som skrotupplag och avstjälpningsplats för allehanda saker som under åren inte riktigt kvalificerat sig för den sista färden till återvinningsstationen. Många saker hade nog en gång klassificerats som ”bra att ha” men med tiden glidit över mer åt att ”bara vara skräp”. Skon ni ser på bilden fann jag under trappan. Jag satt länge med den i handen en sen kväll och grubblade över vems den var.

Kunde den ha tillhört någon av de två damerna som många år tidigare lade grunden till kryddträdgårdar och stenrabatter här? De som enligt arrendatorn förmodligen var ”När två damer bor själva här *fniss* kan man ju misstänka att de…”

Eller var det den ensamma ingenjörens? Han som hade ett bra jobb på ett stort svenskt företag och som hade stugan som rekreation på somrarna och som experimenterade med gasolkyl och gasolbelysning? Stod han plötsligt en sensommardag och kliade sig i huvudet iförd endast en högersko?

Om man ur ett rent gruvdriftsperspektiv fantiserar ännu vildare – kunde den rent av ha tillhört den turkiske divisionsgeneralen och fältmarskalken Osman Nuri Pascha? Han som en gång i tiden var den största uppköparen av förstklassigt nickel från Alsgruvan?  Tanken svindlar, även om inget tyder på att Pascha någonsin satt sin fot i sörmland.

Eftersom jag är ganska rationell (även om en del möjligen skulle föredra att kalla mig lat) när det kommer till orimlig oreda och stökigt kaos, tänkte jag helt enkelt att vi bara skulle stänga dörren till övervåningen. Vi kunde låtsas som om den inte fanns eftersom nedervåningen ju var så mysig i alla fall.

Min fru som kan se potential till och med i ett utbränt bilvrak eller en gammal fuktskadad skokartong från tidigt 80-tal, kavlade dock upp ärmarna med ögonen brinnande av iver och satte i gång. Hon började slänga bråte, sopa och skura golv och väggar med kokande såpvatten. Om och om igen. Till slut hade hon frilagt lika mycket yta till i huset, yta vi på sikt även skulle kunna hysa övernattande gäster på. Det hela var ett mirakel, precis som min fru.

wp-1467555146191.jpg

Nu pågår slipning och målning och allt sånt där som tjejer gillar och snart vete fasen om man inte hellre vill vara där uppe hela tiden i stället.

The Master bedroom.
Stora rummet.
Spis.
Vedhantering.
Lördagkväll.
Pizzabagare Leia.

Stugan är inte särskilt stor och om man räknar bort övervåningen som precis återuppstått från de döda består den i princip av ett lite större rum med en gammal soffa och en järnspis, samt ett mindre sovrum. Det räcker utmärkt för vår lilla familj, men övervåningen blir naturligtvis en oväntad bonus.

Tidigare i den här bloggen har jag skrivit ganska mycket om blommor och växter och andra mjuka och fluffiga saker. Och för all del, är det vacker är det oftast fint som jag brukar säga. Vidare hyser jag den djupaste respekt för såväl över- som undervåningar, men vi vet ju alla att det mest spännande som kommer med att få tillgång till trädgård och natur är den utrustning som kan behövas.

wp-1467709076062.jpg

Till en början insåg jag inte till fullo omfattningen av torparlivets livsnödvändiga hårdvarusida. Är man som jag född med fem tummar på varje hand, samtliga placerade tätt intill varandra exakt i mitten av handflatan, har avdelningarna med verktyg i landets lågprislador alltid bara utgjort irriterande transportsträckor. Något man hastigt passerar på väg mot billiga värmeljus, storpack tvättmedel och termosar med Ninja Turtles på.

För varenda grabb uppväxt i Fårbo, Rävemåla eller Orsa är begreppet ”verktygsbod” förmodligen lika spännande som ”foppatofflor” eller ”jaktlicens”, men för en lägenhetsinnehavare som undertecknad har det alltid varit något mycket exotiskt och lagom sorgesamt oåtkomligt. Lite som att någon gång få färdas till Jura-tiden med en tidsmaskin, gifta sig ”på skoj” i Las Vegas, eller att komma ihåg det nya lösenordet till inloggningen på jobbdatorn man valde dagen innan man gick på semester.

Plötsligt har jag ett uppriktigt behov av saker jag aldrig behövt tidigare, saker som måste finnas i min verktygsbod! Sågar, hammare, räfsor, skottkärror (kanske inte i plural, men ändå), krattor, spadar, gräsklippare. Och yxor.

wp-1467709034304.jpg

Eftersom stugan inte bara ligger i sörmland, utan också någonstans i den industriella revoulutionens begynnelse, saknas nymodigheter som till exempel elektricitet. Den detaljen kan man rent ljusmässigt lösa tillräckligt bra med stearinljus och matlagningen går utmärkt att utföra med hjälp av grillkol och ett spritkök. Men för att mota bort kylan under huden, isen på insidan av fönsterrutorna eller för att koka upp större mängder skurvatten behöver man dock ha eld. Och naturligtvis lite ved att mata elden med.

wp-1467709516633.jpg

I höstas köpte jag den första yxa jag hittade på en av de där avdelningarna jag brukade skynda förbi. Den såg rejäl ut och fungerade bra att klyva ved med i några månader till jag plötsligt en dag i februari när vedbehovet var som störst slog av skaftet på den. Eftersom jag nyligen börjat styrketräna blev jag först lite nöjd, men landade snart i mer realistiska tankebanor. Det gick upp för mig att man nog inte ska tumma på kvaliteten när man försöker leva som soldat Rask.

wp-1467636488123.jpg

Den nya yxan blev en handsmidd skönhet från Gränsfors Bruk i norra Hälsingland. Den svingar sig alltid genom luften i en perfekt båge, nästan som i en slow motion-scen på film, innan den enkelt klyver den vresigaste stubbe som om den vore kalvsylta. Jag går aldrig tillbaka till lågprisavdelningen igen. Dessutom ingjuter den mod i mig när jag sover själv i stugan då jag är övertygad om att den biter lika bra på vildsvin, troll och de baltiska tjuvligor kvällstidningarna matat mina fördomar med.

wp-1467712653050.jpg

Jag har också insett att vi kommer frysa ihjäl om jag envisas med att försöka kapa upp nedblåsta granar med en vanlig såg. Förmodligen får jag dessutom en hjärtinfarkt innan det inträffar. Därför har jag nu tagit det smått overkligt stora steget rakt in i supermanlighetens högborg och inhandlat en motorsåg. Ni som har förstahandsupplevelser av mina förmågor som handyman (primärt ni som haft mig som fastighetsskötare på äldreboendet Sarvträsk) slår säkert upp händerna i ansiktet av ren fasa nu, men lugn bara.

Jag är fullt medveten om farorna med ett kraftverktyg av den här digniteten och jag trivs bra med mina tio fingrar och båda mina ben, så jag tvekade ganska länge. Som tur är finns det en gammal kapten nere i de småländska skogarna jag haft den osannolika turen att få internet-lära-känna. Han är så full av visdom och kunskap om lantliv i allmänhet och motorsågsliv i synnerhet att det knappt vet några gränser. Av honom har jag fått tips på exakt allt jag behöver och vad jag måste tänka på. Dessutom har han i sin bottenlösa generositet skänkt mig ett par fullt fungerande skyddsbyxor avsedda för motorsågande. Och det utan att vi ännu skakat hand i verkliga livet någon gång.

Det har blivit mängder med instruktionsfilmer på youtube och tanken var att jag skulle premiärstarta sågen föregående helg, men när jag kom fram till stugan hade jag glömt den svenska manualen hemma i Orminge. Jag tyckte mig minnas att man skulle göra något viktigt med en hylsnyckelliknande grej innan man tankade och startade motorsågen första gången, men då varken min polska eller bulgariska var tillräcklig för att jag skulle begripa mig på den av manualerna jag fått med mig, bestämde jag mig för att avvakta lite.

För hur spännande det än är med nya intressen är det sällan så brådskande att man inte kan ta sig tid för sina älskade familjemedlemmar en stund så länge.

 

Gruvliv del 9.

wp-1467555755507.jpg

Jag inser att det nästan kan verka makabert i överkant att inleda en text med en närbild på en så tydligt avliden fågel, men jag ska göra mitt bästa för att göra stackaren rättvisa.

Man får då och då konstatera att livet inte alltid blir som man tänkt sig. När jag i fredags morse återförenades med min familj i gruvstugan igen efter att under några dagar på egen hand hämtat andan och nya krafter hemma i Orminge, möttes jag av den här synen. På väg mot utedasset råkade jag titta ner i den av regnvattentunnorna som läcker lite och som jag under en tid planerat byta ut. Jag svalde närapå hela snusprillan i ren förskräckelse när jag såg kadavret av vad som troligen var en ung björktrast som guppade omkring på rygg bland de omogna körsbär som regelbundet trillar ner från träden intill.

Jag vet alldeles för lite om fåglar för att ha den minsta aning om vad som kan få en ung sådan att plötsligt drunkna i en halvfull, något läckande, men hjälpligt lagad regntunna i de sörmländska skogarna. Hade pippin en sen natt möjligen drabbats av dålig sikt på grund av regn och hårda vindar och råkat flyga in i väggen ovanför tunnan? Kanske på väg hem till familjen igen, stolt och självsäker efter sin första flygtur på egen hand? Eller hade kärlekssorg drivit fram ett desperat och förtvivlat fågelsjälvmord genom dränkning? Var det något genetiskt fel gömt i arvsmassan som gjort att den trots sin till synes låga ålder redan blivit så gammal och skröplig invärtes att kroppen redan levt ut sitt fulla liv och nu gett upp? Oavsett vilket svaret är känner jag mig övertygad om att livet faktiskt inte alls blev som just denna fågel hade tänkt sig.

Motsatsen till död och förruttnelse är spirande knoppar och nyfött liv. Det har vi tack och lov betydligt mer av i gruvstugans trädgård. Man fullkomligt häpnar över varje ny färg och blomma som från den ena dagen till den andra ersatt en oansenlig liten knopp.

Trädgårdslivet är som jag tidigare nämnt helt outforskade domäner för mig och dessutom något jag aldrig i min vildaste fantasi trodde att jag skulle bli intresserad av. Eftersom det här är vår första sommar i stugan har vi nästan gått över styr med grävande och planterande i ren iver, men ändå är det mestadels tidigare stuginnehavares frukter vi skördar.

Mycket av det som växer här är klassiska gamla torparväxter som återkommer år efter år och för varje kvadratmeter fjolårsgräs och sly vi petar lite i dyker det upp nya växter och gömda stenläggningar. Nåja, de stenläggningar och gångar som är riktigt fina har faktiskt min fru slitit med och anlagt nu i år, men det är tacksamt att det alltid finns någon spännande gammal växt att renodla, rensa fri från ogräs eller plantera om på någon annan plats.

Vad som roat mig så här långt och som jag kan ta åt mig lite ära för, är förutom en massa grävande, kånkande på vattendunkar, vedhuggande och andra typiska machogöromål, det här.

Till någon del känner jag att faktumet att vi nu har en otroligt ståtlig brandlilja faktiskt är min förtjänst, trots att det inte är jag som har planterat den. Bland det första vi gjorde när snön försvann och tjälen släppte i jorden var att vi grävde upp det inferno till rabatt som fanns på husets framsida. Så ska man naturligtvis inte göra på ett gammalt torp innan man sett vad som kommer fram första sommaren, men det kändes tvunget. Dels för att någon slags kraftig klängväxt dominerade hela landet och slingrade sig in bakom husväggens brädor och riskerade att förstöra huset, men kanske mest för att jag var ute efter plats vid en bra vägg i söderläge att sätta ut mina chiliplantor vid.

Tack och lov gick jag långsamt och försiktigt till väga och upptäckte då en decimeterhög planta gömd under all annan växtlighet som såg ut som något rymdvarelser haft med sig till jorden. På bara några veckor växte den flera decimeter och slog sedan ut fantastiska orangea blommor. Lite efterforskning visade att det var en brandlilja av finaste sort. Jag har vattnat och vårdat den ömt och sedan fått veta att man kan plocka små lökliknande saker från bladvecken som kallas bulbiler.

Planterar man sådana i krukor inomhus och håller dem nöjda och glada har man inom 2-4 år direkta kloner av just sin egen planta. Otroligt spännande!

wp-1467555623906.jpg

Redan i mitten av maj tog jag med fyra ståtliga och förkultiverade chiliplantor jag fått från Hårdrocks-Peter och placerade dem vid väggen och idag grävde jag ned dem direkt i jorden för att se om de blir ännu mer majestätiska om rötterna får fritt spelrum. Utöver de fyra plantorna grävde jag också ner tre andra sorter jag fått upp i hyfsad storlek hemma i lägenhetens fönster.

wp-1467555612747.jpg

En sort från Finland (märkligt nog) som heter AJ White Fantasy svämmar redan över av frukt som bara ska växa till sig lite innan den kan skördas och grenarna är så tunga att jag fått staga upp dem för att de inte ska knäckas. Utöver den är det redan frukt på en planta av frön från en vanlig habanero köpt i den lokala Coop-butiken där jag bor och som jag inte vet exakt vilken sort den är och även små frukter på min Bhut Jolokia White. Trinidad Berryn, och de tre nya plantorna Hot Lemon, Habanero Laranjada Grande och Nepalese Bell ligger lite efter i blomningen.

Var jag ska sätta alla plantor jag har hemma i Orminge har jag inte listat ut ännu, men där kämpar bland annat Brazilian Red Ghost, Espelette, Apache och några andra sorter vidare för att bli ytterligare förstärkning till projektet. Och vad jag sedan ska göra med all min chili vet jag inte heller riktigt.

wp-1467555341190.jpg

En liten plan är i alla fall att experimentera fram lite olika goda såser, så jag har redan börjat diska ur flaskor jag kan hälla över min ”Grufsås” i om så blir fallet.

wp-1467555360076.jpg

Som avslutning tänkte jag visa att man inte behöver vara ute i skogen för att träffa på det storslagna djurlivet. Hemma på balkongen på Edövägen hade en flitig liten spindel byggt sin sinnrika dödsfälla mellan två av våra stolar. Förorten kan också, och kanske blev just den här lilla gynnarens liv exakt som han hade tänkt sig.

Mysteriet Durstlöscher och jag.

Om svår törst och förvirrade smaklökar.

Jag vaknade natten till idag redan innan jag somnat. Lederna värkte av gårdagens ovana gymnastik det mödosamma målandet av övervåningen här i grufstugan inneburit. Därtill var jag törstig som en hårt insaltad sill vilken precis ätit en hink jordnötssmör sittandes i en tryckkokare instängd i en vedeldad bastu i en brinnande öken. Sommartid.

Då det åtråvärda plastdunksvattnet från Statoilmacken (eller rättare sagt Circle K-macken som det heter numera sedan ännu ett jättestort bolag blivit uppköpt av ett ännu jättestörre bolag) var så gott som slut, hasade jag mig ut till kökets skafferi. Mina läppar var frasiga och uttorkade när jag segade mig fram över trägolvet på knogar som vitnade av anspänningen och vätskebristen. Händerna famlade ett ögonblick i blindo över ketchupflaskor, buljongtärningar och urdruckna vinboxar innan de slutligen fann sitt mål.

Med en samurajkrigares viljestyrka lyckades jag få av plasten kring det mikroskopiska sugröret och slutligen också föra ner det i den halvliterstora Tetra Paken (apropå jättestora bolag) innehållandes Durstlöscher. Girigt sög jag i mig det smaksatta isteet medan jag konstaterade att jag lyckats få fatt i en av de få återstående förpackningarna med smaken pfirsich, vilket är vad tysken valt att kalla sin persika.

wp-1467555809734.jpg

Det lustiga med detta smaksatta iste vi köpt flakvis av eftersom de blott kostar fem kronor stycket på Hemköp i Gnesta är att tillverkaren valt att stoltsera med frukthalten ganska tydligt. I en liten ring på framsidan står det således: 1% fruktinnehåll. Jag kan tycka att det känns lite som att skryta om att man knutit en fjärdedels sko eller rakat en tolftedel av hakan. Eller som att säga att man brukar löpträna när man en gång sprungit från en ilsken broms. Ja ni fattar. Att INTE få ner 1% frukt i femtio centiliter vätska måste nästan vara svårt. Det räcker förmodligen att en persika tittar på drycken i fråga. Jag har helt enkelt svårt att tycka att det är prestation nog för en plats på förstasidan.

När jag släckt min bottenlösa törst tittade jag lite närmare på förpackningen för att se om det fanns några fler tyska ord än ”erfrischungsgetränk” jag kunde lägga på minnet i händelse av framtida samtal på rostig skoltyska. Då märkte jag till min förvåning att det inte alls var smaken pfirsich jag avnjutit, utan den vanligtvis betydligt mer åtråvärda zitrone, som tysken oftast kallar sin citron.

Min dryckesvärld skälvde i sina grundvalar. Hur kunde mitt smaksinne tagit så fel? Förvisso var munhålans sensorer inte i toppform efter de få minuterna nattvila och sömn de fått, samt gårdagens blandfärsbiffburgare med chili, rödlök, oregano och tjogvis med vitlök. Men ändå? Jag gick tillbaka till skafferiet och letade upp en tetra pfirsich och drack även den för att jämföra. Nu blev det faktiskt tydligt att ”Eistee Pfirsich” (logiskt nog) smakade betydligt mer persika än ”Eistee Zitrone”.

wp-1467555594585.jpg

Detta korta men för mig relativt omtumlande händelseförlopp gjorde mig så uppjagad att jag omöjligt kunde somna om igen och så fort jag skrivit ner allt du förstummad fått ta del av här klev jag upp och klädde på mig. Jag letade upp mitt nyinköpta brytjärn och gick ut i vedboden för att bända spik ur pall-locken i obehandlat trä jag tagit hem från jobbet. Det brukar vara ett bra sätt att rensa tankarna på.

Gruvliv del 6.

Något bättre sätt att börja semestern på än att inte köpa en dörr man inte behöver och dessutom upptäcka att man har en vacker orange blomma, känner åtminstone inte jag till.

Jag steg upp för inte särskilt länge sedan och hade precis ätit lite frukost och valt lag i morgonens FIFA-match mot min son när det ringde på dörren. Eftersom vi båda var klädda i kalsonger, men den yngre av oss faktiskt hade en t-shirt på sig var det han som fick öppna. Gömd bakom hörnet av dörrposten in mot vardagsrummet hörde jag en självsäker mansröst fråga om mamma eller pappa var hemma och jag insåg att det var dags att göra entré. Det är bara människor med en personlighet av typen ”well, jag bryr mig faktiskt inte” som sedan kliver fram nästan helt nakna och frågar vad som står på. Jag till exempel.

”Tjena, har ni funderat på att byta dörr?”

När han fått konstatera att jag bara hade kalsonger på mig och jag hade konstaterat att jag faktiskt aldrig hade funderat på det och att det inte berodde på att jag var nyinflyttad utan snarare på att vi redan hade en dörr som både satt kvar på gångjärnen och i allt övrigt fungerade utmärkt avslutades mötet.

Saken är den att jag väldigt sällan köper nytt av någonting som inte är trasigt, inte ens kläder. Jag har ingen känsla för stil eller mode och jag har det ännu mindre när det kommer till dörrar. Troligen hade den tilltänkta dörren haft precis så jättefina lås och dämpat ljudnivån mellan lägenheten och trapphuset precis så bra som dörrsnubben hävdade, men vad ska man med det till när alla störande ljud ändå kommer inifrån vår egen lägenhet?

När jag i förrgår kväll pratade med Danne, en kompis sedan högstadietiden och numera far till min sons kompis, berättade jag att jag igår skulle jobba sista dagen innan min semester. Hans replik var blixtsnabb: ”Årets bästa dag!”

Jag tänkte på det när jag med brännande ögonlock och i fullt ösregn baxade en skottkärra nästan helt utan luft i hjulet och lastad med brädor och vattendunkar uppför den branta backen mot Gruvstugan. Jag var egentligen alldeles för trött och sliten efter en tuff sista vecka på brevbärarkontoret för att hoppa in i bilen efter jobbet, men den var så full av saker som skulle till stugan att vare sig katter eller övriga familjemedlemmar hade fått plats nu idag om jag inte gjort det.

Omständigheter som väder och grad av hur utvilad man är kan faktiskt inte förstöra ”årets bästa dag”. Det är något romantiskt och förväntansfullt på ett skolpojkeaktigt vis att känna att fem veckors ledighet stundar. Oändlig frihet, oändliga möjligheter.

wp-1466152888578.jpg

Under det korta besöket i stugan upptäckte jag det första tecknet på att potatisen kämpar på i mitt nygrävda land.

wp-1466152959726.jpg

Dessutom hade den decimeterhöga, taggiga och broccoliliknande plantan vi hittade i våras nu skjutit rejält i höjden och börjat blomma. Helt fantastiskt vacker är den och med lite hjälp av Hårdrocks-Peter som inte bara är amatörhistoriker, gruvdriftspecialist och ölkännare, utan tydligen också amatörbotaniker, har jag kommit fram till att det är en brandlilja. Något bättre sätt att börja semestern på än att inte köpa en dörr man inte behöver och dessutom upptäcka att man har en vacker orange blomma, känner åtminstone inte jag till.