Dålig lön är sann glädje.

Jag träffade en kompis häromdagen som jag inte umgås med så mycket längre, men ändå stöter på då och då. Det förvånade mig faktiskt inte alls att han fortfarande jobbade kvar på det stora statliga företag där han jobbat så länge jag har känt honom. Han har alltid varit väldigt stolt över att vara där, trots att lönen inte är något vidare. Snittlönen lär ligga någonstans runt 22-24000 i månaden, men kan vara något högre på en avdelning med många före detta arbetsledare, eller lite lägre om den till exempel ligger på en mindre ort ute i landet. Löneutvecklingen har varit så dålig genom åren att det tydligen inte är ovanligt att man efter tjugo år inom företaget har några ynka hundralappar mer än vad den nuvarande ingångslönen ligger på. Ändå har han alltid hävdat att enbart känslan av att vara en del i en funktion som är viktig och tillgänglig för alla landets medborgare, är starkare än någon önskan om högre lön.

”Dessutom tror jag inte att det skulle passa mig att åka skateboard och dricka komplicerat kaffe och kalla alla kollegor för hen i en ljus innerstadslokal med stora fönster hos någon annan arbetsgivare, även om jag fick dubbelt så bra betalt.” sa han en gång och himlade med ögonen.

Men nu senast såg han trött och uppgiven ut när jag frågade honom hur det var på jobbet. Jag hade naturligtvis läst några av de artiklar om sjunkande lönsamhet och bristande kvalitet på hans företag som förekommer regelbundet i dagspressen nu för tiden, så jag var nyfiken på hur han upplevde det hela. Han bekräftade att mycket av det som skrevs stämde och att han och kollegorna var förtvivlade och gick på knäna. Den senaste nedskärningen i personalgruppen, något som numera skedde minst en gång om året, hade slutligen fått bägaren att svämma över. Inte ens de mest erfarna rävarna på hans avdelning klarade sina uppdrag längre, trots att de jobbade enormt många timmar övertid. Själv jobbade han inte övertid alls för tillfället eftersom facket hade satt stopp då han närmade sig  de 200 tillåtna timmarna på ett år. Vilket han gjorde redan i September. Trots det kände han sig mer stressad nu när han ”bara” jobbade heltid, då arbetsuppgifterna han inte hann göra längre inte blev gjorda alls.

Man hade verkligen försökt anställa fler vikarier, det kunde han ge ledningen på företaget, men de flesta av ungdomarna som entusiastiskt klev in på arbetsplatsen (många gånger deras första i livet) på måndagen hade gett upp redan innan veckan var slut. En av dem ville inte ens återkomma för att skriva på sitt avtal så att han kunde få lön för de fyra dagarna han hunnit arbeta. Han hade med gråt i halsen svarat att han hellre var utan än att någonsin sätta sin fot där igen.

Men hur hade det blivit så här undrade jag? Han förklarade att det hela egentligen nog bara var samtidens senaste recept på den vanliga vällingen för folket: lika delar skiftning i den ekonomiska konjunkturen, toppstyrning av inkompetenta ledare och gammal hederlig populistisk realpolitik.

På nittiotalet när alla marknader skulle avregleras och alla statliga företag bolagiseras så att den fria konkurrensen kunde gynna oss konsumenter genom lägre priser och de statliga bolagen kunna beläggas med krav på att generera vinst åt sina ägare, sig själva, var barndomsvännens arbetsgivare inget undantag. Men eftersom man redan då ansågs väl dominerande på sin marknad kunde det ju inte bli tal om konkurrens på lika villkor.

Aktören som ville slå sig in på den nya marknaden dumpade direkt priset på sina tjänster vilket kompisens företag inte fick göra eftersom de var så dominerande, så därmed tog de över en hel del kunder. Den nya aktören ville dessutom bara ha de lönsammaste uppdragen och tackade därför nej till de mindre lönsamma, vilket det statliga och dominerande företaget inte fick göra, eftersom de var så dominerande. Den nya konkurrenten gick visserligen med väldigt mycket förlust på grund av att de tagit för lite betalt, så de gick i konkurs både en och två gånger, men då de ägdes av ett annat grannlands stat, som var en rikare stat eftersom de hade hittat olja och förmodligen också var en dominerande aktör hemma i sitt eget land, men inte i vårt land, ordnade det sig ändå.

Men kompisens företag ansågs fortfarande vara så dominerande att deras ägare staten, som också krävde att de skulle generera vinst, beslutade sig för att ge alla sina egna uppdrag till det andra, rikare landets stats företag för att jämna ut det hela. Många tyckte att det var som att såga av den gren man satt på, men det handlade egentligen bara om lagen om offentlig upphandling. Den som lovar att klara av uppdraget för minst pengar får uppdraget, och det blev så klart det enda företaget som fick lov att hela tiden vara billigare än det andra företaget.

Sen tyckte en politiker som älskade att göra stora affärer, fast dåliga, att det nog ändå vore bäst att blanda in ett tredje land, så hon bestämde att vårt lands företag skulle slås ihop med det tredje landets för att på så sätt bli starkare. Och för att något som heter synergieffekter skulle spara pengar åt båda ländernas företag. Kompisens företag fick ett erbjudande man på den tiden inte kunde motstå, 60% ansvar för det nya företaget, men bara 50% att säga till om. Tyvärr glömde det tredje landets företag även att berätta att de så fort papperna om samgåendet var påskrivna själva helt hade tänkt sluta använda den sortens verksamhet som det nya företaget utförde. Och till följd av det skulle de nog tyvärr bli tvungna att säga upp en hel del personal, vilket skulle komma att bli rätt dyrt eftersom det tredje landets företags personal hade rätt till tre årslöners avgångsvederlag. Som storägare var kompisens företag naturligtvis tvungna att vara med och betala brakförlusten, som nästan enbart orsakats av det tredje landets skenande utgifter och sinande inkomster.

Och nu är alla arga eftersom den grundläggande service alla tycker sig ha rätt till och som kompisens företag tidigare gjorde ganska bra, inte fungerar så bra längre när det är så få som försöker göra allt jobb nu när man sparar jättemycket pengar hela tiden för att kunna betala kostnader som inkomstbortfall, aktieutdelningar och avgångsvederlag för människorna i ett tredje land som inte har något jobb att utföra längre.

”Men man får ändå hoppas att jag får möjligheten att jobba arslet av mig för en halv lön och att utföra ett jobb ingen är nöjd med i några år till åtminstone” avslutade kompisen, ”för jag orkar verkligen inte lära mig åka skateboard.”

Ambitiös idéspruta sålde in fejktrenden ”Random local earth hour” till glasmästare.

För ungefär två månader sedan råkade jag dra handen genom en glasruta. Vår gamla gruvstuga fylldes plötsligt av rök en kväll och när jag i panik försökte öppna ett fönster hade det satt sig. Att trycka handen mot en glasskiva som antagligen varit med om både kalla kriget och månlandningen var förstås dumt, men gjort är gjort och jacket i handleden är numera bara ett ärr.

Eftersom man förr eller senare kommer till en punkt när det blir omöjligt att skjuta upp något som faktiskt måste göras längre, lastade jag in det trasiga fönstret i bilens baklucka igår. Jag hade letat på internet och hittat en adress på vägen hem från mitt arbete där de hävdade att det fanns glasmänniskor som mot betalning hjälpte helt vanliga människor med glassaker. Öppet vardagar mellan 10.00 och 18.00.

När jag angjorde adressen 16.00 såg jag direkt att det var beckmörkt i lokalen, men på en stor skylt ovanför ingången stod det trots allt vardagar 10.00-18.00. Många företag hittar på något som ska få dem att sticka ut lite i den hårda konkurrensen och jag gissade att det här var glasmänniskor med stark klimatmedvetenhet. Antagligen pågick en väldigt lokal earth hour där inne, vana yrkeshänder skar enkelt ut perfekta glasskivor i totalt mörker. Men dörren var låst. Vid sidan av fönstret satt en handskriven lapp, något större än ett frimärke. Där informerade man att man stängde 13.00 på fredagar.

Jag missunnar ingen att ta helg efter lunch, det borde alla göra. Men om för kunden avgörande information om ett företag endast finns på en papperslapp borde man aldrig ha gett sig ut på internet och lovat saker. Även steget till lysande skyltar utanför lokalen var nog att ta sig vatten över huvudet, för är man på blyertspennans kommunikationsnivå är det endast blyertspennan man ska använda.

Kinesiska cigg är dubbel lycka.

Ett vanligt självbedrägeri är att man tror sig vara en större litteraturälskare än man faktiskt är. Där klarar jag mig ändå hyggligt, att läsa böcker är antagligen det enda jag har gjort i livet utan att någonsin tröttna på det. Det kan ibland kännas sorgligt att jag inte besitter egenskaper som gör att jag år ut och år in odlar chili, ser samtliga fotbollsmatcher med ett lag, eller oförtröttligt köper nya växter och fiskar till mitt akvarium. Men jag får helt enkelt nöja mig med att vara en som aldrig slutar läsa.

Innan jag skrämmer bort er vill jag snabbt flika in att det här inte är en blogg om böcker jag har läst och nu vill tipsa er om, det här är en blogg om böcker jag aldrig har läst. Det är en jävla skillnad.

Jag lånar inte böcker på biblioteket längre eftersom jag aldrig lyckades bli en som lämnar tillbaka dem i tid. Jag lånar sällan böcker av vänner och bekanta heller eftersom det finns en inbyggd stress i den som lånade ut bokens möjliga förväntan, så jag köper mina böcker. Nästan uteslutande på nätet, men ibland i bokhandeln eller i matbutiker om behovet blir trängande.

Igår bläddrade jag igenom beställningshistoriken på sidan där jag oftast köper böcker och konstaterade att jag även detta år har läst en hel del. Men som vanligt har jag även köpt böcker jag inte har läst, vilket tydligen inte hindrar mig från att köpa nya. Varje nyårsafton bestämmer jag mig för att inte köpa fler böcker innan jag läst de jag redan har hemma. Det finns säkert olästa storverk för mitt resterande läsliv i hyllor och under sängbord hemma, men jag lyckas aldrig vara den vars egenskap är att hålla fast vid benhårda principer. Ju längre tid som gått sedan en köpt men oläst bok blivit liggande, ju svårare blir det att ta sig an den. Det är som att läslusten bygger på impuls och en bok som ena veckan hade en enorm dragningskraft, nästa vecka känns åldrad och tandlös. Naturligtvis plockar jag upp tappade pärlor ibland och läser dem vid ett senare tillfälle, men detta är årets nuvarande sparkapital:

20171124_173639702104965.jpg

Det nya året hade knappt börjat innan de första olästa böckerna landade. Min påse bokchips har alltid varit realistiska, autofiktiva och skitiga berättelser med mycket mörker, men jag har på sistone börjat intressera mig allt mer för science fiction. I år är det helt enkelt katastrof och undergång i en nära framtid som gäller, därför har Dante Alighieris Convivio och Klas Östergrens Twist snart lagrats ett helt år.

Convivo köpte jag för att jag ville vara den sortens människa som också läser de riktigt gamla klassikerna. När jag tittar på boken idag känner jag tyvärr att den kan förbli oläst långt efter att jag gått i pension.

Jag vill minnas att Twist var prissänkt som storpocket i någon kampanj, och Klas Östergren är faktiskt en av mina stora favoriter. Jag har läst många av hans böcker, inte bara Gentlemen, och han är alltid bra. I veckan som gick lyssnade jag på en lång podintervju med honom och han tycks även vara vettig och lite fantastisk som människa, trots att han sitter i den där skandalomsusade akademien. Efter intervjun fick Twist nya tänder och kan förhoppningsvis ändå bli läst redan innan nyår.

Men i stället läste jag Future av Dmitrij Gluchovskij, Half way home av Hugh Howey och En amerikansk förlust av Philipp Meyer.

Vi av Jevgenij Zamjatin dök upp när någon sökmotoralgoritm noterat att jag letade efter science fiction och var svag för ryssar. Boken som utspelar sig i en totalövervakad stat av glas där en man kommer i kontakt med en hemlig motståndsrörelse färdigställdes redan 1921, men stoppades naturligtvis av den sovjetiska censuren. Den var en uttalad förebild för George Orwell när han skrev 1984, men måste nog  ändå ligga till sig några månader, eller år.

Guds barn av Cormac McCarthy köpte jag för att jag gillade Vägen av samma författare och för att jag har en romantiserad bild av ett äldre, svårt och stenhårt arbetar-Amerika. Jag letade efter känslan jag fick när jag läste Sonen och En amerikansk förlust av Philipp Meyer, men bokens omslag känns lite plastigt och ger mig oförklarliga obehagskänslor. Det är inget bra uteslutningskriterium för litteratur, men kan likväl vara tillräckligt för att bli förpassad in i glömskan.

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen kändes läsvärd efter en övertygande recension i Dagens Nyheter någon dag när jag kände mig osedvanligt intellektuell. Boken handlar om en man som försöker föreställa sig det kraschade äktenskapet ur kvinnans perspektiv, men ältande och självrannsakan är inte en jättestor del av min personlighet. Så nu i efterhand känns det som boken jag aldrig kommer att läsa.

I stället läste jag trilogin StjärnfallStjärndamm och Stjärnklart av Lars Wilderäng, Nattpatrullen av Sergej Lukjanenko, samt Resan till mörkret av Andrej Djakov.

Vågen och Americana av don Don DeLillo ligger också orörda bredvid sängen. Jag misstänker att det är bra upplevelser som väntar där, men i samma sändning fick jag hem flera böcker av samma författare och råkade nog överdosera lite. När jag snöar in på en författare och läser stora delar av utgivningen i sträck kan det efter ett tag kännas instängt med samma röst och språk. Men jag lär återkomma, DeLillo är ändå jävligt bra.

Hans Omegapunkten och Kroppskonstnären hann jag läsa innan det tog stopp den här gången.

Ödmården av Nils Håkanson är ännu ett tips från någon av morgontidningarnas recensenter och verkar helt klart ligga i linje med mitt undergångsintresse. Den är skriven på någon fiktiv variant av svenska och full av nya spännande ord och uttryck. Jag tror fortfarande att den kan vara fantastisk, men valde ändå andra böcker i stället.

Törst av Jo Nesbö, Björnstad av Fredrik Backman och Homo Deus : en kort historik över morgondagen av Yuval Noah Harari.

Yxmannen av Ray Celestin handlar om en seriemördare som satte skräck i New Orleans 1919, och den blev utsedd till årets bästa översatta kriminalroman av svenska deckarakademien. Antagligen promotades den så mycket och ofta på Adlibris där jag köper mina böcker att jag blev helt hjärntvättad, för jag vet ju innerst inne att jag bara läser deckare av Leif G.W. Persson och Jo Nesbö (fan vad det retar mig att jag inte vet hur man gör norska ö:n med tangenterna på datorn). För några år sedan när jag hade haft svårt att läsa ett tag plöjde jag också genom tio-femton deckare av Michael Connelly för att få upp ångan, men i övrigt är deckare inte mitt huvudområde. Yxmannen är säkert bra om den får en chans, men jag fylls för stunden bara av ingenting när jag tittar på den.

Jag läste Vi mot er av Fredrik Backman och Stallo av Stefan Spjut i stället.

American Gods, Star Dust och Anansi boys av Neil Gaiman är de senaste inköpen som otåligt samlar damm i sovrummet. Andy på Tatueringsstudion är så mycket mer än bara människan som tatuerar mig, han har också varit min hovleverantör av tips på musik och litteratur den senaste tiden. Det är bland annat hans förtjänst att The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman blev en av mina bästa läsupplevelser i år. Det är en sån bok man tycker har påverkat ens liv på något sätt utan att man vet hur. Efter det köpte jag fler böcker av Gaiman som tyvärr inte blivit lästa ännu. Kanske för att jag började med Anansi boys som var lite svår att komma in i, sen blev det sommar och lästempot sjönk. Bilden av lata dagar med en bok i hängmattan på semestern är en myt. Vi som varit med ett tag vet att barn måste till badplatser, kött ska grillas, öl drickas, släktingar besökas och gräsmattor klippas. Den verkliga tiden för böcker är alltid de mörka månaderna efter nyår och strax innan jul. Efter ett längre uppehåll är det bra att börja om sitt läsande med mer lättsmälta grejer än ordrik engelsk skönlitteratur, därför blev det en höst i sträckläsningsvänlighetens tecken.

Metro 2035 av Dmitrij Gluchovskij, Plan B av Jonathan Tropper, Blandfärs av Kalle Lind, Höstsol av Lars Wilderäng, Skuggpojken och Svinen av Carl Johan Vallgren, Droger i tredje riket: det dopade blixtkriget av Norman Ohler, Never let me go av Kazuo Ishiguro, samt Flickan från ingenstans av Justin Cronin.

På det stora hela kan man väl säga att ungefär var tredje bok jag köper aldrig blir läst. Skulle det vara så att någon av er får det sug jag en gång haft men inte längre har efter någon av de ratade böckerna jag nämnt får ni dem gärna. Det känns inte rätt att böcker som en gång vibrerat av löften om något storslaget ska samla damm. Jag är dessutom brevbärare, så jag står för portot om vi bor långt ifrån varandra och du vill blåsa liv i någon av följande böcker:

Convivio (inbunden) – Dante Alighieri

Vi (pocket) – Jevgenij Zamjatin

Guds barn (inbunden) – Cormac McCarthy

Berättelse om ett äktenskap (inbunden) – Geir Gulliksen

Ödmården (inbunden) – Nils Håkanson

Yxmannen (pocket) – Ray Celestin

American Gods (svensk utgåva, pocket) – Neil Gaiman

 

 

Däckare.

Idag kom vintern till Stockholm och vi är ju inte så bra på vinter. Eller jo, vi är faktiskt rätt bra på vinter, men bara om den kommer på vintern. När vi är beredda. Då rullar plogbilarna på och det sandas så att man knappt märker att det snöat ute. Men November räknas väl fortfarande till höst? I övermorgon skall det till exempel bli ganska många plusgrader var det någon på jobbet som sa och det är ju höstväder om något.

När två miljoner människor i Sveriges överlägset befolkningstätaste stad planerar och samordnar sina liv under förutsättningen att det är höst som gäller och det plötsligt ramlar ner 10-15 centimeter snö under de kritiska morgontimmar när alla ska till jobb och skolor samtidigt blir det inte bra alls. Att bli lurad är sällan roligt. Inte ens ett surpriseparty har ju en inneboende garanti för framgång, och en årstid som gör fel har det ännu mindre.

Själv har jag med åren försökt bli bättre på att vara beredd i största allmänhet. Uttrycket ”att ligga i framkant” har gått från att vara rent provocerande till något mer positivt. Uttrycket signalerar stabilitet, att man är rejäl och har tänkt till. Redan förra veckan hade jag därför långtgående planer på att byta till vinterdäck på bilen. Under alla år jag var arbetsledare bestämde jag (utan att fråga någon högre chef) att jag fick förvara mina däck i verkstaden nere i garaget på arbetsplatsen. Garaget är uppvärmt och försett med en rejäl domkraft vilket gör däckbytet en aning mindre betungande. Och det är väl ändå det minsta man kan få unna sig (om än i smyg) när några futtiga tusenlappar, ett  begynnande magsår och lite utbrändhet är den enda övriga lön man får för att ansvara för ett brevbärarkontors dagliga drift? Nu är jag sedan ett par år visserligen inte arbetsledare längre, men jag har ändå valt att se mina privata fördelar med statens garage som ett slags fallskärmsavtal. Det är dessutom ett ganska blygsamt sådant om man jämför med vad politiker eller riksdagsmän som missköter sitt jobb så grundligt att de måste sparkas kan få.

I verkstaden hittade jag till min förvåning ett par hyfsade sommardäck till en Ford Fiesta jag skrotade 2013 och en uppsättning nästan nya dubbdäck till den Peugeot 407 jag skrotade 2015. Märkligt nog låg alltså den nuvarande Volvons däck hemma i källaren. Den vetskapen tog mig ändå ett steg närmare säker bilkörning på vinterväg. Jag tittade sorgset på mina tidigare bilars däck och konstaterade att om det inte vore för den lilla detaljen att kontakt med okända människor tycks vara ofrånkomlig när man vill sälja något på till exempel Blocket hade det faktiskt kunna vara ett alternativ.

På lördagen hämtade jag upp Volvons vinterdäck från källaren. Det är dubbfria däck vilket jag inte gillar, men eftersom jag var tvungen att köpa nya sommardäck i våras var jag inte sugen på att köpa fler däck det här året. När jag kom till mitt privata statliga garage hittade jag inte nyckeln till verkstaden där den schyssta domkraften ligger. Jag letade igenom alla lådor på alla kontor och runt omkring ute bland alla hyllor i det enorma sorteringslandskapet. Eventuellt letade jag också i en och annan av mina kollegors jackfickor, men inget napp. Jag fick ge upp och åka hem.

På söndagen bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet och byta däck med bilens tillhörande mindre domkraft. Jag var tillbaka i garaget och förberedde upphissningen innan jag började lossa hjulbultarna. De fyra första gick ganska bra med tanke på att firman som satte dit mina nya sommardäck gjort ett föredömligt jobb med sina tryckluftsgrejer. Den femte bulten gick dock inte att rubba. Att jag blivit så svag var retfullt men ändå logiskt då jag inte varit på gymmet på över två månader. Först en seg förkylning av influensakaraktär, sedan en rejäl inflammation i axeln och på det en uppskuren handled när jag råkade köra handen genom ett fönster när det rök in i Grufstugan, hade satt stopp för all fysisk aktivitet.

20171121_200039.png

Nu slog det mig plötsligt att jag fortfarande inte lagat rutan, trots att jag förträngt det ganska bra ett par veckor. Och jag blev påmind igen om varför jag varit så fattig den senaste tiden. Alla åkommor och olyckor resulterade i två karensdagar och elva sjukdagar på förra lönen. Men går det inte så går det inte och då får man helt enkelt vända ut och in på den tomma plånboken och åka till människorna som byter däck mot betalning.

Igår var det äntligen dags, men efter lite mumlande och konfererande förklarade däckmänniskorna att mina däck var slut. Under tre millimeter på en del ställen och inte ens lagliga alltså. Jag förklarade med mitt bästa stenansikte att de i så fall kunde lasta in mina undermåliga däck i bilen igen, sen åkte jag hem för att leta upp nya däck på internet.

När jag läste alla testsidor för att hitta de bästa däcken för pengarna råkade jag få syn på de dubbfria och tydligen olagliga däck jag nyligen hade tänkt köra med. De låg på sista plats och hade ett minustecken av fem plus. När de var nya. Ändå känner jag att det var lite tur i oturen nu när snön faller och jag vet att jag ska köra på nya dubbdäck hela vintern. Fast det blir tidigast på onsdag nästa vecka när några helt andra däckmänniskor hade tid att få på dem. Så länge åker jag helt enkelt buss som vilken vanlig arbetare som helst.

20171121_160553.jpg