Påkommen med byxorna i knävecken.

Vi ligger i soffor eller på sängar, min fru virkar och tittar på tv-serier, sonen spelar Xbox och jag läser böcker riktigt långsamt och klämmer en och annan dokumentär. Då och då hörs hasande steg när någon av oss hämtar snytpapper, kall dryck eller kokar te. Sedan blir det tyst igen.

Allt går som det ska och ingenting är därmed i sin ordning. Fördelen med influensaliknande förkylningar är inte många, men de finns. En av dem är att livet blir exakt vad det alltid borde vara när man så småningom slutar kämpa emot och accepterar en tillvaro där minimala och grundläggande nödvändiga ansträngningar är mer än nog. Att ett mål mat kommit på bordet, att man lyckats köpa en dosa snus, eller att man bara tagit sig samman och äntligen gått och hämtat det glas vatten man velat dricka i över en timme.

När en storhelg med några extra lediga dagar nalkas växer lusten till livet. I mitt och min familjs fall brukar en sådan helg innebära mer kravlös tid i grufstugan med mycket eldande i kaminerna och långa sittningar med brädspel på kvällarna. Åtminstone så här års när vinterns snö dröjer sig kvar i rabatterna och det är lite för tidigt för trädgårdsarbete.

Den här påskhelgen åkte dock hela familjen på en massa snor och snörvlande och avfärden till stugan har skjutits upp dag för dag. Nu när vi har slutat stressa över när vi kan komma iväg och förlikat oss med att det bara blev som det blev känns det riktigt bra. Jag kan knappt minnas när vi alla varvade ner så här totalt. Vi ligger i soffor eller på sängar, min fru virkar och tittar på tv-serier, sonen spelar xbox och jag läser böcker riktigt långsamt och klämmer en och annan dokumentär. Då och då hörs hasande steg när någon av oss hämtar snytpapper, kall dryck eller kokar te. Sedan blir det tyst igen. Igår klämde jag till exempel den tre avsnitt långa dokumentären Dödliga fiender – kampen inom islam.

Det var intressant att få lite mer kött på benen om hela konflikten mellan shia- och sunnimuslimer i mellanöstern med Iran och Saudiarabien som de stora antagonisterna de senaste 40 åren. Den hade gärna fått ha fler delar. Jag har läst ut ”Kolaps” av David Jonstad, en sorglig men faktaspäckad bok om omöjligheten med en evigt ständig tillväxt och ett krasst konstaterande att de flesta av planetens naturliga tillgångar faktiskt är ändliga. Efter det började jag parallellt läsa både Jim Thompsons ”Mördaren i mig” och ”Om kriget kommer” av Lennart Rosander och Per Olgarsson. Vi får se vilken bok som tar över under dagen, det är inte så bråttom att bestämma sig.

20180331_151628-012138760961.jpeg

Glädjande nog har jag också haft tid att läsa en mängd artiklar och recensioner i olika nättidningar. Och apropå tidningar, särskilt de stora svenska sådana, vad det svänger? För knappt ett år sedan var mer eller mindre alla artiklar och debattinlägg ensidiga försvarstal för landets flyktingmottagande, men nu tävlar samma tidningar om att visa att de vågar lyfta problem med integration och religiös fanatism i sådan omfattning att det nästan blir lite skevt åt andra hållet. Tänk om sakfrågor och objektiv granskning av de problem som trots allt kan uppstå med en tillfälligt ökad invandring kunnat övervinna den paralyserande kollektiva rädslan över att uppfattas som rasistisk långt tidigare? Då hade antagligen Sverigedemokraterna knappt haft några mandat alls och vi hade inte behövt ha en riksdag full av traditionella partier som försöker verka hårdare och därmed bara blir mer likformiga i hopp om att kunna fiska tillbaka missnöjda medborgares röster. Berätta om både bra och dåligt, jag har faktiskt jävligt svårt att tro att ens en procent av befolkningen är rasister på riktigt.

Till sist. Visst hade det varit mysigt att möta vårsolen och påsken i en stuga i de sörmländska skogarna, men det går inte att förneka den välgörande harmoni som en helg helt däckad och utan krav hemma i lägenheten har boende inom sig också.

Boston – we have a look-a-like problem!

Breddandet av min allmänbildning var ändå ett mikroskopiskt russin i den enorma lussebulle som utgör mitt självuppfattade universum jämfört med en av bilderna i boken. Ett av de gamla fotografierna som porträtterade generaler och betydelsefulla personer föreställde faktiskt mig! Mig!?

Jag tycker om att läsa och ärligt talat kanske det tidvis är det enda jag tycker riktigt mycket om. Fokus är nästan alltid på den skönlitteratur det verkar finnas så oändligt mycket mer av än den snålt tilltagna tid som givits oss med läslust, men av nyfikenhet vill jag också gärna variera ibland. Många fackböcker inom t.ex. historia, vetenskap, eller biografier är skrivna med sådant driv i berättandet att man lätt kan fångas lika mycket som av en bra roman.

Den som fick mig att förstå fackböckernas underhållningsvärde hette Natt-Mats och jobbade nätter på det demensboende där jag under åtta år jobbade dagar och kvällar. Han var en lågmäld, lugn och väldigt sympatisk kille som var några år äldre än mig. De få minuter vi sågs innan han skulle börja och jag sluta eller tvärtom hann vi växla några ord om böcker. Han började ta med sig böcker om Stalins Sovjetunionen, Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Ofta var det riktiga tegelstenar. Varför han var så intresserad av de kommunistiska diktaturer som hade de största folkmorden på sitt samvete vet jag inte, men Natt-Mats fick mig i alla fall att fortsätta vilja blanda romanläsandet med böcker om vår historia.

Jag har många gånger tänkt på att jag inte vet någonting alls om det amerikanska inbördeskriget. Inte mer än att det var mellan nord och syd, blårockar mot grårockar, mot och för slaveriet ungefär.

20180321_174749169903850.png

Därför slog jag till på Thomas Sörensens ”Amerikanska inbördeskriget” på bokrean härförleden. Nedsatt i pris från 234 spänn till 59 kändes som ett bra kap. Jag lärde mig att nordstaterna och Lincoln faktiskt inte brydde sig så himla mycket om den svarta slavbefolkningen som jag hade trott och att båda sidor hade mängder med generaler och härförare utan vidare kompetens för sina jobb och att väldigt många människor offrades i meningslösa stormningar av meningslösa kullar och småstäder mellan 1861-1865.

Breddandet av min allmänbildning var ändå ett mikroskopiskt russin i den enorma lussebulle som utgör mitt självuppfattade universum jämfört med en av bilderna i boken. Ett av de gamla fotografierna som porträtterade generaler och betydelsefulla personer föreställde faktiskt mig! Mig!?

20180320_1930442100579795.jpg

Jag gnuggade länge mina uppspärrade ögon innan jag chockad konsulterade min fru, min son, samt några vänner och bekanta på internet. Det var kusligt likt mig. Särskilt om man känner mig sedan ett tag och kan notera läpparna, öronen, ögonhålorna och kinderna. Och om man sett mig i det långa hår jag hade i 20-årsåldern.

Så vitt jag vet har jag ingen gren av släkten som någonsin utvandrat till Amerika, inte så långt tillbaka min far har lyckats forska i alla fall. Det får mig att fundera ganska mycket över dna och gener och universum. Visst, det mesta talar för att alla människor har samma anfader och anmoder, även om jag också läst teorier om att Homo sapiens kan ha uppstått på flera ställen långt ifrån och oberoende av varandra. Både i Kina och Afrika bland annat. Kan det faktiskt vara så att det normalt oändligt varierade dna-skapandet ibland råkar göra två nästan exakt lika människor? Det kan det så klart vara eftersom det finns mängder av look-a-likes inom underhållningsindustrin, men jag ÄR ju uppenbarligen Boston Corbett? Ett problem för mig, trots fascinationen, är ändå att jag egentligen inte vill dela gener och anlag med min klon.

Boston Corbett hette från början Thomas Corbett och immigrerade sju år gammal med sin familj från England till New York 1839. Efter att hans fru senare i livet dog i barnsäng flyttade han till Boston där han fann gud och blev starkt troende kristen. Då han befann sig i just Boston när han mötte sin gud var det helt logiskt att han bytte förnamn till Boston. Han lät håret växa för att efterlikna Jesus och kastrerade sig själv med en sax för att undvika att bli påverkad av prostituerade. Han kom ofta i bråk och lär ofta ha misshandlat andra människor. Han slogs skickligt för nordstaterna i inbördeskriget och valdes ut som en av tjugofyra som skulle jaga och gripa president Abraham Lincolns mördare John Wilkes Booth. Uppbådet hittade Booth, men trots order om att Booth skulle tas levande råkade Corbett skjuta honom genom halsen och nacken via ett hål i väggen på det tobaksmagasin han hade gömt sig i, varpå presidentmördaren dog. Enligt vissa källor var det gud som beordrade Corbett att skjuta Booth.

Efter det blev han allt mer galen och försvann ut i vildmarken där han grävde en grop som han bosatte sig i under flera år. Han kände sig förföljd och hotade förbipasserande med vapen ända tills myndigheterna en dag fick nog och spärrade in honom på sinnessjukhus. Han rymde därifrån ett år senare och sägs ha sökt sig mot Mexico, men hördes aldrig mera av. Enligt andra rykten dog han i en brand i staden Hinckley i Minesota 1 september 1885. Hans arv lever i någon mån vidare i förorten Orminge i Sverige år 2018.

Däckare.

Idag kom vintern till Stockholm och vi är ju inte så bra på vinter. Eller jo, vi är faktiskt rätt bra på vinter, men bara om den kommer på vintern. När vi är beredda. Då rullar plogbilarna på och det sandas så att man knappt märker att det snöat ute. Men November räknas väl fortfarande till höst? I övermorgon skall det till exempel bli ganska många plusgrader var det någon på jobbet som sa och det är ju höstväder om något.

När två miljoner människor i Sveriges överlägset befolkningstätaste stad planerar och samordnar sina liv under förutsättningen att det är höst som gäller och det plötsligt ramlar ner 10-15 centimeter snö under de kritiska morgontimmar när alla ska till jobb och skolor samtidigt blir det inte bra alls. Att bli lurad är sällan roligt. Inte ens ett surpriseparty har ju en inneboende garanti för framgång, och en årstid som gör fel har det ännu mindre.

Själv har jag med åren försökt bli bättre på att vara beredd i största allmänhet. Uttrycket ”att ligga i framkant” har gått från att vara rent provocerande till något mer positivt. Uttrycket signalerar stabilitet, att man är rejäl och har tänkt till. Redan förra veckan hade jag därför långtgående planer på att byta till vinterdäck på bilen. Under alla år jag var arbetsledare bestämde jag (utan att fråga någon högre chef) att jag fick förvara mina däck i verkstaden nere i garaget på arbetsplatsen. Garaget är uppvärmt och försett med en rejäl domkraft vilket gör däckbytet en aning mindre betungande. Och det är väl ändå det minsta man kan få unna sig (om än i smyg) när några futtiga tusenlappar, ett  begynnande magsår och lite utbrändhet är den enda övriga lön man får för att ansvara för ett brevbärarkontors dagliga drift? Nu är jag sedan ett par år visserligen inte arbetsledare längre, men jag har ändå valt att se mina privata fördelar med statens garage som ett slags fallskärmsavtal. Det är dessutom ett ganska blygsamt sådant om man jämför med vad politiker eller riksdagsmän som missköter sitt jobb så grundligt att de måste sparkas kan få.

I verkstaden hittade jag till min förvåning ett par hyfsade sommardäck till en Ford Fiesta jag skrotade 2013 och en uppsättning nästan nya dubbdäck till den Peugeot 407 jag skrotade 2015. Märkligt nog låg alltså den nuvarande Volvons däck hemma i källaren. Den vetskapen tog mig ändå ett steg närmare säker bilkörning på vinterväg. Jag tittade sorgset på mina tidigare bilars däck och konstaterade att om det inte vore för den lilla detaljen att kontakt med okända människor tycks vara ofrånkomlig när man vill sälja något på till exempel Blocket hade det faktiskt kunna vara ett alternativ.

På lördagen hämtade jag upp Volvons vinterdäck från källaren. Det är dubbfria däck vilket jag inte gillar, men eftersom jag var tvungen att köpa nya sommardäck i våras var jag inte sugen på att köpa fler däck det här året. När jag kom till mitt privata statliga garage hittade jag inte nyckeln till verkstaden där den schyssta domkraften ligger. Jag letade igenom alla lådor på alla kontor och runt omkring ute bland alla hyllor i det enorma sorteringslandskapet. Eventuellt letade jag också i en och annan av mina kollegors jackfickor, men inget napp. Jag fick ge upp och åka hem.

På söndagen bestämde jag mig för att bita i det sura äpplet och byta däck med bilens tillhörande mindre domkraft. Jag var tillbaka i garaget och förberedde upphissningen innan jag började lossa hjulbultarna. De fyra första gick ganska bra med tanke på att firman som satte dit mina nya sommardäck gjort ett föredömligt jobb med sina tryckluftsgrejer. Den femte bulten gick dock inte att rubba. Att jag blivit så svag var retfullt men ändå logiskt då jag inte varit på gymmet på över två månader. Först en seg förkylning av influensakaraktär, sedan en rejäl inflammation i axeln och på det en uppskuren handled när jag råkade köra handen genom ett fönster när det rök in i Grufstugan, hade satt stopp för all fysisk aktivitet.

20171121_200039.png

Nu slog det mig plötsligt att jag fortfarande inte lagat rutan, trots att jag förträngt det ganska bra ett par veckor. Och jag blev påmind igen om varför jag varit så fattig den senaste tiden. Alla åkommor och olyckor resulterade i två karensdagar och elva sjukdagar på förra lönen. Men går det inte så går det inte och då får man helt enkelt vända ut och in på den tomma plånboken och åka till människorna som byter däck mot betalning.

Igår var det äntligen dags, men efter lite mumlande och konfererande förklarade däckmänniskorna att mina däck var slut. Under tre millimeter på en del ställen och inte ens lagliga alltså. Jag förklarade med mitt bästa stenansikte att de i så fall kunde lasta in mina undermåliga däck i bilen igen, sen åkte jag hem för att leta upp nya däck på internet.

När jag läste alla testsidor för att hitta de bästa däcken för pengarna råkade jag få syn på de dubbfria och tydligen olagliga däck jag nyligen hade tänkt köra med. De låg på sista plats och hade ett minustecken av fem plus. När de var nya. Ändå känner jag att det var lite tur i oturen nu när snön faller och jag vet att jag ska köra på nya dubbdäck hela vintern. Fast det blir tidigast på onsdag nästa vecka när några helt andra däckmänniskor hade tid att få på dem. Så länge åker jag helt enkelt buss som vilken vanlig arbetare som helst.

20171121_160553.jpg